PMÖ 9362-24
Patent- och marknadsöverdomstolen har, i likhet med Patent- och marknadsdomstolen, bedömt att ett bolag inte har haft rätt att väcka talan om förbud enligt marknadsföringslagen då bolaget inte var berört av den påtalade marknadsföringen. I beslutet behandlar Patent- och marknadsöverdomstolen den processuella ramen för talerättsprövningen, vad som avses med uttrycket ”näringsidkare som berörs av marknadsföringen” i 47 § 2 marknadsföringslagen och omfattningen av en domstols prövning av talerätten i mål om förbud enligt marknadsförings-lagen. Patent- och marknadsöverdomstolen har tillåtit att beslutet överklagas till Högsta domstolen.
Sid 1 (11)
SVEA HOVRÄTT Patent- och marknadsöverdomstolen 020107
PROTOKOLL 2025-10-14 Föredragning i Stockholm
Aktbilaga 43
Mål nr PMÖ 9362-24
RÄTTEN
Hovrättsråden Mattias Pleiner och Erik Mårild, referent, samt f.d. hovrättsrådet
Magnus Ulriksson
FÖREDRAGANDE OCH PROTOKOLLFÖRARE Hovrättsfiskalen Mattias Kallstenius
PARTER
Klagande
Cigarrklubben CK Sverige AB, 559026-7687
Fleminggatan 15
112 26 Stockholm
Ombud: Advokaten J-V.P och biträdande juristen V.V
Motpart
FRAM-RESOR Aktiebolag, 556247-2737
Box 3334
103 67 Stockholm
Ombud: Advokaten K.S
SAKEN
Avvisad talan
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE
Patent- och marknadsdomstolen beslut 2024-06-14 i mål nr PMT 4123-24
Cigarrklubben CK Sverige AB (Cigarrklubben) väckte talan mot FRAM-RESOR Aktiebolag (Framresor) i Patent- och marknadsdomstolen med yrkande om att Framresor vid vite skulle förbjudas att, på visst närmare angivet sätt, förbjudas att
marknadsföra tobak gentemot konsument. Patent- och marknadsdomstolen avvisade
Cigarrklubbens talan på den grunden att bolaget inte var berört av den påtalade
Dok.Id 2194769
Postadress Besöksadress Telefon Telefax Expeditionstid
Box 2290 Birger Jarls Torg 16 08-561 670 00 måndag – fredag
103 17 Stockholm 08-561 675 00 08:00–16:30
E-post: svea.avd2@dom.se
www.svea.se
Sid 2
SVEA HOVRÄTT PROTOKOLL PMÖ 9362-24 Patent- och marknadsöverdomstolen
marknadsföringen och därmed saknade talerätt enligt 47 § 2 marknadsföringslagen (2008:486).
Cigarrklubben har yrkat att Patent- och marknadsöverdomstolen i första hand ska undanröja Patent- och marknadsdomstolens beslut och återförvisa målet dit för fortsatt handläggning. I andra hand har bolaget yrkat att Patent- och marknadsöverdomstolen ska, på visst sätt, förbjuda Framresor att marknadsföra tobak gentemot konsument.
Till stöd för överklagandet har Cigarrklubben anfört bl.a. följande. Cigarrklubben bedriver en privat klubb där medlemmar kan röka cigarrer i ett rökrum. Driften av rökrummet är kärnan i Cigarrklubbens verksamhet. Framresor bedriver en butik som säljer cigarrer men erbjuder också kunder att röka cigarrer i butiken. Både
Cigarrklubben och Framresor bedriver alltså rökrum och båda bolagens verksamhet omfattas av tobakslagens (lagen [2018:2088] om tobak och liknande produkter) bestämmelser. Bolagen är därmed konkurrenter. Eftersom Framresors marknadsföring inte är förenlig med marknadsföringslagen och bolagets rökrum inte uppfyller tobakslagens krav snedvrids konkurrensen mellan bolagen. Cigarrklubben är således berörd av den aktuella marknadsföringen även om bolaget för egen del inte säljer tobaksvaror. Till det kommer att Cigarrklubben indirekt genererar kunder till
Framresors butik. Bolagen har därmed samma kundunderlag. Cigarrklubbens verksamhet utgör även ett efterföljande handelsled till Framresors tobaksförsäljning. Cigarrklubben är alltså berörd av marknadsföringen.
Cigarrklubben har åberopat samma bevisning som i Patent- och marknadsdomstolen. Därutöver har Cigarrklubben åberopat ett värderingsutlåtande, en skrivelse från Stockholms stads tillståndsenhet, en dom från Förvaltningsrätten i Stockholm och en tjänsteanteckning från Stockholms stads tillståndsenhet.
Framresor har motsatt sig ändring av Patent- och marknadsdomstolens beslut.
Framresor har för egen del yrkat att Patent- och marknadsöverdomstolen ska avvisa dels de yrkanden som Patent- och marknadsdomstolen inte har prövat, dels det
åberopade värderingsutlåtandet. Framresor har vidare invänt att det som Cigarrklubben
Sid 3
SVEA HOVRÄTT PROTOKOLL PMÖ 9362-24 Patent- och marknadsöverdomstolen
först i Patent- och marknadsöverdomstolen anfört till stöd för talerätt utgör nya omständigheter som ska avvisas. I vart fall ska omständigheterna inte läggas till grund för beslut i målet.
Cigarrklubben har bestritt Framresors avvisningsyrkanden.
Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Patent- och marknads-överdomstolen.
Efter föredragning fattar Patent- och marknadsöverdomstolen följande
BESLUT (att meddelas 2025-11-18)
rättegångskostnad i Patent- och marknadsöverdomstolen med 131 860 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för detta beslut till dess betalning sker. Beloppet avser ombudsarvode.
Skälen för beslutet
Ramen för Patent- och marknadsöverdomstolens prövning
Ramen för Patent- och marknadsöverdomstolens prövning i detta mål bestäms av det överklagade beslutet som enbart avser frågan om talerätt. Patent- och marknadsöver-domstolen kan därmed inte som första instans gå in i en prövning av Cigarrklubbens talan i sak. Cigarrklubbens andrahandsyrkande ska därför avvisas.
Sid 4
SVEA HOVRÄTT PROTOKOLL PMÖ 9362-24 Patent- och marknadsöverdomstolen
När ett beslut från Patent- och marknadsdomstolen överklagas är reglerna i 52 kap. rättegångsbalken tillämpliga på processen i Patent- och marknadsöverdomstolen. I 52 kap. finns ingen motsvarighet till de begränsningar som gäller för en part att åberopa nya omständigheter eller ny bevisning i överrätt som gäller vid överklagande av domar i dispositiva tvistemål (se de s.k. preklusionsreglerna i 50 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken; se även 3 kap. 9 § lagen [2016:188] om patent- och marknadsdomstolar och PMÖD 2018:1).
Att några preklusionsregler inte förts in i de kapitel i rättegångsbalken som gäller för överklagande av beslut har sin bakgrund i att sådana överklaganden kan avse en rad olika typer av fall. Det har ansetts att de hänsyn till bl.a. instansordningen som bär upp preklusionsreglerna för dispositiva tvistemål inte gör sig gällande på samma sätt för bl.a. överklaganden av beslut i rättegångsfrågor. Det har därför ansetts svårt att ställa upp någon allmängiltig preklusionsregel. (Se ”Lägenheten i Jämjö” NJA 2023 s. 738, p. 14–16.)
I linje med detta har Högsta domstolen uttalat att utgångspunkten är att preklusions-reglerna i 50 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken inte är analogt tillämpliga vid överklagande av beslut. Högsta domstolen har dock slagit fast att oberoende av detta måste som huvudregel anses gälla att om en part inte iakttagit ett av underrätten meddelat föreläggande att avhjälpa en brist i en stämningsansökan och partens talan till följd härav avvisats, parten inte med framgång kan angripa avvisningsbeslutet genom att åberopa en ny omständighet eller ett nytt bevis i högre rätt. (Se ”Snickeribolaget” NJA 2009 s. 594.)
I 2009 års fall gällde den underliggande tvisten ett dispositivt tvistemål. Den i rättsfallet utpekade huvudregeln – att en brist i stämningsansökan inte kan avhjälpas i högre instans, om parten inte iakttagit ett föreläggande – måste dock anses träffa även det nu aktuella fallet där frågan om bristande talerätt har uppkommit i ett mål av indis-positiv karaktär. Vid den bedömningen får beaktas att parten inte kan sägas riskera någon egentlig rättsförlust av att stämningsansökan avvisas, eftersom käranden normalt är oförhindrad att återkomma med en ny framställan i underrätten. Härtill
Sid 5
SVEA HOVRÄTT PROTOKOLL PMÖ 9362-24 Patent- och marknadsöverdomstolen
kommer att preklusionsregler normalt är tillämpliga i Patent- och marknadsöver-domstolen även i indispositiva mål (se 3 kap. 9 § lagen om patent- och marknadsdomstolar). En motsatt ordning skulle även riskera att överrättens handläggning i stor utsträckning blev en ny prövning i stället för en överprövning av underrättens beslut. Slutsatsen av det anförda är att den princip som Högsta domstolen slagit fast i rättsfallet ”Snickeribolaget” även bör tillämpas i nu aktuellt fall.
I det nu aktuella fallet förelade Patent- och marknadsdomstolen Cigarrklubben att redogöra för och visa hur den påtalade marknadsföringen berörde bolaget. Som svar på föreläggandet angav Cigarrklubben att marknadsföringen inskränkte konkurrensen och skapade en marknadsmässig obalans eftersom ”Cigarrklubben och övriga cigarråter-försäljare” inte kunde konkurrera med Framresor utan att i sådana fall själv agera i strid mot gällande rätt (se Patent- och marknadsdomstolens beslut s. 4). I stämningsansökan angav Cigarrklubben även att Framresor sålde tobaksprodukter, att båda bolagens verksamhet omfattades av tobakslagens regler och att Framresor tillät rökning i sin butik på ett sätt som stred mot tobakslagen.
I Patent- och marknadsöverdomstolen har Cigarrklubben sammanfattningsvis lagt till att bolaget bedriver en medlemsbaserad cigarrklubb som erbjuder medlemmar möjligheten att röka cigarrer i ett rökrum, att både Cigarrklubben och Framresor har tobakskonsumtion som huvudsakligt fokus för sin verksamhet, att Cigarrklubben genererar kunder till Framresors butik och att bolagen har samma kundunderlag. Justeringen innebär att Cigarrklubben först i Patent- och marknadsöverdomstolen gör gällande att bolaget är berört av marknadsföringen eftersom Framresor driver en konkurrerande rökrumsverksamhet. Enligt Patent- och marknadsöverdomstolen utgör det anförda nya omständigheter som har åberopats först här för att avhjälpa en brist i stämningsansökan. I enlighet med vad Högsta domstolen fastslagit i rättsfallet ”Snickeribolaget” kan Cigarrklubben inte med framgång angripa Patent- och marknadsdomstolens avvisningsbeslut genom att nu åberopa dessa omständigheter. Detsamma gäller beträffande den skriftliga bevisning som Cigarrklubben först här åberopat till stöd för att bolaget är berört av marknadsföringen (Patent- och marknadsöverdomstolens aktbilagor 6–9).
Sid 6
SVEA HOVRÄTT PROTOKOLL PMÖ 9362-24 Patent- och marknadsöverdomstolen
Detta innebär sammantaget att ramen för Patent- och marknadsöverdomstolens prövning av frågan om Cigarrklubbens talerätt utgörs av de omständigheter och den utredning som bolaget åberopade i underrätten till stöd för talerätt. Det innebär samtidigt att Framresors yrkanden om avvisning av nya omständigheter och ny bevisning ska avslås.
Talerätt i mål om förbud enligt marknadsföringslagen
Rättsliga utgångspunkter
Enligt 47 § 2 marknadsföringslagen får, vid sidan av Konsumentombudsmannen och vissa organisationer, en ”näringsidkare som berörs av marknadsföringen” väcka talan om förbud enligt 23 § marknadsföringslagen. Frågan är vad som avses med ”näringsid-kare som berörs av marknadsföringen”.
Bestämmelserna om processen i marknadsföringsmål genomför artikel 11 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG om otillbörliga affärsmetoder. Enligt artikel 11 ska medlemsstaterna i konsumenternas intresse bl.a. se till att det finns adekvata och effektiva bestämmelser enligt vilka ”personer eller organisationer, som enligt den nationella lagstiftningen anses ha ett rättmätigt intresse av att otillbörliga affärsmetoder bekämpas, inbegripet konkurrenter” får vidta rättsliga åtgärder mot otillbörliga affärsmetoder.
Direktivet ställer alltså upp vissa övergripande krav på adekvata och effektiva metoder för att bestämmelserna om otillbörlig marknadsföring efterlevs. Den närmare utformningen av processreglerna är dock i huvudsak en nationell fråga, under förutsättning att de nationella reglerna inte är utformade så att de är diskriminerande eller annars hindrar unionsrättens effektiva genomslag på nationell nivå (se prop. 2007/08:115, s. 123). Det innebär att det som utgångspunkt är nationell rätt som ska tillämpas vid bedömningen av talerätten.
Uttrycket ”näringsidkare som berörs av marknadsföringen” har inte närmare behand-lats i förarbetena till marknadsföringslagen (se prop. 2007/08:115, s. 162 f. och prop.
Sid 7
SVEA HOVRÄTT PROTOKOLL PMÖ 9362-24 Patent- och marknadsöverdomstolen
1994/95:123, s. 131 f.). Som Patent- och marknadsdomstolen konstaterat är vidare praxis på området sparsam (se Marknadsdomstolens beslut den 5 februari 2009 i mål nr C 1/09, MD 2008:21, MD 2007:31, MD 2003:28 och MD 2003:20).
Bestämmelsen i 47 § marknadsföringslagen bygger på 6 § i 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring som i sin tur har sin förebild i talerättsregeln i 1953 års konkurrens-begränsningslag (se prop. 1970:57, s. 97). Bestämmelsens bakgrund ger skäl att hämta ledning i hur motsvarande uttryck har bedömts inom konkurrenslagstiftningen, vars skyddsintresse också delvis sammanfaller med marknadsföringslagens (jfr prop. 1984/85:213, s. 51 f.). Som Patent- och marknadsdomstolen konstaterat har det i förarbetena till marknadsföringslagen även framhållits att det finns stora fördelar i att olika regleringar på marknadsrättens område – såsom konkurrensrätten och marknadsföringsrätten – ligger så nära varandra som möjligt (se prop. 1994/95:123, s. 37).
Mot den bakgrunden bör, som Patent- och marknadsdomstolen funnit, uttrycket ”näringsidkare som berörs av marknadsföringen” i 47 § 2 marknadsföringslagen bedömas på liknande sätt som motsvarande uttryck på konkurrensrättens område.
Enligt 3 kap. 2 § konkurrenslagen (2008:579) får ett ”företag som berörs” av en konkurrensbegränsning väcka talan i domstol om förbud under förutsättning att Konkurrensverket har beslutat att inte meddela ett sådant åläggande. Med uttrycket ”företag som berörs” avses konkurrenter till det företag som varit föremål för Konkurrensverkets utredning men också företag i tidigare eller senare handelsled som mer direkt berörs av den påtalade överträdelsen (se K.C och M.B, Konkurrenslagen – en kommentar, JUNO, 2024, kommentaren till 3 kap. 2 §). Begränsningen av talerätten till ”företag som berörs” har motiverats av lagstiftaren med att det i annat fall finns en risk för att ett rättsligt förfarande inleds i trakasseringssyfte eller av kverulanter (se prop. 1953:103, s. 263 f. och jfr prop. 1994/95:123, s. 132 f.).
I ljuset av dessa rättsliga utgångspunkter bedömer Patent- och marknadsöverdomstolen att uttrycket ”näringsidkare som berörs av marknadsföringen” i 47 § 2 marknads-föringslagen avser konkurrenter till den som påstås bryta mot marknadsföringslagen
Sid 8
SVEA HOVRÄTT PROTOKOLL PMÖ 9362-24 Patent- och marknadsöverdomstolen
eller företag som av annat skäl mer direkt berörs av den påtalade marknadsföringen. En sådan tolkning av talerättsbegreppet får också anses väl förenlig med artikel 11 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.
Prövningen av frågor om talerätt
Bristande talerätt är ett tvingande processhinder som det ankommer på rätten att självmant pröva (ex officio). Frågan är vilken närmare omfattning denna prövning har.
Omfattningen av talerättsprövningen skiljer sig åt i dispositiva och indispositiva tvistemål. När tvisten är dispositiv – såsom vid talan om skadestånd enligt 37 § marknadsföringslagen – anses det i regel tillräckligt för att talerätt ska föreligga att käranden påstår sig berättigad till ersättning av svaranden (se prop. 1994/95:123, s. 131). I indispositiva tvistemål sker typiskt sett en mer ingående talerättsprövning eftersom rättskraften i sådana mål ofta inte är begränsad till parterna (se R.N, Rättegångshinder, 2 uppl., 2019, JUNO, s. 102 f.). Marknadsföringsrättsliga mål om förbud är en sådan typ av mål (se 59 § marknadsföringslagen).
När frågor om talerätt har uppkommit i mål om förbud enligt marknadsföringslagen har det i vissa fall ansetts ankomma på käranden att visa att den berörs av svarandens marknadsföring (se bl.a. MD 2008:21). I andra fall har någon egentlig talerätts-prövning inte skett, utan redan kärandens påstående om att den på visst sätt är berörd har ansetts tillräckligt i talerättshänseende (se t.ex. Marknadsdomstolens beslut den 5 februari 2009 i mål nr C 1/09).
Enligt Patent- och marknadsöverdomstolen står det klart att rätten, om frågan aktualiseras, måste företa en egentlig talerättsprövning vid en förbudstalan av nu aktuellt slag. Samtidigt finns det en risk att en omfattande talerättsprövning leder till att rättsfakta som hör till själva saken prövas redan vid bedömningen av talerättsfrågan, vilket talar för att begränsa talerättsprövningen (se R.N, Rättegångshinder, 2 uppl., 2019, JUNO, s. 104). Det bör även beaktas att behovet av att skydda svaranden mot okynnesprocesser i många fall kan tillgodoses lika effektivt genom en
Sid 9
SVEA HOVRÄTT PROTOKOLL PMÖ 9362-24 Patent- och marknadsöverdomstolen
sakprövning som vid en talerättsprövning, exempelvis genom rättegångskostnads-reglerna eller möjligheten att ogilla uppenbart ogrundade anspråk (se R.N,
Rättegångshinder, 2 uppl., 2019, JUNO, s. 99). I linje med detta har det i litteraturen anförts att det i praxis har skett en utveckling mot att fall av bristande saklegitimation allt oftare behandlas som materiella frågor snarare än processhinder (se R.N, Rättegångshinder, 2 uppl., 2019, JUNO, s. 100 och P.F m.fl., Rättegångsbalken, 2025, JUNO, 13 kap. under rubriken Talerätt).
I rättsfallet NJA 2008 s. 1033 kan Högsta domstolen sägas ha gått en form av medelväg vid bedömningen av talerättsfrågan. Målet gällde rätten att väcka talan om hävning av ett varumärke på grund av utebliven användning enligt den tidigare gällande varumärkeslagen (1960:644). Enligt den regleringen fick en talan om hävning föras av var och en som led förfång av registreringen. I 2008 års fall uttalade Högsta domstolen att kravet på förfång skulle tillämpas så att en näringsidkare var förhindrad att föra en sådan talan endast i de fall omständigheterna ledde till bedömningen att näringsidkaren saknade fog för sitt påstående om att registreringen var till förfång för honom.
Kravet på förfång som prövades i 2008 års fall har likheter med kravet i 47 § 2 marknadsföringslagen om att en näringsidkare ska vara berörd av marknadsföringen (jfr prop. 1970:57, s. 37). Med hänsyn till detta framstår det som ändamålsenligt att kravet på att en näringsidkare ska vara berörd tillämpas på ett motsvarande sätt. En part bör därför vara förhindrad att föra talan om förbud enligt marknadsföringslagen endast i de fall omständigheterna leder till bedömningen att käranden saknar fog för sitt påstående om att den påtalade marknadsföringen berör honom eller henne. Utgångspunkten bör således vara att en uppgift från käranden om att marknadsföringen berör honom eller henne ska tas för god, såvitt inte omständigheterna talar för att det saknas fog för påståendet.
Bedömningen i det här fallet
Cigarrklubben har i underinstansen gjort gällande att den påtalade marknadsföringen berör bolaget eftersom den snedvrider konkurrensen mellan cigarråterförsäljare. Det har emellertid framkommit att bolaget inte bedriver någon sådan verksamhet. Eftersom
Sid 10
SVEA HOVRÄTT PROTOKOLL PMÖ 9362-24 Patent- och marknadsöverdomstolen
Cigarrklubben alltså inte bedriver någon med Framresor konkurrerande tobaksförsäljning kan bolaget inte anses berörd av den påtalade marknadsföringen av den anledningen.
Cigarrklubben har i underinstansen även angett att Framresor mot ersättning tillåter rökning i sin butik på ett sätt som strider mot tobakslagen. Cigarrklubben har dock inte i Patent- och marknadsdomstolen anfört att parterna bedriver konkurrerande rökrums-verksamhet. Som angetts ovan är Cigarrklubben förhindrad att angripa avvisningsbeslutet genom att göra det åberopandet först i högre instans. Cigarrklubben kan därmed inte anses berörd av den påtalade marknadsföringen i egenskap av konkurrent.
Enbart det förhållandet att parternas verksamheter omfattas av tobakslagens regler medför, som Patent- och marknadsdomstolen har konstaterat, inte heller att
Cigarrklubben kan anses berörd av den påtalade marknadsföringen i den mening som avses i 47 § 2 marknadsföringslagen.
Det som framkommit ger därmed sammantaget vid handen att Cigarrklubben saknar fog för sitt påstående om att marknadsföringen berör bolaget. Cigarrklubben har alltså, som Patent- och marknadsdomstolen funnit, inte rätt att föra den aktuella talan.
Överklagandet ska således avslås.
Rättegångskostnader
Vid denna utgång ska Cigarrklubben ersätta Framresor för dess rättegångskostnad. Den begärda ersättningen är skälig.
Överklagande
Målet innehåller enligt Patent- och marknadsöverdomstolen frågor där det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att ett överklagande prövas av Högsta domstolen.
Sid 11
SVEA HOVRÄTT PROTOKOLL PMÖ 9362-24 Patent- och marknadsöverdomstolen
Beslutet får därför överklagas (se 1 kap. 3 § tredje stycket lagen om patent- och marknadsdomstolar).
HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga A Överklagande senast 2025-12-16
Mattias Kallstenius Protokollet uppvisat/