Tribunalens dom (åttonde avdelningen i utökad sammansättning) den 9 juli 2025

I mål T‑144/24,

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen i utökad sammansättning) sammansatt av ordföranden S. Papasavvas samt domarna A. Kornezov (referent), D. Petrlík, K. Kecsmár och S. Kingston, justitiesekreterare: handläggaren R. Ūkelytė,

efter den skriftliga delen av förfarandet,

efter förhandlingen den 9 januari 2025,

följande

Dom

Bakgrund till tvisten

Parternas yrkanden

Föremålet för överklagandet

Rättslig bedömning

Rättegångskostnader

1 Klaganden, Bouwbenodigdheden Hoogeveen BV, har med stöd av artikel 263 FEUF yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara det beslut som meddelades av femte överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) den 9 januari 2024 (ärende R 793/2023‑5) (nedan kallat det överklagade beslutet).

2 Den 26 november 2009 ingav klaganden en ansökan till EUIPO om registrering som EU-varumärke av ordkännetecknet BIENENBEISSER. Ansökan offentliggjordes den 23 juni 2010. Efter det att ett partiellt avstående lämnats in den 8 januari 2010 registrerades märket den 6 oktober 2010.

3 Det aktuella märket avser varor som omfattas av klasserna 6 och 19 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg, och motsvarar för var och en av dessa klasser följande beskrivning:

4 Den 29 april 2021 lämnade motparten i förfarandet vid EUIPO:s överklagandenämnd, Sören Pürschel, in en ansökan om upphävande av det aktuella varumärket för varorna i punkt 3 ovan i enlighet med artikel 58.1 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1).

5 Den 14 februari 2023 biföll annulleringsenheten ansökan delvis och upphävde det omstridda varumärket vad avser byggnadsmaterial av metall, med undantag av följande varor: ventilkåpor; små smidesvaror av järn och metall, med undantag av ventilkåpor, som omfattas av klass 6, och vad avser samtliga varor som omfattas av klass 19 och som täcktes av det omstridda varumärket.

6 Den 13 april 2023 överklagade klaganden annulleringsenhetens beslut och yrkade därvid att beslutet skulle upphävas i den del det förklarar klagandens rättigheter upphävda med avseende på det omstridda varumärket för byggnadsmaterial, inte av metall, inklusive följande varor: ventilkåpor, som omfattas av klass 19.

7 Överklagandenämnden avslog överklagandet genom det överklagade beslutet.

8 Klaganden har yrkat att tribunalen ska

9 EUIPO har yrkat att tribunalen ska

10 Tribunalen erinrar inledningsvis om att registreringen av det omstridda varumärket fortsatt att gälla efter förfarandet vid EUIPO för byggnadsmaterial av metall, nämligen följande varor: ventilkåpor; små smidesvaror av järn och metall, nämligen följande varor: ventilkåpor; artiklar av oädla metaller, ej ingående i andra klasser, nämligen ventilkåpor i klass 6 (nedan kallade ventilkåpor av metall), såsom framgår av punkterna 5–7 ovan. Beslutet i fråga har således vunnit laga kraft vad gäller dessa varor, som inte är föremål för överklagandet.

11 Klaganden har i punkt 1.2 i överklagandet yrkat att det överklagade beslutet ska upphävas delvis, närmare bestämt i den del överklagandenämnden ogillade överklagandet och upphävde det omstridda varumärket för byggnadsmaterial, inte av metall, inklusive följande varor: luftventiler, som omfattas av klass 19. Klaganden har dock i samma punkt 1.2, liksom i punkt 1.3 och 1.6 i överklagandet, uppgett sig yrka delvist upphävande av det överklagade beslutet endast i den del det avser byggnadsmaterial, inte av metall, nämligen ventilkåpor, som omfattas av klass 19 (nedan kallade ventilkåpor av icke-metall).

12 Därmed har klaganden, genom sitt första yrkande, inte invänt mot upphävandet av det omstridda varumärket för andra byggnadsmaterial av icke-metall än ventilkåpor i klass 19, vilket klaganden bekräftade vid förhandlingen.

13 Till stöd för sitt överklagande har klaganden åberopat tre grunder, varav den första avser felaktig tillämpning av det klassificeringssystem som inrättats genom Niceöverenskommelsen, den andra avser felaktig tolkning av rättspraxis och den tredje avser analog tillämpning av artikel 33.7 i förordning 2017/1001 på bevis på verkligt bruk. Eftersom grunderna hänger ihop ska de prövas i ett sammanhang.

14 I artikel 58.1 a i förordning 2017/1001 föreskrivs att efter ansökan till EUIPO ska de rättigheter som tillhör en innehavare av ett EU-varumärke förklaras upphävda om varumärket under en sammanhängande femårsperiod inte har varit i verkligt bruk inom Europeiska unionen för de varor eller tjänster för vilka det är registrerat och det inte finns skälig grund för att varumärket inte använts.

15 Enligt artikel 10.3 och 10.4 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2018/625 av den 5 mars 2018 om komplettering av förordning 2017/1001 och om upphävande av delegerad förordning (EU) 2017/1430 (EUT L 104, 2018, s. 1), som är tillämplig på förfaranden för upphävande enligt artikel 19.1 i delegerad förordning 2018/625, ska bevis på användning av ett varumärke ange plats, tid, omfattning och typ av användning av varumärket, och de ska i princip begränsas till styrkande handlingar och sådana föremål som förpackningar, etiketter, prislistor, kataloger, fakturor, fotografier, tidningsannonser och sådana skriftliga utlåtanden som avses i artikel 97.1 f i förordning 2017/1001.

16 Bedömningen av huruvida det föreligger verkligt bruk av ett varumärke ska baseras på samtliga fakta och omständigheter som kan styrka att varumärket har utnyttjats i näringsverksamhet. Sådana omständigheter är i synnerhet användning som anses motiverad i den berörda ekonomiska sektorn för att bibehålla eller skapa marknadsandelar för de varor eller tjänster som skyddas av varumärket, dessa varors eller tjänsters art, marknadens egenskaper samt i vilken omfattning och hur ofta varumärket har använts (se dom av den 13 februari 2015, Husky CZ/harmoniseringskontoret – Husky of Tostock (HUSKY), T‑287/13, EU:T:2015:99, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

17 Verkligt bruk av ett varumärke kan inte visas genom antaganden eller presumtioner, utan det ska finnas konkreta och objektiva omständigheter som visar att varumärket faktiskt och i tillräcklig omfattning har använts på den relevanta marknaden (se dom av den 11 januari 2023, Hecht Pharma/EUIPO – Gufic BioSciences (Gufic), T‑346/21, ej publicerad, EU:T:2023:2, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

18 Det är mot bakgrund av dessa överväganden som klagandens argument ska bedömas.

19 Klaganden har gjort gällande att denne verkligen brukat det omstridda varumärket för den homogena varukategorin ventilkåpor, som ingår i både klass 6 och klass 19. Enligt klaganden är det genom det bevis på bruk av varumärket som denne lämnat med avseende på ventilkåpor av metall möjligt att upprätthålla registreringen av detta varumärke även för ventilkåpor av icke-metall. Den omständigheten att ventilkåpor av metall respektive icke-metall omfattas av två olika klasser i Niceklassificeringen påverkar inte det faktum att ventilkåpor utgör en enda homogen varukategori. För det första har klassificeringen antagits av rent administrativa skäl. För det andra har ventilkåpor av metall och ventilkåpor av icke-metall samma användningsområde och ändamål, det vill säga att förhindra att skadedjur tränger in i hålrum i tegelkonstruktioner, med bibehållande av ventilationen i sådana konstruktioner. Båda dessa typer av ventilkåpa är således ömsesidigt utbytbara. Klaganden har därutöver hävdat att denne har ett legitimt intresse av att i framtiden utöka sitt varuutbud till att även inbegripa ventilkåpor av icke-metall. Vidare har klaganden gjort gällande att det, för varor som har samma användningsområde och ändamål, är möjligt att i enlighet med artikel 33.7 i förordning 2017/1001 bedöma att bevis på verkligt bruk av ett varumärke för en vara som omfattas av en viss klass skulle kunna motivera att varumärkesskyddet gäller även för andra, liknande varor som omfattas av andra klasser.

20 EUIPO har gjort gällande att Niceklassificeringen bör användas för att vid behov fastställa omfattningen och innebörden av de varor för vilka ett varumärke har registrerats, även om denna klassificering antogs av rent administrativa skäl. Likaså kan nämnda klassificering och dess förklarande anmärkningar beaktas i tolkningssyfte eller som förtydligande uppgift beträffande beskrivningen av varor. Enligt EUIPO måste man särskilt beakta att byggnadsmaterial klassificerats på olika sätt på grundval av de ämnen som de tillverkats av, det vill säga metaller och icke-metaller, vid bedömning av omfattningen av skyddet för det omstridda varumärket. Därutöver saknar artikel 33.7 i förordning 2017/1001 betydelse för bedömningen av verkligt bruk av ett varumärke.

21 EUIPO har vid förhandlingen justerat sina argument och angett att det i ett upphävandeförfarande är lämpligt att först fastställa omfattningen av skyddet för det omstridda varumärket, på grundval av Niceklassificeringen och dess förklarande anmärkningar, och sedan identifiera de varor eller tjänster för vilka bruket av det omstridda varumärket på marknaden under den aktuella perioden hade påvisats, på grundval av de bevis som varumärkesinnehavaren lämnat. Enligt EUIPO har överklagandenämnden inte gjort något fel när den konstaterade att nämnda klassificering och de förklarande anmärkningarna därtill var relevanta för att fastställa omfattningen av skyddet för det omstridda varumärket. EUIPO har dock medgett att det inte är uteslutet att det, i den mån det omstridda varumärket var registrerat för både ventilkåpor av metall och ventilkåpor av icke-metall, vid undersökningen av de varor för vilka det nämnda varumärket hade brukats på marknaden under den aktuella perioden var nödvändigt att analysera huruvida dessa produkter utgjorde en del av en enda homogen varukategori. EUIPO har därvid medgett att denna klassificering har begränsad relevans för detta ändamål enligt rättspraxis. Enligt EUIPO har överklagandenämnden underlåtit att pröva denna fråga, vilket skulle kunna innebära att det överklagade beslutet är bristfälligt motiverat.

22 Överklagandenämnden har i det överklagade beslutet först och främst angett att beviset för det omstridda varumärkets bruk avsåg en enda typ av vara, närmare bestämt en ventilkåpa av metall, som är avsedd att placeras i hålrum i tegelkonstruktioner för att förhindra att bin, getingar, möss och andra skadedjur tar sig in i hålrummen, med bibehållande av ventilationen i sådana konstruktioner. Överklagandenämnden har även angett att denna vara betecknades med olika termer, men att det likväl handlar om en enda vara, nämligen en ventilkåpa. Parterna har inte bestridit dessa överväganden.

23 Överklagandenämnden har därutöver påpekat att bevisen från klaganden särskilt avser ventilkåpor av metall enligt klass 6, och inte ventilkåpor av icke-metall enligt klass 19, vilket parterna inte heller har bestridit. Överklagandenämnden har härvid kommit fram till att bruket av det omstridda varumärket endast påvisats med avseende på ventilkåpor av metall. Nämnden har till stöd för sin slutsats framhållit Niceklassificeringens betydelse för att avgränsa omfattningen av skyddet för ett varumärke och därvid anfört att de rättigheter som är knutna till varumärket endast kan bibehållas om varumärket har använts på marknaden med avseende på de varor eller tjänster för vilka det har registrerats. Överklagandenämnden har angett att denna klassificering skiljer på klass 6 och klass 19 beroende på vad det byggnadsmaterial som ingår i dessa klasser består av. Denna klassificering har enligt överklagandenämnden en än mer uppenbar inverkan i ett sådant fall, och den klass som klaganden har valt är avgörande.

24 Överklagandenämnden har slutligen bedömt att klagandens argument för att påvisa att ventilkåpor av metall respektive av icke-metall tillhör en enda homogen varukategori inte har någon inverkan på fastställandet av omfattningen av skyddet för det omstridda varumärket. Överklagandenämnden har därvid avvisat klagandens argument med hänvisning till bristande relevans, eftersom beviset på bruk måste lämnas för varorna såsom de anges i förteckningen över varor klassificerade enligt Niceklassificeringen, och inte på grundval av marknadspraxis eller en analys av marknadssituationen. Överklagandenämnden har tillagt att de handlingar som klaganden lämnat in under alla omständigheter inte styrkte att det på marknaden finns identiska lösningar för substitut, av plast eller av andra ämnen, för ventilkåpor av metall.

25 I detta sammanhang erinrar tribunalen om att det, såsom EUIPO förklarat vid förhandlingen, följer av artikel 58.1 a i förordning 2017/1001 att det, för att bedöma huruvida ett varumärke har varit i verkligt bruk för de varor eller tjänster för vilka det är registrerat i den mening som avses i artikel 58, är lämpligt att fastställa, för det första, omfattningen av skyddet för det aktuella varumärket och, för det andra, den typ av varor eller tjänster för vilka varumärket faktiskt har brukats på marknaden under den aktuella perioden, för att bekräfta huruvida denna typ av varor eller tjänster omfattas av skyddet för varumärket i fråga.

26 Vad för det första gäller fastställandet av hur omfattande skyddet för det omstridda varumärket är, har överklagandenämnden möjlighet att använda Niceklassificeringen för att fastställa denna omfattning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2025, Funline International/EUIPO – MS Trade (JUNGLE JUICE), T‑26/24, ej publicerad, EU:T:2025:206, punkt 33).

27 Det framgår nämligen av rättspraxis att Niceklassificeringen visserligen endast är av administrativ karaktär, men att den likväl kan användas för att vid behov fastställa omfattningen och innebörden av de varor för vilka ett varumärke har registrerats (dom av den 10 september 2014, DTM Ricambi/harmoniseringskontoret – STAR (STAR), T‑199/13, ej publicerad, EU:T:2014:761, punkt 35).

28 Man bör i synnerhet inte underlåta att, i tolkningssyfte eller som förtydligande uppgift vid beskrivningen av varor eller tjänster, ta hänsyn till de klasser som den varumärkessökande har valt i Niceklassificeringen, när de varor eller tjänster för vilka ett varumärke är registrerat har en generell benämning som även kan avse varor och tjänster som är väldigt annorlunda (dom av den 19 juni 2018, Erwin Müller/EUIPO – Novus Tablet Technology Finland (NOVUS), T‑89/17, ej publicerad, EU:T:2018:353, punkt 33; se även dom av den 6 oktober 2021, Allergan Holdings France/EUIPO – Dermavita Company (JUVEDERM), T‑397/20, ej publicerad, EU:T:2021:653, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

29 Beteckningarna på de varor som omfattas av det omstridda varumärket ska härvid tolkas systematiskt, med beaktande av Niceklassificeringens uppbyggnad och system samt klassbeskrivningarna och de förklarande anmärkningarna därtill, vilka är relevanta för att fastställa arten av och den avsedda användningen beträffande de varor för vilka nämnda varumärke har registrerats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2014, STAR, T‑199/13, ej publicerad, EU:T:2014:761, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

30 Såsom framgår av punkt 23 ovan har överklagandenämnden hänfört sig till Niceklassificeringen och dess förklarande anmärkningar för att fastställa omfattningen av skyddet för det omstridda varumärket. Överklagandenämnden har därmed uppmärksammat att det framgår av de förklarande anmärkningarna för respektive klass som nämnda varumärke avser att klass 6 inbegriper byggnadsmaterial av metall, medan klass 19 inbegriper byggnadsmaterial av icke-metall. Följaktligen har överklagandenämnden, utan att begå något fel, kunnat använda sig av nämnda klassificering och dess förklarande anmärkningar för att fastställa omfattningen av skyddet för detta varumärke.

31 Vad för det andra gäller fastställandet av den typ av varor eller tjänster för vilka det omstridda varumärket faktiskt har brukats på marknaden under den aktuella perioden, ska det – i syfte att kontrollera huruvida denna typ av varor eller tjänster omfattas av skyddet för varumärket i fråga – noteras att klaganden endast använt varumärket för en del av de varor för vilka varumärket var registrerat.

32 Det ska i detta sammanhang erinras om att enligt artikel 58.2 i förordning 2017/1001 ska innehavarens rättigheter, om det finns grund för att upphäva rättigheterna endast för en del av de varor eller tjänster för vilka EU-varumärket är registrerat, förklaras upphävda endast med avseende på berörda varor eller tjänster.

33 De bestämmelser i artikel 58.2 i förordning 2017/1001 som innebär att det omstridda varumärket kan anses vara registrerat endast för den del av varorna eller tjänsterna för vilka verkligt bruk av varumärket visats, begränsar varumärkesinnehavarens rättigheter med anledning av registreringen. Vidare ska nämnda bestämmelser förenas med varumärkesinnehavarens legitima intresse av att i framtiden kunna utöka sitt sortiment av varor eller tjänster, inom ramen för beskrivningen av de varor eller tjänster för vilka varumärket har registrerats, med stöd av det skydd som registreringen av det nämnda varumärket ger innehavaren (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 september 2020, Polfarmex/EUIPO – Kaminski (SYRENA), T‑677/19, ej publicerad, EU:T:2020:424, punkt 112 och där angiven rättspraxis; se även, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 16 juli 2020, ACTC/EUIPO, C‑714/18 P, EU:C:2020:573, punkt 51).

34 Vad gäller uttrycket en del av [varorna eller tjänsterna] i artikel 58.2 i förordning 2017/1001, ska det påpekas att enligt rättspraxis kommer en konsument som vill köpa en vara eller en tjänst som ingår i en kategori som har getts en särskilt exakt och avgränsad definition, men som inte är möjlig att dela upp i några underkategorier av betydelse, att förknippa det omstridda varumärket med samtliga varor eller tjänster som omfattas av denna kategori, med följden att varumärket uppfyller sin grundläggande funktion bestående i att garantera dessa varors eller tjänsters ursprung. Under dessa omständigheter är det tillräckligt att kräva att varumärkesinnehavaren lägger fram bevis för att varumärket har tagits i verkligt bruk för en del av de varor eller tjänster som ingår i denna homogena kategori (dom av den 16 juli 2020, ACTC/EUIPO, C‑714/18 P, EU:C:2020:573, punkt 42, och dom av den 16 oktober 2024, Telefónica Germany/EUIPO – ePlus (e.plus), T‑570/23, ej publicerad, EU:T:2024:694, punkt 17).

35 När det däremot gäller de varor eller tjänster som ingår i en stor kategori, vilken kan delas upp i flera självständiga underkategorier, måste det däremot krävas att innehavaren av ett varumärke som registrerats för nämnda kategori av varor eller tjänster lägger fram bevis för att varumärket har tagits i verkligt bruk för var och en av dessa självständiga underkategorier, vid äventyr att varumärket annars kan komma att upphävas för de självständiga underkategorier för vilka varumärkesinnehavaren inte har lagt fram sådana bevis (se dom av den 16 oktober 2024, e.plus, T‑570/23, ej publicerad, EU:T:2024:694, punkt 17 och där angiven rättspraxis).

36 Syftet med begreppet delvis användning, i den mening som avses i artikel 58.2 i förordning 2017/1001, är visserligen att varumärken som inte har använts för en kategori av bestämda varor inte blir otillgängliga. Detta får emellertid inte leda till att varumärkesinnehavaren fråntas allt skydd med avseende på varor som, utan att vara strikt identiska med de varor för vilka verklig användning har kunnat visas, inte väsentligen skiljer sig från dessa och som tillhör en och samma grupp, som inte kan delas upp på något annat sätt än godtyckligt. Det ska noteras att en varumärkesinnehavare i praktiken saknar möjlighet att visa att varumärket använts för samtliga tänkbara varianter av de varor som omfattas av registreringen. Med begreppet en del av [varorna eller tjänsterna], i den mening som avses i artikel 58.2 i förordning 2017/1001, ska därför inte förstås alla kommersiella varianter av jämförbara varor eller tjänster, utan enbart varor eller tjänster som är tillräckligt differentierade för att kunna utgöra sammanhängande kategorier eller underkategorier (dom av den 14 juli 2005, Reckitt Benckiser (España)/harmoniseringskontoret – Aladin (ALADIN), T‑126/03, EU:T:2005:288, punkt 46; se även dom av den 16 maj 2013, Aleris/harmoniseringskontoret – Carefusion 303 (ALARIS), T‑353/12, ej publicerad, EU:T:2013:257, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

37 Vad gäller frågan huruvida produkter utgör del av en homogen produktkategori som inte kan delas upp i flera självständiga underkategorier, följer det av rättspraxis att den ifrågavarande varans eller tjänstens avsedda användningsområde eller ändamål är väsentligt när konsumenten gör sitt val, eftersom denne framför allt söker en vara eller en tjänst som motsvarar vederbörandes särskilda behov. Eftersom konsumenten tillämpar kriteriet användningsområde eller ändamål inför varje köp är kriteriet väsentligt för definitionen av en homogen kategori av varor eller tjänster (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 maj 2013, ALARIS, T‑353/12, ej publicerad, EU:T:2013:257, punkt 22, och dom av den 7 november 2019, Intas Pharmaceuticals/EUIPO – Laboratorios Indas (INTAS), T‑380/18, ej publicerad, EU:T:2019:782, punkt 94 och där angiven rättspraxis).

38 Av detta följer att EUIPO, när myndigheten definierar en homogen kategori av varor eller tjänster, inte är skyldig att begränsa sig till de varu- och tjänstebeteckningar som uttryckligen anges i Niceklassificeringen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 oktober 2024, Fractal Analytics/EUIPO – Fractalia Remote Systems (FRACTALIA), T‑194/23, ej publicerad, EU:T:2024:696, punkt 155).

39 Det enda som är av betydelse – vid bedömningen av om de varor eller tjänster för vilka varumärkesinnehavaren har brukat varumärket ingår i en självständig kategori – är huruvida den konsument som vill köpa en vara eller en tjänst som ingår i den varu- eller tjänstekategori som omfattas av det aktuella varumärket kommer att förknippa samtliga varor eller tjänster som tillhör denna kategori med varumärket (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 oktober 2020, Ferrari, C‑720/18 och C‑721/18, EU:C:2020:854, punkt 43). Under dessa omständigheter ankommer det på överklagandenämnden att värdera bevisen utifrån kontexten för den berörda ekonomiska sektorn (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2017, Les Éclaires/EUIPO – L’éclaireur International (L’ECLAIREUR), T‑680/15, ej publicerad, EU:T:2017:320, punkt 85).

40 Tribunalen konstaterar att klaganden framfört argument och lagt fram olika slags bevis inför EUIPO:s olika enheter i syfte att visa att ventilkåpor av metall och av icke-metall, för vilka det omstridda varumärket hade registrerats, hade samma användningsområde och ändamål, det vill säga att förhindra att bin och andra skadeinsekter och skadedjur tränger sig in i hålrum i tegelkonstruktioner, med bibehållande av ventilationen i dessa konstruktioner, oaktat vad ventilkåporna är tillverkade av. Vidare har klaganden gjort gällande att ventilkåpor av icke-metall (som kan vara tillverkade av exempelvis hårdplast) har samma utseende, kan distribueras via samma distributionskanaler och är lika effektiva, beständiga och verkningsfulla som ventilkåpor av metall, vilket innebär att det ämne som ventilkåporna är tillverkade av endast är av sekundär betydelse för omsättningskretsen vid inköp av produkten. På grundval av detta har klaganden gjort gällande att ventilkåpor av metall och ventilkåpor av icke-metall tillhör en enda homogen varukategori, nämligen ventilkåpor.

41 Överklagandenämnden har avvisat dessa argument (se punkt 24 ovan) genom att i punkt 97 i det överklagade beslutet ange att argumenten inte har någon betydelse på fastställandet av hur omfattande skyddet för det omstridda varumärket är med avseende på de varor för vilka varumärket var registrerat. I punkt 98 i nämnda beslut har överklagandenämnden därvid angett att det faktum att det kan finnas vissa likheter mellan ventilkåpor av metall och ventilkåpor tillverkade av andra ämnen inte var relevant, eftersom överklagandenämndens bedömning avsåg huruvida det hade påvisats att varumärket brukats för de registrerade varorna, och inte avsåg en analys av marknadssituationen. Överklagandenämnden har i beslutets punkt 98 tillagt att de handlingar som klaganden lämnat in under alla omständigheter inte räcker för att bevisa att det på marknaden fanns identiska lösningar för substitut, av plast eller av andra ämnen, för ventilkåpor av metall.

42 Motiveringen av ett betungande beslut ska ge den berörde nödvändiga upplysningar för att denne ska kunna avgöra om beslutet är välgrundat samt möjliggöra för unionsdomstolen att pröva huruvida beslutet är lagenligt. Följaktligen utgör avsaknad av motivering eller brister i motiveringen en grund avseende tvingande rätt som unionsdomstolen ska pröva ex officio (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 februari 1997, kommissionen/Daffix, C‑166/95 P, EU:C:1997:73, punkterna 23 och 24, och dom av den 23 oktober 2002, Institut für Lernsysteme/harmoniseringskontoret – Educational Services (ELS), T‑388/00, EU:T:2002:260, punkt 59).

43 Vid förhandlingen hörde tribunalen parternas inställning till att det eventuellt saknas en motivering i det överklagade beslutet vad gäller frågan huruvida ventilkåpor kan utgöra en homogen varukategori. Såsom framgår av punkt 21 ovan har EUIPO medgett att det är möjligt att det överklagade beslutets motivering är bristfällig i denna del.

44 Det ska i detta hänseende påpekas att klagandens argument (se punkt 40 ovan) visserligen inte har någon inverkan på fastställandet av omfattningen av skyddet för det omstridda varumärket, såsom framgår av punkterna 26–30 ovan. Såsom överklagandenämnden med rätta påpekat i punkt 97 i det överklagade beslutet, avsåg nämnda argument emellertid inte fastställandet av hur omfattande skyddet för nämnda varumärke är. De avsåg i stället frågan huruvida de varor för vilka varumärket faktiskt hade använts på marknaden under den relevanta perioden ingick i en enda homogen varukategori, det vill säga ventilkåpor. Dessa argument avsåg således det andra steget i den bedömning som avses i punkt 25 ovan.

45 De skäl som anges i punkt 97 i det överklagade beslutet, i den del de avser fastställandet av omfattningen av skyddet för det omstridda varumärket, gör det således inte möjligt för klaganden att förstå varför överklagandenämnden underkände klagandens argument eller för tribunalen att utföra sin prövning i detta avseende.

46 Likaså har överklagandenämnden i punkt 98 i det överklagade beslutet endast angett att den omständigheten att ventilkåpor av metall kan ha vissa likheter med ventilkåpor tillverkade av andra ämnen inte var relevant i förevarande fall, eftersom nämndens bedömning inte avsåg en analys av situationen på marknaden, och att de bevis som klaganden lagt fram under alla omständigheter inte var tillräckliga för att styrka att det fanns identiska lösningar för substitut, av plast eller av andra ämnen, för ventilkåpor av metall. Överklagandenämnden har följaktligen inte i tillräcklig grad angett skälen för hur nämnden kom fram till denna slutsats. Av nämnda beslut framgår varken skälen till att de argument som nämns i punkt 40 ovan, vilka stöds av olika bevis, inte ansågs vara tillräckliga eller skälen till att analysen av situationen på marknaden saknade relevans, särskilt i förhållande till de specifika omständigheterna i förevarande fall och till den rättspraxis som anges i punkt 39 ovan.

47 Det överklagade beslutet är följaktligen bristfälligt motiverat i detta avseende.

48 Denna slutsats påverkas inte av övriga överväganden i det överklagade beslutet.

49 För det första kan klaganden inte klandras för att ha valt två olika klasser för att registrera det omstridda varumärket, såvitt överklagandenämnden i det överklagade beslutet har angett att den valda klassen i förevarande fall är avgörande. Såsom klaganden med rätta gjort gällande ger Niceklassificeringen inte möjlighet att registrera ett varumärke för kategorin ventilkåpor i en enda klass, utan det krävs att en sådan registrering görs i två olika klasser, beroende på vilket ämne ventilkåporna är tillverkade av, vilket EUIPO också bekräftade vid förhandlingen.

50 För det andra leder hänvisningarna till domen av den 26 april 2023, Wenz Kunststoff/EUIPO – Mouldpro (MOULDPRO) ( T‑794/21, ej publicerad, EU:T:2023:211), i det överklagade beslutet inte till att den i punkt 47 ovan påtalade bristande motiveringen avhjälps.

51 De faktiska och rättsliga omständigheterna i det mål som avgjordes genom domen av den 26 april 2023, MOULDPRO ( T‑794/21, ej publicerad, EU:T:2023:211), skiljer sig nämligen från omständigheterna i förevarande mål. I det målet hade varumärkesinnehavaren – för att styrka verkligt bruk av varumärket för varor i klass 17, som endast omfattar plastvaror – lagt fram bevisning avseende varor av metall trots att varumärket inte hade registrerats för sådana varor. Varumärkesinnehavaren hade således inte använt det aktuella varumärket för de varor för vilka varumärket hade registrerats, utan för andra varor som inte omfattades av nämnda varumärke.

52 Det var under dessa särskilda omständigheter och för att fastställa omfattningen av skyddet för det aktuella varumärket som tribunalen, med stöd av Niceklassificeringen och dess förklarande anmärkningar, ansåg att omfattningen av skyddet för det aktuella varumärket var begränsat till att endast avse varor tillverkade av andra material än metall och att innehavarens rättigheter till varumärket skulle upphävas, eftersom varumärket inte hade brukats för sådana varor.

53 Till skillnad från varumärkesinnehavaren i det mål som avgjordes genom domen av den 26 april 2023, MOULDPRO ( T‑794/21, ej publicerad, EU:T:2023:211), har klaganden i förevarande fall inte gjort gällande att det omstridda varumärket brukats för varor för vilka märket inte är registrerat. Det rör sig i detta mål således inte om användning av varumärket för varor som inte omfattas av skyddet för varumärket.

54 För det tredje konstaterar tribunalen att omständigheterna i det mål som avgjordes genom domen av den 15 januari 2009, Silberquelle ( C‑495/07, EU:C:2009:10), vilken överklagandenämnden hänvisade till i det överklagade beslutet, också skiljde sig från omständigheterna i förevarande mål, vilket EUIPO för övrigt medgav vid förhandlingen. Det målet rörde nämligen frågan huruvida ett varumärke som registrerats både för kläder i klass 25 och för alkoholfria drycker i klass 32 skulle anses ha varit i verkligt bruk med avseende på dryckerna, om det aktuella varumärket endast använts för sådana drycker vid ett reklamerbjudande som bestod av att erbjuda en gratisdryck vid köp av klädesplagg som salufördes under nämnda varumärke. Den tolkningsfråga som ställdes till domstolen var således huruvida en sådan användning var förenlig med varumärkets grundläggande funktion. Det är i detta specifika sammanhang som domstolen slog fast att det, med hänsyn till antalet registrerade varumärken och till de konflikter som kan uppstå mellan dem, krävs att det är tillåtet att bibehålla de rättigheter som följer av ett varumärke med avseende på en given varu- eller tjänsteklass endast då varumärket har använts på marknaden för de varor eller tjänster som denna klass omfattar. Enligt domstolen kan en varumärkesinnehavare som anbringar sitt varumärke på föremål som han eller hon delar ut gratis till dem som köper hans eller hennes varor således inte anses göra verkligt bruk av varumärket med avseende på den klass som nämnda föremål omfattas av (dom av den 15 januari 2009, Silberquelle, C‑495/07, EU:C:2009:10, punkterna 19 och 22). Frågan huruvida varor som ingår i olika klasser i Niceklassificeringen kan utgöra en homogen varukategori vid bedömningen av huruvida varumärket verkligen har brukats för de varor för vilka det registrerats var däremot inte aktuell i det målet.

55 För det fjärde kan inte heller de skäl som anges i punkt 102 i det överklagade beslutet, varigenom överklagandenämnden under anförande av bristande relevans underkänt klagandens argument med avseende på domen av den 16 juli 2020, ACTC/EUIPO ( C‑714/18 P, EU:C:2020:573), avhjälpa den i punkt 47 ovan påtalade bristande motiveringen.

56 I domen av den 16 juli 2020, ACTC/EUIPO ( C‑714/18 P, EU:C:2020:573), ogillade domstolen överklagandet av domen av den 13 september 2018, ACTC/EUIPO – Taiga (tigha) ( T‑94/17, ej publicerad, EU:T:2018:539). I den sistnämnda domen hade tribunalen vägrat att erkänna att det fanns en självständig underkategori av varor i klass 25, bestående av vädertåliga ytterkläder, med motiveringen att samtliga kläder hade samma avsedda användningsområde eller ändamål, eftersom de var avsedda att klä människokroppen och att skyla, täcka och skydda den mot väder och vind.

57 Med hänsyn till övervägandena i punkterna 25 och 31–39 ovan kunde överklagandenämnden inte, utan att pröva huruvida de ventilkåpor av metall och icke-metall som omfattas av det omstridda varumärket tillhör en enda homogen varukategori, underkänna klagandens argument såsom irrelevanta i detta avseende. Detta inbegriper de argument som klaganden anfört med hänvisning till domen av den 16 juli 2020, ACTC/EUIPO ( C‑714/18 P, EU:C:2020:573), och domen av den 13 september 2018, tigha ( T‑94/17, ej publicerad, EU:T:2018:539), vilka just avsåg kriterierna för definition av en homogen varukategori.

58 Mot bakgrund av det ovan anförda ska det överklagade beslutet ogiltigförklaras i den del det innebär att klagandens överklagande ogillas i fråga om ventilkåpor av icke-metall i klass 19. Det saknas därvid anledning att pröva de övriga argument som framförts av klaganden.

59 Enligt artikel 134.1 i tribunalens rättegångsregler ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

60 Klaganden har yrkat att EUIPO ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom EUIPO har tappat målet, ska klagandens yrkande bifallas.

1 Rättegångsspråk: engelska.