Domstolens dom (tionde avdelningen) den 19 juni 2025

I mål C‑419/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) genom beslut av den 12 juni 2024, som inkom till domstolen den 13 juni 2024, i målet

DOMSTOLEN (tionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden D. Gratsias, ordföranden på femte avdelningen M.L. Arastey Sahún (referent), samt domaren B. Smulders, generaladvokat: L. Medina, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Société Nouvelle de l’Hôtel Plaza SAS, genom J.-J. Gatineau, avocat, Frankrikes regering, genom B. Dourthe och T. Lechevallier, båda i egenskap av ombud, Irland, genom M. Browne, Chief State Solicitor, A. Burke, T. Joyce och M. Tierney, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av D. Ryan, BL, Italiens regering, genom S. Fiorentino, i egenskap av ombud, biträdd av P. Garofoli, avvocato dello Stato, Europeiska kommissionen, genom S. Delaude och B.-R. Killmann, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Fransk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

EU-domstolens behörighet

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 1.1 första stycket a i rådets direktiv 98/59/EG av den 20 juli 1998 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar (EGT L 225, 1998, s. 16, och rättelse i EGT L 37, 2000, s. 35).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Société Nouvelle de l’Hôtel Plaza SAS (nedan kallat bolaget Hôtel Plaza), å ena sidan, och YG och Pôle emploi, å andra sidan, angående uppsägningen av YG av ekonomiska skäl.

3 Artikel 1.1 i direktiv 98/59 har följande lydelse:

4 Artikel 2 i direktivet återfinns i avsnitt II, som har rubriken Information och överläggningar. I artikeln föreskrivs följande:

5 Avsnitt III i direktivet har rubriken Förfarande vid kollektiva uppsägningar och består av artiklarna 3 och 4. I artikel 3.1 första och tredje styckena anges följande:

6 Artikel 4.1 första stycket i direktiv 98/59 har följande lydelse:

7 Artikel 5 i direktiv 98/59 återfinns i direktivets avsnitt IV, Slutbestämmelser, och föreskriver följande:

8 I artikel L. 1111–2 i code du travail (lagen om arbete), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad lagen om arbete), föreskrivs följande:

9 I artikel L. 1233–61 första stycket i lagen om arbete föreskrivs följande:

10 Artikel L. 1233–62 i lagen om arbete har följande lydelse:

11 Artikel L. 1235–10 första stycket i lagen om arbete har följande lydelse:

12 Den 12 oktober 1992 anställdes YG som senior projektchef vid bolaget Hôtel Plaza, som driver ett hotell i Frankrike.

13 Bolaget GSF Jupiter, som tillhandahåller externa tjänster, hade sedan år 2017 ställt elva av sina anställda till bolaget Hôtel Plazas förfogande för att utföra underhåll och renhållning av hotellets lokaler.

14 I september 2018 informerade bolaget Hôtel Plaza sin personal om att hotellet skulle stängas under minst tjugo månader på grund av att omfattande renoveringsarbeten skulle genomföras. Bolaget uppgav därvid att det av denna anledning skulle inleda ett förfarande för kollektiva uppsägningar av ekonomiska skäl av all driftspersonal, och att personalstyrkan skulle skäras ned med 29 av 39 anställda. Beslutet om uppsägning av de berörda anställda fattades utan att man utformat eller genomfört någon plan för att bevara arbetstillfällen.

15 Den 5 december 2018 väckte YG talan vid conseil de prud’hommes de Nice (Arbetsdomstolen i Nice, Frankrike) och framställde yrkanden om uppsägning av sitt anställningsavtal genom domstolsbeslut till nackdel för arbetsgivaren och om betalning av olika belopp med anknytning till detta.

16 Förfarandet för kollektiva uppsägningar av ekonomiska skäl inleddes den 11 december 2018, vilket var samma dag som det hölls en överläggning med representanter för personalen för första gången. Vid denna tidpunkt var bolaget GSF Jupiters elva anställda fortfarande ställda till bolaget Hôtel Plazas förfogande.

17 Den 22 januari 2019 underrättades YG om sin uppsägning av ekonomiska skäl som en försiktighetsåtgärd.

18 Den 29 januari 2019 godtog YG ett yrkessäkerhetsavtal som hade erbjudits henne, och efter att betänketiden löpt ut upphörde hennes avtalsförhållande med bolaget Hôtel Plaza den 31 januari 2019.

19 Efter det att hennes uppsägning fått verkan informerade YG conseil de prud’hommes de Nice (Arbetsdomstolen i Nice) om att hon vidhåller sitt yrkande om uppsägning av sitt anställningsavtal genom domstolsbeslut, och hon yrkade i andra hand dels att hennes uppsägning av ekonomiska skäl skulle ogiltigförklaras på grund av att det saknades en plan för att bevara arbetstillfällen, dels att hon skulle återinsättas i tjänst hos bolaget Hôtel Plaza.

20 Efter det att arbetsdomstolen, genom dom av den 13 augusti 2020, ogillat samtliga yrkanden, överklagade YG domen till cour d’appel d’Aix-en-Provence (Appellationsdomstolen i Aix-en-Provence, Frankrike), som upphävde arbetsdomstolens avgörande genom dom av den 25 november 2021. Appellationsdomstolen slog fast att uppsägningen var ogiltig eftersom bolaget Hôtel Plaza, när det fastställt huruvida det var skyldigt att i enlighet med artikel L. 1233–61 i lagen om arbete utforma en plan för att bevara arbetstillfällen, inte hade beaktat de anställda i bolagets personalstyrka som hade ställts till förfogande av bolaget GSF Jupiter. Appellationsdomstolen förpliktade därvid bolaget Hôtel Plaza att utge ersättning till YG med olika belopp och ersätta Pôle emploi för den arbetslöshetsersättning som hade utbetalats till YG med upp till sex månaders ersättning.

21 Bolaget Hôtel Plaza överklagade domen till Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike), som är hänskjutande domstol.

22 Till stöd för sitt överklagande gjorde bolaget gällande att den personalstyrka med femtio anställda som krävs för tillämpningen av artikel L. 1233–61 i lagen om arbete endast avser de anställda som bolaget hade behörighet att säga upp. Det är endast dessa anställda som skulle kunna omfattas av en plan för att bevara arbetstillfällen.

23 Enligt bolaget Hôtel Plaza skulle de anställda som ställs till förfogande av ett externt företag endast räknas som en del av företagets arbetsstyrka enligt artikel L. 1111–2 i lagen om arbete med avseende på åtgärder som gynnar arbetsgemenskapen, såsom inrättandet av organ som företräder personal i företaget, vilket de anställda från det externa företaget bildat tillsammans med arbetstagarna från kundföretaget. Detta gäller inte med avseende på genomförandet av en plan för att bevara arbetstillfällen, eftersom de anställda som ställts till förfogande inte kan sägas upp av kundföretaget och således heller inte omfattas av åtgärderna i en sådan plan.

24 Bolaget Hôtel Plaza vidhåller därför att Appellationsdomstolen i Aix-en-Provence åsidosatte artiklarna L. 1233–61 och L. 1111–2 i lagen om arbete genom att slå fast att de anställda som bolaget GSF Junior ställt till förfogande borde ha räknats med vid bedömningen av huruvida man hade uppnått det tröskelvärde på 50 anställda som medför krav på att genomföra en plan för att bevara arbetstillfällen.

25 Den hänskjutande domstolen påpekar att det nationella målet avser frågan huruvida de personer som bolaget GSF Jupiter ställt till bolaget Hôtel Plazas förfogande ska beaktas vid bedömningen av huruvida man uppnått tröskelvärdet på 50 personer enligt artikel L. 1233–61 i arbetslagen.

26 Den hänskjutande domstolen hänvisar därvid till domen av den 9 juli 2015, Balkaya ( C‑229/14, EU:C:2015:455, punkt 33), i vilken EU-domstolen konstaterade att begreppet arbetstagare i artikel 1.1 första stycket a i direktiv 98/59 inte kan definieras med hänvisning till medlemsstaternas lagstiftning, utan att detta begrepp ska ges en självständig och enhetlig tolkning i unionens rättsordning, eftersom beräkningsreglerna för de tröskelvärden som föreskrivs däri, och följaktligen tröskelvärdena, i annat fall skulle kunna ändras av medlemsstaterna, vilka därmed skulle kunna frånta direktivet dess fulla verkan.

27 Mot denna bakgrund beslutade Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

28 Bolaget Hôtel Plaza och Europeiska kommissionen har invänt att EU-domstolen saknar behörighet att pröva begäran om förhandsavgörande eftersom den aktuella nationella lagstiftningen inte omfattas av unionsrättens tillämpningsområde. De har därvid bland annat gjort gällande att det nationella målet endast avser frågan huruvida bolaget Hôtel Plaza var skyldigt, i enlighet med tillämplig nationell lagstiftning, att utforma en plan för att bevara arbetstillfällen samt att direktiv 98/59, som inte föreskriver någon särskild skyldighet för de berörda arbetsgivarna att utforma och genomföra en sådan plan, inte är tillämpligt i målet.

29 EU-domstolen erinrar inledningsvis om att det ankommer på den att – för att pröva sin egen behörighet – undersöka de omständigheter under vilka den nationella domstolen har framställt sin begäran om förhandsavgörande (dom av den 3 juni 2021, Servicio Aragonés de Salud, C‑942/19, EU:C:2021:440, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

30 Det följer även av EU-domstolens praxis att EU-domstolen i princip bara är behörig att tolka unionsbestämmelser som rent faktiskt är tillämpliga i det nationella målet (dom av den 3 juni 2021, Servicio Aragonés de Salud, C‑942/19, EU:C:2021:440, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

31 Om en rättslig situation inte omfattas av unionsrättens tillämpningsområde är EU-domstolen således inte behörig att pröva frågan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 oktober 2021, INSS (Änkepension baserad på sammanboende), C‑244/20, EU:C:2021:854, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

32 Vad beträffar direktiv 98/59 följer det av EU-domstolens praxis att det, för att konstatera att de bestämmelser i nationell lagstiftning som är aktuella i det nationella målet omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv, inte är tillräckligt att dessa bestämmelser ingår i en mer omfattande nationell lagstiftning, som innehåller vissa andra bestämmelser som har antagits för att införliva detta direktiv i den nationella rättsordningen. För att kunna fastställa att detta direktiv är tillämpligt på förhållandena i det nationella målet krävs det även att det direktivet föreskriver en specifik skyldighet med avseende på situationen i det nationella målet, vilken har genomförts genom de berörda bestämmelserna i nationell lagstiftning (se, analogt, dom av den 17 mars 2021, Consulmarketing, C‑652/19, EU:C:2021:208, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

33 För att bedöma EU-domstolens behörighet att pröva den aktuella begäran om förhandsavgörande är det således lämpligt att fastställa huruvida direktiv 98/59 reglerar utformandet och genomförandet av en sådan plan för att bevara arbetstillfällen som är aktuell i det nationella målet eller huruvida direktivet föreskriver en specifik skyldighet med avseende på situationen i det nationella målet (se, analogt, dom av den 14 oktober 2021, INSS (Änkepension baserad på sammanboende), C‑244/20, EU:C:2021:854, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

34 Direktiv 98/59 fastställer varken någon skyldighet att utforma och genomföra en sådan plan för att bevara arbetstillfällen som den som avses i det nationella målet eller någon annan specifik skyldighet med avseende på situationen i det målet.

35 Det huvudsakliga syftet med det direktivet är att se till att kollektiva uppsägningar föregås av lämnande av information till och överläggningar med arbetstagarrepresentanterna samt överlämnande av information till den behöriga myndigheten. Enligt artikel 2.2 i nämnda direktiv ska dessa överläggningar omfatta olika möjligheter att undvika kollektiva uppsägningar eller att minska antalet berörda arbetstagare samt att lindra konsekvenserna av uppsägningarna genom åtgärder i synnerhet i syfte att bistå med omplacering eller omskolning av övertaliga arbetstagare. Dessutom ska arbetsgivaren i enlighet med artiklarna 2.3 och 3.1 i samma direktiv anmäla alla planerade kollektiva uppsägningar till den behöriga myndigheten och förse myndigheten med de uppgifter och upplysningar som anges i dessa bestämmelser (dom av den 17 mars 2021, Consulmarketing, C‑652/19, EU:C:2021:208, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

36 Det följer således inte av dessa krav på information, överläggning och anmälan, vilka påförs arbetsgivarna i enlighet med direktiv 98/59, någon sådan specifik skyldighet att, i ett förfarande för kollektiva uppsägningar av ekonomiska skäl, utforma och genomföra en plan för att bevara arbetstillfällen såsom den skyldighet som föreskrivs i den nationella lagstiftningen i det aktuella målet.

37 Det ska också framhållas att tröskelvärdet på minst femtio anställda, för att arbetsgivaren i fråga ska omfattas av skyldigheten att utforma och genomföra en plan för att bevara arbetstillfällen i enlighet med artikel L. 1233–61 första stycket i lagen om arbete, inte motsvarar något av de tröskelvärden som anges i artikel 1.1 första stycket a i direktivet.

38 Dessutom säkerställs i direktivet harmonisering av endast vissa regler för skydd av arbetstagare vid kollektiv uppsägning, nämligen de om det förfarande som ska följas vid sådana uppsägningar (dom av den 17 mars 2021, Consulmarketing, C‑652/19, EU:C:2021:208, punkt 41 och där angiven rättspraxis). Enligt artikel 5 i detta direktiv har medlemsstaterna rätt att tillämpa eller utfärda lagar eller andra författningar som är gynnsammare för arbetstagarna eller att främja eller tillåta tillämpning av kollektivavtal som är förmånligare för arbetstagarna.

39 En sådan bestämmelse i nationell lagstiftning, såsom artikel L. 1233–61 första stycket i lagen om arbete, som kräver att arbetsgivaren, vid en planerad uppsägning i ett företag med minst 50 anställda vilken berör åtminstone tio anställda under en 30-dagarsperiod, utformar och genomför en plan för att bevara arbetstillfällen i syfte att undvika uppsägning eller begränsa antalet uppsägningar, kan således i princip inte anses omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 98/59. En sådan bestämmelse omfattas därmed även fortsättningsvis av medlemsstaternas behörighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2016, AGET Iraklis, C‑201/15, EU:C:2016:972, punkt 33).

40 Det framgår emellertid inte av beslutet om hänskjutande att nationell lagstiftning gör de beräkningsregler som anges i artikel 1.1 första stycket a i detta direktiv tillämpliga på fall som det i det nationella målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2016, Ullens de Schooten, C‑268/15, EU:C:2016:874, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

41 Av det anförda följer att artikel 1.1 första stycket a i direktiv 98/59 inte är tillämplig, eftersom direktivet inte föreskriver någon specifik skyldighet med avseende på en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet.

42 EU-domstolen är således inte behörig att pröva förevarande begäran om förhandsavgörande.

43 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: franska.