MÖD 2025:49
Avvisat överklagande ----- En kommunal nämnd beviljade strandskyddsdispens för tillbyggnad och ändrad användning av en bastu. Länsstyrelsen upphävde beslutet och förklarade att åtgärden inte var dispenspliktig. Nämnden överklagade men avvisades av mark- och miljödomstolen med motiveringen att länsstyrelsens beslut inte innebär ingrepp i allmänt intresse eftersom nämndens dispensbeslut inte förenats med villkor. Mark- och miljööverdomstolen fann att ett beslut om att dispens inte behövs kan ha annan rättsverkan på allmänt intresse än en beviljad dispens men att det inte var fallet här då nämnden inte förenat dispensen med begränsning eller villkor. Länsstyrelsens beslut ansågs därför inte ha gått nämnden emot och det var riktigt att avvisa dess överklagande.
Östersunds tingsrätts, mark- och miljödomstolen, slutliga beslut 2024-12-19 i mål nr M 3879-24, se bilaga A
Västra Gästriklands Samhällsbyggnadsnämnd 811 80 Sandviken
K.T.
Avvisat överklagande
Mark- och miljööverdomstolen avslår överklagandet.
Västra Gästriklands Samhällsbyggnadsnämnd beviljade efter ansökan från K.T. strandskyddsdispens för tillbyggnad och ändrad användning av en bastu på fastigheten A i Sandvikens kommun. Länsstyrelsen i Gävleborgs län upphävde, efter överprövning, nämndens beslut och förklarade att den dispensansökan åtgärden inte är förbjuden enligt 7 kap. 15 § miljöbalken. Nämnden överklagade länsstyrelsens beslut till mark- och miljödomstolen som ansåg att nämnden inte hade klagorätt och därför avvisade överklagandet. Avvisningsbeslutet har nu överklagats till Mark- och miljööverdomstolen.
Västra Gästriklands Samhällsbyggnadsnämnd har yrkat att Mark- och miljööverdomstolen ska undanröja mark- och miljödomstolens beslut och återförvisa målet dit för prövning i sak, och har anfört i huvudsak följande. Nämnden anser att den sökta åtgärden är förbjuden då byggnaden blir mer avhållande som bostadshus, men att den avhållande effekten inte blir så betydande att det funnits skäl att avslå dispensansökan. Även om slutresultatet kan tyckas bli detsamma om dispens beviljas eller om åtgärden inte bedöms vara förbjuden, är det inte samma sak. Det är fråga om ett tätbebyggt område med högt bebyggelsetryck och strandskyddsfrågan är därför viktig. Vidare har länsstyrelsen upphävt flera dispenser i området, och har därtill fattat två vitt skilda beslut för snarlika åtgärder på samma fastighet utan att tydligt motivera varför utfallet har blivit olika.
K.T. har medgett bifall till nämndens yrkande.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har fått möjlighet att yttra sig i målet och har därvid vidhållit sin bedömning att tillbyggnaden och den ändrade användningen inte är dispenspliktig.
Nämnden har inte varit part hos länsstyrelsen och har därför inte på grund av sin partsställning haft rätt att överklaga länsstyrelsens beslut (jämför rättsfallet NJA 2023 s. 1001 och Mark- och miljööverdomstolens beslut den 22 oktober 2024 i mål nr ÖP 8336-23, ÖP 11137-23, ÖP 11276-23 och ÖP 16359-23).
Frågan är därmed endast om länsstyrelsens beslut att förklara att någon strandskyddsdispens inte behövs går nämnden emot när nämnden har ansett att strandskyddsdispens kan beviljas. För K.T. innebär båda besluten att de ansökta åtgärderna kan vidtas.
Ett beslut om beviljad strandskyddsdispens innebär ett undantag från det generella förbudet i 7 kap. 15 § miljöbalken. Ett sådant beslut kan förenas med villkor, och tillsynsmyndigheten har möjlighet att förelägga om rättelse för det fall eventuella villkor inte följs eller om utförandet av den sökta åtgärden sker på ett sätt som går utöver vad den beviljade dispensen medger. En förklaring om att strandskydds-dispens inte behövs skulle alltså kunna leda till en annan rättsföljd än en beviljad dispens. Som mark- och miljödomstolen har konstaterat har dock nämnden inte förenat sitt dispens beslut med några begränsningar eller villkor till skydd för naturvården, allemansrätten eller något annat allmänt intresse i detta fall. Mark- och miljööverdomstolen instämmer därför i mark- och miljödomstolens bedömning att länsstyrelsens beslut inte kan anses ha gått nämnden emot utifrån de intressen den har att företräda. Nämndens överklagande ska därför avslås.
Beslutet får enligt 5 kap. 5 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar inte överklagas.
I avgörandet har deltagit hovrättsråden Lars Borg, Mikael Hagelroth, referent, och Petra Bergman, samt tf. hovrättsassessorn Hanna Wallin.
Föredragande har varit Frida Jakobsson.
Sandvikens kommun Västra Gästriklands samhällsbyggnadsnämnd 811 80 Sandviken
K.T.
Överklagande av Länsstyrelsens beslut den 18 november 2024 i ärende 4539-2024 gällande överprövning av kommuns beslut om strandskyddsdispens för tillbyggnad, A i Sandvikens kommun; nu fråga om avvisning
Mark- och miljödomstolen avvisar överklagandet.
Den 30 maj 2024 beslutade Västra Gästriklands samhällsbyggnadsnämnd (nämnden) att bevilja K.T. strandskyddsdispens för tillbyggnad och ändrad användning av en bastu på fastigheten A. Den 18 november 2024 beslutade Länsstyrelsen Gävleborgs län (länsstyrelsen) att upphäva nämndens beslut med motiveringen att åtgärden inte är förbjuden enligt 7 kap. 15 § miljöbalken och därför inte kräver strandskyddsdispens.
Nämnden har överklagat länsstyrelsens beslut.
Nämnden har yrkat att mark- och miljödomstolen upphäver länsstyrelsens beslut och fastställer nämndens beslut om strandskyddsdispens. Till stöd för sin talan har nämnden i huvudsak anfört följande.
Länsstyrelsen skriver i sin motivering att ett nytt bostadshus inte kan anses utgöra en kompletterande åtgärd till huvudbyggnaden. Det saknas i länsstyrelsens beslutsmotivering dock ett resonemang kring den ändrade användningen av bastun och dess påverkan på hemfridszonen. En ändring av byggnadens användningssätt till fristående bostad utökar hemfridszonen varför åtgärden är förbjuden. Däremot är området redan lagligen ianspråktaget genom dispens med tomtplatsavgränsning från 2010 varför det finns särskilda skäl att beviljat strandskyddsdispens.
Länsstyrelsen har även fattat ett annat beslut som rör samma fastighet och likadana åtgärder men där kommit fram till en annan slutsats utan att motivera varför den gör olika bedömningar i de två ärendena. Otydligheten och motsägelserna i dessa beslut försvårar kommunens bedömningar i framtiden.
Ett beslut får överklagas av den som beslutet angår, om avgörandet gått denne emot (16 kap. 12 § första stycket 1 miljöbalken).
Det mark- och miljödomstolen har att ta ställning till är om länsstyrelsens beslut kan sägas ha gått nämnden emot utifrån de intressen den har att företräda. I praxis har kommuner i ärenden rörande strandskyddsdispens tillerkänts klagorätt med hänvisning till att naturvård är såväl en statlig som kommunal angelägenhet. Ett krav för klagorätt har dock varit att det överklagade beslutet vid en rättslig bedömning kan sägas utgöra någon form av ingrepp i ett naturvårdsintresse eller att beslutet på något annat sätt går emot de allmänna intressen som kommunen har att bevaka (se MÖD 2008:33).
I nu aktuella fall har nämnden beslutat att bevilja K.T. strandskyddsdispens för tillbyggnad och ändrad användning av en bastu. Dispensbeslutet har inte förenats med några begränsningar eller villkor till skydd för naturvården, allemansrätten eller något annat allmänt intresse. Länsstyrelsens beslut att strandskyddsdispens inte behövs innebär därmed inte något ingrepp i ett allmänt intresse jämfört med nämndens beslut. Den ansökt åtgärden kommer att få samma påverkan på naturvården och allemansrätten utifrån länsstyrelsens beslut som utifrån nämndens beslut. Mark- och miljödomstolen bedömer därför att länsstyrelsens beslut inte kan anses ha gått nämnden emot utifrån de intressen den har att företräda. Överklagandet ska därför avvisas.
se bilaga 1 (MMD-11) Överklagande senast den 9 januari 2025. Prövningstillstånd krävs.
Anna Uddenberg Kristoffer Hallberg
__________________ I domstolens avgörande har deltagit rådmannen Anna Uddenberg, ordförande, och tekniska rådet Kristoffer Hallberg. Föredragande har varit tingsnotarien Gesine Åström.