Domstolens dom (åttonde avdelningen) den 15 januari 2026

I mål C‑822/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) genom beslut av den 26 september 2024, som inkom till domstolen den 3 december 2024, i målet

DOMSTOLEN (åttonde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden O. Spineanu-Matei (referent) samt domarna S. Rodin och N. Fenger, generaladvokat: M. Szpunar, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: bluechip Computer Aktiengesellschaft, genom M. Kianfar och J. Schäfer, Rechtsanwälte, Zentralstelle für private Überspielungsrechte (ZPÜ), genom D. Kögel, Rechtsanwalt, Tysklands regering, genom J. Möller, M. Hellmann och A. Sahner, samtliga i egenskap av ombud, Frankrikes regering, genom B. Dourthe och B. Herbaut, båda i egenskap av ombud, Italiens regering, genom S. Fiorentino, i egenskap av ombud, biträdd av V. Pilloni, procuratore dello Stato, och D.G. Pintus, avvocato dello Stato, Ungerns regering, genom D. Csoknyai och Z. Fehér, båda i egenskap av ombud, Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman och J.M. Hoogveld, båda i egenskap av ombud, Österrikes regering, genom A. Posch och J. Schmoll, båda i egenskap av ombud, Portugals regering, genom C. Alves, P. Barros da Costa och M. Martins da Cruz, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom G. von Rintelen och J. Samnadda, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Tysk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 5.2 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, 2001, s. 10).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Zentralstelle für private Überspielungsrechte (nedan kallat ZPÜ) och bluechip Computer Aktiengesellschaft (nedan kallat bluechip) angående betalning av en avgift för att finansiera rimlig kompensation för privatkopiering.

3 Skälen 31, 35 och 38 i direktiv 2001/29 har följande lydelse:

4 Artikel 2 i detta direktiv, med rubriken Rätten till mångfaldigande, föreskriver följande:

5 Artikel 5 i direktivet har rubriken Undantag och inskränkningar. Artikel 5.2 föreskriver bland annat följande:

6 I 53 § i Gesetz über Urheberrecht und verwandte Schutzrechte - Urheberrechtsgesetz (lagen om upphovsrätt och närstående rättigheter) av den 9 september 1965 (BGBl. 1965 I, s. 1273), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad UrhG), föreskrevs följande:

7 I 54 § UrhG, med rubriken Skyldighet att betala kompensation, föreskrevs följande:

8 I 54b § UrhG, med rubriken Distributörens eller importörens skyldighet att betala kompensation, föreskrevs följande:

9 ZPÜ är en sammanslutning av organisationer för kollektiv förvaltning som bildats enligt tysk rätt och som enligt upphovsrätten har rätt att uppbära kompensation för mångfaldigande av ljudverk och audiovisuella verk. bluechip är ett bolag som tillverkar, importerar och distribuerar persondatorer, bärbara datorer och arbetsstationer med integrerad hårddisk.

10 ZPÜ väckte talan och yrkade att bluechip skulle förpliktas att för varje ovannämnd apparattyp som satts i omlopp mellan den 1 januari 2014 och den 31 december 2017 betala ersättning avsedd att finansiera den rimliga kompensation som föreskrevs i 54 § UrhG, enligt de tariffer som framgår av de kollektiva avtal som ZPÜ ingått för detta ändamål med organisationer som företräder näringsidkare inom telekommunikationssektorn samt elektriska och elektroniska produkter.

11 Oberlandesgericht (regional överdomstol i Tyskland) slog i en deldom av den 1 december 2023 fast att eftersom de apparater som bluechip sålde till professionella slutköpare tekniskt sett kunde användas för att framställa kopior av upphovsrättsligt skyddade verk för privat bruk, så skulle det presumeras att sådana kopior skulle komma att framställas, vilket innebar att en sådan juridisk person som bluechip var skyldig att, enligt 54 och 54b §§ upphovsrättslagen, betala den avgift som var avsedd att finansiera den rimliga kompensation som skulle betalas till upphovsmännen för ett sådant mångfaldigande. Denna presumtion fick motbevisas.

12 Efter att ha konstaterat att bluechip inte hade lagt fram några uppgifter som gjorde det möjligt att motbevisa denna presumtion, förpliktade nämnda domstol Bluechip att bland annat betala en sådan avgift till ZPÜ för varje typ av apparat som såldes eller sattes i omlopp i Tyskland mellan den 1 januari 2014 och den 31 december 2017, beräknad enligt de tariffer som föreskrivs i de ovannämnda kollektivavtalen, såvida inte bluechip kunde styrka bland annat att apparaterna i fråga uppenbarligen var avsedda för annat bruk än privatkopiering och att sådana kopior på sin höjd hade framställts i mindre omfattning och under normala omständigheter.

13 bluechip överklagade denna dom till Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland), som är den hänskjutande domstolen.

14 Den hänskjutande domstolen har erinrat om att enligt artikel 5.2 b i direktiv 2001/29, som införlivats med tysk rätt bland annat genom 54 § UrhG, får medlemsstaterna föreskriva undantag från och inskränkningar i den ensamrätt till mångfaldigande som föreskrivs i artikel 2 i direktivet till förmån för innehavare av upphovsrätt och närstående rättigheter. Medlemsstaterna får särskilt föreskriva sådana undantag och inskränkningar i fall där mångfaldigande utförs av fysiska personer för privat bruk och där syftet varken direkt eller indirekt är kommersiellt, under förutsättning att rättsinnehavarna får rimlig kompensation.

15 Den hänskjutande domstolen har erinrat om att när det gäller inspelningsmedier som kan användas för sådant mångfaldigande kan denna kompensation, för det fall det föreligger praktiska svårigheter i samband med fastställandet av en sådan privat användning och identifieringen av slutanvändaren, krävas av tillverkare, importörer eller distributörer som, i likhet med bluechip, har möjlighet att övervältra kostnaden på slutköparna. Den hänskjutande domstolen anser emellertid att dessa köpare bland annat kan innefatta fysiska och juridiska personer som har beställt sådana medier för yrkesmässiga eller kommersiella ändamål. Under normala omständigheter kan det nämligen inte uteslutas att dessa medier används i yrkesmässiga eller kommersiella sammanhang för att framställa privatkopior eller att sådana fysiska eller juridiska personer ersätter dem med nya medier efter skatteavskrivningsperioden och att de säljer dem på marknaden för begagnade apparater för att användas för privatkopiering.

16 Den hänskjutande domstolen har tillagt att den omständigheten att tillverkare, importörer eller distributörer, såsom bluechip, inte åläggs att betala den rimliga kompensationen med hänsyn till att det föreligger sådana praktiska svårigheter gör det omöjligt att garantera kompensation för den skada som rättsinnehavarna lider till följd av privatkopiering och följaktligen också att denna kompensation faktiskt uppbärs. Den hänskjutande domstolen anser att det framgår av EU-domstolens praxis att det är tillåtet att presumera (förutsatt att presumtionen är motbevisbar) att sådana inspelningsmedier som dem som bluechip säljer används för privat bruk och varken direkt eller indirekt i kommersiellt syfte, i den mening som avses i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29, vilket innebär att rimlig kompensation kan utkrävas av sådana tillverkare, importörer eller distributörer.

17 Den hänskjutande domstolen har preciserat att vid fastställandet av huruvida den avgift som är aktuell i det nationella målet ska betalas, kan säljare av inspelningsmedier som kan användas för mångfaldigande för privat bruk visa att det under normala omständigheter förefaller uteslutet att dessa medier kommer att användas för att framställa kopior eller att det i vart fall är osannolikt att de kommer att användas annat än minimalt. För detta ändamål kan dessa säljare bland annat förete ett skriftligt intyg där den professionella slutköparen förklarar att denne endast kommer att använda det köpta mediet inom ramen för sin yrkesmässiga verksamhet.

18 Att ålägga sådana säljare som bluechip en skyldighet att betala rimlig kompensation, åtföljt av en motbevisbar presumtion om privat bruk av inspelningsmedier som kan användas för mångfaldigande, är dessutom förenligt med domstolens praxis, enligt vilken medlemsstaterna har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att bestämma vilka personer som ska betala kompensationen och i fråga om utformningen av och nivån på kompensationen, under förutsättning att medlemsstaterna försäkrar sig om att en sådan presumtion inte leder till att sådan kompensation åläggs i fall där den slutliga användningen av de berörda medierna uppenbart inte omfattas av det fall som avses i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29.

19 Med hänsyn till att det kan finnas skillnader i rättspraxis vid tolkningen av denna bestämmelse i Tyskland och Österrike, anser den hänskjutande domstolen att det för att kunna avgöra det nationella målet är nödvändigt att erhålla en tolkning av nämnda bestämmelse från EU-domstolen.

20 Under dessa omständigheter beslutade Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

21 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken tillverkare, importörer och distributörer av inspelningsmedier som kan användas för mångfaldigande är skyldiga att betala den rimliga kompensation som föreskrivs i denna bestämmelse vid försäljning av dessa medier till professionella slutköpare, utom när dessa tillverkare, importörer eller distributörer visar att medierna inte kommer att användas av fysiska personer för mångfaldigande för privat bruk och där syftet varken direkt eller indirekt är kommersiellt eller endast i en omfattning som anses orsaka rättsinnehavarna minimal skada.

22 Enligt artikel 2 i nämnda direktiv ska medlemsstaterna, för de rättsinnehavare som avses i denna bestämmelse, föreskriva en ensamrätt att tillåta eller förbjuda direkt eller indirekt, tillfälligt eller permanent, mångfaldigande, oavsett metod och form, helt eller delvis av deras verk, av upptagningar av deras framföranden, av deras fonogram, av de första upptagningarna av filmer samt av original och kopior av deras filmer, samt av upptagningar av deras utsändningar.

23 Artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 anger att medlemsstaterna får föreskriva undantag eller inskränkningar från den rätt till mångfaldigande som avses i artikel 2, när det rör sig om mångfaldigande på alla typer av medier utfört av en fysisk person för privat bruk och där syftet varken direkt eller indirekt är kommersiellt, under förutsättning att rättsinnehavarna får rimlig kompensation. Hänsyn ska tas till huruvida de tekniska åtgärder som avses i artikel 6 i nämnda direktiv har tillämpats på det berörda verket eller alstret eller inte.

24 Det framgår också av själva ordalydelsen i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 att medlemsstaterna endast får föreskriva betalning av rimlig kompensation om utrustningen, apparaten eller mediet för mångfaldigande används av fysiska personer i egenskap av slutanvändare för mångfaldigande för privat bruk och där syftet varken direkt eller indirekt är kommersiellt. Av detta följer att tillämpningsområdet för den bestämmelsen bland annat beror på vem slutanvändaren är och på användningens syfte (se, i detta avseende, dom av den 5 mars 2015, Copydan Båndkopi, C‑463/12, EU:C:2015:144, punkt 83).

25 Såsom framgår av skälen 35 och 38 i direktiv 2001/29 är artikel 5.2 b ett uttryck för unionslagstiftarens vilja att införa ett särskilt kompensationssystem, där det som utlöser rätten till kompensation är att rättsinnehavarna tillfogas en skada, vilken i princip ger upphov till en skyldighet att ge dessa ersättning eller kompensation. Domstolen har även slagit fast att en fysisk persons kopiering för privat bruk ska anses utgöra en handling som är ägnad att medföra skada för den berörda rättsinnehavaren, när detta sker utan föregående tillstånd från den rättsinnehavaren. Det är emellertid inte på något sätt nödvändigt att sådana personer faktiskt mångfaldigar exemplar för privat bruk, eftersom det är legitimt att presumera att dessa personer fullt ut har tillgång till utrustningen, apparaterna och medierna för mångfaldigande, vilket räcker för att det ska vara motiverat att tillämpa den rimliga kompensation som föreskrivs till förmån för rättsinnehavarna på grund av utrustningens, apparaternas och mediernas förmåga att återge mångfaldigande. Domstolen har preciserat att medlemsstaterna kan ställa upp en motbevisbar presumtion att sådan utrustning eller sådana apparater eller medier tillhandahålls fysiska personer för privat bruk (se, i detta avseende, dom av den 11 juli 2013, Amazon.com International Sales m.fl., C‑521/11, EU:C:2013:515, punkt 43, dom av den 5 mars 2015, Copydan Båndkopi, C‑463/12, EU:C:2015:144, punkterna 24 och 25, dom av den 8 september 2022, Ametic, C‑263/21, EU:C:2022:644, punkt 35 och där angiven rättspraxis, och dom av den 23 november 2023, Seven.One Entertainment Group, C‑260/22, EU:C:2023:900, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

26 Det framgår således av fast rättspraxis att den rimliga kompensationen, och följaktligen systemet för rimlig kompensation och nivån på kompensationen, måste stå i samband med den skada som rättsinnehavarna orsakas på grund av privatkopieringen. En rimlig kompensation som inte är knuten till den skada som rättsinnehavarna lider är nämligen inte förenlig med kravet i skäl 31 i direktiv 2001/29, enligt vilket det måste upprätthållas en skälig avvägning mellan rättsinnehavarna och användarna av skyddade alster (dom av den 23 november 2023, Seven.One Entertainment Group, C‑260/22, EU:C:2023:900, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

27 Dessutom har domstolen redan framhållit att denna artikel 5.2 b i direktiv 200/29– för att den inte ska förlora sin ändamålsenliga verkan – måste anses innebära att de medlemsstater som genomför undantaget för privatkopiering har en skyldighet att uppnå ett visst resultat, i den meningen att de är skyldiga att inom ramen för sina befogenheter säkerställa en effektiv uppbörd av den rimliga kompensation som är avsedd som ersättning till rättsinnehavarna (dom av den 9 juni 2016, EGEDA m.fl., C‑470/14, EU:C:2016:418, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

28 Eftersom de olika beståndsdelarna i systemet för rimlig kompensation inte preciseras ytterligare i direktiv 2001/29, har medlemsstaterna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att avgränsa dessa. Det ankommer bland annat på medlemsstaterna att bestämma vem som ska vara skyldig att betala kompensationen och att fastställa formen för, de närmare bestämmelserna om och nivån på kompensationen (dom av den 8 september 2022, Ametic, C‑263/21, EU:C:2022:644, punkt 36 och där angiven rättspraxis). Vid fastställande av formen, de närmare bestämmelserna om och den eventuella nivån på denna rimliga kompensation bör medlemsstaterna, såsom framgår av skäl 35 i direktiv 2001/29, beakta de särskilda förhållandena i varje enskilt fall, däribland den eventuella skadan för rättsinnehavarna (dom av den 23 november 2023, Seven.One Entertainment Group, C‑260/22, EU:C:2023:900, punkt 36).

29 Med tanke på de praktiska svårigheterna med att identifiera privatanvändarna och ålägga dem att ersätta rättsinnehavarna för den skada som de åsamkar dem får medlemsstaterna i syfte att finansiera den rimliga kompensationen införa en avgift för privatkopiering, som inte belastar de berörda privatpersonerna utan dem som förfogar över utrustning, apparater och medier för mångfaldigande och, i denna egenskap, rättsligt eller faktiskt ställer utrustningen till privatpersoners förfogande. Inom ramen för ett sådant system ska avgiften för privatkopiering tas ut av dem som förfogar över utrustningen. Medlemsstaterna får således på vissa villkor utan åtskillnad tillämpa avgiften för privatkopiering på inspelningsmedier som kan användas för mångfaldigande, även om den slutliga användningen av dessa medier inte omfattas av artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 (se, i detta avseende, dom av den 9 juni 2016, EGEDA m.fl., C‑470/14, EU:C:2016:418, punkterna 32 och 33, och dom av den 8 september 2022, Ametic, C‑263/21, EU:C:2022:644, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

30 Eftersom ett sådant system gör det möjligt för de betalningsskyldiga att låta kostnaden för avgiften för privatkopiering få genomslag på priset för att tillhandahålla samma utrustning, apparater och medier för mångfaldigande, bärs avgiften i slutändan av de privata användare som betalar detta pris, och detta i enlighet med den i skäl 31 i direktiv 2001/29 nämnda skäliga avvägningen mellan intressena hos innehavarna av ensamrätten till mångfaldigande och intressena hos användarna av de skyddade alstren (dom av den 8 september 2022, Ametic, C‑263/21, EU:C:2022:644, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

31 Det ska emellertid erinras om att när medlemsstaterna väljer en finansiering av detta slag, motiverat av praktiska svårigheter såsom att det är omöjligt att identifiera de privata slutanvändarna, måste de föreskriva ett system med befrielse till förmån för dem som faktiskt erlägger kompensationen, oavsett om dessa är tillverkarna, importörerna eller distributörerna av utrustning, apparater eller medier för återgivning eller slutanvändarna, eller i brist därpå en rätt till återbetalning i de fall kompensation inte skulle ha betalats, såsom bland annat är fallet när sådan utrustning eller sådana apparater eller medier tillhandahålls andra än fysiska personer, för uppenbart andra syften än privatkopiering (se, i detta avseende, dom av den 11 juli 2013, Amazon.com International Sales m.fl., C‑521/11, EU:C:2013:515, punkt 31, dom av den 5 mars 2015, Copydan Båndkopi, C‑463/12, EU:C:2015:144, punkterna 45, 47, 50 och 53, dom av den 9 juni 2016, EGEDA m.fl., C‑470/14, EU:C:2016:418, punkterna 36 och 40, dom av den 22 september 2016, Microsoft Mobile Sales International m.fl., C‑110/15, EU:C:2016:717, punkterna 34 och 36, och dom av den 8 september 2022, Ametic, C‑263/21, EU:C:2022:644, punkt 39).

32 Den rätt till återbetalning som föreskrivs på detta sätt ska vara effektiv och får inte medföra att det blir orimligt svårt att återfå den erlagda avgiften. Rätten till återbetalning ska ha en sådan räckvidd, kunna göras gällande på ett så effektivt sätt, vara så tillgänglig, ha tillkännagetts på ett sådant sätt och vara så lätt att tillämpa, att den gör det möjligt att kompensera för den obalans som eventuellt har uppstått till följd av det system som inrättats för att hantera de konstaterade praktiska svårigheterna (dom av den 22 september 2016, Microsoft Mobile Sales International m.fl., C‑110/15, EU:C:2016:717, punkt 37 och där angiven rättspraxis, och dom av den 8 september 2022, Ametic, C‑263/21, EU:C:2022:644, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

33 Slutligen har domstolen slagit fast att medlemsstaterna, i vissa fall som omfattas av tillämpningsområdet för det undantag som de har valt att införa med stöd av artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 och med iakttagande av principen om likabehandling, har rätt att föreskriva ett undantag från skyldigheten att betala rimlig kompensation när den skada som rättsinnehavarna lidit är minimal. Det ingår i dessa staters utrymme för skönsmässig bedömning att fastställa gränsen för när skadan anses vara minimal (se, i detta avseende, dom av den 23 november 2023, Seven.One Entertainment Group, C‑260/22, EU:C:2023:900, punkterna 38–40 och där angiven rättspraxis).

34 Det är mot bakgrund av denna rättspraxis som den hänskjutande domstolens fråga ska prövas.

35 I förevarande fall framgår det av den hänskjutande domstolens förklaringar att den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, såsom den tolkats av de nationella domstolarna, föreskriver att den rimliga kompensationen ska betalas av tillverkare, importörer eller distributörer som, i likhet med bluechip, säljer inspelningsmedier som kan användas för mångfaldigande (nedan kallade inspelningsmedier) till professionella slutköpare, oavsett om de är juridiska eller fysiska personer. Det framgår även av den hänskjutande domstolens förklaringar att det inte är uteslutet att de medier som köpts av sådana professionella slutköpare används i andra fall än de som avses i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29, det vill säga att de inte används för privat bruk och för syften som varken direkt eller indirekt är kommersiella eller endast i begränsad omfattning används för sådant bruk och för sådana syften.

36 I enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 29 och 31–33 ovan kan den rimliga kompensationen endast åläggas säljare av inspelningsmedier i ett sådant fall om två kumulativa villkor är uppfyllda. För det första ska ett sådant system motiveras av praktiska svårigheter, såsom svårigheter att identifiera slutanvändarna och syftet med användningen av mångfaldigandet med hjälp av dessa medier. För det andra krävs det att om det har fastställts att slutanvändarna använder nämnda medier för uppenbart andra ändamål än att göra kopior för privat bruk, eller åtminstone endast orsakar obetydligt förfång för rättsinnehavarna vid användning av dessa medier för privat bruk och varken direkt eller indirekt i kommersiellt syfte, ska dessa säljare åtnjuta en befrielse från den rimliga kompensationen eller, om så inte är fallet, en rätt till faktisk återbetalning som inte är utformad på ett sådant sätt att det blir orimligt svårt att återfå kompensationen.

37 Den hänskjutande domstolen ska således pröva huruvida den aktuella nationella lagstiftningen uppfyller dessa två villkor, varvid det ska preciseras att EU-domstolen, när den meddelar ett förhandsavgörande, kan bidra med preciseringar för att vägleda den nationella domstolen vid dess avgörande (dom av den 5 maj 2022, Victorinox, C‑179/21, EU:C:2022:353, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

38 Vad för det första gäller förekomsten av praktiska svårigheter att identifiera slutanvändarna och syftet med användningen av mångfaldiganden som sker med hjälp av sådana inspelningsmedier som de som är aktuella i det nationella målet, konstaterar domstolen att sådana praktiska identifieringssvårigheter föreligger när medierna säljs till professionella slutköpare.

39 Det går nämligen inte att enbart utifrån ställningen som professionell slutköpare dra slutsatsen att inspelningsmedierna aldrig kommer att användas av fysiska personer för privat bruk och varken direkt eller indirekt i kommersiellt syfte, i den mening som avses i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29, och att rättsinnehavarna således aldrig kommer att åsamkas annat än minimal skada.

40 Det ska för det första påpekas att professionella slutköpare i förevarande fall omfattar såväl fysiska som juridiska personer som beställer inspelningsmedier för kommersiella eller yrkesmässiga ändamål. Även när sådana medier förvärvas av juridiska personer kan de i princip endast användas av fysiska personer till vilka medierna ställs till förfogande. Slutanvändarna av inspelningsmedier som köpts av professionella slutköpare kan således under alla omständigheter endast vara fysiska personer. För att avgöra huruvida rimlig kompensation ska betalas har det föga betydelse att de fysiska personer som använder dessa medier inte själva har förvärvat dem eller är ägare till dem. Rimlig kompensation ska nämligen även betalas när fysiska personer kan mångfaldiga skyddade verk från eller med hjälp av en anordning som tillhör tredje man (se, för ett liknande resonemang, om av den 5 mars 2015, Copydan Båndkopi, C‑463/12, EU:C:2015:144, punkt 91).

41 För det andra kan det, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 25 i förevarande dom, lagligen antas att de berörda fysiska personerna, oavsett om de är både förvärvare och slutanvändare eller om de endast är slutanvändare på grund av att den professionella slutförvärvaren tillhandahåller inspelningsmedier, har rätt att anta att de kommer i åtnjutande av dessa medier i sin helhet, inbegripet för mångfaldigande för privat bruk och för syften som varken direkt eller indirekt är kommersiella. Domstolen har i detta avseende slagit fast att artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver en sådan presumtion, förutsatt att den är motbevisbar (se, i detta avseende, dom av den 11 juli 2013, Amazon.com International Sales m.fl., C‑521/11, EU:C:2013:515, punkterna 43 och 45).

42 Under dessa omständigheter kan det vara svårt att, vid tidpunkten för försäljningen av inspelningsmedier till professionella slutköpare, avgöra huruvida den fysiska person som kommer att förfoga över dessa medier, antingen på grund av att han eller hon själv har köpt dem för kommersiella eller yrkesmässiga ändamål eller på grund av att de ställts till hans eller hennes förfogande i sitt arbete av den slutliga köparen, endast använder dem för uppenbart andra ändamål än att framställa kopior för privat bruk eller om denne även använder dem för privat bruk och inte direkt eller indirekt i kommersiellt syfte i en omfattning som inte anses förorsaka rättsinnehavarna minimal skada.

43 I synnerhet kan det, såsom den hänskjutande domstolen har angett, inte uteslutas att inspelningsmedierna i en yrkesmässig miljö används i mindre omfattning av fysiska personer för sådant bruk och för sådana syften. Inte heller kan det uteslutas att inspelningsmedierna, före utgången av deras genomsnittliga livslängd, till exempel vid utgången av deras skattemässiga avskrivningsperiod, ställs till förfogande för fysiska personer som därefter kommer att använda dem för privat bruk och för ändamål som varken direkt eller indirekt är kommersiella. Egenföretagare kan dessutom, i egenskap av fysiska personer som beställer varor för kommersiella eller yrkesmässiga ändamål, använda sådana inspelningsmedier som de som är aktuella i det nationella målet både yrkesmässigt och privat.

44 Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida det, mot bakgrund av det ovan anförda, i förevarande fall föreligger praktiska svårigheter att identifiera syftet med de fysiska personernas användning av inspelningsmedierna.

45 För det andra ska den hänskjutande domstolen, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 31 ovan, kontrollera att tillverkare, importörer och distributörer av inspelningsmedier som kan användas för mångfaldigande, såsom bluechip, kan befrias från skyldigheten att betala rimlig kompensation om de visar att medierna kommer att användas av fysiska personer i andra fall än de som föreskrivs i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 eller att de åtminstone kan erhålla återbetalning av den felaktigt utbetalda kompensationen om detta bevis inte kan läggas fram förrän efter försäljningen och betalningen av kompensationen.

46 Denna bestämmelse utgör inte hinder för ett system för uppbörd av kompensation för privatkopiering, såsom det som nämnts av den hänskjutande domstolen, där en sådan tillverkare, importör eller distributör bland annat ska uppvisa ett skriftligt intyg från den professionella slutköparen om att inspelningsmedierna kommer att användas för ändamål som uppenbart saknar samband med privatkopiering eller att de endast i en omfattning som bara kan orsaka rättsinnehavarna obetydligt förfång kommer att användas för privat bruk och för ändamål som varken direkt eller indirekt är kommersiella. En säljare som bluechip förefaller följaktligen utan svårighet kunna befrias från skyldigheten att betala rimlig kompensation.

47 Domstolen har för övrigt bekräftat att sådana ensidiga förklaringar kan användas vid tillämpningen av en sådan befrielse, under förutsättning att det organ som ansvarar för förvaltningen av den rimliga kompensationen i den berörda medlemsstaten har möjlighet att kontrollera att förklaringarna är sanningsenliga för att säkerställa en effektiv uppbörd av kompensationen (se, i detta avseende, dom av den 8 september 2022, Ametic, C‑263/21, EU:C:2022:644, punkterna 42 och 70).

48 En nationell lagstiftning som föreskriver ett system för befrielse från betalning av rimlig kompensation genom sådana förklaringar bör under alla omständigheter, i enlighet med den rättspraxis som erinras om i punkt 32 ovan, föreskriva en rätt till återbetalning av felaktigt inbetald kompensation, vilken ska vara effektiv och inte organiseras på ett sådant sätt att det blir orimligt svårt att återfå den erlagda kompensationen.

49 Av vad som anförts följer att den hänskjutna frågan ska besvaras på följande sätt. Artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken tillverkare, importörer och distributörer av inspelningsmedier som kan användas för mångfaldigande är skyldiga att betala den rimliga kompensation som föreskrivs i denna bestämmelse vid försäljning av dessa medier till professionella slutköpare, utom när dessa tillverkare, importörer eller distributörer visar att medierna inte kommer att användas av fysiska personer för mångfaldigande för privat bruk och där syftet varken direkt eller indirekt är kommersiellt, eller att så kommer ske endast i en omfattning som anses orsaka rättsinnehavarna minimal skada.

50 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.