HFD 2026 ref. 8

Sökord Merkostnadsersättning · Institutionsvård · Träningsboende · Öppen rättspsykiatrisk vård

Fråga om socialförsäkringsbalkens bestämmelser om begränsningar i rätten till merkostnadsersättning vid institutionsvård utgör hinder mot att bevilja en person merkostnadsersättning därför att personen har beviljats insatsen träningsboende (I) eller därför att personen ges öppen rättspsykiatrisk vård (II).

Högsta förvaltningsdomstolen meddelade den 27 februari 2026 följande dom (mål nr 7467-24).

1 Merkostnadsersättning är en socialförsäkringsförmån som ska kompensera för de kostnader som uppkommer på grund av en persons funktionsnedsättning och som går utöver de kostnader som är normala för en person utan funktionsnedsättning i motsvarande ålder. För den som vårdas på en institution lämnas merkostnads­ersättning endast om vården kan beräknas pågå högst sex månader.

2 E.T. ansökte hos Försäkringskassan om mer­kostnadsersättning från och med september 2022. Vid tiden för ansökan hade Uppsala kommun beviljat henne insatsen tränings­boende. En sådan insats kan pågå upp till tre år. Det är ett korttids­boende där den enskilde bor själv i en lägenhet med självhushåll och får stöd och träning i att klara av sin vardag. För insatsen tar kommunen ut en omsorgsavgift. E.T. angav i ansökan om merkostnadsersättning att hon hade merkostnader som bestod av den nämnda avgiften och av kostnader för läkemedel och sjukvårdsbesök upp till högkostnads­skyddet.

3 Försäkringskassan avslog E.T:s ansökan med hänvisning till att hennes boende ska betraktas som en institution och att det lämnas merkostnadsersättning till den som vårdas på en institution endast om vården kan beräknas pågå högst sex månader.

4 Allmänna ombudet för socialförsäkringen överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Uppsala som avslog överklagandet. Förvaltningsrätten bedömde att träningsboendet och de stöd- och träningsinsatser som erbjuds på boendet var av sådan karaktär och omfattning att det var fråga om sådan vård på institution som medför att merkostnadsersättning inte kan lämnas.

5 E.T. och Allmänna ombudet för socialförsäkringen över­klagade till Kammarrätten i Stockholm, som instämde i förvaltningsrättens bedömning och avslog överklagandena.

6 E.T. yrkar att hon ska beviljas merkostnadsersättning.

7 Allmänna ombudet för socialförsäkringen yrkar att Högsta förvaltningsdomstolen ska upphäva underinstansernas avgöranden och visa målet åter till Försäkringskassan för ny prövning.

8 Frågan är om en person som har beviljats insatsen träningsboende ska anses vårdas på en institution i den mening som avses i 106 kap. 9 och 23 §§ socialförsäkringsbalken.

9 I 50 kap. socialförsäkringsbalken finns bestämmelser om mer­kostnadsersättning. Med merkostnad avses enligt 2 § första stycket en skälig kostnad som uppkommer på grund av en persons funktionsnedsättning och som går utöver en kostnad som är normal för en person utan funktionsnedsättning i motsvarande ålder.

10 I 106 kap. 9 § anges följande. För den som vårdas på en institution som tillhör eller till vars drift det betalas ut bidrag från staten, en kommun eller en region, lämnas omvårdnadsbidrag endast om vården kan beräknas pågå högst sex månader. Detsamma gäller om han eller hon vårdas utanför institutionen genom dess försorg eller i annat fall vårdas utanför en sådan institution och staten, kommunen eller regionen är huvudman för vården.

11 Enligt 106 kap. 23 § tillämpas bestämmelserna i 9 § även i fråga om merkostnadsersättning.

12 Bestämmelserna om merkostnadsersättning trädde i kraft den 1 januari 2019. I det lagstiftningsärendet gjordes det inte några uttalanden som ger ledning för tolkningen av 106 kap. 9 och 23 §§ socialförsäkringsbalken.

13 Bestämmelser motsvarande de som numera finns i de nämnda paragraferna har emellertid funnits under lång tid och har hela tiden gällt möjligheten att få tillgång till olika förmåner när den enskilde vårdas på en institution.

14 Av uttalanden i de äldre lagstiftningsärendena följer att bestämmelserna om undantag från möjligheten att beviljas en förmån när den enskilde vårdas på en institution tar sikte på vård på sjukhus eller andra sådana institutioner som tillgodoser de behov och kostnader som finns. Bestämmelserna motiverades av att värdet av den vården torde motsvara det stöd som andra förmåner var avsedda att ge (prop. 1964:94 s. 16 och 22 samt prop. 1987/88:46 s. 18 f.).

15 Såväl lagtexten som de i föregående punkt nämnda förarbets­uttalandena ger vid handen att den begränsning av rätten till merkostnadsersättning som föreskrivs i 106 kap. 9 och 23 §§ socialförsäkringsbalken inte gäller när en person har beviljats insatsen träningsboende. Det är då inte fråga om att personen ”vårdas på en institution”.

16 Underinstansernas avgöranden ska således upphävas och målet visas åter till Försäkringskassan för ny prövning av E.T:s ansökan om merkostnadsersättning från och med september 2022.

Högsta förvaltningsdomstolen upphäver underinstansernas avgöranden och visar målet åter till Försäkringskassan för ny prövning.

I avgörandet deltog justitieråden Jermsten, Askersjö, Gäverth, Medin och Attorps. Föredragande var justitiesekreteraren Elin Nilsson.

I målet är klarlagt att kommunen är huvudman för det aktuella tränings­boendet och att E.T. ska vistas där under en längre tid än sex månader. Frågan är därför om den hjälp och det stöd som E.T. erhåller på tränings­boendet kan likställas med sådan vård på institution som avses i 106 kap. 9 § socialförsäkringsbalken. Av utredningen i målet framgår att E.T. har beviljats insatsen träningsboende enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) utifrån att hon har diagnoser som medför att hon behöver hjälp och stöd inom ett flertal livsområden, så som personlig vård, mellan­mänskliga interaktioner, kommunikation och hemliv. Genom insatsen erhåller E.T. stöd och träning inom de olika livsområdena med målet att bl.a. främja jämlikhet i levnadsvillkor, frigöra och utveckla sina egna resurser, leva ett värdigt liv och känna välbefinnande samt bo på ett sätt som är anpassat efter det egna behovet av stöd.

Av uppgifter som E.T. och hennes gode man har lämnat till Försäkringskassan framkommer att ett sådant träningsboende som E.T. bor på är till för vuxna med psykisk och neuropsykiatrisk funktions­nedsättning som behöver strukturerat stöd för att lära sig att leva ett självständigt liv. Syftet är att hjälpa den enskilde att bygga upp en fungerande och självständig vardag för att kunna flytta till eget boende efter en träningsperiod på maximalt tre år.

Av vad som framkommit av utredningen rör det sig således om en boendeform där E.T. kontinuerligt ges olika tränings- och stödinsatser för att hon på sikt ska klara av sin allmänna dagliga livsföring någorlunda självständigt. Utifrån vad som har kommit fram om stödboendet anser förvaltningsrätten att det kan likställas med en sådan institution som avses i 106 kap. 9 § socialförsäkringsbalken. De stöd- och träningsinsatser som E.T. erbjuds på träningsboendet är enligt förvaltningsrättens mening av sådan karaktär och omfattning att det är fråga om sådan vård som avses i bestämmelsen. E.T. har därmed inte rätt till merkostnadsersättning och överklagandet ska därför avslås.

– Förvaltningsrätten avslår överklagandet.

Kammarrätten instämmer i förvaltningsrättens bedömning. Över­klagandena ska därför avslås.

– Kammarrätten avslår överklagandena.

Högsta förvaltningsdomstolen meddelade den 27 februari 2026 följande dom (mål nr 5592-25).

1 Merkostnadsersättning är en socialförsäkringsförmån som ska kompensera för de kostnader som uppkommer på grund av en persons funktionsnedsättning och som går utöver de kostnader som är normala för en person utan funktions-nedsättning i motsvarande ålder. För den som vårdas på en institution eller utanför institutionen genom dess försorg lämnas merkostnadsersättning endast om vården kan beräknas pågå högst sex månader.

2 Efter beslut av allmän domstol kan en person ges rätts­psykiatrisk vård. Sådan vård ska inledningsvis ges som sluten rättspsykiatrisk vård. Det innebär att vården ges genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning. Därefter kan vården övergå till öppen rättspsykiatrisk vård. Den som ges öppen rättspsykiatrisk vård får vistas utanför sjukvårdsinrättningen och ska följa de särskilda villkor som har föreskrivits för vården.

3 I februari 2020 dömdes T.I. till rättspsykiatrisk vård. Sedan februari 2024 ges vården som öppen rättspsykiatrisk vård, och T.I. vistas sedan dess i eget boende.

4 T.I. ansökte om merkostnadsersättning från och med februari 2024. Ansökan avsåg kostnader för mediciner och vård upp till högkostnadsskyddet samt kostnader för arvode till hans förvaltare.

5 Försäkringskassan avslog ansökan. Försäkringskassan bedömde att rättspsykiatrin skulle betraktas som en institution och att T.I. vårdades genom institutionens försorg. Vidare konstaterades att det inte fanns något beslut om att vården skulle upphöra. Försäkringskassan ansåg därför att T.I. inte hade rätt till merkostnadsersättning.

6 T.I. överklagade till Förvaltningsrätten i Stockholm som avslog överklagandet. Förvaltningsrätten bedömde att den rätts­psykiatriska vård som gavs till T.I. fick anses utgöra vård som ges utanför en institution genom dess försorg. Domstolen ansåg därför att det saknades förutsättningar för att bevilja honom merkostnads­ersättning.

7 T.I. överklagade till Kammarrätten i Stockholm, som instämde i förvaltningsrättens bedömning och avslog överklagandet.

8 T.I. yrkar att Högsta förvaltningsdomstolen ska upphäva under­instansernas avgöranden och visa målet åter till Försäkringskassan för ny prövning.

9 T.I. anför följande. Den vård han ges i hemmet är inte jämförbar med vård på en institution. Han står under medicinsk tillsyn men det allmänna står inte för kost, logi eller vardaglig omsorg. Det är därför inte fråga om att han vårdas utanför institutionen genom dess försorg. Eftersom han har merkostnader på grund av sin funktionsnedsättning har han rätt till merkostnads­ersättning.

10 Försäkringskassan anser att överklagandet ska avslås.

11 Frågan är om en person som får öppen rättspsykiatrisk vård och därför vistas utanför sjukvårdsinrättningen ska anses vårdas utanför institutionen genom dess försorg i den mening som avses i 106 kap. 9 och 23 §§ socialförsäkringsbalken.

Socialförsäkringsbalken

12 I 50 kap. socialförsäkringsbalken finns bestämmelser om merkostnadsersättning. Med merkostnad avses enligt 2 § första stycket en skälig kostnad som uppkommer på grund av en persons funktionsnedsättning och som går utöver en kostnad som är normal för en person utan funktionsnedsättning i motsvarande ålder.

13 I 106 kap. 9 § anges följande. För den som vårdas på en institution som tillhör eller till vars drift det betalas ut bidrag från staten, en kommun eller en region, lämnas omvårdnadsbidrag endast om vården kan beräknas pågå högst sex månader. Detsamma gäller om han eller hon vårdas utanför institutionen genom dess försorg eller i annat fall vårdas utanför en sådan institution och staten, kommunen eller regionen är huvudman för vården.

14 Enligt 106 kap. 23 § tillämpas bestämmelserna i 9 § även i fråga om merkostnadsersättning.

Lagen om rättspsykiatrisk vård

15 Lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård gäller bl.a. den som efter beslut av domstol ska ges rättspsykiatrisk vård (1 § andra stycket 1).

16 Av 3 § andra stycket framgår följande. Rättspsykiatrisk vård efter beslut av domstol ges som sluten rättspsykiatrisk vård eller, efter sådan vård, som öppen rättspsykiatrisk vård. Vård som ges när patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning benämns sluten rättspsykiatrisk vård. Annan vård enligt lagen benämns öppen rättspsykiatrisk vård.

17 Av 3 a § första stycket 2 och 3 b § första stycket 3 framgår att en av förutsättningarna för att en patient ska ges öppen rätts­psykiatrisk vård är att patienten behöver iaktta särskilda villkor för att kunna ges nödvändig psykiatrisk vård.

18 I 6 § första stycket anges att den som ges öppen rätts­psykiatrisk vård får vistas utanför sjukvårdsinrättningen.

19 Den som ges sluten rättspsykiatrisk vård är föremål för sådan institutionsvård som avses i 106 kap. 9 och 23 §§ socialförsäkrings­balken. Merkostnadsersättning kan då lämnas endast om vården kan beräknas pågå högst sex månader.

20 Frågan nu är om samma begränsning i fråga om rätt till merkostnadsersättning gäller för en person som inte längre ges sluten rättspsykiatrisk vård utan i stället ges öppen rättspsykiatrisk vård. Avgörande för den frågan är om personen ska anses ”vårdas utanför institutionen genom dess försorg”. Anses personen göra det, så gäller samma begränsning.

21 Den som ges öppen rättspsykiatrisk vård får vistas utanför sjukvårdsinrättningen. Han eller hon är dock fortfarande knuten till sjukvårdsinrättningen eftersom den aktuella tvångsvården, genom chefsöverläkarens försorg, utgår därifrån (prop. 2007/08:70 s. 158). Vidare ska han eller hon följa de särskilda villkor som har föreskrivits för vården. Mot denna bakgrund finner Högsta förvaltningsdomstolen att den som ges öppen rättspsykiatrisk vård får anses vårdas utanför institutionen genom dess försorg i den mening som avses i 106 kap. 9 och 23 §§ socialförsäkringsbalken.

22 T.I. ges öppen rättspsykiatrisk vård. Han har getts sådan vård sedan februari 2024. Han har därför inte rätt till merkostnads­ersättning. Överklagandet ska följaktligen avslås.

Högsta förvaltningsdomstolen avslår överklagandet.

I avgörandet deltog justitieråden Jermsten, Askersjö, Gäverth, Medin och Attorps. Föredragande var justitiesekreteraren Elin Nilsson.

I målet är det ostridigt att T.I. vårdas med stöd av lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård och att vården ges i öppen form. Han har vårdats under flera år och vården omprövas var sjätte månad. Frågan som förvaltningsrätten därmed har att ta ställning till är om öppen rättspsykiatrisk vård ska anses utgöra sådan vård som medför att merkostnadsersättning inte kan lämnas enligt 106 kap. 9 och 23 §§ socialförsäkringsbalken.

Förvaltningsrätten konstaterar att det varken av socialförsäkringsbalken eller av förarbetena till lagen framgår i vilken utsträckning beslut om vård som innebär att den enskilde stadigvarande vistas i sitt eget hem ska anses medföra att den enskilde vårdas i den mening som avses i 106 kap. 9 § socialförsäkringsbalken. Det saknas även rättspraxis i frågan.

Med hänsyn till hur bestämmelsen är utformad bedömer förvaltnings­rätten, utifrån det rådande rättsläget, att den rättspsykiatriska vården som ges T.I. får anses utgöra sådan vård som avses i 106 kap. 9 § social­försäkringsbalken. Vården ges utanför institutionen och det är regionen som är huvudman för den rättspsykiatriska vården. Mot denna bakgrund saknas förutsättningar för att bevilja T.I:s ansökan om merkostnads­ersättning. Överklagandet ska därför avslås.

– Förvaltningsrätten avslår överklagandet

Kammarrätten instämmer i förvaltningsrättens bedömning. Överklagandet ska därför avslås.

– Kammarrätten avslår överklagandet.