Domstolens dom (femte avdelningen) den 2 oktober 2025
I mål C‑284/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland) genom beslut av den 12 april 2024, som inkom till domstolen den 23 april 2024, i målet
DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún, samt domarna D. Gratsias (referent), E. Regan, J. Passer och B. Smulders, generaladvokat: L. Medina, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: LD, genom C. Donnelly, SC, M. Lynn, SC, och J. MacGuill, SC, solicitor, D. Brady, BL, C. Donald, solicitor och E. Martin-Vignerte, avocate, Criminal Injuries Compensation Tribunal, Minister for Justice and Equality, Irland och Attorney General, genom M. Browne, Chief State Solicitor, S. Finnegan, A. Joyce och J. Moloney, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av M. Reilly, SC, och M. Finan, BL, Tjeckiens regering, genom M. Smolek, A. Pagáčová och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud, Tysklands regering, genom J. Möller och P.-L. Krüger, båda i egenskap av ombud, Nederländernas regering, genom E.M.M. Besselink, M.K. Bulterman, och H.S. Gijzen, samtliga i egenskap av ombud, Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom S. Noë och J. Tomkin, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktiv 2004/80
Direktiv 2012/29/EU
Irländsk rätt
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Prövning av tolkningsfrågorna
Rättegångskostnader
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 12.2 i rådets direktiv 2004/80/EG av den 29 april 2004 om ersättning till brottsoffer (EUT L 261, 2004, s. 15).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan LD och å andra sidan Criminal Injuries Compensation Tribunal (nämnden för brottsskadeersättning, Irland), Minister for Justice and Equality (justitie- och jämställdhetsministern, Irland), Irland och Attorney General (riksåklagaren, Irland) gällande en ansökan om brottsskadeersättning som LD inkommit med enligt Scheme of Compensation for Personal Injuries Criminally Inflicted (ordningen för ersättning för personskador som vållats genom brott) (nedan kallad den irländska ordningen för brottsskadeersättning).
3 Skälen 2, 10 och 14 i direktiv 2004/80 har följande lydelse:
4 Artikel 1 i direktivet har rubriken Rätt att lämna in en ansökan i den medlemsstat där sökanden är bosatt och stadgar följande:
5 Artikel 12 i direktivet är den enda artikeln i kapitel II, vilket har rubriken Nationella ersättningsordningar. I punkt 2 i denna artikel föreskrivs följande:
6 Artikel 18 i direktivet har rubriken Genomförande. I punkt 2 i denna artikel föreskrivs följande:
7 Artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU av den 25 oktober 2012 om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF (EUT L 315, 2012, s. 57) har rubriken Definitioner. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:
8 Den irländska ordningen för brottsskadeersättning är en administrativ ordning som inrättades 1974 och som syftar till att ersätta brottsoffer för skador som de lidit. Nämnden för brottsskadeersättning ansvarar för dess tillämpning. Såsom framgår av beslutet om hänskjutande föreskrev ordningen, i sin ursprungliga version, att så kallat allmänt skadestånd (general damages) skulle betalas, inbegripet för sveda och värk (pain and suffering).
9 Sedan ordningen ändrades den 1 april 1986 utges inte längre någon ersättning för sveda och värk, i form av allmänt skadestånd. Den hänskjutande domstolen har förklarat att de berörda bestämmelsernas räckvidd före ändringen hade långtgående konsekvenser för den irländska statens finanser. Landet genomgick under denna period en djup ekonomisk recession.
10 Den 12 juli 2015 utsattes LD, född i Spanien men bosatt på Irland, för grov misshandel av en grupp av personer utanför sin bostad i Dublin (Irland).
11 Den 1 oktober 2015 ingav LD en ansökan om ersättning enligt den irländska ordningen för brottsskadeersättning till nämnden för brottsskadeersättning.
12 I sin ansökan angav LD att misshandeln orsakat en allvarlig orbitafraktur som medfört att han delvis förlorat synen och detta permanent. Han led vidare ett antal andra skador bland annat på käkbenet, skuldran, vänster arm, midja och i bröstet. Han lider dessutom fortfarande av psykiska problem och ångest. Efter att ha varit sjukskriven till följd av misshandeln, blev LD uppsagd av sin arbetsgivare och var arbetslös när han lämnade in ansökan.
13 Nämnden för brottsskadeersättning konstaterade att LD lidit personskada och materiell skada till följd av det våldsbrott han utsatts för och även att han inte erhållit någon ersättning från andra källor. Nämnden för brottsskadeersättning beviljade honom därför ex gratia-ersättning på 645,62 euro för dennes egna utgifter (out-of-pocket expenses) som var direkt hänförliga till det våldsbrott han utsatts för. På begäran av LD tillhandahöll nämnden en specificering av den beviljade ersättningen vilken avsåg följande: 44,20 euro för förnyat körkort, 339 euro för inköp av nya glasögon, 28,82 euro för läkemedelskostnader, 100 euro för sjukhusvård och 133,63 euro för resekostnader.
14 Den 2 augusti 2019 inledde LD ett förfarande vid High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland), som är hänskjutande domstol. Inom ramen för detta förfarande har han yrkat att det ska fastställas att den irländska ordningen för brottsskadeersättning strider mot direktiv 2004/80 och/eller artiklarna 1, 3, 4, 7 och 9 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) eftersom det inte föreskrivs någon rättvis och lämplig ersättning då den utesluter allmänt skadestånd, inbegripet för sveda och värk. Han har vidare yrkat att det ska fastställas att han, i egenskap av brottsoffer, har rätt till skadestånd för sådan sveda och värk.
15 Den hänskjutande domstolen har inledningsvis påpekat att det i domen av den 16 juli 2020, Presidenza del Consiglio dei Ministri ( C‑129/19, EU:C:2020:566), förvisso ges användbara preciseringar för tolkningen av artikel 12.2 i direktiv 2004/80. Domen gör det emellertid inte möjligt att svara på frågan om och i vilken utsträckning en rättvis och lämplig brottsofferersättning i den mening som avses i denna bestämmelse ska föreskrivas för att bidra till att gottgöra såväl materiella som ideella skador som brottsoffer lidit till följd av uppsåtliga våldsbrott, inklusive sveda och värk. Det följer härvid utan någon som helst tvetydighet av beslutet om hänskjutande att sveda och värk enligt irländsk rätt ingår i den mer allomfattande kategorin ideell skada (non-material loss).
16 Den hänskjutande domstolen har därefter erinrat om det stora utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna åtnjuter på detta område och sedan redogjort för sin osäkerhet – vilken delas av Court of Appeal (Appellationsdomstolen, Irland) – gällande huruvida tillämpningsområdet för nationella ersättningsordningar kan begränsas såvitt gäller ideella skador. Enligt den hänskjutande domstolen klargjordes det inte i domen av den 16 juli 2020, Presidenza del Consiglio dei Ministri ( C‑129/19, EU:C:2020:566), vilka skador som kan betraktas som ideella. Inte desto mindre menar nämnda domstol att enligt dess egen tolkning av domen innebär EU-domstolens användning av uttrycket lidande en skyldighet att ersätta sveda och värk, åtminstone i viss utsträckning. Vidare vore det svårt att acceptera att sådan ersättning utesluts när ersättning enligt direktiv 2004/80, enligt den nämnda domen, ska beakta de allvarliga följder det aktuella brottet haft för offret.
17 Slutligen har den hänskjutande domstolen hänvisat till Rapport från kommissionen till rådet, Europaparlamentet samt Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om tillämpning av rådets direktiv 2004/80/EG om ersättning till brottsoffer [KOM/2009/0170 slutlig], gällande perioden mellan den 1 januari 2006 och den 31 december 2008. Enligt rapporten ger de flesta medlemsstater – inom ramen för sina nationella ersättningsordningar – ersättning för sjukdom och psykiska men.
18 Mot denna bakgrund beslutade High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
19 Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 12.2 i direktiv 2004/80 ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell ordning för ersättning till offer för uppsåtliga våldsbrott vilken, såvitt gäller ideell skada, principiellt utesluter all form av ersättning för sveda och värk.
20 Domstolen noterar inledningsvis att lagstiftaren genom detta direktiv har infört en ersättningsordning som är subsidiär i förhållande till den ersättning som offren kan få i form av skadestånd från gärningsmannen.
21 Såsom följer av skäl 10 i direktivet antogs direktivet bland annat mot bakgrund av att det kan vara svårt för brottsoffer att få ersättning från gärningsmannen antingen därför att denne ofta saknar tillgångar för att fullgöra en dom om skadestånd eller därför att denne inte kan identifieras eller lagföras.
22 I artikel 12.2 i direktiv 2004/80 anges särskilt att alla medlemsstater ska säkerställa att det i deras nationella regler föreskrivs en ordning för ersättning till offer för uppsåtliga våldsbrott som begås på deras respektive territorier, som garanterar rättvis och lämplig brottsofferersättning.
23 Vad gäller tillämpningsområdet för artikel 12.2 i direktiv 2004/80 har domstolen slagit fast att denna bestämmelse ger rätt till rättvis och lämplig ersättning inte bara till offer för uppsåtliga våldsbrott som begås på en medlemsstats territorium och som befinner sig i en gränsöverskridande situation, i den mening som avses i artikel 1 i direktivet, utan även till brottsoffer som är stadigvarande bosatta i den medlemsstaten (dom av den 16 juli 2020, Presidenza del Consiglio dei Ministri, C‑129/19, EU:C:2020:566, punkt 55).
24 När det gäller fastställande av ersättningen har domstolen slagit fast följande. Med beaktande av dels det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna ges genom denna bestämmelse vad gäller såväl frågan hur högt ersättningsbeloppet måste vara för att det ska anses som en rättvis och lämplig ersättning som frågan hur en sådan ersättning ska fastställas, dels behovet av att säkerställa att de nationella ersättningsordningarna är ekonomiskt bärkraftiga, måste denna ersättning inte nödvändigtvis motsvara det skadestånd som den som har begått ett uppsåtligt våldsbrott kan åläggas att betala till brottsoffret. Följaktligen behöver den ersättning som avses i artikel 12.2 i direktiv 2004/80 inte nödvändigtvis garantera full ersättning för den ekonomiska och ideella skada som brottsoffret har lidit (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 november 2024, Burdene, C‑126/23, EU:C:2024:937, punkt 57 och där angiven rättspraxis).
25 I detta sammanhang ankommer det slutligen på den nationella domstolen att, mot bakgrund av de nationella bestämmelser som antagits för att införa den aktuella ersättningsordningen, säkerställa att det belopp som beviljas ett offer för ett uppsåtligt våldsbrott enligt denna ordning utgör en rättvis och lämplig ersättning, i den mening som avses i artikel 12.2 i direktiv 2004/80 (dom av den 16 juli 2020, Presidenza del Consiglio dei Ministri, C‑129/19, EU:C:2020:566, punkt 61 och dom av den 7 november 2024, Burdene, C‑126/23, EU:C:2024:937, punkt 58).
26 En medlemsstat skulle emellertid gå utöver det utrymme för skönsmässig bedömning som ges genom denna bestämmelse om det i dess nationella bestämmelser föreskrevs en ersättning till offer för uppsåtliga våldsbrott som är rent symbolisk eller uppenbart otillräcklig med hänsyn till de allvarliga följder dessa brottsoffer drabbats av på grund av det begångna brottet (dom av den 16 juli 2020, Presidenza del Consiglio dei Ministri, C‑129/19, EU:C:2020:566, punkt 63 och dom av den 7 november 2024, Burdene, C‑126/23, EU:C:2024:937, punkt 59).
27 Eftersom den ersättning som beviljas sådana brottsoffer utgör ett bidrag till att gottgöra dem för den ekonomiska och ideella skada som de har lidit, kan ett sådant bidrag nämligen endast anses vara rättvist och lämpligt om det på ett adekvat sätt kompenserar dem för det lidande som de har utsatts för (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2020, Presidenza del Consiglio dei Ministri, C‑129/19, EU:C:2020:566, punkt 64 och dom av den 7 november 2024, Burdene, C‑126/23, EU:C:2024:937, punkt 60).
28 För att en ersättning som beviljas enligt en nationell ordning för ersättning till sådana offer ska anses vara rättvis och lämplig, i den mening som avses i artikel 12.2 i direktiv 2004/80, ska den fastställas med hänsyn till hur allvarliga följderna är för offren för det begångna brottet och således utgöra ett adekvat bidrag till att ersätta dem för den materiella och ideella skada de har lidit (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2020, Presidenza del Consiglio dei Ministri, C‑129/19, EU:C:2020:566, punkt 69 och dom av den 7 november 2024, Burdene, C‑126/23, EU:C:2024:937, punkt 62).
29 Vad närmare gäller ersättning för ideell skada som brottsoffer lidit innehåller denna bestämmelse visserligen ingen uttrycklig hänvisning till en sådan skada. Bestämmelsens vida formulering begränsar dock inte på något sätt räckvidden av den där föreskrivna ersättningen när det gäller de skador som den kan bidra till att gottgöra.
30 Domstolen har vidare påpekat i punkt 48 i domen av den 7 november 2024, Burdene ( C‑126/23, EU:C:2024:937), att räckvidden av begreppet brottsoffer, såsom det anges i artikel 12.2 i direktiv 2004/80, klargörs av definitionen av samma begrepp i artikel 2.1 a i direktiv 2012/29, vilket avser en fysisk person som lidit fysisk, psykisk eller emotionell skada eller ekonomisk förlust som en direkt följd av ett brott. Det följer klart och tydligt av denna sistnämnda bestämmelse att den avser såväl brottsoffer som lidit materiell skada som dem som lidit ideell skada. Det faktum att bestämmelsen avser såväl fysisk, psykisk som emotionell skada bekräftar att de skador som nämnda brottsoffer lidit även omfattar sveda och värk som de utstått.
31 Det följer således av domstolens rättspraxis att det inte ska göras någon åtskillnad mellan olika typer av skador som offren för de begångna brotten kan ha lidit eller de följder som de kan ha drabbats av.
32 Även om det antogs att ordalydelsen i artikel 18.2 i direktiv 2004/80 – som i den franska och den rumänska språkversionen enbart avser personskada – skulle kunna tyda på att en sådan åtskillnad finns påpekar domstolen att begreppet skador i flera andra språkversioner inte åtföljs av något adjektiv som syftar till att begränsa dess räckvidd.
33 Unionsbestämmelserna ska enligt fast rättspraxis emellertid tolkas och tillämpas på ett enhetligt sätt mot bakgrund av de olika versionerna på samtliga unionsspråk. För det fall de olika språkversionerna skiljer sig åt ska den aktuella bestämmelsen tolkas med hänsyn till systematiken i och ändamålet med de föreskrifter i vilka den ingår (dom av den 17 januari 2023, Spanien/kommissionen, C‑632/20 P, EU:C:2023:28, punkt 42 och där angiven rättspraxis).
34 Ingen annan bestämmelse i direktiv 2004/80 ger stöd för att anse att det ska göras åtskillnad mellan olika skador som lidits av de brottsoffer som omfattas av dess tillämpningsområde.
35 Vidare följer det av skäl 2 i direktivet att åtgärder för att underlätta ersättning till brottsoffer bör utgöra ett led i förverkligandet av målet att skydda berörda personers integritet. Såsom anges i skäl 14 respekterar direktivet de grundläggande rättigheter och bekräftar de principer som erkänns i stadgan. Det följer emellertid av artikel 3.1 i stadgan att människans integritet ska förstås som såväl fysisk som mental integritet.
36 Den ersättning som avses i artikel 12.2 i direktiv 2004/80 ska därför, i förekommande fall, kunna bidra till att ersätta ideell skada, inbegripet sveda och värk.
37 Såsom den hänskjutande domstolen i allt väsentligt har påpekat inom ramen för sin femte fråga kan ett sådant våldsbrott som det LD utsatts för få allvarliga följder, såväl när det kommer till materiella som ideella skador, bland annat på grund av den sveda och värk som brottsoffret fått utstå. Detta ska återspeglas i det beviljade ersättningsbeloppet.
38 Med förbehåll för den hänskjutande domstolens kontroll kan ersättningen för den skada som LD lidit inte anses som rättvis och lämplig i den mening som avses i artikel 12.2 om bland annat en ideell skada av den typ som avses i föregående punkt vore utesluten, på grund av att ersättningen endast delvis täcker de skador som offret för det aktuella brottet lidit och därför inte kan anses beakta de allvarliga följder det aktuella brottet haft för offret.
39 Mot denna bakgrund ska de ställda frågorna besvaras på följande sätt. Artikel 12.2 i direktiv 2004/80 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell ordning för ersättning till offer för uppsåtliga våldsbrott vilken, såvitt gäller ideell skada, principiellt utesluter all form av ersättning för sveda och värk. Oavsett behovet av att säkerställa att de nationella ersättningsordningarna är ekonomiskt bärkraftiga, vilket innebär att medlemsstaterna inte nödvändigtvis måste garantera full ersättning för den ekonomiska och ideella skada som brottsoffret har lidit, krävs det för att en rättvis och lämplig brottsofferersättning ska anses föreligga enligt denna bestämmelse att det vid fastställandet av ersättningen tas hänsyn till hur allvarliga följder det aktuella brottet haft för offret samt till den ersättning sådana offer kan få i form av skadestånd från gärningsmannen.
40 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
1 Rättegångsspråk: engelska.