MÖD 2025:36
Bindande besked om undantag från kravet på nätkoncession; även fråga om talerätt ----- Mark- och miljööverdomstolen har ansett att en anslutningsledning till en solcellspark inte omfattas av undantag från krav på nätkoncession i 22 a § förordningen (2007:215) om undantag från kravet på nätkoncession enligt ellagen (1997:857), IKN-förordningen. Ledningen var 1300 meter och skulle korsa annan relevant infrastruktur för starkström i området. En berörd koncessionshavare hade motsatt sig att ledningen skulle omfattas av undantaget. Mark- och miljööverdomstolen har också ansett att berörd regionkoncessionshavare haft rätt att överklaga Energimarknadsinspektionens beslut och att inspektionen haft rätt att överklaga mark- och miljödomstolens avgörande.
Nacka tingsrätts, mark- och miljödomstolen, dom 2024-09-20 i mål nr M 9397-23, se bilaga A
1 Energimarknadsinspektionen Box 155 631 03 Eskilstuna
2 EEW Sweden 1 AB, 559319-9440 Postia 1108 214 13 Malmö
Ombud: R.L.
E.ON Energidistribution AB, 556070-6060 205 09 Malmö
Ombud: J.S.W. Samma adress
Bindande besked om undantag från kravet på nätkoncession avseende solcellsparken Alvesta 1
Mark- och miljööverdomstolen avslår överklagandena.
Energimarknadsinspektionen har yrkat att Mark- och miljööverdomstolen ska fast ställa myndighetens beslut i punkten 2 i det överklagade beslutet.
EEW Sweden 1 AB (EEW) har yrkat i första hand att Mark- och miljööverdomstolen ska avvisa E.ON Energidistribution AB:s (E.ON:s) överklagande till mark- och miljö domstolen. EEW har yrkat i andra hand att Mark- och miljööverdomstolen ska fast ställa punkten 2 i Energimarknadsinspektionens beslut.
E.ON har motsatt sig ändring av mark- och miljödomstolens dom.
Energimarknadsinspektionen har anfört i huvudsak följande.
Anslutningsledningen till överliggande nät uppfyller förutsättningarna för undantag från kravet på nätkoncession. Kraftledningsgator utgör inte något direkt hinder mot en lednings avgränsning. Att korsa en ledning som används i nätverksamhet är inte ett hinder mot att den korsade ledningen ska kunna användas i nätverksamheten. Därtill finns inget hinder mot byggande av ledning som ska korsa en annan ledning. Vad gäller att ledningen passerar flera fastigheter utan anknytning till parkområdet så anser myndigheten att en anslutningsledning alltid har anknytning till parkområdet genom att den är till för att överföra den producerade elen från parkområdet till det allmänna elnätet. Det karaktäristiska för en sådan anslutningsledning är att den ofta sträcker sig från produktionsanläggningarna för anslutning till det allmänna elnätet en bit ifrån dessa anläggningar. Ibland sker anslutningen till det allmänna elnätet mellan flera anläggningar för produktion, men i det aktuella fallet är det en anslutningsledning som sträcker sig från flera anläggningar för produktion till en gemensam anslutning. När det gäller anslutningsledningen finns det ingen infrastruktur eller liknande verksamhet som innebär att anslutningsledningen inte är avgränsad.
Längden på ledningen är inte ensamt avgörande i fråga om en anslutningsledning ska anses som kort utan det är en del av en sammantagen bedömning. En anslutnings ledning kan vara kort men ändå anses som ej avgränsad. Energimarknadsinspektionen har bedömt ledningsnäten mellan delområdena i förhållande till avstånden inom delområdena för produktionsanläggningarna, vilka har bedömts utgöra ett avgränsat område.
EEW har anfört i huvudsak följande. Vad gäller frågan om E.ON:s klagorätt ska det framhållas att E.ON inte har områdeskoncession och därmed ingen ensamrätt för att överföra el för annans räkning. I och med att E.ON inte har någon ensamrätt, kan vilket nätbolag som helst ansöka om linjekoncession för anslutningsledningen mellan EEW:s solpark och E.ON:s nätstation. Med mark- och miljödomstolens resonemang skulle alla nätbolag vara sakägare i prövningar som den nu aktuella. Vidare innebär beslutet inte heller någon belastning för E.ON. Detta bekräftas av ett nytt avtal om förberedande arbeten inför anslutning till elnätet som har ingåtts mellan E.ON och EEW där arbetet med linjekoncession har exkluderats. Villkoren för anslutningen av solparken i E.ON:s nätstation är desamma oavsett om anslutningsledningen anläggs av EEW, E.ON eller något annat nätbolag. E.ON har inte heller av lagstiftaren utpekats som en aktör som ska tillvarata allmänna intressen. Sådana intressen tillvaratas i aktuellt fall av Energimarknadsinspektionen. Vad gäller sakfrågan ansluter sig EEW till vad Energimarknadsinspektionen anfört.
E.ON har anfört detsamma som i mark- och miljödomstolen, med i huvudsak följande tillägg vad gäller frågan om klagorätt. E.ON har ett ansvar i egenskap av system ansvarig för distributionssystemet (DSO) för att E.ON:s distributionssystem är håll bart, säkert och kostnadseffektivt. Huruvida den anslutande ledningen är koncessions pliktig eller inte berör därför E.ON, då det påverkar E.ON:s förutsättningar att uppfylla dessa skyldigheter. E.ON företräder i egenskap av DSO ett intresse i saken som erkänts av rättsordningen och som är möjligt att beakta vid sakens prövning.
Talerätt
För att E.ON ska ha rätt att överklaga Energimarknadsinspektionens beslut krävs att beslutet angår E.ON och att beslutet gått bolaget emot (42 § förvaltningslagen [2017:900]). För att ett beslut ska anses angå någon krävs allmänt sett att beslutet påverkar dennes rättsliga ställning eller rör ett intresse hos denne som erkänts av rättsordningen.
Energimarknadsinspektionen ska, om det begärs, ge ett bindande besked i frågan om en starkströmsledning är undantagen kravet på nätkoncession. En sådan begäran kan framställas av den som använder eller avser att bygga ledningen, eller av den som innehar nätkoncession för det område där ledningen finns eller är avsedd att finnas (2 kap. 6 § ellagen [1997:857]). Möjligheten för en innehavare av områdeskoncession att begära ett bindande besked har motiverats bland annat av att byggande och användning av ett s.k. internt nät kan innebära ett intrång i koncessionshavarens ensamrätt att överföra el inom området (prop. 2001/02:143 s. 77). E.ON innehar det regionnät som solcellsparken avses att anslutas till. Det aktuella regionnätet omfattas dock inte av områdeskoncession utan av nätkoncession för linje. Ett nätföretag som innehar en ledning med linjekoncession har ingen ensamrätt till överföring av el i området. E.ON kan därför inte anses berörd av beslutet med hänvisning till det intresset.
Av ellagen följer dock vissa grundläggande skyldigheter för alla nätföretag. Dessa gäller för nätföretag när de bedriver nätverksamhet med stöd av områdeskoncession, såväl som när det sker med stöd av linjekoncession. Skyldigheterna inbegriper bland annat att för sitt elnät ansvara för drift och underhåll, utbyggnad vid behov, eventuella anslutningar till andra ledningsnät, att nätet är säkert, tillförlitligt och effektivt, samt att nätet på lång sikt kan uppfylla rimliga krav på överföring av el (3 kap. 1 § ellagen).
Den bestämmelsen genomför delar av artikel 31 och 40 i EU:s elmarknadsdirektiv,1 i vilket det anges skyldigheter för systemansvariga för distributionssystem. Med system ansvarig för distributionssystem avses enligt direktivet en fysisk eller juridisk person som ansvarar för drift, säkerställande av underhåll av och, vid behov, utbyggnad av distributionssystemet inom ett visst område och, i tillämpliga fall, dess sammanlänkningar till andra system och för att säkerställa att systemet på lång sikt kan uppfylla rimliga krav på distribution av el (artikel 2.29 elmarknadsdirektivet). Termen system ansvarig för distributionssystem har inte införts i svensk rätt, då region- och lokalnäts företag redan ansetts ha ett motsvarande ansvar enligt ellagen. Termen nätföretag i el lagen omfattar alltså även alla företag som är systemansvariga i elmarknadsdirektivets mening. (Se prop. 2021/22:153 s. 49–51.) Mot den bakgrunden kan det konstateras att E.ON bland annat har ansvar för driftsäkerheten på såväl kort som lång sikt, ansvar för att förvalta och utveckla ledningsnätet, samt ansvar för att hantera spänning och över belastningar, vad gäller det aktuella regionnätet.
Att en ledning inte omfattas av kravet på nätkoncession innebär att de skyldigheter som ellagen fastställer inte gäller. En sådan ledning får byggas och användas utan den föregående prövning som krävs för att beviljas nätkoncession. Koncessionsprövningen inbegriper bland annat en bedömning av om ledningen har en ändamålsenlig placering i nätet och en ändamålsenlig teknisk utformning i fråga om lik- eller växelström samt spänning (2 kap. 12 a § ellagen). Prövningen innefattar också att förena en koncession med de villkor som behövs för att skydda såväl allmänna intressen som enskild rätt, samt de villkor för anläggningens utförande och nyttjande som behövs av säkerhets skäl (2 kap. 18 § ellagen). Koncessionsprövningen utgör alltså en möjlighet att säkerställa att berörda nätföretags och systemansvarigas intressen och skyldigheter enligt ellagen beaktas, och att de villkor som behövs för att skydda dessa intressen föreskrivs, vid byggande och användande av starkströmsledningar.
Mot den bakgrunden bedömer Mark- och miljööverdomstolen att frågan om en viss ledning är undantagen koncessionskravet berör innehavaren av det överliggande nätet, till vilket ledningen avses att anslutas, på det sättet att det påverkar dennes möjlighet att uppfylla sitt systemansvar och ansvar som nätföretag enligt ellagen (jämför rättsfallet HFD 2024 ref. 32). Detta är ett intresse som erkänts av rättsordningen. Energimarknadsinspektionens beslut får därmed anses angå E.ON, och har gått bolaget emot, på det sätt som krävs för att bolaget ska ha rätt att överklaga beslutet. Mark- och miljödomstolen hade därför fog för att avslå EEW:s avvisningsyrkande och ta upp E.ON:s överklagande till prövning.
Mark- och miljödomstolens dom får överklagas av den som domen rör, om avgörandet har gått denne emot (36 § lagen [1996:242] om domstolsärenden). Energimarknads inspektionen är E.ON:s motpart sedan bolaget överklagat myndighetens beslut till mark- och miljödomstolen (5 kap. 2 § första stycket lagen [2010:921] om mark- och miljödomstolar). Energimarknadsinspektionen är därmed berörd av domen i egenskap av part. Mark- och miljödomstolen har ändrat Energimarknadsinspektionens beslut i sak, vilket innebär att avgörandet får anses ha gått myndigheten emot (jämför rättsfallet NJA 2023 s. 1001 ”Bygg- och miljönämndens överklagande”). Energi marknadsinspektionen har därför rätt att överklaga domen.
Den huvudsakliga frågan i målet är om en anslutningsledning till en solcellspark ska undantas från nätkoncession.
En starkströmsledning får inte byggas eller användas utan tillstånd (nätkoncession). En nätkoncession avser en ledning med i huvudsak bestämd sträckning (nätkoncession för linje) eller ett ledningsnät inom ett visst område (nätkoncession för område). Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från kravet på nätkoncession. (Se 2 kap. 1, 2 och 5 § ellagen.) Genom förordningen (2007:215) om undantag från kravet på nätkoncession enligt ellagen, IKN-förordningen, har regeringen meddelat sådana föreskrifter om undantag. Energimarknadsinspektionen ska under vissa förutsättningar ge ett bindande besked i frågan om huruvida en starkströmsledning omfattas av undantag från nätkoncession (2 kap. 6 § ellagen och 4 § förordningen [2023:241] om det nationella elsystemet).
Av 22 a § första stycket 1 d IKN-förordningen följer att en anslutningsledning, som utgör ett internt nät, får byggas och användas utan nätkoncession, om det inom ett avgränsat område dras från en eller flera anläggningar för produktion av el till en gemensam anslutning till elnätet, förutsatt att anslutningsledningen är kort.
Bestämmelsens lydelse har ändrats under målets handläggning och den ska tillämpas utifrån sin nya lydelse. Ändringen är dock inte av avgörande betydelse för den aktuella prövningen. Mark- och miljödomstolen har redogjort för relevanta uttalanden i förordningsmotiven FM 2007:1 som kan användas som underlag för bedömningen trots att bestämmelsen i 22 a § tillkom senare och har ändrats.
Även SOU 2019:30 (Moderna tillståndsprocesser för elnät) kan ha viss betydelse för tolkningen av bestämmelsen i 22 a § IKN-förordningen. Där anges bland annat följande. Den som har nätkoncession för område ges ensamrätt på elöverföring i ett område på sin spänningsnivå i syfte att förhindra ineffektivt inträde av nya nätföretag på marknaden. Genom ett koncessionsförfarande ges nätföretaget ett legalt monopol. För att undvika missbruk av den makten har nätföretagen ålagts en rad skyldigheter i ellagen. Det övergripande syftet med undantagsreglerna i IKN-förordningen är att förenkla byggande av elledningar och nät som har en obetydlig påverkan på miljön, elmarknaden och elnätet. Bestämmelsen i 22 a § syftar till att främja energi omställningen, öka resurseffektiviteten i tillståndshanteringen och minska den administrativa bördan i samband med byggande och användande av produktions anläggningar för el, bland annat solcellsparker. Utredningen föreslog att alla ledningar inom ett avgränsat område bakom anslutningspunkten, i exempelvis en vindkraftpark, skulle undantas från koncessionskravet. Vidare ansåg utredningen att även kortare anslutningsledningar skulle undantas så länge de omfattas av det avgränsade området. Som exempel på vad som utgör en kort anslutningsledning angavs en ledning som till sin längd inte överstiger avståndet mellan två intilliggande anläggningar när det var fråga om vindkraftverk inom en vindkraftpark. (Se SOU 2019:30 s. 78, 80 och 85 f.) Möjligheten till undantag från koncessionskravet för korta anslutningsledningar inom ett avgränsat område infördes i IKN-förordningen den 1 januari 2022.
Det finns ingen närmare vägledning kring hur undantaget från koncessionskravet för en anslutningsledning ska tillämpas. Det är lätt att förstå att en anläggning ska befinna sig inom ett avgränsat område. Att ha samma kriterium för en anslutningsledning, som utgör en avstickare bort från anläggningen till lämplig anslutningspunkt, framstår som mer främmande. Om kravet på att anslutningsledningen ska dras inom ett avgränsat område tolkas alltför strikt skulle det medföra att syftet att bland annat underlätta etablering av solcellsparker blir svårt att uppnå, om inte parken ligger alldeles intill en anslutningspunkt. Vilken typ av faktorer som ska beaktas vid bedömningen är emellertid oklart. Det framgår inte heller närmare vilka faktorer som ska beaktas vid bedömningen av längden på en anslutningsledning.
Mark- och miljööverdomstolen anser att hänsyn i första hand behöver tas till omgivande infrastruktur för elnät, dvs. främst koncessionshavares nät i området. En förutsättning för att kunna tillämpa undantaget blir därmed om anslutningsledningen kan anses befinna sig inom ett avgränsat område i relation till övriga, befintliga eller förutsägbara, koncessionsnät i området. Mark- och miljööverdomstolen anser vidare att det inte är lämpligt att bedöma en anslutningslednings längd vare sig i absoluta tal eller i relation till, som i detta fall, bredden på en solcellspark. Som framgått ovan kan en anslutningsledning till en vindkraftpark betraktas som kort om dess längd understiger avståndet mellan två vindkraftverk. Den bedömningen kan motiveras av att det som regel inte behövs någon infrastruktur för el avseende annan bebyggelse i så nära anslutning till en vindkraftpark, bland annat med hänsyn till vindfång och buller. Annan bebyggelse, i behov av elnät, kan emellertid i princip uppföras alldeles intill en solcellspark. Det innebär att längden på en anslutningsledning till en solcellspark inte självklart kan motsvara längden på en anslutningsledning till en vindkraftpark.
Enligt Mark- och miljööverdomstolen behöver det ske en bedömning av de båda kriterierna i varje enskilt fall, särskilt med beaktande av befintlig och kommande infrastruktur av elnät i området. Som nämnts ovan är syftet med undantagsreglerna att förenkla byggande av ledningar och nät som har en obetydlig påverkan på såväl miljön som elmarknaden och elnätet. Hänsyn behöver tas både till den rätt som berörda koncessionshavare har och till det ansvar för elnätens funktion och utformning som åvilar koncessionshavarna. Därvid kan såväl lokala som regionala nät, liksom det nationella transmissionsnätet, behöva beaktas. Det innebär alltså att en anslutnings ledning med en viss utformning kan bedömas som kort inom ett avgränsat område på en plats, men inte på en annan. Den omständigheten att det kan ta lång tid och medföra ytterligare kostnader för en verksamhetsutövare att få en anslutningsledning från befintlig koncessionshavare, i stället för att själv dra anslutningsledningen, är en fråga för lagstiftaren att beakta, t.ex. när det gäller vilka krav som ska ställas på koncessionshavare, och påverkar inte bedömningen av om anslutningsledningen är att betrakta som kort inom ett avgränsat område.
Anslutningsledningen är tänkt att dras utanför solcellsparkens område till en anslutningspunkt ca 1 300 meter bort. Ledningen kommer att korsa annan relevant infrastruktur för starkström i området, bland annat flera befintliga ledningsgator, samt passera olika naturmiljöer och dras i ett område där det finns skjutbanor i närheten. Det nätföretag som har nätkoncession i området har inte haft några invändningar mot den planerade ledningen. E.ON, som har koncession för det regionnät som ska anslutas till, har dock motsatt sig att ledningen ska undantas från kravet på nätkoncession och har bland annat understrukit att en ledningsgata är avskärande i landskapet på motsvarande sätt som annan infrastruktur.
Mark- och miljööverdomstolen konstaterar att ansökt anslutningsledning i och för sig är en sådan ledning som kan omfattas av undantagsbestämmelsen eftersom den ska dras från en eller flera anläggningar för produktion av el till en gemensam anslutning till elnätet. Därutöver krävs dock, som framgått ovan, att ledningen ska vara inom ett avgränsat område och kort. Den i målet aktuella ledningen är över en kilometer lång i riktning från det interna nätet och ledningen kan med den planerade utsträckningen enligt domstolens bedömning inte vara en sådan anslutningsledning som avses med undantaget. Mark- och miljööverdomstolen anser därför att anslutningsledningen inte uppfyller kraven i 22 a § IKN-förordningen för att kunna undantas från kravet på nätkoncession. Vad Energimarknadsinspektionen och EEW har anfört föranleder inte någon annan bedömning. Överklagandena ska därför avslås.
Domen får enligt 5 kap. 5 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar inte överklagas.
I avgörandet har deltagit hovrättsråden Anna Tiberg, Mikael Hagelroth och Petra Bergman, referent, samt tekniska rådet Yvonne Eklund.
E.ON Energidistribution AB 205 09 Malmö
Ombud: R.F: E.ON Energidistribution AB 205 09 Malmö
1 EEW Sweden 1 AB
Ombud: R.L.
2 Energimarknadsinspektionen Box 155 631 03 Eskilstuna
Energimarknadsinspektionens beslut den 1 december 2023 i ärende nr 2022-101872, se bilaga 1–2
Bindande besked om undantag från kravet på nätkoncession
1 Mark- och miljödomstolen avslår EEW Sweden 1 AB:s yrkande om avvisning. 2. Mark- och miljödomstolen ändrar Energimarknadsinspektionens beslut såvitt gäller beslutspunkt 2 och förklarar att anslutningsledningen, blå markering enligt karta i beslutsbilaga 1, inte omfattas av undantag från kravet på nätkoncession.
Efter begäran från EEW Sweden 1 AB (EEW) beslutade Energimarknads inspektionen (Ei) den 1 december 2023 bland annat att anslutningsledning till över liggande nät, blå markering enligt bilaga 1 till beslutet, omfattas av undantag från kravet på nätkoncession (punkten 2 i det överklagade beslutet). E.ON Energi distribution AB (E.ON) har överklagat beslutet till mark- och miljödomstolen.
E.ON har yrkat att mark- och miljödomstolen ska ändra punkten 2 i Ei:s beslut till följande:
Anslutningsledningen till det överliggande nätet, blå markering enligt bifogad karta, omfattas inte av undantag från kravet på nätkoncession.
Till stöd för sitt yrkande har E.ON i huvudsak uppgett följande.
E.ON har talerätt i målet. E.ON har under ärendets beredning hos Ei bedömts som sakägare och har yttrat sig under ärendets handläggning. E.ON är direkt berörd genom att kabeln måste anslutas till E.ON:s regionnätsstation. E.ON måste därför bygga ut stationen för att kunna ansluta den förnybara produktionen. Talerätt kan grunda sig på att beslutets verkningar kan drabba annan än parterna och den som överklagar företräder ett intresse som erkänts av rättsordningen. E.ON äger regionnätet inom aktuellt område. I aktuellt område har E.ON sökt en områdes koncession på högre spänning över Alvesta Energis område, ärendet är under handläggning hos Ei. E.ON antar att beslut i ärendet kan erhållas under hösten. Om ansökan beviljas kan E.ON alltså kunna bygga den långa anslutningsledningen på ett tidseffektivt sätt.
En grundläggande utgångspunkt i ellagen är i korthet att inga onödiga elanläggningar får byggas, att ett elnät får en rationell utformning och att innehavaren av en nätkoncession för område kan bedriva sin verksamhet på ett ekonomiskt rationellt sätt eftersom alla kostnader som uppkommer slutligen fördelas på de anslutna kunderna (kollektivet). Samma principer gäller för region nätet, där huvudregeln är att varje ledning kräver en nätkoncession för linje eller uppförs med stöd av en områdeskoncession. E.ON har i rollen som nätägare ett stort och omfattande ansvar att bygga och driva ett rationellt uppbyggt och kostnads effektivt elnät inom de ramar som ellagen stadgar, särskilt regler om intäkts reglering.
Lagstiftaren har valt att avsteg från koncessionsplikten i 2 kap. ellagen endast får ske genom vissa stadgade undantag. Dessa undantag har varit specifika och tydliga. Ett undantag gäller även om man inte söker bindande besked. De tidigare tydliga undantagen kräver alltså ingen ansökan, utan de ska kunna användas utan faktisk prövning. Ett undantag från koncessionsplikten ska därför rimligen utformas så tydligt att fråga om bindande besked inte behöver ställas till Ei.
Vid bedömningar om talerätt föreligger, och om det föreligger ett intresse som är erkänt av rättsordningen, har det vid den praktiska rättstillämpningen sökts stöd i om det finns någon specialförfattning som reglerar intresset. En sådan special författning finns i aktuellt ärende då byggande och drift av elnät är särskilt utpekat genom ellagen och är särskilt reglerat genom att ett snävt antal förutsättningar kan medge undantag från koncessionsplikt. Det råder därför ingen tvekan om att E.ON företräder ett intresse som är erkänt av rättsordningen då E.ON i nu aktuellt område innehar regionnätet, inkluderat anslutande regionnätstation.
Berörd områdeskoncessionär (lokalnätsinnehavare) är Alvesta Elnät AB. Att Alvesta Elnät inte överklagat påverkar inte bedömningen att anslutande region nätägares aspekter måste vägas in i bedömningen. E.ON har sammantaget därför ett beaktansvärt intresse att kunna få prövat om 1300 meter faller inom lagrummets ordalydelse ”kort” och uppfyller kraven på avgränsning och utbredning. Detta då ledningen är mer än dubbel så lång som Ei:s tidigare ”vägledande beslut”.
I ett nyligt avgjort mål från Högsta förvaltningsdomstolen fick Svenska Kraftnät
(SVK) rätt att överklaga Ei:s beslut som avsåg krav på en moderniserad kraft produktionsmodul för att den ska få återanslutas till distributionsnätet. I domen finns det slutsatser som bör vara tillämpliga på nu aktuellt mål. Dels fästs tyngd på koncessionsinstitutet som sådant. Dels ansågs SVK:s verksamhet påverkas av vad som händer i andra delar av elsystemet. SKV ansågs ha ett av rättsordningen erkänt intresse, vilket även E.ON måste anses ha.
E.ON har hundratals förfrågningar från solcellsparker i de områden där E.ON har nätverksamhet på flera olika spänningsnivåer. Flera av kunderna vill på grund av de långa ledtiderna för nätkoncession för linje ansluta med stöd av undantag från kravet på nätkoncession för linje. Det är viktigt ur konkurrenssynpunkt att tydliga riktlinjer gäller för när ett undantag kan beviljas eller ej. Stora delar av E.ON:s organisation arbetar för närvarande med den stora mängd förfrågningar om att ansluta solcellsparker som kommer in. Om rättspraxis ändras till att anslutningsledningar med stor utbredning som inte är avgränsade, likt den nu aktuella anslutningsledningen, kommer den solcellsaktör som beställt koncessionsarbete med tillhörande ledtider hamna i en sämre konkurrenssituation än den som bara utgår från att det går bygga som ett internt nät. E.ON måste behandla alla kunder lika.
En starkströmsledning får inte byggas eller användas utan tillstånd (nätkoncession). Det måste finnas ett explicit undantag då undantagen är uttömmande. Tre allmänna kriterier ska vara uppfyllda för att ett undantag ska kunna medges. Dessa kriterier är att en ledning ska vara intern, att ett internt nät inte får ha för stor utbredning och området ska vara väl avgränsat.
En förutsättning för att en anslutningsledning ska kunna undantas är att området är avgränsat. Det ska med lätthet gå att se var verksamheten och övrig mark går. I föreliggande beslut är sträckan mellan tänkt solcellspark och E.ON:s transformatorstation ca 1300 meter. Sträckan passerar olika naturmiljöer så som en mosse, korsar flera avskiljande kraftledningsgator, skogbilsväg och går i område där det finns skjutbanor i närheten. Den som rör sig i detta landskap kommer inte upp fatta området som ett område för solcellsanläggning, utan en naturmiljö. En skillnad gentemot vindkraftsparker, vars verk som syns över trädtopparna. Det kommer därför bli mycket svårt att vid den längd ledningen har, kunna påstå att området är avgränsat. I tidigare rättspraxis har viltkorridorer, vägar, stängsel osv haft betydelse vid avgränsningsprövningen.
Vidare får ledningen inte ha för stor utbredning. E.ON tolkar det uttryckliga rekvisitet att en ledning ska vara kort som en del av utbredningsprövningen. E.ON är av uppfattningen att 1300 meter inte är kort. Den som rör sig i skogen i området kommer inte med lätthet kunna avgöra var mark för solcellspark och övrig mark går och kommer heller inte kunna se solcellsparken från stora delar av ledningssträckan. Ledningssträckan har alltså inte en begränsad utbredning (längd) och är inte kort.
Ellagen är ytterst den författning som behandlar olika hänsynsavvägningar och har som utgångspunkt att ledningar och den som utövar nätverksamhet ska vara lämpliga. Detta för att förhindra att samhällsekonomiskt onödiga anläggningar byggs och att viktiga skydd för elanvändare och markägare kan upprätthållas. Ansvars bestämmelser för IKN-nät är få. Lagstiftaren har, av huvudsakligen samhällsekonomiska skäl valt att allt elnät ska bedrivas med stöd av områdeskoncession eller nätkoncession för linje. Det kan inte vara vare sig lagstiftarens eller regeringens intention att långa ledningar på 1300 meter ska undantas från miljöprövning helt och hållet.
Anslutningsledningen i det nu överklagade beslutet är inte kort och kan på grund av de olika områdenas karaktär inte anses vara vare sig väl avgränsad eller ha en begränsad utbredning. Det går inte att ställa solcellsparkens bredd som kriterium för vad som anses vara kort, kort ska inte bedömas i relativa termer. En fullödig bedömning av de olika områdenas karaktär måste utföras, särskilt för de fall då det inte finns ett miljötillstånd som omfattar området och ledningen.
EEW har i första hand yrkat att E.ON:s överklagande ska avvisas. I andra hand har EEW yrkat att E.ON:s överklagande ska ogillas.
Till stöd för sitt yrkande har EEW i huvudsak uppgett följande
I aktuellt mål är E.ON inte part i ärendet hos Ei. Beslutet påverkar inte heller E.ON i ett avseende som utpekas av ellagen. E.ON innehar nämligen inte nätkoncession för område där solcellsparken och dess anslutningsledning är belägen. Denna innehas av Alvesta Elnät AB. Alvesta Elnät AB hade inga invändningar mot det planerade ledningsnätet.
Av E.ON:s uppgifter i målet framgår att den överenskommelse om förstudie som ingåtts för anslutningen av solparken inkluderade förpliktelsen för E.ON att ta fram underlag och ansökan om koncession för anslutningsledningen. E.ON slipper således detta ansvar i och med Ei:s beslut. Följden av Ei:s beslut är inte heller att solparken kommer att anslutas på annat sätt till E.ON:s ställverk, eller till ett annat ställverk, än vad som varit förutsatt i överenskommelsen om förstudien. E:ON:s ställning som regionnätsinnehavare påverkas således inte av Ei:s beslut. Åtgärderna i ställverket påverkas helt enkelt inte av om anslutningsledningen är koncessionspliktig eller inte. Tekniskt måste den uppfylla samma krav. De allmänna och principiella skäl som anges i E.ON:s överklagandeskrift ger inte heller upphov till något sådant beaktansvärt intresse som hade krävts för talerätt.
Rätten att överklaga Ei:s beslut påverkas inte heller av det faktumet att E.ON har yttrat sig till Ei under handläggning av EEW:s ansökan. Möjligheten att yttra sig i ett ärende ger inte automatiskt rätt att överklaga ett beslut i ärendet.
Inte heller den omständighet att E.ON har uppgett att E.ON har ansökt om koncession för område på spänningsnivå över Alvesta Energi ger E.ON klagorätt i det aktuella målet. Av E.ON:s egna uppgifter framgår att E.ON vid tidpunkten för överklagande inte haft någon områdeskoncession. Sammantaget följer att E.ON inte har haft rätt att överklaga Ei:s beslut. E.ON:s överklagande ska därför avvisas.
Ei:s beslut är välmotiverat. Hur den aktuella solparken och ledningsnätet är utformade framgår av Ei:s beslut. I bilaga 1 framgår de geografiska förutsättningarna för solparken och ledningsnätet. Sträckan för anslutningsledningen enligt ”det blåa alternativet” är således begränsad jämfört med solparkens olika produktionsenheter och hur denna tekniskt måste vara utformad för en park av denna storlek och produktionseffekt.
E.ON har påtalat att ledningen genom Ei:s beslut inte skulle bli föremål för en miljöprövning. Detta är inte korrekt. Ledningen prövas av länsstyrelsen enligt vad som följer av 12 kap. 6 § miljöbalken. Länsstyrelsen, som i detta sammanhang får anses vara den sakkunniga myndigheten, kan i sitt beslut vid behov föreskriva om de skyddsåtgärder som skulle kunna vara påkallade.
Ei har bestritt ändring av beslutet.
Till stöd för sin inställning har Ei hänvisat till det överklagade beslutet samt där utöver i huvudsak anfört följande.
Om en anslutningsledning är kort och vad som kan anses utgöra ett avgränsat område blir en bedömning i det enskilda fallet. Det är inte lämpligt att utgå från avståndet mellan anläggningarna för elproduktion inom en solcellspark där sol paneler placeras väldigt nära varandra. Detta skulle innebära att i princip inte några anslutningsledningar skulle kunna undantas från nätkoncession. Bedömningen av om en anslutningsledning är kort ska därför göras på annat vis för en solcellspark än för en vindkraftspark. Det är inte lämpligt att ange att ett visst antal meter är att anse som kort, i stället bör man i bedömningen ta hänsyn till anslutningsledningens längd i förhållande till utbredningen av anläggningarna för produktion av el och därmed till solcellsparkens område.
I förevarande mål är området som anslutningsledningen dras inom tydligt avgränsat. Avstånd på ett visst antal meter är inte avgörande i bedömningen av vad som utgör ett avgränsat område.
EEW har yrkat att E.ON:s överklagande ska avvisas och anfört att E.ON saknar talerätt i målet.
Av 42 § förvaltningslagen (2017:900) framgår att ett beslut får överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot. För klagorätt krävs att beslutet antingen påverkar personens rättsliga ställning eller rör ett intresse som på något sätt erkänts av rättsordningen.
Av handlingarna i målet framgår att E.ON äger det överliggande nätet, regionnätet, och den station som nu aktuell ledning avser att ansluta till. Även om E.ON endast har linjekoncession – till skillnad från områdeskoncession – för det aktuella regionnätet bedömer domstolen att beslutet att undanta anslutningsledningen från kravet på koncession måste anses angå E.ON och gå E.ON emot på sådant sätt som avses i 42 § förvaltningslagen. E.ON har därmed rätt att överklaga det aktuella beslutet. EEW:s avvisningsyrkande ska därför avslås.
Frågan som mark- och miljödomstolen har att pröva är om anslutningsledning som avses i punkten 2 i Ei:s beslut omfattas av undantag från kravet på nätkoncession enligt ellagen (1997:857).
Enligt 2 kap. 1 § första stycket ellagen (1997:857) får en starkströmsledning inte byggas eller användas utan tillstånd (nätkoncession). Regeringen får dock enligt 2 kap. 5 § ellagen meddela föreskrifter om undantag från kravet på nätkoncession enligt 1 §. Sådana föreskrifter finns i förordningen (2007:215) om undantag från kravet på nätkoncession enligt ellagen (IKN), se 1 § IKN. Vidare framgår av 2 kap. 6 § 1 ellagen att nätmyndigheten i det enskilda fallet ska ge ett bindande besked i frågan om huruvida en starkströmsledning omfattas av undantag enligt föreskrifter som avses i 5 §, om ett sådant besked begärs av den som avser att bygga eller använder ledningen.
Regeringen har i förordningsmotiv (Fm 2007:1) angett tre kriterier, vilka var styrande vid bestämmande av vilka ledningar som skulle vara undantagna från koncessionskravet. Enligt dessa kriterier ska ledningen eller ledningsnätet för det första vara ett internt nät, för det andra inte ha en alltför stor utbredning och för det tredje vara tydligt avgränsat. När det gäller kriteriet om tydlig avgränsning framgår av förordningsmotiven att det ska vara lätt att fastställa områdets belägenhet och utbredning samt att man lätt måste kunna konstatera var gränsen mellan området och övrig mark går.
Av 2 § IKN framgår att med internt nät avses en eller flera starkströmsledningar som innehavaren använder för överföring av el för egen räkning.
Av 22 a § första stycket IKN, i den lydelse som trädde i kraft den 1 januari 2022, framgår att ett internt nät får byggas och användas utan nätkoncession, om det 1. inom ett avgränsat område dras a. mellan flera anläggningar för produktion av el som har en gemensam anslutning till elnätet, eller b. från flera anläggningar för produktion av el till en gemensam anslutning till elnätet förutsatt att anslutningsledningen är kort, eller 2. används för överföring av lokalkraft mellan närliggande produktions- och överföringsanläggningar
Den tidigare lydelsen av paragrafen omfattade inte anslutningsledningar.
När det gäller ändringen av 22 a § IKN och tillämpningen av undantaget för anslutningsledningar angavs bland annat följande på s. 86 i SOU 2019:30:
Dagens undantag omfattar enligt sin ordalydelse inga anslutningsledningar, eftersom undantaget gäller för nät som förbinder två eller flera elektriska anläggningar för produktion. I tillämpningen av undantaget har anslutnings ledningar som till sin längd inte överstiger avståndet mellan två intilliggande anläggningar anses omfattas av undantaget. Sådana kortare anslutnings ledningar bör omfattas av ett omarbetat undantag så länge det omfattas av det avgränsade området. Längre anslutningsledningar bör även fortsättningsvis vara koncessionspliktiga […].
Ei har i det överklagade beslutet angett att den aktuella anslutningsledningen inte är längre än bredden på solcellsparken och att den därför är att anse som kort. Vidare har Ei bedömt att området som anslutningsledningen dras inom är tydligt avgränsat.
Av handlingarna i målet framgår att anslutningsledningen är ca 1 300 meter lång. Det är en omständighet som i sig talar mot att betrakta ledningen som kort. Det framgår vidare att ledningen passerar flera fastigheter som inte har anknytning till solcellsparkens område, samt att ledningen bland annat kommer att korsa flera kraftledningsgator. Sammantaget innebär det enligt domstolen att ledningen inte kan anses vara en sådan kort ledning inom ett avgränsat område som omfattas av undantaget i 22 a § IKN-förordningen. Vad som framkommit om bredden och utbredningen av solcellsparken som ledningen betjänar föranleder under dessa förhållanden inte någon annan bedömning.
Mot denna bakgrund har Ei saknat fog för sitt besluta att meddela bindande besked om undantag för nätkoncession såvitt gäller den aktuella ledningen. E.ON:s överklagande ska därför bifallas. Besked ska i stället lämnas om att ledningen inte omfattas av sådant undantag.
se bilaga 3 (MMD-02) Överklagande senast den 11 oktober 2024
Björn Räftegård Anders Söderström
_____________ I domstolens avgörande har deltagit rådmannen Björn Räftegård och tekniska rådet Anders Söderström. Föredragande har varit Sabina Ulvdal Rinman.