Tribunalens dom (femte avdelningen, som sammanträder med fem domare) den 8 juli 2026
Preliminär utgåva
TRIBUNALENS DOM (femte avdelningen, som sammanträder med fem domare)
den 8 juli 2026 ( * )
” Begäran om förhandsavgörande – Beskattning – Punktskatter – Harmonisering av strukturerna för punktskatter på alkohol och alkoholdrycker – Etylalkohol – Undantag från skatteplikt – Artikel 27.1 b i direktiv 92/83/EEG – Begreppet ’varor som inte är avsedda för konsumtion’ – Bedömningskriterier ”
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen, Polen) genom beslut av den 29 januari 2025, som inkom till domstolen den 27 maj 2025, i målet
P. sp. z o.o.
mot
Dyrektor Izby Administracji Skarbowej w Łodzi ,
ytterligare deltagare i rättegången:
Prokurator Krajowy,
meddelar
TRIBUNALEN (femte avdelningen, som sammanträder med fem domare),
sammansatt av ordföranden M. Sampol Pucurull samt domarna T. Pynnä, J. Laitenberger (referent), M. Stancu och W. Valasidis,
generaladvokat: J. Martín y Pérez de Nanclares,
justitiesekreterare: V. Di Bucci,
med beaktande av att domstolen översände begäran om förhandsavgörande till tribunalen den 13 juni 2025 i enlighet med artikel 50b tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol,
med beaktande av det sakområde som avses i artikel 50b första stycket b i stadgan för Europeiska unionens domstol och av att det inte föreligger någon självständig tolkningsfråga i den mening som avses i artikel 50b andra stycket i stadgan,
efter den skriftliga delen av förfarandet
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– P., genom M. Brończyk, radca prawny,
– Dyrektor Izby Administracji Skarbowej w Łodzi, genom E. Białas-Giejbatow i egenskap av ombud,
– Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom M. Björkland och B. Sasinowska, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 27.1 b i rådets direktiv 92/83/EEG av den 19 oktober 1992 om harmonisering av strukturerna för punktskatter på alkohol och alkoholdrycker (EGT L 316, 1992, s. 21; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 100).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan P. sp. z o.o., ett bolag bildat enligt polsk rätt, och Dyrektor Izby Administracji Skarbowej w Łodzi (direktören för skattemyndigheten i Łódź, Polen) angående uttag av harmoniserad punktskatt med avseende på två typer av alkoholhaltiga spädningsmedel som detta bolag tillverkade mellan januari och april 2014.
Rättslig ram
Unionsrätt
Direktiv 92/83
3 I artikel 19.1 i direktiv 92/83 föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall tillämpa punktskatt på etylalkohol i enlighet med detta direktiv.”
4 I artikel 20 i direktiv 92/83 föreskrivs följande:
”I detta direktiv avses med ’etylalkohol’:
– varor som har en faktisk alkoholhalt som överstiger 1,2 volymprocent och är hänförliga till KN-nummer 2207 och 2208, även om dessa produkter utgör en del av en vara som ryms inom ett annat kapitel av Kombinerade nomenklaturen,
…”
5 Artikel 27.1 i direktiv 92/83 har följande lydelse:
”Medlemsstaterna skall befria de varor som omfattas av detta direktiv från den harmoniserade punktskatten på villkor som de skall fastställa i syfte att säkerställa en riktig och smidig tillämpning av sådan befrielse och förhindra skatteflykt, skatteundandragande eller missbruk i följande fall:
…
b) Varorna är denaturerade i enlighet med någon medlemsstats krav och används vid tillverkningen av en vara som inte är avsedd för konsumtion.
c) Varorna används vid framställning av vinäger som är hänförlig till KN-nummer 2209.
…”
KN
6 Kapitel 22 i Kombinerade nomenklaturen (nedan kallad KN), som återfinns i bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan (EGT L 256, 1987, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 13, s. 22), i dess lydelse enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 1101/2014 av den 16 oktober 2014 (EUT L 312, 2014, s. 1), med rubriken ”Drycker, sprit och ättika”, innehåller bland annat nummer 2207, som har följande lydelse:
KN-nr | Varuslag
2207 | Odenaturerad etylalkohol med alkoholhalt av minst 80 volymprocent; etylalkohol och annan sprit, denaturerade, oavsett alkoholhalt
… | …
2207 20 00 | – Etylalkohol och annan sprit, denaturerade, oavsett alkoholhalt
7 Kapitel 38 i KN, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, med rubriken ”Diverse kemiska produkter”, innehåller bland annat nummer 3814, som har följande lydelse:
KN-nr | Varuslag
3814 00 | Sammansatta organiska lösnings- och spädningsmedel, inte nämnda eller inbegripna någon annanstans; beredda färg- eller lackborttagningsmedel:
3814 00 10 | – På basis av butylacetat
3814 00 90 | – Andra slag
Polsk rätt
8 Artikel 32.4 i Ustawa o podatku akcyzowym (punktskattelagen) av den 6 december 2008 (Dz. U. 2011, nr 108, position 626), i dess ändrade lydelse (nedan kallad punktskattelagen), har följande lydelse:
”…
4. Befrielse från punktskatt ska även medges för varor som är avsedda för följande ändamål:
…
2) etylalkohol som är denaturerad med denatureringsmedel vilka av ministern med ansvar för offentliga finanser har införts i förteckningen över de medel som är godkända för denaturering av etylalkohol enligt bestämmelser som har antagits på grundval av lagen av den 2 mars 2001 om framställning av etylalkohol och tillverkning av tobaksvaror (Dz. U. av år 2001, nr 31, position 353) i dess ändrade lydelse, och vilka används för att tillverka varor som inte är avsedda för konsumtion; detta gäller endast i de fall som avses i punkt 3 led 1 eller led 8 om villkoren i punkt 5–13 är uppfyllda, och vad gäller användare så omfattar skattebefrielsen sådana mängder som inte överskrider den högsta tillåtna förbrukningsgräns som avses i artikel 85.1 led 2 b och 85.2 led 1 b.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
9 Efter en skattekontroll av P. för perioden januari–april 2014 konstaterade Naczelnik Drugiego Urzędu Skarbowego L. (direktören för andra skattekontoret L., Polen) (nedan kallad skattemyndigheten i första instans) att de varor som hade tillverkats av P. och som betecknades som spädningsmedel under namnen ”RRK 5” och ”RRK 12”, till följd av att 1 % (massprocent) propylenglykol tillförts delvis denaturerad alkohol, utgjorde denaturerad alkohol och därför borde ha klassificerats enligt nummer 2207 20 00 i KN. Skattemyndigheten i första instans fann således att P. hade begått ett fel genom att klassificera dessa varor enligt nummer 3814 00 90 i KN och genom att hävda att de inte var avsedda för konsumtion. Enligt myndighetens bedömning innebär det ett åsidosättande av syftet med skattebefrielsen i artikel 32.4 led 2 i punktskattelagen när en person som är skyldig att betala harmoniserad punktskatt uppger att delvis denaturerad etylalkohol används för produktion av varor som inte är avsedda för konsumtion, samtidigt som alkoholen i själva verket används för att producera en vara som, i enlighet med KN, fortfarande utgör etylalkohol.
10 Skattemyndigheten i första instans konstaterade dessutom att endast tre av P:s avtalsparter själva hade använt produkten RRK 12 och angett dess ändamål. De sex andra avtalsparterna sålde produkten vidare på ett sätt som gjorde det omöjligt att identifiera köparna med hjälp av kvitton. Under dessa omständigheter fastställde skattemyndighet i första instans, genom beslut av den 26 augusti 2019, den punktskatt som P. var skyldig att betala för månaderna januari–april 2014.
11 Efter det att P. hade begärt omprövning fastställde direktören för skattemyndigheten i Łódź, genom beslut av den 22 november 2019, skattemyndighetens beslut i första instans. P. överklagade detta beslut.
12 Wojewódzki Sąd Administracyjny w Warszawie (Förvaltningsdomstolen på provinsnivå i Łódź, Polen) ogillade överklagandet genom dom av den 25 februari 2021.
13 Den 12 maj 2021 överklagade P. denna dom till Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen, Polen), som är hänskjutande domstol.
14 För det första anser den hänskjutande domstolen att befintlig praxis från Europeiska unionens domstol inte gör det möjligt att ge ett entydigt svar på frågan huruvida det är möjligt att tolka artikel 27.1 b i direktiv 92/83, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet så, att vad gäller villkoret för skattebefrielse avseende användningen av den aktuella varan för tillverkning av varor som inte är avsedda för konsumtion, denna tillverkning ska bekräftas av att dessa varor klassificeras enligt ett annat tulltaxenummer än nummer 2207 i KN, vilket innebär att det är tillräckligt att varan inte klassificeras enligt ett sådant nummer för att den befrielse från skatteplikt som avses i denna bestämmelse ska nekas.
15 För det andra, om så inte är fallet, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida befrielse från den harmoniserade punktskatten för varor som enligt tillverkaren inte är avsedda för konsumtion kan nekas beroende på omständigheterna kring försäljningen av dessa varor och, i synnerhet, på tillverkarens omsorg inom ramen för sin verksamhet.
16 Mot denna bakgrund beslutade Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Kan klassificeringen av en punktskattepliktig vara, nämligen etylalkohol denaturerad med propylenglykol som klassificerats enligt KN-nummer 220720, utgöra skäl för att neka befrielse från punktskatt enligt artikel 27.1 b i [direktiv 92/83]?
2) För det fall den första fråga besvaras nekande, krävs det för att neka befrielse från punktskatt att skattemyndigheterna visar att en skattskyldig tillverkare av punktskattepliktiga varor som inte är avsedda för konsumtion har kännedom om att varorna konsumeras, eller är det tillräckligt att myndigheterna visar att det föreligger omständigheter som ger skäl att anta att den skattskyldige personen bör ha sådan kännedom?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
17 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 27.1 b i direktiv 92/83 ska tolkas så, att den utgör hinder för att befrielse från punktskatt på denaturerad etylalkohol som ingår som en beståndsdel i varor som inte är avsedda för konsumtion görs beroende av att varornas ändamål har fastställts genom att de har klassificerats enligt ett annat nummer i KN än nummer 2207.
18 Vid tolkningen av en unionsbestämmelse, som artikel 27.1 b i direktiv 92/83, ska inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (se dom av den 17 juni 2010, British American Tobacco (Germany), C‑550/08, EU:C:2010:349, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
19 För det första framgår det av ordalydelsen i artikel 27.1 b i direktiv 92/83 att den skattebefrielse som föreskrivs i nämnda artikel förutsätter att två kumulativa villkor är uppfyllda, nämligen dels att alkoholen är denaturerad i enlighet med någon medlemsstats krav, dels att den används vid tillverkning av en vara som inte är avsedd för konsumtion.
20 Frågan om klassificeringen av den aktuella varan enligt ett visst KN-nummer nämns inte i ordalydelsen i artikel 27.1 b i direktiv 92/83, vilket innebär att det inte är möjligt att av denna bestämmelse dra slutsatsen att unionslagstiftaren har avsett att klassificeringen enligt ett visst KN-nummer i sig ska vara ett kriterium för tillämpningen av det aktuella undantaget.
21 För det andra, vad gäller det sammanhang i vilket artikel 27.1 b i direktiv 92/83 ingår, ska det påpekas att den utgör en del av ett antal obligatoriska undantag från skatteplikten som tillämpas på sådan alkohol och sådana alkoholhaltiga drycker som ingår i vissa särskilda kategorier som är föremål för specifika användningar.
22 Domstolen har härvidlag redan slagit fast att det är skattebefrielse som är huvudregeln för de varor som avses i artikel 27.1 a och 27.1 b i direktiv 92/83 och att vägran att medge befrielse utgör ett undantag. Dessutom kan medlemsstaternas befogenhet att fastställa villkor enligt artikel 27.1 i direktiv 92/83 ”i syfte att säkerställa en riktig och smidig tillämpning av sådan befrielse och förhindra skatteflykt, skatteundandragande eller missbruk” inte påverka den ovillkorliga karaktären av den skyldighet att medge befrielse som föreskrivs i denna bestämmelse (se dom av den 7 december 2000, Italien/kommissionen, C‑482/98, EU:C:2000:672, punkt 50 och där angiven rättspraxis).
23 Domstolen har närmare bestämt redan slagit fast att etylalkohol som ingår i en vara som inte är avsedd för konsumtion och som har denaturerats enligt en i en medlemsstat godkänd metod omfattas av den befrielse som föreskrivs i artikel 27.1 b i direktiv 92/83 (se dom av den 28 februari 2019, Bene Factum, C‑567/17, EU:C:2019:158, punkt 21 och där angiven rättspraxis).
24 För det fall alkoholen redan ingår i en vara som inte är avsedd för konsumtion beror frågan huruvida skattebefrielse enligt artikel 27.1 b i direktiv 92/83 ska medges eller nekas på metoden för denaturering (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 december 2000, Italien/kommissionen, C‑482/98, EU:C:2000:672, punkterna 40 och 41).
25 Slutligen har domstolen slagit fast att det skulle strida mot direktiv 92/83 att neka befrielse för en vara som uppfyller de villkor som föreskrivs i artikel 27.1 b i detta direktiv, endast därför att det konstateras att dess faktiska ändamål inte överensstämmer med den beteckning som näringsidkaren har gett den (se dom av den 28 februari 2019, Bene Factum, C‑567/17, EU:C:2019:158, punkt 22 och där angiven rättspraxis).
26 Det framgår således av domstolens praxis att den utgör hinder för att tillämpa kriterier eller villkor som inte i sig framgår av ordalydelsen i artikel 27.1 b i direktiv 92/83. Det ska tvärtom, på grundval av konkreta omständigheter, undersökas huruvida villkoret att etylalkoholen ska användas vid framställning av varor som inte är avsedda för konsumtion objektivt sett är uppfyllt, utan att denna undersökning kan begränsas till ett konstaterande av att etylalkoholen ska klassificeras enligt ett visst KN-nummer.
27 En sådan tolkning stöds även av ordalydelsen i artikel 20 första strecksatsen i direktiv 92/83. I denna artikel, som innehåller en definition av begreppet etylalkohol för tillämpningen av direktiv 92/83, föreskrivs att detta begrepp bland annat omfattar alla varor som omfattas av nummer 2207 i KN och som har en alkoholhalt som överstiger 1,2 volymprocent ”även om dessa produkter utgör en del av en vara som ryms inom ett annat kapitel av [KN]”. Även om den omständigheten att etylalkohol ingår i en vara som omfattas av ett annat kapitel i KN inte utgör hinder för att den kvalificeras som etylalkohol i den mening som avses i artikel 20 första strecksatsen i direktiv 92/83, innebär detta emellertid inte att klassificeringen av denna vara i ett annat kapitel i KN utgör ett villkor i detta avseende. Artikel 20 första strecksatsen i direktiv 92/83 utesluter således inte, såsom den är formulerad, att etylalkohol, vid tillämpningen av detta direktiv, kan ingå i en vara som klassificeras enligt samma kapitel i KN, eller till och med i samma nummer i KN, det vill säga nummer 2207.
28 Denna tolkning stöds av systematiken i artikel 27.1 i direktiv 92/83. I artikel 27.1 c i direktiv 93/82 föreskrivs nämligen skattebefrielse för etylalkohol som används ”vid framställning av vinäger som är hänförlig till KN-nummer 2209”. Om lagstiftaren hade velat lägga till ett villkor för skattebefrielse av varor som är denaturerade i enlighet med någon medlemsstats krav och används vid tillverkning av varor som inte är avsedda för konsumtion, skulle detta uttryckligen ha gjorts i artikel 27.1 b i nämnda direktiv.
29 För det tredje, vad gäller de mål som eftersträvas med direktiv 92/83, syftar de skattebefrielser som föreskrivs i direktivet bland annat till att neutralisera inverkan av punktskatter på alkohol, i fall där alkohol utgör en mellanprodukt som ingår som en beståndsdel i andra varor inom handel eller industri (se dom av den 22 december 2022, Quadrant Amroq Beverages, C‑332/21, EU:C:2022:1031, punkt 47 och där angiven rättspraxis).
30 Av artikel 27.1 b i direktiv 92/83, jämförd med tjugonde skälet däri, följer således att en medlemsstats genomförande av den befrielse som föreskrivs i denna bestämmelse bestäms av hur de aktuella varorna slutligen används (se, analogt, dom av den 9 december 2010, Repertoire Culinaire, C‑163/09, EU:C:2010:752, punkt 49).
31 En tolkning enligt vilken den skattebefrielse som avses i artikel 27.1 b i direktiv 92/83 inte ska tillämpas på etylalkohol som är denaturerad i enlighet med någon medlemsstats krav och används vid tillverkning av varor som inte är avsedda för konsumtion, enbart av det skälet att de varor för vilkas tillverkning den har använts omfattas av ett visst KN-nummer, kan äventyra syftet att neutralisera inverkan av punktskatter på etylalkohol i fall där etylalkohol utgör en mellanprodukt som ingår som en beståndsdel i andra varor inom handel eller industri. I den mån varor som inte är avsedda för konsumtion säljs till personer för användning för ändamål som helt utesluter konsumtion, ska nämligen etylalkohol som är denaturerad i enlighet med någon medlemsstats bestämmelser och som ingår som beståndsdel i nämnda varor beläggas med punktskatt, trots att den faktiskt används för sådana ändamål.
32 Tribunalen konstaterar att medlemsstaterna enligt artikel 27.1 i direktiv 92/83 jämförd med tjugoandra skälet i samma direktiv förvisso får fastställa villkor för att säkerställa en riktig och smidig tillämpning av den skattebefrielse som föreskrivs i denna bestämmelse och förhindra skatteflykt, skatteundandragande eller missbruk. Av rättspraxis framgår emellertid att det vid utövandet av denna befogenhet ankommer på de berörda medlemsstaterna att åberopa konkreta, objektiva och kontrollerbara omständigheter som ger stöd åt uppfattningen att det föreligger en allvarlig fara för skatteflykt, skatteundandragande eller missbruk. Medlemsstaterna ska också försäkra sig om att de villkor som de fastställer med stöd av denna befogenhet inte går längre än vad som krävs för att uppnå nämnda målsättning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 december 2010, Repertoire Culinaire, C‑163/09, EU:C:2010:752, punkt 52 och där angiven rättspraxis). Medlemsstaterna får följaktligen inte villkora tillämpningen av den befrielse från punktskatt som föreskrivs i artikel 27.1 e i direktiv 92/83 med att krav ska vara uppfyllda, vars erforderlighet för att säkerställa en riktig och smidig tillämpning av befrielsen eller för att förhindra skatteflykt, skatteundandragande eller missbruk inte är visad med stöd av konkreta, objektiva och kontrollerbara omständigheter (se, analogt, dom av den 9 december 2010, Repertoire Culinaire, C‑163/09, EU:C:2010:752, punkt 53).
33 Det förefaller framgå av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat att det av de nationella skattemyndigheterna föreskrivna villkor som är aktuellt i det nationella målet – det vill säga att ändamålet för en vara som inte är avsedd för konsumtion ska bekräftas genom att varan klassificeras enligt ett annat nummer än nummer 2207 i KN – varken är nödvändigt för att säkerställa en korrekt tillämpning av den skattebefrielse som föreskrivs i artikel 27.1 b i direktiv 92/83 eller för att förhindra skatteflykt, skatteundandragande eller missbruk, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera på grundval av de konkreta, objektiva och kontrollerbara uppgifter som den förfogar över.
34 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande: Artikel 27.1 b i direktiv 92/83 ska tolkas så, att den utgör hinder för att befrielse från punktskatt på etylalkohol som är denaturerad i enlighet med någon medlemsstats bestämmelser och som ingår som beståndsdel i varor som inte är avsedda för konsumtion görs beroende av att varornas ändamål har fastställts genom att de har klassificerats enligt ett annat nummer i KN än nummer 2207, såvitt det inte av konkreta, objektiva och kontrollerbara omständigheter framgår att detta villkor är nödvändigt för att säkerställa en riktig tillämpning av denna befrielse eller för att förhindra skatteflykt, skatteundandragande eller missbruk.
Den andra frågan
35 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan, som endast har ställts för det fall den första frågan besvaras nekande, för att få klarhet i huruvida skattemyndigheterna, för att neka undantag från skatteplikt enligt artikel 27.1 b i direktiv 92/83, måste visa att den skattskyldiga person som tillverkar varor vilka inte är avsedda för konsumtion och vilka innehåller punktskattepliktig etylalkohol visste att de användes för konsumtion, eller om det räcker att skattemyndigheterna visar att det föreligger omständigheter som gör det möjligt att dra slutsatsen att den skattskyldiga personen borde ha känt till denna användning.
36 Såsom denna tolkningsfråga har ställts avser den endast den specifika omständigheten att den skattskyldiga person som tillverkar de aktuella varorna känner till eller har möjlighet att känna till en eventuell senare konsumtion av dessa varor som inte överensstämmer med deras ursprungliga ändamål. Den hänskjutande domstolen har däremot inte hänvisat till omständigheter som avser skatteflykt, skatteundandragande eller missbruk som motiverar en tillämpning av artikel 27.5 i direktiv 92/83. Denna fråga grundar sig således på antagandet att den omständigheten att den skattskyldiga person som tillverkar varorna har kännedom om eller har möjlighet att få kännedom om en eventuell senare konsumtion av de aktuella varorna som inte överensstämmer med deras ursprungliga ändamål i sig utgör ett tillräckligt skäl för att neka undantag från skatteplikt enligt artikel 27.1 b i direktiv 92/83.
37 Tribunalen erinrar härvidlag om att, såsom framgår av punkt 23 ovan, etylalkohol som ingår i en vara som inte är avsedd för konsumtion och som har denaturerats enligt en i en medlemsstat godkänd metod omfattas av den befrielse som föreskrivs i artikel 27.1 b i direktiv 92/83 (se dom av den 28 februari 2019, Bene Factum, C‑567/17, EU:C:2019:158, punkt 21 och där angiven rättspraxis).
38 Det framgår vidare av punkt 25 ovan att det strider mot direktiv 92/83 att neka befrielse för en vara som uppfyller de villkor som föreskrivs i artikel 27.1 b i detta direktiv, endast därför att dess faktiska ändamål inte överensstämmer med den beteckning som näringsidkaren har gett den (se dom av den 28 februari 2019, Bene Factum, C‑567/17, EU:C:2019:158, punkt 22 och där angiven rättspraxis).
39 Av det ovan anförda följer att etylalkohol som är denaturerad i enlighet med någon medlemsstats bestämmelser och som ingår som beståndsdel i varor som angetts vara spädningsmedel, och därmed angetts vara varor som inte är avsedda för konsumtion, inte kan nekas den befrielse från harmoniserad punktskatt som föreskrivs i artikel 27.1 b i direktiv 92/83 med hänvisning till att dessa varor åtminstone delvis används för konsumtion (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 februari 2019, Bene Factum, C‑567/17, EU:C:2019:158, punkt 23).
40 Även om den hänskjutande domstolen i förevarande fall har angett att den omständigheten att P. visade bristande omsorg vid försäljningen av de varor som P. tillverkade kunde leda till att dessa varor användes för konsumtion, framgår det även av begäran om förhandsavgörande att nämnda varor, som såldes av P. under namnen ”RRK 5” och ”RRK 12”, såldes som spädningsmedel. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning förefaller det inte heller finnas något som tyder på att de personer som i förekommande fall köpte varorna för konsumtion inte visste att de köpte produkter som salufördes som spädningsmedel.
41 De åtgärder som P. vidtagit i samband med saluföringen av de varor som är aktuella i det nationella målet förefaller således inte ha hindrat att dessa presenteras som spädningsmedel som inte är avsedda för konsumtion, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.
42 Med förbehåll för de fall som avser skatteflykt, skatteundandragande eller missbruk, som motiverar att artikel 27.5 i direktiv 92/83 tillämpas, kan eventuella åtgärder som tillverkaren av de aktuella varorna vidtagit med avseende på varornas saluföring inte medföra att denna tillverkare nekas den befrielse från punktskatt som föreskrivs i punkt 1 b i samma artikel, så länge som dessa åtgärder inte hindrar att varorna presenteras som varor som inte är avsedda för konsumtion (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 februari 2019, Bene Factum, C‑567/17, EU:C:2019:158, punkt 30). Det är nämligen bestämmelserna om skatteflykt, skatteundandragande eller missbruk som gör det möjligt att hantera situationer där de aktuella varornas faktiska ändamål skiljer sig från deras avsedda ändamål.
43 Av detta följer att artikel 27.1 b i direktiv 92/83 ska tolkas så, att en skattskyldig person som tillverkar varor som inte är avsedda för konsumtion och som innehåller punktskattepliktig etylalkohol, såsom spädningsmedel, inte kan nekas den befrielse från harmoniserad punktskatt som föreskrivs i nämnda bestämmelse enbart av det skälet att den skattskyldiga personen kände till eller borde ha känt till att nämnda varor användes för konsumtion.
Rättegångskostnader
44 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till tribunalen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (femte avdelningen, som sammanträder med fem domare)
följande:
1) Artikel 27.1 b i rådets direktiv 92/83/EEG av den 19 oktober 1992 om harmonisering av strukturerna för punktskatter på alkohol och alkoholdrycker
ska tolkas så,
att den utgör hinder för att befrielse från punktskatt på etylalkohol som är denaturerad i enlighet med någon medlemsstats bestämmelser och som ingår som beståndsdel i varor som inte är avsedda för konsumtion görs beroende av att varornas ändamål har fastställts genom att de har klassificerats enligt ett annat nummer i Kombinerade nomenklaturen, som återfinns i bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan, såvitt det inte av konkreta, objektiva och kontrollerbara omständigheter framgår att detta villkor är nödvändigt för att säkerställa en riktig tillämpning av denna befrielse eller för att förhindra skatteflykt, skatteundandragande eller missbruk.
2) Artikel 27.1 b i direktiv 92/83
ska tolkas så,
att en skattskyldig person som tillverkar varor som inte är avsedda för konsumtion och som innehåller punktskattepliktig etylalkohol, såsom spädningsmedel, inte kan nekas den befrielse från harmoniserad punktskatt som föreskrivs i nämnda bestämmelse enbart av det skälet att den skattskyldiga personen kände till eller borde ha känt till att nämnda varor användes för konsumtion.
Sampol Pucurull | Pynnä | Laitenberger
Stancu | | Valasidis
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 8 juli 2026.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: polska.