Domstolens dom (sjunde avdelningen) den 16 oktober 2025

I mål C‑218/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Juzgado de lo Mercantil no 4 de Madrid (Madrids handelsdomstol nr 4, Spanien) genom beslut av den 8 mars 2024, som inkom till domstolen den 21 mars 2024, i målet

DOMSTOLEN (sjunde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden F. Schalin samt domarna M. Gavalec (referent) och Z. Csehi, generaladvokat: D. Spielmann, justitiesekreterare: handläggaren L. Carrasco Marco,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 14 maj 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Felicísima, genom C. Villacorta Salís, abogado, Iberia Líneas Aéreas de España SA Operadora Unipersonal, genom S. Frade Sosa och D. Olmedo de Cáceres, abogados, och J.L. Pinto-Marabotto Ruiz, procurador, IATA España SLU, genom A. Dorrego de Carlos och C. Pérez Infante, abogados, Europeiska kommissionen, genom R. Álvarez Vinagre och N. Yerrell, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Internationell rätt

Unionsrätt

Spansk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 17.2 och 22.2 i konventionen om vissa enhetliga regler för internationella lufttransporter, som ingicks i Montreal den 28 maj 1999, undertecknades av Europeiska gemenskapen den 9 december 1999 och godkändes på gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2001/539/EG av den 5 april 2001 (EGT L 194, 2001, s. 38) (nedan kallad Montrealkonventionen), vilken trädde i kraft i Europeiska unionen den 28 juni 2004.

2 Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan Felicísima, en passagerare på en internationell flygning, och å andra sidan Iberia Líneas Aéreas de España SA Operadora Unipersonal (nedan kallat Iberia), ett lufttrafikföretag, och IATA España SLU, angående en begäran om ersättning för ideell skada som Felicísima lidit till följd av att hennes incheckade bagage förlorats under en flygning som detta företag genomfört.

3 I tredje stycket i ingressen till Montrealkonventionen anges att de fördragsslutande staterna erkänner betydelsen av att skydda konsumenternas intressen i samband med internationella lufttransporter och av att sörja för rättvis ersättning enligt kompensationsprincipen.

4 I femte stycket i ingressen anges att det bästa sättet att uppnå en rättvis sammanvägning av alla intressen är att ytterligare harmonisera och kodifiera vissa bestämmelser för internationella lufttransporter genom att anta en ny konvention.

5 Artikel 1 i samma konvention har rubriken Tillämpningsområde. Artikel 1.1 föreskriver följande:

6 Artikel 17 i samma konvention, med rubriken Passagerares dödsfall eller skada – Skada på bagage, ingår i kapitel III, Fraktförarens skadeståndsansvar och ersättningens omfattning, och har följande lydelse:

7 Artikel 22 i konventionen har rubriken Ansvarsbegränsning beträffande försening, bagage och gods. Artikel 22.2 föreskriver följande:

8 I enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 24 i Montrealkonventionen begränsas ansvaret enligt artikel 22.2 till 1131 särskilda dragningsrätter (SDR) per passagerare för skador på bagage som inträffat efter den 30 december 2009. Detta belopp höjdes till 1288 SDR från och med den 28 december 2019.

9 Sedan Montrealkonventionen undertecknats ändrades rådets förordning (EG) nr 2027/97 av den 9 oktober 1997 om lufttrafikföretags skadeståndsansvar vid avseende lufttransport av passagerare och deras bagage (EGT L 285, 1997, s. 1) genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 889/2002 av den 13 maj 2002 (EGT L 140, 2002, s. 2) (nedan kallad förordning nr 2027/97).

10 I skäl 12 i förordning nr 889/2002 anges följande:

11 I artikel 2.1 i förordning nr 2027/97 föreskrivs följande:

12 Artikel 3.1 i förordningen har följande lydelse:

13 I artikel 333 bis punkt 1 i Código Civil (civillagen) definieras djur som levande varelser med känslor. I denna bestämmelse föreskrivs att den rättsliga regleringen av egendom och föremål endast ska tillämpas på djur i den mån detta är förenligt med deras karaktär eller med de bestämmelser som syftar till att skydda dem.

14 Felicísima och hennes mor bokade flygbiljetter för en flygning som utfördes av Iberia från Buenos Aires (Argentina) till Barcelona (Spanien) den 22 oktober 2019.

15 De reste med sitt sällskapsdjur, en hund. På grund av hundens storlek och vikt var den tvungen att resa i lastutrymmet, i transportväska eller i särskilda standardiserade lastutrymmen. Felicísima checkade in transportväskan med hunden för att låta föra den till luftfartygets lastutrymme men gjorde inte någon särskild förklaring om det intresse som var knutet till att bagaget avlämnades på destinationsorten, i den mening som avses i artikel 22.2 i Montrealkonventionen.

16 Hunden tog sig ut ur transportväskan, börja springa iväg nära flygplanet och har därefter inte återfunnits.

17 Felicísima väckte talan vid Juzgado de lo Mercantil no 4 de Madrid (Madrids handelsdomstol nr 4), som är den hänskjutande domstolen, och yrkade ersättning för ideell skada, vilken Felicísima uppskattat till 5000 euro. Iberia har erkänt sitt ansvar och Felicísimas rätt till ersättning, men inom den begränsning som föreskrivs i artikel 22.2 i Montrealkonventionen.

18 Den hänskjutande domstolen finner det osäkert om begreppet bagage i den mening som avses i artikel 17.1 i Montrealkonventionen exkluderar sällskapsdjur som reser med passagerarna och om den begränsning av ersättningen som föreskrivs i artikel 22.2 i konventionen gäller för sällskapsdjur.

19 Den hänskjutande domstolen anser att eftersom djur är kännande varelser, i den mening som avses i artikel 13 FEUF, eller levande varelser med känslor, i enlighet med spansk rätt, med känslomässiga band till sina ägare, medför en förlust av dem en psykologisk skada som i allmänhet inte är jämförbar med den skada som orsakas av förlust av enbart diverse föremål, motsvarande begreppet bagage. Under dessa omständigheter framstår den begränsning av ersättningen som föreskrivs i artikel 22.2 i nämnda konvention inte som lämplig.

20 Den psykologiska skada som orsakas av förlusten av sällskapsdjur kan heller inte avhjälpas genom en särskild intresseförklaring i den mening som avses i sistnämnda bestämmelse, eftersom den hänvisar till egendomens materiella värde.

21 Mot denna bakgrund beslutade Juzgado de lo Mercantil no 4 de Madrid (Madrids handelsdomstol nr 4) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

22 Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, som ska prövas i ett sammanhang, för att få klarhet i huruvida artikel 17.2 jämförd med artikel 22.2 i Montrealkonventionen ska tolkas så, att sällskapsdjur är exkluderade från begreppet bagage i den mening som avses i de bestämmelserna.

23 Domstolen erinrar om att ett lufttrafikföretags skadeståndsansvar för passagerare och deras bagage enligt artikel 3.1 i förordning nr 2027/97 regleras av alla de bestämmelser i Montrealkonventionen som är relevanta för sådant skadeståndsansvar (dom av den 20 oktober 2022, Laudamotion, C‑111/21, EU:C:2022:808, punkt 18).

24 Enligt artikel 17.2 i nämnda konvention ansvarar transportören om incheckat bagage förstörts, förlorats eller skadats under förutsättning att den skadebringande händelsen inträffat ombord på luftfartyget eller under den tid då bagaget var i transportörens vård. När det gäller handbagage, inbegripet personliga tillhörigheter, ansvarar transportören för skador, om transportören eller dennes anställda eller uppdragstagare har orsakat skadan genom fel eller försummelse.

25 Begreppet bagage i denna bestämmelse definieras varken i Montrealkonventionen eller i förordning nr 2027/97. Artikel 2.1 d i förordningen hänvisar till konventionen, genom att ange att begreppet bagage, om inget annat anges, avser både incheckat bagage och handbagage i den mening som avses i artikel 17.4 i konventionen.

26 Detta begrepp bör ges en enhetlig och självständig tolkning för unionen och dess medlemsstater, särskilt med tanke på Montrealkonventionens syfte att förenhetliga vissa regler för internationell lufttransport. Det är således inte de olika betydelser som detta begrepp kan ha getts i medlemsstaternas interna rättssystem som ska beaktas, utan de regler för tolkning av folkrätten som är bindande för unionen (se, i detta avseende, dom av den 20 oktober 2022, Laudamotion, C‑111/21, EU:C:2022:808, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

27 I detta avseende föreskriver artikel 31 i Wienkonventionen om traktaträtten av den 23 maj 1969 (United Nations Treaty Series, vol. 1155, s. 331), som återspeglar internationell sedvanerätt och vars bestämmelser ingår i unionens rättsordning, att en traktat ska tolkas ärligt i överensstämmelse med den gängse meningen av traktatens uttryck sedda i sitt sammanhang och mot bakgrund av traktatens ändamål och syfte. I artikel 32 i denna konvention föreskrivs dessutom möjligheten att använda supplementära tolkningsmedel, bland annat traktatens förarbeten och omständigheterna vid dess tillkomst (se, i detta avseende, dom av den 20 oktober 2022, Laudamotion, C‑111/21, EU:C:2022:808, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

28 I sin allmänspråkliga betydelse avser ordet bagage i allmänhet varje föremål som en person medför för en resa. Även om detta föremål kan ha formen av en behållare, såsom en väska, en resväska eller en låda, som kan innehålla personliga tillhörigheter, är så inte nödvändigtvis fallet. Exempelvis kan en barnvagn utgöra bagage.

29 Även om den allmänspråkliga betydelsen av ordet bagage avser föremål, är det inte möjligt att redan av detta dra slutsatsen att sällskapsdjur inte ingår i detta begrepp.

30 När det gäller det sammanhang i vilket ordet bagage nämns i artikel 17.2 i Montrealkonventionen, ska det understrykas att detta begrepp även förekommer i artikel 1 i konventionen, där konventionens tillämpningsområde fastställs. I den bestämmelsen anges på ett uttömmande sätt tre kategorier av internationella transporter som utförs med luftfartyg mot ersättning, nämligen internationell transport av personer, bagage och gods.

31 Det framgår av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat att den vill få klarhet i huruvida förlust av ett sällskapsdjur, inom ramen för en lufttransport, omfattas av bestämmelserna om ansvar för bagage i artiklarna 17.2 och 22.2 i Montrealkonventionen eller av det system som är tillämpligt på passagerare enligt artiklarna 17.1 och 21 i konventionen.

32 Vad inledningsvis gäller en tolkning som innebär att ett sällskapsdjur omfattas av begreppet passagerare, kan en sådan tolkning inte godtas, eftersom artikel 1 i Montrealkonventionen avser personer och bagage separat. Det följer således av den klara ordalydelsen av den bestämmelsen att begreppet personer omfattar begreppet passagerare, vilket innebär att ett sällskapsdjur inte kan likställas med en passagerare.

33 Den tolkningen bekräftas av förarbetena till Montrealkonventionen, av vilka inte framgår att konventionsstaterna haft för avsikt att likställa ett sällskapsdjur med en passagerare eller att sådana djur ska omfattas av ansvarsbestämmelserna rörande passagerare (se, i detta avseende, protokoll från plenarsammanträdena den 10 till den 28 maj 1999, Internationella konferensen om luftfartsrätt, Montreal, den 10 till den 28 maj 1999, Doc 9775-DC/2, volym I – Protokoll, volym II – Dokument, och volym III – Förarbeten).

34 Domstolen finner således att med avseende på en lufttransport omfattas ett sällskapsdjur av begreppet bagage och att ersättning för skada till följd av att bagaget förlorats i samband med en sådan transport omfattas av de bestämmelser om skadeståndsansvar som föreskrivs för bagage i artiklarna 17.2 och 22.2 i Montrealkonventionen.

35 Denna slutsats stöds av de syften som låg bakom antagandet av Montrealkonventionen.

36 Enligt tredje stycket i ingressen till denna konvention har konventionsstaterna, som erkänner betydelsen av att skydda konsumenternas intressen i samband med internationella lufttransporter och av att sörja för rättvis ersättning enligt kompensationsprincipen, nämligen beslutat att införa ett system med objektivt ansvar för lufttrafikföretagen. Såsom framgår av femte stycket i ingressen till konventionen kräver ett sådant system dock en rättvis sammanvägning av lufttrafikföretagens och passagerarnas intressen (dom av den 6 juli 2023, Austrian Airlines (Första hjälpen ombord på ett luftfartyg), C‑510/21, EU:C:2023:550, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

37 För att bevara en sådan balans föreskrivs i Montrealkonventionen att lufttrafikföretagens skadeståndsansvar ska begränsas i vissa fall – bland annat enligt artikel 22.2 i konventionen vid förstörelse, förlust, skada eller försening av bagage – och att begränsningen av ersättningen ska tillämpas per passagerare (se, i detta avseende, dom av den 22 november 2012, Espada Sánchez m.fl., C‑410/11, EU:C:2012:747, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

38 En ansvarsbegränsning som är utformad på detta vis möjliggör nämligen för passagerarna att snabbt och enkelt erhålla ersättning utan att flygtransportörerna åläggs en mycket betungande ersättningsskyldighet som är svår att fastställa och beräkna och som skulle kunna skada, eller till och med förlama, de senares näringsverksamhet (se, i detta avseende, dom av den 6 maj 2010, Walz, C‑63/09, EU:C:2010:251, punkt 36, och dom av den 19 december 2019, Niki Luftfahrt, C‑532/18, EU:C:2019:1127, punkt 40).

39 I förevarande fall har käranden, såsom framgår av de uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen, checkat in transportväskan, där hennes sällskapsdjur befann sig, utan att göra någon särskild förklaring om intresse av att bagaget avlämnas vid överlämnandet av det incheckade bagaget, i den mening som avses i artikel 22.2 i Montrealkonventionen.

40 Domstolen har tolkat artikel 22.2 i Montrealkonventionen så, att för det fall bagage förstörts, förlorats, skadats eller försenats under transporten av bagaget är lufttrafikföretagets ansvar, från den 30 december 2009 till den 28 december 2019, begränsat till 1131 SDR per passagerare, men också att den begränsning som föreskrivs i denna bestämmelse utgör en övre gräns för ersättningen, som således inte kan erhållas automatiskt och schablonmässigt av varje passagerare som förlorat sitt bagage (dom av den 9 juli 2020, Vueling Airlines, C‑86/19, EU:C:2020:538, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

41 Domstolen har även slagit fast att den omständigheten att passageraren enligt artikel 22.2 i Montrealkonventionen har möjlighet att göra en särskild intresseförklaring när det incheckade bagaget överlämnas till transportören, bekräftar att begränsningen av lufttrafikföretagets ansvar för skada som uppstår på grund av förlorat bagage utgör en absolut gräns som omfattar såväl ideell som ekonomisk skada (se, i detta avseende, dom av den 9 juli 2020, Vueling Airlines, C‑86/19, EU:C:2020:538, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

42 Om en passagerare anser att lufttrafikföretagets ansvar för skada till följd av förlust av bagage är för lågt har passageraren således, i enlighet med artikel 22.2 i Montrealkonventionen, möjlighet att – genom en sådan särskild intresseförklaring och mot eventuell betalning av ett ytterligare belopp – fastställa denna gräns till ett högre belopp, förutsatt att lufttrafikföretaget samtycker till detta.

43 Slutligen kan tolkningen i punkt 34 ovan inte kullkastas av ordalydelsen i artikel 13 FEUF, som den hänskjutande domstolen tagit upp, enligt vilken unionen och medlemsstaterna vid utformning och genomförande av unionens politik i fråga om jordbruk, fiskeri, transport, inre marknad, forskning och teknisk utveckling samt rymden fullt ut ska ta hänsyn till välfärd för djuren som kännande varelser, samtidigt som unionen och medlemsstaterna ska respektera medlemsstaternas lagar och andra författningar samt sedvänjor särskilt i fråga om religiösa riter, kulturella traditioner och regionalt arv.

44 Det framgår därvidlag av såväl domstolens praxis som artikel 13 FEUF att skyddet för djurs välbefinnande är ett mål av allmänintresse som erkänns av unionen (dom av den 29 februari 2024, cdVet Naturprodukte, C‑13/23, EU:C:2024:175, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

45 Artikel 13 FEUF förbjuder emellertid inte att djur transporteras som bagage i den mening som avses i artikel 17.2 i Montrealkonventionen och betraktas som sådant inom ramen för det ansvarssystem som inrättats genom denna konvention, förutsatt att djurens välfärd beaktas fullt ut vid transporten.

46 Av domskälen ovan framgår att den hänskjutna frågan ska besvaras så, att artikel 17.2 jämförd med artikel 22.2 i Montrealkonventionen ska tolkas på det sättet att sällskapsdjur inte är undantagna från begreppet bagage i den mening som avses i dessa bestämmelser.

47 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: spanska.