Domstolens dom (tionde avdelningen) den 13 november 2025

I mål C‑445/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Hof van Cassatie (Högsta domstolen, Belgien) genom beslut av den 3 juni 2024, som inkom till domstolen den 24 juni 2024, i målet

DOMSTOLEN (tionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden J. Passer samt domarna D. Gratsias och B. Smulders (referent), generaladvokat: L. Medina, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: MS Amlin Insurance SE, genom J. Van Bellinghen och B. Vanlerberghe, advocaten, (W)onderweg VZW, genom Y. Teughels, advocaat, Belgiens regering, genom S. Baeyens, P. Cottin och C. Pochet, samtliga i egenskap av ombud, Greklands regering, genom C. Kokkosi och E.-E. Krompa, båda i egenskap av ombud, Italiens regering, genom S. Fiorentino, i egenskap av ombud, biträdd av M.F. Severi, avvocato dello Stato, Europeiska kommissionen, genom I. Rubene och F. van Schaik, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 90/314/EEG

Direktiv 2015/2302

Belgisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3 led 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2302 av den 25 november 2015 om paketresor och sammanlänkade researrangemang, om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU samt om upphävande av rådets direktiv 90/314/EEG (EUT L 326, 2015, s. 1).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan försäkringsbolaget MS Amlin Insurance SE och (W)onderweg VZW, som är en ideell förening som för sina medlemmar har ingått ett paketreseavtal med en resebyrå, vilken är försäkrad hos MS Amlin Insurance. Målet rör MS Amlin Insurances beslut att, efter det att resebyrån gått i konkurs, inte återbetala (W)onderweg för de betalningar som gjorts i enlighet med reseavtalet.

3 Tionde skälet i rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang (EGT L 158, 1990, s. 59; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 53) hade följande lydelse:

4 I artikel 2 led 4 i direktivet föreskrevs följande:

5 Skälen 1–3, 7, 25 och 39 i direktiv 2015/2302 har följande lydelse:

6 I artikel 2 i direktiv 2015/2302, med rubriken Tillämpningsområde, föreskrivs följande:

7 Artikel 3 i detta direktiv har rubriken Definitioner. I leden 1–3 och 6–8 föreskrivs följande:

8 I artikel 4 i nämnda direktiv, som har rubriken Harmoniseringsnivå, föreskrivs följande:

9 Artikel 5 i samma direktiv har rubriken Förhandsinformation. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

10 Artikel 12 i direktiv 2015/2302 har rubriken Uppsägning av paketreseavtalet och ångerrätt före paketresans början. I punkterna 2 och 4 i den artikeln föreskrivs följande:

11 Artikel 17 i direktivet har rubriken Effektivitet och omfattning gällande skyddet vid obestånd. I punkterna 1, 3 och 5 i den artikeln föreskrivs följande:

12 Artikel 23 i direktivet har rubriken Direktivets tvingande karaktär. I punkt 2 i den artikeln föreskrivs följande:

13 Enligt artikel 2.6 i Wet betreffende de verkoop van pakketreizen, gekoppelde reisarrangementen en reisdiensten (lag om försäljning av paketresor, sammanlänkade researrangemang och resetjänster) av den 21 november 2017 (Belgisch Staatsblad av den 1 december 2017, s. 106673) (nedan kallad paketreselagen) avses med resenär en person som avser ingå ett avtal eller har rätt att resa på grundval av ett avtal som har ingåtts inom denna lags tillämpningsområde.

14 Enligt artikel 4 i paketreselagen är denna lag inte tillämplig på för det första paketresor och sammanlänkade researrangemang som omfattar en tidsperiod på mindre än 24 timmar, såvida inte inkvartering över natten ingår, för det andra paketresor som erbjuds och sammanlänkade researrangemang som underlättas tillfälligt på ideell basis och endast för en begränsad grupp med resenärer, för det tredje paketresor, sammanlänkade researrangemang och resetjänster som säljs separat, och som köps på grundval av ett allmänt avtal för anordnande av affärsresa mellan en näringsidkare och en annan fysisk eller juridisk person som agerar för ändamål som avser den egna närings- eller yrkesverksamheten.

15 I artikel 2.3 i Koninklijk besluit betreffende de bescherming tegen insolventie bij de verkoop van pakketreizen, gekoppelde reisarrangementen en reisdiensten (kunglig kungörelse om skydd vid obestånd i samband med försäljning av paketresor, sammanlänkade researrangemang och resetjänster) av den 29 maj 2018 (Belgisch Staatsblad av den 11 juni 2018, s. 48438), föreskrivs att vid tillämpningen av denna kungörelse avses med mottagaren en resenär, i den mening som avses i artikel 2.6 i paketreselagen, till förmån för vilken de försäkringstjänster som avses i kapitel 4 i denna kungörelse har fastställts.

16 (W)onderweg är en ideell förening som verkar för personer med autismspektrumtillstånd från låginkomstfamiljer.

17 Den 18 januari 2020 ingick (W)onderweg för några av sina medlemmar ett reseavtal avseende en så kallad citytrip till Lyon (Frankrike), vilket omfattade tågbiljetter och hotellvistelsen. Resan var planerad till den 21–24 april 2020 (W)onderweg betalade ett belopp på 9165,14 euro för denna paketresa.

18 Mot bakgrund av att begränsningsåtgärderna i samband med covid-19-pandemin hade trätt i kraft begärde (W)onderweg den 16 mars 2020 att resebyrån skulle senarelägga resan till september 2020 till samma pris och på samma hotell.

19 Eftersom det visade sig vara omöjligt att senarelägga resan, frågade (W)onderweg resebyrån om det var möjligt att skjuta upp resan med ett år, det vill säga till den 20 april 2021. I samband med detta diskuterades även möjligheten att kompensera (W)onderweg med ett värdebevis som var giltigt i ett år, eftersom en återbetalning av de betalningar som föreningen hade gjort enligt resebyrån i princip inte var möjlig förrän efter det att värdebeviset hade upphört att gälla.

20 Den 7 september 2020 anmodade (W)onderweg resebyrån att återbetala det belopp som betalats enligt paketreseavtalet.

21 Eftersom resebyrån försattes i konkurs den 22 september 2020 begärde (W)onderweg återbetalning från MS Amlin Insurance, som är det försäkringsbolag som försäkrat de risker som var förenade med resebyråns obestånd.

22 Efter det att MS Amlin Insurance hade avslagit detta krav väckte (W)onderweg talan vid Rechtbank van eerste aanleg Antwerpen, afdeling Antwerpen (Förstainstansdomstolen i Antwerpen, sektion Antwerpen, Belgien) och yrkade att försäkringsbolaget skulle förpliktas att återbetala det belopp som motsvarade priset för paketresan på grund av att reseavtalet inte hade fullgjorts.

23 Nämnda domstol ogillade talan med motiveringen att resan hade ställts in redan innan resebyrån förklarades vara på obestånd.

24 (W)onderweg överklagade den domen till Hof van beroep te Antwerpen (Appellationsdomstolen i Antwerpen, Belgien) som förpliktade MS Amlin Insurance att betala 9165,14 euro jämte ränta och rättegångskostnader.

25 MS Amlin Insurance överklagade den domen till Hof van Cassatie (Högsta domstolen, Belgien), som är den hänskjutande domstolen.

26 MS Amlin Insurance gjorde i detta avseende gällande att (W)onderweg, i motsats till vad Hof van beroep te Antwerpen (Appellationsdomstolen i Antwerpen) slagit fast, inte kan anses vara en resenär, i den mening som avses i den nationella lagstiftning som genomför direktiv 2015/2302, eller härleda rättigheter från den lagstiftningen. Begreppet resenär som definieras däri omfattar nämligen endast resenären i egenskap av fysisk person, det vill säga i förevarande fall de medlemmar i (W)onderweg för vilka (W)onderweg köpte resan och inte (W)onderweg själv, som är en juridisk person.

27 Den hänskjutande domstolen har påpekat att den således ska bedöma huruvida en juridisk person, såsom en ideell förening som emellanåt köper en paketresa från en näringsidkare för sina medlemmars räkning, kan anses vara en resenär, i den mening som avses i artikel 3 led 6 i direktiv 2015/2302, eftersom underinstanserna har funnit att en juridisk person faktiskt kan omfattas av begreppet resenär.

28 Mot denna bakgrund beslutade Hof van Cassatie (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

29 Det ska inledningsvis preciseras att den fråga som ställts grundar sig på antagandet att det aktuella reseavtalet avser en paketresa, i den mening som avses i artikel 3 led 2 i direktiv 2015/2302, och således i princip omfattas av direktivets tillämpningsområde, såsom det avgränsas i artikel 2.1 i direktivet. Även om den belgiska, den grekiska och den italienska regeringen samt Europeiska kommissionen i sina skriftliga yttranden har berört den eventuella relevansen av de undantag från detta tillämpningsområde som föreskrivs i artikel 2.2 för att utesluta detta, ska det betonas att dessa undantag inte är föremål för den fråga som ställts. Den hänskjutande domstolen har för övrigt uteslutit tillämpningen av det undantag som föreskrivs i nationell rätt, genom vilket artikel 2.2 b i direktivet införlivas, och som bland annat avser paketresor som erbjuds tillfälligt på ideell basis för en begränsad grupp med resenärer.

30 Det framgår vidare av handlingarna i målet att även om (W)onderweg ingått det aktuella avtalet för sina medlemmars räkning, har (W)onderweg gjort detta i eget namn, varvid det nationella målet avser en rätt till återbetalning som föreningen själv anser att den har i egenskap av resenär, i den mening som avses i artikel 3 led 6 i direktiv 2015/2302, i förhållande till MS Amlin Insurance, enligt den nationella lagstiftning som genomför artikel 17 i direktivet. Den bestämmelsen avser skydd för resenärer mot risken för att arrangörer, såsom den aktuella resebyrån, hamnar på obestånd, bland annat vad gäller återbetalning av betalningar som gjorts för en paketresa när de tjänster som ingår i paketresan inte fullgörs.

31 Mot denna bakgrund ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt sin enda fråga för att få klarhet i huruvida artikel 3 led 6 i direktiv 2015/2302 ska tolkas så, att en juridisk person, såsom en ideell förening, som har ingått ett paketreseavtal med en arrangör, i sitt eget namn men för vissa av sina medlemmars räkning, omfattas av begreppet resenär i den mening som avses i den bestämmelsen.

32 Enligt fast rättspraxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i, samt, i förekommande fall, dess tillkomsthistoria. När innebörden av en unionsbestämmelse otvetydigt framgår av själva lydelsen i bestämmelsen kan EU-domstolen emellertid inte avvika från denna innebörd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2024, HDI Global och MS Amlin Insurance, C‑771/22 och C‑45/23, EU:C:2024:644, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

33 Det ska i detta hänseende erinras om att begreppet resenär i artikel 3 led 6 i direktiv 2015/2302 definieras som en person som avser ingå ett avtal eller har rätt att resa på grundval av ett avtal som har ingåtts inom detta direktivs tillämpningsområde.

34 Eftersom begreppet resenär definieras i denna bestämmelse utan någon hänvisning till nationell rätt såvitt gäller begreppets betydelse ska bestämmelsen vid tillämpningen av direktivet anses innehålla ett självständigt unionsrättsligt begrepp som ska tolkas enhetligt i hela unionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2016, Wathelet, C‑149/15, EU:C:2016:840, punkt 29).

35 Även om termen resenär visserligen figurerar i andra unionsrättsakter, återfinns den specifika definition som ges i artikel 3 led 6 i direktiv 2015/2302 endast i det direktivet. Det rör sig således om ett begrepp som ska tolkas med hänsyn till dess särskilda funktion inom ramen för nämnda direktiv och mot bakgrund av direktivets syften (se, analogt, dom av den 9 november 2016, Wathelet, C‑149/15, EU:C:2016:840, punkt 30).

36 Efter detta klargörande ska det inledningsvis påpekas att ordalydelsen i artikel 3 led 6 i direktiv 2015/2302 hänvisar till en person som befinner sig i någon av de två situationer som avses i punkt 33 ovan för att definiera begreppet resenär,

37 Det ska påpekas att det i denna ordalydelse inte görs någon skillnad mellan fysiska och juridiska personer, till skillnad från bland annat definitionen av begreppet näringsidkare i artikel 3 led 7 i direktivet, enligt vilken en fysisk eller juridisk person kan omfattas av detta begrepp, och den i unionsrätten allmänt vedertagna definitionen av begreppet konsument. Sistnämnda begrepp är i princip uttryckligen begränsat till fysiska personer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 april 2020, Condominio di Milano, via Meda, C‑329/19, EU:C:2020:263, punkterna 24 och 25 och där angiven rättspraxis).

38 Domstolen konstaterar vidare att den berörda personen, för att omfattas av begreppet resenär i den mening som avses i artikel 3 led 6 i direktiv 2015/2302, måste omfattas av en av de kategorier som avses i den bestämmelsen, det vill säga antingen [avse att] ingå ett [paketrese]avtal eller [ha] rätt att resa på grundval av ett sådant avtal. Även om en juridisk person visserligen inte kan resa på grundval av ett sådant avtal, kan den däremot avse att ingå ett sådant avtal för en eller flera fysiska personers räkning, vilka kommer att genomföra den resa som avses i avtalet.

39 Härav följer att även om ordalydelsen i artikel 3 led 6 i direktiv 2015/2302 klart kan tolkas så, att juridiska personer omfattas av begreppet resenär, i den mening som avses i den bestämmelsen, det vill säga när de avser ingå ett [paketrese]avtal, innebär den inte att det är möjligt att direkt utesluta en restriktivare tolkning enligt vilken detta begrepp endast avser fysiska personer, vilka faktiskt är de enda som kan resa på grundval av ett sådant avtal.

40 Vidare ska således det sammanhang i vilket artikel 3 led 6 i direktiv 2015/2302 ingår undersökas.

41 Det framgår av skäl 7 i direktivet att det syftar till att skydda inte bara konsumenter utan även personer som bokar resor med anknytning till sitt företag eller sitt yrke genom samma bokningskanaler som konsumenter. Denna kategori av personer kan omfatta affärsresenärer, inbegripet fria yrkesutövare eller egenföretagare eller andra fysiska personer. För att undvika sammanblandning med definitionen av termen konsument i annan unionsslagstiftning har begreppet resenär således ersatt begreppet konsument i artikel 2 led 4 i direktiv 90/314, vilket har upphävts och ersatts av direktiv 2015/2302.

42 Det framgår emellertid inte av skäl 7 huruvida ett sådant byte innebär att begreppet resenär, utöver fysiska personer som inte är konsumenter, även bör omfatta juridiska personer.

43 Flera bestämmelser i direktiv 2015/2302 avser vidare situationer där resenären anses vara en fysisk person. Så är exempelvis fallet med artikel 5.1 a viii) i direktivet, som avser arrangörens skyldighet att, innan resenären binds av ett paketreseavtal, bland annat tillhandahålla resenären exakta uppgifter om huruvida resan är lämplig med hänsyn till resenärens behov. I skäl 25 i direktivet preciseras i detta avseende att näringsidkaren i detta sammanhang ska ta särskild hänsyn till specifika behov hos resenärer som är särskilt sårbara på grund av sin ålder eller fysiska tillstånd som näringsidkaren rimligen kunde förutse.

44 Det ska emellertid betonas att sådana omständigheter i det sammanhang i vilket artikel 3 led 6 i direktiv 2015/2302 ingår endast bekräftar att fysiska personer uppenbarligen kan omfattas av begreppet resenär i den mening som avses i denna bestämmelse, bland annat när de avser ingå ett paketreseavtal, utan att för den delen utesluta juridiska personer som befinner sig i samma situation.

45 Det framgår dessutom av artikel 2.2 c i direktivet – enligt vilken bland annat paketresor som köps på grundval av ett allmänt avtal för anordnande av affärsresa mellan en näringsidkare och en annan fysisk eller juridisk person för yrkesmässiga ändamål inte omfattas av direktivets tillämpningsområde – att paketresor som köps av juridiska personer i princip omfattas av detta tillämpningsområde.

46 En sådan tolkning stöds vidare av de mål som eftersträvas med direktiv 2015/2302, vilka, såsom framgår av artikel 1 i direktivet, jämförd med skälen 1–3 i samma direktiv, består såväl i att undanröja oklarheter, att fylla luckor i lagstiftningen och anpassa omfattningen av det skydd som resenärerna ges genom direktiv 90/314 så att hänsyn tas till utvecklingen på marknaden, som i att bidra till att uppnå en sådan hög konsumentskyddsnivå som krävs enligt artikel 169 FEUF. Direktiv 2015/2302 bidrar således till att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå i unionens paketresepolitik, i enlighet med artikel 38 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (dom av den 29 juli 2024, HDI Global och MS Amlin Insurance, C‑771/22 och C‑45/23, EU:C:2024:644, punkt 74).

47 Mot bakgrund av dessa mål och den omständigheten att de rättigheter som följer av direktiv 2015/2302 är av tvingande karaktär, såsom framgår av artikel 23.2 i direktivet, ska för det första en vid tolkning av begreppet resenär, i den mening som avses i artikel 3 led 6 i direktivet, ges företräde för att säkerställa direktivets ändamålsenliga verkan (se, analogt, dom av den 24 oktober 2024, Zabitoń, C‑347/23, EU:C:2024:919, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

48 För det andra skulle en tolkning av begreppet resenär, i den mening som avses i artikel 3 led 6 i direktiv 2015/2302, som utesluter en juridisk person som avser ingå ett paketreseavtal i eget namn men för en eller flera fysiska personers räkning, med nödvändighet leda till en försämring av skyddsnivån för dessa fysiska personer, som ofta är konsumenter, jämfört med en situation där den berörda juridiska personen tillerkänns ställning som resenär, och särskilt när den juridiska personen, såsom i förevarande fall, är en ideell förening som verkar till förmån för vissa av dess medlemmar vilka kan anses vara sårbara personer.

49 I det första fallet skulle den juridiska personen, även om den i princip är arrangörens enda avtalspart vad gäller det paketreseavtal som ingåtts, nämligen inte – eftersom den inte kan anses vara en resenär – i eget namn men till förmån för de fysiska personer för vilkas räkning avtalet har ingåtts, kunna åberopa de rättigheter som den annars skulle ha enligt direktiv 2015/2302, inbegripet den rättighet som avses i artikel 17 i det direktivet. Dessa fysiska personer skulle därför själva, var och en i den mån de berörs därav, trots att de inte är parter i avtalet, behöva göra gällande sina rättigheter vid de nationella domstolarna.

50 Även om det i detta sammanhang visserligen är möjligt att nämnda fysiska personer i förekommande fall ger den berörda juridiska personen rätt att företräda dem i domstol i detta syfte, skulle behovet av att vidta sådana åtgärder inte underlätta utövandet av de rättigheter som följer av direktiv 2015/2302 och det är således inte ägnat att bidra till att uppnå en hög konsumentskyddsnivå, utan det är snarare ägnat att undergräva ett sådant mål.

51 För det tredje skulle en tolkning av begreppet resenär som inte omfattar juridiska personer, såsom ideella föreningar, på samma sätt leda till en lucka i lagstiftningen, eftersom det då skulle kunna finnas ett paketreseavtal som på ett giltigt sätt ingåtts av en juridisk person, utan att den juridiska personen kan utöva de rättigheter som är knutna till avtalet och som följer av direktiv 2015/2302. En tolkning av begreppet resenär som leder till detta resultat skulle således strida mot det mål som anges i punkt 46 ovan, vilket bland annat består i att fylla luckor i lagstiftningen.

52 För det fjärde ska, såsom har påpekats i punkt 35 ovan, hänsyn tas till den särskilda funktion som begreppet resenär har inom ramen för detta direktiv.

53 Såsom även framgår av skäl 7 i direktiv 2015/2302, som det hänvisas till i punkt 41 ovan, framgår det att när det är fråga om en paketresa som omfattas av direktivets tillämpningsområde, såsom det avgränsats i artikel 2 i direktivet, består den särskilda funktionen hos begreppet resenär inte i att utesluta vissa personer från det skydd som direktivet ger på grundval av ett funktionellt kriterium som bland annat avser i vilken egenskap dessa personer köper paketresan eller deras rättsliga karaktär, utan i att definiera den personkrets som kan åberopa de rättigheter som följer av direktivet enbart på grundval av den koppling som de har till avtal avseende en sådan paketresa, det vill säga antingen att de avser ingå sådana avtal eller att de har rätt att resa på grundval av avtal som har ingåtts.

54 De mål som eftersträvas med direktiv 2015/2302 och den särskilda funktion som begreppet resenär, i den mening som avses i artikel 3 led 6 i direktivet, har inom ramen för detta direktiv kräver således att detta begrepp tolkas så, att det även omfattar juridiska personer som i eget namn men för vissa fysiska personers räkning avser ingå ett paketreseavtal som omfattas av direktivets tillämpningsområde.

55 Det ska slutligen, i likhet med vad kommissionen har påpekat, preciseras att en person, oavsett om det rör sig om en fysisk eller juridisk person, som avser ingå ett paketreseavtal och därför ska anses vara en resenär i den mening som avses i artikel 3 led 6 i direktiv 2015/2302 behåller denna ställning när personen har ingått avtalet. Det kan nämligen inte godtas att en person som avser ingå ett sådant avtal till förmån för någon annan förlorar sin ställning som resenär efter det att avtalet ingåtts enbart av det skälet att denna person inte själv har rätt att resa på grundval av avtalet, eftersom det skydd som direktivet syftar till att ge nämnda person annars i praktiken skulle neutraliseras.

56 Mot denna bakgrund ska frågan besvaras enligt följande. Artikel 3 led 6 i direktiv 2015/2302 ska tolkas så, att en juridisk person, såsom en ideell förening, som har ingått ett paketreseavtal med en arrangör, i sitt eget namn men för vissa av sina medlemmars räkning, omfattas av begreppet resenär i den mening som avses i den bestämmelsen.

57 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: nederländska.