M 5581-24

SVEA HOVRÄTT BESLUT Mål nr 2025-10-15 M 5581-24 060207 Stockholm

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Vänersborgs tingsrätts, mark- och miljödomstolen, dom 2024-04-05 i mål nr M 222-24, se bilaga A PARTER Klagande Espenäs hamnförening

Ombud: och

Motpart

Nämnden för Miljö & Hälsoskydd i Kungsbacka kommun

SAKEN Tillsyn gällande strandskydd på fastigheten i Kungsbacka kommun

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS BESLUT Mark- och miljööverdomstolen upphäver mark- och miljödomstolens dom och Länsstyrelsen i Hallands läns beslut samt avvisar och överklagande till länsstyrelsen.

SVEA HOVRÄTT BESLUT M 5581-24

YRKANDEN I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Espenäs hamnförening har yrkat att Mark- och miljööverdomstolen ska upphäva mark- och miljödomstolens dom och i första hand avvisa och överklagande och i andra hand fastställa Nämnden för Miljö & Hälsoskydd i Kungsbacka kommuns beslut.

och har motsatt sig ändring av mark- och miljödomstolens dom.

Nämnden för Miljö & Hälsoskydd i Kungsbacka kommun har fått tillfälle att yttra sig men har inte hörts av.

UTVECKLING AV TALAN I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Espenäs hamnförening har anfört i huvudsak följande. och fastighet är till fullo ianspråktagen genom upplåtelse till F R ga:5 och består i allt väsentligt av gemensamma vägar och grönområden. Fastigheten är en restfastighet och fastighetsägarna saknar beslutande- och dispositionsrätt. De är endast teoretiskt berörda. Under alla omständigheter finns det för närvarande inte någon samling av fyllnadsmaterial som de kan vara berörda av eftersom detsamma redan nyttjas inom ramen för föreningens underhåll av piren. och har redan kommit till tals i mål om tillsyn gällande vattenverksamhet med anledning av stenpiren.

och har anfört i huvudsak följande. Det är korrekt att för deras fastighet har upplåtits utrymme för gemensamhetsanläggningen. Men de har alltjämt möjlighet att disponera fastigheten för alla ändamål som inte står i strid med upplåtelsen till gemensamhetsanläggningen. De äger även och bor permanent på fastigheten som ligger i omedelbar anslutning till och den plats där deponin är placerad. Deponin har varierat i storlek men tidvis omfattat ca 50 lastbilslass med sten som förvarats på platsen under flera månader. Verksamheten har olovligen utövats på

SVEA HOVRÄTT BESLUT M 5581-24

fastigheten som de äger och som de bor granne med. Frågan om hur verksamheten förhåller sig till strandskyddsreglerna är av betydelse för deras rättsställning och det finns inte något annat sätt än den här processen att få saken prövad.

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS SKÄL

och äger fastigheten . De äger och bor även på fastigheten som är grannfastighet till . De har hos nämnden initierat ett tillsynsärende avseende åtgärder vidtagna inom strandskyddat område på fastigheten . Nämnden har gjort en prövning om vidtagna åtgärder har stått i strid med strandskyddsbestämmelserna och har beslutat att avsluta ärendet utan ytterligare åtgärd. och har överklagat beslutet till länsstyrelsen som avslagit överklagandet. Efter överklagande har markoch miljödomstolen upphävt nämndens beslut och återförvisat målet till nämnden för vidare tillsyn.

Mark- och miljööverdomstolen har att pröva om och haft rätt att överklaga nämndens beslut.

Rättsliga utgångspunkter

Överklagbara domar eller beslut får överklagas av den som domen eller beslutet angår, om avgörandet har gått honom eller henne emot (16 kap. 12 § första stycket 1 miljöbalken). Enligt praxis ska rätten att vara part och att överklaga tillkomma varje person som kan tillfogas skada eller utsättas för någon annan olägenhet till följd av ett beslut, om risken för skada eller olägenhet rör ett av rättsordningen skyddat intresse och inte är enbart teoretisk eller helt obetydlig (se NJA 2004 s. 590 I och II). Vid bedömningen av klagorätt är det även av betydelse vilka intressen som tillämpliga bestämmelser är avsedda att skydda. I praxis har rätten att föra talan mot ett avgörande med åberopande av enbart allmänna intressen i regel inte tillkommit en enskild (se exempelvis MÖD 2013:32 och MÖD 2024:13).

SVEA HOVRÄTT BESLUT M 5581-24

Bestämmelserna om strandskydd syftar till att trygga förutsättningarna för allemansrättslig tillgång till strandområden och bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet på land och i vatten (7 kap. 13 § miljöbalken). En prövning i ett tillsynsmål enligt strandskyddsbestämmelserna avser frågan om åtgärden utgör ett otillåtet ingrepp i den skyddade naturmiljön och om det krävs dispens för att utföra åtgärden. Om det visar sig att det krävs dispens blir frågan om åtgärden kan godtas utifrån de allmänna intressen som strandskyddet syftar till att bevara. (Se 7 kap. 15 och 18 e §§ miljöbalken.) Vid prövning av bl.a. en ansökan om strandskyddsdispens ska även sökandens enskilda intressen beaktas (7 kap. 25 § miljöbalken). I övrigt är det en bedömning som görs utifrån de allmänna intressen som strandskyddet syftar till att tillgodose.

Mark- och miljööverdomstolen har tidigare avgjort frågor om klagorätt när prövningen av de i målet aktuella bestämmelserna enbart avser allmänna intressen. I MÖD 2001:7 har en ägare av en grannfastighet inte ansetts vara behörig att överklaga ett beslut om strandskyddsdispens enligt naturvårdslagen, eftersom strandskyddsbestämmelserna inte skyddar dennes enskilda intresse. Domstolen uttalade dock att ett sådant beslut får överklagas av den som äger den direkt berörda marken och av den som har nyttjanderätt eller annan särskild rätt till denna. Motsvarande resonemang fördes i MÖD 2006:3. I det målet tillerkändes en granne klagorätt avseende beslut om strandskyddsdispens. Grannen hade rätt till väg över den fastighet på vilken dispens givits. Dessutom belastades grannens fastighet av vägservitut till förmån för den dispensgivna fastigheten. Domstolen ansåg att beslutet kunde inskränka klagandens möjlighet att utnyttja vägen och samtidigt ytterligare belasta vägen över klagandens fastighet och att han därför hade klagorätt.

Mark- och miljööverdomstolen har därefter meddelat ett antal avgöranden med en mer restriktiv syn på klagorätten när prövningen enbart avser allmänna intressen. Rättsfallet MÖD 2007:6 avsåg en samrådsanmälan enligt 12 kap. 6 § miljöbalken för en skidanläggning. Fastighetsägare vars fastigheter ingick i det område som omfattades av anmälan ansågs inte ha rätt att överklaga det beslut som fattats inom ramen för samrådet. Av beslutet framgår bland annat att ett beslut efter anmälan enligt 12 kap. 6 § miljöbalken inte i sig skapar några rättigheter för anmälaren. Länsstyrelsens beslut

SVEA HOVRÄTT BESLUT M 5581-24

enligt denna bestämmelse innebar inte att skidklubben kunde påbörja de åtgärder som avsågs med samrådet på klagandenas mark utan att först ha fått rätt att förfoga över marken. Eftersom länsstyrelsens beslut i samrådsärendet inte har någon faktisk effekt gentemot klagandena ansågs de inte ha klagorätt. Detta resonemang återkommer i MÖD 2012:33 där Mark- och miljööverdomstolen uttalade att inte ens en fastighetsägare vars mark berörs av en ansökan om strandskyddsdispens, är berörd av ansökan på ett sådant sätt att beslutet om strandskyddsdispens får överklagas av denne. Domstolen konstaterade även i detta avgörande att dispensen inte innefattar något tillstånd till att utföra åtgärder på annans mark. (Se även t.ex. MÖD 2011:44 och Mark- och miljööverdomstolens beslut den 14 februari 2018 i mål nr M 6174-16.)

En begränsning av en enskilds klagorätt i miljöfrågor får dock inte stå i strid med Århuskonventionen (UNECE:s konvention om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor). Århuskonventionen syftar bl.a. till att garantera allmänhetens rätt att få tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor. Av artikel 9.3 i Århuskonventionen följer att den allmänhet som uppfyller eventuella kriterier i nationell rätt har rätt att få handlingar och underlåtenheter av personer och myndigheter som strider mot den nationella miljölagstiftningen prövade av domstol eller i administrativ ordning.

Det nu överklagade beslutet är enligt Mark- och miljööverdomstolen ett sådant beslut som avses i artikel 9.3. Frågan är då om den tolkning av enskildas rätt att överklaga mål om strandskyddsdispens som följer av den nationella praxis som redovisats ovan är förenlig med Århuskonventionens krav. Denna fråga aktualiseras även i det nu överklagade målet som avser tillsyn med anledning av strandskyddsreglerna. En sådan bedömning av förenligheten med Århuskonventionen måste göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet (jämför MÖD 2015:8).

Artikel 9.3 har inte direkt effekt i unionsrättslig mening men artikeln innebär att det ankommer på en nationell domstol att i den utsträckning det är möjligt tolka den processuella rätten, avseende de villkor som ska vara uppfyllda för att få till stånd en prövning av domstol eller i administrativ ordning, så att den stämmer överens med

SVEA HOVRÄTT BESLUT M 5581-24

såväl målen i artikel 9.3 i Århuskonventionen som målet att säkerställa ett effektivt domstolsskydd av rättigheter enligt unionsrätten (se EU-domstolens dom i mål nr C- 240/09).

I fråga om vilka kriterier som får uppställas i nationell rätt avseende allmänhetens rätt till domstolsprövning har EU-domstolen i mål nr C-263/08 konstaterat att medlemsstaternas möjligheter att ställa krav är begränsade. I målet, som rörde miljöorganisationers klagorätt, pekade domstolen på att det visserligen hade överlåtits till de nationella lagstiftarna att fastställa eventuella krav som ska vara uppfyllda för att en ickestatlig miljöorganisation ska anses ha talerätt men att sådana krav måste säkerställa en omfattande rätt till rättslig prövning. Domstolen framhöll också att de nationella bestämmelserna inte får innebära en risk för att de gemenskapsrättsliga bestämmelserna innebärande en rätt för personer som har ett tillräckligt intresse av att ifrågasätta ett projekt, eller vars rättigheter kränks av projektet att föra talan i behörig rättsinstans förlorar all ändamålsenlig verkan.

Århuskonventionens efterlevnadskommitté har i beslut ACCC/C/2006/18 (Danmark) uttalat att en konventionsstat inte är förhindrad att uppställa krav på att klaganden ska ha ett rättsligt intresse i frågan eller vara direkt berörd av prövningen, förutsatt att tillämpningen av sådana kriterier inte leder till att hela eller stora delar av allmänheten blir förhindrad att få handlingar och underlåtenheter av personer och myndigheter som strider mot den nationella miljölagstiftningen prövade.

Tillgång till rättslig prövning i Århuskonventionens mening innebär ett krav på såväl en omfattande rätt till prövning som att det är fråga om en effektiv prövning. Kravet på en effektiv prövning innebär bl.a. att enskilda som är berörda av ett beslut avseende en viss verksamhet eller åtgärd måste kunna komma till tals i något sammanhang där de frågor som har betydelse för deras rättsställning prövas. (Se bland annat MÖD 2015:8.)

Mark- och miljööverdomstolens bedömning

I det aktuella fallet är det fråga om åtgärder som vidtagits inom strandskyddat område på och fastighet. Åtgärderna berör

SVEA HOVRÄTT BESLUT M 5581-24

visserligen och på det sättet att de är vidtagna på deras fastighet och skulle kunna påverka deras möjligheter att nyttja fastigheten. Detta intresse kan dock inte beaktas inom ramen för aktuell prövning, som endast avser om åtgärderna strider mot de allmänna intressen som strandskyddet syftar till att bevara. En prövning enligt strandskyddsbestämmelserna beaktar inte heller rådigheten över det strandskyddade området i fråga. Frågan om det skett ett ingrepp i och äganderätt prövas i annan ordning. (Jämför MÖD 2007:6, MÖD 2011:44, MÖD 2012:33 och Mark- och miljööverdomstolens beslut den 24 juni 2025 i mål nr M 7284-24.)

Mot bakgrund av det anförda anser Mark- och miljööverdomstolen att och inte är berörda av nämndens beslut på ett sådant sätt som krävs för att de ska ha rätt att överklaga beslutet. En sådan begränsning av klagorätten kan inte anses strida mot Århuskonventionen eftersom de frågor som har betydelse för deras rättsställning inte kommer att prövas i tillsynsärendet. Länsstyrelsen borde därför ha avvisat och överklagande. Mark- och miljödomstolens samt länsstyrelsens avgöranden ska därför upphävas och deras överklagande till länsstyrelsen avvisas. Detta innebär att nämndens beslut att avsluta ärendet utan åtgärd står fast.

Beslutet får enligt 5 kap. 5 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättsråden Anna Tiberg, Margaretha Gistorp, referent, och Kristina Dreijer samt tf. hovrättsassessorn Hanna Wallin.

Föredragande har varit Elin Fockström Haubitz.

Sid 1 (7) VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM Mål nr M 222-24 Mark- och miljödomstolen 2024-04-05 meddelad i Vänersborg

PARTER Klagande

Motpart Espenäs hamnförening

Nämnden för Miljö & Hälsoskydd i Kungsbacka kommun

ÖVERKLAGAT BESLUT Länsstyrelsens i Hallands län beslut 2023-12-21 i ärende nr 3596-2023, se bilaga 1 SAKEN Begäran om tillsyn gällande strandskydd på fastigheten i Kungsbacka kommun DOMSLUT Med bifall till överklagandet upphäver mark- och miljödomstolen det överklagade beslutet och Nämnden för Miljö & Hälsoskydd i Kungsbacka kommuns beslut av den 23 april 2023 (MH-2023-213-12) samt visar ärendet åter till nämnden för fortsatt handläggning.

Sid 2 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 222-24 Mark- och miljödomstolen

BAKGRUND Nämnden för Miljö & Hälsoskydd i Kungsbacka kommun (nedan nämnden) beslutade den 27 april 2023 att avsluta klagomålsärende gällande uppläggning av sprängsten i strid med strandskyddsbestämmelserna på fastigheten utan ytterligare åtgärd.

YRKANDEN M.M. och har yrkat att mark- och miljödomstolen, med ändring av länsstyrelsens beslut, ska upphäva nämndens beslut rörande upprepade olovliga deponier av grov sprängsten på strandskyddad mark och att Espenäs hamnförening (nedan hamnföreningen) föreläggs söka strandskyddsdispens inför varje tillfälle de önskar nyttja annans strandskyddade mark för deponi av grov sprängsten. De har vidhållit tidigare angivna omständigheter och anfört bl.a. följande.

Den aktuella strandskyddade marken är beläget inom utvidgat strandskyddat område, där strandskydd gäller 300 meter från strandlinjen. Hela kustområdet omfattas av riksintresse för rörligt friluftsliv och högexploaterad kust enligt 4 kap. miljöbalken. Området utgör inte en del av vågbrytare/stenpiren/ vattenverksamheten. I 7 kap. 15 § punkterna 2-3 miljöbalken stipuleras det att det inom ett strandskyddsområde inte får utföras grävningsarbeten eller andra förberedelsearbeten. Exempel på anläggningar som omfattas är upplag för sprängsten. Hamnföreningen har i området deponerat, i omgångar, totalt över 100 lastbilslass med grov sprängsten under åren 2017, 2018, 2021 och 2023. Hamnföreningen uppger bl.a. i årsmötesprotokoll att den tänker fortsätta deponera stenmassor när möjlighet till gratis sten ges. Hamnföreningen har inte sökt strandskyddsdispens för ovanstående åtgärder. Hamnföreningen har ingen nyttjanderätt till området eller markägarens tillstånd att nyttja detsamma. Området är definierat som öppen plats (park) enligt detaljplan.

Nämnden saknar stöd för att upprepade olovliga deponier av grov sprängsten på strandskyddad mark, om än varierat begränsade i tid, uppfyller strandskyddets syfte.

Sid 3 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 222-24 Mark- och miljödomstolen

Allmänhetens tillträde påverkas helt när området, som normalt är tillgängligt, fylls med grov sprängsten. Det går inte att gå på platsen eller i övrigt disponera området.

om allmänheten avhålls från att beträda ett område där den annars hade kunnat Hamnföreningen har inte sökt kontakt med fastighetsägaren vid något tillfälle för att söka medgivande till att använda området för deponering av grov sprängsten. Tvärtom har de, i egenskap av fastighetsägare, kontaktat hamnföreningen vid flera tillfällen och uttryckligen meddelat att de inte får använda området för deponering av grov sprängsten. Deponeringarna är otvistigt olovligen utförda.

tillsynsåtgärder i anledning av den nämnda lagringen, med stöd av vattenrättsliga

nämndens beslut rörande strandskydd i området. Att länsstyrelsen nu gjort rättelse och äntligen försökt överpröva nämndens beslut rörande strandskydd, visar på att länsstyrelsen är medveten om sitt misstag innebärande att de inte begärt tillsynsåtgärder med stöd av vattenrättsliga bestämmelser i 11 kap. miljöbalken, utan om strandskydd enligt 7 kap. miljöbalken. Det är dock förvånande att länsstyrelsen, efter att nu ha gjort rättelse och försökt pröva rätt sak, återigen anser

enligt 11 kap. miljöbalken. Saken gäller strandskydd enligt 7 kap. miljöbalken och de upprepade olovliga deponier av grov sprängsten på strandskyddad mark som skett.

lägga upp sprängstenen i anslutning till piren för att kunna utföra underhållsarbetena på ett rat stöd i strandskyddsbestämmelserna. Syftet med den olovliga deponin av grov sprängsten på angränsande strandskyddad mark är ointressant ur strandskyddssynpunkt. Åtgärden strider mot 7 kap. 15 § punkterna 2-3 miljöbalken

Sid 4 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 222-24 Mark- och miljödomstolen

som säger att det inom ett strandskyddsområde inte får utföras grävningsarbeten eller andra förberedelsearbeten för anläggningar, t.ex. deponi av grov sprängsten.

isar det på att länsstyrelsen är medveten om att området ligger utanför det som länsstyrelsen anger som vågbrytaren/stenpiren/vattenverksamheten. Därmed visar länsstyrelsen på att området inte berörd av vågbrytaren/stenpiren/vattenverksamheten och att området därmed inte kan utgöra undantag från strandskyddsbestämmelserna.

yta, som tas i anspråk, ka

strandskyddad mark ändå ingen liten ytan.

från att

tillgängligt, fylls med grov sprängsten. Det går inte att få på platsen eller i övrigt disponera området. Naturvårdsverket skriver följande om 7 kap. 15 § punkten 2 miljöba

om att allmänheten kan passera bredvid, utan om att allmänhetens tillträde inskränks totalt i området.

förtydliga att de inte har anfört något om någon inskränkning av utsikt i området rörande strandskydd enligt 7 kap. miljöbalken.

Hamnföreningen äger ingen rätt, varken via servitut eller annan nyttjanderätt, till den strandskyddade mark där de upprepade olovliga deponierna av grov sprängsten skett. Hamnföreningen saknar fastighetsägaren, deras tillstånd att på något vis

Sid 5 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 222-24 Mark- och miljödomstolen

använda den strandskyddade mark där de upprepade deponierna av grov sprängsten skett. Det är otvistigt olovlig ockupation av mark som är skyddad för allmänheten både genom strandskydd såväl som i detaljplan.

Sammanfattningsvis: Att skapa upprepade olovliga deponier av grov sprängsten på strandskyddad mark, för att därefter gräva bort deponierna, strider mot 7 kap. 15 § punkterna 2-3 miljöbalken som säger att det inom ett strandskyddsområde inte får utföras grävningsarbeten eller andra förberedelsearbeten. För detta krävs dispens från strandskyddet. Mot bakgrund av ovanstående och det som har anförts i underinstansens prövning finns skäl att lämna bifall till deras yrkanden.

Nämnden har förelagts att yttra sig i målet, men har inte avhörts.

Espenäs hamnförening har förelagts att yttra sig i målet, men har inte avhörts.