ext/celex/62025TJ0184

Preliminär utgåva

TRIBUNALENS DOM (andra avdelningen som sammanträder med fem domare)

den 17 juni 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Beskattning – Gemensamt system för mervärdesskatt – Undantag från skatteplikt – Artikel 135.1 b – d i direktiv 2006/112/EG – Förvaltning av krediter av den som beviljat krediten – Annan befattning med kreditgarantier eller andra säkerheter – Transaktioner, inbegripet förmedling, rörande spar- och transaktionskonton, betalningar, överföringar, fordringar, checkar och andra överlåtbara skuldebrev, med undantag av indrivning av fordringar – Överlåtelse av kredit – Förvaltningstjänster som överlåtaren fakturerar förvärvaren ”

I mål T‑184/25,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Högsta förvaltningsdomstolen (Finland) genom beslut av den 28 februari 2025, som inkom till domstolen den 28 februari 2025, i ett förfarande som anhängiggjorts av

Veronsaajien oikeudenvalvontayksikkö

mot

A Oy,

meddelar

TRIBUNALEN (andra avdelningen, som sammanträder med fem domare)

sammansatt av ordföranden N. Półtorak samt domarna G. Hesse, G. Steinfatt (referent), D. Petrlík och I. Dimitrakopoulos,

generaladvokat: M. Brkan,

justitiesekreterare: V. Di Bucci,

med beaktande av att domstolen översände begäran om förhandsavgörande till tribunalen den 18 mars 2025 i enlighet med artikel 50b tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol,

med beaktande av det sakområde som avses i artikel 50b första stycket a i stadgan för Europeiska unionens domstol och med beaktande av att det inte föreligger någon självständig tolkningsfråga i den mening som avses i artikel 50b andra stycket i stadgan,

efter den skriftliga delen av förfarandet

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– A, genom L. Ahopelto som handlar för A:s räkning,

– Finlands regering, genom A. Laine, i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom P. Carlin och I. Söderlund, i egenskap av ombud,

och efter att den 25 februari 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 135.1 b–d i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 2006, s. 1) (nedan kallat mervärdesskattedirektivet).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Veronsaajien oikeudenvalvontayksikkö (Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt) (Finland) och bolaget A Oy. Målet rör en begäran om förhandsbesked i skattefrågor avseende behandlingen i mervärdesskattehänseende av krediter som sålts till ett utomstående bolag samt tjänster för förvaltning av krediter och garantier avseende sålda krediter.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

3 I artikel 2 i mervärdesskattedirektivet föreskrivs följande:

”1. Följande transaktioner skall vara föremål för mervärdesskatt:

…

c) Tillhandahållande av tjänster mot ersättning som görs inom en medlemsstats territorium av en beskattningsbar person när denne agerar i denna egenskap.

…”

4 I artikel 9.1 i mervärdesskattedirektivet föreskrivs följande:

”Med beskattningsbar person avses den som, oavsett på vilken plats, självständigt bedriver en ekonomisk verksamhet, oberoende av dess syfte eller resultat.

Med ekonomisk verksamhet avses varje verksamhet som bedrivs av en producent, en handlare eller en tjänsteleverantör, inbegripet gruvdrift och jordbruksverksamhet samt verksamheter inom fria och därmed likställda yrken. Utnyttjande av materiella eller immateriella tillgångar i syfte att fortlöpande vinna intäkter därav skall särskilt betraktas som ekonomisk verksamhet.”

5 I artikel 24.1 i mervärdesskattedirektivet anges följande:

”Med tillhandahållande av tjänster avses varje transaktion som inte utgör leverans av varor.”

6 Artikel 135.1 i mervärdesskattedirektivet har följande lydelse:

”1. Medlemsstaterna skall undanta följande transaktioner från skatteplikt:

…

b) Beviljande av och förmedling av krediter samt förvaltning av krediter av den som beviljat krediten.

c) Förmedling av och annan befattning med kreditgarantier eller andra säkerheter samt förvaltning av kreditgarantier av den som beviljat kredit.

d) Transaktioner, inbegripet förmedling, rörande spar- och transaktionskonton, betalningar, överföringar, fordringar, checkar och andra överlåtbara skuldebrev, med undantag av indrivning av fordringar.

…”

Finsk rätt

7 I Finland regleras mervärdesskatt i mervärdesskattelagen (1501/1993) av den 30 december 1993, som trädde i kraft den 1 juni 1994, i dess ändrade lydelse (nedan kallad mervärdesskattelagen).

8 Enligt 1 § första stycket punkt 1 mervärdesskattelagen ska mervärdesskatt betalas till staten på rörelsemässig försäljning av varor och tjänster i Finland.

9 I 18 § andra stycket i mervärdesskattelagen föreskrivs att med försäljning av tjänst avses utförande eller annan överlåtelse av en tjänst mot vederlag.

10 Enligt 41 § mervärdesskattelagen ska skatt inte betalas på försäljning av finansiella tjänster.

11 I 42 § första stycket punkterna 2 och 3 i mervärdesskattelagen föreskrivs att kreditgivning och andra finansieringsarrangemang, samt kreditförvaltning som bedrivs av kreditgivaren, är att betrakta som finansiella tjänster.

Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

12 A är banken X:s centrala kreditinstitut och tillika företrädare för Y-koncernens mervärdesskattegrupp i Finland. Y-koncernen säljer huvudsakligen finansiella tjänster och försäkringstjänster som är undantagna från mervärdesskatt.

13 B är ett helägt dotterbolag till A, men de båda ingår inte i samma mervärdesskattegrupp.

14 En stor del av de realkrediter som beviljas av A säljs till B till marknadspris efter att krediten tagits i anspråk. Ersättningen består av det utestående lånebeloppet och upplupen obetald ränta enligt avtalet vid tidpunkten för överlåtelsen av krediten. De flesta krediterna säljs till B samma dag som de beviljas, det vill säga innan det föreligger någon upplupen ränta. I detta fall motsvarar priset direkt kreditens nominella värde. Om krediten tas i anspråk genom flera separata utbetalningar kan den överlåtas efter att den första utbetalningen utförts. B beviljar inte själv realkrediterna, utan förvärvar dem från A.

15 Alla rättigheter och skyldigheter avseende de aktuella krediterna överförs tillsammans med dessa till B från och med dagen för överlåtelsen, vilken för övrigt inte kräver något ingripande från låntagarens sida.

16 B ansvarar inte själv för kundprospektering, kundservice eller förvaltning av de förvärvade krediterna. Även om krediterna överlåts till B, behåller A ansvaret för förvaltningen av dem. A tar hand om alla frågor som uppkommer mellan låntagarna och B under kredittiden.

17 Förvaltningen av de krediter som A säljer till B och av de därmed sammanhängande garantierna består i att tillhandahålla hantering av tjänster för lånekunderna samt uppföljning och administration av överlåtna krediter, såsom beräkning av avbetalningar, ränta och avgifter, olika ändringar av krediterna och eventuella inkassotjänster. A fattar bland annat beslut om att förnya en kredit eller förlänga kreditens löptid. De kreditförvaltningstjänster som A säljer till B omfattar samma tjänster som A skulle erbjuda om A behöll krediten.

18 B har i stor utsträckning finansierats genom säkerställda obligationer, krediter och garantier som B beviljats av A. A sköter även alla uppgifter som rör emissionen av obligationer och säljer dessa tjänster till B. Huvuddelen av de krediter som säljs till B fungerar som garanti för en obligation åtminstone vid någon tidpunkt under deras löptid.

19 Ersättning utgår för de tjänster avseende förvaltning av krediter och garantier som A sålt till B utifrån de faktiska kostnader som uppstått för dessa tjänster varje månad. Vederlaget utgörs av de faktiska kostnaderna och den överenskomna vinstmarginalen för dessa. A fakturerar B för tjänsterna på grundval av de faktiska kostnaderna, plus en vinstmarginal.

20 A ansökte hos Centralskattenämnden om förhandsbesked angående behandlingen i mervärdesskattehänseende av de krediter som bolaget har sålt till B samt av tjänsterna avseende förvaltning av krediter och garantier i samband med de överlåtna krediterna.

21 I förhandsbeskedet till A konstaterade Centralskattenämnden att A:s försäljning av krediter till B utgör finansiella tjänster som är undantagna från mervärdesskatteplikt i den mening som avses i 41 § och 42 § första stycket punkt 2 i mervärdesskattelagen, och att de inkassotjänster som A sålt till B utgör mervärdesskattepliktiga tjänster i den mening som avses i 1 § första stycket punkt 1 i mervärdesskattelagen. När det gäller de tjänster avseende förvaltning av krediter och garantier som avser de krediter som sålts till B, rör det sig om en långivares förvaltning av krediter, vilket innebär att de utgör finansiella tjänster som är undantagna från mervärdesskatteplikt i den mening som avses i artikel 41 och artikel 42 första stycket punkt 3 i mervärdesskattelagen.

22 Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt väckte talan vid Högsta förvaltningsdomstolen (Finland), som är den domstolen som hänskjutit begäran om förhandsavgörande, och yrkade att förhandsbeskedet skulle upphävas, eftersom den ansåg att de förvaltningstjänster som A sålde till B inte var mervärdesskattepliktiga.

23 Den hänskjutande domstolen anser att det framstår som oklart huruvida de tjänster avseende förvaltning av krediter och garantier som A tillhandahåller avseende krediter som A beviljat och därefter sålt till ett annat bolag kan anses utgöra förvaltning av krediter som utförs av den som beviljat dem och som är undantagen från mervärdesskatteplikt enligt artikel 135.1 b i mervärdesskattedirektivet. Om så inte är fallet ställer den hänskjutande domstolen sig frågan huruvida de tjänster som A tillhandahåller i form av annan befattning med kreditgarantier eller andra säkerheter i den mening som avses artikel 135.1 c ska undantas från skatteplikt i en situation där de förvaltningstjänster som bolaget tillhandahåller avser krediter som fungerar som garanti för en obligation som emitterats av ett annat finansinstitut. Om så inte heller är fallet ställer den hänskjutande domstolen sig frågan huruvida de tjänster som A tillhandahåller ska undantas från skatteplikt eftersom de utgör finansiella tjänster i den mening som avses i artikel 135.1 d.

24 Mot denna bakgrund beslutade Högsta förvaltningsdomstolen (Finland) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1) Om ett finansiellt företag säljer krediter som det har beviljat en kund till ett annat finansinstitut och fortsätter att själv förvalta dessa krediter mot ersättning efter det att de har avyttrats, ska då artikel 135.1 b i mervärdesskattedirektivet, som avser undantag från skatteplikt för förvaltning av krediter av den som beviljat krediten, tolkas på så sätt att nämnda bestämmelse även är tillämplig i en situation där det förstnämnda företaget fortsätter att förvalta krediter som det själv beviljat och överlåtit till detta andra finansinstitut?

2) Om den första frågan besvaras nekande och det första företagets förvaltning av krediter avser krediter som fungerar som garanti för en obligation som emitterats av ett annat finansinstitut, ska då artikel 135.1 c i mervärdesskattedirektivet, som föreskriver undantag från skatteplikt för annan befattning med kreditgarantier eller andra säkerheter, tolkas på så sätt att nämnda bestämmelse även är tillämplig i en situation där det förstnämnda företaget förvaltar krediter som fungerar som garanti för en obligation som emitterats av ett annat finansinstitut?

3) Om den andra frågan besvaras nekande, ska då artikel 135.1 d i mervärdesskattedirektivet, som avser undantag från skatteplikt för transaktioner rörande fordringar, tolkas på så sätt att nämnda bestämmelse även omfattar en situation där det förstnämnda företaget förvaltar fordringar som överförts till ett annat finansinstitut?”

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

25 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 135.1 b i mervärdesskattedirektivet ska tolkas så, att det undantag från skatteplikt som föreskrivs i den bestämmelsen för förvaltning av krediter är tillämpligt på tjänster för kreditförvaltning som tillhandahålls av den person som beviljat krediterna, men som därefter har överlåtit dem och fortsätter att förvalta dem åt förvärvaren mot ersättning.

26 Enligt artikel 135.1 b i mervärdesskattedirektivet ska medlemsstaterna undanta transaktioner rörande ”[b]eviljande av och förmedling av krediter samt förvaltning av krediter av den som beviljat krediten” från skatteplikt.

27 Enligt fast rättspraxis ska bestämmelserna i unionsrätten tolkas och tillämpas på ett enhetligt sätt mot bakgrund av de olika versionerna på Europeiska unionens samtliga språk. I händelse av skillnader mellan de olika språkversionerna ska bestämmelsen i fråga tolkas mot bakgrund av den allmänna systematiken i och syftet med de föreskrifter i vilka den ingår (se dom av den 26 september 2013, kommissionen/Frankrike, C‑296/11, ej publicerad, EU:C:2013:612, punkt 49 och där angiven rättspraxis, och dom av den 8 oktober 2020, United Biscuits (Pensions Trustees) och United Biscuits Pension Investments, C‑235/19, EU:C:2020:801, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

28 Formuleringen av villkoret ”av den som beviljat krediten” i artikel 135.1 b i mervärdesskattedirektivet ger inget tydligt svar på frågan om vilka personer som ska vara berättigade till undantaget från skatteplikt för förvaltning av krediter.

29 Såsom generaladvokaten i huvudsak påpekade i punkt 18 i sitt förslag till avgörande används nämligen i vissa språkversioner av artikel 135.1 b i mervärdesskattedirektivet, såsom den grekiska versionen (” pou tis chorígise ”), den franska versionen (” qui les a octroyés ”) och den nederländska versionen (” die deze heeft verleend ”), ett verb i dåtid för att beskriva beviljandet av krediter. Dessa språkversioner kan således anses indikera att den som är berättigad till undantaget från skatteplikt enligt den aktuella bestämmelsen är den som – i det förflutna, då avtalsförhållandet inleddes – har betalat ut kreditbeloppet till låntagaren. I vissa andra språkversioner av nämnda bestämmelse, såsom den engelska (” the person granting it ”), den kroatiska (” koja ga odobrava ”), den rumänska (” care le acordă ”) och den slovenska (” ki kredit odobri ”), används däremot motsvarigheten till verbet ”bevilja” i presens particip eller presens indikativ. Dessa språkversioner kan således förstås som en hänvisning till den ställning som långivare som en viss person har, det vill säga den person till vilken krediten har överlåtits av en annan person. De ord som används i den tyska versionen (” Kreditgeber ”) och den finska versionen (” luotonantaja ”) kan dessutom, på respektive språk, ha båda de ovannämnda betydelserna.

30 Av fast rättspraxis framgår att vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (se dom av den 10 september 2014, Ben Alaya, C‑491/13, EU:C:2014:2187, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

31 Vad gäller sammanhanget för villkoret ”av den som beviljat krediten” och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som detta villkor ingår i, ska det påpekas att de uttryck som används för att ringa in de undantag som avses i artikel 135.1 i mervärdesskattedirektivet ska tolkas restriktivt – då dessa utgör undantag från den allmänna principen att mervärdesskatt ska tas ut på varje tillhandahållande av tjänster mot ersättning – så länge denna tolkning inte fråntar undantagen deras verkan, är förenlig med de mål som eftersträvas med nämnda undantag och uppfyller de krav som följer av principen om skatteneutralitet (se dom av den 17 december 2020, Franck, C‑801/19, EU:C:2020:1049, punkterna 31 och 32, samt där angiven rättspraxis).

32 Det ska vidare påpekas att artikel 135.1 b i mervärdesskattedirektivet, i en och samma bestämmelse, undantar dels ”beviljande av och förmedling av krediter”, dels ”förvaltning av krediter som utförs av den som beviljat krediten”. Detta sammankopplande visar att det undantag från skatteplikt som föreskrivs i denna bestämmelse avser sådan förvaltning av krediter som har en koppling till beviljandet av dessa krediter. Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 35 i sitt förslag till avgörande syftar detta sammankopplande till att säkerställa att samtliga tjänster som tillhandahålls inom ramen för kreditförhållandet är undantagna från mervärdesskatteplikt. Detta sammanhang och begränsningen av tillämpningsområdet för detta undantag till tjänster som utförs ”av den som beviljat krediten” visar att det rör sig om förhållandet mellan kreditgivaren och låntagaren och att detta förhållande inte omfattar tjänster som tillhandahålls utanför detta förhållande. En strikt tolkning av undantaget i artikel 135.1 b i mervärdesskattedirektivet utesluter således att detta undantag tillämpas på situationer där denna koppling har upphört.

33 Tribunalen konstaterar när det gäller det förevarande fallet att eftersom den ursprungliga långivaren har överlåtit sina fordringar till en utomstående förvärvare, ingår förvaltningen av dessa krediter inte längre i det ursprungliga rättsförhållande som gav rätt till undantaget, trots att den fysiska förvaltningen utförs av den ursprungliga långivaren själv. Denna verksamhet utgör följaktligen ett tillhandahållande av tjänster mot ersättning som utförs direkt till förmån för en utomstående förvärvare.

34 Såsom generaladvokaten påpekade i punkterna 34 och 35 i sitt förslag till avgörande ska det även beaktas att unionslagstiftaren, genom att begränsa den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för undantaget för förvaltning av krediter, inte har haft för avsikt att skattemässigt gynna utkontraktering av denna förvaltning till tredje man. Av detta följer att nämnda undantag från skatteplikt ska förstås så, att det omfattar förvaltning av krediter som genomförs inom ramen för kreditförhållandet mellan den ursprungliga långivaren och låntagaren.

35 Denna tolkning bekräftas av de syften som eftersträvas genom artikel 135.1 b i mervärdesskattedirektivet. För att dessa syften ska uppnås krävs inte att det undantag från skatteplikt som föreskrivs i denna bestämmelse tillämpas på förvaltning av krediter när den person som utför förvaltningen efter att ha beviljat krediterna därefter har överlåtit dem till en annan person.

36 Det framgår nämligen av domstolens rättspraxis att syftet med det undantag från skatteplikt för finansiella transaktioner som återfinns i artikel 13 B d i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter – Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund (EGT L 145, 1977, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 1, s. 28) och i artikel 135.1 b–g i mervärdesskattedirektivet består i att kompensera för svårigheterna med att fastställa beskattningsunderlaget och det avdragsgilla mervärdesskattebeloppet, samt i att undvika en ökning av kostnaden för konsumtionskredit (dom av den 19 april 2007, Velvet & Steel Immobilien, C‑455/05, EU:C:2007:232, punkt 24, och dom av den 10 mars 2011, Skandinaviska Enskilda Banken, C‑540/09, EU:C:2011:137, punkt 21; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 2018, DPAS, C‑5/17, EU:C:2018:592, punkt 46).

37 Eftersom de undantag från skatteplikt som föreskrivs i artikel 135.1 b–g i mervärdesskattedirektivet återger de undantag från skatteplikt som tidigare föreskrevs i artikel 13 B d leden 1–6 i sjätte direktivet 77/388, utan några ändringar i sak, är den rättspraxis som rörde de sistnämnda bestämmelserna även relevant för tolkningen av motsvarande bestämmelser i mervärdesskattedirektivet (dom av den 26 maj 2016, Bookit, C‑607/14, EU:C:2016:355, punkt 32).

38 När det gäller det första syftet, nämligen att kompensera för de svårigheter som är förenade med fastställandet av beskattningsunderlaget och det avdragsgilla mervärdesskattebeloppet, har Europeiska kommissionen med fog hävdat att detta syfte inte aktualiseras i en situation som den i det nationella målet där kreditförvaltningen sköts av den person som har beviljat krediterna men där denne därefter har överlåtit dem till en annan person.

39 De svårigheter som är förenade med fastställandet av beskattningsunderlaget och det avdragsgilla mervärdesskattebeloppet uppstår nämligen i allmänhet inom ramen för förhållandet mellan den ursprungliga långivaren och låntagaren, där det kan vara svårt att skilja mellan vederlaget för beviljandet av krediten, som är undantaget från skatteplikt, och ersättningen för därtill knutna förvaltningstransaktioner. I en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, där kreditförvaltningen sker genom en separat tjänst som A fakturerar B för på grundval av faktiska kostnader och en överenskommen vinstmarginal, saknas sådana svårigheter. Denna omständighet bekräftar tolkningen att det undantag från skatteplikt som föreskrivs i artikel 135.1 b i mervärdesskattedirektivet inte omfattar förvaltningstjänster som utkontrakteras på detta sätt.

40 En tolkning av artikel 135.1 b i mervärdesskattedirektivet i ljuset av det andra syftet, det vill säga att undvika en ökning av kostnaden för konsumtionskrediter, bekräftar dessa överväganden.

41 För det första, i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, där det bolag som överlåtit krediten tillhandahåller sina förvaltningstjänster till det bolag som förvärvat den och inte till låntagarna, faktureras inte låntagarna direkt för dessa tjänster. Den mervärdesskatt som är hänförlig till förvaltningstjänsterna kan således inte betalas direkt av låntagarna, som inte är mottagare av nämnda tjänster.

42 För det andra, även om det inte är möjligt att helt utesluta att mervärdesskatten på de kreditförvaltningstjänster som överlåtaren tillhandahåller förvärvaren kan ha en indirekt inverkan på låntagarnas finansieringskostnader, så innebär detta inte för den skull att det belopp som motsvarar mervärdesskatten automatiskt överförs till låntagarna. Risken för att dessa kostnader övervältras på låntagaren beror bland annat på de specifika villkoren som gäller för krediten, de berörda företagens marknadsförings- och finansstrategi eller konkurrenssituationen på marknaden.

43 Under alla omständigheter kan all utkontraktering av kreditförvaltning leda till ökade kostnader, oavsett om mervärdesskatt tas ut på förvaltningstjänsterna eller inte.

44 Det framgår för övrigt av fast rättspraxis att mervärdesskattedirektivet ska tolkas mot bakgrund av principen om skatteneutralitet vilken ligger till grund för det gemensamma systemet för mervärdesskatt och enligt vilken näringsidkare som genomför samma transaktioner inte får behandlas olika i mervärdesskattehänseende. Denna princip ska iakttas för alla åtgärder som medlemsstaterna vidtar för uppbörd av mervärdesskatt (se dom av den 17 december 2015, WebMindLicenses, C‑419/14, EU:C:2015:832, punkt 41 och där angiven rättspraxis, och dom av den 7 april 2016, Degano Trasporti, C‑546/14, EU:C:2016:206, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

45 Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 36 i sitt förslag till avgörande ska det inte föreligga någon skillnad i behandling i mervärdesskattehänseende mellan tjänster för kreditförvaltning som säljs till en kreditförvärvare beroende på om tillhandahållaren av dessa tjänster är den kreditöverlåtare som ursprungligen beviljade krediten eller en annan person. I det senare fallet är det uppenbart att förvaltningstjänsterna är mervärdesskattepliktiga.

46 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 135.1 b i mervärdesskattedirektivet ska tolkas så, att det undantag från skatteplikt som föreskrivs i den bestämmelsen för förvaltning av krediter inte är tillämpligt på tjänster för kreditförvaltning som tillhandahålls av den person som beviljat krediterna, men som därefter har överlåtit dem och fortsätter att förvalta dem åt förvärvaren mot ersättning.

Den andra frågan

47 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan, för det fall den första frågan besvaras nekande, för att få klarhet i huruvida artikel 135.1 c i mervärdesskattedirektivet ska tolkas så, att förvaltningstjänster som tillhandahålls av den som beviljat krediten ska undantas från mervärdesskatteplikt i den mån de utgör annan befattning med kreditgarantier eller andra säkerheter i den mening som avses i denna bestämmelse, när dessa tjänster avser krediter som fungerar som garanti för en obligation som emitterats av ett annat finansinstitut.

48 Enligt artikel 135.1 c i mervärdesskattedirektivet ska medlemsstaterna från skatteplikt undanta transaktionerna ”[f]örmedling av och annan befattning med kreditgarantier eller andra säkerheter samt förvaltning av kreditgarantier av den som beviljat kredit”.

49 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att den huvudsakligen avser den första delen av denna bestämmelse, det vill säga frågan huruvida de aktuella tjänsterna kan kvalificeras som annan befattning med kreditgarantier eller andra säkerheter i den mening som avses i artikel 135.1 c i mervärdesskattedirektivet.

50 Domstolen konstaterar i detta avseende att tjänster som består i förvaltning av krediter till förmån för förvärvaren, såsom de tjänster som är aktuella i förevarande fall, inte i sig kan kvalificeras som annan befattning med kreditgarantier eller andra säkerheter i den mening som avses i artikel 135.1 c i mervärdesskattedirektivet. En sådan befattning kan nämligen inte likställas med förvaltning av krediter som utgör en garanti, i synnerhet som den enda förvaltningsverksamhet som enligt denna bestämmelse ska undantas från skatteplikt avser förvaltning av kreditgarantier av den som har beviljat krediten.

51 Dessutom omfattas kreditförvaltning uttryckligen av artikel 135.1 b i mervärdesskattedirektivet. Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 44 i sitt förslag till avgörande skulle en tillämpning av artikel 135.1 c i mervärdesskattedirektivet på förvaltning av krediter medföra att begränsningen av tillämpningsområdet för undantaget från mervärdesskatteplikt för förvaltning av krediter, vilket enligt artikel 135.1 b i mervärdesskattedirektivet endast är tillämpligt på den som har beviljat krediten, förlorar sin ändamålsenliga verkan.

52 Således ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 135.1 c i mervärdesskattedirektivet ska tolkas så, att det undantag från skatteplikt som föreskrivs i den bestämmelsen för annan befattning med kreditgarantier eller andra säkerheter inte är tillämpligt på tjänster för kreditförvaltning som tillhandahålls av den person som har beviljat krediten och som avser krediter som fungerar som garanti för en obligation som emitterats av ett annat finansinstitut, till vilket krediten har överlåtits.

Den tredje frågan

53 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan, för det fall den andra frågan besvaras nekande, för att få klarhet i huruvida artikel 135.1 d i mervärdesskattedirektivet ska tolkas så, att det undantag från skatteplikt för transaktioner avseende fordringar som föreskrivs i den bestämmelsen är tillämpligt på överlåtarens förvaltning av kredit som överlåtits till ett annat bolag.

54 I artikel 135.1 d i mervärdesskattedirektivet föreskrivs att medlemsstaterna ska undanta transaktioner rörande ”spar- och transaktionskonton, betalningar, överföringar, fordringar, checkar och andra överlåtbara skuldebrev, med undantag av indrivning av fordringar” från skatteplikt.

55 Det framgår av EU-domstolens praxis att de transaktioner som avses i artikel 135.1 d i mervärdesskattedirektivet omfattas av området för finansiella transaktioner och avser, bland annat, betalningsinstrument som medför överföring av pengar (se dom av den 1 augusti 2025, Határ Diszkont, C‑427/23, EU:C:2025:596, punkt 68 och där angiven rättspraxis).

56 Det relevanta kriteriet för att göra en åtskillnad mellan å ena sidan transaktioner som innebär att medel förs över och att det sker rättsliga och ekonomiska förändringar, vilka omfattas av undantaget från skatteplikt i artikel 135.1 d i mervärdesskattedirektivet, och å andra sidan transaktioner som inte har sådana verkningar och således inte omfattas av undantaget, är sålunda om den berörda transaktionen faktiskt eller potentiellt överför äganderätten till medlen i fråga eller har som följd att de specifika och väsentliga funktionerna för en sådan överföring fullgörs (se dom av den 1 augusti 2025, Határ Diszkont, C‑427/23, EU:C:2025:596, punkt 71 och där angiven rättspraxis).

57 I förevarande fall finns det inget i handlingarna i målet som tyder på att förvaltningstjänster som motsvarar den hänskjutande domstolens beskrivning består i en överföring av äganderätten till medlen eller har som följd att de specifika och väsentliga funktionerna för en sådan överföring fullgörs, vilket innebär att sådana tjänster inte utgör en av de transaktioner avseende fordringar som avses i artikel 135.1 d i mervärdesskattedirektivet.

58 Dessutom kan artikel 135.1 d i mervärdesskattedirektivet, såsom framgår ovan av punkt 51, inte anses vara tillämplig på kreditförvaltning om man vill undvika att begränsningen av tillämpningsområdet för undantaget från mervärdesskatteplikt för kreditförvaltning förlorar sin ändamålsenliga verkan.

59 Således ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 135.1 c i mervärdesskattedirektivet ska tolkas så, att det undantag från skatteplikt som föreskrivs i den bestämmelsen för transaktionerna avseende fordringarna inte är tillämpligt på tjänster för kreditförvaltning som tillhandahålls av den person som har beviljat krediten och som avser krediter som överlåtits till ett annat finansinstitut.

Rättegångskostnader

60 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (andra avdelningen, som sammanträder med fem domare)

följande:

1) Artikel 135.1 b i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt

ska tolkas så,

att det undantag från skatteplikt som föreskrivs i den bestämmelsen för förvaltning av krediter inte är tillämpligt på tjänster för kreditförvaltning som tillhandahålls av den person som beviljat krediterna, men som därefter har överlåtit dem och fortsätter att förvalta dem åt förvärvaren mot ersättning.

2) Artikel 135.1 c i direktiv 2006/112

ska tolkas så,

att det undantag från skatteplikt som föreskrivs i den bestämmelsen för annan befattning med kreditgarantier eller andra säkerheter inte är tillämpligt på tjänster för kreditförvaltning som tillhandahålls av den person som har beviljat krediten och som avser krediter som fungerar som garanti för en obligation som emitterats av ett annat finansinstitut, till vilket krediten har överlåtits.

3) Artikel 135.1 d i direktiv 2006/112

ska tolkas så,

att det undantag från skatteplikt som föreskrivs i den bestämmelsen för transaktionerna avseende fordringarna inte är tillämpligt på tjänster för kreditförvaltning som tillhandahålls av den person som har beviljat krediten och som avser krediter som överlåtits till ett annat finansinstitut.

Półtorak | Hesse | Steinfatt

Petrlík | Dimitrakopoulos

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 17 juni 2026.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: finska.