HFD 2025 ref. 11

Sökord LSS · Tillfälligt utökad personlig assistans · Korttidsboende enligt LSS

Fråga om rätt till tillfälligt utökad personlig assistans för en person som har beviljats insatsen korttidsvistelse men som under en viss tidsperiod inte har använt sig av den insatsen.

Högsta förvaltningsdomstolen meddelade den 7 mars 2025 följande dom (mål nr 7023-23).

1 Personer som omfattas av bestämmelserna om stöd och service till vissa funktionshindrade har rätt till olika insatser i form av särskilt stöd och särskild service, under förutsättning att de behöver sådan hjälp i sin livsföring och att behoven inte tillgodoses på annat sätt. Två av dessa insatser är personlig assistans och korttidsvistelse utanför det egna hemmet.

2 Om det uppstår ett behov av tillfälligt utökad personlig assistans ska kommunen svara för biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans.

3 L.L. var av Helsingborgs kommun beviljad personlig assistans med i genomsnitt 413,5 timmar per månad. Kommunen hade också beviljat henne insatsen korttidsvistelse. I tidsberäkningen för assi­stansen hade kommunen gjort avdrag för de dagar som hon skulle vara på korttidsboende.

4 Under coronapandemin våren 2021 ansökte L.L. hos kommun­en om tillfälligt utökad personlig assistans med 82 timmar avseende april och juni samma år. Som skäl för ansökan uppgavs att hon som en följd av Folkhälso­myndighetens rekommendationer inte kunde vistas på korttidsboendet eftersom hon tillhörde en riskgrupp för covid-19.

5 Kommunen avslog hennes ansökan. Kommunen bedömde att hon visserligen hade haft ett utökat behov av personlig assistans jämfört med grundbeslutet, men hon ansågs inte ha visat att hon varit förhindrad att vistas på korttids­boendet under den aktuella tiden. Hennes behov ansågs därför ha varit tillgodosett genom den tidigare beviljade insatsen korttidsvistelse.

6 L.L. överklagade till Förvaltningsrätten i Malmö. För­valtningsrätten biföll överklagandet och förklarade att L.L. har rätt till tillfälligt utökad personlig assistans med 82 timmar samt åter­förvisade målet till kommunen för prövning av om hon har rätt till ersättning för skäliga kostnader för sådan assistans. Förvaltnings­rätten menade att hennes behov inte hade tillgodosetts på annat sätt under den tid hon varit beviljad men inte deltagit i korttidsvistelsen. Enligt domstolen saknade orsaken till frånvaron betydelse vid pröv­ningen av rätten till tillfälligt utökad personlig assistans eftersom korttidsvistelse är en frivillig insats och det därför är upp till den enskilde att bestämma om och i vilken omfattning han eller hon ska delta.

7 Kommunen överklagade till Kammarrätten i Göteborg som upphävde förvaltningsrättens dom och fastställde kommunens beslut. Kammarrätten angav att utgångspunkten är att den enskilde genom en beviljad insats är tillförsäkrad goda levnadsvillkor. Vidare menade domstolen att det därför är rimligt att kräva att den enskilde kan visa att han eller hon har haft godtagbara skäl för att avstå från att utnyttja den beviljade insatsen för att personlig assistans ska beviljas. Eftersom L.L. inte hade kommit in med något underlag till stöd för att hon inte kunnat utnyttja korttidsvistelsen fann domstolen att det saknades stöd för att hon hade haft några medicinska eller andra godtagbara skäl för sin frånvaro.

8 L.L. yrkar att hon ska beviljas tillfälligt utökad personlig assistans i sökt omfattning och anför följande. Hon avgör själv om hon vill delta i korttidsvistelsen och av rättspraxis framgår att orsaken till frånvaro från en insats saknar betydelse vid bedömningen av rätt till tillfällig utökning av den personliga assistansen.

9 Helsingborgs kommun anser att överklagandet ska avslås.

10 Frågan är om en person som har rätt till personlig assistans och som även har beviljats insatsen korttidsvistelse kan anses ha fått sitt behov av hjälp tillgodo­sett genom korttidsvistelsen även för tid när personen inte har använt sig av den insatsen.

11 I 7 § första stycket lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktions­hindrade föreskrivs att personer som omfattas av lagen har rätt till insatser i form av särskilt stöd och särskild service enligt 9 §, om de behöver sådan hjälp i sin livsföring och om deras behov inte tillgodoses på annat sätt.

12 Av 9 § 2 framgår att en sådan insats är biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans, till den del behovet av stöd inte täcks av beviljade assistanstimmar enligt 51 kap. socialförsäkrings­balken. Enligt 9 § 6 är en annan insats korttidsvistelse utanför det egna hemmet.

13 Kommunens skyldighet att tillhandahålla biträde av personlig assistent eller utge ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans gäller även när det uppstår ett tillfälligt utökat behov av assistans (prop. 1992/93:159 s. 70, jfr även RÅ 2009 ref. 61).

14 Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att för att personlig assistans ska vägras på grund av att behovet tillgodoses på annat sätt, ska behovet också faktiskt tillgodoses på annat sätt (prop. 1992/93:159 s. 172 och HFD 2015 ref. 35).

15 L.L. menar att rättsfallet HFD 2021 ref. 61 ger stöd för syn­sättet att orsaken till att hon uteblev från korttidsvistelsen saknar betydelse vid prövningen av om hon har rätt till tillfälligt utökad personlig assistans. Det rättsfallet gällde betydelsen av föräldra­ansvaret för rätten till tillfälligt utökad personlig assistans när ett barn var hemma från skolan. I rättsfallet ansågs det uppkomna hjälpbehovet inte falla inom ramen för normalt förekommande föräldraansvar eftersom barnet hade ett behov av personlig assistans när barnet inte var närvarande i skolan, och det behovet uppstod oavsett orsaken till frånvaron. Orsaken till frånvaron saknade därför i det sammanhanget betydelse vid prövningen av rätten till tillfälligt utökad personlig assistans.

16 Frågan i det här målet är emellertid en annan. Det som ska bedömas nu är vad som gäller om en person som får sitt hjälpbehov tillgodosett genom två olika insatser i form av dels personlig assistans, dels korttidsvistelse väljer att inte utnyttja den sist­nämnda. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening är personens hjälpbehov som utgångspunkt då ändå tillgodosett under den tid som insatsen är tillgänglig. Det förhållandet att det är frivilligt att ansöka om korttidsvistelse och även att delta i insatsen, kan nämligen inte innebära att det står en insatsberättigad fritt att byta ut korttidsvistelsen mot en insats i form av personlig assistans.

17 Om den insatsberättigade har godtagbara skäl att under en viss tid avstå från att vistas på korttidsboendet kan den insatsen dock inte anses vara tillgänglig för honom eller henne under den tiden. Behovet är då inte tillgodosett genom insatsen.

18 Med hänsyn till de förhållanden som rådde under corona­pandemin och det som framgår av utredningen när det gäller L.L:s funktionshinder får hon anses ha haft godtagbara skäl att avstå från att vistas på korttidsboendet under den aktuella perioden. Den insatsen kan därmed inte anses ha varit tillgänglig för henne.

19 Av det sagda följer att L.L. hade behov av tillfälligt utökad personlig assistans under den tid som omfattas av ansökan. Kammarrättens avgörande ska därför upphävas och förvaltnings­rättens avgörande fastställas.

Högsta förvaltningsdomstolen upphäver kammarrättens avgörande och fastställer förvaltningsrättens avgörande.

I avgörandet deltog justitieråden Jäderblom, Ståhl, Classon, Anderson och Medin. Föredragande var justitiesekreteraren Sanna Eriksson.

Av 9 § 2 lagen om stöd och service till vissa funktions­hindrade följer att kommunen är skyldig att tillhandahålla biträde av personlig assistent eller utge ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans, till den del behovet inte täcks av beviljade assistanstimmar enligt 51 kap. socialförsäkringsbalken.

Enligt 7 § lagen om stöd och service till vissa funktions­hindrade ansvarar dock inte kommunen för biträde av eller ersättning för personlig assistent till den delen behovet tillgodoses på annat sätt. För att viss insats ska kunna nekas den funktionshindrade på grund av att behovet tillgodoses på annat sätt, måste behovet faktiskt tillgodoses på annat sätt. Det räcker således inte att behovet skulle kunna tillgodoses på annat sätt (se prop. 1992/93:159 s. 172).

Mot bakgrund av att korttidsvistelse är en frivillig insats är det upp till den enskilde att bestämma om, och i vilken omfattning, han eller hon ska delta. Orsaken till frånvaro saknar betydelse vid prövningen av rätten till tillfälligt utökad personlig assistans (jfr avgörandet HFD 2021 ref. 61).

Eftersom L.L:s behov inte har tillgodosetts på annat sätt har hon rätt till tillfällig utökning av den personliga assistansen för tid då hon varit beviljad men inte deltagit i korttidsvistelse under april, maj och juni 2021. Annat har inte framkommit än att hon har haft behov av tillfällig utökning av personlig assistans sammanlagt 82 timmar under perioden.

Biträde av personlig assistent kan inte utgå för förfluten tid. Ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för personlig assistans kan däremot utgå om assistans faktiskt har utförts och givit upphov till kostnader som är er­sättningsgilla. Det framgår inte av utredningen om dessa förutsättningar är uppfyllda. Det bör ankomma på nämnden att utreda och som första instans pröva det. Målet ska därför återförvisas till nämnden för sådan prövning.

– Förvaltningsrätten bifaller överklagandet på så sätt att L.L. förklaras ha rätt till tillfälligt utökad personlig assistans med 82 timmar då hon varit beviljad men inte deltagit i korttidsvistelse under april, maj och juni 2021.

Målet återförvisas till Vård- och omsorgsnämnden i Helsingborgs kommun för prövning av om L.L. har rätt till ersättning för skäliga kostnader för sådan assistans.

L.L. är beviljad personlig assistans med i genomsnitt 413,5 timmar per månad, med avdrag för den tid hon befinner sig på korttidsvistelse. Frågan i målet är om hon har rätt till tillfällig utökning av personlig assi­stans under den period hon inte har utnyttjat insatsen korttidsvistelse.

Högsta förvaltningsdomstolen har i rättsfallet HFD 2021 ref. 61 bedömt att ett tillfälligt behov av personlig assistans för tid när en enskilde varit hemma från skolan på grund av sjukdom som inte har samband med den en­skildes funktionsnedsättning, inte faller inom ramen för ett normalt före­kommande föräldraansvar. I avgörandet uttalade Högsta förvaltnings­domstolen att behovet av personlig assistans uppstått oavsett orsaken till frånvaron och den enskilde bedömdes vara berättigad till ersättning för till­fälligt utökad personlig assistans.

I rättsfallet var den assistansberättigade förhindrad att delta i skolan på grund av sjukdom som inte hade någon koppling till dennes funktions­nedsättning. Enligt kammarrättens mening bör slutsatserna i rättsfallet inte utsträckas till att även omfatta situationen då en vuxen person valt att avstå från att delta i den frivilliga insatsen korttidsvistelse enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Om det skulle finnas en ovillkorlig rätt för den enskilde att avstå från att utnyttja en beviljad in­sats enligt lagen om stöd och service till vissa funktions­hindrade för att i stället få en insats enligt 9 § 2 i lagen under samma tid skulle kommunen vara tvungen att bekosta två parallella insatser, varav den ena inte används.

Utgångspunkten vid bedömningen är att den enskilde genom en beviljad in­sats är tillförsäkrad goda levnadsvillkor. Det är enligt kammar­rätten därför rimligt att kräva att den enskilde kan visa att han eller hon haft godtagbara skäl för att avstå från att utnyttja den beviljade insatsen för att en insats enligt 9 § 2 lagen om stöd och service till vissa funktions­hindrade ska kunna beviljas.

Frågan är därmed om L.L. under aktuell period kan anses ha haft godtagbara skäl för att avstå från att delta i korttidsvistelsen.

L.L. har anfört att hon inte kunde vistas på korttidsboendet på grund av covid-19, då hon tillhör en riskgrupp. Hon har dock inte kommit in med något läkarintyg eller annat underlag till stöd för att hon inte har kunnat ut­nyttja korttidsvistelsen. Det finns därmed inget stöd för att hon har haft några medicinska skäl eller något annat godtagbart skäl för sin frånvaro. Be­hovet får därför anses tillgodosett genom den beviljade insatsen kort­tids­vistelse och L.L. har därmed inte rätt till tillfällig utökning av den personliga assistansen. Förvaltningsrättens dom ska därmed upphävas och nämndens beslut fastställas.

– Kammarrätten upphäver förvaltningsrättens dom och fastställer Vård- och omsorgsnämnden i Helsingborgs kommuns beslut.