ext/celex/62025TJ0013

Preliminär utgåva

TRIBUNALENS DOM (fjärde avdelningen)

den 10 juni 2026 ( * )

” Personalmål – Tillfälligt anställda – Tillsvidareanställning – Artikel 2 c i anställningsvillkoren för övriga anställda – Uppsägning av kontrakt – Artikel 47 c i) i anställningsvillkoren för övriga anställda – Bristande förtroende – Felaktig rättstillämpning – Skadeståndsansvar – Ideell skada ”

I mål T‑13/25,

HC , företrädd av advokaten L. Levi,

sökande,

mot

Europeiska unionens domstol, företrädd av Á. Almendros Manzano och G. Bittoni, båda i egenskap av ombud,

svarande,

meddelar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen),

sammansatt av ordföranden G. De Baere samt domarna R. Meyer (referent) och D. Jočienė,

justitiesekreterare: H. Eriksson, handläggare,

efter den skriftliga delen av förfarandet

efter förhandlingen den 14 januari 2026,

följande

Dom

1 Sökanden, HC, har genom sin talan enligt artikel 270 FEUF yrkat dels ogiltigförklaring av svarandens beslut av den 2 juli 2024 att säga upp sökandens kontrakt som tillfälligt anställd, med giltighet tills vidare, (nedan kallat det angripna beslutet) med stöd av artikel 47 i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (nedan kallade anställningsvillkoren), dels ersättning för den skada som sökanden påstår sig ha lidit till följd av detta beslut.

Bakgrunden till tvisten

2 Sökanden anställdes av svaranden den 4 september 2001. Från och med juni 2016 rekryterades hon som tillfälligt anställd med stöd av artikel 2 c i anställningsvillkoren enligt ett kontrakt med giltighet tills vidare. Tjänsten var placerad vid en domares kabinett vid Europeiska unionens tribunal (nedan kallad ledamoten).

3 Den 6 september 2022 uppstod en tvist mellan ledamoten och sökanden angående semesterdagar som sökanden hade tagit ut och godkännandet av dessa.

4 Den 9 september 2022 sjukskrevs sökanden.

5 Genom e-postmeddelande av den 15 september 2022, som skickades till sekretariatet vid direktoratet för personal och till administrationen med ansvar för svarandens personal (nedan kallat personalavdelningen), påtalade sökanden en arbetssituation som hade blivit ”omöjlig” och uttryckte en önskan om att få till stånd ett möte, i syfte att redogöra för den mobbning som sökanden påstod sig ha utsatts för av ledamoten. Hon angav att hon hade för avsikt att lämna in en ansökan om bistånd. Personalavdelningen svarade sökanden samma dag och underrättade henne om institutionens interna regler om mobbning. Hon uppmanades att på nytt kontakta personalavdelningen i början av oktober 2022 för ett samtal.

6 Den 4 oktober 2022 hölls ett möte mellan administrationens generaldirektör och ledamoten på dennes kontor.

7 Genom skrivelse författad av sökandens ombud den 26 oktober 2022, framställde sökanden en begäran om ett möte med tribunalens ordförande i syfte att identifiera ”konstruktiva lösningar” på de svårigheter som uppstått med ledamoten. I skrivelsen preciserade hon samtidigt att begäran inte utgjorde en del av något formellt förfarande. Ett möte ägde därefter rum den 16 november 2022 mellan sökanden och hennes ombud, tribunalens ordförande och svarandens juridiska rådgivare i administrativa ärenden.

8 Genom ett memorandum av den 16 december 2022 (nedan kallat memorandumet av den 16 december 2022) underrättade ledamoten sökanden om sin avsikt att avsluta deras anställningsförhållande på grund av bristande förtroende, och på grund av sökandens uppträdande i samband med utförandet av sina arbetsuppgifter på ledamotens kabinett under de månader som föregick den 9 september 2022. Ledamoten kritiserade särskilt sökanden för bristande tillgänglighet, vilket enligt ledamoten vittnade om en brist på yrkesetik. Här tillkom enligt ledamoten en allt sämre produktivitet, proaktivitet och motivation, samt bristande självständighet och uppföljning vid utförandet av vissa uppgifter. Ledamoten uppmanade sökanden att inkomma med eventuella synpunkter, vilket hon gjorde genom skrivelse av den 5 januari 2023.

9 Genom memorandum av den 1 februari 2023 (nedan kallat memorandumet av den 1 februari 2023) begärde ledamoten att tribunalens justitiesekreterare skulle vidta nödvändiga administrativa åtgärder för att säga upp sökandens kontrakt som tillfälligt anställd. Ledamoten hänvisade till sitt memorandum av den 16 december 2022, som bifogades nämnda memorandum, och informerade sökanden om sin avsikt att säga upp kontraktet och om de överväganden som lett till detta beslut.

10 Den 15 februari 2023 ingav sökanden, med tillämpning av artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), en begäran om bistånd i den mening som avses i artikel 24 i tjänsteföreskrifterna (nedan kallad begäran om bistånd). Till stöd för sin begäran redogjorde hon utförligt för en rad beteenden som hon ansåg hade medfört att hon blev sjukskriven. Hon begärde dels att den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal (nedan kallad anställningsmyndigheten) skulle inleda en administrativ utredning för att fastställa de faktiska omständigheterna och dra lämpliga slutsatser därav, dels att varje förfarande för att avsluta anställningsförhållandet skulle frysas.

11 Genom beslut av den 25 maj 2023 avslog den kommitté inom tribunalen som är behörig att genomföra biståndsskyldigheten (nedan kallad biståndskommittén), sökandens begäran om bistånd. Den 17 augusti 2023 ingav sökanden ett klagomål mot detta beslut med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna.

12 Genom skrivelse av den 6 september 2023 underrättade personalavdelningen sökanden, som då var sjukskriven sedan den 9 september 2022, om att ärendet hade hänskjutits till invaliditetskommittén i enlighet med artikel 59.4 i tjänsteföreskrifterna, för att denna skulle avgöra om hennes hälsotillstånd gjorde det möjligt för henne att fortsätta att tjänstgöra hos svaranden.

13 Genom beslut av den 8 september 2023 vilandeförklarade anställningsmyndigheten förfarandet för uppsägning av sökandens kontrakt som tillfälligt anställd till dess att invaliditetskommittén hade fattat sitt beslut, i syfte att förfarandet vid invaliditetskommittén skulle genomföras på ett korrekt sätt.

14 Genom beslut av den 9 oktober 2023 återkallade den kommitté vid tribunalen som är behörig att pröva klagomål (nedan kallad kommittén med behörighet att pröva klagomål) biståndskommitténs beslut av den 25 maj 2023. Den förstnämnda kommittén slog i huvudsak fast dels att biståndskommittén hade gjort en felaktig bedömning av tillämpningsområdet för artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, dels att den felaktigt hade ansett att begäran om bistånd grundade sig på rena påståenden utan minsta bevisning.

15 Den 6 december 2023 slog invaliditetskommittén fast att sökanden inte led av sådan total bestående invaliditet som gjorde det omöjligt för henne att utföra de arbetsuppgifter som motsvarade en tjänst i hennes tjänstegrupp och att hon därför var skyldig att fortsätta sin tjänstgöring.

16 Genom beslut av den 14 december 2023 fann anställningsmyndigheten, mot bakgrund av invaliditetskommitténs slutsatser, att sökanden var arbetsför och att hon skulle återinträda i tjänst från och med den 8 januari 2024. Anställningsmyndigheten beslutade därför som en provisorisk åtgärd och som en säkerhetsåtgärd att hon skulle ställas till förfogande för en av svarandens avdelningar med bibehållen lönegrad och löneklass.

17 Genom beslut av den 20 februari 2024 (nedan kallat beslutet av den 20 februari 2024) beslutade biståndskommittén att åtgärden att ställa sökanden till svarandens förfogande utgjorde en lämplig åtgärd för att tillmötesgå begäran om bistånd. Kommittén avslog begäran i övriga delar. Eftersom detta beslut inte har varit föremål för något klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, vann det laga kraft den 20 maj 2024.

18 Genom skrivelse av den 6 juni 2024 underrättade personalavdelningen sökanden om att anställningsmyndigheten hade avslutat åtgärden som bestod i att frysa förfarandet för uppsägning av hennes kontrakt som tillfälligt anställd, eftersom biståndskommitténs beslut av den 20 februari 2024 hade vunnit laga kraft. Personalavdelningen informerade även sökanden om att anställningsmyndigheten hade för avsikt att säga upp hennes kontrakt med stöd av artikel 47 c i) i anställningsvillkoren på grund av bristande förtroende. Personalavdelningen påpekade i detta avseende i sin skrivelse att det förelåg ett ”svårt eller till och med konfliktfyllt förhållande” mellan sökanden och ledamoten, vilket bekräftades i biståndskommitténs beslut av den 20 februari 2024. Personalavdelningen informerade sökanden om att hon kunde yttra sig över anställningsmyndighetens avsikt att säga upp hennes kontrakt som tillfälligt anställd före den 20 juni 2024.

19 Den 20 juni 2024 inkom sökanden med sitt yttrande. Hon gjorde särskilt gällande att det påstådda bristande förtroendet grundade sig på andra omständigheter än dem som ledamoten hade anfört i memorandumet av den 1 februari 2023, och att anställningsmyndigheten inte hade rätt att ersätta de skäl som nämnda ledamot hade anfört med andra skäl för att visa att förtroendet hade brutits.

20 Den 2 juli 2024 antog anställningsmyndigheten det angripna beslutet genom vilket sökandens kontrakt som tillfälligt anställd sades upp med tillämpning av artikel 47 c i) i anställningsvillkoren för övriga anställda, med tio månaders uppsägningstid. I det angripna beslutet konstaterade anställningsmyndigheten bland annat att förekomsten av ett ”svårt eller till och med konfliktfyllt förhållande” mellan sökanden och den ledamot hos vilken hon utförde sina arbetsuppgifter enligt ett kontrakt grundat på artikel 2 c i anställningsvillkoren visade att det inte förelåg något förtroende dem emellan.

21 Den 17 augusti 2024 ingav sökanden ett klagomål mot det angripna beslutet i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna.

22 Genom beslut R-8/24 av den 1 oktober 2024 avslogs detta klagomål av kommittén med behörighet att pröva klagomål (nedan kallat beslutet att avslå klagomålet).

23 Den uppsägningstid som föreskrevs i det angripna beslutet förlängdes på grund av att sökanden var sjukskriven, varför hennes kontrakt som tillfälligt anställd sades upp med verkan från början av augusti 2025, det vill säga mindre än en månad innan hon gick i pension.

Parternas yrkanden

24 Sökanden har yrkat att tribunalen ska

– ogiltigförklara det angripna beslutet och, i den mån det är nödvändigt, beslutet att avslå klagomålet, och

– förplikta svaranden att utge 50 000 euro till sökanden som ersättning för den skada som hon påstår sig ha lidit, och

– förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

25 Svaranden har yrkat att tribunalen ska

– ogilla talan i vissa delar, och i övrigt avvisa den,

– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

Rättslig bedömning

Yrkandet om ogiltigförklaring

Föremålet för yrkandet om ogiltigförklaring

26 Tribunalen konstaterar inledningsvis att det framgår av yrkandena om ogiltigförklaring att sökanden har yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara inte bara det angripna beslutet, utan även, i den mån det är nödvändigt, beslutet att avslå klagomålet.

27 Det följer av fast rättspraxis att yrkanden om ogiltigförklaring som formellt framställs mot ett beslut att avslå ett klagomål får till följd att den rättsakt som är föremål för klagomålet prövas av tribunalen, när yrkandena som sådana saknar självständigt innehåll (se dom av den 13 juli 2018, Curto/parlamentet, T‑275/17, EU:T:2018:479, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

28 Eftersom beslutet att avslå klagomålet i förevarande fall endast bekräftar det angripna beslutet genom att precisera skälen som anförts till stöd för detta beslut, finner tribunalen att yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet att avslå klagomålet saknar självständigt innehåll och att det således inte finns anledning att specifikt pröva detta yrkande. Vid prövningen av huruvida det angripna beslutet är lagenligt ska dock hänsyn tas till motiveringen i beslutet att avslå klagomålet, eftersom denna anses sammanfalla med motiveringen av det angripna beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2019, Wattiau/parlamentet, T‑737/17, EU:T:2019:273, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

Prövning i sak

29 Sökanden har anfört fyra grunder till stöd för sin talan. Den första grunden, som består av tre delar, avser att det gjorts en uppenbart oriktig bedömning och felaktig rättstillämpning vad gäller grunden för uppsägningen av sökandens kontrakt som tillfälligt anställd, åsidosättande av artikel 47 i anställningsvillkoren och av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna samt åsidosättande av aktsamhets- och omsorgsplikten. Den andra grunden avser att det föreligger en uppenbart oriktig bedömning vad gäller skälen till att uppsägningsförfarandet återupptogs, en felaktig tillämpning av artikel 47 c i anställningsvillkoren samt maktmissbruk. Den tredje grunden avser åsidosättande av rätten att yttra sig och motiveringsskyldigheten. Den fjärde grunden avser åsidosättande av artiklarna 12a och 22a i tjänsteföreskrifterna.

30 Genom den första grundens första del har sökanden närmare bestämt gjort gällande att anställningsmyndigheten överskred sitt utrymme för skönsmässig bedömning, gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och överskred sina befogenheter enligt artikel 47 c i anställningsvillkoren när en begäran om uppsägning av ett kontrakt som tillfälligt anställd grundas på bristande förtroende. Enligt sökanden gjorde anställningsmyndigheten inte någon kontroll av huruvida de faktiska omständigheter och den kritik som ledamoten hade åberopat i begäran om uppsägning var materiellt riktiga. Anställningsmyndigheten ersatte vidare dessa skäl med sina egna skäl för att styrka ett bristande förtroende.

31 Svaranden har bestritt sökandens argument inom ramen för den första grundens första del och gjort gällande följande. Det finns enligt svaranden inte någon bestämmelse som ålägger anställningsmyndigheten att – vid bedömningen av en begäran om uppsägning av ett kontrakt som tillfälligt anställd, på grund av bristande förtroende, där den tillfälligt anställde utför sina arbetsuppgifter enligt ett kontrakt som grundas på artikel 2 c i anställningsvillkoren – endast beakta de omständigheter som anförts av den överordnade hos vilken den anställde tjänstgör. Svaranden har hävdat att anställningsmyndigheten, med hänsyn till det stora utrymme för skönsmässig bedömning som denna myndighet förfogar över på området, måste kunna beakta samtliga relevanta omständigheter.

32 Enligt svaranden har sökanden misstagit sig när det gäller tolkningen av tillämplig rättspraxis. Svaranden har gjort gällande att förbudet för anställningsmyndigheten att ersätta den bedömning som gjorts av den överordnade, hos vilken den anställde i fråga tjänstgör, med sin egen bedömning endast avser frågan huruvida förtroendet faktiskt har brutits och inte bedömningen av de skäl som kan styrka att så har skett. Svaranden har dessutom hävdat att det framgår av rättspraxis att även om det ankommer på den berörda överordnade att inge en begäran om uppsägning, så ankommer det uteslutande på anställningsmyndigheten att besluta om uppsägningen och fastställa skälen härför. Detta innebär i sin tur att anställningsmyndigheten i förekommande fall kan grunda sitt beslut på andra omständigheter än dem som åberopats till stöd för den ursprungliga begäran.

33 Svaranden har tillagt att om anställningsmyndigheten inte hade möjlighet att grunda uppsägningen av en tillfälligt anställds kontrakt på andra skäl än dem som åberopats av den ledamot hos vilken den tillfälligt anställde tjänstgör, skulle detta strida mot det administrativa förfarandets föränderliga karaktär.

34 Det ska i detta hänseende erinras om att det i artikel 2 c i anställningsvillkoren föreskrivs en möjlighet att rekrytera tillfälligt anställda för att tjänstgöra hos en person som fullgör ett uppdrag enligt EU-fördraget eller EUF-fördraget, såsom bland annat tribunalens ledamöter. Enligt artikel 8 tredje stycket i anställningsvillkoren ska tillfälligt anställda som tjänstgör hos en ledamot av tribunalen, när de rekryteras på denna grund, anställas tills vidare, men som längst så länge den aktuella ledamotens mandatperiod varar.

35 Enligt artikel 47 c i) i anställningsvillkoren ska tillfälligt anställdas anställning – om kontraktet gäller tills vidare – upphöra vid utgången av den uppsägningstid som anges i kontraktet varvid uppsägningstiden inte får vara kortare än en månad för varje fullgjort tjänsteår, dock minst tre månader och högst tio månader.

36 Vad gäller de skäl som kan anföras till stöd för uppsägning av ett kontrakt som tillfälligt anställd med giltighet tills vidare, där rekryteringen skett med stöd av artikel 2 c i anställningsvillkoren, så framgår det av rättspraxis att ett sådant kontrakt kan sägas upp på grund av att förtroendet har brutits, eftersom detta anställningsavtal intuitu personae huvudsakligen baseras på ömsesidigt förtroende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 2023, SE/kommissionen, T‑223/21, EU:T:2023:375, punkt 138 och där angiven rättspraxis, och dom av den 24 februari 2010, P/parlamentet, F-89/08, EU:F:2010:11, punkt 32).

37 Enligt rättspraxis krävs att anställningsmyndigheten uttryckligen anger de faktiska omständigheter som påvisar eller styrker att det föreligger ett bristande förtroende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 november 2019, WN/parlamentet, T‑431/18, ej publicerad, EU:T:2019:781, punkt 31).

38 Det framgår vidare av fast rättspraxis att det inte ankommer på anställningsmyndigheten att ersätta den bedömning som sökandens överordnade har gjort med sin egen bedömning av huruvida det föreligger ett bristande förtroende. Anställningsmyndigheten ska emellertid göra en bedömning i tre steg. Den ska först pröva huruvida det verkligen har gjorts gällande att förtroendet brustit eller har gått förlorat, därefter kontrollera att sakförhållandena återgetts på ett korrekt sätt och, slutligen, försäkra sig om att begäran om uppsägning, mot bakgrund av de skäl som anförs för uppsägningen, inte innebär ett åsidosättande av grundläggande rättigheter eller maktmissbruk (se dom av den 8 maj 2024, UF/kommissionen, T‑24/23, EU:T:2024:293, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

39 Det är mot bakgrund av dessa överväganden som tribunalen ska pröva huruvida anställningsmyndigheten, som av ledamoten anmodats att säga upp sökandens kontrakt, såsom sökanden har hävdat, var skyldig att kontrollera att ledamoten återgett sakförhållandena på ett korrekt sätt och därefter begränsa sig till de skäl som denne hade åberopat för att styrka att förtroendet hade brustit och följaktligen inte kunde ersätta dessa skäl med sina egna skäl.

40 Vad för det första gäller de skäl som åberopades i det angripna beslutet för att säga upp sökandens kontrakt, konstaterade anställningsmyndigheten bland annat att det förelåg ett ”svårt eller till och med konfliktfyllt förhållande” mellan sökanden och ledamoten, vilket bekräftades i biståndskommitténs beslut av den 20 februari 2024, något som ”i sig [visade] att förtroendet brustit” mellan sökanden och ledamoten.

41 På samma sätt angav kommittén med behörighet att pröva klagomål i beslutet om avslag på klagomålet bland annat att det förelåg ett ”svårt eller till och med konfliktfyllt förhållande” mellan ledamoten och sökanden enligt biståndskommitténs beslut av den 20 februari 2024 och att ”det inte på allvar [kunde] bestridas att förtroendet under sådana omständigheter [måste] anses ha brustit”.

42 För att styrka det bristande förtroendet kritiserade ledamoten, i sitt memorandum av den 16 december 2022, som bilagts memorandumet av den 1 februari 2023, sökanden för bristande tillgänglighet, vilket enligt ledamoten vittnade om en brist på yrkesetik. Här tillkom enligt ledamoten en allt sämre produktivitet, proaktivitet och motivation, samt bristande självständighet och uppföljning vid utförandet av vissa uppgifter. Ledamoten nämnde inte att det förelåg ett ”svårt eller till och med konfliktfyllt förhållande”.

43 Det ska i detta hänseende påpekas att anställningsmyndigheten, med risk för att det system som inrättats genom artikel 2 c i anställningsvillkoren annars förvanskas, inte får ingripa i den aspekt av anställningsförhållandet mellan den överordnade och den tillfälligt anställde som avser intuitu personae , det vill säga den del av anställningsförhållandet som gäller de personliga egenskaperna, i enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 36 ovan. Så skulle emellertid vara fallet om anställningsmyndigheten, i den överordnades ställe, beslutade vad som lett till att förtroendet brustit.

44 Ett bristande förtroende mellan den överordnade och den tillfälligt anställde – det vill säga huruvida det personliga förhållande som anses vara kännetecknande för anställningsförhållandet ( intuitu personae) fortfarande föreligger – kan nämligen inte styrkas genom faktiska omständigheter vars existens den överordnade själv inte har gjort gällande. I annat fall skulle vederbörande tillskrivas klagomål som han eller hon inte står bakom och, i slutändan, någon annan träda i hans eller hennes ställe vid bedömningen av de skäl som fick honom eller henne att hysa förtroende för medarbetaren.

45 Genom att grunda det angripna beslutet på skäl som inte åberopats av ledamoten åsidosatte anställningsmyndigheten således artikel 2 c i anställningsvillkoren och gjorde sig därmed skyldig till felaktig rättstillämpning.

46 För det andra framgår det av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 38 ovan att anställningsmyndighetens prövning av huruvida de faktiska omständigheterna återges på ett korrekt sätt avser de omständigheter som den överordnade har klandrat den tillfälligt anställde för i en situation där denne överordnade har framställt en begäran om att den berörde anställdes kontrakt ska sägas upp på grund av bristande förtroende.

47 I förevarande fall framgår det emellertid av det angripna beslutet att anställningsmyndigheten endast angav att den var skyldig att ”beakta samtliga relevanta omständigheter, inte bara dem som anförts i [ledamotens] ovannämnda memoranda [av den 16 december 2022 och av den 1 februari 2023], utan även de omständigheter som nämns i [biståndskommitténs] beslut av den 20 februari 2024, vilket under tiden har vunnit laga kraft”. Ingen av de omständigheter som ”anförts i ovannämnda memoranda” av ledamoten har emellertid undersökts, bedömts eller ens nämnts i det angripna beslutet.

48 Det framgår även av beslutet att avslå klagomålet att kommittén med behörighet att pröva klagomål inte heller uttalade sig om de omständigheter som ledamoten klandrade sökanden för i syfte att styrka ett bristande förtroende. Nämnda kommitté ansåg endast att ”anställningsmyndigheten, med stöd av sitt stora utrymme för skönsmässig bedömning, [måste] kunna beakta samtliga omständigheter, däribland, i förevarande fall, resultatet av det biståndsförfarande som klaganden själv inlett”.

49 Härav följer att varken anställningsmyndigheten eller kommittén med behörighet att pröva klagomål prövade eller kontrollerade att de omständigheter som ledamoten lade sökanden till last i memorandum av den 16 december 2022 respektive den 1 februari 2023 hade återgetts på ett korrekt sätt.

50 Under dessa omständigheter finner tribunalen att anställningsmyndigheten, genom att inte kontrollera de omständigheter som ledamoten lagt sökanden till last, inte iakttog de krav som den var skyldig att iaktta enligt den rättspraxis som citeras i punkt 38 ovan och därför gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning.

51 Bedömningen i punkterna 45 och 50 ovan ändras inte av inte av de övriga argument som svaranden har anfört.

52 När det gäller svarandens argument att det följer av domen av den 7 november 2019, WN/parlamentet (T‑431/18, ej publicerad, EU:T:2019:781, punkterna 33–36 och 53), att även om det ankommer på den berörda överordnade att inge en begäran om uppsägning, är det endast anställningsmyndigheten som är behörig att besluta om uppsägningen och fastställa skälen för detta beslut och att den således kan grunda beslutet på andra skäl än dem som angetts i nämnda begäran, konstaterar tribunalen att denna dom inte är relevant i förevarande fall.

53 Domen av den 7 november 2019, WN/parlamentet (T‑431/18, ej publicerad, EU:T:2019:781), avsåg nämligen ett uppsägningsbeslut som antagits av anställningsmyndigheten och som kritiserades för att vara otillräckligt motiverat, eftersom det endast återgav vissa av de skäl som den överordnade hade åberopat i sin begäran om uppsägning. En sådan omständighet befanns inte kunna utgöra ett åsidosättande av den motiveringsskyldighet som åligger anställningsmyndigheten, eftersom denna myndighet är ensam behörig att besluta om uppsägningen och fastställa skälen för uppsägningsbeslutet. Den domen avsåg således inte frågan huruvida det aktuella beslutet om uppsägning var välgrundat, såsom i förevarande fall, utan huruvida motiveringen var bristfällig och huruvida rätten till försvar hade åsidosatts, varför svaranden inte med framgång kan åberopa den. Det måste under alla omständigheter konstateras att det synsätt som anställningsmyndigheten intog i det mål som gav upphov till den åberopade domen är förenligt med anställningsmyndighetens roll, såsom den framgår av den rättspraxis som anges i punkt 38 ovan. Myndigheten är nämligen skyldig att kontrollera att de omständigheter som åberopats har återgetts på ett korrekt sätt. Denna kontroll kan leda till att myndigheten bortser från vissa av dessa omständigheter om de inte på ett trovärdigt sätt visar att förtroendet har brutits. I förevarande fall har anställningsmyndigheten däremot inte i det angripna beslutet återgett någon av de omständigheter som ledamoten åberopat utan har valt att åberopa andra skäl, vilket svaranden för övrigt har medgett i sina inlagor.

54 På samma sätt saknar domen av den 14 juli 2021, BG/parlamentet (T‑253/19, EU:T:2021:459, punkterna 54–56), som svaranden har åberopat, relevans i förevarande fall, eftersom de punkter som svaranden hänvisar till också avser bristfällig motivering av det aktuella beslutet och inte huruvida beslutet är välgrundat. Den domen avser under alla omständigheter en situation där anställningsmyndighetens beslut om uppsägning kritiserades på grund av att de skäl som den överordnade hade åberopat för att motivera uppsägningen hade ändrats under det administrativa förfarandet. I förevarande fall är frågan emellertid inte huruvida ledamoten kunde ändra skälen till att förtroendet hade brutits under det administrativa förfarandet, utan huruvida anställningsmyndigheten kunde ange andra skäl än dem som ledamoten hade anfört till stöd för sin begäran om uppsägning av sökandens anställningsavtal.

55 Svaranden har vidare hävdat att om anställningsmyndigheten inte hade möjlighet att grunda uppsägningen av en tillfälligt anställds kontrakt på andra grunder än dem som åberopats av den överordnade hos vilken den anställde tjänstgör, skulle en sådan omöjlighet strida mot det administrativa förfarandets föränderliga karaktär. Dessa påståenden påverkar inte heller bedömningen i punkterna 45 och 50 ovan.

56 Det följder nämligen av rättspraxis att det administrativa förfarandet, med hänsyn till förfarandets själva syfte – det vill säga att göra det möjligt för administrationen att ompröva sina beslut – är av föränderlig karaktär. Detta innebär, inom ramen för systemet för rättsmedel enligt artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, att administrationen kan föranledas att ändra de skäl som låg till grund för den omtvistade rättsakten även om den avslår klagomålet. Syftet med klagomålsförfarandet är nämligen just att möjliggöra för tillsättningsmyndigheten eller anställningsmyndigheten att ompröva den angripna rättsakten med beaktande av de anmärkningar som har anförts av den som ingett klagomålet, i förekommande fall genom att ändra de skäl som ligger till grund för det som beslutades i rättsakten (se dom av den 26 juni 2024, Paraskevaidis/rådet och kommissionen, T‑698/21, EU:T:2024:425, punkt 17 och där angiven rättspraxis).

57 Den omständigheten att det är omöjligt för anställningsmyndigheten att ersätta de skäl som angetts av den överordnade med myndighetens egna skäl, vilket i praktiken utgör en begränsning av det administrativa förfarandets föränderliga karaktär, är en följd av den särskilda karaktären hos de avtal som anges i artikel 2 c i anställningsvillkoren och den intuitu personae -aspekt som kännetecknar dessa avtal. Anställningsmyndigheten kan nämligen inte i något fall ersätta den berörda överordnades bedömning med sin egen bedömning genom att åberopa andra skäl som denne inte har åberopat, vare sig i den ursprungliga rättsakten eller i svaret på klagomålet. Detta påverkar inte möjligheten för anställningsmyndigheten att, efter att ha kontrollerat att de omständigheter som den överordnade har gjort gällande är korrekt återgivna, besluta att endast åberopa vissa av dessa skäl i svaret på klagomålet, trots att den beaktade samtliga skäl i den angripna rättsakten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 november 2019, WN/parlamentet, T‑431/18, ej publicerad, EU:T:2019:781, punkterna 33–36).

58 Av det ovan anförda följer att talan ska bifallas såvitt avser den första grundens första del och att det angripna beslutet följaktligen ska ogiltigförklaras. Det saknas anledning att pröva de övriga grunder som sökanden har åberopat eller frågan huruvida den ytterligare bevisning som sökanden lade fram den 2 juli 2025 kan tillåtas, eftersom denna bevisning avser omständigheter som åberopats till stöd för den fjärde grunden.

Skadeståndsyrkandet

59 Sökanden har framställt ett skadeståndsyrkande, till stöd för vilket hon har gjort gällande att de fel i tjänsten som administrationen begått under förfarandet för uppsägning av hennes kontrakt som tillfälligt anställd har orsakat henne en ideell skada som inte kan gottgöras genom en ogiltigförklaring av det angripna beslutet. De omständigheter under vilka det angripna beslutet antogs har nämligen inneburit en allvarlig kränkning av hennes värdighet och påverkat hennes hälsa på ett mycket negativt sätt. Sökanden har tillagt att svaranden, på grund av uppsägningen, inte har gjort det möjligt för henne att avsluta sin karriär inom institutionen på ett hedervärt sätt, ”utan tvingat [henne] att [inleda] ett förfarande” och utstå de därmed förknippade påfrestningarna. Sökanden har uppskattat sin skada i överensstämmelse med rätt och billighet ( ex æquo et bono ) till 50 000 euro.

60 Svaranden har bestritt sökandens argument och har gjort gällande att yrkandena om ersättning har ett nära samband med yrkandena om ogiltigförklaring vilka ska ogillas. Enligt svaranden ska skadeståndsyrkandet därför ogillas. Sökanden har under alla omständigheter inte åberopat någon omständighet som styrker förekomsten och omfattningen av den ideella skada som hon påstår sig ha lidit.

61 Tribunalen påpekar härvid att ogiltigförklaring av en rättsstridig rättsakt i sig kan utgöra en lämplig och i princip tillräcklig gottgörelse för all ideell skada som rättsakten kan ha orsakat, om sökanden inte visar att han eller hon har lidit en ideell skada som inte kan gottgöras fullt ut genom denna ogiltigförklaring (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 3 september 2019, FV/rådet, C‑188/19 P, ej publicerat, EU:C:2019:690, punkt 4 (ställningstagande av generaladvokaten Kokott, punkt 26), och dom av den 28 april 2021, Correia/EESK, T‑843/19, EU:T:2021:221, punkt 86).

62 Det har slagits fast att när ogiltigförklaring av en rättsakt saknar ändamålsenlig verkan, kan den inte i sig anses utgöra en lämplig och tillräcklig gottgörelse för all ideell skada som den ogiltigförklarade rättsakten har orsakat (se dom av den 29 januari 2020, Aquino m.fl./parlamentet, T‑402/18, EU:T:2020:13, punkt 91 och där angiven rättspraxis, och dom av den 14 december 2022, SU/AEAPP, T‑296/21, EU:T:2022:808, punkt 109 och där angiven rättspraxis).

63 Tribunalen har vidare slagit fast att en tjänstemans eller tillfälligt anställds ideella skada eventuellt inte fullt ut gottgörs av att den aktuella rättsakten ogiltigförklaras om den sökande befunnit sig i ett tillstånd av oro över sin professionella framtid (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2019, Siragusa/rådet, T‑616/17 RENV, ej publicerad, EU:T:2019:372, punkt 83, och dom av den 25 juni 2020, XH/kommissionen, T‑511/18, EU:T:2020:291, punkt 181) eller utstått en känsla av orättvisa och påfrestningar till följd av att ha tvingats genomföra ett administrativt förfarande och därefter ett förfarande inför domstol för att få sina rättigheter erkända (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 september 2024, TU/parlamentet, T‑793/22, EU:T:2024:614, punkt 237 och där angiven rättspraxis).

64 Vad gäller domstolens uppgift på detta område ska det även erinras om att det följer av artikel 91.1 andra meningen i tjänsteföreskrifterna att i tvister av ekonomisk art ska tribunalen ha obegränsad behörighet. Begreppet ”tvister av ekonomisk art”, i den mening som avses i denna bestämmelse, omfattar särskilt mål om skadestånd i vilka anställda har väckt talan mot en institution (se dom av den 10 september 2015, Omprövning Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen, C‑417/14 RX-II, EU:C:2015:588, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

65 Den obegränsade behörigheten innebär att tribunalen får i uppdrag att finna en fullständig lösning på de tvister som är anhängiga vid den (se dom av den 20 maj 2010, Gogos/kommissionen, C‑583/08 P, EU:C:2010:287, punkt 49 och där angiven rättspraxis). Syftet med denna behörighet är bland annat att göra det möjligt för tribunalen att säkerställa att dess domar om ogiltigförklaring i personalmål får verkan i praktiken. Om ogiltigförklaring av det rättsstridiga beslut som går sökanden emot inte är tillräckligt för att tillvarata dennes rättigheter eller säkerställa vederbörandes intressen på ett verkningsfullt sätt, kan unionsdomstolen – även ex officio – tilldöma honom eller henne skadestånd. I ett sådant fall ankommer det på tribunalen att värdera den skada som den berörda personen har lidit i överensstämmelse med rätt och billighet ( ex æquo et bono ), med hänsyn tagen till samtliga omständigheter i målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2015, Omprövning Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen, C‑417/14 RX-II, EU:C:2015:588, punkt 39 och där angiven rättspraxis, dom av den 12 juli 2011, kommissionen/Q, T‑80/09 P, EU:T:2011:347, punkt 57 och där angiven rättspraxis, samt dom av den 14 december 2022, SU/AEAPP, T‑296/21, EU:T:2022:808, punkt 79).

66 Tribunalen erinrar om att sökandens kontrakt i förevarande fall har sagts upp på ett rättsstridigt sätt.

67 För det första har en ogiltigförklaring av det angripna beslutet endast en begränsad ändamålsenlig verkan, eftersom uppsägningen av sökandens kontrakt trädde i kraft mindre än en månad innan hon gick i pension. Ogiltigförklaring av det angripna beslutet utgör således inte i sig en tillräcklig gottgörelse.

68 För det andra trädde uppsägningen av kontraktet i kraft efter ett orimligt långdraget och tvistigt förfarande. Förfarandet inleddes nämligen den 16 december 2022 och avslutades först den 2 juli 2024 genom det angripna beslutet, varvid uppsägningen trädde i kraft i augusti 2025. Under denna period på nästan tre år befann sig sökanden i en osäker situation vid en ålder där arbetstagare har särskilt svårt att återinträda på arbetsmarknaden efter en uppsägning. Även om denna tidsutdräkt inte helt kan tillskrivas svaranden och sökanden har kunnat fortsätta att vara anställd hos svaranden fram till några veckor före sin pensionering, har hon inte desto mindre, på grund av detta rättsstridiga uppsägningsförfarande, under en längre period levt i ett tillstånd av oro och osäkerhet beträffande sin professionella framtid i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 63 ovan.

69 För det tredje har omständigheterna kring förfarandet för uppsägning av sökandens anställningsavtal inte gjort det möjligt för henne att avsluta sin karriär på ett värdigt sätt vid en institution där hon arbetat under mer än tjugo år.

70 Sökanden har således lidit en ideell skada till följd av svarandens agerande, vilken inte kan gottgöras fullt ut enbart genom en ogiltigförklaring av det angripna beslutet.

71 Under dessa omständigheter anser tribunalen att det är skäligt att i överensstämmelse med rätt och billighet ( ex æquo et bono ) tillerkänna sökanden ett belopp på 10 000 euro som ersättning för den ideella skada som hon lidit.

Rättegångskostnader

72 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

73 Sökanden har yrkat att svaranden ska förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta hennes rättegångskostnader. Eftersom svaranden har tappat målet ska sökandens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen),

följande:

1) Europeiska unionens domstols beslut av den 2 juli 2024 att säga upp HC:s kontrakt som tillfälligt anställd med giltighet tills vidare, ogiltigförklaras.

2) Europeiska unionens domstol ska utge ett belopp på 10 000 euro till HC som ersättning för den ideella skada som hon lidit.

3) Europeiska unionens domstol ska ersätta rättegångskostnaderna.

De Baere | Meyer | Jočienė

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 10 juni 2026.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: franska.