Domstolens dom (tionde avdelningen) den 15 januari 2026
I mål C‑742/24 [Havvitt], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Supreme Court (Högsta domstolen, Irland) genom beslut av den 23 oktober 2024, som inkom till domstolen den 24 oktober 2024, i målet
DOMSTOLEN (tionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden J. Passer (referent) samt domarna D. Gratsias och B. Smulders, generaladvokat: J. Richard de la Tour, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Irland, genom Minister for Justice och Attorney General, genom M. Browne, Chief State Solicitor, C. Aherne, A. Burke och A. Joyce, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av N.J. Travers, SC, och P. Leonard, BL, LK, genom C. Power, SC, H. Burgess, BL, och G. Daly, solicitor, Europeiska kommissionen genom A. Azéma och M. Debieuvre, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktiv 2013/32/EU
Direktiv 2013/33
Irländsk rätt
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första, den andra och den tredje frågan
Den fjärde frågan
Rättegångskostnader
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 15.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 96).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, LK, som har ansökt om internationellt skydd, och, å andra sidan, International Protection Appeals Tribunal (Appellationsdomstolen i ärenden om internationellt skydd, Irland), Minister for Justice (justitieministern, Irland), Ireland (Irland) och Attorney General (Riksåklagaren, Irland). Målet rör lagenligheten av beslutet att avslå LK:s ansökan om tillträde till arbetsmarknaden med motiveringen att förseningen vid antagandet av beslutet i första instans gällande hans ansökan om internationellt skydd (nedan kallat beslutet i första instans) kunde tillskrivas honom.
3 Artikel 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60) har rubriken Rätt till prövning av ansökan. I artikel 6.4 föreskrivs följande:
4 Artikel 3 i direktiv 2013/33 har rubriken Tillämpningsområde. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:
5 I artikel 15 i detta direktiv, som har rubriken Sysselsättning, föreskrivs i punkt 1 följande:
6 Genom European Communities (Reception Conditions) Regulations 2018 (2018 års regulationer om Europeiska gemenskaperna (mottagningsvillkor)) (S.I. nr 230/2018) (nedan kallat 2018 års regulationer) införlivades bestämmelserna i direktiv 2013/33 med den irländska rättsordningen, med verkan från och med den 30 juni 2018.
7 Artikel 11.3 och 11.4 i dessa regulationer, som genomför artikel 15.1 i direktiv 2013/33, har följande lydelse:
8 Den 2 september 2019 ansökte den georgiska medborgaren L.K. om internationellt skydd i Irland. Han gjorde härvid gällande att han löpte en verklig risk att lida allvarlig skada om han skickades tillbaka till sin ursprungsstat.
9 En intervju med LK planerades av International Protection Office (Byrån för internationellt skydd, Irland) (nedan kallad IPO) till den 16 september 2019, dock utan att LK informerades om detta. LK kontaktade sin socialsekreterare som arrangerade en intervju med IPO den 12 december 2019. Under denna intervju mottog LK ett frågeformulär om internationellt skydd (nedan kallat IPO 2-frågeformuläret), avfattat på georgiska, som skulle fyllas i och återsändas senast den 6 januari 2020.
10 IPO beviljade LK förlängning av fristen vid fyra tillfällen, till och med den 24 augusti 2020. Detta skedde för att underlätta för honom att lämna in IPO 2-frågeformuläret. En första förlängning av fristen beviljades den 7 januari 2020 till och med den 5 februari 2020. LK hade vid denna tidpunkt ännu inte tillgång till en advokat för att biträda honom. En andra omgång förlängningar av fristen begärdes av den advokat som utsetts för att ta instruktioner. Dessa förlängningar beviljades den 5 respektive den 20 februari 2020. Eftersom LK inte talar engelska, var det nödvändigt att anlita en georgisk tolk för att han skulle kunna fylla i IPO 2-frågeformuläret och samtidigt biträdas av en advokat. En tredje begäran om förlängning av fristen avslogs initialt, men beviljades sedermera den 16 mars 2020 till och med den 1 maj 2020, med anledning av covid-19-pandemin och svårigheterna med att organisera tolkning på plats. Denna förlängning av fristen beviljades samtliga sökande av internationellt skydd. En fjärde och sista förlängning av fristen begärdes den 17 juli 2020 och beviljades till och med den 24 augusti 2020. LK deltog i ett möte med sin advokat och i närvaro av en tolk den 5 augusti 2020. IPO 2-frågeformuläret lämnades sedan in till IPO den 25 augusti 2020.
11 Samtidigt ansökte LK den 20 juni 2020 om tillstånd att få tillträde till arbetsmarknaden hos Labour Market Access Unit (enheten för tillträde till arbetsmarknaden, Irland) (nedan kallad LMAU) med stöd av artikel 11.3 i 2018 års regulationer.
12 Ansökan avslogs av LMAU den 28 augusti 2020 med motiveringen att förseningen med att meddela ett beslut i första instans kunde tillskrivas LK. LMAU påpekade även att LK inte skickat in IPO 2-frågeformuläret.
13 Den 11 september 2020 begärde LK omprövning av avslagsbeslutet. Genom beslut av den 2 december 2020 fastställde den härför behöriga myndigheten inom justitieministeriet nämnda avslagsbeslut. Nämnda myndighet ansåg att LK kunde tillskrivas förseningen med att meddela ett beslut i första instans, eftersom han inte hade infunnit sig till intervjun den 16 september 2019 och inte hade ingett IPO 2-frågeformuläret inom rimlig tid.
14 LK överklagade avslagsbeslutet till International Protection Appeals Tribunal (Appellationsdomstolen i ärenden om internationellt skydd) som avslog överklagandet genom beslut av den 3 mars 2021.
15 LK överklagade detta beslut till High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland). I dom av den 9 juni 2022 slog nämnda domstol fast att de slutsatser som International Protection Appeals Tribunal (Appellationsdomstolen i ärenden om internationellt skydd) kommit fram till, det vill säga att förseningen med att meddela ett beslut i första instans kunde tillskrivas LK, eller att LK inte hade samarbetat vid handläggningen av hans ansökan, var ologiska och inkonsekventa. Beslutet ogiltigförklarades därför.
16 Denna dom överklagades till Supreme Court (Högsta domstolen, Irland), som är den hänskjutande domstolen.
17 Den hänskjutande domstolen anser att någon försening inte kan tillskrivas LK för perioden från den 2 september 2019, tidpunkten då han ansökte om internationellt skydd, till utgången av en rimlig tidsfrist efter den 28 januari 2020, då Legal Aid Board (Rättshjälpskommissionen, Irland) utsåg en advokat för att bistå LK vid förberedandet av hans svar på IPO 2-frågeformuläret.
18 Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att LK fortfarande inte hade fyllt i frågeformuläret den 4 mars 2020, trots att han återigen beviljats förlängning av tidsfristen för att besvara detta den 5 respektive den 20 februari 2020. Det var enligt samma domstol endast på grund av covid-19-pandemin och de därmed sammanhängande restriktionerna som en ny förlängning av tidsfristen beviljades den 16 mars 2020 för alla sökande av internationellt skydd, vilket innebar att LK kom att åtnjuta en ytterligare frist fram till den 1 maj 2020. LK hade dock fortfarande inte lämnat in IPO 2-frågeformuläret vid denna tidpunkt, och det var först den 17 juli 2020 som LK begärde en ny förlängning av tidsfristen.
19 Den hänskjutande domstolen anser att det faktum att IPO har beviljat ett antal förlängningar av tidsfristen saknar relevans, eftersom LK:s ansökan om internationellt skydd inte kunde behandlas så länge han inte lämnat de nödvändiga uppgifterna i ett korrekt ifyllt IPO 2-frågeformulär.
20 Nämnda domstol anser att även med beaktande av covid-19-pandemin finns det ingen godtagbar förklaring till LK:s försening med att lämna in IPO 2-frågeformuläret.
21 Vad gäller den ansökan om tillstånd att få tillträde till arbetsmarknaden som LK ingav den 20 juni 2020 har den hänskjutande domstolen understrukit att LK vid denna tidpunkt inte hade försett IPO med de uppgifter som var nödvändiga för att pröva hans ansökan om internationellt skydd. Den hänskjutande domstolen anser att det inte finns någonting som tyder på att LK:s ansökan om internationellt skydd inte kunde ha behandlats inom den niomånadersfrist som anges i artikel 15.1 i direktiv 2013/33, om IPO 2-frågeformuläret hade lämnats in i tid. Sistnämnda frist löpte från och med den 2 september 2019.
22 Den hänskjutande domstolen anser att det skulle kunna hävdas att förseningen i handläggningen av LK:s ansökan om internationellt skydd helt kan tillskrivas LK, eftersom hans ansökan inte kunde behandlas på grund av att han inte samarbetade med IPO. Samma domstol anser emellertid att en del av den försening som uppstått sedan den 2 september 2019 inte kan tillskrivas LK.
23 Under dessa omständigheter vill den hänskjutande domstolen få klarhet i på vilket sätt ansvaret för de olika omständigheter som ligger till grund för förseningen i handläggningen av LK:s ansökan om internationellt skydd ska fördelas. Direktiv 2013/33 ger enligt denna domstol inte någon vägledning om vilka handlingar som ska anses medföra att en försening kan tillskrivas den som ansöker om internationellt skydd.
24 Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida och i vilken utsträckning införandet i 2018 års regulationer av uttrycket … delvis kan tillskrivas innebär att Irland inte har införlivat direktiv 2013/33 korrekt i sin nationella rättsordning, med beaktande av det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har vid genomförandet av detta direktiv.
25 Mot denna bakgrund beslutade Supreme Court (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
26 Den hänskjutande domstolen har ställt sina fyra frågor för att få klarhet i hur uttrycket förseningen inte kan tillskrivas den sökande, i den mening som avses i artikel 15 i direktiv 2013/33, ska tolkas.
27 Den hänskjutande domstolen har ställt de tre första frågorna, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 15.1 i direktiv 2013/33 ska tolkas så, att den omständigheten att en person som ansöker om internationellt skydd inte har lämnat några uppgifter som gör det möjligt för de behöriga myndigheterna att pröva hans eller hennes ansökan om internationellt skydd under en period som överstiger den frist på nio månader som föreskrivs i nämnda bestämmelse utgör en försening som kan tillskrivas sökanden i den mening som avses i denna bestämmelse, och för det andra, huruvida denna försening som kan tillskrivas sökanden endast avser den försening eller den del av förseningen som uteslutande kan tillskrivas sökanden, eller om den även avser en försening som har blandade orsaker, det vill säga som kan tillskrivas såväl sökandens beteende som medlemsstaten och/eller externa faktorer.
28 Domstolen erinrar om att det uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av en unionsregel (dom av den 6 oktober 2021, Sumal, C‑882/19, EU:C:2021:800, punkt 27 och där angiven rättspraxis).
29 Eftersom den frist på nio månader som föreskrivs i artikel 15.1 i direktiv 2013/33 börjar löpa när ansökan om internationellt skydd lämnas in, grundar sig förevarande begäran om förhandsavgörande med nödvändighet på antagandet att LK:s ansökan om internationellt skydd, i den mening som avses i artikel 6.4 i direktiv 2013/32, lämnades in den 2 september 2019. Domstolen ska pröva den första, den andra och den tredje tolkningsfrågan på grundval av detta faktiska antagande, vars riktighet det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.
30 Om den behöriga myndigheten inte har fattat något beslut i första instans inom nio månader från det att ansökan om internationellt skydd lämnades in ska sökanden enligt artikel 15.1 i direktiv 2013/33, utan ytterligare dröjsmål och såvida inte en försening i handläggningen av ansökan kan tillskrivas honom eller henne, ha rätt att få tillträde till värdmedlemsstatens arbetsmarknad. Såsom framgår av skäl 23 i nämnda direktiv syftar sökandes tillträde till arbetsmarknaden till att hjälpa dem att bli självförsörjande och minska de stora skillnaderna mellan medlemsstaterna.
31 För att tolka denna bestämmelse ska det erinras om att domstolen redan har slagit fast att det var viktigt att beakta de gemensamma förfaranderegler för beviljande av internationellt skydd som införts genom direktiv 2013/32 och att det följer av artikel 31.3 i detta direktiv att en försening i prövningen av hans eller hennes ansökan om internationellt skydd kan tillskrivas sökanden om denne inte uppfyller sina skyldigheter enligt artikel 13 i direktivet. I sistnämnda artikel föreskrivs emellertid att den sökande är skyldig att samarbeta med de behöriga myndigheterna för att fastställa sin identitet och andra förhållanden som avses i artikel 4.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9), det vill säga personens ålder och bakgrund, inklusive relevanta släktingars ålder och bakgrund, nationalitet(er), tidigare bosättningsland(-länder) och ‑ort(er), tidigare asylansökningar, resvägar och resehandlingar samt orsakerna till ansökan om internationellt skydd. Domstolen har även slagit fast att sökandens samarbetsskyldighet innebär att denne i så stor utsträckning som möjligt ska tillhandahålla begärda handlingar och, i förekommande fall, de förklaringar och uppgifter som begärts (dom av den 14 januari 2021, The International Protection Appeals Tribunal m.fl., C‑322/19 och C‑385/19, EU:C:2021:11, punkterna 76 och 77 och där angiven rättspraxis).
32 Domstolen har dessutom slagit fast att enligt artikel 13 i direktiv 2013/32 får medlemsstaterna även ålägga sökanden andra skyldigheter som är nödvändiga för att behandla hans eller hennes ansökan, bland annat genom att ålägga honom eller henne att anmäla sig till de behöriga myndigheterna eller infinna sig där personligen vid en viss tidpunkt och på en bestämd plats, informera de behöriga myndigheterna om sin aktuella bostadsort eller att låta sig kroppsvisiteras och fotograferas samt att låta myndigheterna registrera hans eller hennes muntliga utsagor (dom av den 14 januari 2021, The International Protection Appeals Tribunal m.fl., C‑322/19 och C‑385/19, EU:C:2021:11, punkt 78).
33 En försening i handläggningen av en ansökan om internationellt skydd kan följaktligen tillskrivas sökanden när denne har underlåtit att samarbeta med de behöriga nationella myndigheterna (dom av den 14 januari 2021, The International Protection Appeals Tribunal m.fl., C‑322/19 och C‑385/19, EU:C:2021:11, punkt 79).
34 Den omständigheten att en sökande inte lämnar några uppgifter som gör det möjligt för de behöriga myndigheterna att pröva hans eller hennes ansökan om internationellt skydd under en period som överstiger nio månader från det att ansökan lämnades in utgör således en total brist på samarbete som motiverar att sökanden inte kan ges tillträde till arbetsmarknaden med tillämpning av artikel 15.1 i direktiv 2013/33 när denna period löpt ut. Denna totala brist på samarbete får således till följd att den maximala tidsfristen på nio månader enligt nämnda bestämmelse inte kunde börja löpa.
35 I motsats till en total brist på samarbete under den längsta frist på nio månader som avses i artikel 15.1 i direktiv 2013/33, kan en bristande samarbetsvilja från sökandens sida under ett visst tidsintervall under denna frist emellertid inte få någon sådan följd.
36 I en sådan situation ska förseningen i handläggningen av ansökan nämligen endast få till följd att samma niomånadersfrist förlängs med det tidsintervall under vilket sökandens bristande samarbete har medfört denna försening, i syfte att fastställa från och med vilket datum sökanden, i avsaknad av ett beslut i första instans, har rätt att få tillträde till arbetsmarknaden. De tidsintervall under denna frist under vilka förseningen uteslutande kunde tillskrivas andra orsaker än sökandens beteende kan däremot inte beaktas vid förlängningen av den aktuella fristen.
37 I förevarande fall vill den hänskjutande domstolen emellertid få klarhet i huruvida en försening som har blandade orsaker, det vill säga som kan tillskrivas såväl sökanden som värdmedlemsstaten eller externa faktorer, såsom en pandemi, kan tillskrivas den som ansöker om internationellt skydd.
38 Härvid framgår det av de handlingar som ingetts till domstolen att de omständigheter som ligger till grund för målet vid den nationella domstolen omfattar sådana situationer, särskilt vad gäller perioden efter den 28 januari 2020, då rättshjälpskommissionen utsåg en advokat som skulle bistå LK med att förbereda sitt svar på IPO 2-frågeformuläret. Den hänskjutande domstolen anser under alla omständigheter att före denna period kan den aktuella tidsutdräkten inte tillskrivas LK.
39 Vad gäller perioden efter den 28 januari 2020 har den hänskjutande domstolen påpekat följande. Det kan inte vara fråga om att tillskriva LK en försening gällande en rimlig tidsperiod som var nödvändig för att kunna fylla i IPO 2-frågeformuläret. Samma domstol konstaterar dock att frågeformuläret fortfarande inte lämnats in till IPO den 4 mars 2020, trots att LK hade beviljats ytterligare en förlängning av tidsfristen den 5 och den 20 februari 2020. Det var endast på grund av covid-19-pandemin som en ny förlängning av tidsfristen beviljades alla sökande av internationellt skydd den 16 mars 2020, vilket innebar att LK då kom att åtnjuta en förlängd frist fram till den 1 maj 2020. Nämnda domstol noterar dock att frågeformuläret vid denna tidpunkt fortfarande inte hade skickats tillbaka till IPO och att det var först den 17 juli 2020, det vill säga två och en halv månad senare, som en ny förlängning begärdes och också beviljades till och med den 24 augusti 2020. Den 5 augusti 2020 deltog LK i ett möte tillsammans med sin advokat och sin tolk och ingav därefter ett ifyllt IPO 2-frågeformulär den 25 augusti 2020.
40 EU-domstolen påpekar härvid att för att en försening ska kunna tillskrivas en person som ansöker om internationellt skydd krävs det att det – mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet – visas att det finns ett orsakssamband mellan dennes beteende och den konstaterade förseningen, vilket innebär att den sökande endast kan hållas ansvarig för de förseningar som är en följd av hans eller hennes beteende. Vid en försening vars orsaker fastställts vara blandade är det således viktigt att kunna fastställa den del av förseningen som kan tillskrivas den sökande.
41 Om ett sådant fastställande är möjligt, ska den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten inte beakta hela det tidsintervall som har förflutit och som förklaras av blandade orsaker, utan en del av detta tidsintervall som motsvarar den del av ansvaret som kan tillskrivas den person som ansöker om internationellt skydd, för att utifrån denna andel förlänga den niomånadersfrist som avses i artikel 15.1 i direktiv 2013/33. Från och med denna frist har den sökande nämligen rätt att få tillträde till arbetsmarknaden och medlemsstaten skulle åsidosätta sina skyldigheter om den nekade honom eller henne tillstånd för detta.
42 En sådan tolkning gör det möjligt att säkerställa en balans mellan, å ena sidan, sökandens rätt att få tillträde till arbetsmarknaden, i avsaknad av ett beslut i första instans inom den niomånadersfrist som föreskrivs i artikel 15.1 i direktiv 2013/33, och, å andra sidan, värdmedlemsstatens intressen. Värdmedlemsstaten kan nämligen inte klandras för att inte ha beviljat tillträde till arbetsmarknaden efter utgången av denna frist, när sökanden delvis är ansvarig för att ett beslut i första instans inte har fattats inom nämnda frist.
43 Mot denna bakgrund ska de tre första frågorna besvaras på följande sätt. Artikel 15.1 i direktiv 2013/33 ska tolkas så, att en försening som kan tillskrivas den person som ansöker om internationellt skydd, i den mening som avses i denna bestämmelse, avser inte endast den försening eller den del av förseningen som uteslutande kan tillskrivas nämnde sökande utan även – när det finns ett tidsintervall som förflutit och detta beror på blandade orsaker, det vill säga där ursprunget kan tillskrivas både sökandens och den mottagande medlemsstatens beteende och/eller externa faktorer, såsom bland annat en pandemi – den del av detta tidsintervall som, mot bakgrund av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, förefaller motsvara den del av ansvaret som kan tillskrivas sökanden.
44 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 15.1 i direktiv 2013/33 ska tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken den nationella myndighet som är behörig att bevilja tillstånd för tillträde till arbetsmarknaden i denna medlemsstat får neka sådant tillstånd för en person som ansöker om internationellt skydd när dennes ansökan, som har lämnats in i denna medlemsstat sedan minst nio månader tillbaka, fortfarande inte har varit föremål för ett beslut i första instans av skäl som delvis kan tillskrivas sökanden.
45 Det framgår av svaret på den första till den tredje frågan att när antagandet av ett beslut i första instans har försenats, får den berörda medlemsstaten enligt artikel 15.1 i direktiv 2013/33 avgöra huruvida det föreligger ett orsakssamband mellan beteendet hos en sökande av internationellt skydd och nämnda försening, även när förseningen endast delvis kan tillskrivas den sökande, i syfte att förlänga fristen utöver de nio månader som föreskrivs i denna bestämmelse. Efter denna frist är nämnda medlemsstat skyldig att bevilja sökanden tillträde till arbetsmarknaden, med motsvarande det tidsintervall för vilket orsakssambandet har fastställts eller, vid en försening som förklaras av blandade orsaker, med den del av tidsintervallet som motsvarar den del av ansvaret som kan tillskrivas sökanden.
46 Den fjärde frågan ska därmed besvaras enligt följande. Artikel 15.1 i direktiv 2013/33 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken den nationella myndighet som är behörig att bevilja tillstånd för tillträde till arbetsmarknaden i denna medlemsstat får neka sådant tillstånd för en person som ansöker om internationellt skydd när vederbörandes ansökan, som har lämnats in i denna medlemsstat sedan minst nio månader tillbaka, fortfarande inte har varit föremål för ett beslut i första instans av skäl som delvis kan tillskrivas sökanden. Det nyss sagda gäller förutsatt att man som grund för avslagsbeslutet endast beaktar det tidsintervall med avseende på vilket ett orsakssamband har konstaterats mellan sökandens beteende och uppkomsten av denna försening eller, när ett tidsintervall har förflutit och detta förklaras av blandade orsaker, den del av tidsintervallet som motsvarar den del av ansvaret som kan tillskrivas sökanden.
47 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
1 Rättegångsspråk: engelska.
2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.