F 6264-24

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

1Mark- och miljööverdomstolen avslår Svaipa samebys yrkande att överklagandet ska avvisas.

SVEA HOVRÄTT DOM F 6264-24

2Mark- och miljööverdomstolen fastställer mark- och miljödomstolens dom (domslutet punkten 1).

3Skellefteå Kraft Elnät AB ska betala ersättning för Svaipa samebys rättegångskostnader i Mark- och miljööverdomstolen med 56 250 kr, avseende ombudsarvode, och ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

SVEA HOVRÄTT DOM F 6264-24

YRKANDEN M.M. I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Skellefteå Kraft Elnät AB har yrkat att Mark- och miljööverdomstolen ska fastställa lantmäterimyndighetens ersättningsbeslut avseende Svaipa sameby.

Svaipa sameby har i första hand yrkat att Mark- och miljööverdomstolen ska avvisa Skellefteå Kraft Elnät AB:s överklagande. I andra hand har samebyn yrkat att Markoch miljööverdomstolen ska fastställa mark- och miljödomstolens dom. Samebyn har yrkat ersättning för rättegångskostnader i Mark- och miljööverdomstolen.

Bolaget har inte haft någon erinran mot samebyns yrkande om ersättning för rättegångskostnader i Mark- och miljööverdomstolen.

Samebyn har i frågan om överklagbarhet anfört sammanfattningsvis följande. Förutom att konstatera att Svaipa sameby, precis som alla andra sakägare i en dylik förrättning, har rätt att få sina ersättningskrav prövade, har mark- och miljödomstolens beslut inte innefattat avgörande av någon fråga som inverkar på ärendets framtida utgång. Domstolen har enbart lämnat direktiv till lantmäterimyndigheten att fortsätta handlägga ersättningsfrågan. Av domslutet framgår inte vad utgången kommer att bli vid den kommande prövningen. Lantmäterimyndigheten skulle vid en förnyad prövning alltjämt kunna komma fram till att samebyn överhuvudtaget inte är berättigad till ersättning. Ramen för processen har inte ändrats.

Parterna har i övrigt utvecklat sin talan på i allt väsentligt samma sätt som i mark- och miljödomstolen.

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Lantmäterimyndigheten har inte i sak prövat samebyns rätt till ersättning med anledning av ledningsrättsupplåtelsen. Mark- och miljödomstolens dom innebär att lantmäterimyndigheten efter återförvisningen har att pröva den frågan. Mark- och miljödomstolens dom har därmed innefattat avgörande av en fråga som inverkar på ärendets utgång. Det innebär att överklagandeförbudet i 37 § andra stycket lagen (1996:242) om

SVEA HOVRÄTT DOM F 6264-24

domstolsärenden inte gäller. Samebyns yrkande att överklagandet ska avvisas ska därför avslås.

Mark- och miljööverdomstolen gör inte någon annan bedömning än den som markoch miljödomstolen har gjort. Mark- och miljödomstolens dom ska därför inte ändras. Det innebär att lantmäterimyndigheten ska pröva samebyns rätt till ersättning.

Samebyn har rätt till ersättning för sina rättegångskostnader här. Det yrkade beloppet är skäligt.

Domen får enligt 5 kap. 5 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättsrådet Karin Wistrand, tekniska rådet Lennart Gustafsson (deltog inte i prövningen av frågan om avvisning av överklagandet) och hovrättsråden Johanna Fernlund och Helen Blomberg, referent.

Föredragande har varit Carolina Fredin Haslum.

Bilaga A

Sid 1 (22) UMEÅ TINGSRÄTT DOM Mål nr F 145-23 Mark- och miljödomstolen 2024-04-17 meddelad i Umeå

PARTER (i återstående delar)

Klagande

Svaipa sameby

Ombud: J.N.

Motpart

Skellefteå Kraft Elnät AB, 556244-3951 931 80 Skellefteå Ombud: M.L.

ÖVERKLAGAT BESLUT

Lantmäteriets beslut den 22 december 2022 i ärende nr AC1910, se bilaga 1

SAKEN

Ledningsrätt för starkström berörande ett antal fastigheter inom Skellefteå och Robertsfors kommuner

DOMSLUT

Se sid. 2.

Sid 2 UMEÅ TINGSRÄTT DOM F 145-23 Mark- och miljödomstolen

DOMSLUT

1Mark- och miljödomstolen undanröjer Lantmäteriets beslut om att avsluta förrättningen och beslutet om att ingen ersättning ska betalas till Svaipa sameby samt återförvisar frågan om prövning av Svaipa samebys ersättningsyrkande till Lantmäteriet för fortsatt handläggning.

2Skellefteå Kraft Elnät AB ska ersätta Svaipa sameby för rättegångskostnader med 119 000 kr, varav 92 000 kr avseende ombudsarvode och 27 000 kr avseende samebyns arbete. På beloppet ska utgå och ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Sid 3 UMEÅ TINGSRÄTT DOM F 145-23 Mark- och miljödomstolen

BAKGRUND

Handläggningen hos Lantmäteriet m.m.

Efter ansökan från Skellefteå Kraft Elnät AB (Skellefteå Kraft eller bolaget) beslutade Lantmäteriet (LM) den 22 december 2022 att upplåta ledningsrätt för en starkströmsledning, huvudsakligen belägen i Skellefteå kommun.

Under handläggningen av Skellefteå Krafts ansökan hos LM yrkade Svaipa sameby (samebyn) ersättning för intrånget med visst belopp. Skellefteå Kraft anförde i ersättningsfrågan i huvudsak att bolaget redan hade uppfyllt sina åtaganden genom finansiering av en hage, och ifall ytterligare ersättning skulle utgå till samebyn menade bolaget att ersättningsfrågan skulle prövas av LM. Skellefteå Kraft invände även att det belopp som samebyn begärt var oskäligt högt och anförde att rättsläget på området bedömdes osäkert. Skellefteå Kraft ville därför få frågan om yrkad ersättning prövad i sak. Samebyn framförde å sin sida bl.a. att Skellefteå Kraft genom att bygga en foderhage hade accepterat att inrättandet av ledningen skulle komma att kräva ytterligare åtgärder för att hantera renarna. Bekostandet av hagen bedömde samebyn inte vara en tillräcklig ersättning eftersom det även kommer att krävas foder, personal och andra resurser för hanteringen. Samebyn menade att ersättningsfrågan var mer omfattande än vad bolaget hävdat, och att yrkandet därför skulle prövas av LM.

LM inhämtade en utredning från Svefa i ersättningsfrågan och samebyn ingav en rättsanalys.

LM slog fast i det överklagade beslutet – såvitt gällde frågan om ersättning till samebyn – bl.a. att innehavare av renskötselrätt är att betrakta som sakägare. LM prövade därefter om samebyn är berättigad till ersättning inom ramen för förrättningen och kom fram till att samebyn i och för sig är berättigad till ersättning, men att det behövde prövas i annan ordning inom vilken myndighet som ersättningsfrågan skulle utredas och prövas, och att det i avvaktan på prejudikat eller lagändring inte bedömdes möjligt för LM att besluta om ersättning till samebyn. LM

Sid 4 UMEÅ TINGSRÄTT DOM F 145-23 Mark- och miljödomstolen

uttalade i detta sammanhang att detta utgjorde en fråga som ”ska regleras i civilrättsliga avtal i första hand och att tvist därom får föras i domstol”. LM fann således att samebyn inte hade rätt till ersättning inom förrättningen. Lantmäteriet beslutade även att avsluta förrättningen.

LM:s ledningsrättsbeslut (samt ett därtill hörande rättelsebeslut) överklagades till mark- och miljödomstolen av Helén Bergner m.fl. som i korthet hävdade att LM:s redovisning av ledningssträckningen varit felaktig i förrättningskarta KA14, vilket i sin tur medförde följdfel i LM:s redovisning av belastade arealer. Vidare överklagade samebyn bl.a. LM:s ersättningsbeslut.

Handläggningen i mark- och miljödomstolen m.m.

Mark- och miljödomstolen prövade i deldom den 29 maj 2023 LM:s ledningsbeslut och rättelsebeslut såvitt avsåg ledningssträckningen. Domstolen upphävde LM:s rättelsebeslut i viss del. Samebyn tillerkändes vidare viss ersättning för rättegångskostnader. Mark- och miljödomstolen uttalade bl.a. att deldomen avsåg själva upplåtelsen av ledningsrätten och att målet senare skulle komma att avgöras i fråga om samebyns överklagande av LM:s ersättningsbeslut. Deldomen har vunnit laga kraft. Mark- och miljödomstolen har således kvar att pröva samebyns överklagande av ersättningsbeslutet.

Under handläggningen i mark- och miljödomstolen yrkade samebyn initialt att domstolen skulle ändra LM:s beslut på så sätt att Skellefteå Kraft skulle förpliktas att betala ersättning till samebyn med anledning av ledningsrättens intrång i klagandens renbetesrätt med 8 264 120 kr jämte viss ränta. Samebyn yrkade sedermera att domstolen genom mellandom skulle pröva frågan om samebyn har rätt till ersättning från bolaget för den skada som eventuellt uppstår till följd av den sökta ledningsrätten och ledningsföretaget.

Skellefteå Kraft motsatte sig ändringsyrkandet och yrkade att ersättningsyrkandet antingen skulle avvisas eller avslås, men ställde sig positiva till begäran om mellandom.

Sid 5 UMEÅ TINGSRÄTT DOM F 145-23 Mark- och miljödomstolen

I föreläggande till parterna redogjorde domstolen därefter för prövningsramen i målet varvid följande framfördes av domstolen. Någon sakprövning av ersättningsyrkandet har inte skett av LM. Om domstolen skulle komma fram till att samebyn kan få ett ersättningsyrkande av nu aktuellt slag prövat inom ramen för den prövning som LM gjort överväger domstolen att med stöd av instansordningens princip återförvisa frågan till LM för en prövning av ersättningsyrkandet i sak. Om domstolen skulle komma fram till att en prövning av ett ersättningsyrkande av nu aktuellt slag inte kan prövas inom ramen för ett ärende hos LM rörande ansökan om upplåtelse av ledningsrätt, överväger domstolen att avslå samebyns överklagande eftersom LM med en sådan utgång har förfarit riktigt genom att inte sakpröva yrkandet.

Efter att parterna yttrat sig över ovanstående frånfölls begäran om mellandom och parterna godtog domstolens förslag till prövning.

YRKANDEN M.M.

Parterna har – såsom yrkanden och inställning slutligen bestämts – begärt att domstolen ska återförvisa ärendet till LM för förnyad handläggning om domstolen finner att samebyn har rätt att få sitt ersättningsyrkande prövat i sak inom ramen för ansökan om upplåtelse av ledningsrätt, och att domstolen ska avslå överklagandet om domstolen skulle komma fram till att samebyns ersättningsyrkande inte kan prövas inom ramen för ansökan om upplåtelse av ledningsrätt.

UTVECKLING AV TALAN I MARK- OCH MILJÖDOMSTOLEN

Parterna har i ersättningsfrågan anfört sammanfattningsvis följande. Rubriksättning har delvis skett av domstolen.

Samebyn

Samebyns renskötselrätt i området

Skellefteå Kraft vitsordar att delar av ledningen dras genom ett område där samebyn har renskötselrätt. Detta förhållande är därmed ostridigt i målet.

Sid 6 UMEÅ TINGSRÄTT DOM F 145-23 Mark- och miljödomstolen

Renskötselrätten och rätten till kompensation vid intrång av nu aktuellt slag Renskötselrätten är en särskild bruksrätt till fastighet. Det är en rättighet av civilrättsligt slag, som gäller oberoende av lag men som samtidigt omfattas av regeringsformens regler om egendomsskydd. Renskötselrätten är även en näringsrätt. I 2 kap. 17 § regeringsformen skyddas näringsfriheten. Av första stycket följer att begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke får införas endast för att skydda angelägna allmänna intressen och aldrig i syfte enbart att ekonomiskt gynna vissa personer eller företag.

Renskötselrätten är även en viktig samisk kulturbärare. Detta betonas också i regeringsformens målsättningsstadgande om att det samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.

Renskötselområdet, det vill säga det område där renskötsel får bedrivas, indelas lagstiftningsmässigt i två typer av marker: mark där renskötsel får bedrivas året runt (åretruntmarker), och mark där renskötsel får bedrivas under tiden den 1 oktober till den 30 april (vinterbetesmarker). Vinterbetesmarkernas gränser är inte fullt ut bestämda, utan beror på var renskötseln bedrivs ”av ålder”.

I 1 kap. 2 § sjätte stycket regeringsformen föreskrivs att det samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. Bestämmelsen utgör ett så kallat målsättningsstadgande och innehåller en programförklaring för samhällsverksamhetens inriktning när det gäller stödet åt nationella minoriteter. Samerna nämns särskilt i bestämmelsen, för att markera att samerna har en särställning som erkänt urfolk.

Högsta domstolen har i den s.k. Girjasdomen, NJA 2020 s. 3, uttalat att stadgandet kan ha materiell betydelse vid sådan rättstillämpning där det är fråga om att väga olika intressen mot varandra. Ett annat viktigt konstaterande i domen är uttalandet

Sid 7 UMEÅ TINGSRÄTT DOM F 145-23 Mark- och miljödomstolen

om att det trots att svensk rätt bygger på den dualistiska principen är naturligt att folkrättsliga principer ges betydelse vid tolkningen av gällande rätt, även i de fall då införlivande genom lagstiftning inte har skett. Domstolen upprepar på flera ställen i domskälen att samerna är ett urfolk (och etnisk minoritet) och därför har ett särskilt skydd p.g.a. denna status. Bedömningen av om en rättighet föreligger ska utgå från det faktiska brukandet, dvs. hur renskötsel faktiskt bedrivs samt renskötselns särdrag, såsom biologiska förhållanden och klimatförhållanden som påverkar renens vandringsmönster. Vidare konstateras att det i de samiska markrättigheterna även ingår en rådighet över egendomen, något som inte tidigare lika tydligt framgått av rennäringslagen. När det gäller bedömningen av om en nyttjanderätt eller annan rådighet är en ensamrätt menar domstolen att en bedömning bör ske utifrån vilken konkurrerande markanvändning som förekommit, liksom att nyttjarens behov av rättigheten som försörjning kan vägas in.

Samebyn menar att det av domen följer att det i renskötselrätten även ingår en rätt för samebyn att företräda de berörda rättigheterna i denna typ fråga, dvs. ett ledningsrättsintrång, som inte varit lika tydlig tidigare. Detta hänger även samman med vad som nedan sägs om att det skall finnas en reell rätt till ersättning eller annan kompensation för berörd sakägare/innehavare av rättigheter.

I regeringsformen är undantaget från förbudet mot expropriation och andra sådana förfoganden formulerat som att en sådan åtgärd kan accepteras bara när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Detsamma gäller för rådighetsinskränkningar.

När det gäller vad som utgör angelägna allmänna intressen finns viss ledning i expropriationsändamålen i 2 kap. expropriationslagen (1972:719), ExL. Tolkningen av vad som utgör angelägna allmänna intressen innebär ett krav på proportionalitet. Samma krav anses gälla enligt Europakonventionen. Proportionalitetsprincipen innebär att även om det finns ett allmänt intresse som kan motivera ingreppet måste det vägas mot den enskildes intresse, och åtgärden måste genomföras på ett sådant sätt att den inte innebär en oskälig börda för den enskilde.

Sid 8 UMEÅ TINGSRÄTT DOM F 145-23 Mark- och miljödomstolen

Om förutsättningarna för expropriation eller annat sådant förfogande är uppfyllda följer av regeringsformen att den enskildes förlust på grund av åtgärden ska ersättas fullt ut. Ersättningen ska bestämmas enligt grunder som anges i lag. Sådana bestämmelser finns i svensk rätt huvudsakligen i ExL. Bestämmelser om ersättning förekommer dock också i speciallag.

Europadomstolen har i flera avgöranden slagit fast att kompensation normalt är en förutsättning för att ett ingrepp ska kunna betraktas som proportionerligt. Även internationella konventioner och överenskommelser kan spela in på bedömningen, oaktat om dessa undertecknats eller inte. Samspelet mellan internationella överenskommelser som Sverige inte har anslutit sig till, sedvanerätt och nationell svensk rätt kan illustreras av hur Högsta domstolen i Girjasdomen har beaktat ILOkonventionen nr 169, som Sverige inte har ratificerat. Domstolen uttalar att artikel 8 i konventionen (om att vid tillämpningen av nationell lagstiftning ska vederbörlig hänsyn tas till ett urfolks sedvänjor och sedvanerätt), uttrycker en allmän folkrättslig princip. Dessutom hänvisar domstolen till artikel 14.2 i samma konvention (om att nödvändiga åtgärder ska vidtas för att identifiera den mark som ett urfolk traditionellt bebor och ett effektivt skydd av deras äganderätt garanteras) för att motivera en viss bevislättnad för samebyn i målet.

De mänskliga rättigheterna, såsom de har utvecklats i den internationella sedvanerätten och i traktatsbaserad rätt, får inte heller kränkas. Dessa regler och principer kommer också till uttryck i regeringsformen och i Europakonventionen. Författningsbestämmelser som kränker dessa rättigheter får inte tillämpas. Om en domstol eller myndighet bedömer att en lag eller annan föreskrift står i strid med en bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning ska den enligt 11 kap. 14 § respektive 12 kap. 10 § regeringsformen inte tillämpa lagen eller föreskriften (lagprövning).

Dessutom finns mer allmänna principer som innebär att nationella författningar ska vara förenliga med internationella åtaganden och de annars ska tolkas i

Sid 9 UMEÅ TINGSRÄTT DOM F 145-23 Mark- och miljödomstolen

fördragsvänlig anda, enligt principen om s.k. fördragskonform tolkning. År 2007 antog FN:s generalförsamling en deklaration om urfolks rättigheter. Urfolksdeklarationen antogs som en resolution genom omröstning i generalförsamlingen. Som sådan är den vägledande för FN:s medlemsstater. En resolution som ges benämningen ”deklaration” indikerar mellanstatliga normer av viss upphöjd betydelse. I vissa delar kan deklarationen anses ge uttryck för en allt vanligare politisk och folkrättslig syn på urfolksfrågor, och därför ge vägledning i fråga om vad som är gällande sedvanerättsliga principer, vilka alltså är folkrättsligt bindande.

Vid 2014 års världskonferens om urfolksfrågor bekräftade FN:s medlemsstater i generalförsamlingen åter och med enhällighet urfolksdeklarationen. Detta genom antagandet av ett slutdokument som befäster deklarationen. Urfolksdeklarationen ger uttryck för principerna om ickediskriminering och självbestämmande, vilket inkluderar autonomi eller självstyre i frågor som rör ett urfolks egna angelägenheter (artiklarna 2–4). I deklarationen finns också ett antal artiklar som behandlar urfolkens rätt till mark och vatten samt deras rätt att konsulteras i frågor som berör dem (artiklarna 10, 18, 19 och 26–29). Där föreskrivs bland annat att stater ska rådfråga och samarbeta i god anda med berörda urfolk genom deras egna representativa institutioner för att få deras fria och informerade samtycke (free, prior and informed consent, nedan FPIC) innan staterna antar och genomför lagar eller administrativa åtgärder som kan påverka urfolken.

Dessutom anges att urfolk har rätt till de områden och resurser som de traditionellt har ägt, ockuperat eller på annat sätt brukat eller förvärvat, och har rätt att äga, använda, utveckla och kontrollera de områden och resurser som de innehar på grund av traditionellt ägande eller annan ockupation eller traditionell användning, liksom de områden som urfolket på annat sätt har förvärvat. Vidare föreskrivs att stater ska ge rättsligt erkännande och skydd för dessa områden och resurser, och att ett sådant erkännande ska ges med vederbörlig hänsyn till det berörda urfolkets seder, traditioner och fastighetssystem. Om områden som urfolken traditionellt har ägt eller på annat sätt innehaft eller använt tas ifrån urfolken, eller används eller skadas

Sid 10 UMEÅ TINGSRÄTT DOM F 145-23 Mark- och miljödomstolen

utan att de har lämnat FPIC, föreskrivs att de har rätt till återställning (restitution) eller kompensation.

I ledningsrättslagen är sakägarbegreppet väldigt brett definierat. I förarbetena diskuterades det eventuella behovet av en snävare definition. Föredraganden hänförde sig till de diskussioner som förts i samband med expropriationslagen och anläggningslagen och konstaterade att innehavet av en särskild rätt till fast egendom skulle vara en avgörande faktor för när någon skull anses vara sakägare i ledningsrättslagens mening.

Sammanfattningsvis är det samebyns uppfattning att renskötselrättens innebörd och sakägarbegreppet i en ledningsrättsfråga som denna måste tolkas i ljuset av den rättsutveckling som sedan skett, främst genom Girjasdomen, och att rätten till ersättning vid nu aktuellt intrång i samebyns renskötselrätt följer redan av expropriationslagens ordalydelse, men att i vart fall, om domstolen inte skulle finna så vara fallet, att en rätt till ersättning följer av grundlag, internationella konventioner och en fördragskonform tillämpning och tolkning av den tillämpliga lagen.

Prövningsramen i målet

Den grundläggande frågan i målet är om samebyn har rätt att få sin begäran om ersättning prövad inom ramen för den överprövade ledningsrättsförrättningen. Att den på viss sträcka helt nya och på viss sträcka utökade kraftledningen går igenom samebyns renskötselområde synes vara ostridigt i målet. Samebyn menar vidare att det bör vara en utgångspunkt för prövningen att samebyn lider men, bl.a. i form av ökad arbetsbelastning och ett bortfall av renbete med anledning av ledningsrätten och den verksamhet som följer därav samt den verksamhetsstörning som till följd av ledningen uppstår.

Enligt 12 § ledningsrättslagen (1973:1144), LL, skall i fråga om upplåtelse och inlösen tillämpas 1 kap. 3 § och 4 § ExL. När det gäller ersättning för upplåtelse och inlösen enligt 12 § ledningsrättslagen skall 4 kap. ExL tillämpas. En upplåtelse av

Sid 11 UMEÅ TINGSRÄTT DOM F 145-23 Mark- och miljödomstolen

utrymme för ledningsrätt är i ersättningshänseende att jämställa med inlösen av del av fastighet (se prop. 1973:157 s. 102 och 137).

När en del av en fastighet tas i anspråk ska enligt 4 kap. 1 § första stycket ExL intrångsersättning betalas med ett belopp som motsvarar den minskning av fastighetens marknadsvärde som uppkommer genom expropriationen eller, som i detta fall, genom upplåtelsen av ledningsrätt. Därutöver ska enligt 4 kap. 1 § andra stycket ExL ytterligare intrångsersättning betalas med 25 procent av marknadsvärdeminskningen. Uppkommer i övrigt skada för fastighetsägaren genom ledningsrättsupplåtelsen ska enligt 4 kap. 1 § första stycket ExL även sådan skada ersättas, s.k. annan ersättning. Annan ersättning avser således ersättning för övrig ekonomisk skada som drabbar fastighetsägaren, utöver värdeminskning på fastigheten, till följd av ledningsrättsupplåtelsen, exempelvis genom att fastighetsägaren åsamkas en direkt utgift eller går miste om en påräknad inkomst.

Även en innehavare av en särskild rätt till den mark som berörs av en ledningsrättsupplåtelse har rätt till ersättning för den ekonomiska skada som drabbar denne genom upplåtelsen. Sådan ersättning utgår som annan ersättning.

Att innehavare av särskild rätt, t.ex. en arrendator, kan vara ersättningsberättigad i anledning av en ledningsrätt är väl etablerat i doktrin och praxis. I handboken från Lantmäteriet ”Handbok LL Ledningsrättslagen” sid. 76 anges att ” Genom 12 § fjärde stycket och dess hänvisning till 1 kap 3 och 4 §§ ExL regleras vilken verkan en upplåtelse av utrymme eller inlösen har på särskilda rättigheter i den fastighet som är föremål för åtgärden. Med särskild rätt till fastighet förstås nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft samt annan liknande rätt (1 kap 2 § första meningen ExL)”.

Högsta domstolen har i den s.k. Girjasdomen, NJA 2020 s. 3, uttalat bl.a. att renskötselrätten är en ”starkt skyddad bruksrätt av speciellt slag” (se ”Skattefjällsdomen” NJA 1981 s. 1, närmare berörd i p. 142 ff.), av civilrättslig karaktär och

Sid 12 UMEÅ TINGSRÄTT DOM F 145-23 Mark- och miljödomstolen

omfattas därmed av bl.a. reglerna om egendomsskydd i 2 kap. 15 § regeringsformen.

När det gäller ledningsrätter och ersättning har Högsta domstolen i bl.a. NJA 2007 s. 695 konstaterat att intrångsersättning, med hänvisning till bestämmelsen om skydd för egendom i dåvarande 2 kap. 18 § 2 st. 1 p. regeringsformen, kan komma att utgå enligt expropriationslagen även om det inte går att fastställa någon skillnad i marknadsvärdet före och efter intrånget i den mening detta uttryck normalt brukar användas. Ersättning ska i sådana fall utgå redan om en ekonomisk skada, om än obetydlig, kan konstateras. Samma grundläggande förhållningssätt bör tillämpas på en sådan starkt skyddad bruksrätt som renskötselrätten.

Redan det förhållandet att en mycket summarisk granskning ger vid handen att samebyn drabbas av merarbete, olägenheter och kostnader för att begränsa följderna av dessa bör alltså vara tillräckligt för att konstatera att samebyn är ersättningsberättigad i målet.

Tidigare har närmare redogjorts för de otaliga konventioner, deklarationer och mellanstatliga åtaganden som förpliktar Sverige och våra myndigheter att tillämpa lagar och regler på ett sådant sätt att urfolkets rättigheter inte i onödan skadas eller att, när så ändå sker, säkerställa att de har rätt till i vart fall kompensation.

En tolkning eller tillämpning av nu aktuella bestämmelser på ett sätt som innebär att samebyn inte har rätt att ens få prövat sin rätt till ersättning inom ramen för den aktuella ledningsrättsprövningen skulle stå i strid med, inte bara grundlagen, utan även grundläggande krav på mänskliga rättigheter. Med anledning av detta bör domstolen konstatera att LM hamnat fel i frågan om rätten till en ordentlig genomlysning och prövning av ersättningsfrågan och undanröja beslutet i den delen och återförvisa ärendet till lantmäterimyndigheten för förnyad handläggning.

Sid 13 UMEÅ TINGSRÄTT DOM F 145-23 Mark- och miljödomstolen

Skellefteå Kraft

Renskötselrätten

Frågan om samebyn har renskötselrätt i området är ostridig i målet.

Har samebyn rätt att få frågan om ersättning prövad inom ramen för

ledningsrättsbeslutet?

Är samebyn sakägare? Frågan är om samebyn kan anses vara sakägare enligt ledningsrättslagens regler. Vem som är sakägare vid ledningsrättsförrättning bestäms enligt 16 §§ LL vilken hänvisar till 4 kap. 11 § fastighetsbildningslagen (1970:988), FBL. Utöver de sakägare som framgår av 4 kap. 11 § FBL har innehavare av särskild rätt till fastighet som tas i anspråk för ledningsändamål, under förutsättning att dennes rätt berörs, getts ställning som sakägare (se 18 § LL). I förarbetena anges att ”Begreppet särskild rätt har i detta sammanhang samma innebörd som i 1 kap. 2 § ExL, dvs. nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft samt liknande rätt” (se prop. 1973:157 s. 145). I 1 kap. 2 § ExL anges att bestämmelsen i 1 kap. 1 § ExL om särskild rätt inte gäller renskötselrätt. I vilken mån detta medför att samebyn inte ska anses som innehavare av särskild rätt i ledningsrättsförrättningen måste domstolen pröva.

Ytterligare en förutsättning för att samebyn ska anses vara sakägare är att deras eventuella rätt ska beröras av förrättningen i tillräcklig omfattning så att de anses vara sakägare. Inledningsvis ska beaktas att samebyn erhållit frivillig ersättning av Skellefteå Kraft Elnät (se aktbilaga SK3 i Lantmäteriets akt) för uppförande av hagar. Därtill kommer att rätten till vinterbete inte har samma skydd som året-runtmarker, det är en nyttjanderätt som grundas på sedvänja. Nyttjandet är begränsat i tid under året och i vilken omfattning ett område nyttjas för vinterbete varierar. Det är således inte säkert att en sameby är berörd i tillräcklig omfattning blott på grund av att en ledning sträcker sig genom det som utgör vinterbetesland. Det är alltså osäkert om samebyn nyttjar områdena där ledningsrätt beslutats och är berörda på ett sådant sätt att de ska anses vara sakägare.

Sid 14 UMEÅ TINGSRÄTT DOM F 145-23 Mark- och miljödomstolen

Frågan huruvida samebyn är att anse som sakägare behöver således prövas av domstolen. Rättsliga möjligheter att pröva frågan om ersättning saknas inom ramen för ledningsrättsbeslutet. Om samebyn anses vara sakägare så vidhåller Skellefteå Kraft uppfattningen att samebyn inte har rätt att få frågan om ersättning prövad inom ramen för ledningsrättsbeslutet.

Såsom framgår av LM:s akt och beslut så finns ingen praxis eller lagstiftning som uttryckligt anger att samebyn har rätt till ersättning. Mot bakgrund av att det saknas sådana regler är, såsom LM funnit, det inte möjligt att besluta om ersättning till sameby.

Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt regleras i 13 § LL. Från 13 § LL hänvisas till 4 kap. ExL. Emellertid följer av i 1 kap. 2 § 1 st. sista meningen ExL att vid begränsning av renskötselrätt så ska rennäringslagen (1971:437), RNL, tillämpas. Denna bestämmelse leder till att ersättningsrätten är avsedd att regleras i RNL, som också är lex specialis i förhållande till ExL. I 30 § RNL regleras rätten till ersättning för intrång i året-runt marker. Det saknas, som sagt, regler för vinterbetesmarker.

I förarbetena till 30 § RNL (prop. 1992/93:32 s. 107) hänvisas tillbaka till förarbetena i rennäringslagen (prop. 1971:51 s. 136). Det anges att ”I förarbetena till rennäringslagen (prop. 1971:51 s. 136) konstaterades att självklart också andra konfliktsituationer än de som reglerades i de föreslagna lagbestämmelserna kunde uppkomma. Föredraganden uttalade att det lika självklart står öppet för en sameby eller renägare som lider skada genom ingrepp i renskötselrätten att väcka talan vid domstol. Sådan talan kan gå ut på ersättning, förbud eller skade-förebyggande åtgärder”.

Att regler om ersättning för intrång i vinterbetesmark saknas framgår även av Bengtsson, Renskötselrätten i huvuddrag, (2004), s. 61. Där framgår att det inte finns särskilda regler kring ersättning för ändrad användning av vinterbetesmark som försvårar renskötseln. Frågan om rätt till ersättning har lämnats till rättstillämpningen. Det saknas tydlig praxis, men av förarbetsuttalandena och

Sid 15 UMEÅ TINGSRÄTT DOM F 145-23 Mark- och miljödomstolen

lagrumshänvisningarna framgår att den ordning som lagstiftaren valt vara att talan ska väckas i allmän domstol för erhållande av ersättning. Således kan konstateras att prövningen av ersättning inte ske inom ramen för ledningsrättsförrättningen.

En sådan ordning förefaller också lämplig med beaktande av att frågan om ersättning bär en tydlig civilrättslig prägel och att bevisbördan för uppkommen skada åvilar samebyn. Att en sådan talan skulle föras inom ramen för en ledningsrättsförrättning där samebyn har rätt att få sina rättegångskostnader vid mark- och miljödomstolen ersatta oberoende av utgången i målet vore orimligt. Det skulle även tynga ledningsrättsförrättningen med omfattande och svårutredda frågeställningar som skulle riskera att fördröja processen avsevärt. Utöver uttalandena i förarbetena och lagtextens utformning finns det således även tungt vägande lämplighetsskäl som talar för att en eventuell ersättningstalan ska föras i allmän domstol.

Det har resonerats kring huruvida 2 kap. 15 § regeringsformen skulle kunna ge rätt till ersättning. Skellefteå Kraft Elnät menar att 2 kap. 15 § regeringsformen inte ger rätt till ersättning för samebyn. Även 2 kap. 15 § andra stycket regeringsformen hänvisar till RNL (som saknar bestämmelser som ger rätt till ersättning för samebyn), genom att det där föreskrivs att ersättningen ska bestämmas enligt grunder som anges i lag. Det är således RNL:s bestämmelser som ska tillämpas och såsom framgår ovan kan därför inte ett ersättningsanspråk prövas inom ramen för ledningsrättsförrättningen.

I särskilda fall har det visserligen ansetts möjligt att döma ut ersättning för rådighetsinskränkningar, men sådan talan har riktats mot staten. Bestämmelsen har också bl.a. använts för att tolka ersättningsbestämmelser, men mot bakgrund av att talan inte riktas mot staten och det inte heller finns någon bestämmelse som inom ramen för en ledningsrättsförrättning ger rätt till ersättning för samebyn (som behöver tolkas) så kan inte den användas för att samebyn ska anses berättigade till ersättning inom ramen för ledningsrättsförrättningen. Skellefteå Kraft vill dock även

Sid 16 UMEÅ TINGSRÄTT DOM F 145-23 Mark- och miljödomstolen

framhålla att ett flertal rekvisit måste uppfyllas för att ersättning ska kunna komma i fråga utifrån bestämmelsen i regeringsformen. Det allmänna ska inskränka användningen av mark på sådant sätt att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras eller att skada uppkommer som är betydande i förhållande till värdet på denna del av fastigheten. Vidare undantas inskränkningar som har sin grund i hälsoskydds-, miljöskydds- eller säkerhetsskäl. Det eventuella intrång som den ledningsrätten ger upphov till för samebyn uppfyller inte dessa förutsättningar.

Det saknas således regler som medför att samebyn har rätt att få frågan om ersättning prövad inom ramen för ledningsrättsförrättningen. Detta bekräftar även det utlåtande som skrivits av jur. dr. Malin Brännström på uppdrag av samebyn. Där anges dock att det inte finnsbestämmelser som innebär hinder för att ersättning utgår för intrång på samebyarnas vinterbetesmarker. Slutsatsen skulle kunna innebära att ersättning kan utgå inom ramen för ledningsrättsförrättningen. Skellefteå Kraft Elnät vill därför redan nu framhålla att denna slutsats måste bedömas med försiktighet mot bakgrund av att Malin Brännström – såvitt är känt för Skellefteå Kraft Elnät – är livspartner med Leif Anders Blind, som är ordförande i den aktuella samebyn.

Därutöver så grundas ledningsrättsbeslutet på en redan beviljad nätkoncession för linje. Samebyn har redan fått åtgärder bekostade genom en frivillig överenskommelse med Skellefteå Kraft under tiden då prövningen av koncessionen enligt ellagen pågick. Även av detta skäl saknas möjlighet att kunna få frågan om ersättning prövad i ledningsrättsförrättningen.

Det ska även beaktas att en parlamentariskt sammansatt kommitté ska lämna förslag till ny renskötsellag, där bl.a. ersättningsfrågor för upphörande och intrång i renskötselrätten ska bedömas (se dir. 2021:35). Innan uppdraget slutredovisas vore det inte lämpligt att föregripa dess slutsatser genom att t.ex. finna att ersättning kan utgå till samebyn i detta mål.

Sid 17 UMEÅ TINGSRÄTT DOM F 145-23 Mark- och miljödomstolen

Kan ersättning utgå till samebyn till följd av ett ledningsrättsintrång inom det s.k.

vinterbeteslandet?

Även om det visserligen skulle finnas en möjlighet för samebyn att föra talan om ersättning till följd av ledningsrättsintrång så kan ersättning under alla förhållanden inte utgå till följd av ledningsrättsintrång inom det s.k. vinterbeteslandet. Skälen för detta är desamma som anförts ovan. Därutöver vill Skellefteå Kraft framhålla följande.

Som framgår ovan saknas det bestämmelser som ger samebyn rätt att föra en talan om ersättning i vinterbeteslandet inom ramen för en ledningsrättsförrättning. Som framgår av Svefas utredning och kompletterande yttrande har inte rätten till vinterbete samma skydd som året-runt-marker, det är en nyttjanderätt som grundas på sedvänja. Nyttjandet är begränsat i tid under året och i vilken omfattning ett område nyttjas varierar. Ett intrång eller skada uppstår inte blott på grund av att en ledning sträcker sig genom det som utgör vinterbetesland. Det krävs att området nyttjas och att intrånget eller skadan är tillräckligt betydande för att berättiga till ersättning. Mot bakgrund av att detta är det inte lämpligt att pröva frågan om ersättning inom ramen för en ledningsrättsförrättning.

Förutsättningar för ersättning saknas till följd av att skada inte uppstått För det fall det visserligen skulle anses att det föreligger möjlighet att pröva ett anspråk på ersättning är frågan hur en eventuell skada ska klassificeras. Samebyn har anfört att klassificeringen är ”ointressant” men att det framstår som rimligt att skilja på den direkta förlusten av renbetesmark och den följdverkan som kraftledningens tillkommande eller utökning får på möjligheterna att bedriva renskötsel i området. Enligt samebyn ska båda dessa skador ersättas fullt ut. Skellefteå Kraft är av uppfattningen att det är av betydelse hur uppdelningen görs och förbehåller sig rätten att utveckla dess argumentation kring detta, för det fall det anses möjligt för samebyn sameby att föra en ersättningstalan inom ramen för ledningsrättsförrättningen. Redan nu vill dock Skellefteå Kraft framhålla följande.

Det är en grundläggande förutsättning för rätt till ersättning att det uppstått

Sid 18 UMEÅ TINGSRÄTT DOM F 145-23 Mark- och miljödomstolen

en marknadsvärdesminskning eller ekonomisk skada genom beslutet om ledningsrätt. Det är inte visat att en marknadsvärdesminskning uppkommit. Det är inte heller visat att ekonomisk skada uppstått. Det är inte heller visat att övriga förutsättningar för ersättning är uppfyllda.

Något om det som anförts om rätten till kompensation vid intrång Samebyn har fört fram en argumentation kring Girjas-domen, ILOkonventionen nr 169, den s.k. urfolksdeklarationen samt grundlagsbestämmelserna i 11 kap. 14 § och 12 kap. 10 § regeringsformen. Det har anförts att renskötselrättens innebörd och sakägarbegreppet i en ledningsrättsfråga ska tolkas i ljuset av rättsutvecklingen i främst Girjas-domen och att rätten till ersättning vid nu aktuellt intrång i renskötselrätten följer redan av ExL:s ordalydelse och att rätten till ersättning i vart fall följer av grundlag, internationella konventioner och en fördragskonform tolkning av den aktuella lagen.

Skellefteå Kraft har svårt att fullt ut tillgodogöra sig vilka grunder och lagrum som åberopas till stöd att rätt till intrångsersättning ska anses föreligga. Bolaget vidhåller det som tidigare anförts och vill även tydliggöra att dess uppfattning är att Girjasdomen, som gäller rätten att upplåta jakt- och fiske, och nämnda konventioner (som inte ratificerats av Sverige och inte är rättsligt bindande) inte medför att rätt till intrångsersättning föreligger i målet. Inte heller finns skäl att genom fördragskonform tolkning eller lagprövning ge samebyn rätt till intrångsersättning i målet.

Skellefteå Kraft vill även erinra om att målet gäller huruvida samebyn är berättigat till intrångsersättning inom ramen för en ledningsrättsförrättning. Frågan är således inte om samebyn överhuvudtaget kan föra talan om ersättning. Varför rätt till intrångsersättning inte föreligger i ledningsrättsförrättning har Skellefteå Kraft Elnät tidigare utvecklat.

Sammanfattning

Mot bakgrund av att regler om rätt till ersättning saknas så föreligger inte rätt att få frågan om ersättning prövad inom ramen för ledningsrättsbeslutet. Vidare kan

Sid 19 UMEÅ TINGSRÄTT DOM F 145-23 Mark- och miljödomstolen

ersättning inte utgå till samebyn till följd av ett ledningsrättsintrång inom det s.k. vinterbeteslandet. Detta av de skäl som framgår ovan.

Rättegångskostnader

Samebyn har yrkat ersättning för rättegångskostnader dels avseende kostnader för ombuds biträde i målet med totalt 92 000 kr, dels för samebyns arbete i målet – utfört av Leif Anders Blind och Ingemar Israelsson – avseende inläsning av inlagor och yttranden samt möten och samråd internt i samebyn och med ombud och andra externa rådgivare med totalt 119 000 kr.

Skellefteå Kraft har vitsordat yrkade kostnader av ombudet som skäliga. De kostnader som har yrkats för samebyns arbete har inte vitsordats och inget belopp har vitsordats som skäligt i och för sig. 18 kap. rättegångsbalken ska tillämpas i fråga om rättegångskostnader. Därav framgår att kostnaden ska ha varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt för att vara ersättningsgill. Som framgår av rättsfallet NJA 2023 s. 94 är utgångspunkten att om ett ombud anlitas så ska ombudet utföra arbetet i målet och inte parten själv. En försiktig bedömning ska göras av den ersättning som kan utgå till en fysisk person, framför allt när denne anlitat ombud. Frågorna som domstolen har att pröva är uteslutande av juridisk karaktär, det har därför varit tillräckligt att ombudet utfört arbete för tillvaratagande av samebyns rätt. Det saknas vidare en närmare redovisning av varför de ska vara berättigade till ersättning och vilka åtgärder de vidtagit och varför dessa varit nödvändiga. Mot bakgrund härav ska ingen ersättning utgå till Leif Anders Blind och Ingemar Israelsson.

Samebyn har bemött Skellefteå Krafts invändningar om yrkad ersättning från samebyns företrädare enligt följande. När det gäller rätten till ersättning för rättegångskostnader får hänvisas till vad som uttalas i den saken i tidigare deldom i målet. Där anförs bl.a. att samebyn, såsom varandes sakägare i ledningsrättsmålet, som utgångspunkt bör få ersättning för sina rättegångskostnader av Skellefteå Kraft, om inte något undantag är tillämpligt. Samebyn gör gällande att något undantag inte är tillämpligt och att det varit påkallat i målet att även företrädare för samebyn lagt

Sid 20 UMEÅ TINGSRÄTT DOM F 145-23 Mark- och miljödomstolen

ner arbete på sådant som att plocka fram underlag, hålla löpande kontakter och föra mer ingående dialog med det juridiska ombudet, i frågor som inte enbart varit av juridisk natur. Samebyn vill framhålla att under delar av målets handläggning så har även frågan om sedvanerätten som sådan varit uppe till prövning. Med hänsyn taget till detta måste anses att de kostnader som samebyn åsamkas genom att ställa företrädare till förfogande för nyss nämnda åtgärder bör vara ersättningsgilla. Yrkad ersättning i den här delen bör därför anses vara skäligen påkallad för partens tillvaratagande av sina rättigheter. Full ersättning bör därför utdömas.

DOMSKÄL

När det gäller ersättning för intrång vid upplåtelse av ledningsrätt framgår av 13 § ledningsrättslagen (LL) att 4 kap. expropriationslagen (ExL) ska tillämpas. Vad gäller frågan om vem som är sakägare vid en ledningsrättsförrättning återfinns regler om detta i LL, samt, genom en hänvisning i 16 § LL, i 4 kap. fastighetsbildningslagen (FBL).

Av 4 kap. 11 §§ FBL följer att ägare till den fastighet som berörs av den aktuella åtgärden alltid är sakägare. Fastighetsägaren är också skyldig att uppge om det finns kända nyttjanderättshavare kopplat till fastigheten.

Utöver de sakägare som framgår av 4 kap. 11 § FBL har även innehavare av särskild rätt till fastighet som tas i anspråk för ledningsändamål getts ställning som sakägare, vilket framgår av 18 § LL. Av stadgandet följer att innehavare av särskild rätt till fastighet, som inlöses eller på annat sätt tas i anspråk för ledningsändamål, är sakägare vid förrättningen, om hans eller hennes rätt berörs.

Av förarbetena till 18 § LL framgår bl.a. följande: ”Enligt förevarande paragraf hänförs innehavare av särskild rätt till fastighet till sakägare. Begreppet särskild rätt har i detta sammanhang samma innebörd som i 1 kap. 2 § ExL, dvs. nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft samt liknande rätt. Ledningsrätt är en sådan liknande rätt.” (se prop. 1973:157 s. 145).

Sid 21 UMEÅ TINGSRÄTT DOM F 145-23 Mark- och miljödomstolen

Ledningsrättshavaren är således skyldig att ersätta bl.a. förekommande innehavare av särskild rätt för intrång och annan skada som orsakas av ledningsrättsupplåtelsen.

Ersättningsfrågorna ska, som nämnts, avgöras med tillämpning av 4 kap. ExL. Skellefteå Kraft har påtalat att det av 1 kap. 2 § första stycket ExL framgår att bestämmelsen i 1 kap. 1 § ExL om särskild rätt inte gäller renskötselrätt enligt rennäringslagen (1971:437). Mark- och miljödomstolen finner dock att hänvisningen endast avser att en särskild rätt till fastighet inte kan upphävas eller begränsas genom expropriationsbeslut enligt ExL. Sådana exproprierande åtgärder får i stället ske med tillämpning av de särskilda bestämmelserna i rennäringslagen (se Dahlsjö m.fl., Expropriationslagen, 7 juli 2022, JUNO, kommentaren till 1 kap. 2 §). Hänvisningen exkluderar därmed inte att innehavare av renskötselrätt kan vara sakägare i en ledningsrättsförrättning, utan innebär bara att definitionen av särskild rätt till fastighet är densamma i LL som i ExL. Det står därmed klart att frågan om samebyns eventuella rätt till ersättning med anledning av ledningsrättsupplåtelsen ska prövas inom ramen för förrättningen och därmed av LM som första instans (jfr. Mark- och miljödomstolen i Östersunds dom den 23 mars 2016 i mål F 3154-13).

Mot denna bakgrund och vad som framkommit av parternas ståndpunkter rörande renskötselrätten för aktuellt område står det klart att samebyn rättsligt sett är sakägare i aktuell ledningsrättsförrättning och att samebyns rätt berörs – även om det inte är närmare utrett i vilken omfattning – av åtgärden på ett sådant sätt att samebyn kan vara berättigad till ersättning. I vilken omfattning samebyns rätt berörs samt frågan om eventuell ersättning ska utgå, och i sådana fall med vilket belopp, bedöms inte kunna fastställas först i andra instans, eftersom det skulle förta parterna möjligheten att få saken fullständigt prövad i alla instanser. Frågan är dessutom inte tillräckligt utredd i underinstansen. LM:s beslut i de delar som avser prövning av samebyns ersättningsyrkande ska därför undanröjas och målet ska återförvisas till LM för fortsatt handläggning i sak när det gäller ersättningsfrågan.

Sid 22 UMEÅ TINGSRÄTT DOM F 145-23 Mark- och miljödomstolen

Rättegångskostnader

Samebyn är sakägare i ledningsrättsmålet och bör, som domstolen tidigare har konstaterat, som utgångspunkt få ersättning för sina rättegångskostnader av Skellefteå Kraft, om inte något undantag är tillämpligt (se 29 § LL jämförd med 16 kap. 14 § andra stycket FBL, även MÖD 2014:31).

Om ombudets arvode råder inte tvist. Trots Skellefteå Krafts invändningar bedömer domstolen att det även varit påkallat i målet att företrädare för samebyn lagt ner visst ersättningsgillt arbete. Skellefteå Kraft ska alltså betala samebyns rättegångskostnader även i denna del. Domstolen bedömer att den kostnad som samebyn har begärt ersättning för när det gäller eget arbete är skälig och Skellefteå Kraft ska därmed utge ersättning med yrkat belopp.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga 2 (MMD-02) Domstolens beslut om återförvisning får enligt 37 § andra stycket lagen (1996:242) om domstolsärenden jämförd med 5 kap. 1 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar inte överklagas.

Överklagande i övrigt senast den 8 maj 2024.

Katarina Brodin Britt-Inger Rönnbäck I domstolens avgörande har deltagit chefsrådmannen Katarina Brodin och tekniska rådet Britt-Inger Rönnbäck.