1 Laurent Merlin och övriga 27 klagande har yrkat att domstolen ska upphäva punkt 2 i domslutet i den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 13 november 2024, Merlin m.fl./kommissionen (T‑141/23, EU:T:2024:818) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen deras talan om fastställelse av att Europeiska kommissionen hade underlåtit att anta ett beslut enligt rådets förordning (EU) 2015/1589 av den 13 juli 2015 om genomförandebestämmelser för artikel 108 [FEUF] (EUT L 248, 2015, s. 9) avseende den finansiering som påtalats inom ramen för Europeiska fiskerifonden (EFF) och Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF).

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (åttonde avdelningen)

den 11 juni 2026 ( * )

” Överklagande – Passivitetstalan – Artikel 265 FEUF – Gemensamma fiskeripolitiken – Finansiering till förmån för fartygsägare som bedriver fiske med bomtrål där elektrisk ström används – Klagomål – Begreppet Europeiska kommissionens ’ställningstagande’ – Klart och slutgiltigt ställningstagande ”

I mål C‑69/25 P,

angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 31 januari 2025,

Laurent Merlin, Equihen-Plage (Frankrike),

Stéphane Pinto , Ambleteuse (Frankrike),

Gaëtan Delsart, Rinxent (Frankrike),

Gaëtan Baillet, Ambleteuse,

Jean-Yves Noël, Ambleteuse,

Christophe Lhomel, Boulogne-sur-Mer (Frankrike),

Jérémy Lhomel, Marquise (Frankrike),

Stéphane Fournier, Étaples (Frankrike),

Alexandre Fournier, Etaples-sur- Mer (Frankrike),

Christian Dubois, Calais (Frankrike),

Franck Nowe, Crochte (Frankrike),

Jean-Pierre Deparis, Saint-Martin-Boulogne (Frankrike),

Frédéric Drogerys, Ghyvelde (Frankrike),

Jean-Marie Baheu, Audresselles (Frankrike),

Jonathan Delsart, Le Portel (Frankrike),

José Pinto, Hesdin-l’Abbé (Frankrike),

Mathieu Pinto, Boulogne-sur-Mer,

Olivier Leprêtre, Étaples,

Josse Martin, Coquelles (Frankrike),

Lionel Descharles, Saint-Josse (Frankrike),

Loïc Merlin, Le Portel,

Philippe Calone, Basly (Frankrike),

Sébastien Leprêtre, Étaples,

Philippe Mahieu, Fécamp (Frankrike),

Andries Visser, Ijmuiden (Nederländerna),

Charles Lines, Great Yarmouth (Förenade kungariket),

Paul Lines, Great Yarmouth,

Low Impact Fishers of Europe (LIFE), Etterbeek (Belgien),

företrädda av F. de Bure, F.-C. Laprévote, och T. Otmani, avocats,

klagande,

i vilket den andra parten är:

Europeiska kommissionen, företrädd av M. Abenhaïm, C. Perrin och B. Stromsky, samtliga i egenskap av ombud,

svarande i första instans

meddelar

DOMSTOLEN (åttonde avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden O. Spineanu-Matei (referent), samt domarna S. Rodin och N. Piçarra,

generaladvokat: A. Biondi,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Laurent Merlin och övriga 27 klagande har yrkat att domstolen ska upphäva punkt 2 i domslutet i den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 13 november 2024, Merlin m.fl./kommissionen (T‑141/23, EU:T:2024:818) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen deras talan om fastställelse av att Europeiska kommissionen hade underlåtit att anta ett beslut enligt rådets förordning (EU) 2015/1589 av den 13 juli 2015 om genomförandebestämmelser för artikel 108 [FEUF] (EUT L 248, 2015, s. 9) avseende den finansiering som påtalats inom ramen för Europeiska fiskerifonden (EFF) och Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF).

Tillämpliga bestämmelser

Förordning (EG) nr 1198/2006

2 Rådets förordning (EG) nr 1198/2006 av den 27 juli 2006 om Europeiska fiskerifonden (EUT L 223, 2006, s. 1) (nedan kallad EFF-förordningen), som var tillämplig under programperioden 2007–2013, upphävdes genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 508/2014 av den 15 maj 2014 om Europeiska havs- och fiskerifonden och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2328/2003, (EG) nr 861/2006, (EG) nr 1198/2006 och (EG) nr 791/2007 och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1255/2011 (EUT L 149, 2014, s. 1) (nedan kallad EHFF-förordningen).

3 Artikel 7 i EFF-förordningen har följande lydelse:

”1. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2 i denna artikel skall artiklarna 87, 88 och 89 [EG] [(nu artiklarna 107, 108 och 109 FEUF)] tillämpas på stöd som medlemsstaterna beviljar till företag inom fiskerinäringen.

2. Artiklarna 87, 88 och 89 [EG] skall inte tillämpas på medlemsstaternas ekonomiska bidrag till insatser som medfinansieras av EFF och som ingår i ett operativt program.

3. Nationella bestämmelser om offentlig finansiering som går utöver bestämmelserna i denna förordning när det gäller ekonomiska bidrag enligt punkt 2, skall ses som en helhet med avseende på punkt 1.”

EHFF-förordningen

4 EHFF-förordningen, som är tillämplig för programperioden 2014–2020, föreskriver följande i artikel 8:

”1. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2 i denna artikel ska artiklarna 107, 108 och 109 [FEUF] tillämpas på stöd som medlemsstaterna beviljar företag inom fiske och vattenbruk.

2. Artiklarna 107, 108 och 109 [FEUF] ska inte tillämpas på betalningar som medlemsstaterna företar enligt och i överensstämmelse med denna förordning inom tillämpningsområdet för artikel 42 [FEUF].

3. Nationella bestämmelser om offentlig finansiering som går utöver bestämmelserna i denna förordning om betalningar enligt punkt 2 ska behandlas som en helhet i enlighet med punkt 1.

…”

Förordning 2015/1589

5 Artikel 4 i förordning nr 2015/1589 har följande lydelse:

”1. Kommissionen ska pröva anmälan så snart den har mottagits. Kommissionen ska, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 10, fatta ett beslut i enlighet med punkt 2, 3 eller 4 i denna artikel.

2. Om kommissionen efter en preliminär granskning finner att den anmälda åtgärden inte utgör stöd ska den fastställa detta genom ett beslut.

3. Om kommissionen efter en preliminär granskning finner att en anmäld åtgärd, i den mån den omfattas av artikel 107.1 [FEUF], inte föranleder tveksamhet i fråga om dess förenlighet med den inre marknaden, ska den besluta att åtgärden är förenlig med den inre marknaden … I beslutet ska närmare anges vilket undantag i EUF-fördraget som har tillämpats.

4. Om kommissionen efter en preliminär granskning finner att en anmäld åtgärd föranleder tveksamhet i fråga om dess förenlighet med den inre marknaden, ska den besluta att inleda ett förfarande enligt artikel 108.2 [FEUF] …

…”

Bakgrund till tvisten

6 Bakgrunden till tvisten, som redovisas i punkterna 2–14 i den överklagade domen, kan sammanfattas enligt följande:

7 Klagandena består av ett antal franska, nederländska och brittiska fiskare samt en sammanslutning av europeiska småfiskare, med namnet Low Impact Fishers of Europe (Life). De bedriver alla fiske i vattnen i Engelska kanalen och Nordsjön.

8 I mars 2021 ingav de klagomål till kommissionen med användning av formuläret i bilaga IV till kommissionens förordning (EG) nr 794/2004 av den 21 april 2004 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG‑fördraget (EUT L 140, 2004, s. 1) (nedan kallade klagomålen).

9 I sina klagomål gjorde klagandena gällande att de nederländska myndigheterna hade beviljat fisketillstånd i strid med regeln att elfiske endast är tillåtet för upp till högst 5 procent av varje medlemsstats bomtrålsflotta enligt unionslagstiftningen (nedan kallad femprocentsregeln).

10 I ett avsnitt av klagomålen, med rubriken ”Europeiska subventioner som är olagliga och oförenliga med den inre marknaden”, påtalade klagandena att Konungariket Nederländerna sedan år 2007 beviljat finansiering till nederländska bomtrålare som bedriver elfiske i strid med femprocentsregeln och tillämpliga regler för EFF och EHFF. Enligt klagandena hade dessa trålare således inte rätt att komma i åtnjutande av denna finansiering från EFF och EHFF, vilket innebar att finansieringen skulle kvalificeras som olagligt statligt stöd som är oförenligt med den inre marknaden.

11 Slutligen gjorde klagandena gällande, i ett avsnitt av klagomålen med rubriken ”Statligt stöd som är oförenligt med den inre marknaden”, att Konungariket Nederländerna beviljat olika stödåtgärder till förmån för nederländska bomtrålare som bedriver elfiske som vida överskrider de tillämpliga tröskelvärdena för stöd av mindre betydelse och som därför skulle kvalificeras som statligt stöd som är oförenligt med den inre marknaden.

12 Genom skrivelse av den 16 april 2021 svarade kommissionens generaldirektorat (GD) ”Konkurrens” klagandena och angav att det framgick av klagomålen att den påtalade finansieringen antingen omfattades av EFF eller av EHFF samt att reglerna för dessa fonder hade företräde framför reglerna om statligt stöd i båda fallen. Generaldirektoratet ansåg att klagomålen gav upphov till frågor rörande bestämmelserna om den gemensamma fiskeripolitiken, och att de därför skulle prövas enligt de särskilda förfaranden som gäller för den gemensamma fiskeripolitiken. GD Konkurrens föreslog därför att klagandena skulle lämna in dessa klagomål till kommissionens GD ”Havsfrågor och fiske”.

13 Genom skrivelse av den 4 augusti 2021 gjorde sökandena gällande att de specifika mekanismerna för EFF och EHFF varken uteslöt tillämpligheten av bestämmelserna om statligt stöd eller möjligheten att inge ett klagomål enligt förordning 2015/1589. De hänvisade i detta avseende till artikel 7.2 i EFF-förordningen och artikel 8.2 i EHFF-förordningen enligt vilka, enligt klagandenas mening, finansiering som beviljats i strid med dessa förordningar skulle granskas enligt reglerna om statligt stöd. Det ankom följaktligen på kommissionen att identifiera de instrument genom vilka finansieringen hade beviljats, och att fastställa vilken finansiering som skulle anses utgöra statligt stöd, eftersom de inte omfattades av EFF eller EHFF.

14 I skrivelse av den 22 november 2021 medgav GD Konkurrens att Konungariket Nederländerna hade tillåtit elfiske i strid med de villkor som föreskrivs i rådets förordning (EG) nr 850/98 av den 30 mars 1998 för bevarande av fiskeresurserna genom tekniska åtgärder för skydd av unga exemplar av marina organismer (EGT L 125, 1998, s. 1). I samma skrivelse angavs emellertid att det inte kunde fastställas något samband mellan finansieringen inom ramen för EFF och EHFF och nämnda fiske. Kommissionen fann att det inte gick att se något inslag av potentiellt olagligt statligt stöd som skulle kräva en mer ingående granskning.

15 Genom skrivelse av den 4 april 2022 lämnade klagandena kompletterande uppgifter som bland annat innehöll förteckningar över nederländska bomtrålare som bedrev elfiske och som hade beviljats stöd från EFF och EHFF (nedan kallad skrivelsen av den 4 april 2022). De gjorde även gällande att det fanns ett program för investeringsstöd som helt finansierades av den nederländska staten och som syftade till att finansiera utrustning på fem bomtrålare som ägnar sig åt sådant fiske.

16 Genom skrivelse av den 9 september 2022 angav GD ”Konkurrens” att man på nytt och i detalj hade undersökt finansieringen av nederländska bomtrålare som bedrev elfiske på grundval av de kompletterande uppgifter som klagandena hade lämnat in, att det inte förelåg någon överträdelse av bestämmelserna om EFF och EHFF och att man, av denna anledning, inte kunde se något inslag av potentiellt olagligt statligt stöd som skulle kräva en mer ingående granskning.

17 Genom skrivelse av den 8 november 2022 uppmanade klagandena kommissionen, i enlighet med artikel 265 andra stycket FEUF och förordning 2015/1589, särskilt artiklarna 4, 12 och 15, att, som svar på klagomålen, anta ett beslut enligt artikel 4 i förordningen (nedan kallad anmodan att vidta åtgärder).

18 Genom skrivelse av den 14 februari 2023, med rubriken ”Skrivelser till klagandena om att kommissionen har för avsikt att avskriva ärendet”, underrättade kommissionen klagandena om att den hade avslutat utredningen av klagomålen (nedan kallad skrivelsen av den 14 februari 2023). Kommissionen angav att den inte hade för avsikt att föreslå att ett ”överträdelseförfarande avseende [Konungariket Nederländerna] för bristande iakttagande av unionsrätten” skulle inledas. Kommissionen angav att den på nytt i detalj hade undersökt finansieringen av nederländska bomtrålare som bedrev elfiske mot bakgrund av de kompletterande uppgifter som klagandena hade lämnat in den 4 april 2022 och att kommissionen hade kommit fram till att det inte förelåg någon överträdelse av de regler som är tillämpliga på EFF och EHFF. På grundval av detta underrättade kommissionen klagandena om sin avsikt att avskriva ärendet och uppmanade dem, om de förfogade över nya uppgifter som kunde vara relevanta för prövningen av ärendet, att kontakta kommissionen inom fyra veckor samt angav att ärendet kunde avskrivas efter denna frist.

Talan vid tribunalen och den överklagade domen

19 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 14 mars 2023 väckte klagandena talan om fastställelse av att kommissionen rättsstridigt hade underlåtit att anta ett beslut enligt förordning 2015/1589 och om att kommissionen skulle förpliktas att inom två månader fatta ett beslut med stöd av denna förordning.

20 Till stöd för sin talan gjorde klagandena gällande att kommissionen, i enlighet med artikel 12.1 andra stycket och artikel 15.1 i förordning 2015/1589, var skyldig att, inom en rimlig tidsfrist och på ett fullständigt och omsorgsfullt sätt, granska de upplysningar som klagandena hade lämnat i klagomålen och i deras efterföljande skriftväxling, i vilka klagandena hade påtalat förekomsten av olika stödåtgärder. Klagandena gjorde vidare gällande att kommissionen var skyldig att anta ett slutligt beslut med stöd av artikel 4.2, 4.3 eller 4.4 i denna förordning, i vilket kommissionen tydligt uttrycker sin ståndpunkt i detta avseende. Enligt klagandena hade kommissionen i synnerhet gjort en felaktig bedömning när den fann att den finansiering som hade beviljats inom ramen för EFF och EHFF till nederländska bomtrålare som bedriver elfiske var undantagen från tillämpningen av reglerna om statligt stöd på grundval av artikel 7 i EFF-förordningen och artikel 8 i EHFF-förordningen.

21 I den överklagade domen prövade tribunalen först kommissionens invändning om att det förelåg rättegångshinder såvitt gäller passivitetstalan, i enlighet med artikel 265 andra stycket FEUF. Tribunalen påpekade att klagandena i olika delar av klagomålen hade påtalat dels förekomsten av ”olagliga europeiska subventioner som är oförenliga med den inre marknaden”, vilka beviljats nederländska bomtrålare som bedriver elfiske inom ramen för EFF och EHFF, i strid med bland annat femprocentsregeln (nedan kallad den finansiering som påtalats inom ramen för EFF och EHFF), dels förekomsten av ”nationella subventioner” till förmån för dessa bomtrålare som beviljats av Konungariket Nederländerna och som skulle kvalificeras som statligt stöd (nedan kallade de påtalade nationella stödåtgärderna).

22 Tribunalen fann i detta avseende att passivitetstalan skulle avvisas i den del den syftade till att få fastställt att kommissionen hade gjort sig skyldig till passivitet avseende underlåtenheten att anta ett beslut med stöd av förordning 2015/1589 såvitt gäller den finansiering som påtalats inom ramen för EFF och EHFF.

23 Tribunalen fann däremot att talan kunde tas upp till prövning i den del den syftade till att få fastställt att kommissionen har underlåtit att vidta åtgärder med stöd av förordning nr 2015/1589 vad gäller de påtalade nationella stödåtgärderna då kommissionen inte hade tagit ställning till anmodan att vidta åtgärder på ett klart och slutgiltigt sätt, i den mening som avses i artikel 265 FEUF.

24 Vad därefter gäller de påtalade nationella stödåtgärderna ansåg tribunalen att eftersom kommissionen i vederbörlig ordning hade mottagit klagomål om förekomsten av påstådda olagliga stödåtgärder eller om att sådant stöd hade missbrukats var den skyldig att agera i enlighet med artikel 12.1 andra stycket, artikel 15.1 och artikel 24.2 i förordning 2015/1589. Tribunalen fann att kommissionen varken hade vidtagit någon av de åtgärder som föreskrivs i dessa bestämmelser eller antagit ett beslut med stöd av dessa bestämmelser, och därför befann sig i en passivitetssituation vid utgången av den frist på två månader som följde anmodan att vidta åtgärder.

25 I punkt 1 i domslutet i den överklagade domen biföll tribunalen således passivitetstalan i den del den syftade till att få fastställt att kommissionen hade förhållit sig passiv i fråga om de påtalade nationella stöden. I punkt 2 i domslutet i den överklagade domen ogillades talan i övrigt.

Parternas yrkanden i målet om överklagande

26 Klagandena har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska

– upphäva punkt 2 i domslutet i den överklagade domen,

– bifalla deras yrkanden och fastställa att kommissionen, efter prövningen av klagomålen, rättsstridigt underlät att anta ett beslut med stöd av förordning nr 2015/1589, samt

– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i första instans och i målet om överklagande.

27 Kommissionen har yrkat att domstolen ska

– ogilla överklagandet, och

– förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna.

Prövning av överklagandet

28 Klagandena har åberopat tre grunder till stöd för överklagandet.

29 Den första grunden avser att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och missuppfattade de faktiska omständigheterna när den fann att kommissionen på ett klart och slutgiltigt sätt hade tagit ställning till anmodan att vidta åtgärder på grundval av en granskning som, felaktigt, bestod i att bedöma huruvida det förelåg ett sådant ställningstagande enbart mot bakgrund av den skriftväxling med kommissionen som föregick skrivelsen med anmodan att vidta åtgärder.

30 Den andra grunden avser att tribunalen gjort en felaktig rättstillämpning och missuppfattat de faktiska omständigheterna genom att slå fast att kommissionen hänvisat till sin tidigare skriftväxling för att ta ställning i skrivelsen av den 14 februari 2023, som svar på anmodan att vidta åtgärder.

31 Den tredje grunden avser bristande motivering av den överklagade domen och, under alla omständigheter, felaktig rättstillämpning genom att tribunalen underlät att uttala sig om huruvida förordning 2015/1589 hade iakttagits, vilket medförde ett åsidosättande av den grundläggande rätten till ett effektivt domstolsskydd.

Den första grunden

Parternas argument

32 Den första grunden består av två delgrunder.

33 Genom den första grundens första del har klagandena gjort gällande att det nya test som tribunalen införde för att bedöma huruvida en unionsinstitution har gjort ett klart och slutgiltigt ställningstagande inom ramen för en passivitetstalan inte är förenligt med de principer som styr den rättsliga kvalificeringen av ställningstaganden i den mening som avses i artikel 265 FEUF. Klagandena anser att enligt dessa principer ska ett sådant ställningstagande vara klart och slutgiltigt, inte lämna utrymme för något tvivel om hur denna institution har behandlat den sökandes begäran och besvara anmodan att vidta åtgärder.

34 För det första kan enbart den omständigheten att det förekommit skriftväxling mellan en sökande och den berörda institutionen före anmodan att vidta åtgärder inte anses uppfylla det krav på klarhet och bestämdhet som slagits fast i domstolens praxis avseende det beslut som denna institution är skyldig att fatta med anledning av en sådan anmodan. Att beakta tidigare skriftväxling är dessutom än mindre relevant när den berörda institutionen, såsom i förevarande fall, inte ens uttryckligen hänvisar härtill för att illustrera, klargöra eller åtminstone uttrycka sin ståndpunkt i en skrivelse som svar på anmodan att vidta åtgärder. Kravet på att anta ett beslut, i den mening som avses i artikel 4 i förordning 2015/1589, följer dessutom inte bara av klagandenas rätt att erhålla ett sådant beslut med stöd av denna förordning, utan även av kravet på god förvaltning.

35 För det andra ska ställningstagandet ske efter anmodan att vidta åtgärder. Tribunalen missuppfattade själva kärnan i bestämmelserna i artikel 265 FEUF genom att anse att en institution kan ha tagit ställning före en sådan anmodan och att genomläsning av skriftväxlingen före denna anmodan är tillräcklig för att denna institution ska anses ha tagit ställning till den begäran som framställts i nämnda anmodan, även om institutionen inte har tagit ställning i sitt svar på anmodan att vidta åtgärder. Ett sådant synsätt urholkar själva syftet med uppmaningen att vidta åtgärder före en eventuell passivitetstalan, det vill säga att formalisera en begäran gentemot en institution och de omständigheter som institutionen är skyldig att bemöta.

36 I detta avseende missuppfattade tribunalen domstolens resonemang i beslutet av den 16 juni 2020, CJ/Europeiska unionens domstol (C‑634/19 P, EU:C:2020:474), genom att slå fast att det framgick av domstolens praxis att det, vid prövningen av huruvida det föreligger ett klart och slutgiltigt ställningstagande till följd av en anmodan att vidta åtgärder, kan tas hänsyn till den skriftväxling som ägt rum före denna anmodan.

37 Genom den första grundens andra del har klagandena gjort gällande att artiklarna 41 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) har åsidosatts genom tillämpningen av det nya test som tribunalen använde i den överklagade domen.

38 För det första utgör detta nya test ett uppenbart åsidosättande av rätten till ett effektivt rättsmedel, i strid med artikel 47 i stadgan, och av rättssäkerhetsprincipen. Enligt fast rättspraxis kräver en effektiv domstolsprövning, jämförd med rättssäkerhetsprincipen, att den berörde, genom att läsa själva beslutet, kan få kännedom om de skäl som ligger till grund för ett beslut som rör honom eller henne. Enligt klagandena kan slutsatsen att kommissionen på ett klart och slutgiltigt sätt tagit ställning på grundval av en vag formell hänvisning till tidigare skriftväxling – vars innehåll denna institution inte på något sätt har nämnt – inte anses uppfylla kraven i stadgan och domstolens praxis.

39 För det andra innebär det nya testet, i strid med artikel 41 i stadgan, ett åsidosättande av kommissionens skyldighet att iaktta god förvaltningssed, och i synnerhet av motiveringsskyldigheten. Denna institution skulle nämligen kunna nöja sig med en vag formell hänvisning till tidigare skriftväxling, utan att beakta klagandens ytterligare synpunkter, som inkommit efter denna skriftväxling men före anmodan att vidta åtgärder, eller de yrkanden som uttryckligen framställts i denna anmodan. Ett sådant synsätt skulle hindra klaganden från att, såsom är fallet i förevarande mål, exakt förstå de skäl som föranledde institutionen att avslå hans begäran och få veta om samma institution intagit en klar och slutgiltig ståndpunkt.

40 Kommissionen anser det vara uppenbart att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grunden.

Domstolens bedömning

– Den första grundens första del

41 Genom den första grundens första del har klagandena i huvudsak kritiserat tribunalen för att ha slagit fast att frågan huruvida kommissionen gjort ett klart och slutgiltigt ställningstagande inom ramen för en passivitetstalan dels kan bedömas med beaktande av den skriftväxling som skett före anmodan att vidta åtgärder, dels kan bedömas enbart mot bakgrund av denna skriftväxling, eftersom ställningstagandet ska ske efter denna anmodan.

42 Domstolen påpekar inledningsvis följande vad gäller klagandenas argument avseende situationen där denna institution inte uttryckligen hänvisar till tidigare skriftväxling för att illustrera, klargöra eller åtminstone uttrycka sin ståndpunkt i en skrivelse som svar på anmodan att vidta åtgärder, såsom är fallet i förevarande fall. Dessa argument sammanfaller med dem som utvecklats inom ramen för den första grundens andra del och – vilket klagandena för övrigt har angett – med dem som utvecklats inom ramen för den andra grunden. De kommer därför att prövas tillsammans med dessa argument.

43 Klagandenas argument avseende nödvändigheten att anta ett beslut, i den mening som avses i artikel 4 i förordning 2015/1589, sammanfaller vidare med de argument som utvecklats inom ramen för den tredje grunden och kommer att prövas i detta sammanhang.

44 För det första har domstolen, såsom tribunalen påpekade i punkt 34 i den överklagade domen, slagit fast att vid bedömningen av huruvida en unionsinstitution har tagit ställning, i den mening som avses i artikel 265 andra stycket FEUF, till följd av en anmodan att vidta åtgärder som en sökande har riktat till den aktuella institutionen, kan hänsyn tas till skriftväxling som ägt rum mellan denna sökande och den aktuella institutionen före detta ställningstagande liksom till skriftväxling som skett före denna anmodan (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 16 juni 2020, CJ/Europeiska unionens domstol, C‑634/19 P, EU:C:2020:474, punkterna 30 och 31, och av den 5 oktober 2023, NO/kommissionen, C‑221/23 P, EU:C:2023:754, punkterna 49–51).

45 Klagandena har anfört att tribunalen missuppfattade domstolens resonemang i beslutet av den 16 juni 2020, CJ/Europeiska unionens domstol (C‑634/19 P, EU:C:2020:474), genom att göra gällande att domstolen, i punkt 33 i det beslutet, analyserade ordalydelsen i den berörda institutionens svar på den anmodan att vidta åtgärder som hade riktats till den, och inte lydelsen i den skriftväxling som föregick detta. Detta argument kan inte godtas. Domstolen nöjde sig nämligen i denna punkt med att besvara ett argument från sökanden avseende just innehållet i detta svar.

46 För det andra, i den mån klagandena har bestritt tribunalens ståndpunkt enligt vilken det är möjligt att dra slutsatsen att den berörda unionsinstitutionen har tagit ställning till en anmodan att vidta åtgärder enbart mot bakgrund av den skriftväxling som föregick denna anmodan, gör domstolen följande bedömning. I motsats till vad kommissionen har hävdat, har klagandena inte bara åberopat denna anmärkning i repliken utan också i sin överklagandeinlaga, även om detta endast klart framgår av den kortfattade framställningen av grunderna. Denna anmärkning är således inte ny och kan därmed tas upp till sakprövning.

47 Nämnda invändning kan emellertid inte godtas, eftersom den bygger på ett felaktigt antagande. Tribunalen fann nämligen inte att kommissionen hade tagit ställning till anmodan att vidta åtgärder, gällande den finansiering som påtalats inom ramen för EFF och EHFF, enbart mot bakgrund av den skriftväxling som föregick denna anmodan. Tribunalen grundade sig även på innehållet i skrivelsen av den 14 februari 2023, såsom framgår av punkt 32 i den överklagade domen, och fann vidare, i punkt 48 i den överklagade domen, att denna skrivelse utgjorde ett ställningstagande från kommissionen i den mening som avses i artikel 265 andra stycket FEUF.

48 Härav följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första delen av den första grunden.

– Den första grundens andra del

49 Genom den första grundens andra del har klagandena i huvudsak kritiserat tribunalen för att den fann att kommissionen hade tagit klar och slutgiltig ställning, trots att kommissionen endast gjorde en vag formell hänvisning till tidigare skriftväxling, vars innehåll inte nämns. Detta utgör ett åsidosättande av artiklarna 41 och 47 i stadgan och av rättssäkerhetsprincipen.

50 Domstolen gör härvid följande bedömning. För det första framgår det inte av klagandenas argument på vilket sätt en hänvisning till tidigare skriftväxling – även om den är rent formell – skulle hindra ett effektivt utövande av rätten att väcka passivitetstalan som föreskrivs i artikel 265 FEUF.

51 För det andra, även om sakprövningsförutsättningarna för att väcka talan vid domstolen ska tolkas mot bakgrund av rätten till ett effektivt rättsmedel, vilken garanteras i artikel 47 i stadgan, kan denna artikel inte leda till att sakprövningsförutsättningarna för passivitetstalan enligt artikel 265 FEUF ändras (beslut av den 8 februari 2018, CBA Spielapparate- und Restaurantbetrieb/kommissionen, C‑508/17 P, EU:C:2018:72, punkt 20).

52 I den mån de har hävdat att tribunalens synsätt hindrar en klagande från att förstå den berörda institutionens skäl för att avslå hans begäran och, i förekommande fall, från att på ett ändamålsenligt sätt bestrida denna institutions ståndpunkt, så grundar sig detta argument på antagandet att nämnde klagande förstod att hans eller hennes begäran hade avslagits av nämnda institution, vilken tog ställning till den anmodan att vidta åtgärder som nämnda klagande hade riktat till den. Såsom kommissionen har gjort gällande har klagandena genom detta argument förväxlat kravet på motivering av en rättsakt, som avses i artikel 296 andra stycket FEUF, och identifieringen av ett ”ställningstagande” i den mening som avses i artikel 265 andra stycket FEUF.

53 Det kan inte heller krävas att, för att styrka att det föreligger ett klart och slutgiltigt ställningstagande från den berörda institutionen, att denna i sitt svar på anmodan att vidta åtgärder systematiskt återger innehållet i sin tidigare skriftväxling med klaganden som institutionen stöder sig på i detta svar, eller att den i svaret uttryckligen hänvisar till sina tidigare slutsatser i dessa tidigare skriftväxlingar. Detta gäller särskilt när klaganden inte har bestritt, eller ens angett i sin skriftväxling med denna institution före svaret, att den har förstått innebörden av dessa slutsatser.

54 Domstolen påpekar härvid följande. I punkt 29 i den överklagade domen påpekade tribunalen, vilket klagandena inte har bestritt inom ramen för överklagandet, att klagandena uppmanade kommissionen i anmodan att vidta åtgärder, bland annat med hänvisning till klagomålen och skrivelsen av den 4 april 2022, att anta ett beslut enligt artikel 4 i förordning 2015/1589.

55 Såsom tribunalen påpekade i punkt 14 i den överklagade domen, vilket inte heller har bestritts inom ramen för överklagandet, angav kommissionen i skrivelsen av den 14 februari 2023 att den på nytt i detalj hade undersökt den finansiering som beviljats de nederländska fartygen på grundval av de kompletterande uppgifter som klagandena hade lämnat i skrivelsen av den 4 april 2022 och preciserade att den uttalade sig mot bakgrund av dessa uppgifter.

56 I punkterna 30–32 i den överklagade domen, vilka inte heller har bestritts inom ramen för överklagandet, påpekade tribunalen, såsom kommissionen har hävdat, på vilket sätt den tidigare skriftväxlingen mellan kommissionen och klagandena svarade på anmodan att vidta åtgärder och på deras resonemang. Tribunalen grundade sig härvid bland annat på att vissa av de skäl som angavs i skrivelsen av den 14 februari 2023 var identiska med dem som utvecklades i en av dessa skriftväxlingar, nämligen skrivelsen av den 9 september 2022. Tribunalen preciserade i huvudsak att kommissionen under sina kontakter med klagandena hade angett att den ansåg att den finansiering som påtalats inom ramen för EFF och EHFF inte stred mot reglerna om EFF och EHFF, såsom framgår av skrivelserna av den 22 november 2021 och den 9 september 2022, och att kommissionen inte var behörig enligt förordning 2015/1589 att anta ett beslut om denna finansiering.

57 Tribunalen påpekade dessutom, i punkterna 33–35 i den överklagade domen, att även om kommissionen i skrivelsen av den 14 februari 2023 inte uttryckligen hade vägrat att anta ett beslut enligt förordning 2015/1589 och inte heller hade angett att den inte var behörig att anta ett sådant beslut beträffande den finansiering som påtalats inom ramen för EFF och EHFF, hänvisade kommissionen i denna skrivelse till sina tidigare skrivelser av den 22 november 2021 och den 9 september 2022 och bekräftade i allt väsentligt sin ståndpunkt – vilken det redogjorts för i föregående punkt – som tidigare kommit till tydligt uttryck.

58 Klagandena har inte heller ifrågasatt övervägandena i punkt 41 i den överklagade domen, enligt vilka de dels inte bestred att de, ”såsom framgår av deras skrivelse av den 4 augusti 2021, mycket väl förstod att kommissionen ansåg sig sakna behörighet att anta” ett beslut enligt artikel 4 i förordning 2015/1589 avseende den finansiering som påtalats inom ramen för EFF och EHFF, dels i samma skrivelse redogjorde för skälen till att de ansåg att kommissionens ståndpunkt var felaktig.

59 Härav följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra delen av den första grunden.

60 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser någon del av den första grunden.

Den andra grunden

Parternas argument

61 Klagandena har gjort gällande att tribunalen missuppfattade de faktiska omständigheterna när den fann att hänvisningen till två skriftväxlingar före skrivelsen av den 14 februari 2023 gjorde det möjligt att klargöra kommissionens ståndpunkt i denna skrivelse. Denna skrivelse innehåller nämligen inte någon annan hänvisning till kommissionens tidigare slutsatser, med undantag för den rent formella hänvisningen till dessa två skrivelser. Ett sådant omnämnande är uppenbart tvetydigt och av underordnad betydelse och kan inte, såsom tribunalen ansåg, anses ”i huvudsak” bekräfta innehållet i de båda skrivelserna.

62 Klagandena har i sin replik understrukit att de har kritiserat tribunalen för att ha gjort en felaktig rättslig kvalificering av de faktiska omständigheterna genom att kvalificera skrivelsen av den 14 februari 2023 som ett ställningstagande i den mening som avses i artikel 265 FEUF. Detta fel grundar sig på en felaktig tolkning av relevanta omständigheter i akten. Tribunalen missuppfattade uppenbarligen de faktiska omständigheterna i punkt 35 i den överklagade domen, eftersom kommissionen inte vid något tillfälle i denna skrivelse återgav innehållet i den skriftväxling som ägde rum före skrivelsen eller lät förstå att den bekräftade dess innehåll.

63 Kommissionen anser att den andra grunden till viss del inte kan upptas till prövning och att den i övriga delar uppenbart saknar stöd.

Domstolens bedömning

64 Domstolen konstaterar att klagandena inte har ifrågasatt att kommissionen, i skrivelsen av den 14 februari 2023, nämnde sin skriftväxling av den 22 november 2021 och den 9 september 2022, men att de har bestritt att denna hänvisning är tillräcklig. Klagandena har vidare gjort gällande att kommissionen borde ha upprepat slutsatserna i denna skriftväxling.

65 Detta resonemang grundas på ett felaktigt antagande. Såsom framgår av bedömningen av den första grundens andra del, särskilt av punkt 53 ovan, kan en sådan hänvisning till tidigare kontakter mellan den berörda institutionen och klaganden nämligen, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, räcka för att fastställa ett klart och slutgiltigt ställningstagande från den berörda unionsinstitutionen i den mening som avses i artikel 265 FEUF, utan att det krävs att innehållet i denna institutions tidigare bedömningar och slutsatser systematiskt återges i dess svar på anmodan att vidta åtgärder.

66 Domstolen konstaterar i detta avseende för det första att klagandena inte har hävdat att tribunalen, i punkt 35 i den överklagade domen, på ett felaktigt sätt sammanfattade kommissionens ställningstagande i den skriftväxling som ägde rum före skrivelsen av den 14 februari 2023 (se punkterna 56 och 57 ovan).

67 För det andra har klagandena, såsom konstaterats i punkt 58 ovan, inte ifrågasatt övervägandena i punkt 41 i den överklagade domen, i synnerhet den omständigheten att de hade förstått att kommissionen ansåg sig sakna behörighet att anta ett beslut enligt artikel 4 i förordning 2015/1589 beträffande den finansiering som påtalats inom ramen för EFF och EHFF och att de hade ifrågasatt huruvida kommissionens ställningstagande var välgrundat.

68 Av detta följer att tribunalen inte gjorde någon felaktig rättslig kvalificering av de faktiska omständigheterna när den i punkt 48 i den överklagade domen fann att kommissionens skrivelse av den 14 februari 2023 utgjorde ett ställningstagande i den mening som avses i artikel 265 andra stycket FEUF.

69 Överklagandet kan således inte vinna bifall på den andra grunden. Det saknas härvid anledning att pröva det rättegångshinder som åberopats av kommissionen.

Den tredje grunden

Parternas argument

70 Som inledning av den tredje grunden har klagandena gjort gällande att de, i egenskap av berörda parter, hade rätt att begära och erhålla ett beslut av kommissionen i den mening som avses i artikel 4 i förordning 2015/1589. I avsaknad av ett sådant beslut har de angett att de formellt begärt att kommissionen ”i enlighet med artikel 265 andra stycket FEUF och förordning [2015/1589], däribland artiklarna 4, 12 och 15 i denna, ska anta det beslut som föreskrivs i [denna] artikel 4”, eftersom det inte är nödvändigt att visa att det föreligger ett statligt stöd, i den mening som avses i artikel 107 FEUF, för att kommissionen ska vara behörig enligt denna förordning.

71 Den tredje grunden består av två delgrunder.

72 Genom den tredje grundens första del har klagandena gjort gällande att den överklagade domen är bristfälligt motiverad och, i vart fall, innehåller en felaktig rättstillämpning såvitt gäller bedömningen av huruvida passivitetstalan kunde tas upp till sakprövning, eftersom tribunalen underlät att uttala sig om huruvida förordning 2015/1589 hade iakttagits.

73 Genom den första anmärkningen har klagandena gjort gällande att kommissionen var skyldig att anta ett beslut enligt förordning 2015/1589 och att tribunalens synsätt medför att klagandena fråntas de processuella rättigheter som föreskrivs i denna förordning, och särskilt rätten att erhålla ett sådant beslut. De har understrukit att även om de utbetalningar som medlemsstaterna gör inom ramen för EFF och EHFF i princip är undantagna från tillämpningsområdet för artiklarna 107–109 FEUF, gäller detta undantag endast under förutsättning att det berörda stödet betalas ut i enlighet med EFF-förordningen respektive EHFF-förordningen. I detta avseende hänvisar de till artikel 7.2 och 7.3 i EFF-förordningen och till artikel 8.2 och 8.3 i EHFF-förordningen. Härav följer enligt klagandena att kommissionen, så snart tvivel föreligger, ska göra den undersökning som föreskrivs i förordning 2015/1589 och anta ett beslut i den mening som avses i artikel 4 i sistnämnda förordning.

74 Genom den andra anmärkningen har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning, eftersom varken skrivelsen om att ärendet skulle avskrivas eller någon annan skrivelse från kommissionen kan likställas med ett formellt beslut i den mening som avses i förordning 2015/1589. Klagandena anser att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte uttala sig om huruvida denna förordning var tillämplig på den finansiering som påtalats inom ramen för EFF och EHFF, med motiveringen att en sådan fråga endast kunde prövas efter det att det hade fastställts att passivitetstalan kunde tas upp till sakprövning, trots att kvalificeringen av deras klagomål enligt artikel 24 i nämnda förordning utgjorde en viktig prejudiciell fråga för att bedöma huruvida talan kunde tas upp till sakprövning. Enligt klagandena kan en talan som avser kommissionens passivitet i fråga om en stödåtgärd tas upp till sakprövning om sökanden visar att den är direkt och personligen berörd av den åtgärd som denna institution har underlåtit att vidta.

75 Genom den tredje anmärkningen har klagandena kritiserat tribunalen för att ha gjort en inkonsekvent bedömning av deras talan vad gäller dels den finansiering som påtalats inom ramen för EFF och EHFF, dels det påtalade nationella stödet. Tribunalen gjorde nämligen en riktig bedömning när den, i punkt 63 i den överklagade domen, fann att kommissionen i skrivelsen av den 14 februari 2023 inte hade grundat sig på artikel 24.2 andra stycket i förordning 2015/1589, vilket föranledde tribunalen att anse att kommissionen inte hade gjort ett klart och slutgiltigt ställningstagande gällande anmodan att vidta åtgärder avseende detta stöd. Enligt klagandena utgör denna inkonsekvens en bristande motivering av den överklagade domen och, under alla omständigheter, en felaktig rättstillämpning. Detta fel leder nämligen till en situation där klagandena berövas sina processuella rättigheter och ett formellt beslut som kan överklagas, vilket medför ett åsidosättande av parternas grundläggande rätt till en effektiv domstolsprövning, som garanteras i artikel 47 i stadgan.

76 Genom den tredje grundens andra del har klagandena gjort gällande att principen om ett effektivt rättsmedel inför en domstol, vilken garanteras i artikel 47 i stadgan, har åsidosatts.

77 För det första gör de gällande att kommissionen har underlåtit att göra ett klart och slutgiltigt ställningstagande. Eftersom tribunalen, i punkt 35 i den överklagade domen, avstod från att uttala sig om huruvida förordning 2015/1589 var tillämplig på den finansiering som påtalats inom ramen för EFF och EHFF, har klagandena berövats sin rätt att erhålla ett formellt beslut av kommissionen med stöd av denna förordning, trots att de begärt detta.

78 De ”skrivelser från år 2021” som skrivelsen av den 14 februari 2023 hänvisar till kan inte heller anses uppfylla kraven i denna förordning, eftersom de är förberedande och preliminära i förhållande till det beslut som kommissionen borde ha antagit enligt artikel 4 i samma förordning.

79 För det andra berövar tribunalens synsätt dem möjligheten att väcka talan mot kommissionens passivitet. Skrivelsen av den 14 februari 2023 kan nämligen endast betraktas som en förberedande och inte slutgiltig rättsakt och är som sådan inte en rättsakt mot vilken talan kan väckas, i den mening som avses i artikel 263 FEUF. Denna slutsats påverkas inte av domstolens praxis enligt vilken ett avslag på ett klagomål, i den mening som avses i artikel 24.2 i förordning 2015/1589, i vissa fall kan utgöra en rättsakt mot vilken talan kan väckas, eftersom denna rättspraxis endast är tillämplig på rättsakter genom vilka kommissionen slutgiltigt tar ställning till det ingivna klagomålet, vilket inte är fallet här.

80 Kommissionen anser att den tredje grunden till viss del är verkningslös och i övriga delar saknar stöd.

Domstolens bedömning

– Den tredje grundens första del

81 Genom den tredje grundens första del har klagandena i huvudsak kritiserat tribunalen för att ha gjort en bristfällig motivering av den överklagade domen och, under alla omständigheter, för felaktig rättstillämpning vid bedömningen av huruvida passivitetstalan kunde tas upp till sakprövning såvitt gäller den finansiering som påtalats inom ramen för EFF och EHFF. Klagandena menar i detta avseende att tribunalen underlät att uttala sig om huruvida förordning 2015/1589 hade iakttagits.

82 Genom den första och den andra anmärkningen, vilka ska prövas tillsammans, har klagandena i huvudsak gjort gällande att passiviteten inte har upphört, eftersom kommissionen var skyldig att anta ett beslut enligt artikel 4 i förordning 2015/1589. De kritiserar i allt väsentligt tribunalen för att ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte uttala sig om huruvida förordning 2015/1589 var tillämplig på den finansiering som påtalats inom ramen för EFF och EHFF, med motiveringen att en sådan fråga endast kunde prövas efter det att det hade fastställts att passivitetstalan kunde tas upp till sakprövning.

83 Domstolen gör härvid följande bedömning. Tribunalen påpekade med fog i punkt 23 i den överklagade domen att villkoren för att en passivitetstalan ska kunna tas upp till prövning, vilka fastställs i artikel 265 FEUF, inte är uppfyllda när den institution som anmodats att vidta åtgärder har tagit ställning till denna anmodan innan talan väcktes och antagandet av en annan rättsakt än vad de berörda skulle ha önskat eller anser vara nödvändigt, såsom ett vederbörligen motiverat avslag på anmodan att vidta åtgärder, utgör ett ställningstagande som gör att passiviteten ska anses ha upphört (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 mars 2022, Wagenknecht/kommissionen, C‑130/21 P, EU:C:2022:226, punkt 31 och beslut av den 11 oktober 2024, ST/Frontex, C‑62/24 P, EU:C:2024:882, punkt 20).

84 Såsom påpekats i samband med prövningen av den andra grunden fann tribunalen i huvudsak att kommissionen i skrivelsen av den 14 februari 2023, läst mot bakgrund av den skriftväxling som föregick skrivelsen, hade bekräftat dels att den finansiering som påtalats inom ramen för EFF och EHFF inte stred mot bestämmelserna om EFF och EHFF, dels att kommissionen, såsom klagandena hade förstått, ansåg sig sakna behörighet enligt förordning 2015/1589 att anta ett beslut om denna finansiering.

85 Såsom framgår av prövningen av den andra grunden, och särskilt av punkt 68 ovan, gjorde tribunalen inte någon felaktig rättslig kvalificering av de faktiska omständigheterna när den fann att skrivelsen av den 14 februari 2023 utgjorde ett ställningstagande från kommissionens sida i den mening som avses i artikel 265 andra stycket FEUF.

86 Härav följer att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den som en följd av detta ställningstagande drog slutsatsen att passivitetstalan inte kunde tas upp till sakprövning i den del den avsåg underlåtenheten att vidta åtgärder med avseende på den finansiering som påtalats inom ramen för EFF och EHFF. Den omständigheten att detta ställningstagande inte var till klagandenas fördel, genom att kommissionen inte hade antagit ett beslut enligt artikel 4 i förordning 2015/1589, saknar relevans för prövningen av huruvida kommissionen har tagit ställning i den mening som avses i artikel 265 FEUF.

87 Det saknar i detta sammanhang likaså relevans, såvitt gäller lagenligheten av kommissionens ställningstagande, huruvida kommissionen felaktigt eller med rätta ansåg sig sakna behörighet enligt förordning 2015/1589 att anta ett beslut om den finansiering som påtalats inom ramen för EFF och EHFF. Tribunalen begick följaktligen inte något fel när den inte uttalade sig om huruvida förordning 2015/1589 var tillämplig på den finansiering som påtalats inom ramen för EFF och EHFF.

88 I den mån klagandena anser att en talan som avser kommissionens passivitet avseende en stödåtgärd kan tas upp till sakprövning när sökandeparten visar att den är direkt och personligen berörd av den åtgärd som denna institution har underlåtit att vidta, räcker det att konstatera att en sådan tolkning strider mot den klara ordalydelsen i artikel 265 FEUF. Av denna framgår det inte på något sätt att nämnda omständighet skulle innebära att passivitetstalan kunde tas upp till sakprövning.

89 Den första och den andra anmärkningen ska således underkännas.

90 Genom den tredje anmärkningen har klagandena – med hänvisning till punkt 63 i den överklagade domen – kritiserat tribunalen för att ha gjort en inkonsekvent bedömning av deras talan vad gäller dels den finansiering som påtalats inom ramen för EFF och EHFF, dels det påtalade nationella stödet.

91 Denna anmärkning kan inte godtas, eftersom den grundar sig på en felaktig tolkning av den överklagade domen.

92 Tribunalen ansåg nämligen att kommissionen inte hade tagit ställning till det påtalade nationella stödet, vare sig i skrivelsen av den 14 februari 2023 eller i sin tidigare skriftväxling med klagandena. Eftersom kommissionen hade gjort gällande att denna skrivelse skulle anses vara en skrivelse som antagits med stöd av artikel 24.2 andra stycket i förordning 2015/1589, bemötte tribunalen detta argument och underströk att den ansåg att kommissionens argument i denna fråga var inkonsekventa. Tribunalen preciserade i detta avseende, i punkt 63 i den överklagade domen, att kommissionen inte hade grundat sig på denna artikel i nämnda skrivelse och, i punkt 64 i den överklagade domen, att kommissionen inte kunde hävda att den inte var behörig att fatta ett beslut enligt denna förordning med anledning av de klagomål som hade framförts till den men att skrivelsen av den 14 februari 2023 ändå skulle anses utgöra en skrivelse grundad på nämnda artikel 24.2 andra stycket.

93 Det var således inte på grund av att kommissionen inte hade grundat sig på samma artikel 24.2 andra stycket som tribunalen förklarade att passivitetstalan kunde tas upp till sakprövning i den del den avsåg underlåtenheten att vidta åtgärder avseende det påtalade nationella stödet.

94 Tribunalen kan således inte klandras för att ha gjort sig skyldig till en inkonsekvens i sin bedömning såsom klagandena har gjort gällande.

95 I den mån klagandena genom den tredje anmärkningen även har gjort gällande att parternas grundläggande rätt till en effektiv domstolsprövning, som garanteras i artikel 47 i stadgan, har åsidosatts, så sammanfaller detta argument med det argument som åberopats inom ramen för den andra delgrunden och kommer att prövas i detta sammanhang.

96 Härav följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första delen av den tredje grunden.

– Den tredje grundens andra del

97 Genom den tredje grundens andra del har klagandena gjort gällande att principen om ett effektivt domstolsskydd, som garanteras i artikel 47 i stadgan, har åsidosatts på grund av att kommissionen inte har antagit en rättsakt som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 FEUF och på grund av att tribunalen underlät att uttala sig om huruvida förordning 2015/1589 var tillämplig på den finansiering som påtalats inom ramen för EFF och EHFF.

98 För det första framgår det av punkt 87 ovan att klagandenas anmärkning att tribunalen begick ett fel när den inte uttalade sig om huruvida förordning 2015/1589 var tillämplig på den finansiering som påtalats inom ramen för EFF och EHFF inte kan godtas.

99 För det andra ska det påpekas att tribunalen i punkt 23 i den överklagade domen erinrade om att villkoren för att en passivitetstalan ska kunna tas upp till prövning, vilka fastställs i artikel 265 FEUF, inte är uppfyllda när den institution som har anmodats att vidta åtgärder har tagit ställning till denna anmodan innan talan väcktes.

100 Såsom följer av punkt 68 ovan gjorde tribunalen i förevarande fall inte någon felaktig rättslig kvalificering av de faktiska omständigheterna när den fann att skrivelsen av den 14 februari 2023 utgjorde ett ställningstagande från kommissionen i den mening som avses i artikel 265 andra stycket FEUF.

101 Härav följer att tribunalen, genom att avvisa passivitetstalan, endast tillämpade de villkor för upptagande till sakprövning av passivitetstalan som anges i den rättspraxis som tribunalen erinrade om i punkt 23 i den överklagade domen och som det erinras om i punkt 83 ovan.

102 Även om sakprövningsförutsättningarna för en talan vid domstolen ska tolkas mot bakgrund av rätten till ett effektivt rättsmedel, såsom den garanteras i artikel 47 i stadgan, kan denna artikel, såsom angetts i punkt 51 ovan, emellertid inte leda till att sakprövningsförutsättningarna för passivitetstalan enligt artikel 265 FEUF ändras.

103 Tribunalens slutsats beträffande villkoren för upptagande till sakprövning av passivitetstalan påverkar inte den skilda frågan huruvida kommissionens vägran att vidta åtgärder med anledning av klagomålen hade kunnat bli föremål för en talan om ogiltigförklaring. Domstolen erinrar härvid om att frågan om sakprövningsförutsättningarna för en passivitetstalan skiljer sig från frågan huruvida den rättsakt som antagits av den berörda unionsinstitutionen, varigenom dess passivitet upphör, kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring (dom av den 24 mars 2022, Wagenknecht/kommissionen, C‑130/21 P, EU:C:2022:226, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

104 Klagandenas argument att det vore omöjligt att väcka talan med stöd av artikel 263 FEUF mot kommissionens skrivelse av den 14 februari 2023 är således verkningslöst.

105 Härav följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra delen av den tredje grunden.

106 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser någon del av den tredje grunden.

107 Mot bakgrund av det ovan anförda och då överklagandet inte kan vinna bifall på någon av grunderna, ska överklagandet ogillas i sin helhet.

Rättegångskostnader

108 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet avvisas eller ogillas.

109 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i samma regler ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

110 Eftersom klagandena har tappat målet ska de, då kommissionen har yrkat detta, bära sina egna rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som uppstått för kommissionen.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:

1) Överklagandet ogillas.

2) Laurent Merlin, Stéphane Pinto, Gaëtan Delsart, Gaëtan Baillet, Jean-Yves Noël, Christophe Lhomel, Jérémy Lhomel, Stéphane Fournier, Alexandre Fournier, Christian Dubois, Franck Nowe, Jean-Pierre Deparis, Frédéric Drogerys, Jean-Marie Baheu, Jonathan Delsart, José Pinto, Mathieu Pinto, Olivier Leprêtre, Josse Martin, Lionel Descharles, Loïc Merlin, Philippe Calone, Sébastien Leprêtre, Philippe Mahieu, Andries Visser, Charles Lines, Paul Lines och Low Impact Fishers of Europe (LIFE) ska bära sina rättegångskostnader och härutöver ersätta de rättegångskostnader som uppstått för Europeiska kommissionen.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: franska.