MÖD 2025:19

Fastighetsbestämning och fastighetsreglering ----- Mark- och miljööverdomstolen har bedömt att det saknats utrymme för en lantmäterimyndighet att i samband med en ansökan om en fastighetsbildningsåtgärd som enbart syftat till att upphäva eventuella servitut initiera en fastighetsbestämning och inom ramen för den besluta om ett avtalsservituts bestånd.

Nacka tingsrätts, mark- och miljödomstolen, dom 2023-12-07 i mål nr F 7608-23, se bilaga A

P.S.

Ombud: M.B.

Trafikverket

781 89 Borlänge

Ombud: M.W.

Fastighetsbestämning och fastighetsreglering berörande fastigheterna A och B i Falu kommun

(Lantmäterimyndighetens ärendenummer W23365)

1 Mark- och miljööverdomstolen ändrar mark- och miljödomstolens dom och upphäver lantmäterimyndighetens beslut den 22 september 2023, utom beslutet att ställa in fastighetsregleringsåtgärden och beslutet om kostnadsfördelning, och ställer in förrättningen i sin helhet.

2 P.S.s yrkande om ersättning för rättegångskostnader i Mark- och miljööverdomstolen avslås.

Trafikverket har som ägare till fastigheten B hos lantmäterimyndigheten ansökt om fastighetsreglering och begärt att ett eventuellt servitut att passera järnvägen vid fastigheten A ska utredas och, om utredningen kommer fram till att en sådan rättighet finns, upphävas.

Lantmäterimyndigheten har genom sin utredning funnit att det finns ett muntligt avtalsservitut till förmån för fastigheten A som belastar fastigheten B. Myndigheten har därefter i ett beslut om fastighetsbestämning förordnat i enlighet med detta och i beslutet hänvisat till förrättningskarta och beskrivning i protokoll. Lantmäterimyndigheten har vidare bedömt att förutsättningar saknas för att upphäva servitutet och därför ställt in den åtgärden.

Efter Trafikverkets överklagande har mark- och miljödomstolen ändrat lantmäterimyndighetens beslut om fastighetsbestämning på så sätt att det inte finns något servitut för gångväg till förmån för A som belastar B.

Ägaren till fastigheten A, P.S., har överklagat mark- och miljödomstolens dom.

P.S. har i första hand yrkat att Mark- och miljööverdomstolen ska fastställa lantmäterimyndighetens fastighetsbestämningsbeslut med följande lydelse.

Det finns servitut (avtalsservitut, officialservitut eller annan form av servitutsliknande rättighet) för gångväg till förmån för A, belastande B.

I andra hand har P.S. yrkat att Mark- och miljööverdomstolen ska fastställa att det på grund av urminnes hävd finns en rätt till gångväg till förmån för A, belastande B.

P.S. har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Mark- och miljööverdomstolen.

Trafikverket har motsatt sig ändring av mark- och miljödomstolens dom och bestritt P.S.s yrkande om ersättning för rättegångskostnaderna i Mark- och miljööverdomstol en.

Genom fastighetsreglering får servitut bildas, ändras eller upphävas, se 7 kap. 1, 3 och 5 §§ fastighetsbildningslagen (1970:988), FBL. Om en fastighetsbestämning har samband med fastighetsbildning ska åtgärderna handläggas i gemensam förrättning om inte särskilda skäl föranleder annat, se 14 kap. 2 § andra stycket FBL.

En lantmäterimyndighet får genom fastighetsbestämning pröva om ett servitut gäller och vilket omfång servitutsrätten har, se 14 kap. 1 § första stycket 2 FBL. En fråga om fastighetsbestämning får tas upp till prövning om en sakägare ansöker om det eller på lantmäterimyndighetens eget initiativ, om det behövs vid en fastighetsbildningsförrättning, se 14 kap. 1 a § 1 och 3 FBL. En ansökan om fastighetsbestämning av servitut får dock inte prövas om servitutet tillkommit på annat sätt än vid avvittring eller enligt lagstiftningen om fastighetsbildning eller enskilda vägar eller enligt anläggningslagen eller 28 kap. 10 § miljöbalken eller motsvarande äldre bestämmelser, se 14 kap. 1 a § tredje stycket FBL.

När det gäller möjligheten att fastighetsbestämma förhållanden rörande servitut begränsas sakägares initiativmöjlighet i princip till sådana servitut som kan, eller har kunnat, bildas genom beslut av lantmäterimyndighet eller äldre motsvarighet. En följd av detta är att ett servitut enligt jordabalken, såsom avtalsservitut, inte kan bli föremål för fastighetsbestämning på initiativ av sakägare. Det fordras i sådant fall att lantmäterimyndigheten initierar fastighetsbestämningen. En från annan fastighetsbildningsåtgärd fristående tvist om servitut enligt jordabalken får i stället ske inför allmän domstol.

I förarbetena till fastighetsbildningslagen har departementschefen yttrat sig om vilka frågor som får prövas vid en fastighetsbestämning. (Prop. 1969:128 s. 798–799.)

”Själv anser jag i likhet med kommittén att det inte finns anledning att medge att ett avtalsservitut får prövas vid en fristående förrättning. De tvister som här kan uppstå avser vanligen tolkningen av upplåtelsehandlingen. Det torde knappas kunna göras gällande att ett förrättningsförfarande i sådana fall erbjuder några fördelar framför en domstolsprövning. Läget är ett helt annat, när ett avgörande i en servitutsfråga är nödvändigt i samband med fastighetsbildningsåtgärd. Önskvärdheten av att denna åtgärd genomförs så snabbt och enkelt som möjligt måste då anses väga så tungt att förrättningsprövning utan tvekan är att föredra. Jag kan därför inte finna annat än att kommittén har goda skäl för sitt förslag att fråga om beståndet eller omfånget av rättshandlingsservitut skall få prövas vid fastighetsbestämning när fråga kommit upp vid fastighetsbildning men inte annars.”

I detta mål har lantmäterimyndigheten, efter en ansökan om fastighetsreglering gällande upphävande av servitut, initierat en fastighetsbestämning och i denna prövning bedömt att ett muntligt avtalsservitut gäller mellan parternas fastigheter. Frågan i målet är om det i ett fall som detta funnits utrymme för lantmäterimyndigheten att initiera en fastighetsbestämning.

Som ovan anförts kan ett avtalsservitut inte bli föremål för fastighetsbestämning på initiativ av sakägare. Lantmäterimyndigheten har visserligen möjlighet att i samband med en ansökan om fastighetsbildning initiera en fastighetsbestämning för att pröva om ett avtalsservitut gäller och vilket omfång rätten har. Enligt Mark- och miljööverdomstolen bör denna möjlighet dock vara avsedd att tillämpas då det vid en avstyckning eller liknande varit nödvändigt att avgöra servitutsfrågan för att kunna ta ställning till den ansökta fastighetsbildningsåtgärden. Att det förhåller sig på det sättet har stöd av vad som uttalats i ovan nämnda förarbetsuttalande. Mark- och miljööverdomstolen bedömer att fastighetsbestämning avseende ett avtalsservitut i samband med en ansökan om fastighetsbildningsåtgärd, där själva fastighetsbildningsåtgärden såsom i detta fall endast avser upphävande eller ändring av servitutet, måste jämställas med en sådan fristående förrättning som på initiativ av sakägare inte kan bli föremål för fastighetsbestämning.

Det är enligt Mark- och miljööverdomstolen tydligt att ett rättskraftigt avgörande avseende ett avtalsservitut under de förutsättningar som är aktuella i målet, i stället får hanteras inom ramen för en ordinär fastställelsetalan i allmän domstol. Det borde således inte ha fattats ett fastighetsbestämningsbeslut i frågan om servitut för gångväg.

Vid en ansökan om att genom fastighetsreglering upphäva ett avtalsservitut får lantmäterimyndigheten i stället göra en prejudiciell bedömning av om det föreligger ett avtalsservitut eller inte. Myndigheten behöver också ta ställning till om den ska förklara förrättningen vilande i avvaktan på att frågan avgörs i allmän domstol enligt 4 kap. 39 § första stycket FBL. Lantmäterimyndigheten får lägga stor vikt vid omständigheterna i det enskilda fallet. Många gånger är det fullt tillräckligt att lantmäterimyndigheten bedömer den ovissa frågan och låter detta bedömande ligga till grund för sitt ställningstagande i själva fastighetsbildningsfrågan. (Se Dahlsjö m.fl., Fastighetsbildningslagen – En kommentar, JUNO den 26 november 2024, lagkom-mentaren till 4 kap. 39 § första stycket FBL, jfr även prop. 1969:128 del B s. 312–316.)

Om myndigheten bedömer att det föreligger ett avtalsservitut får därefter prövas om det finns förutsättningar att upphäva servitutet. Oavsett om myndighetens utredning landar i att fastighetsregleringen kan genomföras eller om förrättningen ska ställas in, får den prövningen göras utan en föregående fastighetsbestämning av servitutets bestånd eller omfång.

Mark- och miljööverdomstolen bedömer i det nu aktuella fallet, liksom mark- och miljödomstolen, att det inte finns något servitutsförhållande mellan de i målet aktuella fastigheterna, vare sig genom avtal, urminnes hävd eller myndighetsbeslut. Vid den bedömningen saknas förutsättningar att fortsätta handlägga den ansökta fastighetsregleringsåtgärden. Sammanfattningsvis innebär det ovan anförda att lantmäterimyndighetens beslut i fråga om fastighetsbestämning ska upphävas och att förrättningen i sin helhet ska ställas in.

Vid denna utgång ska P.S. svara för sina egna rättegångskostnader.

Domen får enligt 5 kap. 5 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättsråden Lars Borg och Gösta Ihrfelt (skiljaktig), referent, samt tekniska rådet Ingela Boije af Gennäs och hovrättsrådet Helen Blomberg.

Föredragande har varit Nina Hedvall Nordebo.

Skiljaktig mening, se nästa sida.

Hovrättsrådet Gösta Ihrfelt är skiljaktig och anför följande.

I likhet med majoriteten anser jag att det är tydligt att ett rättskraftigt avgörande avseende ett avtalsservitut under de förutsättningar som är aktuella i målet får hanteras inom ramen för en ordinär fastställelsetalan i allmän domstol. Det borde därför inte ha fattats ett fastighetsbestämningsbeslut i frågan om servitut för gångväg och lantmäterimyndighetens beslut om fastighetsbestämning ska därför upphävas och förrättningen i sin helhet ställas in.

Mot bakgrund av att det enligt min mening endast är fastighetsbestämningsbeslutet som är föremål för Mark- och miljööverdomstolens prövning saknar domstolen anledning att gå in på frågan hur lantmäterimyndigheten haft att hantera Trafikverkets ansökan om fastighetsreglering och inte heller att ta ställning till om det finns eller inte finns ett servitutsförhållande mellan de i målet aktuella fastigheterna.

I övrigt är jag ense med majoriteten.

Trafikverket B i Falu kommun

att. M.W.

781 89 Borlänge

P.S. A i Falu kommun

Lantmäteriets beslut den 22 september 2023 i ärende nr W23365

Fastighetsbestämning samt inställd fastighetsreglering berörande A och B i Falu kommun

Mark- och miljödomstolen ändrar fastighetsbestämningsbeslutet till följande lydelse. Det finns inget servitut för gångväg till förmån för A, belastande B i Falu kommun.

Mark- och miljödomstolen avslår överklagandet i övrigt.

Den 22 september 2023 avslutade Lantmäteriet, LM, en förrättning avseende dels fastighetsbestämning, dels inställd fastighetsreglering berörande A och B i Falu kommun.

LM fattade ett fastighetsbestämningsbeslut ”enligt förrättningskarta (aktbilaga KA1) och beskrivning i detta protokoll”. Någon fastighetsrättslig beskrivning angående betydelsen av a i kartan, finns inte i förrättningsakten. Det enda som finns som liknar en beskrivning (dock utan littera a) finns i protokollets redogörelse för beslutsskälen.

Ur förrättningskartan, aktbilaga KA1. KARTAN ÄR UTESLUTEN HÄR.

Samtidigt ställde LM in den del av förrättningen som avsåg fastighetsreglering för upphävande av ett servitut avseende rätt att gå över järnvägsfastigheten B.

Trafikverket har överklagat LM:s beslut och – som domstolen uppfattat det – yrkat att fastighetsbestämningsbeslutet ska ändras till att det bestäms att det inte existerar något gångvägsservitut över B till förmån för A.

Trafikverket har även yrkat att domstolen ska upphäva beslutet om inställande av fastighetsregleringsåtgärd.

Ägaren (sedan år 1991) av A, P.S., har yttrat sig i målet, och – som domstolen uppfattat det – motsatt sig Trafikverkets yrkande.

Till stöd för sitt yrkande har Trafikverket anfört bl.a. följande.

Det P.S. framfört om en muntlig överenskommelse, både på förrättningssammanträdet och i övrigt, är så allmänt hållet att det inte kan anses styrka den faktiska förekomsten av ett muntligt servitutsavtal om gångöverfart över Trafikverkets fastighet B.

LM har visserligen – med beaktande av 14 kap. 3 § andra meningen fastighets-bildningslagen – en mer långtgående utredningsskyldighet än den allmänna domstolen, men detta i sig kan aldrig utgöra skäl att frångå de bedömningar som skett i domstolspraxis i fråga om krav på bevisbörda och bevisning i övrigt vad gäller förekomsten av ett muntligt avtalsservitut. LM har nu i stället vid sin fastighetsbestämning avseende detta avtals eventuella bestånd och omfång vägt in fastigheternas utformning och ändamål, allmänt hållna uppgifter från sakägare på sammanträde samt lika allmänt hållna synpunkter som kommit in under förrättningens gång. Man lyfter här till exempel fram att A inte har förmån av servitut för brygg- eller båtplats i sjön Runn och eftersom det finns ett stort behov av att ta sig till en bebyggd fastighet är ett gångservitut det enda rimliga alternativet. Trafikverket menar att det helt enkelt inte är juridiskt möjligt att på detta sätt utifrån allmänna fastighetsrättsliga omständigheter härleda en förekomst av ett visst civilrättsligt avtal. LM:s ”utredning” blir här i stället en fråga om rena spekulationer och subjektiva tolkningar. Fastighetsbestämningen brister således i både rättssäkerhet och objektivitet och kan inte heller anses påvisa förekomsten av ett servitutsavtal.

P.S. har angående den aktuella gångvägen över järnvägen anfört bl.a. följande.

Gångvägen över järnvägen är hans enda väg till och från fastigheten. Med stöd av ett muntligt avtal år 1903 finns en rättighet att gå över järnvägen. Han bor permanent på fastigheten.

Trafikverket anger att han tar sig till fastigheten genom en upptrampad stig. Verkligheten är helt annorlunda, det handlar om en någorlunda bred grusad gång med 3 lyktstolpar fram till huset.

Med stöd av 16 kap. 8 § första stycket fastighetsbildningslagen (1970:988), FBL, avgör mark- och miljödomstolen målet utan att hålla sammanträde.

Bostadsfastigheten A tillkom genom avsöndring år 1906 (akt Stora Kopparberg 259 7).

Dagens förhållanden. BILDEN ÄR UTESLUTEN HÄR.

Den intilliggande järnvägsfastigheten B hade då redan tillkommit; genom expropriation år 1882.

Eftersom avsöndring inte var en förrättning hade det inte ens varit möjligt att i samband med fastighetens tillkomst bilda ett officialservitut. Inte heller kunde år 1906 mellan säljaren Källvikens tegelbruksaktiebolag och köparen banvakten B A O, genom det köp vilket låg till grund för avsöndringen, uppstå något avtal med tredje part, grannfastigheterna tillhöriga två olika järnvägsbolag.

Ur avsöndringskartan i akt Stora Kopparberg 2597. KARTAN ÄR UTESLUTEN HÄR.

Det framgår i det köpebrev i akt Stora Kopparberg 2597, vilket är grunden för avsöndringen år 1906, att köparen B.A.O. var banvakt. Eftersom köparen var banvakt tog han sig sannolikt inte till sin bostad på annat sätt än via järnvägen. Vid avsöndringstillfället år 1906 var det inte möjligt att ta sig till och från fastigheten via en väg på andra sidan järnvägen, eftersom det då inte fanns någon väg där, utan – såsom framgår av avsöndringskartan i akt Stora Kopparberg 2597 – en annan järnväg (Falun-Rättvik-Mora järnväg, FRMJ). Denna järnväg gick parallellt med den närmaste järnvägen, vilken fortfarande idag finns kvar i Trafikverkets regi (då Bergslagernas järnväg, BJ). Den väg som nu finns synes vara anlagd på banvallen för f.d. FRMJ efter att denna järnväg lagts ned, långt efter att A tillkom genom avsöndring.

Ett muntligt avtalsservitut avseende rätt för A att korsa nu befintlig järnväg för att ta sig till den väg som idag löper på andra sidan järnvägen, skulle teoretiskt kunna ha träffats mellan ägaren av A och ägaren av järnvägsfastigheten B före år 1972 när möjligheten till muntligt avtalade servitut upphörde i samband med införandet av nya jordabalken. Detta måste i så fall rimligen ha skett efter att FRMJ rivits och en väg anlagts på banvallen. Ett sådant avtal skulle eventuellt kunna anses ha giltighet idag mot ägaren av järnvägsfastigheten. Det har emellertid inte visats eller ens påståtts att ett avtal om stadigvarande rätt att gå över spåret träffats mellan att FRMJ lades ned och år 1972.

Enligt mark- och miljödomstolens uppfattning existerar således varken något officialservitut eller avtalsservitut till förmån för A avseende stadigvarande rätt att gå över spåret. Vad P.S. anfört om ett avtal år 1903, dvs. tre år innan A tillkom, föranleder ingen annan bedömning.

Fastighetsbestämningsbeslutet ska följaktligen ändras så att det fastslås att B inte belastas av något gångservitut till förmån för A.

Av att gångservitutet ifråga inte finns, följer att det saknas skäl att ändra LM:s beslut att ställa in den fastighetsregleringsåtgärd som avsåg att upphäva ett sådant servitut. Överklagandet ska därför avslås i den delen.

se bilaga 1 (MMD-02)

Överklagande kan ske senast den 28 december 2023.

Anna Hagstad Björn Rossipal

I domstolens avgörande har deltagit rådmannen Anna Hagstad och tekniska rådet Björn Rossipal