Domstolens dom (tionde avdelningen) den 3 juli 2025

I mål C‑263/24 [Smiliev], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Rayonen sad Tutrakan (Distriktsdomstolen i Tutrakan, Bulgarien) genom beslut av den 15 april 2024, som inkom till domstolen den 15 april 2024, i brottmålet mot

DOMSTOLEN (tionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden D. Gratsias (referent) samt domarna E. Regan och J. Passer, generaladvokat: J. Richard de la Tour, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Europeiska kommissionen, genom H. Leupold, J. Vondung och I. Zaloguin, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Internationell rätt

Unionsrätt

Konventionen om ömsesidig rättslig hjälp mellan medlemsstaterna

Rambeslut 2008/675

Rambeslut 2009/315

Bulgarisk rätt

NK

Nakazatelno-protsesualen kodeks

Naredba no 8 za funktsiite i organizatsiata na deynostta na byurata za sadimost

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Förfarandet vid domstolen

Prövning av tolkningsfrågorna

Den andra frågan

Den första frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3.1 i rådets rambeslut 2008/675/RIF av den 24 juli 2008 om beaktande av fällande domar avkunnade i Europeiska unionens medlemsstater vid ett nytt brottmålsförfarande i en medlemsstat (EUT L 220, 2008, s. 32), jämförd med artikel 2 a i rådets rambeslut 2009/315/RIF av den 26 februari 2009 om organisationen av medlemsstaternas utbyte av uppgifter ur kriminalregistret och uppgifternas innehåll (EUT L 93, 2009, s. 23), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/884 av den 17 april 2019 (EUT L 151, 2019, s. 143) (nedan kallat rambeslut 2009/315).

2 Begäran har framställts i ett brottmål mot den bulgariske medborgaren YE avseende förande, mindre än ett år efter det att han varit föremål för ett förvaltningsrättsligt ingripande avseende samma gärning, av ett motorfordon, utan att ha något körkort som berättigar förandet av fordonet.

3 I artikel 13.1 i Europeiska konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål (CETS nr 30), undertecknad i Strasbourg den 20 april 1959 (nedan kallad den europeiska konventionen om ömsesidig rättslig hjälp), föreskrivs följande:

4 Artikel 1 i den konvention, som upprättats av rådet på grundval av artikel 34 i fördraget om Europeiska unionen, om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (EGT C 197, 2000, s. 3) (nedan kallad konventionen om ömsesidig rättslig hjälp mellan medlemsstaterna) har rubriken Sambandet med andra konventioner om ömsesidig rättslig hjälp. Den artikeln har följande lydelse:

5 Artikel 6 i konventionen har rubriken Översändande av framställningar om ömsesidig rättslig hjälp. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

6 I skälen 2, 3, 5–8 och 13 i rambeslut 2008/675 anges följande:

7 Artikel 1 i rambeslutet har rubriken Syfte. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

8 Artikel 2 i rambeslutet har rubriken Definitioner. I den artikeln stadgas följande:

9 Artikel 3 i rambeslutet har rubriken Hur en fällande dom som avkunnats i en annan medlemsstat ska beaktas vid ett nytt brottmålsförfarande. I punkterna 1–3 i den artikeln föreskrivs följande:

10 I skälen 6 och 10 i rambeslut 2009/315 anges följande:

11 I artikel 1 i rambeslutet, med rubriken Syfte, föreskrivs följande:

12 Artikel 2 i rambeslutet har rubriken Definitioner. I den artikeln stadgas följande:

13 Artikel 4 i rambeslutet har rubriken Den dömande medlemsstatens skyldigheter. I punkt 2 i den artikeln föreskrivs följande:

14 Artikel 7 i rambeslut 2009/315 har rubriken Svar på en ansökan om uppgifter om domar. I punkt 4 i den artikeln föreskrivs följande:

15 Rambeslut 2008/675 har införlivats genom artikel 8.2 Nakazatelen kodeks (strafflagen) (nedan kallad NK). Den bestämmelsen har följande lydelse:

16 Artikel 66 stycke 1 NK har följande lydelse:

17 I artikel 78.1 NK föreskrivs följande:

18 Artikel 343 NK har följande lydelse:

19 I artikel 345 NK föreskrivs följande:

20 Enligt artikel 247.1Nakazatelno- protsesualen kodeks (straffprocesslagen) (DV nr 86 av den 28 oktober 2005) inleds förfarandet i första instans genom åtal eller efter anmälan från målsäganden.

21 I artikel 40.1 Naredba no 8 za funktsiite i organizatsiata na deynostta na byurata za sadimost (förordning nr 8 om kriminalregistret och dess verksamhet) av den 26 februari 2008 föreskrivs följande:

22 YE blev föremål för ett förvaltningsrättsligt ingripande efter att ha fört ett motorfordon utan att ha något körkort som berättigar förande av fordonet. Det förvaltningsrättsliga ingripandet ålades honom genom ett protokoll av den 7 mars 2023 och som trädde i kraft den 4 maj 2023. YE är i förevarande mål anklagad för att den 25 oktober 2023 på nytt ha begått samma gärning, inom en mindre än ett år efter att ha varit föremål för ett förvaltningsrättsligt ingripande avseende en sådan gärning. Detta utgör ett brott enligt artikel 343c.2 NK.

23 YE har åtalats vid Rayonen sad Tutrakan (Distriktsdomstolen i Tutrakan, Bulgarien), som är hänskjutande domstol. Under förundersökningen konstaterades att YE hade dömts till straffrättsligt ansvar av nationella domstolar. Den 2 november 2023 hade YE dömts till ansvar för att ha en använt ett falskt körkort, vilket utgör brott enligt artikel 316 NK, jämförd med artikel 308 i samma lag. Den 7 december 2023 hade YE dömts till ansvar för en identisk gärning med den som avses i punkt 22 ovan. Den 19 januari 2024 hade YE ånyo dömts till ansvar för att ha använt ett falskt körkort. Dessa fällande domar motsvarade sammantagna ett villkorligt fängelsestraff som meddelats med stöd av artikel 66.1 NK.

24 Den hänskjutande domstolen konstaterade dessutom, på grundval av uppgifter från Ecris, att YE även hade dömts för överträdelser av vägtrafiklagstiftningen i andra medlemsstater.

25 Genom dom av den 15 november 2021, som vann laga kraft den 3 januari 2022, dömde Politierechtbank Vilvoorde (Polisdomstolen i Vilvoorde, Belgien) YE till ansvar för flera överträdelser av belgisk lag för gärningar som hade begåtts den 14 juni 2020 i Zaventem (Belgien).

26 YE dömdes, för det första, till ansvar för att ha fört ett fordon utan obligatorisk trafikförsäkring och för att ha fört ett fordon på allmän väg som var oregistrerat eller som saknade registreringsskylt. För denna gärning dömdes han till böter på 800 euro eller, om dessa böter inte betalades inom den lagstadgade fristen, till ett förbud mot att föra motorfordon under 30 dagar samt berövandet av rätten att föra motorfordon under en månad.

27 YE, dömdes för det andra, till ansvar för att, som förare av ett fordon som färdas på allmän väg, ha använt en mobiltelefon utan att fordonet stod stilla eller var parkerat. För denna gärning dömdes han till böter på 200 euro eller, om dessa böter inte betalades inom den lagstadgade fristen, till ett förbud mot att föra motorfordon under 15 dagar samt berövandet av rätten att föra motorfordon under en månad.

28 YE dömdes, för det tredje, till ansvar för att på allmän väg ha fört ett i Belgien registrerat fordon som saknade giltigt kontrollbesiktningsintyg, kontrollbesiktningsmärke och kontrollbesiktningsprotokoll.

29 Genom dom av den 16 augusti 2023, som vann laga kraft den 16 september 2023, dömde Amtsgericht Prüm (Distriktsdomstolen i Prüm, Tyskland) YE till böter på 50 EUR för att ha fört ett fordon utan ha ett körkort som berättigar förande av fordonet eller efter att ha fråntagits rätten att föra motorfordon.

30 Genom dom av den 15 december 2023 slog den hänskjutande domstolen, med beaktande av YE:s tidigare fällande domar, fast att YE hade gjort sig skyldig till olovlig körning och dömde honom till fängelse, utan villkorlig verkställighet av detta straff, samt böter.

31 Den 27 februari 2024 upphävde Okrazhen sad Silistra (Regiondomstolen i Silistra, Bulgarien) den domen och återförvisade målet till en annan dömande sammansättning vid den hänskjutande domstolen. Okrazhen sad Silistra förordnade att den hänskjutande domstolen skulle pröva huruvida de påföljder som den belgiska domstolen hade ådömt YE hade rättslig verkan.

32 Den hänskjutande domstolen anser att en tolkning av artikel 3.1 i rambeslut 2008/675, jämförd med artikel 2 a i rambeslut 2009/315, är nödvändig för att avgöra det nationella målet. Om de fällande domar som meddelats i Belgien respektive Tyskland ansågs ha rättsverkan skulle detta ha en inverkan på det straff som den tilltalade kan ådömas, eftersom nämnda domar hade vunnit i laga kraft vid tidpunkten för de gärningar som är aktuella i det nationella målet och således utgör tidigare fällande domar, i den mening som avses i artikel 3.1 i rambeslut 2008/675.

33 Den hänskjutande domstolen har angett att det i princip är möjligt att befria den tilltalade från straffrättsligt ansvar och ålägga honom en förvaltningsrättslig påföljd, om denne, i enlighet med artikel 78a.1 b NK, inte har dömts för ett brott av allmän art. Det skulle även vara möjligt att med stöd av artikel 66.1 NK skjuta upp verkställigheten av ett fängelsestraff om den tilltalade inte tidigare ådömts ett sådant straff för ett brott av allmän art.

34 Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i enligt vilka kriterier det är möjligt att avgöra huruvida de överträdelser som YE har begått och som belgiska och tyska domstolar dömt honom till ansvar för ska kvalificeras som brott eller förvaltningsrättsliga överträdelser. Denna fråga har betydelse för hur de förstnämnda överträdelserna kan beaktas i det nationella målet.

35 Den hänskjutande domstolen, anser för det första, att artikel 3.1 i rambeslut 2008/675 ska tolkas så, att fällande domar som meddelats för gärningar som kan medföra en påföljd i allmänhet ska beaktas, och inte enbart fällande domar som meddelats för gärningar som är straffbelagda. Det sistnämnda begreppet har en snävare betydelse i bulgarisk rätt.

36 Till stöd för denna tolkning har den hänskjutande domstolen anfört att det i den bulgariska språkversionen av artikel 2 i rambeslut 2008/675, för definitionen av begreppet fällande dom, visserligen hänvisas till varje lagakraftvunnet beslut av en domstol som handlägger brottmål varigenom en person konstateras skyldig till ett brott (på bulgariska prestaplenie). Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att i artikel 2 a i rambeslut 2009/315, i samma språkversion, definieras begreppet fällande dom som varje lagakraftvunnet avgörande av en brottmålsdomstol som meddelats mot en fysisk person avseende en gärning som kan medföra en påföljd (på bulgariska nakasuemo deyanie). På samma sätt använder den tyska och den nederländska språkversionen av sistnämnda bestämmelse orden Straftat respektive strafbaar feit, vilka är analoga.

37 För det andra har den hänskjutande domstolen angett att det i bulgarisk rätt görs en åtskillnad mellan brott och förvaltningsrättsliga överträdelser, eftersom de sistnämnda överträdelserna i allmänhet inte förs in i kriminalregistret och således inte ska kvalificeras som gärningar som kan medföra en påföljd, i den mening som avses i artikel 2 a i rambeslut 2009/315 i den bulgariska språkversionen. Enligt artikel 40.1 förordning nr 8 av den 26 februari 2008 anges dock inte bara fällande domar för brott i kriminalregistret, utan även förvaltningsrättsliga påföljder som ådöms enligt artikel 78a NK. Den hänskjutande domstolen har dessutom preciserat att det i artikel 247 NK görs en distinktion mellan brott av allmän art, det vill säga sådana överträdelser som faller under allmänt åtal och brott av enskild art, där åtal väcks först efter det att målsäganden har gjort en anmälan.

38 Den hänskjutande domstolen har påpekat att det i tysk och belgisk rätt däremot görs en annan klassificering av gärningar som kan medföra en påföljd. I tysk rätt görs det en åtskillnad mellan två kategorier av handlingar, nämligen dels brott (Verbrechen), dels förseelser (Vergehen). I belgisk rätt föreskrivs det en indelning i tre kategorier: brott, överträdelser och förseelser.

39 Uppgifterna i Ecris gör det emellertid inte möjligt att fastställa vilken kategori som de gärningar som var föremål för de tidigare fällande domarna från Belgien och Tyskland ingår i enligt tillämplig nationell rätt. Den hänskjutande domstolen anser att detta hindrar den från att avgöra huruvida den ska behandla dessa gärningar, mot bakgrund av bulgarisk rätt, som förvaltningsrättsliga överträdelse eller brott och, i det sistnämnda fallet, huruvida de utgör brott av allmän eller enskild art.

40 För det tredje, för det fall dessa gärningar ska anses ha en rättsverkan som enligt bulgarisk rätt är likvärdig med de gärningar som finns antecknade i kriminalregistret och Ecris, har den hänskjutande domstolen dragit slutsatsen att den är skyldig att anse att de fällande domarna från belgiska och tyska domstolar, enligt bulgarisk rätt, endast kan utgöra fällande domar för brott eller beslut om befrielse från straffrättsligt ansvar, i den mening som avses i artikel 78a NK. Den hänskjutande domstolen har påpekat att dessa fällande domar inte har angetts i Ecris som beslut om befrielse från straffrättsligt ansvar. Den hänskjutande domstolen har vidare påpekat att den aktuella kategorin av brott avser gärningar där det inte finns någon målsägande. Den hänskjutande domstolen har av detta dragit slutsatsen att de aktuella gärningarna utgör brott av allmän art, vilket innebär att artiklarna 66 och 78a NK inte är tillämpliga i det nationella målet.

41 För det fall den hänskjutande domstolen inte är skyldig att anse att de fällande domarna i Ecris är likvärdiga med de fällande domar som finns i det bulgariska kriminalregistret, har den domstolen påpekat att det inte finns några kriterier som gör det möjligt att bedöma i vilka kategorier som de gärningar som kan medföra en påföljd som den tilltalade har dömts för i Belgien och Tyskland ingår och att beaktandet av fällande domar i detta avseende ska fastställas från fall till fall. I detta sammanhang skulle man kunna dra slutsatsen att de straff som utdömts av utländska domstolar utgör fällande domar för förvaltningsrättsliga överträdelser och de ska således inte beaktas.

42 Den hänskjutande domstolen anser emellertid att införandet av fällande domar i kriminalregistret för vissa kategorier av överträdelser är motiverat med hänsyn till den fara för allmän ordning i den berörda medlemsstaten som dessa överträdelser enligt lagstiftaren utgör, en bedömning som måste godtas av övriga medlemsstater. Dessa medlemsstaters skyldighet enligt artikel 3.1 i rambeslut 2008/675 avser beaktandet av de fällande domar som den medlemsstaten har beslutet ska föras in i kriminalregistret och således ett beaktande av dessa fällande domar som är identiskt med det beaktande som föreskrivs i den nämnda medlemsstatens nationella rätt för rättsverkningarna av inhemska fällande domar som finns införda i den medlemsstaten egna kriminalregister.

43 För det fjärde har den hänskjutande domstolen angett att det enligt artikel 8.2 NK endast är möjligt att beakta en fällande dom som meddelats i en annan medlemsstat för gärningar som utgör brott i den mening som avses i den bulgariska strafflagen. Enligt skäl 6 i rambeslut 2008/675 är den behöriga nationella domstolen inte heller skyldig att beakta en tidigare fällande dom som avkunnats i en annan medlemsstat när en inhemsk fällande dom inte är möjlig för den gärning som föranlett den tidigare fällande domen.

44 Enligt den hänskjutande domstolen är de enda avgöranden som kan beaktas i det nationella målet den fällande domen från den tyska domstolen, eftersom den motsvarar en fällande dom för brottet i artikel 343c NK, och den fällande domen från den belgiska domstolen som avser förandet av ett icke-registrerat fordon, eftersom den motsvarar en fällande dom för brottet i artikel 345 NK. De övriga gärningar som är föremål för fällande domar från den belgiska domstolen skulle inte, i egenskap av brott, medföra någon straffrättslig påföljd i bulgarisk rätt, i synnerhet förandet av ett fordon som inte genomgått kontrollbesiktning. Den fällande domen för den sistnämnda överträdelsen motsvarar emellertid en frihetsberövande påföljd. Detta innebär att, om dess rättsverkan erkändes, skulle det inte vara möjligt att döma ut ett villkorligt straff enligt artikel 66 NK för den överträdelse som är aktuell i det nationella målet.

45 Den hänskjutande domstolen anser följaktligen att det inte föreligger någon konflikt mellan artikel 8.2 NK och artikel 3.1 i rambeslut 2008/675. En sådan tolkning skulle göra det möjligt att dels säkerställa att den tilltalades situation inte förvärrades av en strängare påföljd än om han hade dömts för samma gärning av en inhemsk domstol. En sådan tolkning gör det också möjligt att förhindra att en fällande dom för en gärning som inte är föremål för lagföring i den verkställande staten i praktiken kommer att verkställas.

46 Mot denna bakgrund beslutade Rayonen sad Tutrakan (Distriktsdomstolen i Tutrakan) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

47 Domstolens ordförande beslutade den 24 juni 2024 att förevarande mål skulle handläggas med förtur i enlighet med artikel 53.3 i rättegångsreglerna.

48 Genom beslut av domstolens ordförande den 29 juli 2024 avslogs den hänskjutande domstolens begäran om att målen skulle handläggas skyndsamt i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 105 i rättegångsreglerna.

49 Prövningen av tolkningsfrågorna ska inledas med den andra frågan.

50 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 i rambeslut 2008/675 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken den behöriga domstolen, när den prövar ett åtal, inte får beakta tidigare fällande domar som meddelats i en annan medlemsstat mot den tilltalade på grund av gärningar som inte utgör brott enligt nationell rätt.

51 Enligt artikel 1.1 i rambeslut 2008/675 är syftet med rambeslutet att fastställa villkoren för när en tidigare fällande brottmålsdom som avkunnats i andra medlemsstater mot en person, men på andra grunder, ska beaktas vid ett brottmålsförfarande i en medlemsstat mot samma person.

52 I det syftet föreskrivs det i artikel 3.1 i rambeslutet, jämförd med skäl 5 i samma beslut, att medlemsstaterna ska säkerställa att tidigare fällande domar som avkunnats i en annan medlemsstat, om vilka uppgifter har erhållits enligt tillämpliga instrument om ömsesidig rättslig hjälp eller om utbyte av information som hämtats från kriminalregister, beaktas i den utsträckning som tidigare inhemska fällande domar beaktas enligt nationell rätt och att de tillerkänns en verkan som är likvärdig med den som tillerkänns för sistnämnda domar i enlighet med den rättsordningen, oavsett om det är fråga om faktiska verkningar eller rättsliga verkningar av processrätt eller materiell rätt (dom av den 21 september 2017, Beshkov, C‑171/16, EU:C:2017:710, punkt 26).

53 Det framgår emellertid även av skäl 5 i rambeslutet att det inte syftar till att harmonisera de verkningar som olika medlemsstaters lagstiftning tillmäter tidigare fällande domar, och skyldigheten att beakta tidigare fällande domar som har avkunnats i andra medlemsstater finns endast i den mån tidigare inhemska fällande domar beaktas enligt nationell lagstiftning. Såsom understryks i skäl 3 i rambeslut 2008/675 är den skyldighet som medlemsstaterna har enligt artikel 3.1 i det rambeslutet att, i ett nytt brottmål, beakta fällande domar som meddelats i andra medlemsstater en minimiskyldighet.

54 Det anges dessutom uttryckligen i skäl 6 att i motsats till andra instrument så är inte syftet med rambeslutet att rättsliga beslut som fattats i en medlemsstat ska verkställas i en annan medlemsstat, utan syftet är snarare att göra det möjligt att tillmäta tidigare fällande domar som har avkunnats i en medlemsstat verkningar vid ett nytt brottmålsförfarande i en annan medlemsstat i den mån som sådana verkningar tillmäts tidigare inhemska fällande domar enligt lagstiftningen i den andra medlemsstaten. Rambeslutet innehåller därför ingen skyldighet att beakta sådana tidigare fällande domar exempelvis i fall där de uppgifter som erhållits enligt tillämpliga instrument inte är tillräckliga, eller där en inhemsk fällande dom inte skulle ha varit möjlig för den handling för vilken den tidigare fällande domen hade fastställts eller där den tidigare fastställda påföljden inte förekommer i den nationella lagstiftningen.

55 Det framgår således av lydelsen i artikel 3.1 i rambeslut 2008/675, jämförd med skälen 3, 5 och 6 i samma beslut, att denna bestämmelse inte ålägger medlemsstaterna att i ett brottmål beakta tidigare fällande domar mot den tilltalade i en annan medlemsstat, när dessa domar meddelats för gärningar som inte utgör brott enligt tillämplig nationell rätt och som därför inte kan bli föremål för en fällande brottmålsdom enligt denna rätt.

56 Nämnda bestämmelse utgör således inte hinder för en medlemsstat att i sin nationella lagstiftning ha en bestämmelse som ålägger de behöriga domstolarna att inte beakta tidigare fällande domar från en annan medlemsstat mot den tilltalade i ett brottmål som avser gärningar som inte utgör brott enligt nationell rätt.

57 I förevarande fall utgör nämnda bestämmelse inte hinder för att den hänskjutande domstolen, i enlighet med sin nationella rätt, endast beaktar den tidigare fällande domen mot den tilltalade i Tyskland avseende förande av ett fordon utan körkort och den fällande domen mot honom i Belgien för förande av ett icke-registrerat fordon, eftersom det enligt den hänskjutande domstolen endast är dessa fällande domar som avser gärningar som enligt den nationella rätten utgör brott, vilka som sådana, kan leda till en fällande brottmålsdom.

58 Mot bakgrund av det anförda ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 3.1 i rambeslut 2008/675 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en behörig domstol, när den prövar ett åtal, inte får beakta tidigare fällande domar som meddelats i en annan medlemsstat mot den tilltalade med avseende på gärningar som inte utgör brott enligt nationell rätt och som således inte kan bli föremål för en fällande brottmålsdom enligt denna rätt.

59 EU-domstolen erinrar inledningsvis om att det framgår av fast rättspraxis att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. EU-domstolen kan dessutom behöva ta hänsyn till unionsbestämmelser som den nationella domstolen inte har hänvisat till i sin fråga (dom av den 5 december 2019, Centraal Justitieel Incassobureau (Erkännande och verkställighet av bötesstraff), C‑671/18, EU:C:2019:1054, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

60 EU-domstolen konstaterar att den hänskjutande domstolen med sin första fråga i princip söker klarhet i huruvida den ska kvalificera de gärningar som föranlett de tidigare brottmålsdomarna mot den tilltalade i det nationella målet i förhållande till den klassificering av gärningar som kan medföra en påföljd vilken gäller enligt den domstolens nationella rätt. Enligt den nationella rätten klassificeras gärningar som förvaltningsrättsliga överträdelser eller brott. Brott klassificeras i sin tur i två kategorier: den första kategorin avser brott av allmän art som faller under allmänt åtal och den andra kategorin avser brott av enskild art där åtal väcks efter anmälan från målsäganden.

61 Det ska vidare understrykas att räckvidden av artikel 3.1 i rambeslut 2008/675, som den första frågan avser, preciseras i artikel 3.2 i samma rambeslut. I den sistnämnda bestämmelsen anges att punkt 1 är tillämplig på skedet före brottmålsförfarandet, under detta och i samband med verkställigheten av domen, och avser särskilt tillämpliga processregler, till exempel tillfälligt frihetsberövande, kvalifikationen av gärningen, påföljdens natur och stränghet samt det sätt på vilket beslutet verkställts. Den hänskjutande domstolen har emellertid ställt den första frågan just för att få klarhet i hur de brott ska kvalificeras avseende vilka den person, som är tilltalad i det mål som pågår vid den domstolen, har varit föremål för i tidigare fällande domar i andra medlemsstater, och detta för att få klarlagt vilken inverkan en sådan kvalificering har på det avgörande som den domstolen kan komma att meddela mot den tilltalade.

62 Den hänskjutande domstolen ska följaktligen anses ha ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 och 3.2 i rambeslut 2008/675, jämförd med artikel 2 a i rambeslut 2009/315, ska tolkas så, att det ankommer på den behöriga nationella domstolen – i samband med beaktandet av tidigare fällande domar som meddelats i en annan medlemsstat mot en person som är föremål för ett brottmålsförfarande – att bedöma huruvida de gärningar som föranlett dessa fällande domar som registrerats i Ecris, mot bakgrund av den klassificering som görs i nationell rätt, ska kvalificeras som brott eller förvaltningsrättsliga överträdelser och, om de ska kvalificeras som brott, huruvida de utgör brott av allmän art eller brott av enskild art, när rättsverkningarna enligt nationell rätt skiljer sig åt beroende på vilken kategori som den gärning som föranlett till en tidigare fällande dom tillhör.

63 Såsom det erinrats om i punkt 52 ovan ålägger artikel 3.1 i rambeslut 2008/675 medlemsstaterna att, för det första, se till att, i ett brottmålsförfarande mot en person, tidigare fällande domar meddelade i en annan medlemsstat beaktas i den utsträckning som dessa domar beaktas enligt nationell rätt och, för det andra, se till att de tidigare fällande domarna i enlighet med nationell rätt tillerkänns rättsverkan som är likvärdig med rättsverkan för tidigare inhemska fällande domar. Det framgår dessutom av lydelsen i artikel 3.2 i rambeslutet, vilken återges i punkt 61 ovan, att denna skyldighet bland annat gäller kvalifikationen av gärningen samt påföljdens natur och stränghet.

64 I detta sammanhang innebär den första frågan att det är nödvändigt att fastställa dels räckvidden av begreppet fällande dom, i den mening som avses i artikel 2 i rambeslut 2008/675, dels räckvidden av begreppet likvärdig, i den mening som avses i artikel 3.1 i rambeslutet, för att kunna definiera de nationella domstolarnas skyldigheter enligt den sistnämnda bestämmelsen beträffande beaktandet av tidigare fällande domar som avkunnats i andra medlemsstater samt tillerkännandet av likvärdig rättslig verkan [för dessa fällande domar]… som för tidigare inhemska fällande domar, i enlighet med nationell lagstiftning.

65 För det första avses med fällande dom, enligt artikel 2 i rambeslutet, alla lagakraftvunna beslut av domstolar som handlägger brottmål varigenom en person konstateras skyldig till ett brott.

66 Det ska inledningsvis understrykas att den omständigheten, som har lyfts fram av den hänskjutande domstolen, att artikel 2 a i rambeslut 2009/315, i den bulgariska språkversionen, definierar begreppet fällande dom med hänvisning till begreppet gärning som kan medföra en påföljd, inte nödvändigtvis – i motsats till vad den domstolen har hävdat – innebär att det sistnämnda begreppet ska användas vid definitionen av begreppet fällande dom, i den mening som avses i artikel 2 i rambeslut 2008/675, trots hänvisningen i sistnämnda bestämmelse till begreppet brott, av det skälet att det sistnämnda begreppet har en snävare betydelse i Bulgarien än begreppet gärning som kan medföra en påföljd.

67 Enligt fast rättspraxis kan den formulering som använts i vissa språkversioner av en unionsbestämmelse inte ensam ligga till grund för tolkningen av denna bestämmelse eller ges företräde i förhållande till övriga språkversioner. Behovet av en enhetlig tillämpning, och därmed en enhetlig tolkning, av en unionsrättsakt utesluter nämligen att en språkversion av en unionsrättsakt betraktas isolerad. Detta behov kräver i stället att den aktuella bestämmelsen tolkas med utgångspunkt i systematiken i och syftet med de föreskrifter i vilka den ingår och mot bakgrund av samtliga språkversioner (dom av den 5 december 2024, Network One Distribution, C‑506/23, EU:C:2024:1003, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

68 I de flesta språkversioner av både artikel 2 i rambeslut 2008/675 och artikel 2 a i rambeslut 2009/315 används begreppet brott. Detta är bland annat fallet med avseende på den tyska och den nederländska språkversionen av dessa båda bestämmelser. Där används uttrycket Straftat respektive strafbaar feit, vilka motsvarar detta begrepp och inte det mer allmänna begreppet gärning som kan medföra en påföljd.

69 Att begreppet fällande dom, i den mening som avses i artikel 2 i rambeslut 2008/675, enbart ska tolkas med hänvisning till brott bekräftas av skäl 3 i rambeslut 2008/675. Det framgår nämligen av detta skäl att begreppet fällande dom inte innefattar lagakraftvunna beslut av administrativa myndigheter varigenom en person konstateras skyldig till ett brott eller en gärning som enligt nationell lagstiftning är straffbar genom att den utgör en överträdelse av rättsregler. Unionslagstiftaren har därigenom velat göra åtskillnad mellan brott och gärningar som kan medföra en påföljd enligt nationell rätt, men som inte utgör brott.

70 Denna tolkning bekräftas även av syftena med rambeslut 2008/675 och rambeslut 2009/315. Dessa båda rambeslut är tätt sammanknutna med varandra. Det är nämligen viktigt att de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna samarbetar med omsorg och på samma sätt avseende utbyte av uppgifter om fällande domar, i syfte att förhindra att nationella rättsliga myndigheter, som har att pröva ett nytt brottmålsförfarande mot en person som redan har varit föremål för fällande domar som meddelats av domstolar i andra medlemsstater för andra gärningar, avgör mål utan att kunna beakta dessa tidigare fällande domar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 2018, Lada, C‑390/16, EU:C:2018:532, punkt 47).

71 Av det anförda följer att begreppet fällande dom, i den mening som avses i artikel 2 i rambeslut 2008/675, är överensstämmande med det begrepp som används i artikel 2 a i rambeslut 2009/315 och att det förstnämnda begreppet, jämfört med skäl 3 i rambeslut 2008/675, avser ett lagakraftvunnet avgörande av en domstol som handlägger brottmål varigenom en person konstateras skyldig för att ha begått ett brott, och inte mer generellt en gärning som kan medföra en påföljd eller en gärning som enligt nationell lagstiftning är straffbar genom att den utgör en överträdelse av rättsregler. Såsom det redan har angetts i punkt 69 ovan innefattar detta begrepp inte heller lagakraftvunna beslut av administrativa myndigheter, oavsett vilken gärning som legat till grund för att den berörda personen i ett sådant beslut befunnits vara ansvarig.

72 Av detta följer att medlemsstaternas skyldighet enligt artikel 3.1 i rambeslut 2008/675 endast avser lagakraftvunna avgöranden som meddelats av en brottmålsdomstol i en annan medlemsstat varigenom den berörda personen konstateras skyldig till brott. Det framgår dessutom uttryckligen av lydelsen i denna bestämmelse att denna skyldighet är begränsad till fällande domar om vilka uppgifter har erhållits enligt tillämpliga instrument om ömsesidig rättslig hjälp eller om utbyte av information som hämtats från kriminalregister.

73 Det ska emellertid preciseras att enligt artikel 2 i rambeslutet, såsom den artikeln tolkats i punkt 71 ovan, innefattar denna skyldighet lagakraftvunna avgöranden från en brottmålsdomstol, såsom de avgöranden som avses i artikel 78a.1 b NK, genom vilka den tilltalade, efter att ha befunnits vara skyldig till ett brott, befrias från straffrättsligt ansvar och ådöms ett förvaltningsrättsligt ingripande i stället för ett straff, under förutsättning att det gått att få uppgifter om dessa avgöranden.

74 Av detta följer att det, vid beaktandet av tidigare fällande domar som avkunnats i en annan medlemsstat, i den mening som avses i artikel 3.1 i rambeslutet, ankommer på den behöriga domstolen att först avgöra huruvida den berörda personen i tidigare lagakraftvunna avgöranden som meddelats av en brottmålsdomstol i en annan medlemsstat, och som den behöriga domstolen har underrättats om, har dömts till ansvar för ett brott.

75 Såsom den hänskjutande domstolen själv har föreslagit, innebär den omständigheten att ett sådant lagakraftvunnet avgörande har införts i kriminalregistret för den berörda personen i den medlemsstat där avgörandet meddelats och att det således kommer domstolar i andra medlemsstater till kännedom via Ecris, i princip att avgörandet uppfyller det kriterium som anges i föregående punkt. Det ska härvidlag förtydligas att begreppet fällande dom, i den mening som avses i artikel 2 a i rambeslut 2009/315, även innehåller ett sådant kriterium.

76 Den hänskjutande domstolen har förklarat att de upplysningar från Ecris om tidigare fällande domar som meddelats mot den tilltalade i det nationella målet inte gör det möjligt för den domstolen att avgöra i vilken kategori som de gärningar som dessa domar avser ingår. EU-domstolen påpekar att det anges i skäl 10 rambeslut 2009/315 att detta rambeslut inte bör påverka möjligheten för rättsliga myndigheter att direkt begära och överföra uppgifter från kriminalregistret enligt artikel 13, jämförd med artikel 15.3 i den europeiska konventionen om ömsesidig rättslig hjälp, och inte påverka artikel 6.1 i konventionen om ömsesidig rättslig hjälp mellan medlemsstaterna. I den sistnämnda bestämmelsen anges närmare föreskrifter för översändande av framställningar om ömsesidig rättslig hjälp i enlighet med den europeiska konventionen om ömsesidig rättslig hjälp.

77 För det fall en domstol i en medlemsstat i samband med tillämpningen av artikel 3.1 i rambeslut 2008/675 anser att de uppgifter som finns tillgängliga i Ecris inte är tillräckliga, ankommer det följaktligen på den domstolen att direkt vid de domstolar som har meddelat de tidigare fällande domarna kontrollera huruvida dessa verkligen utgör fällande domar, i den mening som avses i artikel 2 i rambeslutet.

78 Beträffande omfattningen av den skyldighet som varje medlemsstat har att se till att tidigare fällande domar som meddelats i andra medlemsstater tillerkänns likvärdiga verkningar som dem som gäller för tidigare inhemska fällande domar i enlighet med nationell lagstiftning, i den mening som avses i artikel 3.1 i rambeslutet, jämförd med artikel 3.2, ska denna skyldighet fastställas mot bakgrund av principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden på straffrättens område, vilken stadfästs i artikel 82.1 FEUF och vilken rambeslut 2008/675, såsom anges i skäl 2 i rambeslutet, syftar till att genomföra.

79 Det framgår av domstolens rättspraxis att denna princip bland annat utgör hinder för att det, när en fällande dom som tidigare meddelats i en medlemsstat beaktas i enlighet med rambeslutet, görs en omprövning av den domen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 2018, Lada, C‑390/16, EU:C:2018:532, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

80 Det är därför som en sådan omprövning uttryckligen är förbjuden enligt artikel 3.3 i rambeslutet, eftersom fällande domar som meddelats tidigare i andra medlemsstater ska beaktas såsom de har meddelats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 2018, Lada, C‑390/16, EU:C:2018:532, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

81 Såsom framgår av skäl 13 i rambeslut 2008/675 respekterar rambeslutet emellertid den mångfald av inhemska lösningar och förfaranden som krävs för att beakta en tidigare fällande dom som avkunnats i en annan medlemsstat. Uteslutandet av möjligheten att ta upp en tidigare fällande dom till omprövning bör inte hindra en medlemsstat från att vid behov förordna att en sådan tidigare fällande dom ska ha likvärdig rättsverkan.

82 Såsom anges i skäl 8 i rambeslutet bör det i synnerhet, om det vid ett brottmålsförfarande i en medlemsstat framkommer uppgifter om en tidigare fällande dom som avkunnats av en annan medlemsstat, så långt som möjligt förhindras att den berörda personen behandlas mindre gynnsamt än om den tidigare fällande domen hade varit en inhemsk fällande dom.

83 Av detta följer att den domstol som prövar ett åtal i en medlemsstat måste försäkra sig om att det brott som har lett till en tidigare fällande dom som meddelats i en annan medlemsstat, liksom det straff som utdömts enligt den domen, inte har rättsverkningar som medför strängare följder för den tilltalades situation än om den fällande domen hade meddelats av en inhemsk domstol.

84 För att den tidigare fällande domen som meddelats i en annan medlemsstat ska kunna tillerkännas rättsverkningar som är likvärdiga med dem som en inhemsk fällande dom skulle ha haft, krävs det ur denna synvinkel att den hänskjutande domstolen bland annat kan bedöma vilken kategori som det brott för vilket den tidigare fällande domen har meddelats tillhör och som har bestämt påföljdens natur och stränghet. För att avgöra om en sådan likvärdighet föreligger kan det bland annat krävas en jämförelse mellan den klassificering av brott som görs i strafflagstiftningen i den medlemsstat där den tidigare fällande domen har meddelats och den klassificering som finns i den nationella lagstiftningen, i synnerhet när de rättsverkningar som är knutna till de fällande domar som meddelats med avseende på det aktuella brottet enligt sistnämnda lagstiftning kan variera beroende på vilken kategori som brottet ingår i.

85 Av detta följer att beslutat att tillerkänna en tidigare fällande dom som meddelats i en annan medlemsstat rättsverkningar som är likvärdiga med rättsverkningarna för en tidigare inhemsk fällande dom kräver att det görs en prövning från fall till fall, med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Denna prövning får emellertid inte leda till att det begångna brottet ges en annan kvalificering eller att det ådömda straffet kvalificeras annorlunda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 2018, Lada, C‑390/16, EU:C:2018:532, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

86 Av övervägandena i punkterna 65–85 ovan följer att när det av de uppgifter som den behöriga brottmålsdomstolen har tillgång framgår att den tilltalade i en annan medlemsstat har varit föremål för fällande domar, i den mening som avses i artikel 2 i rambeslut 2008/675, det vill säga lagakraftvunna beslut varigenom vederbörande konstateras skyldig till ett brott, är den domstolen skyldig att tillerkänna dessa avgöranden likvärdig rättsverkan som rättsverkan för inhemska fällande domar för brott i motsvarande kategori som medför ett straff av jämförbar natur och stränghet. Ett sådant erkännande får emellertid inte, i det aktuella målet, leda till att den tilltalade ges en mindre förmånlig behandling än vad som skulle ha varit fallet om dessa domar hade meddelats av en inhemsk domstol.

87 Den behöriga brottmålsdomstolen får i detta sammanhang inte göra en omkvalificering av det brott som den tilltalade dömts till ansvar för i en annan medlemsstat, som får till följd att brottet blir en förvaltningsrättslig överträdelse. En sådan omkvalificering skulle nämligen inte bara innebära en omprövning av den tidigare fällande domen, något som är uttryckligen förbjudet enligt artikel 3.3 i rambeslutet, utan skulle i slutändan innebära att den fällande domen inte fick samma verkan som en inhemsk fällande dom, vilket skulle strida mot den skyldighet som anges i artikel 3.1 i rambeslutet.

88 Såsom framgår av punkt 73 gäller följande beträffande rambeslut 2008/675: När det i nationell rätt föreskrivs att lagakraftvunna avgöranden från en brottsmålsdomstol genom vilka den tilltalade konstaterats ansvarig för ett brott ska beaktas, men nämnda brottsmålsdomstol ådömt den tilltalade en förvaltningsrättslig påföljd i stället för ett straff, ska den behöriga domstolen tillämpa de relevanta bestämmelserna i nationell rätt på sådana avgöranden som meddelats i en annan medlemsstat, såvitt den sistnämnda domstolen har tillgång till tillräckliga uppgifter i detta avseende.

89 Beträffande frågan huruvida de brott som avses i de tidigare fällande domar som meddelats i andra medlemsstater utgör brott av allmän art eller brott av enskild art enligt den klassificering som föreskrivs i nationell rätt, såvitt rättsverkningarna i nationell rätt av ett brott skiljer sig åt beroende på vilken kategori som det tillhör, gör EU-domstolen följande bedömning. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida åtal i de andra medlemsstaterna har väckts på den behöriga myndighetens initiativ eller efter det att målsägande har gjort en anmälan till domstol.

90 I förevarande fall finns det inte, såsom den hänskjutande domstolen själv har konstaterat, någon målsägande för de brott som föranlett de fällande domarna i Belgien och Tyskland. Såvitt dessa överträdelser utgör brott enligt den berörda medlemsstatens lagstiftning, ankommer det på den domstolen att ge dessa fällande domar rättsverkningar som är likvärdiga med dem som tidigare inhemska fällande domar skulle ha haft för brott av allmän art.

91 Mot bakgrund av det anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 3.1 och 3.2 i rambeslut 2008/675, jämförd med artikel 2 a i rambeslut 2009/315, ska tolkas så, att det ankommer på den nationella domstolen i samband med beaktandet av tidigare fällande domar, som avkunnats i en annan medlemsstat mot den person som är tilltalad i det brottmål som den domstolen handlägger, att bedöma huruvida de gärningar som låg till grund för de lagakraftvunna avgörandena från domstolarna i den andra medlemsstaten, som den förstnämnda domstolen har kännedom om, har kvalificerats som brott enligt den klassificering som görs enligt den andra medlemsstatens rätt. Den nationella domstolen är enligt artikel 3.1 och 3.2 i rambeslut 2008/675 enbart skyldig att beakta dessa avgöranden och tillerkänna dem rättsverkningar likvärdiga med dem som skulle vara förenade med tidigare inhemska fällande domar till följd av brott som ingår i en likvärdig kategori och som föranleder ett straff av jämförbar natur och stränghet. Ett sådant tillerkännande får emellertid inte, i det aktuella målet, leda till att den tilltalade ges en mindre förmånlig behandling än vad som skulle ha varit fallet om dessa avgöranden hade meddelats av en inhemsk domstol.

92 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: bulgariska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.