Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 30 oktober 2025

I mål C‑373/24 [Ramavić], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Općinski sud u Puli-Pola (Domstolen i första instans i Pula, Kroatien), genom beslut av den 3 maj 2024, som inkom till domstolen den 24 maj 2024, i målet

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden I. Ziemele (referent) och domarna A. Kumin och S. Gervasoni, generaladvokat: J. Richard de la Tour, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 7 maj 2008, Republika Hrvatska, genom A. Marjanović, i egenskap av ombud, Kroatiens regering, genom G. Vidović Mesarek, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom M. Mataija och D. Recchia, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 89/391

Direktiv 2003/88

Kroatisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Den tredje frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 1.3 och 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, 2003, s. 9), artikel 2 i rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet (EGT L 183, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 4, s. 146) och artikel 31 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan NI, biträdande åklagare vid Općinsko državno odvjetništvo u Puli-Pola (den kommunala åklagarmyndigheten i Pula-Pola, Kroatien) och Republika Hrvatska (Republiken Kroatien), företrädd av Općinsko državno odvjetništvo u Rijeci (den kommunala åklagarmyndigheten i Rijeka, Kroatien), angående betalning till NI för arbetstimmar som fullgjorts under jourtjänstgöring såväl på arbetsplatsen som i hemmet.

3 I artikel 2 i direktiv 89/391 föreskrivs följande:

4 I artikel 1 i direktiv 2003/88, som har rubriken Ändamål och räckvidd, föreskrivs följande:

5 I artikel 2 i direktiv 2003/88 föreskrivs följande:

6 I artikel 121a i Ustav Republike Hrvatske (Republiken Kroatiens konstitution) föreskrivs följande:

7 I artikel 10.1 i Zakon o radu (arbetslagen) föreskrivs följande:

8 I artikel 60 i arbetslagen föreskrivs följande:

9 I artikel 52.1 i Poslovnik državnog odvjetništva (åklagarmyndighetens arbetsordning) föreskrivs följande:

10 I de allmänna anvisningar nr O8/11‑1 från Republiken Kroatiens åklagarmyndighet av den 13 oktober 2011 om organisering av jourberedskap, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs bland annat att Općinsko državno odvjetništvo u Puli-Pola (den kommunala åklagarmyndigheten i Pula-Pola) ska säkerställa en jourtjänst i ständig beredskap antingen i hemmet eller i sin bostad.

11 NI är biträdande åklagare vid Općinsko državno odvjetništvo (den kommunala åklagarmyndigheten) i Pula-Pola, Kroatien. Hon tjänstgör där på heltid, det vill säga under 40 timmar per vecka, vilka utförs måndag till fredag, kl. 8–16. NI är även skyldig att fullgöra perioder av jourtjänstgöring, såväl under ordinarie arbetstid som utöver denna tid. Under dessa perioder kan hon behöva utföra brådskande arbetsuppgifter, bland annat inom ramen för förundersökningar.

12 Det framgår av beslutet om hänskjutande att det under dessa perioder av jourtjänstgöring kan krävas att NI befinner sig i sin bostad (så kallad bakjour) eller på den plats där åklagarmyndigheten har sitt säte (aktiv jourtjänstgöring), och detta på ett oavbrutet sätt, för att när som helst kunna utföra brådskande arbetsuppgifter vid behov.

13 NI ansåg att de regler som var tillämpliga på henne, särskilt skyldigheten att finnas oavbrutet tillgänglig under sina jourtjänstgöringsperioder, stod i strid med direktiv 2003/88 och EU-domstolens rättspraxis gällande rätten till dygnsvila och veckovila samt förbudet mot att arbeta under en period som överskred 48 timmar per vecka. NI väckte därför talan vid Općinski sud u Puli-Pola (Distriktsdomstolen i Pula-Pola, Kroatien), som är den hänskjutande domstolen, och yrkade betalning för de arbetstimmar som fullgjorts under åren 2015–2019 genom jourtjänstgöring, varav vissa har fullgjorts utöver hennes ordinarie arbetstid, till ett belopp som motsvarar lön för fullgörandet av dessa timmar.

14 Hon har i synnerhet gjort gällande att hon inte åtnjuter adekvat säkerhet och skydd på arbetsplatsen, eftersom hon arbetar mer än ordinarie arbetstid, utan begränsning av hur mycket hon arbetar per vecka och med obegränsad övertid. Hon har för övrigt understrukit att hon inte uppbär något tillägg för obekväm arbetstid när hon arbetar övertid eller under söndagar och helgdagar. Hon har dessutom angett att hon erhåller lägre lön för arbetstid som fullgjorts under jourtjänstgöring än den lön hon uppbär under ordinarie arbetstid.

15 Den hänskjutande domstolen har understrukit att åklagarmyndigheten i Kroatien är en självständig och oberoende rättslig myndighet som är skyldig att vidta åtgärder mot de som begår brott och vidta rättsliga åtgärder för att skydda Republiken Kroatiens tillgångar samt konstitutionen. I egenskap av biträdande åklagare anses NI således enligt tjänsteföreskrifterna vara en självständig och oberoende tjänsteman.

16 Den hänskjutande domstolen har påpekat att den självständighet och det oberoende som hänger samman med NI:s ställning gör det möjligt för henne att skyddas mot yttre påtryckningar som kan påverka hennes beslut. Situationen för biträdande åklagare, såsom NI, kännetecknas emellertid av att de är underordnade åklagare på högre hierarkisk nivå och justitie- och förvaltningsministeriet. Dessa åklagare är också föremål för en obligatorisk bedömning av deras arbete och kompetens. De kan bli föremål för disciplinära åtgärder och får inte utföra andra arbetsuppgifter utan godkännande från Högsta åklagarrådet.

17 Den hänskjutande domstolen har dessutom angett att NI, efter sin normala arbetstid, ofta utför uppgifter som innebär att hon ska vara ständigt tillgänglig, kunna nås när som helst per telefon, bland annat av personal vid brottsbekämpande myndigheter, och omedelbart kunna bege sig till åklagarmyndighetens lokaler eller någon annan plats för att utföra brådskande arbetsuppgifter efter att ha blivit uppringd av polisen, såsom vid trafikolyckor eller olycksfall i arbetet med dödlig utgång.

18 Arbetstimmar som har utförts under en jourtjänstgöring, oavsett om den är aktiv eller passiv, utöver ordinarie arbetstimmar, betraktas varken som ordinarie arbetstid eller övertid. Dessa arbetstimmar beaktas inte heller vid utövandet av rätten till dygns- och veckovila eller vid beräkning av semesterdagar.

19 Dessa arbetstimmar påverkar följaktligen IR:s hälsa och säkerhet på arbetsplatsen och innebär att hon utsätts för ytterligare psykiska och fysiska ansträngningar. Särskilt den omständigheten att hon under jourtjänstgöring ständigt måste vara anträffbar, ofta sent på kvällen eller under natten, och vara beredd att under dessa perioder utföra arbetstimmar utöver normal arbetstid innebär en ökad stress i samband med hennes arbete.

20 För att kunna avgöra det nationella målet, särskilt NI:s yrkande om betalning för dessa arbetstimmar, anser den hänskjutande domstolen att det är nödvändigt att fastställa dels huruvida hon ska anses vara en arbetstagare, på så sätt att hon omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2003/88, dels hur arbetstimmar som fullgjorts inom ramen för jourtjänstgöring ska kvalificeras. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida det utgör ett åsidosättande av direktivet att inte betrakta dessa timmar som arbetstid i den mening som avses i direktivet.

21 Vid dessa förhållanden beslutade Općinski sud u Puli-Pola (domstol i första instans i Pula, Kroatien) att förklara målet vilande och hänskjuta följande tolkningsfrågor till domstolen:

22 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 1.3 i direktiv 2003/88, jämförd med artikel 31 i stadgan, ska tolkas så, att åklagare vid åklagarmyndigheten omfattas av direktivets tillämpningsområde.

23 Begreppet arbetstagare definieras i artikel 3 a i direktiv 89/391 såsom varje person anställd av en arbetsgivare, inklusive praktikanter och lärlingar men inte arbetstagare i arbetsgivarens hushåll. I direktiv 2003/88 hänvisas emellertid inte till denna bestämmelse i direktiv 89/391 eller till arbetstagarbegreppet såsom detta följer av nationell lagstiftning och/eller praxis (dom av den 14 oktober 2010, Union syndicale Solidaires Isère, C‑428/09, EU:C:2010:612, punkt 27).

24 Härav följer att vid tillämpningen av direktiv 2003/88, och med beaktande av artikel 31 i stadgan, kan begreppet arbetstagare inte tolkas olika beroende på vilken nationell lagstiftning det är fråga om, utan det måste ges en självständig unionsrättslig betydelse (dom av den 14 oktober 2010, Union syndicale Solidaires Isère, C‑428/09, EU:C:2010:612, punkt 28, dom av den 21 februari 2018, Matzak, C‑518/15, EU:C:2018:82, punkt 28, och dom av den 16 juli 2020, Governo della Repubblica italiana (Italienska fredsdomares ställning), C‑658/18, EU:C:2020:572, punkterna 88 och 89).

25 Detta begrepp ska därför definieras enligt de objektiva kriterier som kännetecknar ett anställningsförhållande, med beaktande av de berörda personernas rättigheter och skyldigheter (dom av den 16 juli 2020, Governo della Repubblica italiana (Italienska fredsdomares ställning), C‑658/18, EU:C:2020:572, punkt 90 och där angiven rättspraxis).

26 Inom ramen för kvalificeringen av en person i förhållande till begreppet arbetstagare, vilken i sista hand ankommer på den nationella domstolen, ska den domstolen grunda sig på objektiva kriterier och göra en helhetsbedömning av alla omständigheter i det mål som den har att avgöra, avseende arten av såväl det aktuella arbetet som förhållandet mellan parterna i fråga (dom av den 16 juli 2020, Governo della Repubblica italiana (Italienska fredsdomares ställning), C‑658/18, EU:C:2020:572, punkt 91 och där angiven rättspraxis).

27 Det viktigaste kännetecknet för ett anställningsförhållande är att en person under en viss tid mot ersättning utför arbete åt en annan person under dennes ledning. Härav följer att ett anställningsförhållande förutsätter att det finns ett hierarkiskt förhållande mellan arbetstagaren och arbetsgivaren. Bedömningen av huruvida ett sådant förhållande är för handen ska göras i varje enskilt fall med beaktande av samtliga omständigheter som kännetecknar förhållandet mellan parterna (dom av den 15 juli 2021, Ministrstvo za obrambo, C‑742/19, EU:C:2021:597, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

28 Vid prövningen av huruvida åklagare, såsom NI, omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2003/88, ankommer det följaktligen på den hänskjutande domstolen att granska de arbetsuppgifter och funktioner som dessa åklagare utför samt de skyldigheter som de har gentemot sin arbetsgivare.

29 EU-domstolen är emellertid, inom ramen för en begäran om förhandsavgörande, likväl behörig att, mot bakgrund av handlingarna i målet vid den nationella domstolen och de skriftliga och muntliga yttranden som avgetts till den, lämna användbara upplysningar, så att den nationella domstolen får möjlighet att avgöra målet (se, analogt, dom av den 6 oktober 2021, Ecotex Bulgaria, C‑544/19, EU:C:2021:803, punkt 72 och där angiven rättspraxis).

30 Det framgår av beslutet om hänskjutande att åklagare, såsom åklagare vid den kommunala åklagarmyndigheten, har som funktion att i åklagarmyndigheternas lokaler eller på de ställen där de aktuella händelserna äger rum, utföra de arbetsuppgifter som bland annat föreskrivs i straffprocesslagen, under överinseende av en överordnad åklagare.

31 Enligt den hänskjutande domstolen kan en biträdande åklagare vid den kommunala åklagarmyndigheten när som helst bli uppringd av en polistjänsteman, vilket innebär att åklagaren blir skyldig att omedelbart bege sig till platsen för den aktuella händelsen. Åklagaren kan även blir skyldig att hålla det första förhöret med den tilltalade, begära att undersökningsdomaren fattar beslut om husrannsakan, bekräfta brådskande utredningsåtgärder som beslutats muntligen, genomföra syn eller närvara i händelse av trafikolyckor, olycksfall i arbetet med dödlig utgång eller på brottsplatser, närvara vid vittnesförhör inför undersökningsdomaren, vidta säkerhetsåtgärder eller begära om häktning av den tilltalade och närvara vid häktesförhandlingen.

32 I detta avseende framgår det av beslutet om hänskjutande att situationen för åklagare vid åklagarmyndigheten, såsom NI, kännetecknas av att de är underordnade åklagare på högre hierarkisk nivå samt justitie- och förvaltningsministeriet, som utför administrativa uppgifter inom rättsväsendet med avseende på åklagarmyndigheten. I dessa uppgifter ingår att pröva anmälningar om åklagarnas beteende eller disciplinansvar för dessa åklagare, att se till att åklagarmyndigheterna har lämpliga materiella och ekonomiska villkor samt lokaler och andra resurser som är nödvändiga för att de ska kunna fungera samt att godkänna rekryteringsplanen för nya åklagare och rekryteringen av tjänstemän som stödpersonal till åklagarna.

33 Det framgår dessutom av beslutet om hänskjutande att åklagare på lägre hierarkisk nivå är underställda de kontroller som utförs av åklagare på högre hierarkisk nivå, och detta i enlighet med åklagarmyndighetens hierarkiska organisation, enligt vilken de kommunala åklagarmyndigheterna är underordnade distriktsåklagarmyndigheterna, vilka liksom de specialiserade åklagarmyndigheterna är underställda Republiken Kroatiens nationella åklagarmyndighet. Högsta åklagarrådet skulle därför kunna avsätta en åklagare på grund av disciplinansvar, fällande domar för brott, bristande kompetens eller förlorad arbetsförmåga.

34 Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning förefaller det således som om biträdande åklagare vid en kommunal åklagarmyndighet befinner sig i en underordnad ställning i förhållande till åklagare på högre hierarkisk nivå, vilket är kännetecknande för förekomsten av ett anställningsförhållande.

35 Mot bakgrund av ovanstående överväganden ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 1.3 i direktiv 2003/88, jämförd med artikel 31 i stadgan, ska tolkas så, att åklagare vid åklagarmyndigheten omfattas av direktivets tillämpningsområde.

36 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 2 i direktiv 89/391, till vilken det hänvisas i artikel 1.3 i direktiv 2003/88, ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken åklagarmyndighetens verksamhet undantas från tillämpningsområdet för direktiv 2003/88.

37 Enligt artikel 1.3 i direktiv 2003/88, jämförd med artikel 2 i direktiv 89/391, till vilken det hänvisas i artikel 1.3 i direktiv, ska dessa direktiv tillämpas på all verksamhet, såväl offentlig som privat, för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet och för att reglera arbetstidens förläggning i vissa avseenden (dom av den 3 maj 2012, Neidel, C‑337/10, EU:C:2012:263, punkt 20).

38 I artikel 2.2 första stycket i direktiv 89/391 föreskrivs emellertid att direktivet inte ska tillämpas på sådana offentliga verksamheter där det inte kan undvikas att förhållanden som är speciella för dessa verksamheter kommer i konflikt med direktivet, exempelvis försvaret eller polisen, eller viss specifik verksamhet inom civilförsvaret. I andra stycket i denna bestämmelse preciseras vidare att i dessa fall ska arbetstagarnas säkerhet och hälsa tryggas så långt möjligt mot bakgrund av direktivets syften (dom av den 15 juli 2021, Ministrstvo za obrambo, C‑742/19, EU:C:2021:597, punkt 53).

39 Artikel 2.2 första stycket i direktiv 89/391 ska dessutom tolkas så, att dess räckvidd begränsas till vad som är absolut nödvändigt för att värna de intressen som medlemsstaterna enligt denna bestämmelse har getts rätt att skydda (dom av den 15 juli 2021, Ministrstvo za obrambo, C‑742/19, EU:C:2021:597, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

40 Det kriterium som uppställs i artikel 2.2 första stycket direktiv 89/391 för att undanta vissa verksamheter från direktivets tillämpningsområde – och därmed också från tillämpningsområdet för direktiv 2003/88 – grundas inte på att arbetstagarna tillhör en av de sektorer inom offentlig verksamhet som avses i den bestämmelsen, sedd som helhet, utan enbart på den specifika arten av vissa särskilda uppdrag som arbetstagare i dessa sektorer utför. Det är nämligen den specifika arten av dessa uppdrag som motiverar undantaget från reglerna som syftar till att skydda arbetstagarnas säkerhet och hälsa, på grund av att detta är absolut nödvändigt att garantera ett effektivt skydd av befolkningen (dom av den 15 juli 2021, Ministrstvo za obrambo, C‑742/19, EU:C:2021:597, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

41 Ett av de speciella förhållanden som är utmärkande för dessa specifika verksamheter och som enligt artikel 2.2 första stycket i direktiv 89/391 motiverar ett undantag från reglerna om skydd för arbetstagarnas säkerhet och hälsa är att det av naturliga skäl inte är möjligt att planera arbetstiden inom dessa verksamheter (dom av den 15 juli 2021, Ministrstvo za obrambo, C‑742/19, EU:C:2021:597, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

42 Genom artikel 2.2 första stycket i direktiv 89/391 blir det således möjligt att upprätthålla effektiviteten i de specifika verksamheter inom den offentliga sektorn som måste fungera kontinuerligt för att säkerställa att statens väsentliga funktioner utförs på ett ändamålsenligt sätt. Detta krav på kontinuitet ska bedömas med hänsyn till verksamhetens speciella karaktär (dom av den 15 juli 2021, Ministrstvo za obrambo, C‑742/19, EU:C:2021:597, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

43 I detta avseende har domstolen slagit fast att kravet på kontinuitet för verksamheter inom hälsa, säkerhet och allmän ordning inte hindrar att de delar av verksamheten som bedrivs under normala förhållanden kan organiseras, även vad gäller personalens arbetstid, på ett sådant sätt att undantaget i artikel 2.2 första stycket i direktiv 89/391 inte ska tillämpas, förutom under förhållanden av exceptionellt allvarlig och omfattande art, såsom naturkatastrofer eller tekniska katastrofer, attentat eller allvarliga olyckor, vilka kräver att absolut nödvändiga åtgärder vidtas för att skydda befolkningens liv, hälsa och säkerhet, och vars effektiva genomförande skulle äventyras om samtliga bestämmelser i direktiv 2003/88 skulle iakttas. Sådana fall motiverar att målet att skydda befolkningen ges absolut företräde framför bestämmelserna i direktivet, vilka provisoriskt kan åsidosättas inom dessa verksamheter (dom av den 15 juli 2021, Ministrstvo za obrambo, C‑742/19, EU:C:2021:597, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

44 Domstolen har vidare slagit fast att vissa verksamheter som är specifika för den offentliga sektorn utmärks av så speciella förhållanden att det är omöjligt att planera personalens arbetstid på ett sätt som uppfyller kraven i direktiv 2003/88, även när dessa verksamheter bedrivs under normala förhållanden (dom av den 15 juli 2021, Ministrstvo za obrambo, C‑742/19, EU:C:2021:597, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

45 Detta gäller särskilt verksamheter som – för att effektivt uppnå det eftersträvade målet av allmänintresse – endast kan utföras kontinuerligt av en och samma arbetstagare, utan att det är möjligt att inrätta ett rotationssystem som innebär att denna arbetstagare med jämna mellanrum ges rätt till timmar eller dagar av vila efter det att vederbörande har arbetat ett visst antal timmar eller dagar (dom av den 15 juli 2021, Ministrstvo za obrambo, C‑742/19, EU:C:2021:597, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

46 I detta sammanhang ankommer det på den hänskjutande domstolen, som är behörig att tolka nationell rätt, att pröva i vilken mån den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 40–45 ovan kan tillämpas på den verksamhet som utförs av åklagare, såsom NI, vid den kommunala åklagarmyndigheten. I enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 29 ovan kan EU-domstolen emellertid ge den hänskjutande domstolen användbara upplysningar för den bedömning som det ankommer på den att göra.

47 Det framgår i detta avseende av beslutet om hänskjutande att den verksamhet som åklagare vid den kommunala åklagarmyndigheten ägnar sig åt i princip omfattas av tillämpningsområdet för artikel 2.1 i direktiv 89/391, i den mån det rör sig om en administrativ verksamhet eller om tjänster som ingår i offentlig sektor (se, analogt, dom av den 16 juli 2020, Governo della Repubblica italiana (Italienska fredsdomares ställning), C‑658/18, EU:C:2020:572, punkt 85).

48 Det finns inte heller något i beslutet om hänskjutande som tyder på att den verksamhet som utförs av åklagare vid kommunala åklagarmyndigheter kännetecknas av sådana speciella förhållanden som förhindrar att arbetstiden planeras i enlighet med kraven i direktiv 2003/88. Med hänsyn till åklagarnas befogenheter och ansvarsområden kan det till exempel inte uteslutas att kontinuiteten i åklagarmyndighetens verksamhet kan säkerställas genom ett rotationssystem med lokala åklagare. Det framgår av beslutet om hänskjutande att deras jourtjänstgöringar planeras en månad i förväg och att det är möjligt att en kommunal åklagarmyndighet eller en distriktsåklagare åtar sig att säkerställa den beredskap som normalt ska utföras av en annan åklagarmyndighet. Det förefaller således inte som om ett rotationssystem eller ett system för planering av arbetstiden i sig är oförenligt med nämnda verksamheters egenskaper.

49 När åklagarmyndighetens verksamhet bedrivs under normala förhållanden förefaller den följaktligen kunna bli föremål för en sådan arbetstidsplanering som är förenlig med de krav som uppställs i direktiv 2003/88.

50 Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 2 i direktiv 89/391, till vilken det hänvisas i artikel 1.3 i direktiv 2003/88, ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken åklagarmyndighetens verksamhet inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2003/88, i den mån denna verksamhet, när den utförs under normala förhållanden, kan bli föremål för en sådan arbetstidsplanering som uppfyller kraven i direktiv 2003/88.

51 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 2 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att perioder av jourtjänstgöring som fullgörs utöver åklagarnas ordinarie arbetstid, vilka innebär att dessa åklagare måste vara närvarande på arbetsplatsen, eller jourtjänstgöring som innebär att åklagarna måste vara närvarande i hemmet, ska kvalificeras som arbetstid i den mening som avses i nämnda artikel 2.

52 Begreppet arbetstid definieras i artikel 2 led 1 i direktiv 2003/88 som all tid i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis då arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande samt därvid utför aktiviteter eller uppgifter. Enligt fast rättspraxis ska detta begrepp förstås så, att det står i motsats till begreppet viloperiod, eftersom dessa två begrepp tar ut varandra (dom av den 10 september 2015, Federación de Servicios Privados del sindicato Comisiones obreras, C‑266/14, EU:C:2015:578, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

53 Det ska i detta hänseende beaktas att det i denna artikel inte föreskrivs någon mellanliggande kategori mellan begreppen arbetstid och viloperiod (dom av den 10 september 2015, Federación de Servicios Privados del sindicato Comisiones obreras, C‑266/14, EU:C:2015:578, punkt 26 och där angiven rättspraxis). Arbetets intensitet eller arbetstagarens produktivitet ingår dessutom inte bland kriterierna för begreppet arbetstid, i den mening som avses i artikel 2 i direktiv. Den jourtjänstgöring som åklagarna vid den kommunala åklagarmyndigheten fullgör ska således kvalificeras antingen som arbetstid eller som viloperiod vid tillämpningen av direktiv 2003/88 (se, analogt, dom av den 9 september 2021, Dopravní podnik hl. m. Prahy, C‑107/19, EU:C:2021:722, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

54 Begreppen arbetstid och viloperiod är vidare unionsrättsliga begrepp som ska definieras utifrån objektiva egenskaper, med utgångspunkt i systematiken i och syftet med direktiv 2003/88. Det är nämligen endast genom en sådan självständig tolkning som det kan säkerställas att direktivet får full verkan och att nämnda begrepp kommer att tillämpas enhetligt i samtliga medlemsstater (dom av den 9 september 2021, Dopravní podnik hl. m. Prahy, C‑107/19, EU:C:2021:722, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

55 Det ska således prövas huruvida kriterierna för begreppet arbetstid, i en sådan situation som den aktuella i det nationella målet, är uppfyllda när arbetstagaren fullgör jourtjänstgöring på sin arbetsplats eller i hemmet, det vill säga en tjänstgöringsperiod under vilken arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande för att kunna utföra sina arbetsuppgifter på arbetsgivarens begäran, utan att vara tvungen att stanna kvar på arbetsplatsen (dom av den 9 september 2021, Dopravní podnik hl. m. Prahy, C‑107/19, EU:C:2021:722, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

56 Vad beträffar perioderna av jourtjänstgöring framgår det av domstolens praxis att en period under vilken arbetstagaren faktiskt inte utför något arbete åt sin arbetsgivare inte nödvändigtvis utgör en viloperiod vid tillämpningen av direktiv 2003/88 (dom av den 9 september 2021, Dopravní podnik hl. m. Prahy, C‑107/19, EU:C:2021:722, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

57 Vad gäller perioder av jourtjänstgöring som fullgörs på arbetsplatsen som inte sammanfaller med arbetstagarens bostad, har domstolen redan slagit fast att den avgörande faktorn för att anse att kriterierna för begreppet arbetstid, i den mening som avses i direktiv 2003/88, är uppfyllda är den omständigheten att arbetstagaren måste vara fysiskt närvarande på en plats som bestäms av arbetsgivaren och stå till arbetsgivarens förfogande för att vid behov omedelbart kunna tillhandahålla sina tjänster (dom av den 9 september 2021, Dopravní podnik hl. m. Prahy, C‑107/19, EU:C:2021:722, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

58 En arbetstagare som under en sådan jourtjänstgöring är skyldig att stanna kvar på sin arbetsplats ska enligt domstolens bedömning omedelbart stå till arbetsgivarens förfogande och måste uppehålla sig utanför sin sociala miljö och familjemiljö, med ett begränsat utrymme att förfoga över den tid under vilken arbetstagarens tjänster inte tas i anspråk. Domstolen har därav dragit slutsatsen att hela denna period ska kvalificeras som arbetstid i den mening som avses i direktiv 2003/88, oberoende av vilka arbetsprestationer som arbetstagaren faktiskt utför under perioden i fråga (dom av den 9 september 2021, Dopravní podnik hl. m. Prahy, C‑107/19, EU:C:2021:722, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

59 Domstolen har vidare slagit fast att även jourtjänstgöring i hemmet i sin helhet ska kvalificeras som arbetstid i den mening som avses i direktiv 2003/88, när denna tjänstgöring med hänsyn till den objektiva och väsentliga inverkan som de krav som arbetstagaren är skyldig att iaktta har på hans eller hennes möjligheter att ägna sig åt sina personliga intressen och sociala aktiviteter, skiljer sig från en period under vilken arbetstagaren enbart måste vara anträffbar för att arbetsgivaren ska kunna nå honom eller henne (dom av den 9 september 2021, Dopravní podnik hl. m. Prahy, C‑107/19, EU:C:2021:722, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

60 Härav följer att begreppet arbetstid, i den mening som avses i direktiv 2003/88, omfattar samtliga perioder av jourtjänstgöring, inklusive jourtjänstgöring i hemmet (så kallad bakjour), under vilka de krav som arbetstagaren är skyldig att iaktta är av sådan art att de objektivt och i väsentlig mån påverkar arbetstagarens möjligheter att under dessa perioder fritt förfoga över den tid under vilken hans eller hennes tjänster inte tas i anspråk och att ägna denna tid åt sina egna intressen (dom av den 9 september 2021, Dopravní podnik hl. m. Prahy, C‑107/19, EU:C:2021:722, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

61 Domstolen har i detta avseende påpekat att jourtjänstgöring under vilken en arbetstagare kan planera sina personliga och sociala aktiviteter, på grund av att vederbörande har getts en rimlig tidsfrist för att återuppta arbetet, i princip inte utgör arbetstid i den mening som avses i direktiv 2003/88. Omvänt gäller att jourtjänstgöring, under vilken den tidsfrist som arbetstagaren har ålagts för att återuppta arbetet är begränsad till några minuter, i princip i sin helhet ska anses utgöra arbetstid i direktivets mening, eftersom arbetstagaren i ett sådant fall i praktiken i stor utsträckning avhålls från att planera någon fritidsaktivitet, till och med en som inte varar så länge (dom av den 9 september 2021, Dopravní podnik hl. m. Prahy, C‑107/19, EU:C:2021:722, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

62 Vilken inverkan en sådan reaktionsfrist har ska emellertid, såsom domstolen har betonat, fastställas efter en konkret bedömning, i förekommande fall med beaktande av de övriga krav som arbetstagaren är skyldig att iaktta, liksom de förmåner som han eller hon har beviljats, under perioder av jourtjänstgöring (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2021, Dopravní podnik hl. m. Prahy, C‑107/19, EU:C:2021:722, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

63 Det framgår av beslutet om hänskjutande att en biträdande åklagare vid den kommunala åklagarmyndigheten, såsom NI, är skyldig att under alla sina perioder av jourtjänstgöring när som helst vara beredd att ingripa för att utföra arbetsuppgifter och funktioner som motsvarar dem som han eller hon utför under ordinarie arbetstid på arbetsplatsen. Det förefaller således som om arbetstagaren under denna jourtjänstgöring inte kan lämna sin arbetsplats eller, under jourtjänstgöring i hemmet inte får lämna sin bostad och förhindras från att ägna sig åt sina egna intressen.

64 Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att, mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter och, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 55–62, bedöma huruvida de jourtjänstgöringsperioder som åklagare vid den kommunala åklagarmyndigheten fullgör på sin arbetsplats och jourtjänstgöring som åklagare fullgör i hemmet ska kvalificeras som arbetstid i den mening som avses i direktiv 2003/88.

65 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 2 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att perioder av jourtjänstgöring som fullgörs utöver åklagarnas ordinarie arbetstid, vilka innebär att dessa åklagare måste vara närvarande på arbetsplatsen, eller jourtjänstgöring som innebär att åklagarna måste vara närvarande i hemmet, ska kvalificeras som arbetstid i den mening som avses i nämnda artikel 2, i den mån de krav som åklagarna åläggs under denna jourtjänstgöring är av sådan art att de objektivt och i väsentlig utsträckning påverkar deras möjlighet att under dessa perioder fritt förfoga över den tid under vilken deras tjänster inte tas i anspråk och att ägna denna tid åt sina egna intressen.

66 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: kroatiska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.