MIG 2025:15
Den omständigheten att en utlänning varit föremål för förvar enligt Dublinförordningen saknar betydelse för frågan om förutsättningar för förvar enligt artikel 8.3 d i mottagandedirektivet är uppfyllda.
NN påträffades av Polismyndigheten den 2 januari 2025. Polismyndigheten beslutade samma dag att ta honom i förvar med stöd av 10 kap. 1 § andra stycket 2 och tredje stycket utlänningslagen (2005:716), s.k. sannolikhetsförvar.
Den 3 januari 2025 lämnade NN in en ansökan om asyl. Ärendet lämnades över till Migrationsverket som den 4 januari 2025 beslutade att han skulle hållas i förvar med stöd av artikel 28 i Dublinförordningen (förordning [EU] nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat).
Grekland meddelade den 23 januari 2025 att en överföring enligt Dublinförordningen inte accepterades. Migrationsverket beslutade samma dag att NN:s asylansökan skulle prövas i Sverige och att han skulle hållas i sannolikhetsförvar samt konstaterade att beslutet var förenligt med artikel 8.3 d i mottagandedirektivet (direktiv 2013/33/EU om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd). Migrationsverket beslutade den 6 februari 2025 att hålla honom kvar i sannolikhetsförvar.
NN överklagade beslutet den 6 februari 2025 om förvar till Förvaltningsrätten i Stockholm, migrationsdomstolen (2025-02-12, ordförande Kullman), som upphävde beslutet med i huvudsak följande motivering. Vid tiden för beslutet den 23 januari 2025 hölls NN inte i förvar med stöd av återvändandedirektivet (direktiv 2008/115/EG om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna) utan med stöd av Dublinförordningen. Förutsättningarna för förvar enligt artikel 8.3 d i mottagandedirektivet var därmed inte uppfyllda och beslutet saknade laga grund. Det överklagade beslutet om fortsatt förvar har därför inte heller varit förenligt med den artikeln.
Migrationsverket överklagade migrationsdomstolens dom och yrkade att domen skulle upphävas och verkets beslut fastställas samt förde fram bl.a. följande. När NN togs i förvar var det fråga om ett förfarande för återvändande enligt återvändandedirektivet. Han har därefter inte tagits ur förvar. Det är alltså fråga om samma förvar, även om grunden för förvaret ändrats under tiden som han har varit förvarstagen. Det saknar betydelse att han under en kortare tid har hållits i s.k. Dublinförvar.
NN ansåg att överklagandet skulle avslås och förde fram bl.a. följande. Fram till den 23 januari 2025 hölls han i förvar med stöd av Dublinförordningen. Vid tidpunkten för Migrationsverkets förvarsbeslut den 6 februari 2025 var han inte längre föremål för ett återvändandeförfarande utan han befann sig i ett asylförfarande. Han har inte sökt asyl i fördröjande syfte. Rekvisiten i artikel 8.3 d i mottagandedirektivet är därför inte uppfyllda.
Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen (2025-12-15, Reimers, Lokrantz Sandberg, referent, och Alfvén Nickson/föredragande Rindmo), yttrade:
Frågan i målet är om det finns förutsättningar enligt mottagandedirektivet för förvar av en asylsökande efter att denne under en period hållits i förvar med stöd av Dublinförordningen.
Enligt artikel 8.3 i mottagandedirektivet får en asylsökande endast tas i förvar i vissa angivna fall, bl.a. d) om han eller hon hålls i förvar på grund av ett förfarande för återvändande enligt återvändandedirektivet, för att förbereda återvändandet och/eller för att genomföra avlägsnandet och den berörda medlemsstaten på grundval av objektiva kriterier, inbegripet att han eller hon redan haft möjlighet att få tillgång till asylförfarandet, kan styrka att det finns rimliga skäl att anta att han eller hon ansöker om internationellt skydd enbart för att försena eller hindra verkställigheten av beslutet om återsändande, och f) i enlighet med artikel 28 i Dublinförordningen.
För att kunna ta en utlänning i förvar krävs stöd i utlänningslagen (1 kap. 8 § och 10 kap. 1 §). De svenska bestämmelserna om förvar utgör alltså grunden för förvarstagandet men ska tolkas och tillämpas på ett sådant sätt att de är förenliga med EU-rätten (MIG 2020:2). I detta mål aktualiseras frågan om Migrationsverkets beslut om förvar är förenligt med mottagandedirektivet och dess begränsningar av möjligheten att ta asylsökande i förvar.
Artikel 8.3 i mottagandedirektivet innehåller en uttömmande uppräkning av de olika skäl som kan göra det befogat att ta en asylsökande i förvar. Vart och ett av dessa skäl motsvarar ett specifikt behov och är självständigt i förhållande till de övriga (EU-domstolens dom den 15 februari 2016, J.N., C-601/15, EU:C:2016:84, punkt 59). Flera skäl i artikel 8.3 kan alltså vara tillämpliga samtidigt och när ett skäl inte längre är aktuellt kan det finnas andra skäl i artikeln som fortfarande är giltiga och som kan göra ett förvar tillåtet.
När det gäller punkten d i artikel 8.3 kan det först konstateras att bestämmelsen förutsätter för sin tillämpning att den asylsökande hålls i förvar på grund av ett förfarande för återvändande enligt återvändandedirektivet när asylansökan görs. Den avgörande tidpunkten för det första villkoret i artikeln är alltså om personen är föremål för ett sådant förfarande när mottagandedirektivet blir tillämpligt på utlänningen i egenskap av asylsökande (jfr MIG 2020:14 och MIG 2021:3).
Det kan vidare konstateras att syftet med att en asylsökande får hållas kvar i förvar i enlighet med artikel 8.3 d i mottagandedirektivet är att ett återvändandeförfarande, som pågick vid tiden för asylansökan, inte ska avbrytas under längre tid än nödvändigt för asylansökans handläggning. Återvändandedirektivet är visserligen inte tillämpligt under handläggningen av asylansökan, men det betyder inte att återvändandeförfarandet härigenom är slutligt avslutat. Återvändandeförfarandet kan nämligen fortlöpa om asylansökan skulle avslås (EU-domstolens dom den 30 maj 2013, Arslan, C-534/11, EU:C:2013:343, punkt 60). Att det kan finnas andra skäl i mottagandedirektivet som samtidigt tillåter ett förvarstagande av den asylsökande, exempelvis ett förvar enligt Dublinförordningen (artikel 8.3 f), påverkar därför inte tillämpligheten av artikel 8.3 d.
NN ansökte om asyl efter att han hade placerats i förvar som ett led i ett återvändandeförfarande som omfattas av återvändandedirektivet. Han omfattades därmed av artikel 8.3 d i mottagandedirektivet. Fram till nu aktuellt beslut har han hållits kvar i förvar. Den omständigheten att han under en tid har varit föremål för förvar enligt Dublinförordningen saknar betydelse för frågan om förutsättningarna för förvar enligt artikel 8.3 d varit uppfyllda. Migrationsdomstolen borde därför inte ha upphävt Migrationsverkets förvarsbeslut på den angivna grunden. Migrationsdomstolens dom i den del som avser förvar ska därför upphävas.
Migrationsdomstolen har inte prövat om det finns förutsättningar enligt utlänningslagen för Migrationsverkets beslut om förvar och inte heller om förvaret är förenligt med övriga villkor i artikel 8.3 d i mottagandedirektivet. Målet ska därför visas åter till domstolen för ny prövning av frågan om förvar.
Migrationsöverdomstolen upphäver migrationsdomstolens dom, utom i den del som avser ersättning till det offentliga biträdet, och visar målet åter till migrationsdomstolen för ny prövning.