MÖD 2025:48

Förrättningslantmätares jäv ----- Mark- och miljödomstolen hade funnit en förrättningslantmätare vara jävig men eftersom det stadgas i 4 kap. 6 § tredje stycket fastighetsbildningslagen att det inte ska påverka giltigheten av beslut som tillkommit innan frågan om jäv uppkommit, hade det förhållandet ingen betydelse för utgången där. Mark- och miljööverdomstolen ansåg att bestämmelsen i fastighetsbildningslagen strider mot kravet i 1 kap. 9 § regeringsformen om opartiskhet hos den som fullgör förvaltningsuppgift och att den därför inte ska tillämpas. Eftersom jäv har konstaterats undanröjde Mark- och miljööverdomstolen lantmäterimyndighetens avgörande.

Nacka tingsrätts, mark- och miljödomstolen, dom 2025-02-17 i mål nr F 8568-24, se bilaga A

1 L.J

2 C.HH

3 M.HH

Ombud för 2 och 3: B.H och N.K.G

1 A.E

2 P.E

3 C.E

4 E.E

5 M.M

6 N.S

Ny gemensamhetsanläggning för väg samt fastighetsreglering m.m. avseende fastigheterna A, B m.fl. i Flen kommun (Lantmäterimyndighetens ärendenummer D19240)

1 Mark- och miljööverdomstolen ändrar mark- och miljödomstolens dom på följande sätt. a) Mark- och miljööverdomstolen undanröjer lantmäterimyndighetens beslut den 7 oktober 2024 samt återförvisar förrättningen till lantmäterimyndigheten för fortsatt handläggning. b) Mark- och miljööverdomstolen ändrar mark- och miljödomstolens beslut i fråga om rättegångskostnader på så sätt att A.E., P.E., C.E. och E.E. ska solidariskt med varandra betala ersättning för C.HH och M.HH rättegångskostnader i mark- och miljödomstolen med 86 062 kr, avseende ombudsarvode, och ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 17 februari 2025 till dess betalning sker.

2 A.E, P.E, C.E och E.E ska solidariskt med varandra betala ersättning för C.HH och M.HH rättegångskostnader i Mark- och miljööverdomstolen med 46 125 kr, avseende ombudsarvode, och ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

L.J har yrkat att lantmäterimyndighetens och mark- och miljödomstolens avgöranden ska upphävas. Hon har i huvudsak vidhållit vad hon tidigare har anfört.

C.HH och M.HH har yrkat i första hand att Mark- och miljööverdomstolen ska undanröja lantmäterimyndighetens och mark- och miljödomstolens avgöranden samt återförvisa målet till lantmäterimyndigheten. I andra hand har de yrkat att Mark- och miljööverdomstolen ska upphäva lantmäterimyndighetens och mark- och miljödomstolens avgöranden. C. HH och M.HH har även yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i mark- och miljödomstolen och Mark- och miljööverdomstolen.

C.HH och M.HH har vidhållit vad de tidigare har anfört samt tillagt i huvudsak följande. Frågan om jäv uppkom när förrättningslantmätaren, efter mark- och miljödomstolens beslut om återförvisning, återupptog handläggningen inför förrättningsbeslutet den 7 oktober 2024. Rättsföljden av att mark- och miljödomstolen i den överklagade domen har förklarat att förrättningslantmätaren var jävig vid beslutet den 7 oktober 2024 borde rätteligen vara att beslutet upphävs och att ärendet återförvisas till lantmäterimyndigheten för förnyad handläggning av annan förrättningslantmätare.

A.E, P.E, C.E, E.E, M.M och N.S har i Mark- och miljööverdomstolen beretts tillfälle att yttra sig över överklagandena, men har inte hörts av.

Mark- och miljööverdomstolen har att pröva vad rättsföljden är av att mark- och miljödomstolen har förklarat förrättningslantmätaren jävig i förrättningen. Jävsförklaringen grundar sig på den omständigheten att ett nytt förrättningsbeslut med samma innehåll som det tidigare beslutet fattades av samma förrättningslantmätare efter återförvisning från mark- och miljödomstolen. C.HH och M.HH förde fram invändningen om jäv när de fick kännedom om dessa förhållanden, det vill säga efter det att det nya förrättningsbeslutet hade meddelats.

I 4 kap. 5 § fastighetsbildningslagen (1970:988), FBL, anges att samma jäv gäller mot förrättningsman som mot domare. I 4 kap. 6 § tredje stycket FBL anges att den omständigheten att förrättningsman finnes vara jävig inte påverkar giltigheten av beslut eller åtgärd som tillkommit innan frågan om jäv uppkom.

Bestämmelsen i 4 kap. 6 § tredje stycket FBL har sitt ursprung i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet och infördes senare i fastighets bildningslagen. I samband med detta uttalade Lagrådet att regeln om verkan av beslut där förrättningsmannen ansetts jävig torde gälla endast beslut i jävsfrågan som meddelas av fastighetsbildningsmyndigheten och att det borde tydliggöras i lagtexten. Lagrådet uttalade också att om förrättningsman förklaras jävig genom beslut av domstol, torde verkningarna i stället regleras enligt allmänna processrättsliga principer. (Se prop. 1969:128 Del 1, s. B 212, och Del 2, s. B 1107 1108.) Departementschefen uttalade dock att det inte var motiverat att låta verkan av ett bifall till jävsinvändningen bli olika, beroende på om beslutet har meddelats av lantmäterimyndigheten eller av domstol (se prop. 1969:128 Del 2, s. B 1159).

Bestämmelsen om verkan av en förrättningslantmätares jäv gäller alltså inte enbart när beslut i jävsfrågan meddelas av lantmäterimyndigheten utan även när det meddelas av domstol. Följden av bestämmelsen blir därmed att ett förrättningsbeslut inte kan undanröjas på grund av att förrättningslantmätaren har varit jävig, trots att parten som i förevarande fall först efter beslutet fått kännedom om jävet och då gjort en invändning om jäv.

En sådan ordning kan inte anses vara förenlig med det grundlagsstadgade kravet på opartiskhet som följer av 1 kap. 9 § regeringsformen, RF, och som gäller domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter i sin verksamhet. Om en domstols jävsförklaring mot en förrättningslantmätare inte fick några rättsliga konsekvenser, skulle kravet på opartiskhet bli verkningslöst och drabba den part som inte har kunnat få kännedom om att grund för jäv föreligger förrän efter meddelat beslut. Det saknas även skäl att tillämpa en annan ordning för förrättnings lantmätare än den som gäller vid domarjäv under liknande omständigheter.

Då Mark- och miljööverdomstolen finner att bestämmelsen i 4 kap. 6 § tredje stycket FBL står i strid med grundlag ska den med stöd av 11 kap. 14 § första stycket RF inte tillämpas. Rättsföljden av mark- och miljödomstolens beslut att förklara förrättnings lantmätaren jävig i den aktuella förrättningen blir därmed att lantmäterimyndighetens beslut ska undanröjas och ärendet återförvisas till lantmäterimyndigheten för fortsatt handläggning. Mark- och miljödomstolens dom ska ändras i enlighet härmed. I och med denna utgång saknas skäl för Mark- och miljööverdomstolen att ta ställning till L.J överklagande.

C.HH och M.HH har begärt ersättning för sina rättegångskostnader i mark- och miljödomstolen och Mark- och miljööverdomstolen. Mark- och miljööverdomstolen får, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna, besluta att sakägare som förlorar målet ska ersätta annan sakägares rättegångskostnad; i övrigt ska 18 kap. rättegångsbalken, RB, tillämpas i fråga om rättegångskostnaderna (se 16 kap. 14 § första stycket och 17 kap. 3 § FBL).

När starka skäl talar för att avvika från huvudregeln i 18 kap. 1 § RB om förlorande parts skyldighet att ersätta motparten för rättegångskostnader, kan domstolen fördela rättegångskostnaderna utifrån vad som framstår som skäligt i det enskilda fallet, till exempel när något motsatsförhållande inte har funnits mellan parterna i den rättsfråga som har blivit avgörande för målets utgång (jfr NJA 2021 s. 1085).

A.E, P.E, C.E och E.E har ansökt om förrättningen. Trots att de inte har yttrat sig efter det att förrättningsbeslutet överklagades, finns ett tydligt motsatsförhållande mellan dem och C.HH och M.HH. Vad gäller fastigheten C har den tidigare ägaren motsatt sig förrättningen under lantmäterimyndighetens handläggning och de nuvarande ägarna M.M och N.S har inte varit aktiva i någon instans. Med hänsyn till dessa omständigheter vore det inte skäligt att ålägga och en skyldighet att betala ersättning för begärda rättegångskostnader. Solidariskt betalningsansvar för rättegångs-kostnaderna ska därmed åläggas A.E, P.E, C.E och E.E (se 18 kap. 1 och 9 §§ RB).

Det får anses vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att målet prövas av Högsta domstolen. Mark- och miljööverdomstolen tillåter därför med stöd av 5 kap. 5 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar att domen överklagas.

se bilaga B Överklagande senast den 2025-12-17

I avgörandet har deltagit hovrättsråden Anna Tiberg och Mikael Hagelroth, referent, tekniska rådet Carina Nordström samt hovrättsrådet Katarina Welin.

Föredraganden har varit Fanny Vesterberg.

1 A.E A

2 C.HH andel (½) i D

3 M.HH andel (½) i D

Ombud för 2 och 3: och N.K.G

4 L.J

Lantmäteriets beslut den 7 oktober 2024 i ärende nr D19240 Lantmäteriets beslut den 8 november 2024 i jävsfråga i samma ärende

Ny gemensamhetsanläggning för väg samt fastighetsreglering m.m. avseende A, B m.fl. i Flen kommun och fråga om jäv mot förrättningslantmätare

1 Med ändring av Lantmäteriets beslut den 8 november 2024 förklarar mark- och miljödomstolen förrättningslantmätaren jävig i Lantmäteriets förrättning med ärendenr D19240. 2. Mark- och miljödomstolen avvisar A.E fastställelseyrkande. 3. Mark- och miljödomstolen avslår överklagandena i övrigt. 4. Mark- och miljödomstolen avslår C.HH och M.HH yrkande om rättegångskostnader.

Innehåll BAKGRUND ...............................................................................…………………………………..... 3 YRKANDEN M.M. ................................................................…………...........……………...……... 3 UTVECKLING AV TALAN ........................................................……………………..............….….. 4 A.E ……………............................................................................………………………...….......…... 4 I.J ……….........................................................................................………………………….…….... 5 C.HH och M.HH ………………………………………………………........................…………….........…..... 5 DOMSKÄL........................................................................................………………………….….. 15 Målets handläggning.....................................................................………………………...….... 15 Jäv ...............................................................................................……………………………….…. 16 Övriga invändningar om formella fel ....................................................………………….….. 19 Prövningen i sak .............................................................................………….………………….. 20 Rättegångskostnader ........................................................................…………………………... 23 HUR MAN ÖVERKLAGAR ...................................................................………………………….... 24

Efter ansökan från A.E (ägare av A), P.E (ägare av B) och E.E (delägare av F) beslutade Lantmäteriet (LM) den 1 september 2020 att bilda gemensamhetsanläggning för befintlig väg över D och A till förmån för fastigheterna B-C, E, D och A. Beslutet överklagades till mark- och miljödomstolen som, i dom den 12 april 2021 i mål nr F 6951-20, undanröjde LM:s samtliga beslut och återförvisade förrättningen till LM för fortsatt handläggning. Den 12 februari 2024 meddelade LM sedan på nytt, under pågående förrättning, dels ett anläggningsbeslut avseende bl.a. inrättande av ny gemensamhetsanläggning för väg för A, B m.fl., dels ett fastighetsbildningsbeslut avseende servitut. Beslutet överklagades till mark- och miljödomstolen, som i dom den 15 maj 2024 i mål nr F 1971-24 upphävde samtliga beslut i förrättningen. LM återupptog därefter handläggningen och meddelade den 7 oktober 2024 samma beslut på nytt i oförändrad form.

LM har därefter den 8 november 2024 avslagit en jävsinvändning mot förrättningslantmätaren J.B i ärendet.

Såväl beslutet av den 7 oktober 2024 som beslutet av den 8 november 2024 har överklagats till mark- och miljödomstolen som handlagt överklagandena gemensamt i förevarande mål.

A.E har yrkat att mark- och miljödomstolen ska fastställa att kostnaden för att bygga en ny väg ska bekostas av ägarna till fastigheten D. Han har vidare, som det får förstås, yrkat att LM:s fastighetsbildningsbeslut ska ändras på så sätt att servitutet till förmån för fastigheten A ska upphävas först när den nya vägsträckan har färdigställts och besiktigats.

L.J har överklagat anläggningsbeslutet och fastighetsbildningsbeslutet. Hon har yrkat att mark- och miljödomstolen ska ändra dels anläggningsbeslutet så att hennes fastighet E inte deltar i den nya gemensamhetsanläggningen, dels fastighetsbildnings-beslutet så att vägservitutet till förmån för (04 VAD 162.1) inte upphävs i någon del.

C.HH och M.HH har överklagat LM:s beslut av den 7 oktober 2024 och i första hand yrkat att mark- och miljödomstolen ska upphäva samtliga beslut och återförvisa förrättningen till LM samt förklara förrättningslantmätaren J.B jävig att fortsätta handlägga förrättningen. I andra hand har C.HH och M.HH yrkat att mark- och miljödomstolen ska upphäva samtliga beslut. De har också yrkat ersättning från förrättningssökandena för sina rättegångskostnader.

C.HH och M.HH har vidare överklagat LM:s beslut i jävsfrågan av den 8 november 2024 och yrkat att mark- och miljödomstolen ska upphäva beslutet och återförvisa ärendet till LM samt förklara förrättningslantmätaren J.B jävig att fortsatt handlägga förrättningen.

Till stöd för respektive talan har parterna anfört bl.a. följande.

A.E

Det förhållandet att infarten ändras så att vägen inte längre går genom gårdsplanen på Torps Säteri (D) är tillfredsställande. Att ta bort det servitut som finns att nyttja vägen över gårdsplanen är en så pass stor vinst för D att kostnaden för att bygga ny vägsträcka rimligen bör bekostas enskilt av den fastigheten. Han önskar därför det fastslås att kostnaden för den nya vägsträckan ska bekostas av D och att servitut som belastar gårdsplanen ska tas bort först när en ny vägsträcka färdigställts och besiktigats. Precis som LM skriver blir det en betydande värdeökning för fastigheten D, som slipper trafik och kan disponera gårdsplanen fritt framleds. Mot denna bakgrund är det därför rimligt att D står kostnaden för den nya vägsträckningen som behöver byggas.

L.J Hon har en väl fungerande väg från sin fastighet och vinner ingenting på att en ny väg anläggs. Hon önskar inte bidra med pengar till en ny väg som hon inte behöver. Hennes fastighet ökar inte i värde för att en ny väg anläggs. Det känns otryggt att mista sitt servitut.

C.HH och M.HH

Jäv - grund för dels förstahandsyrkandet såvitt avser LM:s beslut den 7 oktober 2024, dels överklagandet av LM:s beslut den 8 november 2024

Samma förrättningslantmätare har meddelat beslut i sakfrågan två gånger, först den 12 februari 2024 och därefter igen, efter återförvisning, den 7 oktober 2024. Sakfrågan var identisk båda gånger och förrättningslantmätaren meddelade exakt samma beslut. Jäv föreligger därmed. Beslutet ska därför upphävas och ärendet återförvisas.

De överklagade LM:s beslut i sak och framförde samtidigt jävsinvändning. LM meddelade den 8 november 2024 beslut i jävsfrågan och avslog invändningen. LM anför som skäl för sitt beslut att avslå jävsinvändningen att mark- och miljödomstolen inte avgjort någon fråga i sak och att det därför var lämpligt att inte byta handläggare för ärendet. Detta är emellertid en felaktig slutsats.

Av 4 kap. 5 § fastighetsbildningslagen (1970:988), FBL, framgår att mot förrättningsman gäller samma jäv som mot domare. Domarjäv regleras i 4 kap. 13 § rättegångsbalken. Av betydelse i förevarande mål är punkten 10 i bestämmelsen som innehåller en generalklausul för jäv.

Enligt 4 kap. 6 § FBL ska sakägare som vill anföra jäv framställa invändning därom första gången han för talan i ärendet sedan han fick kännedom om att förrättningsmannen tjänstgör och att jävsanledning föreligger. Efter återförvisningen från mark- och miljödomstolen meddelade LM beslut den 7 oktober 2024 utan någon föregående kommunicering med dem. De har inte fört talan i ärendet sedan det återupptogs av LM efter återförvisningen från mark-och miljödomstolen. Detta överklagande är således första gången som de för talan i ärendet sedan de fick kännedom om jävet.

Av praxis framgår att 4 kap. 13 § rättegångsbalken, samt 6 art. Europakonventionen utgör hinder mot att samma domare dömer i samma mål på nytt efter återförvisning när domstolen har att ta ställning till samma sakfråga som vid den tidigare prövningen (se RH 1996:58). Av 4 kap. 5 § FBL samt praxis framgår att samma gäller för förrättningslantmätare. Förrättningslantmätare som tagit ställning till sakfråga och som efter återförvisning från högre instans tar ställning till samma sakfråga igen är således jävig (se t.ex. Växjö tingsrätt, mark- och miljödomstolens dom i mål F 3992 20, samt Vänersborgs tingsrätt, mark- och miljödomstolens dom i mål F 1547 24).

Det krävs inte att överinstansen måste ha prövat sakfrågan för att jäv ska föreligga, vilket LM anser. I stället är det så att en domare eller förrättningsman som tidigare prövat sakfrågan, efter en återförvisning är att betrakta som jävig när samma sak ska prövas igen (se ovan nämnda mål F 3992 20).

Vidare är det så att det inte måste föreligga någon faktisk intressekonflikt för att jäv ska föreligga. Det räcker att omständigheterna är sådana att det för en utomstående kan finnas skäl att tvivla på domarens opartiskhet. Detta bör särskilt gälla i fall som detta, då parterna inte delar uppfattning i sakfrågan. Deras uppfattning är att förrättningslantmätarens tidigare ställningstagande i frågan om fastighets bestämning och fastighetsreglering av servitut innebär att det inte objektivt kan förväntas att det sker en förutsättningslös prövning av dessa frågor.

Sammanfattningsvis föreligger jäv.

Kommunicering före beslut har inte skett

Det är en grundläggande förvaltningsrättslig princip att beslutsmyndigheten ska underrätta den enskilde om allt material av betydelse för beslutet och ge den enskilde tillfälle att yttra sig över materialet innan beslut tas, vilket går den enskilde emot (25 § förvaltningslagen).

Av LM:s dagboksblad för ärendet framgår att mejl från sökanden E.E inkommit till LM den 29 juli 2023. Detta har inte kommunicerats med dem.

Vidare framgår av dagboksbladet att LM har gjort förändringar i förrättningskartan före beslutet (daterat 22 januari 2024). Inte heller dessa ändringar har kommunicerats med dem innan det överklagade beslutet meddelades och de har följaktligen inte getts tillfälle att yttra sig över ändringarna.

Därutöver har den lokaliseringsanalys (förrättningens aktbilaga 31) som LM lagt till grund för sin bedömning, inte kommunicerats innan beslutet togs.

LM:s underlåtenhet att kommunicera vad som tillförts ärendet utgör ett formellt handläggningsfel, vilket motiverar att mark- och miljödomstolen ska upphäva besluten och återförvisa förrättningen till LM för förnyad handläggning.

Fel att meddela delbeslut

Anläggningsbeslut får meddelas utan hinder av att tekniska arbeten och värderingar ej har utförts, om det är lämpligt (jfr 25 § anläggningslagen [1973:1149], AL). Detta innebär att ett uppskjutande bara kan bli aktuellt i de fall åtgärderna inte är nödvändiga för de bedömningar som ska föregå anläggningsbeslutet. Om exempelvis en värdering krävs för att avgöra om anläggningsbeslutet medför båtnad kan ett tidigareläggande av anläggningsbeslutet inte komma i fråga för prövning av om övriga villkor är uppfyllda. Vidare bör fördelarna med ett tidigareläggande överväga nackdelarna. (Se Vesterlin, m fl, Anläggningslagen, lagkommentar till 25 § AL).

I förevarande fall har LM angett som skäl för att avvakta med beslut om andelstal och ersättning, att lokaliseringen av utfartsvägen och huruvida gemensamhetsanläggningen överhuvudtaget ska bildas, har ifrågasatts samt att det råder stor oenighet mellan fastighetsägarna. Detta utgör emellertid som framgår av lagkommentaren som nämnts ovan inte skäl till att tidigarelägga besluten.

LM gör inte ens gällande att eventuella fördelar med ett tidigareläggande överväger nackdelarna. Nackdelarna med det tidigarelagda beslutet är att LM inte har bedömt samtliga frågor i ärendet. Frågan om andelstal och ersättning har betydelse för bland annat frågan om de allmänna villkoren för bildande av gemensamhetsanläggning är uppfyllda. LM borde således inte ha avvikit från utgångspunkten om att beslut om att bilda gemensamhetsanläggning ska meddelas samtidigt som beslut om andelstal och ersättning.

Vägsträckning sektion 1

Det är förenat med stora svårigheter att anlägga en väg enligt den sträckning som anläggningsbeslutet anger. Markförhållandena är dåliga och marken sank vilket medför svårigheter både att anlägga vägen och svårigheter för de tunga arbetsfordonen som kommer att användas vid anläggningsskedet. Detta innebär att vägen med största sannolikhet inte kommer att kunna färdigställas inom den tidsfrist som anläggningsbeslutet anger (två år). Det innebär vidare att kostnaden för att anlägga vägen vida kommer att överstiga det belopp som LM har utgått från. Det betyder även att LM:s lokaliseringsanalys har utgått från felaktiga antaganden vilket har lett till en felaktig bedömning.

Kostnaden för de deltagande fastigheterna, varav ägarna till åtminstone två av sex fastigheter motsätter sig beslutet, kommer således överstiga det belopp som LM har räknat med. Det betyder att den verkliga kostnaden för vägens byggande kommer att innebära en oskäligt stor kostnad för de deltagande fastigheterna, i synnerhet för dem som motsatt sig beslutet och som inte har någon nytta av vägen.

Den nya vägsträckan "sektion 1" avses förläggas helt inom mark som för tillfället nyttjas som hagmark. Inom fastigheten hålls tävlingshästar i ridhus med tillhörande beteshagar. Nuvarande arealer hos beteshagarna är noga proportionerade efter antalet hästboxar i stallet för att klara lagenliga krav på betesmarker för samma antal hästar.

För det fall hagmarkens storlek minskas så minskar därmed även möjligheten att fylla hela stallet med hästar. Det innebär försämrade möjligheter att nyttja och ekonomiska konsekvenser för dess ägare.

Ridhuset är byggt med en ridbana med måtten 20 x 40 meter. Dessa mått uppfyller inte standarderna för internationella och nationella tävlingar. För att uppfylla de internationella måtten för en ridbana, 20 x 60 meter, planeras att förlänga ridhuset med 25 meter. Detta var också avsikten när ridhuset byggdes, då det uppfördes med en konstruktion som möjliggör att det förlängs med 25 meter. Med den av LM beslutade vägsträckningen omöjliggörs dessa planer.

Den beslutade lokaliseringen av vägsträcka sektion 1 som enbart löper över hagmark innebär att vägen kommer att anläggas endast 13 meter från ridhusgaveln. Det är mycket olämpligt att förlägga en väg som kommer användas av tung trafik (traktor er, lastbilar, timmertransporter) så pass nära ett ridhus. Därtill kommer den kvar varande hagmarken till följd av vägsträckningen att ha en bredd om endast 12 meter vilket är för smalt för tävlingshästar.

Vägsträcka sektion 1 skär vidare rakt igenom beteshagen. Det innebär att hästarna vid in- och utsläpp kommer att behöva ledas och passera en väg som trafikeras med tung trafik. Att minska arealen i hagen genom att dela upp den i två enheter gör vidare att betestrycket ökar generellt och att hästavföringen koncentreras på mindre ytor vilket inte är lämpligt på naturbeten. Därtill tillkommer extra kostnader för att dela hagen i två delar; delar av staketen behöver tas bort och nya staket byggas, anläggning av nya grindar och elledningar under vägen för att få strömförsörjning till elstaketen.

Vägen kommer därmed i praktiken omöjliggöra fortsatt rationell drift av hästverksamhet inom fastigheten. Vägsträckan sektion 1 försvårar alltså den nuvarande markanvändningen till belastning för fastigheten och kommer medföra betydande negativa ekonomiska konsekvenser för dess ägare. Hagmarken omfattas av EU-stöd vilket gör sträckningen än mer olämplig. Jordbruksmarken som avskärs av vägsträckningen är arrenderad vilket innebär att arrendatorns nyttjande försvåras vilket också bör beaktas som en negativ konsekvens av vägen. Därtill skär sträckningen av tillgängligheten av maskinhallar, vilket också det försvårar nyttjande av fastigheten.

Hagmarken som sektion 1 löper över används för närvarande till hagmark för hästar. Marken utgör dock brukningsvärd jordbruksmark i den mening som avses i 3 kap. 4 § miljöbalken. Med uttryck "brukningsvärd" avses att marken “med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga förutsättningar är lämplig för jordbruksproduktion” (prop. 1985/86 s. 158) Det spelar ingen roll att marken för närvarande inte används för jordbruksproduktion. Det avgörande är huruvida den är lämplig för det eller inte. Den aktuella marken utgörs i grunden av åkermark som för tillfället används som betesmark och den är alltså mycket lämplig för jordbruks produktion. Därmed får marken bara tas i anspråk om detta tillgodoser väsentliga samhällsintressen. Det är uppenbart att den aktuella gemensamhetsanläggningen inte är ett sådant intresse. Redan av den anledningen är den beslutade vägsträckningen felaktig. LM har överhuvudtaget inte tagit ställning till förbudet i 3 kap. 4 § miljöbalken mot att ianspråktagen jordbruksmark, vilket är en brist i beslutet.

Vägsträcka sektion 2

Vägsträckan för sektion 2 ska enligt den utredning som på uppdrag av LM utfördes av CG:s Vägtjänster AB endast behöva en grusning och i övrigt vara ok. Klagandena får framhålla att detta inte stämmer då det för att uppbära statligt stöd för en sådan väg krävs att den är minst 4 meter bred, vilket den inte är idag. Således måste även den vägsträckan upprustas. Kostnaden för detta redovisas dock inte i utredningen.

Enligt CG:s Vägtjänster AB:s utredning skulle ett genomförande av LM:s beslut kosta totalt 1 012 000 kr. Tillkommande kostnader för att bredda delsträcka 2 till 4 meter innebär en kostnad om ca 1 100 000 kr (lågt räknat) plus moms på 225 000 kr. Det innebär en slutsumma på 1 375 000 kr, dvs. cirka 40 procent högre än den utredning som LM lagt till grund för sitt beslut. Utredningen är dessutom idag två år gammal, så med den kostnadsökning som skett till följd av de senaste årens inflation, bör slutsumman räknas upp med minst 20 25 procent.

Utredningen är därmed uppenbart felaktig eller åtminstone behäftad med så pass stora osäkerheter att den inte kan användas som beslutsunderlag. Detta särskilt som det i detta fall råder starka motsättningar mellan sakägarna.

Ersättningsbeslutet

Enligt LM skulle inte erhålla några ersättningar för intrånget på dess mark för att anlägga vägen. I stället anser LM att skulle få en värdeökning pga. intrånget. Någon närmare utredning som visar hur den bedömningen har gjorts, redovisas inte. LM uppger att myndigheten "har gjort en översiktlig beräkning för intrång" (förrättningens ab 35). Värderingen bör emellertid utredas grundligt av oberoende fastighetsvärderingsexperter och inte endast av enskilda tjänstemän på LM. Det gäller i synnerhet med hänsyn till att stora oenigheter föreligger mellan sakägarna i förrättningen. När det råder motsättningar mellan sakägarna är det inte tillräckligt att göra en "översiktlig" beräkning.

Villkoren i AL är inte uppfyllda

D har ingen nytta av vägen. LM anför som motiv för att det allmänna villkoret i 1 § AL är uppfyllt att “anläggningen uppfyller ett stadigvarande behov för alla de fastigheter som ska vara med i ga:n”. Detta är uppenbart felaktigt. D har ingen nytta av gemensamhetsanläggningen och den uppfyller inte något behov för den fastigheten. Infartsvägen medför ingen nytta för då det finns andra möjliga lösningar för fastigheten. Vad gäller gemensamhetsanläggningens sektion 3 tillför inte heller den någon nytta för då det höga staketet som har uppfört gör att fastigheten inte har någon åtkomst till sin mark för uttag av timmer m.m. för den sträckan.

Vad gäller väsentlighetsvillkoret framgår av beslutet att LM bedömer att anläggningen är av väsentlig betydelse för fastigheterna som ska vara med i gemensamhetsanläggningen (5 § AL). Eftersom anläggningen emellertid inte ger nytta för D, utan tvärtom medför olägenheter och försvårande av fastighetens nyttjande, är det uppenbart att väsentlighetsvillkoret inte är uppfyllt.

Båtnadsvillkoret (6 § AL) innebär ett krav på att den ifrågasatta anläggningen ska medföra fördelar som överväger de därmed förenade kostnaderna och olägenheterna. Syftet med detta är bland annat att skydda sakägarna mot ofördelaktiga investeringar. Den nytta som fastigheterna anses ha av anläggningen är avgörande. Om en anläggning sålunda innebär enbart en belastning, medför hänsynen till dem som har fordran i fastigheten att denna inte får anslutas.

LM anför beträffande båtnadsvillkoret att “båtnaden ska prövas för detta kollektiv av fastigheter för de olika yrkade alternativen”. Detta stämmer inte. Båtnadsvillkoret ska vara uppfyllt beträffande varje fastighet för sig. Kravet på båtnad medför vidare att en kalkyl måste göras beträffande anläggningens lönsamhet (se Dahlsjö, Karnov lagkommentar till 6 § AL). LM har inte redovisat någon kalkyl beträffande anläggningens lönsamhet, utan har endast gjort gällande att marknadsvärdet på D kommer att öka genom att en väg "flyttas från att passera genom en gårdsplan till ett mindre utsatt läge". LM bortser uppenbarligen från de negativa följderna av den nya vägsträckningen för D. Kostnaden för att bygga vägen kommer dessutom vida överstiga det belopp som LM har utgått från; 810 000 kronor. Sammantaget kommer kostnaden för det valda vägalternativet inte bli skälig.

I domen som undanröjde LM:s första anläggningsbeslut i förevarande ärende till följd av bristande lokaliseringsanalys (Nacka tingsrätts, mark- och miljödomstolen, dom i mål nr F 6951 20) konstaterade mark- och miljödomstolen följande, vilket framgår i LM:s handbok avseende anläggningslagen.

"Vid bedömningen av vilket alternativ som medför minsta intrång och olägenheter ska den befintliga rättsliga belastningen inte beaktas. Prövningen ska alltså göras "från scratch" och även för en befintlig rättighet ska man kalkylera med en fiktiv intrångsersättning. Ett motsatt synsätt skulle i princip omöjliggöra att en olämpligt lokaliserad anläggning flyttas till ett bättre läge."

LM har dock vid sitt val av vägsträckning lagt stor vikt vid att det befintliga servitutet över D upphävs. Detta är som framgår ovan en felaktig utgångspunkt eftersom befintliga rättigheter inte ska beaktas utan en prövning ska göras "från scratch". Vidare är den lokaliseringsanalys (förrättningens ab 31), som LM lägger till grund för sin bedömning mycket knapphändig beträffande att den beslutade sträckningen (alternativ 6) medför båtnad. Den kan inte anses utgöra tillräckligt underlag för att göra prövningen. Sammantaget står det klart att båtnadsvillkoret såvitt avser inte är uppfyllt.

Gemensamhetsanläggning får ej inrättas om fastighetsägarna motsätter sig det och har beaktansvärda skäl för det (7 § AL). En gemensamhetsanläggning ska inte kunna framtvingas om de tilltänkta användarna mer allmänt är emot den. Att stark osämja föreligger inom fastighetsägarkollektivet, kan ha betydelse för prövningen och tala emot ett inrättande. (se Vesterlin m.fl., lagkommentar till 7 § AL).

I förevarande fall motsätter sig flera fastighetsägare att anläggningen bildas, av både ekonomiska och praktiska skäl. För D innebär anläggningen försämrat nyttjande av fastigheten och ekonomisk förlust. Det råder därtill osämja inom fastighetsägarkollektivet.

Sammantaget innebär fastighetsägarnas inställning till gemensamhetsanläggningen att opinionsvillkoret inte är uppfyllt och att anläggningen därför inte får inrättas. Jämlikt 8 § AL ska gemensamhetsanläggning förläggas och utföras på sådant sätt att ändamålet med anläggningen vinns med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. Enligt bestämmelsen ska således hänsyn tas till skydd av både enskilda och allmänna intressen, vilka kan vara både ekonomiska och ideella (prop. 1973:160, s. 194).

Beträffande det enskilda intresset bör hänsyn tas till om ägaren av den fastighet som ska upplåta utrymme medger att anläggningen utförs i ett visst läge. Att då välja ett annat alternativ, som medför större olägenheter för fastigheten, bör normalt inte komma i fråga, såvida inte detta alternativ innebär uppenbara fördelar jämfört med det av fastighetsägaren anvisade (prop. 1973:160, s. 229 och prop. 1969:128 s. B 495 och B 1124). De har i förrättningen redovisat flera alternativ till den nu av LM beslutade vägsträckningen. Samtliga alternativ skulle medföra mindre intrång och olägenheter för D.

Servitutsbeslutet

LM har beslutat att dels ändra och ta bort vägservitut, dels bilda ett nytt tillfälligt vägservitut som belastar D. De motsätter sig inte beslutet i den del som avser ändring och upphävande av servitut. De motsätter sig däremot beslutet i den del som avser bildandet av nytt vägservitut. Skälen för det är följande.

Beslut om inrättande av servitut i strid med den berörda fastighetsägarens vilja utgör intrång i den grundlagsskyddade egendomsrätten. Höga krav måste därför ställas på beslutsfattande myndighets utredning och på dess redovisning av motiveringen till beslutet.

Högsta domstolen har fastslagit att Regeringsformen kräver att det görs en fristående proportionalitetsavvägning mellan allmänna och enskilda intressen i varje fall som gäller tvångsvis marköverföring enligt fastighetsbildningslagen (NJA 2018 s. 753). Högsta domstolens uttalanden är tillämpliga även vid inrättande av officialservitut.

Högsta domstolen uttalar bland annat följande i ovan nämnda avgörande: “Innebörden av senare praxis är i stället otvetydigt att det måste göras en prövning i det enskilda fallet av proportionaliteten mellan allmänintresset av ett tvångsförfogande och den enskilds egendomsintresse.” En proportionalitets-bedömning ska således göras i varje enskilt fall. Proportionalitetsprincipen omfattar en prövning i tre led. Prövningen avser om det aktuella ingreppet är ägnat att tillgodose det avsedda ändamålet (ändamålsenlighet), om ingreppet är nödvändigt för att uppnå det avsedda ändamålet eller om det finns likvärdiga, mindre ingripande alternativ (nödvändighet) och slutligen om den fördel som det allmänna vinner står i rimlig proportion till den skada som ingreppet förorsakar den enskilde (proportionalitet i strikt mening). (Se ovan nämnda NJA 2018 s 753)

LM har i förevarande fall endast mycket kortfattat redovisat skälen för beslutet att inrätta nytt servitut. Motiveringen saknar en sådan proportionalitetsbedömning som ska göras. Det utgör en sådan brist att beslutet att inrätta nytt servitut bör upphävas redan av den anledningen.

LM anser att det är "uppenbart att det blir en förbättring för D att bli av med belastningen av servitutet över gårdsplanen". Det stämmer visserligen, men lantmäteriet bortser helt från den tillkommande belastningen som det nya servitutet innebär. LM anser vidare att "Det nya tillfälliga servitutet som beslutas om enligt 50 § AL medför inte något nytt intrång och berättigar därför inte heller till någon ersättning" (se LM:s aktbil. 35). I och med att lantmäteriet upphäver servituten belastas fastigheten inte av vägservitut över gårdsplanen. Det nya tillfälliga servitutet måste därmed betraktas som att det inrättas på mark som inte belastas av servitut. Det nya servitutet innebär alltså ett intrång och berättigar således ersättning. LM har emellertid inte gjort någon ersättningsutredning vilket rätteligen bör ha gjorts.

Sammantaget är LM:s beslut att inrätta ett nytt vägservitut felaktigt och ska upphävas.

Med stöd av 31 § AL, och 16 kap. 8 § första stycket FBL, avgör mark- och miljödomstolen målet utan att hålla sammanträde. Klagandena har beretts tillfälle att slutföra talan.

C.HH och M.HH har som grund för såväl överklagandet av LM:s beslut den 7 oktober 2024, som överklagandet av LM:s beslut den 8 november 2024 anfört att förrättningslantmätaren varit jävig.

Enligt 4 kap. 5 § FBL gäller mot förrättningsman samma jäv som mot domare, dvs. 4 kap. 13 § rättegångsbalken. Enligt generalklausulen i 4 kap. 13 § 10 rättegångs balken är en domare jävig att handlägga ett mål om det föreligger någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans eller hennes opartiskhet i målet.

Enligt 4 kap. 6 § första stycket FBL ska en sakägare som vill anföra jäv mot förrättningsman framställa denna invändning första gången sakägaren för talan i ärendet sedan sakägaren fick kännedom om att förrättningsmannen tjänstgör och att jävsanledning föreligger. Underlåter sakägaren detta är sakägarens rätt att anföra jäv förfallen.

Av tredje stycket i samma paragraf framgår att den omständigheten att förrättnings man anses vara jävig inte påverkar giltigheten av beslut eller åtgärd som tillkommit innan frågan om jäv uppkom. Bestämmelsen i detta stycke torde i praktiken innebära en spärr mot att en jävsinvändning mot förrättningsman väcks först i mark och miljödomstolen. En sådan situation skulle enbart kunna uppkomma om talan fullföljts mot en avslutad förrättning, eftersom en jävsinvändning måste göras hos lantmäterimyndigheten så länge förrättningen är anhängig där. Eftersom jävsförhållandet inte påverkar giltigheten av beslut som lantmäterimyndigheten meddelat i en avslutad förrättning, skulle mark- och miljödomstolens prövning av jävsfrågan vara meningslös. Undanröjande och återförvisning av förrättningen enbart på grund av att förrättningsmannen varit jävig kan inte ske. (Se Dahlsjö m.fl., FBL [1 oktober 2023, Version 12, JUNO] kommentaren till 4 kap. 6 §)

Prövningen av om jäv föreligger enligt 4 kap. 13 § 10 rättegångsbalken avser inte bara domarens egen inställning till målet och parterna. Det räcker därför inte att domaren rent faktiskt är opartisk. För att jäv enligt generalklausulen ska anses föreligga är det emellertid inte tillräckligt att en part saknar förtroende för domaren. Det måste också finnas en rimlig grund för partens åsikt att domaren inte är opartisk. Så kan vara fallet om det med ett objektivt betraktelsesätt föreligger någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för domarens opartiskhet. (Se t.ex. NJA 2019 s. 327 med hänvisningar)

För det fall ett mål återförvisas från högre domstol har det tidigare ansetts att det i allmänhet inte föreligger något hinder mot att samma domare som deltagit i den lägre rättens handläggning dömer i målet på nytt. Detta har ansetts gälla såväl då återförvisning skett på grund av ett formfel som då ny bevisning tillkommit i den högre rätten. Avgörande för denna uppfattning torde ha varit processekonomiska skäl. Uppfattningen i denna fråga torde numera inte vara lika klar och har sannolikt skärpts. (Se Thornefors, Rättegångsbalk [1942:740], 4 kap. 6 §, Lexino 1 oktober 2024 [JUNO])

1993 reglerades frågan om jäv vid återförvisning på ett annat sätt för brottmålens del. Såvitt gäller tvistemålen uttalade dock departementschefen att det kan ifrågasättas om domstolen på objektiva grunder kan anses som opartisk om det är samma fråga som domstolen har att ta ställning till vid bägge prövningarna. Frågan måste dock bedömas från fall till fall. (Se prop. 1992/92:25 s 21 f.)

I rättsfallet RH 1996:58 ansåg Svea hovrätt sedermera att det mot bakgrund av de bedömningar och uttalanden som gjorts i det ovan nämnda lagstiftningsärendet får ske en prövning från fall till fall av huruvida en domare, som tidigare har deltagit i handläggningen av ett mål, är jävig om han efter målets återförvisning från högre rätt på nytt deltar i handläggningen av målet. Med hänsyn till kravet enligt art. 6 i Europakonventionen på en domares opartiskhet ansåg hovrätten att general klausulen för jäv i 4 kap. 13 § 10 RB i allmänhet får anses utgöra hinder mot att samma domare dömer i ett tvistemål på nytt efter återförvisning när domstolen har att ta ställning till samma sakfråga som vid den tidigare prövningen. (Jfr RÅ 1998 not 192)

I doktrinen har det dock uttalats att det inte spelar någon avgörande roll i sammanhanget, om det är “samma fråga” som ska prövas. Det avgörande måste i stället vara om rätten, efter att ha fått målet återförvisat till sig objektivt sett, kan förväntas göra en förutsättningslös prövning. (Se Fitger m.fl., Rättegångsbalken [3 december 2024, Version 97, JUNO], kommentaren till 4 kap. 13 § under rubriken Domarens tidigare befattning med saken)

Mark- och miljödomstolen konstaterar att LM tagit upp C.HH och M.HH jävsinvändning till prövning i sak. LM har alltså bedömt att deras jävsinvänding framförts på korrekt sätt och i rätt tid enligt bestämmelserna i 4 kap. 6 § första stycket FBL.

Mark- och miljödomstolen upphävde i dom den 15 maj 2024 i mål nr F 1971 24 samtliga beslut i förrättningen eftersom en arrendator inte kallats till förrättningen och därmed inte kunnat bevaka sin rätt och lämna upplysningar.

Mark- och miljödomstolen anser att enbart den omständigheten att samtliga beslut i den pågående förrättningen upphävts och att handläggningen därefter återupptagits inte i sig utgör skäl för att betrakta ansvarig förrättningslantmätare som jävig. Frågan om jäv måste bedömas utifrån omständigheterna i det aktuella ärendet.

Av förrättningsprotokollet framgår att LM, sedan myndigheten återupptagit handläggningen, har varit i kontakt med arrendatorn och utrett omständigheterna kring arrendekontraktet. I övrigt har samma beslut fattats på nytt i oförändrad form med hänvisning till det tidigare protokollet med dess hänvisningar och motiveringar. I förevarande fall har förrättningslantmätaren således tidigare prövat samma sakfråga som nu är föremål för prövning i huvudsak utan några nya överväganden och hon ska därmed enligt domstolens uppfattning betraktas som jävig.

Sammanfattningsvis bedömer domstolen att förrättningslantmätare J.B. agerande i lantmäteriförrättningen utgör sådana särskilda omständigheter som är ägnade att rubba förtroendet för hennes opartiskhet i målet. Det finns därmed grund för att förklara J.B jävig i lantmäteriförrättningen. LM:s beslut den 8 november 2024 att avslå invändningen om jäv mot förrättningslantmätaren J.B ska därmed ändras och J.B förklaras jävig i LM:s förrättning i ärende nr D19240.

I enlighet med 4 kap. 6 § tredje stycket FBL påverkar den omständigheten att J.B nu förklaras jävig inte giltigheten av beslut eller åtgärd som tillkommit innan frågan om jäv uppkom. Det saknas därmed förutsättningar att bifalla C.HH och M.HH förstahandsyrkande såvitt avser LM:s beslut den 7 oktober 2024 på den grunden att förrättningslantmätaren varit jävig.

C.HH och M.HH har även som grund för sitt förstahandsyrkande gjort gällande att LM:s underlåtenhet att kommunicera vad som tillförts ärendet utgör ett formellt handläggningsfel och att det varit fel av LM att meddela delbeslut.

Mark- och miljödomstolens konstaterar att dessa invändningar redan har prövats i mark- och miljödomstolens dom den 15 maj 2024 i mål nr F 1971 24 och att domstolen därvid fann att det inte hade förelegat några sådana formella fel i LM:s handläggning. Mark- och miljödomstolen anser att det saknas skäl att nu göra en annan bedömning i förevarande mål.

Vidare har C.HH och M.HH invänt att LM:s fastighetsbildningsbeslutet saknar en sådan proportionalitetsbedömning som ska göras och att detta är en sådan brist att beslutet att inrätta nytt servitut bör upphävas redan av den anledningen.

Mark- och miljödomstolen konstaterar att LM:s motivering av anläggningsbeslutet innehåller en proportionalitetsbedömning och att det servitut som LM beslutet om inom ramen för fastighetsbildningsbeslutet endast är tillfälligt. Domstolen anser med beaktande härav att fastighetsbildningsbeslutets avsaknad av en proportionalitets-bedömning inte utgör en sådan brist som medför att beslutet ska upphävas.

A.E har bl.a. yrkat att mark- och miljödomstolen ska fastställa att kostnaden för att bygga en ny väg ska bekostas av ägarna till fastigheten D. Prövningsramen i ett överklagat mål begränsas dock av underinstansens beslut. Mark- och miljödomstolen kan därför inom ramen för detta mål endast pröva de beslut som LM hittills har fattat. LM har ännu inte fattat något beslut om hur kostnaderna ska fördelas. A.E fastställelseyrkande ska därför avvisas.

Den av LM beslutade lokaliseringen av grundar sig på ett yrkande av E.E. Yrkandet framgår nedan och utgör bilaga YR9 i LM:s akt.

KARTAN UTESLUTEN HÄR.

Vad gäller prövningen av villkoren för inrättande av gemensamhetsanläggning gör mark- och miljödomstolen följande bedömning.

Mark- och miljödomstolen delar inte C.HH och M.HH uppfattning att LM:s utredning är felaktig eller behäftad med så pass stora osäkerheter att den inte kan användas som beslutsunderlag (jfr prop. 1973:160 s 189 f).

När det gäller C.HH och M.HH invändning att hagmarken som sektion 1 löper genom utgör brukningsvärd jordbruksmark i den mening som avses i 3 kap. 4 § miljöbalken konstaterar domstolen att vad LM har haft att pröva är om förutsättningarna i AL är uppfyllda. AL saknar hänvisning till bestämmelserna om hushållning med mark- och vattenområden i 3 kap. och 4 kap. miljöbalken i AL.

Mark- och miljödomstolen har i dom den 12 april 2021 i mål nr F 6951-20 bedömt att det är av väsentlig betydelse för berörda fastigheter att ha del i den aktuella gemensamhetsanläggningen (se 5 § AL). Mark- och miljödomstolen delar även LM:s bedömning att villkoren i 6 8 §§ AL är uppfyllda av de skäl som LM anfört. Detta gäller även om kostnaden för att anlägga vägen kan kommer att överstiga det belopp som LM har utgått från. Domstolen anser således inte att kostnaden för vägens byggande kommer att innebära en oskäligt stor kostnad för de deltagande fastigheterna.

Domstolen anser sammanfattningsvis att det saknas förutsättningar att bifalla såväl L.J överklagande i den del det avser LM:s anläggningsbeslut som C.HH och M.HH förstahandsyrkande och andrahandsyrkande vad gäller beslutet i fråga.

Genom anläggningsbeslutet, dvs. bildandet av G5, blir delar av befintligt servitut obehövligt. LM har mot den bakgrunden beslutat att ändra och att ta bort den del av det befintliga vägservitutet som ersätts av G5. LM har vidare genom fastighetsreglering bildat ett nytt tillfälligt vägservitut eftersom den nya vägsträckan ut till G1 behöver byggas ut innan G5 kan tas i drift. Genom det tillfälliga servitutet säkras berörda fastighetsägares rätt att fortsatt använda befintlig väg över gårdsplanen på D.

A.E har yrkat att befintligt servitut till förmån för fastigheten A ska upphävas först när den nya vägsträckan har färdigställts och besiktigats, L.J har yrkat att servitutet inte ska upphävas och C.HH och M.HH motsätter sig beslutet i den del som avser bildandet av nytt vägservitut.

Domstolen konstaterar, som framgår ovan, att bildandet av G5 är av väsentlig betydelse och därmed ska fastställas i enlighet med LM:s beslut. Som en direkt följd av detta blir även del av befintligt servitut obehövligt. Mot denna bakgrund ska servitutet upphävas i dessa delar. L.J yrkande ska därmed avslås.

Beslutet om att bilda G5 och beslutet att upphäva servitutet ska enligt domstolens mening bedömas i ett sammanhang. Detta eftersom alternativen ska ställas mot varandra när fördelar respektive nackdelar bedöms. Även besluten om att inrätta gemensamhetsanläggningen och beslutet om att upphäva servitutet ska av samma skäl beslutas vid samma tillfälle. LM har dessutom under tiden för byggandet av vägen beslutat om ett tillfälligt servitut. A.E yrkande om att servitutet ska upphävas först efter det att den nya vägen är färdigbyggd ska därför avslås.

Lokaliseringen av kräver att ny väg anläggs i den del som närmast ansluter till GI. LM har mot den bakgrunden beslutat om ett tillfällig rätt till utfartsväg (servitut 0482-2019/55.1, sträcka a-b) till dess att den nya utfarten till G1 är färdigbyggd. Det tillfälliga servitutet går över gårdsplanen till D, dvs. delvis i samma sträckning som det nu upphävda servitutet. Domstolen finner att det tillfälliga servitutet är av väsentlig betydelse för berörda fastigheter under anläggningstiden. Servitutet medför inte heller synnerliga men för ägarna till (jfr 50 § AL). Mot denna bakgrund finner domstolen att C.HH och M.HH yrkande om att upphäva det tillfälliga servitutet ska avslås.

Överklagandena ska sammanfattningsvis avslås både när det gäller ändring och borttagande av befintligt servitut samt bildandet av nytt tillfälligt vägservitut.

Enligt huvudregeln i 16 kap. 14 § FBL (se även 31 § AL) får mark- och miljödomstolen, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna, besluta att sakägare som förlorar målet ska ersätta annan sakägare dennes rättegångs kostnad. I övrigt ska 18 kap. rättegångsbalken tillämpas i fråga om rättegångs kostnaderna.

C.HH och M.HH har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader från förrättningssökandena. Mark- och miljödomstolen har kommit fram till att deras överklagande, med undantag för framställd jävs-invändning, ska avslås i dess helhet. Vid denna utgång ska de stå sina egna rättegångskostnader. Domstolen avslår därför deras yrkande om ersättning för rättegångskostnader.

Domstolens beslut i punkt 1 i domslutet får enligt 17 kap. 2 § andra stycket FBL jämfört med 15 kap. 2 § första stycket andra punkten FBL inte överklagas.

Överklagande av domstolens beslut i punkterna 2 4 i domslutet kan ske senast den 10 mars 2025, se bilaga 1 (MMD-02)

Katarina Winiarski Dol Monica Haapaniemi

_______________ I domstolens avgörande har deltagit rådmannen Katarina Winiarski Dol, ordförande, och tekniska rådet Monica Haapaniemi.