ext/celex/62025CJ0346

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (åttonde avdelningen)

den 18 juni 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Området för frihet säkerhet och rättvisa – Civilrättsligt samarbete – Lagkonflikter – Förordning (EG) nr 593/2008 (Rom I) – Tillämplig lag – Konsumentavtal – Undantag – Finansiella kontrakt avseende prisdifferenser (CFD) – Rättigheter och skyldigheter som utgör finansiella instrument – Processen för att fastställa priserna i finansiella kontrakt avseende prisdifferenser – Skillnaden mellan det intervall för växelkursen som godtagits i konsumentens köporder och växelkursen för den utförda transaktionen ”

I mål C‑346/25,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Nejvyšší soud (Högsta domstolen, Tjeckien) genom beslut av den 12 maj 2025, som inkom till domstolen den 22 maj 2025, i målet

FIBO Markets LTD

mot

J.P.,

meddelar

DOMSTOLEN (åttonde avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden O. Spineanu-Matei (referent), samt domarna N. Piçarra och N. Fenger,

generaladvokat: R. Norkus,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– J.P., genom M. Hostinský, advokát,

– Europeiska kommissionen, genom C. Auvret, J. Hradil och S. Noë, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 6.4 d i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6) (nedan kallad Rom I‑förordningen).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan FIBO Markets LTD (nedan kallat FIBO) och J.P. angående betalning av en vinst som J.P. anser att han har gått miste om på grund av att FIBO för sent verkställde en köporder som lagts inom ramen för ett finansiellt kontrakt avseende prisdifferenser ( financial contract for differences ) och den lag som är tillämplig på avtalsförhållandet mellan dessa parter.

Tillämpliga bestämmelser

Rom I ‑ förordningen

3 I skälen 7, 23, 25, 26, 28 och 30 i Rom I‑förordningen anges följande:

”(7) Denna förordnings materiella tillämpningsområde och bestämmelser bör överensstämma med rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område [(EGT L 12, 2001, s. 1), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1791/2006 av den 20 november 2006 (EUT L 363, 2006, s. 1),] (’Bryssel I’) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (’Rom II’) [(EUT L 199, 2007, s. 40)].

…

(23) När det gäller avtal som har ingåtts med parter som anses vara svagare, bör dessa parter skyddas med hjälp av lagvalsregler som är mer gynnsamma för dessa parters intressen än de allmänna reglerna.

…

(25) Konsumenten bör skyddas av sådana regler i det land där han eller hon har sin vanliga vistelseort som inte kan avtalas bort, förutsatt att avtalet har ingåtts som ett resultat av att näringsidkaren bedriver sin affärsverksamhet eller yrkesverksamhet i landet i fråga. Samma skydd bör garanteras om näringsidkaren, i de fall där han inte bedriver sin affärsverksamhet eller yrkesverksamhet i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort, på något sätt riktar sådan verksamhet till det landet eller till flera länder, däribland det landet, och avtalet ingås som en följd av sådan verksamhet.

(26) Vid tillämpningen av denna förordning bör finansiella tjänster, såsom investeringstjänster och investeringsverksamhet och sidotjänster som en näringsidkare tillhandahåller en konsument, enligt definitionen i avsnitten A och B i bilaga I i [Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG (EUT L 145, 2004, s. 1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/31/EG av den 5 april 2006 (EUT L 114, 2006, s. 60) (nedan kallat direktiv 2004/39),] samt avtal för försäljning av andelar i företag för kollektiva investeringar, oavsett om de omfattas av rådets direktiv 85/611/EEG av den 20 december 1985 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) [(EGT L 375, 1985, s. 3; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 116)], omfattas av artikel 6 i den här förordningen. När en hänvisning görs till villkoren för emittering, erbjudande till allmänheten och anbud om övertagande av överlåtbara värdepapper och för tecknande eller inlösning av andelar i företag för kollektiva investeringar, bör dessa hänvisningar följaktligen inbegripa alla de aspekter som binder emittenten eller anbudsgivaren till konsumenten, men bör inte inbegripa frågor som berör tillhandahållandet av finansiella tjänster.

…

(28) Det är viktigt att säkerställa att rättigheter och skyldigheter som utgör ett finansiellt instrument inte omfattas av den allmänna regel som gäller för konsumentavtal, eftersom detta kan medföra att skilda lagar tillämpas på vart och ett av de utfärdade instrumenten, varigenom deras art ändras och fungibel handel med och fungibelt utbud av dessa instrument förhindras. På samma sätt behöver det avtalsförhållande som upprättas mellan emittenten eller anbudsgivaren och den som tecknar sig för instrumentet inte nödvändigtvis omfattas av de bindande reglerna om tillämpning av lagen i det land där kunden har sin vanliga vistelseort, eftersom det bör säkerställas att villkoren för en emittering eller ett anbud är enhetliga. Detta resonemang bör också tillämpas på de multilaterala system som omfattas av artikel 4.1 h, för vilka det bör säkerställas att den lag som gäller i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort inte strider mot de regler som gäller för avtal som har ingåtts inom ramen för sådana system eller med operatören av sådana system.

…

(30) Med finansiella instrument och överlåtbara värdepapper avses i denna förordning finansiella instrument och överlåtbara värdepapper enligt definitionen i artikel 4 i direktiv 2004/39/EG.”

4 I artikel 1 i Rom I‑förordningen, med rubriken ”Tillämpningsområde” föreskrivs i punkt 1 första stycket i följande:

”Denna förordning ska tillämpas på avtalsförpliktelser på privaträttens område i situationer som innebär lagkonflikt.”

5 I artikel 6 i förordningen, med rubriken ”Konsumentavtal”, föreskrivs följande:

”1. Avtal som ingås av en fysisk person för ändamål som kan anses ligga utanför hans eller hennes näringsverksamhet (’konsumenten’), med en annan person som agerar inom ramen för sin näringsverksamhet (’näringsidkaren’), ska utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 5 och 7 vara underkastade lagen i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort, under förutsättning att näringsidkaren

a) bedriver sin affärsverksamhet eller yrkesverksamhet i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort, eller

b) på något sätt riktar sådan verksamhet till det landet eller till flera länder, inbegripet det landet,

och avtalet faller inom ramen för sådan verksamhet.

2. Utan hinder av vad som anges i punkt 1 kan parterna välja tillämplig lag för ett avtal som uppfyller villkoren i punkt 1 i enlighet med artikel 3. Ett sådant val får dock inte medföra att konsumenten berövas det skydd som tillförsäkras konsumenten genom sådana bestämmelser som inte kan avtalas bort enligt den lag som, om inget lagval gjorts, skulle ha varit tillämplig enligt punkt 1.

…

4. Punkterna 1 och 2 ska inte tillämpas på följande avtal:

…

d) Rättigheter och skyldigheter som utgör ett finansiellt instrument och rättigheter och skyldigheter som utgör villkoren för emittering, erbjudande till allmänheten och anbud om övertagande av överlåtbara värdepapper och för tecknande eller inlösning av andelar i företag för kollektiva investeringar, under förutsättning att dessa inte utgör tillhandahållande av en finansiell tjänst.

…”

Direktiv 2004/39

6 Enligt artikel 70 andra stycket i direktiv 2004/39 var detta direktiv tillämpligt från och med den 1 november 2007. Direktiv 2004/39 upphävdes med verkan från och med den 3 januari 2018 genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU (EUT L 173, 2014, s. 349), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1034 av den 23 juni 2016 (EUT L 175, 2016, s. 8). I direktiv 2014/65 föreskrevs även att alla hänvisningar till en viss term eller artikel i direktiv 2004/39 ska anses vara hänvisningar till motsvarande term eller artikel i direktiv 2014/65. Med hänsyn till tidpunkten för de faktiska omständigheterna i det nationella målet är direktiv 2004/39 emellertid fortfarande tillämpligt i det målet.

7 I artikel 4 i direktiv 2004/39, med rubriken ”Definitioner”, föreskrevs följande i punkt 1:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

17) finansiellt instrument: sådana instrument som anges i bilaga I avsnitt C.

…”

8 Under rubriken ”Finansiella instrument” i avsnitt C i bilaga I till direktiv 2004/39 återfanns förteckningen över de finansiella instrument som omfattades av direktivet. Bland dessa finansiella instrument angavs i punkt 9 i detta avsnitt ”finansiella kontrakt avseende prisdifferenser”.

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

9 Käranden är en fysisk person med hemvist i Tjeckien. FIBO är ett cypriotiskt bolag med verksamhet som värdepappersmäklare och erbjuder sina tjänster via internet, bland annat till kunder med hemvist i Tjeckien.

10 Den 2 oktober 2014 ingick J.P. på distans ett ramavtal kallat ” Terms of Business ” (nedan kallat ramavtalet) med FIBO. Ramavtalets syfte var att möjliggöra för henne att genomföra transaktioner på den internationella valutamarknaden FOREX ( Foreign Exchange ) (nedan kallad forexmarknaden) genom att lägga in köp- och säljorder av basvalutan som skulle verkställas av FIBO via företagets onlinehandelsplattform. I klausul 8.10 i ramavtalet föreskrevs att FIBO förbehöll sig rätten att, vid tekniska fel på denna plattform, inte genomföra den transaktion som J.P. hade beställt, det vill säga att avstå från att ingå motsvarande kontrakt avseende prisdifferenser eller, i förekommande fall, att genomföra det på andra villkor, bland annat vid en annan kurs än den som angavs i den order som J.P. hade lagt.

11 I ramavtalet föreskrevs att J.P. och FIBO skulle ingå individuella avtal, kvalificerade som finansiella kontrakt avseende prisdifferenser. Sådana kontrakt utgör finansiella instrument vilkas syfte är att realisera vinster på skillnaden mellan den växelkurs som gäller vid försäljning respektive köp av basvalutan i förhållande till motvalutan. J.P. använde sig av möjligheten att genomföra sina transaktioner genom ”forexandelar” ( lots ). En forexandel har genom utnyttjande av hävstångseffekten ett värde av 100 000 amerikanska dollar (USD) (cirka 85 000 euro). Tack vare denna mekanism kunde hon genomföra transaktioner med ett större kapital än det som hon hade till sitt förfogande.

12 I ramavtalet återfanns klausul 30.2, som var en lagvalsklausul gällande cypriotisk lag, både för själva ramavtalet och för alla transaktioner mellan käranden och svaranden.

13 Den 3 oktober 2014 ingick J.P. ett finansiellt kontrakt avseende prisdifferenser med FIBO. Genom detta kontrakt lade J.P. in en köporder om 35 forexandelar för japanska yen (JPY) till en viss växelkurs, samtidigt som hon godtog att om FIBO erbjöds ett annat pris skulle köpordern inte genomföras utöver en viss kurs. Eftersom det erbjudna priset låg inom det sålunda fastställda intervallet godtog J.P. detta genom att bekräfta köpordern.

14 Till följd av att ett stort antal order hade lagts in i FIBO:s transaktionssystem, kom den order som hade lagts in av J.P. att verkställas med en försening på 16 sekunder. Under denna tidsperiod fluktuerade växelkursen USD/JPY på forexmarknaden. Detta medförde att FIBO:s köp av det belopp i amerikanska dollar som J.P. hade lagt in en order om kom att genomföras till en annan växelkurs än den som hon hade godkänt när hon bekräftade sin köporder.

15 Enligt J.P. skulle hon, om hennes köporder för basvalutan hade verkställts i rätt tid och inte med försening, ha gjort en ytterligare vinst på 8 927,90 USD (cirka 7 599 euro).

16 Under dessa omständigheter väckte J.P. talan vid Krajský soud v Ostravě (Regiondomstolen i Ostrava, Tjeckien) och yrkade återbetalning av den obehöriga vinst som FIBO hade gjort. Genom dom av den 9 december 2022 förpliktade regiondomstolen FIBO att betala 8 927,90 USD jämte dröjsmålsränta till J.P. Vad gäller fastställandet av tillämplig lag fann den att rättsförhållandet mellan J.P. och FIBO omfattades av tjeckisk rätt, eftersom det aktuella ramavtalet skulle betraktas som ett konsumentavtal i den mening som avses i artikel 6 i Rom I‑förordningen. Regiondomstolen bedömde att undantaget i artikel 6.4 d i förordningen inte var tillämpligt.

17 Krajský soud v Ostravě (Regiondomstolen i Ostrava) ansåg nämligen att det skulle göras skillnad beroende på om avtalet avsåg det finansiella instrumentet i sig eller rättigheter och skyldigheter avseende handel med det finansiella instrumentet. I det sistnämnda fallet utgör de aktuella tjänsterna finansiella tjänster som inte omfattas av undantaget i artikel 6.4 d i nämnda förordning. Denna bestämmelse innebär följaktligen att endast finansiella instrument som sådana, och inte avtal som reglerar förvärv och därmed sammanhängande transaktioner, undantas från bestämmelserna om konsumentskydd. Enligt regiondomstolen var det undantag som föreskrivs i nämnda bestämmelse således endast tillämpligt på finansiella kontrakt avseende prisdifferenser som ingåtts mellan parterna, vilka i sig utgjorde finansiella instrument, och inte på ramavtalet, där endast villkoren för ingåendet av sådana individuella avtal definieras.

18 Genom dom av den 27 juli 2023 fastställde Vrchní soud v Olomouci (Överdomstolen i Olomouc, Tjeckien) avgörandet från Krajský soud v Ostravě (Regiondomstolen i Ostrava). Enligt överdomstolen innehöll ramavtalet inte några rättigheter och skyldigheter som utgjorde ett ”finansiellt instrument”. I ramavtalet definierades istället en uppsättning regler och förfaranden som gjorde det möjligt för J.P. att ingå avtal med FIBO eller med andra personer, med FIBO som mellanhand. Överdomstolen påpekade att även om dessa förhållanden kunde leda till upprättandet av ett finansiellt instrument, hade detta instrument ändå sitt ursprung i den ”finansiella tjänst” som tillhandahölls.

19 FIBO överklagade därefter till Nejvyšší soud (Högsta domstolen, Tjeckien), som är den hänskjutande domstolen, och gjorde gällande att domstolarna i lägre instans hade gjort sig skyldiga till en felaktig rättstillämpning när de slog fast att tjeckisk rätt var tillämplig i det nationella målet. Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att avgöra om det är tjeckisk eller cypriotisk rätt som är tillämplig på rättsförhållandena mellan parterna i det nationella målet.

20 För att fastställa vilken lag som är tillämplig anser den hänskjutande domstolen att det bland annat ska prövas huruvida reglerna om prisbildning inom ramen för finansiella kontrakt avseende prisdifferenser eller FIBO:s rätt att ensidigt ändra transaktionspriset, i strid med reglerna i ramavtalet, omfattas av rättigheter och skyldigheter ”som utgör ett finansiellt instrument”, i den mening som avses i artikel 6.4 d i Rom I‑förordningen, eller om de tvärtom omfattas av rättigheter och skyldigheter som utgör ”tillhandahållande av en finansiell tjänst”, vilka kan omfattas av tillämpningsområdet för artikel 6 i denna förordning.

21 Enligt den hänskjutande domstolen medför karaktären av finansiella kontrakt avseende prisdifferenser, ramavtalets innehåll och villkoren för genomförande av sådana kontrakt avseende prisdifferenser som ingåtts mellan parterna, svårigheter vid tolkningen av de begrepp som nämns i föregående punkt, även vad gäller villkoret att dessa inte ska utgöra tillhandahållande av en finansiell tjänst. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att finansiella kontrakt avseende prisdifferenser är mycket spekulativa, riskfyllda och icke-standardiserade produkter vars struktur inte gör det möjligt att tydligt skilja mellan de rättigheter och skyldigheter som kännetecknar dem som finansiella instrument och de som kan knytas till tillhandahållandet av finansiella tjänster.

22 Den hänskjutande domstolen har påpekat att EU-domstolen redan har slagit fast att finansiella kontrakt avseende prisdifferenser utgör finansiella instrument, bland annat i dom av den 3 oktober 2019, Petruchová (C‑208/18, EU:C:2019:825), och dom av den 2 april 2020, Reliantco Investments och Reliantco Investments Limassol Sucursala București (C‑500/18, EU:C:2020:264). Denna tolkning har emellertid gjorts inom ramen för Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1). Denna förordning nr 1215/2012 innehåller emellertid inte något undantag som är jämförbart med det som föreskrivs i artikel 6.4 d i Rom I‑förordningen. Den hänskjutande domstolen anser därför att EU-domstolens praxis ännu inte gör det möjligt att tydligt fastställa vilka specifika rättigheter och skyldigheter som är knutna till finansiella kontrakt avseende prisdifferenser, bland annat vad gäller processen för prisbildningen eller för prisdifferenser. Således uppkommer även frågan huruvida denna process utgör tillhandahållande av finansiella tjänster eller om den avser rättigheter och skyldigheter som utgör ett finansiellt instrument.

23 Mot denna bakgrund beslutade Nejvyšší soud (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska artikel 6.4 d i [Rom I‑förordningen] tolkas så, att de rättigheter och skyldigheter som utgör ett finansiellt instrument även omfattar sådana rättigheter och skyldigheter som avser processen för att fastställa priset för finansiella kontrakt avseende prisdifferenser ( financial contract for differences ) eller processen för att fastställa skillnaden mellan priserna på de underliggande tillgångar för vilka ett finansiellt kontrakt avseende prisdifferenser ingås?”

Tolkningsfrågan

24 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 6.4 d i Rom I‑förordningen ska tolkas så, att begreppet ”rättigheter och skyldigheter som utgör ett finansiellt instrument”, i den mening som avses i denna bestämmelse, när det gäller ett finansiellt kontrakt avseende prisdifferenser ( financial contract for differences ) som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument, omfattar de rättigheter och skyldigheter som avser de ekonomiska villkor under vilka konsumentens köporder fullgörs, och närmare bestämt fastställandet av skillnaden mellan de referenskurser som används för att beräkna den vinst eller förlust som följer av detta kontrakt. Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarhet i huruvida detta begrepp omfattar de bestämmelser i det ramavtal som ingåtts mellan konsumenten och näringsidkaren, vilka innebär att näringsidkaren har möjlighet att avstå från att utföra en sådan order, eller att utföra den på andra villkor än de som konsumenten ursprungligen angett.

25 Det ska inledningsvis erinras om att Rom I‑förordningen syftar till att bidra till enhetligheten av de lagvalsregler som gäller i medlemsstaterna. För att förbättra möjligheten att förutse resultatet av en tvist och öka säkerheten i fråga om vilken lag som är tillämplig fastställs i denna förordning enhetliga lagvalsregler som leder till att samma lag är tillämplig oavsett vid vilket lands domstol talan har väckts.

26 I artikel 6.1 i Rom I‑förordningen föreskrivs att ett avtal som ingås av en fysisk person (konsumenten) för ändamål som kan anses ligga utanför hans eller hennes näringsverksamhet, med en annan person som agerar inom ramen för sin näringsverksamhet (näringsidkaren), ska vara underkastade lagen i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort, under förutsättning att näringsidkaren bedriver sin affärsverksamhet eller yrkesverksamhet i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort, eller på något sätt riktar sådan verksamhet till det landet eller till flera länder, inbegripet det landet.

27 Enligt artikel 6.2 i Rom I‑förordningen får parterna i ett konsumentavtal, det vill säga ett avtal som ingåtts av en näringsidkare och en konsument, välja vilken lag som ska tillämpas på avtalet. Ett sådant val får dock inte medföra att konsumenten berövas det skydd som tillförsäkras konsumenten genom sådana bestämmelser som inte kan avtalas bort enligt den lag som, om inget lagval gjorts, skulle ha varit tillämplig enligt artikel 6.1.

28 I artikel 6.4 i Rom I‑förordningen anges i vilka fall punkterna 1 och 2 i artikel 6 inte ska tillämpas.

29 I artikel 6.4 d i Rom I‑förordningen föreskrivs i synnerhet att punkterna 1 och 2 i denna artikel varken ska tillämpas på ”rättigheter och skyldigheter som utgör ett finansiellt instrument” eller på rättigheter och skyldigheter som utgör villkoren för emittering, erbjudande till allmänheten och anbud om övertagande av överlåtbara värdepapper och för tecknande eller inlösning av andelar i företag för kollektiva investeringar, under förutsättning att dessa inte utgör tillhandahållande av en finansiell tjänst.

30 Enligt skäl 28 i Rom I‑förordningen ”[är] [d]et … viktigt att säkerställa att rättigheter och skyldigheter som utgör ett finansiellt instrument inte omfattas av den allmänna regel som gäller för konsumentavtal, eftersom detta kan medföra att skilda lagar tillämpas på vart och ett av de utfärdade instrumenten, varigenom deras art ändras och fungibel handel med och fungibelt utbud av dessa instrument förhindras”.

31 I Rom I‑förordningen definieras inte begreppet finansiellt instrument i den mening som avses i förordningen.

32 I skäl 30 i denna förordning anges emellertid att ”med finansiella instrument och överlåtbara värdepapper avses i denna förordning finansiella instrument och överlåtbara värdepapper enligt definitionen i artikel 4 i direktiv 2004/39/EG”.

33 I artikel 4.1 led 17 i direktiv 2004/39 definieras ”finansiella instrument” som sådana instrument som anges avsnitt C i bilaga I till direktivet. Denna bilaga har rubriken ”Förteckning över tjänster, verksamheter och finansiella instrument” och i avsnitt C i bilagan anges bland annat finansiella kontrakt avseende prisdifferenser, värdepapper, optioner, terminskontrakt, swappar, räntesäkringsavtal och andra derivatkontrakt som avser värdepapper, valutor eller räntesatser.

34 Såsom Europeiska kommissionen har påpekat kan ett finansiellt instrument definieras som en uppsättning rättigheter och skyldigheter av bolagsrättslig karaktär, såsom aktier, eller av avtalsmässig karaktär, såsom obligationer, optioner eller derivatkontrakt. Vad särskilt gäller finansiella kontrakt avseende prisdifferenser kan det konstateras att dessa är av avtalsmässig karaktär. De är nämligen derivatkontrakt som regleras kontant och syftar till att överföra exponeringen för förändringar av ett underliggande värdepappers värde till investeraren. Transaktionen mellan parterna baseras på skillnaden mellan värdet av den underliggande tillgången när avtalet ingicks och dess värde vid försäljningen.

35 I förevarande fall avser den hänskjutande domstolens fråga definitionen av ”rättigheter och skyldigheter som utgör ett finansiellt instrument” i den mening som avses i artikel 6.4 d i Rom I‑förordningen.

36 Det framgår nämligen av beslutet om hänskjutande att FIBO, enligt klausul 8.10 i ramavtalet, vid tekniska fel på handelsplattformen eller andra tekniska problem hade förbehållit sig rätten att avstå från att utföra den order som J.P. hade lagt eller att utföra den till ett annat pris än det som J.P. ursprungligen hade godtagit.

37 För att kunna besvara denna fråga är det nödvändigt att tolka artikel 6.4 d i Rom I‑förordningen inte bara med hänsyn till dess lydelse, utan även med hänsyn till dess sammanhang och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som den ingår i (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2016, Ognyanoy, C‑554/14, EU:C:2016:835, punkt 31).

38 Vad gäller lydelsen av artikel 6.4 d i Rom I‑förordningen, används i den franska språkversionen verbet ” constituer ” (”utgör”) i uttrycket ” droits et obligations qui constituent des instruments financiers ” (”rättigheter och skyldigheter som utgör ett finansiellt instrument”). Användningen av detta verb kan leda till slutsatsen att den uteslutning av finansiella instrument från konsumentskyddet som föreskrivs i denna bestämmelse endast avser rättigheter och skyldigheter som i sig utgör finansiella instrument.

39 Det kan emellertid konstateras att det finns skillnader mellan de olika språkversionerna av artikel 6.4 d i Rom I‑förordningen.

40 I nästan samtliga av dessa språkversioner, det vill säga i 22 av dem, används verbet ”utgör”. Detta gäller för den bulgariska (” съставляват ”), den spanska (” constituyan ”), den tjeckiska (” představují ”), den danska (” udgør ”), den grekiska (” συνιστούν ”), den engelska (” constitute ”), den franska (” constituent ”), den irländska (” arb … iad ”), den kroatiska (” predstavljaju ”), den italienska (” costituiscono ”), den lettiska (” veido ”), den litauiska (” sudarančioms ”), den ungerska (” megtestesített ”), den maltesiska (” jikkostitwixxu ”), den holländska (” vormen ”), den polska (” stanowiących ”), den portugisiska (” constituam ”), den rumänska (” constituie ”), den slovakiska (” predstavujú ”), den slovenska (” tvorijo ”), den finska (” muodostavat ”) och den svenska versionen (”utgör”).

41 I den estniska versionen av denna bestämmelse förekommer samma betydelse som i de 22 ovannämnda språkversionerna, utan att detta verb används, då det i denna språkversion hänvisas till rättigheter och skyldigheter ”i form av ett finansiellt instrument” (” finantsinstrumendi kujul esinevad ”).

42 Den tyska versionen av denna bestämmelse skiljer sig däremot från de andra språkversionerna. I den versionen används nämligen uttrycket ”avseende ett finansiellt instrument” (” im Zusammenhang mit einem Finanzinstrument ”), vars räckvidd blir mer omfattande än det som verbet ”utgör” ger upphov till.

43 Enligt domstolens praxis kan den formulering som använts i en av språkversionerna av en unionsrättslig bestämmelse inte ensam kan ligga till grund för tolkningen av denna bestämmelse eller ges företräde i förhållande till övriga språkversioner. Unionsbestämmelserna ska nämligen tolkas och tillämpas på ett enhetligt sätt mot bakgrund av de olika versionerna på samtliga unionsspråk. I händelse av bristande överensstämmelse mellan språkversionerna av en unionsrättslig text, ska den aktuella bestämmelsen tolkas med hänsyn till sammanhanget och ändamålet med de föreskrifter i vilka den ingår (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 oktober 1977, Bouchereau, 30/77, EU:C:1977:172; svensk specialutgåva s. 459, punkt 14, och beslut av den 2 december 2022, Compania Naţională de Transporturi Aeriene Tarom, C‑229/22, EU:C:2022:978, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

44 Mot bakgrund av ordalydelsen i artikel 6.4 d i Rom I‑förordningen i 23 av de 24 språkversionerna kan det konstateras att denna bestämmelse inte omfattar samtliga rättigheter och skyldigheter som har samband med ett finansiellt instrument, utan endast de rättigheter och skyldigheter som i sig utgör detta instrument.

45 När det gäller ett finansiellt kontrakt avseende prisdifferenser beror dess typiska struktur bland annat på den mekanism genom vilken parterna utsätter sig för förändringar i värdet på en underliggande tillgång och fastställer, när kontraktet löper ut, den skillnad som ska betalas dem emellan.

46 De bestämmelser som reglerar villkoren för att näringsidkaren ska ta emot, bearbeta, verkställa eller ändra konsumentens order omfattas däremot inte, om enbart ordalydelsen i artikel 6.4 d i Rom I‑förordningen beaktas, av de rättigheter och skyldigheter som i sig utgör det finansiella instrumentet.

47 Denna tolkning av bestämmelsens lydelse vinner stöd av en tolkning av sammanhanget för denna. I skäl 30 i denna förordning hänvisas, vad gäller begreppet finansiella instrument, till de instrument som avses i artikel 4 i direktiv 2004/39. I bilaga I till detta direktiv görs emellertid skillnad på investeringstjänster och investeringsverksamhet, å ena sidan, vilka räknas upp i avsnitt A, och finansiella instrument som räknas upp i avsnitt C, å andra sidan, där finansiella kontrakt avseende prisdifferenser anges. Avsnitt A i denna bilaga avser bland annat mottagande och vidarebefordran av order beträffande ett eller flera finansiella instrument, utförande av order på kunders uppdrag, handel för egen räkning och portföljförvaltning. Dessa tjänster avser finansiella instrument, men de sammanfaller inte med de rättigheter och skyldigheter som utgör sådana instrument.

48 Härav följer att de bestämmelser i ett ramavtal där villkoren fastställs för en näringsidkares mottagande eller utförande av en order enligt ett finansiellt kontrakt avseende prisdifferenser – inbegripet de villkor som gör det möjligt för näringsidkaren att, vid tekniska fel, avstå från att utföra ordern eller att utföra den till ett annat pris än det som ursprungligen godtagits av konsumenten – ingår i sammanhanget för tillhandahållandet av en finansiell tjänst och gäller inte definitionen av det finansiella instrumentet i sig.

49 Denna tolkning är slutligen förenlig med syftet för artikel 6.4 d i Rom I‑förordningen. Det framgår nämligen av skäl 28 i förordningen att undantaget för rättigheter och skyldigheter som utgör finansiella instrument från tillämpningsområdet för den skyddsregel som gäller för konsumentavtal i artikel 6.1 och 6.2 syftar till att förhindra att skilda lagar tillämpas på vart och ett av de utfärdade instrumenten, varigenom deras art ändras och fungibel handel med och fungibelt utbud av dessa instrument förhindras.

50 Detta syfte motiverar emellertid inte att detta undantag utvidgas till att omfatta bestämmelser i ett ramavtal som, i ett individualiserat förhållande mellan en näringsidkare och en konsument, reglerar villkoren för mottagande, hantering eller utförande av en order enligt ett finansiellt kontrakt avseende prisdifferenser. En sådan utvidgning skulle dessutom vara svår att förena med den karaktär av undantag som artikel 6.4 d i Rom I‑förordningen har. Denna bestämmelse ska nämligen tolkas restriktivt eftersom den innebär att skyddsreglerna i artikel 6.1 och 6.2 inte ska tillämpas.

51 Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat är finansiella kontrakt avseende prisdifferenser dessutom komplexa, mycket spekulativa och icke-standardiserade instrument som medför betydande risker för konsumenten. En extensiv tolkning av uttrycket ”rättigheter och skyldigheter som utgör ett finansiellt instrument”, vilken skulle omfatta ett ramavtals bestämmelser enligt vilka näringsidkaren ensidigt får ändra villkoren för utförandet av ordern eller för ingåendet av finansiella kontrakt avseende prisdifferenser, innebär att konsumenten berövas det skydd som han eller hon tillförsäkras enligt lagen i medlemsstaten för hans eller hennes vanliga vistelseort, eller till och med, för det fall den skulle leda till att lagen i ett tredjeland tillämpas, från det skydd som följer av unionsrätten. Det är således förenligt med det syfte att skydda konsumenterna, som eftersträvas med artikel 6.4 i Rom I‑förordningen, att begränsa detta uttryck till de rättigheter och skyldigheter som definierar finansiella kontrakt avseende prisdifferenser som sådana.

52 Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden ska tolkningsfrågan besvaras så, att artikel 6.4 d i Rom I‑förordningen ska tolkas på följande sätt. Begreppet ”rättigheter och skyldigheter som utgör ett finansiellt instrument”, i den mening som avses i denna bestämmelse, när det gäller ett finansiellt kontrakt avseende prisdifferenser ( financial contract for differences ) som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument, omfattar de rättigheter och skyldigheter som avser de ekonomiska villkor under vilka konsumentens köporder fullgörs, och närmare bestämt fastställandet av skillnaden mellan de referenskurser som används för att beräkna den vinst eller förlust som följer av detta kontrakt. Detta begrepp omfattar emellertid inte de bestämmelser i det ramavtal som ingåtts mellan konsumenten och näringsidkaren, vilka innebär att näringsidkaren har möjlighet att avstå från att utföra en sådan order, eller att utföra den på andra villkor än de som konsumenten ursprungligen angett.

Rättegångskostnader

53 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:

Artikel 6.4 d i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I)

ska tolkas på följande sätt:

Begreppet ”rättigheter och skyldigheter som utgör ett finansiellt instrument”, i den mening som avses i denna bestämmelse, när det gäller ett finansiellt kontrakt avseende prisdifferenser ( financial contract for differences ) som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument, omfattar de rättigheter och skyldigheter som avser de ekonomiska villkor under vilka konsumentens köporder fullgörs, och närmare bestämt fastställandet av skillnaden mellan de referenskurser som används för att beräkna den vinst eller förlust som följer av detta kontrakt. Detta begrepp omfattar emellertid inte de bestämmelser i det ramavtal som ingåtts mellan konsumenten och näringsidkaren, vilka innebär att näringsidkaren har möjlighet att avstå från att utföra en sådan order, eller att utföra den på andra villkor än de som konsumenten ursprungligen angett.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: tjeckiska.