Artikel 2 led 13 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1369 av den 4 juli 2017 om fastställande av en ram för energimärkning och om upphävande av direktiv 2010/30/EU
Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
TAMARA ĆAPETA
föredraget den 26 februari 2026( 1 )
Mål C ‑ 120/25
Verband Wirtschaft im Wettbewerb, Verein für Lauterkeit in Handel und Industrie e.V.
mot
PAYBACK GmbH
(begäran om förhandsavgörande framställd av Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland))
” Begäran om förhandsavgörande – Energi – Energieffektivitetsmärkning – Förordning (EU) 2017/1369 – Artikel 2 led 13 – Begreppet återförsäljare – Artikel 6 första stycket a – Skyldighet att hänvisa till produktens energieffektivitetsklass och den skala av effektivitetsklasser som finns tillgängliga på etiketten i visuella annonser eller tekniskt reklammaterial – Företag som driver ett bonuspoängprogram – Nyhetsbrev på internet som gör reklam för möjligheten att vinna en tv-apparat inom ramen för en utlottning av vinster – Kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/2013 – Artikel 4 d ”
I. Inledning
1. Ordspråket ”allt är inte guld som glimmar” belyser det faktum att skenet kan bedra. Något som verkar attraktivt eller värdefullt på ytan kanske inte är det i verkligheten.
2. Detta gäller särskilt i situationer där en person erbjuds en produkt utan kostnad, exempelvis i samband med en utlottning av vinster, utan att erhålla någon information om produktens egenskaper och därmed om de potentiella effekterna av dess framtida användning.
3. I förevarande mål har EU-domstolen i huvudsak ombetts att fastställa i vilken utsträckning enskilda måste informeras om en produkts egenskaper för att de ska kunna fatta väl underbyggda beslut.
II. Det nationella målet, tolkningsfrågan och förfarandet vid EU-domstolen
4. PAYBACK, som är motpart i det nationella målet, driver ett bonuspoängprogram i partnerskap med ett antal aktörer. Ändamålet med företagets verksamhet är att främja kundlojalitet och locka till sig nya kunder genom att erbjuda ”PAYBACK-poäng” till användare av bonuspoängprogrammet som gör inköp från något av dess partnerföretag inom detaljhandeln. När användarna har samlat ihop ett visst antal poäng kan de välja mellan att antingen få ersättning utbetald för poängen eller att använda dem för att göra inköp från deltagande partnerföretag.
5. Den 1 februari 2022 publicerade PAYBACK i sitt nyhetsbrev på internet en annons om en utlottning av vinster som innehöll följande påstående: ” Täglich ein neuer Gewinn, z. B. 2 x Samsung QLED 4K TV Q80A, 75 Zoll ” (”Nya priser att vinna varje dag, såsom exempelvis 2 x Samsung QLED 4K TV Q80A, 75 tum”) Texten åtföljdes av en bild av nämnda tv-apparat samt en förteckning i tabellform över alla priser som kunde vinnas.
6. PAYBACK inkluderade dock inte någon information om produktens energieffektivitetsklass vare sig på bilden av tv-apparaten eller i förteckningen över möjliga vinster.
7. I en skrivelse av den 7 februari 2022 delgav Verband Wirtschaft im Wettbewerb, Verein für Lauterkeit in Handel und Industrie (Förbundet Konkurrens inom näringslivet – Föreningen för rättvisa inom handel och industri) (nedan kallad föreningen) – en förening ägnad att främja sina medlemmars intressen och säkerställa sund konkurrens på marknaden genom rättsvetenskaplig forskning, allmän upplysning och upprätthållandet av lagar mot illojal konkurrens, och klagande i det nationella målet – utan framgång motparten i det nationella målet en varning rörande denna brist på information i dess reklam för tv-apparaten.
8. Föreningen väckte därefter talan mot motparten vid Landgericht München I (Regiondomstolen i München I, Tyskland) och yrkade att all reklam för tv-apparaten utan relevant information om dess energieffektivitetsklass skulle förbjudas.
9. Föreningen hävdade att PAYBACK, i egenskap av återförsäljare av den utannonserade produkten i den mening som avses i artikel 2 led 13 i förordning (EU) 2017/1369,( 2 ) hade underlåtit att uppfylla sin skyldighet att hänvisa till produktens energieffektivitetsklass och den skala av effektivitetsklasser som fanns tillgängliga på etiketten i den visuella annonsen i enlighet med artikel 6 första stycket a i den förordningen( 3 ), jämförd med artikel 4 d i kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/2013( 4 ).
10. Sammantaget åläggs återförsäljare i dessa bestämmelser en skyldighet att tillhandahålla kunderna information om energieffektivitetsklassen för elektroniska bildskärmar, inklusive tv-apparater,( 5 ) i visuella annonser eller tekniskt reklammaterial för dessa produkter.
11. Med stöd av dessa bestämmelser gjorde föreningen gällande att PAYBACK, genom att underlåta att tillhandahålla relevant information om energieffektivitetsklassen för den tv-apparat som utannonserades inom ramen för dess utlottning av vinster, hade åsidosatt sina skyldigheter enligt förordning 2017/1369, jämförd med artikel 4 d i delegerad förordning 2019/2013. På grundval av detta påstående yrkade klaganden i det nationella målet på förbudsföreläggande och ersättning för sina kostnader för att utfärda den skriftliga varningen.
12. PAYBACK hävdade däremot att företaget inte var en ”återförsäljare” i den mening som avses i artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369( 6 ) när det gällde de produkter som utannonserades och att det därför inte omfattades av kraven i ovannämnda bestämmelser.
13. Genom tredskodom av den 5 september 2022 biföll Landgericht München I (Regiondomstolen i München I) klagandens talan och förpliktade motparten att avhålla sig från att själv visa och/eller uppdra åt någon annan att visa visuella annonser för en viss modell av elektronisk bildskärm utan att ange energieffektivitetsklassen och motsvarande skala av energieffektivitetsklasser som fanns tillgängliga på etiketten.
14. PAYBACK ansökte om återvinning av tredskodomen hos Landgericht München I (Regiondomstolen i München I), som i sin tur fastställde tredskodomen den 23 januari 2023.
15. Nämnda företag överklagade då domen i sak till Oberlandesgericht München (Regionala överdomstolen i München, Tyskland) (nedan kallad appellationsdomstolen).
16. Efter att ha lämnat prövningstillstånd upphävde appellationsdomstolen tredskodomen och ogillade talan genom dom av den 14 mars 2024. Nämnda domstol fann att talan kunde tas upp till sakprövning, men saknade grund och ogillade därför klagandens yrkande om förbudsföreläggande.
17. Enligt appellationsdomstolen kunde PAYBACK inte anses vara en ”återförsäljare” i den mening som avses i artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369 och omfattades därför inte av de krav på energieffektivitetsmärkning som fastställs i den förordningen. Nämnda domstol fann att kunderna inte behöver informeras om energieffektiviteten hos energirelaterade produkter som erbjuds inom ramen för en utlottning av vinster för att kunna fatta välgrundade affärsbeslut, eftersom de inte väljer en produkt, utan endast beslutar om de vill delta i själva utlottningen av vinster, för vilket det inte krävs någon betalning.
18. Föreningen har därefter överklagat denna dom i en rättsfråga till Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland), som är den hänskjutande domstolen, och yrkat att tredskodomen ska fastställas.
19. PAYBACK har anfört att överklagandet ska ogillas.
20. Den hänskjutande domstolen hyser tvivel om huruvida appellationsdomstolen gjorde en korrekt bedömning när den avslog det yrkande om förbudsföreläggande som klaganden i det nationella målet framställt, på den grunden att motparten, i egenskap av anordnare av den omtvistade utlottningen av vinster, inte kunde anses vara ”återförsäljare” i den mening som avses i kraven på energieffektivitetsmärkning i förordning 2017/1369 med avseende på de produkter som erbjöds som vinster och därför inte var skyldig att tillhandahålla enskilda information om den omtvistade produktens energieffektivitet.
21. Utgången i målet vid Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) beror således på tolkningen av begreppet återförsäljare och närmare bestämt på huruvida PAYBACK kan anses vara en återförsäljare i den mening som avses i de krav på energieffektivitetsmärkning som föreskrivs i artikel 6 första stycket a i förordning 2017/1369 och artikel 4 d i delegerad förordning 2019/2013.
22. Mot denna bakgrund har Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:
”Ska en person som inom ramen för en utlottning av vinster på internet erbjuder en tv-apparat som vinst anses vara en ’återförsäljare’ i den mening som avses i artikel 2 led 13 i [förordning 2017/1369] och därmed vara skyldig att uppfylla kraven i artikel 6 [första stycket a] i [förordning 2017/1369], jämförd med artikel 4 d i [delegerad förordning 2019/2013]?”
23. Skriftliga yttranden har inkommit till EU-domstolen från föreningen, PAYBACK och Europeiska kommissionen.
24. EU-domstolen anser sig ha tillräckligt underlag för att avgöra målet och har därför i enlighet med artikel 76.2 i domstolens rättegångsregler beslutat att inte hålla någon muntlig förhandling.
III. Bedömning
25. År 1992 införde Europeiska unionen energimärkningskrav för ett antal hushållsapparater i syfte att hjälpa enskilda att identifiera energieffektiva produkter och minska miljöpåverkan av mindre energieffektiva produkter.( 7 ) Dessa krav omfattade ännu inte tv-apparater.
26. Sedan dess har emellertid tillämpningsområdet för ramen för energimärkning, som numera regleras av förordning 2017/1369, utvecklats och utvidgats till att omfatta ett mycket bredare spektrum av produkter.( 8 )
27. På grundval av en kostnads-nyttoanalys av olika energimärkningskrav framstod alternativet att införa ett märkningssystem för energieffektivitet för elektroniska bildskärmsprodukter, inbegripet tv-apparater, datorskärmar och skyltningsskärmar, som ett rekommenderat alternativ eftersom det skulle ge de största besparingarna.( 9 )
28. I skäl 10 i förordning 2017/1369 framhålls att en standardiserad obligatorisk etikett för energirelaterade produkter behöver införas då den är ett verkningsfullt sätt att ge kunderna information om nämnda produkters energieffektivitet.( 10 ) Vidare anges att en enhetlig etikett bör införas för olika produktgrupper.( 11 )
29. Såsom nämnts ovan är leverantörer och återförsäljare enligt artikel 6 första stycket a i den förordningen skyldiga att hänvisa till produktens energieffektivitetsklass i visuella annonser eller tekniskt reklammaterial i enlighet med relevant delegerad akt.
30. I enlighet därmed ges kommissionen genom artikel 16 i förordning 2017/1369 befogenhet att anta delegerade akter för att komplettera denna förordning i syfte att närmare ange hur uppgifter om energiklass och den skala av effektivitetsklasser som finns tillgängliga på etiketten ska inkluderas i visuella annonser och tekniskt reklammaterial för olika produktgrupper.
31. När det gäller energimärkning av elektroniska bildskärmar, såsom tv-apparater, antog kommissionen således delegerad förordning 2019/2013, i vilken den standardiserade energimärkningen för den produktgruppen fastställs.
32. I artikel 4 d i den förordningen klargörs, såsom nämnts ovan, näringsidkarnas skyldigheter i fråga om energieffektivitetsmärkning av elektroniska bildskärmar, och där föreskrivs att återförsäljare ska säkerställa att alla visuella annonser för en viss modell av den typen av produkt innehåller information om den energieffektivitetsklass och den skala med effektivitetsklasser som finns på etiketten.
33. Det är i samband med denna skyldighet som förevarande tolkningsfråga har uppkommit.
34. Den hänskjutande domstolen har i huvudsak ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida motparten i det nationella målet, i egenskap av anordnare av en utlottning av vinster på internet, ska anses vara ”återförsäljare” i den mening som avses i artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369 med avseende på den tv-apparat som erbjöds som vinst, och därmed åsidosatte sin informationsskyldighet enligt artikel 6 i den förordningen genom att inte hänvisa till tv-apparatens energieffektivitetsklass och den skala av effektivitetsklasser som fanns tillgängliga på etiketten.
35. Det följer av EU-domstolens fasta praxis att standardmetoden för tolkning av en unionsbestämmelse består av en bokstavlig, teleologisk och kontextuell analys av den ifrågavarande lagstiftningen.( 12 )
36. Med hänsyn härtill kommer min bedömning av tolkningsfrågan att bestå av tre delar.
37. Jag kommer att börja med att granska den exakta lydelsen av artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369, och definitionen av begreppet återförsäljare däri, i syfte att fastställa huruvida personer som erbjuder produkter inom ramen för en utlottning av vinster bör omfattas av energimärkningskraven. Därefter kommer jag att övergå till att behandla de bredare politiska mål som eftersträvas med energimärkningskraven för att sprida lite ljus över den avsedda räckvidden av begreppet återförsäljare. Slutligen kommer jag att sätta definitionen av begreppet återförsäljare i sitt fullständiga sammanhang i förordning 2017/1369 och bedöma hur den förhåller sig till de övriga bestämmelserna i förordningen.
A. Bokstavstolkning av begreppet återförsäljare
1. Allmänna anmärkningar beträffande definitionen
38. Det kan i detta skede vara värt att påpeka att ordalydelsen i artikel 2 led 13 i förordning nr 2017/1369 ser ut att skilja sig åt mellan de olika språkversionerna. Detta gäller framför allt å ena sidan den tyska språkversionen – som är rättegångsspråket i det nationella målet –och å andra sidan andra språkversioner.
39. Enligt den tyska språkversionen av artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369 avses med begreppet återförsäljare (” Händler ”) en person som inom ramen för en affärsverksamhet (” im Rahmen einer Geschäftstätigkeit ”), antingen mot betalning eller kostnadsfritt (” entgeltlich oder unentgeltlich ”), erbjuder (” anbietet ”) eller ställer ut (” ausstellt ”) produkter för köp, hyra eller avbetalningsköp (” zum Kauf, zur Miete oder zum Ratenkauf ”).( 13 )
40. Baserat på ordalydelsen i den tyska språkversionen förefaller alltså aktiviteten att ställa ut produkter vara knuten till syftet att sälja, hyra ut eller erbjuda dem för avbetalningsköp. En sådan tolkning av begreppet återförsäljare utesluter till synes personer som ställer ut produkter av andra skäl än direkt betalning från definitionens tillämpningsområde.
41. Andra språkversioner, såsom exempelvis den kroatiska,( 14 ) den franska,( 15 ) den iriska,( 16 ) den italienska( 17 ) och den slovenska språkversionen,( 18 ) är däremot avfattade på ett sätt som är jämförbart med den engelska språkversionen( 19 ) och definierar en ”återförsäljare” som en person som säljer, hyr ut, erbjuder för avbetalningsköp eller ställer ut produkter i samband med kommersiell verksamhet , antingen mot betalning eller kostnadsfritt.
42. Den tyska språkversionen av artikel 2 led 13 kan å ena sidan förstås så, att för att klassificeras som återförsäljare måste en person i) ställa ut produkter i samband med kommersiell verksamhet och ii) göra detta i syfte att sälja, hyra ut eller erbjuda dessa produkter för avbetalningsköp, varvid dessa båda villkor är kumulativa. Å andra sidan framgår det av de andra språkversioner som det hänvisas till ovan att aktiviteten att ställa ut produkter i samband med kommersiell verksamhet redan i sig tycks vara tillräcklig för att en person ska klassificeras som återförsäljare.
43. Det följer av artikel 1 i rådets förordning nr 1( 20 ) att unionens samtliga officiella språk som anges i nämnda bestämmelse utgör giltiga språk för de rättsakter som är avfattade på dessa språk, vilket innebär att samtliga språkversioner av en unionsrättsakt i princip ska tillerkännas samma värde.
44. För det fall att olika språkversioner av en viss bestämmelse skiljer sig åt, ska den aktuella bestämmelsen enligt EU-domstolens fasta praxis således tolkas i enlighet med syftet med och den allmänna systematiken i den lagstiftning som bestämmelsen är en del av.( 21 )
45. Det är således nödvändigt att undersöka de övergripande målen med förordning 2017/1369 för att fastställa huruvida den verksamhet bestående i att ställa ut produkter som avses i artikel 2 led 13 i nämnda förordning ska tolkas så, att den är knuten till syftet att sälja, hyra ut eller erbjuda produkter för avbetalningsköp – vilket innebär att annonser såsom den som är omtvistad i förevarande mål faller utanför tillämpningsområdet för denna bestämmelse – eller om verksamheten att ställa ut produkter istället ska anses vara oberoende av detta syfte – vilket innebär att definitionen av begreppet återförsäljare kan tolkas så, att den även inbegriper annonser såsom den som är omtvistad i förevarande mål.
46. Innan jag analyserar målen med denna förordning ska jag dock kort beröra några av de argument som anförts av kommissionen, motparten i det nationella målet och föreningen med avseende på ordalydelsen i artikel 2 led 13 i nämnda förordning.
2. Särskilda anmärkningar beträffande kravet på betalning
47. Det är på grundval av den tyska språkversionen av artikel 2 led 13 i förordning nr 2017/1369 som såväl PAYBACK som kommissionen har gjort gällande att en anordnare av en utlottning av vinster inte kan anses vara återförsäljare i den mening som avses i denna förordning.
48. De anser bland annat att eftersom PAYBACK varken angav priset på de olika produkterna eller uppmuntrade kunderna att köpa dem, så ägnade sig företaget inte åt att sälja, hyra ut eller erbjuda den omtvistade produkten för avbetalningsköp, och omfattas därför inte av definitionen av begreppet återförsäljare i artikel 2 led 13 i förordning nr 2017/1369, även om motparten i det nationella målet ställde ut produkten i samband med kommersiell verksamhet.
49. Även om denna tolkning av begreppet återförsäljare vid första anblicken överensstämmer med den tyska språkversionen av definitionen, skulle en sådan tolkning i praktiken innebära att orden ”antingen mot betalning eller kostnadsfritt”, som är gemensamma för alla språkversioner, skulle förlora all betydelse.
50. Föreningen har mot bakgrund av detta övervägande gjort gällande att begreppet återförsäljare inte är begränsat till företag som erbjuder varor till försäljning, utan även omfattar företag som tillhandahåller produkter kostnadsfritt, till exempel genom att erbjuda vinster inom ramen för en utlottning. I så fall ska motparten i det nationella målet anses utgöra en ”återförsäljare” i den mening som avses i förordning 2017/1369.
51. Den tillkommande preciseringen ”antingen mot betalning eller kostnadsfritt” pekar nämligen på att avsaknaden av vederlag saknar relevans och att varor inte behöver ställas ut i samband med försäljning, uthyrning eller avbetalningsköp för att omfattas av begreppet återförsäljare. Detta ger ytterligare stöd för en tolkning av begreppet återförsäljare som innebär att det omfattar personer som ställer ut produkter i samband med kommersiell verksamhet oavsett om ersättning utgår eller ej, vilket kan utläsas av den engelska och andra språkversioner.
52. En sådan tolkning stöds dessutom av definitionen av begreppet kund i förordning 2017/1369. I artikel 2 led 16 däri definieras begreppet kund som en ”fysisk eller juridisk person som för eget bruk köper, hyr eller tar emot en produkt, oberoende av om vederbörande agerar för ändamål som faller utanför den egna närings- eller yrkesverksamheten”( 22 ).
53. Bruket av orden ”tar emot” i denna definition förutsätter att även personer som tar emot produkter utan att betala för dem, oavsett om det rör sig om en gåva eller om en vinst i en utlottning, kan omfattas av definitionen av begreppet kund.
54. Mot bakgrund av vad som anförts ovan föranleder mig den tydliga formuleringen av dessa bestämmelser att dra den preliminära slutsatsen att en anordnare av en utlottning av vinster, såsom motparten i det nationella målet, som ställer ut en produkt i samband med kommersiell verksamhet, bör anses vara en ”återförsäljare” i den mening som avses i artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369, oavsett om vederlag är tänkt att utgå eller ej, och således omfattas av de energimärkningskrav som fastställs i den förordningen, jämförd med delegerad förordning 2019/2013.
55. Med detta sagt är det enligt EU-domstolens tidigare nämnda praxis nödvändigt att vid tolkningen av en unionsbestämmelse även beakta de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i och det sammanhang i vilket den förekommer.
B. Målen med förordning 2017/1369
56. Om texten ger utrymme för mer än en tolkning av energimärkningskraven är det viktigt att förstå varför unionslagstiftaren över huvud taget införde dessa krav för att kunna avgöra huruvida motparten i det nationella målet faktiskt var skyldig att visa sådana etiketter.
57. Det framgår av skälen 2 och 10 i förordning 2017/1369 att de huvudsakliga målen med denna förordning för det första är att göra det möjligt för kunderna att göra väl underbyggda val vad gäller energirelaterade produkters energianvändning,( 23 ) och för det andra är att främja innovation genom att uppmuntra tillverkarna att tillverka mer energieffektiva produkter.
58. För det tredje ingår dessa båda mål i det tredje målet och i Europeiska unionens övergripande politiska mål vad gäller miljön och klimatförändringen och utgör ett centralt inslag i unionens ram för klimat- och energipolitiken fram till år 2030. Förbättringen av energirelaterade produkters effektivitet genom att kunderna gör väl underbyggda val och utvecklingen av mer energieffektiva produkter syftar också till att inverka positivt på de energirelaterade produkternas miljöprestanda.( 24 )
59. Jag kommer nu att diskutera vart och ett av dessa tre mål mot bakgrund av den fråga som den hänskjutande domstolen har ställt i förevarande mål.
1. Väl underbyggda k und val
60. Såsom påpekats ovan syftar förordning 2017/1369 till att säkerställa att kunderna får korrekt, relevant och jämförbar information om energirelaterade produkters exakta energiförbrukning, vilket gör det enklare för dem att välja produkter som använder mindre energi under användning genom att de kan ”förutse de direkta konsekvenserna av sina val för energiräkningarna”.( 25 )
61. Det finns belägg för att även om inköpspriset för mer energieffektiva produkter är högre, blir det ändå ekonomiskt fördelaktigt för kunderna att köpa sådana produkter.( 26 ) Unionslagstiftaren förväntade sig således att kunderna skulle vara villiga att göra kortsiktiga ekonomiska uppoffringar genom att välja produkter som kanske var dyrare i inköp, men som skulle medföra betydande energi- och kostnadsbesparingar sett till produktens hela livscykel.( 27 )
62. För att utveckla denna punkt ytterligare kan det vara värt att ta i beaktande en undersökning från år 2014 om energimärkningens inverkan, som visade att kunderna var villiga att göra kortsiktiga ekonomiska uppoffringar genom att välja produkter som kanske var dyrare i inköp men som skulle medföra betydande energi- och kostnadsbesparingar sett till produktens hela livscykel. Denna undersökning, som kommissionen hänvisade till i sin motivering till delegerad förordning 2019/2013, visade att majoriteten av undersökningsdeltagarna beaktade energimärkningen när de gjorde sina val i experimentet och var beredda att betala extra för mer energieffektiva produkter.( 28 )
63. På samma sätt uppgav en majoritet av undersökningsdeltagarna i en undersökning i kommissionens konsekvensbedömning avseende energimärkning av hushållsapparater att den information om energieffektiviteten som de fick via energimärkningen var ”mycket eller extremt viktig” för dem för att fatta beslut.( 29 )
64. Vad som anförts ovan ger belägg för att kunderna inte bara förväntar sig tillförlitlig information om en produkts energiprestanda, utan också tillmäter denna information ett betydande värde när de beslutar huruvida de ska köpa eller använda en produkt. Detta innebär också att kunderna kan avskräckas från att godta mindre energieffektiva produkter som sannolikt medför högre driftskostnader.
65. Med tanke på detta är energieffektiviteten hos en energirelaterad produkt en faktor som har en väsentlig inverkan på en persons val i fråga om att delta i en utlottning av vinster där produkten ingår, eftersom brister i produktens energieffektivitet kan avskräcka från deltagande.
66. Men ska ett ”väl underbyggda val från kundernas sida” förstås så, att det enbart avser köp av varor, eller ska det även anses omfatta en kunds beslut att delta i en utlottning av vinster?
67. PAYBACK och kommissionen har gjort gällande att energimärkningen är avsedd att underlätta väl underbyggda jämförelser mellan konkurrerande produkter och att en anordnare av en tävling inte kan betecknas som en ”återförsäljare”, eftersom deltagarna inte kan välja mellan olika modeller av samma produkt utan endast erbjuds chansen att delta i utlottningen av de specifika vinster som erbjuds.
68. Även om det kan finnas visst stöd för detta argument, förefaller en så snäv tolkning av detta mål undergräva energimärkningskravens mer vittgående miljöskyddsmål.
69. Såsom nämnts är energimärkningskraven utformade för att göra det möjligt för kunderna att förutse de miljömässiga och ekonomiska konsekvenserna av sina val när det gäller den potentiella framtida användningen av en energirelaterad produkt.
70. Även om ordet ”val” inte definieras i förordning 2017/1369 motiverar det övergripande syftet med den förordningen – nämligen att främja Europeiska unionens bredare politiska mål om att i enlighet med artiklarna 169.1 och 191.2 FEUF uppnå en hög nivå av konsumentskydd och miljöskydd – en vid tolkning av detta ord för att säkerställa att energimärkningskraven får full verkan.
71. Med hänsyn härtill bör målet med förordning 2017/1369, nämligen att göra det möjligt för kunderna att göra ”väl underbyggda val”, inte förstås så, att det endast är tillämpligt i köpsituationer, utan, såsom föreningen har hävdat, bör gälla i alla situationer där energirelaterade produkter erbjuds, antingen mot ersättning eller som en potentiell vinst i en utlottning.
72. Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser jag att syftet att göra det möjligt för kunderna att göra energimedvetna och kostnadseffektiva val i fråga om energirelaterade produkter för att öka energibesparingarna och sänka energiräkningarna – inte är begränsat till beslut som innebär betalning, utan omfattar alla val från kundernas sida där information om energieffektivitet kan tas med i beräkningen, oavsett i vilket sammanhang produkten erbjuds eller förvärvas.
2. Innovationsfrämjande åtgärder
73. Utöver miljöfördelarna och de ekonomiska fördelarna för kunderna främjar och driver energimärkningskraven på unionsnivå även på innovation och investeringar i mer energieffektiva produkter.( 30 )
74. Genom att informera kunderna om de potentiella ekonomiska fördelarna med att välja mer energieffektiva produkter, och därigenom avskräcka dem från att välja mindre energieffektiva produkter, ger energimärkningskraven tillverkarna incitament att utveckla och tillverka de mest energieffektiva produkterna för att uppnå konkurrensfördelar.( 31 )
75. Ju ambitiösare energimärkningskraven för energirelaterade produkter är, desto större blir möjligheterna för företagen att på ett positivt sätt differentiera sig och sina produkter från konkurrenters produkter och därmed stimulera innovation.( 32 )
76. Energimärkningskraven syftar följaktligen till att genom obligatorisk klassificering belöna de produkter som har bäst prestanda, genom att erbjuda företag som erbjuder mer energieffektiva produkter fördelen av att vara först.( 33 )
77. Dessutom ger skäl 34 i förordning 2017/1369 medlemsstaterna möjlighet att skapa incitament för tillverkning och användning av sådana produkter. Det står medlemsstaterna fritt att besluta om utformningen av sådana incitament.
78. Mot bakgrund av dessa överväganden skulle det enligt min mening undergräva målet att främja innovation att undanta personer som ställer ut energirelaterade produkter av andra skäl än direkt betalning – men som ändå gör det i samband med kommersiell verksamhet – från de energimärkningskrav som fastställs i förordning 2017/1369. Ett undantag skulle som sådant urvattna den mekanism som belönar de mest energieffektiva produkterna, de tillverkare som producerar dem och de återförsäljare som erbjuder dem.
3. Främjande av klimat- och miljöskydd
79. Energieffektivitetsmärkningen stärker inte bara konsumentskyddet och uppmuntrar industrin att utveckla och tillverka mer energieffektiva produkter, utan bidrar även i hög grad till uppnåendet av Europeiska unionens energieffektivitetsmål för år 2020 och år 2030 samt till unionens mål vad gäller miljön och klimatförändringen.( 34 )
80. Förordning 2017/1369 syftar till att i högre grad utnyttja energieffektivitetspotentialen för att dämpa efterfrågan på energi och därmed minska Europeiska unionens energiberoende som helhet genom att skapa incitament för användning och tillverkning av mer energieffektiva produkter.( 35 )
81. Energimärkningskraven i förordning 2017/1369 är därför avsedda att bidra till uppnåendet av de ambitiösa miljöpolitiska målen att minska Europeiska unionens energiförbrukning och utsläpp av växthusgaser.( 36 )
82. Energimärkningskraven motiveras av den enkla sanningen att energirelaterade produkter kan ha en negativ inverkan på miljön beroende på hur de tillverkas, används och bortskaffas.( 37 )
83. Huruvida de mer vittgående miljöskyddsmål som eftersträvas med förordning 2017/1369, i synnerhet att förbättra energirelaterade produkters effektivitet genom väl underbyggda val från kundens sida, kan uppnås eller inte beror följaktligen oundvikligen på huruvida förordningen på ett effektivt sätt kan avskräcka kunderna från att använda produkter som är mindre energieffektiva. Detta uppmuntrar i sin tur företagen att prioritera tillverkning av mer energieffektiva produkter, vilket minskar användningen och tillgängligheten på marknaden av mindre energieffektiva produkter och begränsar dessa produkters miljöpåverkan.
84. I detta sammanhang måste ”väl underbyggda val från kundens sida” förstås som kundernas förmåga att bedöma såväl de miljömässiga som ekonomiska konsekvenserna av sin framtida användning av en energirelaterad produkt och att agera utifrån denna kunskap i alla situationer där denne erbjuds energirelaterade produkter, antingen mot betalning eller kostnadsfritt, inbegripet som en potentiell vinst inom ramen för en utlottning av vinster.
85. Enligt min mening skulle därför en snäv tolkning av begreppet återförsäljare, i den mening som avses i artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369, undergräva förordningens ändamålsenliga verkan när det gäller att uppnå dess vidare miljöskyddsmål genom att begränsa tillämpningsområdet för energimärkningsskyldigheten till personer som enbart ställer ut produkter som erbjuds mot betalning. En sådan snäv tolkning skulle beröva kunderna möjligheten att fatta väl underbyggda miljövänliga och energimedvetna beslut i fråga om energirelaterade produkter som erbjuds av andra skäl än direkt betalning, antingen kostnadsfritt eller som ett pris inom ramen för en utlottning av vinster (såsom i förevarande fall).
86. Mot bakgrund av vad som anförts ovan leder min bedömning av det övergripande syftet med energimärkningskraven till slutsatsen att definitionen av begreppet återförsäljare i den mening som avses i artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369 ska tolkas så, att det omfattar personer som gör reklam för energirelaterade produkter i samband med kommersiell verksamhet av andra skäl än direkt betalning, såsom i samband med en utlottning av vinster.
87. Med detta sagt kommer min analys av den allmänna systematiken i ramen för energimärkning nedan att tjäna till att pröva huruvida denna tolkning är rimlig.
C. Allmän systematik
88. Ovanstående slutsats till trots kvarstår ett antal delar av energimärkningsskyldigheten som förtjänar en mer ingående analys och som kommer att ge oss ytterligare insikter i unionslagstiftarens verkliga avsikter.
89. Jag vill erinra om att PAYBACK ska anses vara en ”återförsäljare” i den mening som avses i artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369 om det kan hävdas att företaget ställde ut den omtvistade tv-apparaten till kunder i samband med kommersiell verksamhet, oavsett om det skedde mot betalning eller kostnadsfritt.
1. Begreppet kund
90. Såsom angetts ovan följer det av skäl 10 i förordning 2017/1369 att det huvudsakliga syftet med energimärkning är att ge kunderna korrekt, relevant och jämförbar information om energirelaterade produkters specifika energiförbrukning, som gör det enklare för dem att välja produkter som använder mindre energi.
91. Även om begreppet kund kanske normalt förutsätter en affärsförbindelse med en återförsäljare, där kunden köper en produkt från denne återförsäljare, definieras detta begrepp särskilt i artikel 2 led 16 i förordning 2017/1369 såsom en person som köper, hyr eller tar emot en produkt.
92. Den omständigheten att uttrycket ”tar emot” används i den definitionen tyder på att unionslagstiftaren inte hade för avsikt att begränsa begreppet kund till att endast omfatta personer som erhåller produkter mot betalning (det vill säga köper den varan), utan även ville inbegripa personer som kostnadsfritt tar emot produkter från återförsäljare i den definitionen.
93. Den lagstiftningsmässiga intentionen bakom denna specifika formulering framgår än tydligare vid en jämförelse med den formulering som unionslagstiftaren använde i direktiv 2010/30, som ersattes av förordning 2017/1369.
94. Det framgick av skäl 14 i direktiv 2010/30 att de energimärkningskrav som föreskrevs däri syftade till att stimulera kunderna ”att köpa mer [energi]effektiva produkter”.( 38 )
95. I artikel 10 i direktivet, som reglerade antagandet av delegerade akter, föreskrevs dessutom att den information som tillhandahölls på etiketten om specifika produkters användning av energi skulle ”gör[a] det möjligt för slutanvändare att fatta inköpsbeslut på bättre grunder”.( 39 )
96. Den uttryckliga hänvisningen till ”inköpbeslut” i det direktivet begränsade omfattningen av energimärkningsskyldigheten till rent affärsmässiga situationer som inbegrep ersättning.
97. Enligt artikel 2 led 16 i förordning 2017/1369, som är gällande rätt, avses däremot med begreppet ”kund” en fysisk eller juridisk person som köper, hyr eller tar emot en produkt.
98. När det gäller delegerade akter hänvisar artikel 16.3 b i den förordningen på liknande sätt också till kunden utan att nämna ordet ”köp” som sådant.
99. Denna markanta skillnad i språkbruk i förordning 2017/1369 jämfört med dess rättsliga föregångare tyder enligt min mening på en otvetydig önskan att utvidga tillämpningsområdet för energimärkningskraven till att omfatta personer som erbjuds energirelaterade produkter kostnadsfritt.
100. Eftersom de primära sätten att ingå onerösa avtal, nämligen köp och hyra, redan anges i den förordning 2017/1369 anser jag att användningen av uttrycket ”tar emot” i artikel 2 led 16, i avsaknad av andra uttryckliga begränsningar, ligger i linje med uppfattningen att definitionen av begreppet kund omfattar personer som tar emot en produkt kostnadsfritt.
2. Begreppet ”kommersiell verksamhet”
101. Såsom skisserats ovan är det inte i sig tillräckligt att ställa ut en energirelaterad produkt till en kund för att energimärkningsskyldigheten som återförsäljare ska utlösas, utan produkten måste också ”ställas ut” ”i samband med kommersiell verksamhet, antingen mot betalning eller kostnadsfritt”.
102. I sin begäran om förhandsavgörande ställer den hänskjutande domstolen den relevanta frågan om ”kommersiell verksamhet oavsett slag” räcker för att en person ska anses vara en ”återförsäljare” i den mening som avses i artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369.
103. I sina skriftliga yttranden till EU-domstolen upprepade såväl PAYBACK som kommissionen gång på gång att den tv-apparat som erbjöds som vinst inte utannonserades för försäljning, uthyrning eller avbetalningsköp, och att PAYBACK inte heller indikerade att den fanns till försäljning hos något av de deltagande partnerföretagen. De anser därför att kopplingen mellan motpartens kommersiella verksamhet, som består i att anordna bonuspoängprogrammet, och åtgärden att ställa ut den omtvistade tv-apparaten inte är tillräckligt stark för att motparten ska omfattas av definitionen av begreppet återförsäljare.
104. På liknande sätt har PAYBACK även hävdat att begreppet ”kommersiell verksamhet” i den mening som avses i definitionen av begreppet återförsäljare inte kan förstås så, att det omfattar ”kommersiell verksamhet oavsett slag”, eftersom en sådan tolkning skulle förbise den uttryckliga användningen av orden ”säljer, hyr ut, erbjuder för avbetalningsköp” i den definitionen.
105. PAYBACK har dessutom gjort gällande att om ”kommersiell verksamhet oavsett slag” skulle räcka för att en person skulle anses vara ”återförsäljare” och därmed omfattas av energimärkningskraven, så skulle det inte bara vara anordnare av utlottningar av vinster som berördes. Enligt dess mening skulle en sådan tolkning, om den vore korrekt, få den orimliga konsekvensen att alla medier – såsom tidningar, tidskrifter och tv-kanaler – som nämner en viss energirelaterad produkt i en rapport skulle vara skyldiga att uppfylla energimärkningskraven.
106. Jag erinrar om att PAYBACK, i partnerskap med ett antal aktörer, driver ett bonuspoängprogram, vars mål är att locka till sig och hålla kvar kunder för de deltagande företagens räkning, vilket således kan sägas utgöra motpartens kommersiella verksamhet.
107. För det första ifrågasätter jag trovärdigheten i påståendet att det saknas tillräcklig koppling mellan PAYBACK:s affärsmetoder och deras reklam för den omtvistade produkten.
108. Såsom PAYBACK bekräftade i sitt skriftliga yttrande är det primära syftet med dess kommersiella verksamhet att ”locka till sig och hålla kvar kunder”. På samma sätt var syftet med att anordna den omtvistade utlottningen av vinster att öka attraktionskraften hos dess bonuspoängsystem bland nya och befintliga kunder. Utlottningen av vinster anordnades således i avsikt att stödja och stärka företagets kommersiella verksamhet. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens slutliga prövning förefaller således åtgärden att ställa ut tv-apparaten och motpartens i det nationella målet kommersiella verksamhet vara oupplösligt förbundna med varandra.
109. För det andra definieras inte begreppet kommersiell verksamhet uttryckligen i förordning 2017/1369. Icke desto mindre utgör denna förordning och delegerad förordning 2019/2013 unionsrättsliga bestämmelser som reglerar specifika aspekter av otillbörliga affärsmetoder( 40 ) i den mening som avses i artikel 3.4 i direktiv 2005/29/EG.( 41 ) Viss vägledning kan därför hämtas från det direktivet när det gäller definitionen av begreppet ”kommersiell verksamhet” i den mening som avses i förordning 2017/1369.
110. Även om begreppet kommersiell verksamhet inte i sig definieras i direktiv 2005/29, har dock begreppet affärsmetoder getts en synnerligen vid definition i artikel 2 d däri. De metoder som avses måste dels vara affärsmetoder, det vill säga härröra från näringsidkare,( 42 ) dels stå i direkt relation till marknadsföring, försäljning eller leverans av näringsidkarens produkter till en kund.( 43 )
111. Användningen av orden ”eller leverans” i denna definition tycks omfatta leverans av produkter som sker kostnadsfritt. En sådan tolkning av detta uttryck stöds av den omständigheten att det har separerats från, och därmed ska särskiljas från, försäljning av en produkt i den definitionen. Att erbjuda en kund en vara som ett pris som kan vinnas inom ramen för en utlottning av vinster kan således rimligen anses utgöra leverans av denna vara till en kund och omfattas därmed av definitionen av affärsmetoder i direktiv 2005/29.
112. Att tillämpa denna vida tolkning av begreppet affärsmetoder på begreppet återförsäljare i artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369 skulle vara förenligt med den uttryckliga ordalydelsen i såväl den bestämmelsen (”antingen mot betalning eller kostnadsfritt”) som definitionen av begreppet kund (”fysisk eller juridisk person som … tar emot en produkt”), vilka båda innebär att avsaknaden av betalning saknar relevans för tolkningen av begreppet återförsäljare i den mening som avses i förordning 2017/1369.
113. Om begreppet kommersiell verksamhet tolkas mot bakgrund av definitionen av begreppet affärsmetoder i artikel 2 d i direktiv 2005/29 så stillar det dessutom motpartens farhågor i det nationella målet att alla medier som nämner en energirelaterad produkt i en rapport skulle vara bundna av energimärkningskraven. Så är inte fallet, eftersom omnämnandet av produkten, även om det sker i samband med kommersiell verksamhet, inte kan anses stå i direkt relation till marknadsföring, försäljning eller leverans av denna produkt, vilket innebär att medierna inte omfattas av energimärkningskraven i förordning 2017/1369.( 44 )
114. Om man beaktar vad som anförts ovan och applicerar det på förevarande mål kan motpartens åtgärd att ställa ut tv-apparaten inom ramen för utlottningen av vinster sägas ha skett i samband med dess kommersiella verksamhet och stå i direkt relation till leveransen av den produkten till den vinnande kunden.
3. Begreppen ställa ut och visuella annonser
115. Genom sin begäran om förhandsavgörande vill den hänskjutande domstolen dessutom få klarhet i huruvida motparten i det nationella målet kan anses ha ”ställt ut” tv-apparaten, i den mening som avses i definitionen i artikel 2 led 13 i förordning nr 2017/1369, genom att inkludera en bild av denna i sin annons och genom att beskriva den i förteckningen över möjliga vinster.
116. I detta avseende fann Münchener Oberlandesgericht (Appellationsdomstolen i München), på grundval av skäl 20 i förordning 2017/1369, som avser produkter som ”ställs ut i butikerna”, att begreppet ställa ut i den mening som avses i artikel 2 led 13 i den förordningen ska förstås så, att det endast avser fysiska presentationer av produkter, vilket innebär att visuella annonser på internet, såsom den som är omtvistad i förevarande mål, inte omfattas av dess tillämpningsområde.
117. Denna tolkning verkar dock strida mot den uttryckliga ordalydelsen i ett antal andra bestämmelser i förordning 2017/1369, särskilt artikel 5.1 däri, enligt vilken återförsäljare är skyldiga att visa energieffektivitetsetiketten ”på ett synligt sätt, även vid distansförsäljning via internet”.
118. I artikel 11 i den förordningen hänvisas dessutom till införandet av en enhetlig reviderad energieffektivitetsskala i syfte att ”den skalreviderade etiketten ska visas, både i butiker och på internet ”( 45 ). På samma sätt anges det uttryckligen i skäl 21 i nämnda förordning att de befintliga energietiketterna på produkter ”som ställs ut, även på internet ”, bör bytas ut.( 46 )
119. Dessa bestämmelser förutsätter att produkter kan ”ställas ut på internet”, vilket innebär att uttrycket ”ställer ut produkter” i den mening som avses i artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369 inte nödvändigtvis är begränsat till en fysisk presentation av produkter, utan bör förstås som varje form av presentation av en produkt, inklusive visuella annonser på internet som marknadsför en utlottning av vinster, såsom den som är omtvistad i det nationella målet.
120. Slutligen har kommissionen gjort gällande att även om motparten i det nationella målet faktiskt skulle omfattas av definitionen av begreppet återförsäljare i den mening som avses i artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369, så var den inte skyldig att visa energieffektivitetsetiketten, eftersom detta krav endast avser ”visuella annonser” och omfattas av den begränsning som anges i artikel 4 a i delegerad förordning 2019/2013, där det föreskrivs att endast produkter som erbjuds på ”försäljningsstället” ska vara försedda med energieffektivitetsetiketter. Eftersom PAYBACK inte hade för avsikt att sälja den omtvistade produkten utan endast att erbjuda den som ett pris som kan vinnas inom ramen för en utlottning av vinster, var detta krav inte tillämpligt.
121. Kommissionens påstående om motsatsen till trots råder det ingen tvekan om att annonsen för tv-apparaten i motpartens nyhetsbrev utgjorde en ”visuell annons” i den mening som avses i artikel 4 d i delegerad förordning 2019/2013, som, såsom nämnts, kräver att återförsäljare ska säkerställa att alla visuella annonser för en viss modell av elektronisk bildskärm, såsom en tv-apparat, innehåller relevant information om produktens energieffektivitetsklass. Med hänsyn härtill är det artikel 4 d i den delegerade förordningen som är tillämplig i förevarande mål, och inte artikel 4 a i samma förordning.
D. Avslutande anmärkningar
122. Trots den påstådda tvetydigheten i fråga om omfattningen av de skyldigheter avseende energieffektivitetsmärkning som åläggs återförsäljare som erbjuder energirelaterade produkter kostnadsfritt, såsom inom ramen för en utlottning av vinster, följer det av EU-domstolens fasta praxis att när en unionsbestämmelse kan bli föremål för flera tolkningar ska företräde ges åt den tolkning som är ägnad att säkerställa bestämmelsens ändamålsenliga verkan.( 47 )
123. Baserat på min hermeneutiska analys av ordalydelsen i artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369, samt det vidare sammanhang i vilket denna bestämmelse förekommer och de mål som eftersträvas med den, skulle en begränsning av tillämpningsområdet för de energimärkningskrav som fastställs i den förordningen till att endast omfatta ”återförsäljare” som erbjuder produkter mot direkt betalning undergräva nyttan med dessa krav, som har visat sig tillföra ett mervärde när det gäller att styra kunderna mot mer energieffektiva produkter.( 48 )
124. Med hänsyn till min bedömning ovan anser jag att en anordnare av en utlottning av vinster, såsom motparten i det nationella målet, som ställer ut en produkt i samband med kommersiell verksamhet, oberoende av vederlag, ska anses vara en ”återförsäljare” i den mening som avses i artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369 och därför omfattas av de energimärkningskrav som fastställs i den förordningen, jämförd med delegerad förordning 2019/2013.
IV. Förslag till avgörande
125. Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att EU-domstolen ska besvara den tolkningsfråga som ställts av Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) på följande sätt:
Artikel 2 led 13 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1369 av den 4 juli 2017 om fastställande av en ram för energimärkning och om upphävande av direktiv 2010/30/EU
ska tolkas så, att en anordnare av en tävling som erbjuder en tv-apparat som pris inom ramen för en utlottning av vinster på internet ska anses vara en ”återförsäljare” och därför omfattas av skyldigheten att uppfylla de krav som fastställs i artikel 6 första stycket a i denna förordning, jämförd med artikel 4 d i kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/2013 av den 11 mars 2019 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1369 vad gäller energimärkning av elektroniska bildskärmar och om upphävande av kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1062/2010, att i kommersiella meddelanden hänvisa till produktens energieffektivitetsklass och den skala av effektivitetsklasser som finns tillgängliga på etiketten.
1 Originalspråk: engelska.
2 Europaparlamentets och rådets förordning av den 4 juli 2017 om fastställande av en ram för energimärkning och om upphävande av direktiv 2010/30/EU (EUT L 198, 2017, s. 1).
3 För den exakta lydelsen av denna bestämmelse, se punkt 29 i förevarande förslag till avgörande.
4 Kommissionens delegerade förordning av den 11 mars 2019 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1369 vad gäller energimärkning av elektroniska bildskärmar och om upphävande av kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1062/2010, (EUT L 315, 2019, s. 1) (nedan kallad delegerad förordning 2019/2013). Enligt artikel 4 d däri ska återförsäljare säkerställa att ”[a]lla visuella annonser för en viss modell av elektronisk bildskärm, inklusive på internet, innehåller den energieffektivitetsklass och den skala med effektivitetsklasser som finns på etiketten i enlighet med bilaga VII”.
5 Se, i detta hänseende, artikel 1.1 i delegerad förordning 2019/2013.
6 I denna bestämmelse definieras en återförsäljare som en ”detaljist eller annan fysisk eller juridisk person som säljer, hyr ut, erbjuder för avbetalningsköp eller ställer ut produkter till kunder eller installatörer i samband med kommersiell verksamhet, antingen mot betalning eller kostnadsfritt”.
7 Se, i detta hänseende, rådets direktiv 92/75/EEG av den 22 september 1992 om märkning och standardiserad konsumentinformation som anger hushållsapparaters förbrukning av energi och andra resurser (EGT L 297, 1992, s. 16; svensk specialutgåva, område 13, volym 23, s. 195). Förteckningen över hushållsapparater i det direktivet inbegrep kylskåp och frysar (även i kombination), tvättmaskiner och torktumlare (även i kombination), diskmaskiner, ugnar, varmvattenberedare och varmvattenbehållare, ljuskällor och luftkonditioneringsanläggningar. För mer information, se kommissionens webbplats för energimärkning, på adress https://energy-efficient-products.ec.europa.eu/ecodesign-and-energy-label/understanding-energy-label/history-energy-labelling-eu_en?prefLang=sv.
8 Genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/30/EU av den 19 maj 2010 om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser (EUT L 153, 2010, s. 1) utvidgades tillämpningsområdet för energimärkningskraven från att enbart gälla hushållsapparater till att omfatta alla energirelaterade produkter, det vill säga varor som påverkar energianvändningen när de används.
9 Motivering som åtföljer förslag till kommissionens delegerade förordning (EU) av den 11 mars 2019 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1369 vad gäller energimärkning av elektroniska bildskärmar och om upphävande av kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1062/2010, (C(2019) 1796 final) (nedan kallad motivering till delegerad förordning 2019/2013). Se, särskilt, Avsnitt 2.2 däri, som har rubriken ”Konsekvensbedömning”.
10 En energirelaterad produkt definieras i artikel 2 led 1 i förordning 2017/1369 som en ”vara eller ett system som påverkar energianvändningen” under användning och släpps ut på marknaden.
11 En produktgrupp definieras i artikel 2 led 2 i förordning 2017/1369 som en ”grupp av produkter som har samma grundläggande funktion”.
12 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 augusti 2025, Alace och Canpelli (C‑758/24 och C‑759/24, EU:C:2025:591, punkt 91 och där angiven rättspraxis).
13 Den tyska språkversionen lyder i sin helhet: ” ’Händler’ bezeichnet einen Einzelhändler oder eine andere natürliche oder juristische Person, die im Rahmen einer Geschäftstätigkeit entgeltlich oder unentgeltlich Produkte an bzw. für Kunden oder Errichter zum Kauf, zur Miete oder zum Ratenkauf anbietet oder ausstellt ”.
14 Den kroatiska språkversionen: ” ’trgovac’ znači prodavač na malo ili druga fizička ili pravna osoba koja nudi na prodaju, iznajmljivanje, kupnju uz obročnu otplatu ili izlaže proizvode kupcima ili monterima u okviru trgovačke djelatnosti, bilo s plaćanjem ili bez plaćanja ”.
15 Den franska språkversionen: ” ’revendeur’: un détaillant ou une autre personne physique ou morale qui vend, loue, offre en location-vente ou expose des produits à l’intention des clients ou des installateurs dans le cadre d’une activité commerciale, à titre onéreux ou gratuit ”.
16 Den iriska språkversionen: ” ciallaíonn ’déileálaí’ miondíoltóir nó duine nádúrtha nó dlítheanach eile a dhéanann táirgí a dhíol le custaiméirí nó le suiteálaithe, nó a fhruiliú, a thairiscint i gcomhair fruilcheannaigh nó a chur ar taispeáint do chustaiméirí nó do shuiteálaithe, le linn gníomhaíocht tráchtála, bíodh siad ar íocaíocht nó ná bíodh ”.
17 Den italienska språkversionen: ” ’distributore’, il dettagliante o altra persona fisica o giuridica che offre in vendita, noleggio, oppure locazione-vendita o espone prodotti ai clienti o installatori nel corso di un’attività commerciale, a titolo oneroso o meno ”.
18 Den slovenska språkversionen: ” ’trgovec’ pomeni prodajalca na drobno ali drugo fizično ali pravno osebo, ki izdelke strankam ponuja naprodaj, v najem ali v nakup s pridržanim lastništvom ali jih razstavlja, ali monterje, ki izvajajo gospodarsko dejavnost, bodisi odplačno ali neodplačno ”.
19 Den engelska språkversionen: ‘ “dealer” means a retailer or other natural or legal person who offers for sale, hire, or hire purchase, or displays products to customers or installers in the course of a commercial activity, whether or not in return for payment ’.
20 Rådets förordning nr 1 om vilka språk som skall användas i Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT P 17, 1958, s. 385; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 14), ändrad genom rådets förordning (EU) nr 517/2013 av den 13 maj 2013 (EUT L 158, 2013, s. 1).
21 Se, bland många andra, dom av den 20 februari 2018, Belgien/kommissionen (C‑16/16 P, EU:C:2018:79, punkterna 48 och 49 och där angiven rättspraxis).
22 Min kursivering.
23 Se, för ett liknande resonemang, beslut av den 5 oktober 2023, Verband Wirtschaft im Wettbewerb (C‑761/22, EU:C:2023:756, punkt 45).
24 Se skälen 1 och 8 i förordning 2017/1369.
25 Skäl 10 i förordning 2017/1369.
26 Se arbetsdokument från kommissionens avdelningar – Konsekvensbedömning, Följedokument till Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om fastställande av en ram för energieffektivitetsmärkning och om upphävande av direktiv 2010/30/EU (SWD/2015/0139 final – 2015/0149 (COD)) (nedan kallad konsekvensbedömning avseende förordning 2017/1369). Se, särskilt, Avsnitt 4.2.2 däri, som har rubriken ”Resultat av den rättsliga ramen”.
27 Motivering som åtföljer Europeiska kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om fastställande av en ram för energieffektivitetsmärkning och om upphävande av direktiv 2010/30/EU (COM(2015) 341 final – 2015/0149 (COD)) (nedan kallad motivering till förordning 2017/1369). Se, särskilt, Avsnitt 3.5 däri, som har rubriken ”Lagstiftningens ändamålsenlighet och förenkling”.
28 London Economics and IPSOS, ’Study on the impact of the energy label – and potential changes to it – on consumer understanding and on purchase decisions (En undersökning om hur energimärkningen – och eventuella ändringar av den – påverkar konsumenternas förståelse och köpbeslut), ENER/C3/2013–428 – Interim report’, 2014.
29 CentERdata, van Giesen, R. och Elsen, M., Study on consumer understanding of draft energy labels for household washing machines, household washer-dryers and household dishwashers (En undersökning om konsumenternas förståelse för förslagen till energimärkning av tvättmaskiner för hushållsbruk, kombinerade tvättmaskiner/torktumlare för hushållsbruk och diskmaskiner för hushållsbruk), nr FWC ENER/C3/2015–631/04 enligt ramavtal nr ENER/C3/2015–631.
30 Skäl 2 i förordning 2017/1369.
31 Skäl 8 i förordning 2017/1369.
32 Motivering till förordning 2017/1369, Avsnitt 3.1, som har rubriken ”Efterhandsutvärdering av befintlig lagstiftning”.
33 Konsekvensbedömning avseende förordning 2017/1369, Avsnitt 4.2.2 med rubriken ”Resultat av den rättsliga ramen”.
34 Skäl 8 i förordning 2017/1369.
35 Konsekvensbedömning avseende förordning 2017/1369, Avsnitt 4.1.3, som har rubriken ”Förhållandet till annan energieffektivitets- och klimatpolitik”.
36 Såsom anges i motiveringen till förordning 2017/1369 ställde Europeiska rådet år 2014 upp målen att förbättra energieffektiviteten med 27 procent och minska utsläppen av växthusgaser med 40 procent fram till år 2030. Se även Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999 av den 11 december 2018 om styrningen av energiunionen och av klimatåtgärder samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 663/2009 och (EG) nr 715/2009, Europaparlamentets och rådets direktiv 94/22/EG, 98/70/EG, 2009/31/EG, 2009/73/EG, 2010/31/EU, 2012/27/EU och 2013/30/EU samt rådets direktiv 2009/119/EG och (EU) 2015/652 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 525/2013 (EUT L 328, 2018, s. 1).
37 Konsekvensbedömning avseende förordning 2017/1369, Avsnitt 4.1.1, som har rubriken ”Det grundläggande problemet”.
38 Min kursivering. Det är värt att notera att direktiv 2010/30 hänvisade till ”slutanvändare” snarare än ”kunder”.
39 Se särskilt artikel 10.1 tredje stycket i direktiv 2010/30. Min kursivering.
40 Se, analogt, dom av den 25 juli 2018, Dyson (C‑632/16, EU:C:2018:599, punkt 33).
41 Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 2005, s. 22).
42 Det bör noteras att motparten i det nationella målet tycks omfattas av begreppet näringsidkare i den mening som avses i definitionen av ”affärsmetoder”. Begreppet näringsidkare definieras i artikel 2 b i direktiv 2005/29 i vida ordalag som ”en fysisk eller juridisk person som … handlar för ändamål som ligger inom ramen för dennes näringsverksamhet, affärsverksamhet, hantverk eller yrke samt den som handlar i näringsidkarens namn eller för dennes räkning”.
43 Dom av den 25 juli 2018, Dyson (C‑632/16, EU:C:2018:599, punkt 30).
44 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 oktober 2013, RLvS (C‑391/12, EU:C:2013:669, punkt 37).
45 Artikel 11.4 i förordning 2017/1369. Min kursivering.
46 Min kursivering.
47 Dom av den 1 augusti 2025, Tradeinn Retail Services (C‑76/24, EU:C:2025:593, punkt 43 och där angiven rättspraxis).
48 Arbetsdokument från kommissionens avdelningar – Konsekvensbedömning, Följedokument till Förslag till kommissionens förordning om fastställande av ekodesignkrav för elektroniska bildskärmar i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG, om ändring av kommissionens förordning (EG) nr 1275/2008 och om upphävande av kommissionens förordning (EG) nr 642/2009 och kommissionens delegerade förordning (EU) …/… om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1369 vad gäller energimärkning av elektroniska bildskärmar och om upphävande av kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1062/2010 (SWD/2019/0354 final). Se, särskilt, Avsnitt 1.5, som har rubriken ”Behovet av åtgärder”.