MÖD 2026:1

Avverkningsanmälan ----- Mark- och miljööverdomstolen har funnit att underlaget i målet inte är tillräckligt för att kunna ta ställning till vilka arter som påverkas av anmäld avverkning och därför återförvisat målet till Skogsstyrelsen för fortsatt behandling. Domstolens överprövning har försvårats av att Skogsstyrelsen avstått från att fatta ett formellt och motiverat beslut där myndighetens överväganden framgår samlat. (Se även mål nr M 9328-24.)

Umeå tingsrätts, mark- och miljödomstolen, dom 2024-04-08 i mål nr M 3525-23, se bilaga A

1 Norrbottens Ornitologiska Förening

2 Sveriges Ornitologiska Förening BirdLife Sverige

R.A

Ombud: P.B

Avverkningsanmälan på fastigheten X (tidigare Y) i Piteå kommun

1 Mark- och miljööverdomstolen undanröjer mark- och miljödomstolens dom och Skogsstyrelsens beslut att avsluta ärende nr A 48688-2023 utan åtgärd samt återförvisar ärendet till Skogsstyrelsen för fortsatt behandling.

2 Mark- och miljööverdomstolen förordnar, till dess Skogsstyrelsen avgjort ärendet eller förordnat på annat sätt, att avverkning och därmed sammanhängande skogsbruksåtgärder enligt anmälan i Skogsstyrelsens ärende nr A 48688-2023 inte får vidtas på fastigheten X i Piteå kommun.

Norrbottens Ornitologiska Förening och Sveriges Ornitologiska Förening BirdLife Sverige har yrkat att Mark- och miljööverdomstolen ska förbjuda skogsbruksåtgärder i de delar av avverkningsanmälan som utgör särskilt betydelsefull natur- och kontinuitetsskog och kärnområde för järpe och talltita samt i övrigt föreskriva skogsbruksåtgärder som bibehåller kontinuerlig ekologisk funktion för relevanta arter. De har yrkat att domstolen i andra hand ska återförvisa ärendet till Skogsstyrelsen för förnyad handläggning och anmoda Skogsstyrelsen att förelägga om kunskapsunderlag för järpe, talltita med flera arter innefattande frågan om betydande miljöpåverkan och bruten kontinuerlig ekologisk funktion riskeras.

R.A har motsatt sig ändring av mark- och miljödomstolens dom.

Norrbottens Ornitologiska Förening och Sveriges Ornitologiska Förening BirdLife Sverige har anfört bl.a. följande.

Skogsstyrelsen har inom processen för godkännande av avverkningsanmälan att vinnlägga sig om att de åtgärder som planeras inte hotar kontinuerlig ekologisk funktion för järpe, talltita och andra prioriterade fågelarter. Skogsstyrelsen har valt att inte begära in uppgifter för att uppfylla kunskapskravet, trots kännedom om att järpe, talltita med flera arter förekommer i området. Skogsstyrelsen har att utifrån fynd av prioriterade fågelarter utreda om den anmälda verksamheten kan genomföras i enlighet med 2 kap. 3 § miljöbalken. Så har inte skett i detta fall.

Andelen gynnsamt habitat för talltita och järpe har minskat och fragmenterats kraftigt i aktuellt område över tid. Den lokala populationen av järpe och talltita har därför sannolikt minskat avsevärt. Avverkningsområdet måste därmed anses vara av betydelse för den kontinuerliga ekologiska funktionen för dessa arter på lokal nivå. Verksamhetsutövaren måste därmed föreläggas att utreda hur det planerade skogsbruket i området kan säkerställa den kontinuerliga ekologiska funktionen för respektive art. Det krävs med all sannolikhet försiktighetsåtgärder för att den störning som den anmälda åtgärden kan leda till inte ska försvåra arbetet med att återupprätta populationerna av järpe och talltita till en tillfredsställande lokal nivå. Förutom en smal kantzon kommer den planerade avverkningen att genomföras utan hänsyn till berörda arter.

Skogsstyrelsens avsaknad av beslut kring hänsyn som behövs åsidosätter järpens och talltitans behov av skydd för sin livsmiljö och sina fortplantningsområden. Områdets ekologiska funktion för arterna kommer att påverkas mycket negativt om mark- och miljödomstolens beslut står fast, vilket står i strid med artskyddsförordningen (bl.a. 4 § första stycket 4) och innebär därmed ett brott mot gällande artskydd enligt miljö balken. Sverige bryter därigenom mot EU-lagstiftningen och rättspraxis från EU domstolen avseende svensk naturvårdslagstiftning.

Observation av tretåig hackspett i nära anslutning till området (sannolikt revir) har nyligen rapporterats i Artportalen.

Föreningarna har gett in ytterligare utredning i Mark- och miljööverdomstolen.

R.A. har anfört bl.a. följande.

Sveaskog gör alltid en naturvärdesbedömning av en skog som är mogen för avverkning. I det aktuella fallet har skogen inga höga naturvärden utan är en ordinär produktionsskog. Vid fältbesök av såväl planerare som ett par naturvårdsspecialister är det dessutom tydligt att skogen inte är en flerskiktad sumpskog, vilket även framgår av SLU:s markfuktighetskarta. Förutom den kantzon som kommer sparas som hänsyn i området norr om vägen utgörs hela skogen av fastmark med god bärighet. Kantzonen lämnas mot myren och instruktionen till avverkningslaget kopplat till området lyder “En utglesning utförs med ett uttag på endast 30 till 40 procent av träden. Stor hänsyn tas till underväxt av sälg, rönn men även dungar av små granar lämnas. Minst 10 högstubbar tillkapas och lämna även 3 till 5 fällda träd för att skapa döda ved. Området får endast avverkas efter instruktion på plats i området”. Detta är att betrakta som en naturvårdande skötselåtgärd som på sikt kommer att gynna såväl järpe som talltita. Skulle skogen lämnas orörd kommer den uppväxande granen att ta över och kväva lövträden.

Då detta inte är en flerskiktad sumpskog lämplig för till exempel järpe, är det felaktigt att påstå att en avverkning fragmenterar landskapet och förstör den kontinuerliga ekologiska funktionen för järpe (och talltita). Detta kan endast vara sant om skogen utgör en skogstyp som dessa arter föredrar. Tvärtom kommer lämnandet av kantzonen och åtgärderna i området norr om vägen att på sikt skapa en sammanbindning för dessa arter i landskapet.

Hänsynen beskrivs sammanfattande i avverkningsanmälan men preciseras i det så kallade traktdirektiv som avverkningslaget följer. Traktdirektivet har alltid en högre detaljeringsgrad då det är viktigt att planerade åtgärder utförs korrekt. Den tillkom mande informationen i Sveaskogs förra yttrande kom från traktdirektivet. Förutom skillnader i detaljeringsgrad förekommer inga motsättningar mellan avverknings anmälan och direktivet. Skogsstyrelsen har inte heller begärt in en kompletterande beskrivning i ärendet.

Skogsstyrelsen har således gjort rätt bedömning att den tänkta avverkningen på ca 2,4 hektar inte kommer att påverka fågelarternas möjlighet till bibehållen populationsnivå i området. Förutom ett oprecist fynd av "tretåig hackspett i nära anslutning till området" har inget nytt framkommit i överklagandet till Mark- och miljööverdomstolen.

R.A har gett in ytterligare utredning i Mark- och miljööverdomstolen, bl.a. bilder från avverkningsområdet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört bl.a. följande.

De aktuella arterna talltita och järpe är rödlistade nationellt som nära hotade, men är betydligt talrikare i norra än i södra Sverige. Talltitan, som har minskat mycket i södra Sverige men i betydligt mindre grad i Norrbottens län, är fortfarande en vanlig fågel i tall- och granskogar i länet. I Piteå kommun finns många observationer av talltita inrapporterade i Artportalen de senaste tio åren, framför allt i kustområdet. Det beror förmodligen på att det där också finns flest ornitologer. Länsstyrelsen bedömer att arten än så länge är relativt vanlig i Piteå, men har inte underlag för att bedöma den lokala populationsutvecklingen.

Järpen har minskat i Sverige men är fortfarande en ganska vanlig art i granskog med lövinslag i större delen av Norrbottens län. Länsstyrelsen bedömer dock utifrån fynden från de senaste tio åren i Artportalen att arten är mindre vanlig i Piteå, men har inte underlag för att bedöma den lokala populationsutvecklingen.

Sveaskog som har anmält avverkningarna anger i sitt yttrande ett antal skyddsåtgärder för att minimera påverkan på dessa två arter. I det mindre avverkningsområdet i norr kommer en skyddszon att sparas mot våtmarksområdet, ett uttag sker av endast 30 40 % av träden, stor hänsyn kommer att tas till underväxt av sälg och rönn (vilket tolkas som att de kommer att sparas), liksom dungar av smågranar. Högstubbar ska skapas och några fällda träd lämnas kvar. I det större området söder om vägen anges att alla rönnar och sälgar ska lämnas kvar om möjligt, de grövsta lövträden ska sparas liksom tallar med naturvärdeskaraktär. Minst 10 högstubbar per hektar ska lämnas.

Länsstyrelsen delar Sveaskogs uppfattning att talltita och järpe i detta fall kan bibehålla populationsnivåerna i området, under förutsättning att de angivna skyddsåtgärderna genomförs. Länsstyrelsen anser därmed att den planerade avverkningen inte kommer att utgöra en störning som riskerar att påverka populationerna av talltita och järpe på lokal eller regional nivå. Detta under förutsättning att avverkningen genom förs utanför arternas häckningsperiod

Att en fågelart är rödlistad samtidigt som den kan ha en starkare stam regionalt än vad rödlistningen visar nationellt, innebär inte att färre eller inga skyddsåtgärder behöver genomföras i regioner där arten har bättre status. Skyddsåtgärder behöver därför genomföras inom allt skogsbruk oavsett geografiskt läge i Sverige. När det gäller fåglar och skogsbruk räcker det inte att långsiktigt anpassa avverkningar och andra skogsbruksåtgärder för ett enskilt litet område. Speciellt när det gäller arter med stora revir som kan omfatta ett flertal skogsfastigheter, är det väsentligt att bedömning görs utifrån ett landskapsperspektiv.

För att kunna kombinera skogsbruk och artskydd för fåglar behövs förebyggande strategier med angivna skyddsåtgärder som tillämpas generellt, i stället för att varje avverkning eller annan skogsbruksåtgärd som berör skyddsvärda arter behöver granskas vid varje enskilt fall. Detta är något som EU också har pekat på för att artskyddet för fåglar ska kunna upprätthållas på sikt. De artvisa vägledningar för fåglar som tagits fram av Sveriges lantbruksuniversitet och Skogsstyrelsen gemensamt redovisar sådana skyddsåtgärder. Dessa vägledningar ska vara levande dokument som revideras när nya viktiga fakta tillkommit för en enskild art.

För att kunna bedöma förekomsten av en art och om det finns kvar lämpliga livs miljöer, så att gynnsam bevarandestatus och kontinuerlig ekologisk funktion för arten kan upprätthållas lokalt, krävs ett gediget kunskapsunderlag. Detta kunskapsunderlag kan ofta bara fås genom kompletterande inventeringar i fält som, beroende på artens storlek på revir, bör omfatta inte bara den enskilda fastigheten utan också närliggande områden.

Länsstyrelsen ställer med stöd av miljöbalken höga krav på andra verksamhetsutövare och exploatörer att inkomma med tillräckligt bra kunskapsunderlag för att påverkan från verksamheten på olika skyddsvärda arter ska kunna bedömas. Skogsbruket omfattas av både miljöbalken och skogsvårdslagen, varför det inte bör vara någon skillnad på vilka krav som kan ställas. Frågan om mindre, privata skogsägare ska förutsättas ha den kunskapen eller om myndigheter som Skogsstyrelsen bör ha och bidraga med detta är något som artskyddsutredningen (Skydd av arter vårt gemen samma ansvar, SOU 2021:51) har belyst närmare.

I ett stort och glesbefolkat län som Norrbotten finns förhållandevis få fynd av fåglar rapporterade i Artportalen. Samtidigt skiljer den automatiska handläggningen hos Skogsstyrelsen ut avverkningsanmälningar för manuell handläggning först om ett fynd har höga häckningskriterier. Detta medför sammantaget att bara en bråkdel av revir för häckande fåglar uppmärksammas. Det i sin tur innebär att även fågelarter som idag är relativt vanliga i länet och som påverkas av rationellt skogsbruk och omfattas av artvisa vägledningar för hänsynsåtgärder, kontinuerligt kommer att minska. De flesta reviren förblir nämligen av dessa skäl oupptäckta och inga skyddsåtgärder vidtas. Det borde därför vara en stor fördel för artskyddet om skyddsåtgärder för olika fågelarter regelbundet vidtas när miljöförhållandena i ett skogsbestånd indikerar att de kan finnas, i stället för att häckningsfynd måste vara dokumenterade. Det innebär också att en population har möjlighet att öka då det kommer att finnas lämpliga miljöer tillgängliga även i framtiden.

Skogsstyrelsen har anfört bl.a. följande.

Bedömningen i nollbeslutet att artskyddsförordningen inte aktualiseras kvarstår. Uppgifterna gällande tretåig hackspett “i nära anslutning området” är nya men är för oprecisa för att påkalla någon åtgärd.

Det bestrids inte att arterna järpe och talltita förekommer i området men bedömningen är att det inte finns behov av att inhämta mer uppgifter inom det avverkningsanmälda området. Utifrån tillgängliga data på nationell, regional och lokal nivå (populations trender för utpekade fågelarterna) görs bedömningen att artskyddsförordningen inte aktualiseras av den anmälda åtgärden.

Föreningarna har formulerat sina yrkanden på ett sådant sätt att den enda rimliga tolkningen är att Skogsstyrelsen ska förelägga sökanden att genomföra inventeringar av fågelarter och göra bedömningar på angränsande fastigheter, utanför anmälarens innehav. Ytterligare kunskapsinhämtning inom det anmälda området skulle inte tillföra något för bedömningen om åtgärden påverkar den kontinuerliga ekologiska funktionen för de utpekade fågelarterna talltita och järpe. Myndigheten ställer sig dessutom frågande till det rättsliga stödet för ett föreläggande om inventering på tredje mans fastighet och önskar vägledning.

Mark- och miljööverdomstolen har i detta mål att pröva om förbuden i 4 § artskydds- förordningen (2007:845) aktualiseras för den avverkning som har anmälts till Skogs styrelsen.

Enligt 4 § första stycket artskyddsförordningen är det, såvitt nu är av intresse, för bjudet att avsiktligt förstöra eller skada vilda fåglars bon eller ägg (punkten 2) och att avsiktligt störa vilda fåglar, särskilt under deras häcknings- och uppfödningsperiod, om inte störningen saknar betydelse för att bibehålla populationen av fågelarten på en tillfredsställande nivå eller återupprätta populationen till den nivån (punkten 4). Av praxis framgår att en tillfredställande nivå bör vara en nivå som innebär att en fågelart långsiktigt kan finnas kvar inom sitt naturliga utbredningsområde. I den bedömningen behöver lokala förekomster och regional status beaktas i förhållande till förekomsten på nationell nivå. (Se MÖD 2024:24 och Mark- och miljööverdomstolens domar den 9 februari 2023 i mål nr M 11988-21 och den 4 november 2025 i mål nr M 4863-25.)

Av 2 kap. 1 § miljöbalken följer att alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd är skyldiga att visa att hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken iakttas. I 2 kap. 2 § miljöbalken uppställs krav på verksamhetsutövaren att skaffa sig den kunskap som behövs med hänsyn till verksamhetens art och omfattning för att skydda miljön mot skada eller olägenhet, det så kallade kunskapskravet. Kunskapen ska finnas innan åtgärden vidtas (se prop. 1997/98:45 del 1 s. 211 och del 2 s. 14). Kraven gäller i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem, se 2 kap. 7 § miljöbalken. Artskyddsförordningen är att se som en precisering av de allmänna hänsynsreglerna när det gäller skydd av arter (se t.ex. MÖD 2013:13). Verksamhetsutövaren avseende en avverkning måste således kunna redogöra för miljökonsekvenserna av sitt handlande vilket innefattar hur åtgärden påverkar skyddade arter. Med utgångspunkt i den kunskapen ska verksamhetsutövaren söka kompletterande information om specifika artförekomster och delge denna information till myndigheter i samband med en anmälan. Myndigheten ska vid behov hjälpa verksamhetsutövaren med förtydligande av vad som krävs. (Se Mark- och miljööverdomstolens dom den 18 augusti 2023 i mål nr M 9596-22.)

Vid prövningen av om förbuden i 4 § artskyddsförordningen aktualiseras behöver det göras en bedömning av skyddade arters förekomst i området, om dessa arter påverkas av avverkningen och vilka skyddsåtgärder som kan föreskrivas för att skada inte ska uppstå. För att göra den bedömningen krävs ett tillräckligt underlag avseende påverkan på arter. (Se t.ex. MÖD 2013:13 och Mark- och miljööverdomstolens domar den 12 juli 2021 i mål nr M 3276-20 och den 8 juni 2023 i mål nr M 293-22.)

Ansvarsfördelningen mellan verksamhetsutövaren och staten när det gäller underlaget vid en avverkningsanmälan har berörts i ett flertal utredningar (se Skydd av arter vårt gemensamma ansvar, SOU 2021:51 s. 886 ff., Stärkt äganderätt, flexibla skyddsformer och naturvård i skogen, SOU 2020:73 s. 773 f. samt Ett tydligt regelverk för aktivt skogsbruk, SOU 2024:91 s. 272 f.). Ett synsätt som redovisas är att verksamhets utövaren ansvarar för att ta fram platsspecifikt underlag om påverkan på arter och behovet av skyddsåtgärder medan Skogsstyrelsen, utifrån en samordnande funktion inom skogsbruket, ansvarar för att tillhandahålla övergripande information om arters ekologi och skyddsbehov i landskapet (se SOU 2021:51 s. 892).

I den blankett som fylls i vid en avverkningsanmälan ska uppgifter om planerad hänsyn till olika naturmiljövärden lämnas, bl.a. hänsyn till arter. Ett korrekt ifyllande av blanketten förutsätter således att verksamhetsutövaren vet var på fastigheten skyddsvärda och hänsynskrävande arter och miljöer finns. Verksamhetsutövarens redogörelse för artförekomst m.m. är dessutom en förutsättning för att Skogsstyrelsen och överprövande instanser ska kunna ta ställning till behovet av hänsyn samt om föreslagen hänsyn är relevant och tillräcklig.

I detta fall gränsar avverkningsområdet till en sjö, Ängesviken, som enligt kommun ekologens yttrande till Skogsstyrelsen har ett rikt fågelliv. Det innebär att det i detta fall kan ställas större krav på den utredning som behövs. I blanketten för avverknings anmälan har R.A. angett att kantzon mot sjö/myr ska lämnas och att döda träd samt naturliga och tillskapade högstubbar ska sparas. Någon uppgift om hänsyn till biotoper eller arter har inte redovisats i blanketten. R.A. har i Mark- och miljööverdomstolen anfört att den miljöhänsyn som framgår av avverkningsanmälan preciseras i det så kallade traktdirektivet. Traktdirektivet är inte ingivet i ärendet. Han har även anfört att fältbesök gjorts av planerare och naturvårdsspecialister. Någon dokumentation från fältbesök har inte getts in. Det har inte heller framkommit att området har inventerats med avseende på fåglar. I Skogsstyrelsens bekräftelse av anmälan anges att avverkning får påbörjas tidigast den 14 november 2023.

Länsstyrelsen har i sitt remissyttrande anfört att det saknas underlag för att bedöma populationsutvecklingen lokalt för både talltita och järpe. Samtidigt bedömer läns styrelsen att avverkningen, med angivna skyddsåtgärder, inte riskerar att påverka populationerna av talltita och järpe på lokal eller regional nivå. Det är oklart vilket lokalt respektive regionalt område som länsstyrelsen lagt till grund för sin bedömning.

Skogsstyrelsen har inte fattat ett motiverat beslut med anledning av avverknings anmälan och i sin rättidsprövning av föreningarnas överklaganden anger Skogs styrelsen att den inte har upprättat någon formell beslutshandling i ärendet.

Till skillnad mot vad som gäller i anmälningsärenden enligt 9 och 11 kap. miljöbalken behöver en myndighet enligt 12 kap. 6 § miljöbalken inte underrätta den som gjort anmälan om att anmälan inte föranleder någon åtgärd (jfr 27 § förordningen [1998:899] om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd och 23 § förordningen [1998:1388] om vattenverksamheter). Den omständigheten att Skogsstyrelsen inte ingriper inom sexveckorsfristen anses enligt praxis innebära att Skogsstyrelsen har tagit ställning till att något ingripande inte behövs med stöd av 12 kap. 6 § miljö balken. Detta ställningstagande har ansetts vara ett överklagbart beslut (se MÖD 2021:11). Konsekvensen av att Skogsstyrelsen inte motiverar sitt ställningstagande att inget ingripande krävs, är att det inte framgår hur Skogsstyrelsen har kommit fram till att tillräcklig hänsyn tagits, bland annat utifrån myndighetens egna artvisa vägledningar, hur lokal och regional population avgränsats och hur bedömningen av kontinuerlig ekologisk funktion för de aktuella arterna gjorts.

I detta fall kommer Skogsstyrelsens bedömning i stället till uttryck i olika tjänsteanteckningar varav den sista är upprättad den 15 november 2023, dvs. dagen efter det att R.A. enligt Skogsstyrelsens besked har kunnat påbörja avverkningen. Det är oklart vilken rättslig status som Skogsstyrelsen anser att dessa tjänsteanteckningar har, dvs. om de är underlag i ärendet om anmälan för samråd, om de är beslut i detta ärende eller om de är tillsynsbeslut enligt 26 kap. miljöbalken. Mark- och miljödomstolen har angett att det överklagade beslutet är Skogsstyrelsens beslut den 15 november 2023. Det torde vara Skogsstyrelsens tjänsteanteckning som avses. Av tjänsteanteckningarna, som i flera fall upprättats med anledning av att uppgifter om artobservationer inkommit i ärendet, framgår i fråga om talltita och järpe att Skogsstyrelsen bedömer populationerna som stabila och att den planerade åtgärden inte bedöms påverka talltitans och järpens möjlighet att bibehålla nuvarande populationsstatus på lokal, regional och nationell nivå. Vidare framgår att Skogsstyrelsen till stöd för sin bedömning använt artportalen och länsstyrelsens rapport 2020:4. Av anteckningarna framgår det dock inte hur Skogsstyrelsen har kommit fram till att tillräcklig hänsyn tagits, hur lokal och regional population avgränsats och hur bedömningen av kontinuerlig ekologisk funktion för de aktuella fågelarterna talltita och järpe gjorts.

Som framgått ovan åligger det verksamhetsutövaren att, inför anmälan om avverkning, inhämta det kunskapsunderlag som krävs för att blanketten för anmälan om avverkning ska kunna fyllas i på ett fullständigt sätt. Det är också verksamhetsutövaren som ska se till att den hänsyn som planeras faktiskt redovisas i underlaget för anmälan. Det följer av instansordningsprincipen att ett ärende ska prövas på ett fullständigt underlag av första instans. Mer omfattande kompletteringar bör inte ske i högre instans. Enligt Mark- och miljööverdomstolen är det på befintligt underlag inte möjligt att ta ställning till vilka arter som påverkas av den anmälda avverkningen och det går därmed inte heller att bedöma om föreslagna skyddsåtgärder är relevanta och tillräckliga. Bedömningen försvåras av att verksamhetsutövaren angett vissa skyddsåtgärder i avverkningsanmälan medan andra finns i traktdirektivet som inte är en del av anmälnings ärendet. Den omständigheten att Skogsstyrelsen har avstått från att fatta ett formellt och motiverat beslut där myndighetens överväganden i ärendet framgår samlat, utan i stället har gett uttryck för sin bedömning i flera tjänsteanteckningar med delvis oklar rättslig status, försvårar också domstolens prövning. Sammantaget går det inte att bedöma avverkningens förenlighet med 4 § artskyddsförordningen. Mot den bak grunden är det heller inte möjligt att ta ställning till föreningarnas yrkanden. Målet ska därför återförvisas till Skogsstyrelsen för fortsatt behandling.

Mark- och miljööverdomstolen förordnar, till dess Skogsstyrelsen avgjort ärendet eller förordnat på annat sätt, att avverkning och därmed sammanhängande skogsbruksåtgärder enligt anmälan inte får vidtas.

Domen får enligt 5 kap. 5 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättsråden Malin Wik och Li Brismo, referent, tekniska rådet Torbjörn Johansson samt hovrättsrådet Elisabeth Hartley.

Föredragande har varit Elin Fockström Haubitz.

1 Norrbottens Ornitologiska Förening c/o Ulf Öhman Kompanivägen 35 974 44 Luleå

2 Sveriges Ornitologiska Förening Birdlife Sverige Stenhusa Gård Lilla Brunneby 106 386 62 Mörbylånga

R.A.

Ombud: J.L.

Beslut av Skogsstyrelsen den 15 november 2023 i ärende nr A 48688-2023

Åtgärder med anledning av avverkningsanmälan på fastigheten X (tidigare Y) i Piteå kommun

Mark- och miljödomstolen avslår överklagandet.

R.A. anmälde den 3 oktober 2023 en föryngringsavverkning om 2,8 ha på del av fastigheten Y i Piteå kommun (numera X efter genomförd fastighetsbildningsåtgärd). I anmälan beskrevs den hänsyn som skulle tas genom att lämna kvar skyddszon mot sjö/myr, döda träd samt naturliga och tillskapade högstubbar. Under handläggningen vid Skogsstyrelsen inkom uppgifter om att avverkningen berör olika fågelarter. Skogsstyrelsen bedömde i olika anteckningar och sammanställningar i ärendet, senast den 15 november 2023, att det inte behövdes några åtgärder eller ytterligare utredning med anledning av artskyddet.

Sveriges Ornitologiska Förening Birdlife och Norrbottens ornitologiska förening (föreningarna) har överklagat Skogsstyrelsens beslut att inte vidta några åtgärder till mark- och miljödomstolen.

Föreningarna har yrkat att domstolen ska återförvisa ärendet till Skogsstyrelsen för fortsatt handläggning. De har även yrkat att domstolen intermistiskt ska förbjuda vidare skogsbruksåtgärder i enlighet med den avverkningsanmälan som lämnats in.

Mark- och miljödomstolen avslog begäran om intermistiskt förbud i ett beslut den 7 december 2023.

Föreningarna har anfört i huvudsak följande.

Skogsområdet i avverkningsanmälan ligger i direkt anslutning till en värdefull våtmark som heter Ängesviken. Området är välbesök och fågelfaunan i skogsområdet är välinventerat. Under häckningstid återfinns bl.a. de prioriterade arterna talltita, järpe, gråspett och spillkråka, sannolikt även pärluggla. De regelbundna fynden tyder på att arterna har revir och häckar i området. Vad gäller specifikt spillkråkan har den observerats i anslutning till den avverkningsanmälda skogen med minst tretton observationer med häckningskriterier, vilket med största sannolikhet innebär att den häckar i området och att anmält område är en del av artens revir.

Skogen som omger sjön i söder har under lång tid fragmenterats av upprepade skogsavverkningar. I dagsläget omges skogen på södra sidan av en sumpskog som är klassad som fuktskog (alsumpskog) där al och björk dominerar med mer än 70%. I det aktuella området finns ett större inslag av flerskiktad granskog i sumpskogen och även där denna övergår i fastare mark. Sumpskogen söder om sjön omfattar ca 12 ha. Utöver detta återstår ca 10 ha sammanhängande kontinuitetsskog (skog som aldrig kalavverkats) på södra sidan. Åldern på denna uppskattas till drygt 110 år utifrån observationer och punkter från den översiktliga skogsinventeringen. Denna utgörs till största delen av gradominerad skog, men även barrblandskog och lövblandad barrskog finns kvar. Det ca 22 ha stora kvarvarande skogsområde med stort inslag av flerskiktade och till stor del blöta/fuktiga skogstyper utgör mycket viktigt habitat för främst järpe och talltita.

Som framgår av ingivna figurer återstår endast brutna länkar av tidigare sammanhängande kontinuitetsskogsområde. Sannolikt var marken tidigare också betydligt blötare och utgjorde ett större sumpskogsområde som dikats ut. Detta styrks av att de återstående områdena är klassade som sumpskogar (fuktskog) samt studier av markfuktighetskarta över området. Totalt har ca 20 ha av denna skog avverkats de senaste 20 åren, varav drygt hälften de senaste 2 3 åren. Sannolikt har detta drabbat populationerna av järpe och talltita avsevärt, då det är sannolikt att huvuddelen av de 20 hektaren tillsammans med de 10 hektar som nu återstår av sumpskog tidigare utgjorde en enhet där arterna kunde sprida sig. I dagsläget återstår alltså totalt endast drygt 20 hektar som kan sägas utgöra lämpliga habitat för talltita, järpe m.fl.

Det kan konstateras att förhållandena för sumpskogsgynnade arter som järpe och talltita över tid har minskat betydligt på den lokala skalan. Arterna har relativt stora revir, järpe minst 25 ha och talltita 10 20 ha, vilket precis uppfylls i nuvarande läge. Den lokala populationen i detta område lever således under stark press av minskande lämpliga habitat.

Utifrån de ekologiska kraven för järpe och talltita så är kombinationen av äldre och flerskiktad grandominerad skog i fuktig miljö mycket gynnsam. Båda arterna är ortstrogna och förekommer i sina revir i regel året runt, även om talltitan kan röra sig mera under vintern.

Talltitan bedöms, utifrån bifogat material som tagits ur Fåglarna i Sverige antal och förekomst, vara tämligen allmän och järpen sparsam i Norrbottens län. Utvecklingen för talltitan är dyster och för Norrbottens län konstateras en årlig minskning av 2,5 % under den senaste 20-årsperioden. Detta enligt uppgifter som bygger på beräkningar från Svensk Fågeltaxering av Lunds universitet. Andelen gynnsamt habitat för talltita och järpe har minskat och fragmenterats kraftigt i aktuellt område över tid. Den lokala populationen av järpe och talltita har därför sannolikt minskat avsevärt. Avverkningsområdet måste därmed anses vara av betydelse för den kontinuerliga ekologiska funktionen (KEF) för dessa arter på lokal nivå. Verksamhetsutövaren måste därmed föreläggas att utreda hur det planerade skogsbruket i området kan säkerställa KEF för respektive art. Det krävs med all sannolikhet försiktighetsåtgärder för att den störning som den anmälda åtgärden kan leda till inte ska försvåra arbetet med att återupprätta populationerna av järpe och talltita till en tillfredsställande lokal nivå. Förutom en smal kantzon kommer den planerade avverkningen att genomföras utan hänsyn till berörda arter.

Skogsstyrelsen har juridisk skyldighet att vid enskilda avverkningsärenden bedöma huruvida KEF kommer att bibehållas om avverkningen genomförs med respektive utan föreskriven hänsyn. Detta slogs fast i de förenade målen C-473/19 och 474/19 Skydda skogen, som utgör prejudikat för Skogsstyrelsen att följa. EU-domstolen har i samma mål klargjort att skogsbruksåtgärder bör grundas på en förebyggande strategi, där hänsyn tas till behovet av att bevara de berörda arterna. Skogsstyrelsens beslut gällande A 48688-2023 bortser från fakta och från arternas ekologiska krav och följer inte myndighetens vägledning för skogsbruk i relation till respektive art.

De åberopar avgöranden som visar vilken hänsyn som behöver tas (se Mark- och miljööverdomstolens [MÖD] avgörande i målen M 9596-22, M 4238-23, M 4248- 23 och M 4258-23, Mark- och miljödomstolen i Östersunds domar i målen M 2378- 22, M 3606-22, M 3829-22 och M 2399 2401-23, Mark- och miljödomstolen i Vänersborgs mål M 5493-22 och Nacka tingsrätts dom i mål M 3973-23).

Vad Skogsstyrelsen framfört vid domstolen angående antal och förekomst av samt populationsutveckling för järpe och talltita motsäger egentligen ingenting i den argumentation som förts fram ovan. Exakta tätheter och hur många observationer som har rapporterats över tid av respektive arter är tämligen irrelevant för vad domstolen har att besluta om, nämligen huruvida Skogsstyrelsen har fattat ett beslut grundat på vederhäftiga underlag och samtidigt tagit i beaktande vilken påverkan som den planerade avverkningen kan komma att få på de lokala populationerna av förekommande arter. Skogsstyrelsens argumentation är emellertid felaktig i fråga om tätheten av individer i de redovisade länsvisa beräkningarna som de lämnat in. Dessa är nämligen beräknade utifrån arealen skog i respektive län. Det bör också påpekas att Artportalen inte kan användas som stöd för bedömning av populationsstatus eller förändring av densamma, då rapporteringen i nämnda databas sker helt spontant och utan någon systematik.

Skogsstyrelsen har yttrat sig i målet efter att domstolen har begärt att Skogsstyrelsen ger in det material som ligger till grund för bedömningen avseende populationen av talltita och järpe. Skogsstyrelsen har anfört i huvudsak följande.

Sedan Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen gemensamma tolkning av förändringarna i 4 § artskyddsförordningen om fridlysta fåglar i samband med skogsbruk (Naturvårdsverkets dnr Nv-04718-22) implementerades den 1 oktober 2022 utgör bedömningen av (KEF) endast en del av den bedömning som ska göras. Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen har dragit slutsatsen att "En tillfredsställande nivå bör vara en nivå som innebär att en fågelart långsiktigt kan finnas kvar inom sitt naturliga utbredningsområde. Bedömningen av lokala förekomster och regional status behöver beaktas i förhållande till förekomsten på nationell nivå."

Med det underlag som finns att tillgå gällande fåglars populationer har Skogsstyrelsen gjord bedömningen att "regional nivå" kan anses vara i storleksordningen län, och för "lokal nivå" är Piteå kommun en rimlig avgränsning. Skogsstyrelsen anser inte att den lokala nivån kan vara så begränsad som till trakt.

Ur det underlag som föreningarna bifogat överklagandet framgår att talltita och järpe är vanliga fåglar till antalet. Talltita är tämligen "allmänt förekommande", järpen är “sparsamt förekommande”. I underlaget är populationstäthet redovisad individer/km2 på hela länet. Tätheten är beräknad på en areal som inte är representativ för förväntad rumslig förekomst av järpe eftersom delar av Norrbotten består av ex kalfjäll. Ett utsök baserat på biotoper där järpe kan förekomma, utifrån marktäckedata för barrskog och barrblandskog, visar att uppskattningsvis 33% av arealen inte kan hysa ett lämpligt habitat för järpe. Detta antagande bekräftas av de observationer som är gjorda av järpe.

Populationstätheten som klaganden hänvisar till är därmed att betrakta som underskattad för järpe. Populationen för järpe har fluktuerat sedan 1990-talet. För slutsatserna, att arterna talltita och järpes populationstrender på regional och lokal nivå skulle vara negativa, finns det över tid, inget statistiskt säkerställt underlag för vilket också framgår av en ingiven rapport Hur går det för fåglarna i Norrbotten från Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Klaganden menar i sin skrivelse att "Avverkningsområdet måste därmed anses vara av betydelse för den kontinuerliga ekologiska funktionen (KEF) för dessa arter på lokal nivå". I det direkta närområdet är järpe observerad 146 gånger från 35 fyndplatser vid 83 olika tillfällen och talltita är observerad 335 gånger från 53 fyndplatser vid 108 tillfällen mellan 2000-2023, observationerna framgår av det ingivna underlaget från Artportalen.

Skogsstyrelsens bedömning är att den planerade åtgärden inte påverkar arternas möjlighet till att bibehålla en tillfredsställande populationsnivå på nationell, regional eller lokal nivå.

Frågan i målet är om Skogsstyrelsen borde ha inhämtat mer utredning eller vidtagit andra åtgärder avseende det avverkningsanmälda området med hänsyn till artskyddet för vilda fåglar.

En anmälan om skogsavverkning ska, enligt 6 § förordningen (1998:904) om anmälan för samråd, ses som en anmälan för samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken. Skogsstyrelsen får vid ett samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken förelägga den anmälningsskyldige att vidta de åtgärder som behövs för att begränsa eller motverka skada på naturmiljön. Om sådana åtgärder inte är tillräckliga och det är nödvändigt för skyddet av naturmiljön får Skogsstyrelsen förbjuda verksamheten. En verksamhet eller åtgärd som ska anmälas för samråd får påbörjas tidigast sex veckor efter det att anmälan har gjorts, om inte tillsynsmyndigheten medger något annat. Av 26 kap. 9 § miljöbalken följer vidare att Skogsstyrelsen även därefter, inom ramen för tillsynsverksamheten, kan besluta om förelägganden och förbud.

Vid bedömningen av behovet av skyddsåtgärder ska de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken beaktas. I artskyddsförordningen (2007:845) finns regler om fridlysning som innebär ett särskilt skydd för vissa där utpekade arter. Artskydds- förordningen kan betraktas som en precisering av vad som kan följa av de allmänna hänsynsreglerna.

Enligt 4 § första stycket 4 artskyddsförordningen är det förbjudet att avsiktligt störa vilda fåglar, särskilt under deras häcknings- och uppfödningsperiod, om inte störningen saknar betydelse för att a) bibehålla populationen av fågelarten på en tillfredsställande nivå, särskilt utifrån ekologiska, vetenskapliga och kulturella behov, eller b) återupprätta populationen till den nivån.

En tillfredsställande nivå bör vara en nivå som innebär att en fågelart långsiktigt kan finnas kvar inom sitt naturliga utbredningsområde. Bedömningen av lokala förekomster och regional status behöver beaktas i förhållande till förekomsten på nationell nivå. En negativ påverkan på en livsmiljö för en fågelart kan utgöra en förbjuden störning. Exempel på omständigheter som kan tala för att nivån inte kan anses vara tillfredsställande är att den aktuella fågelarten är nationellt rödlistad eller förekommer i bilaga 1 till fågeldirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG av den 30 november 2009 om bevarande av vilda fåglar). Bedömningen av om en åtgärd utgör en störning som kan komma att påverka populationsnivån till att inte vara tillfredsställande måste göras från fall till fall. (Se förordningsmotiven Fm 2022:5, Naturvårdsverkets och Skogsstyrelsens gemensamma tolkning av förändringarna i 4 § artskyddsförordningen om fridlysning av fåglar i samband med skogsbruk och MÖD:s avgörande den 9 februari 2023 i mål M 11988-21).

Föreningarna har framför allt anfört att talltita och järpe förekommer i området, men även fört fram att detsamma gäller för spillkråka, gråspett och sannolik pärluggla.

Vad gäller talltita, järpe, gråspett och pärluggla är underlaget avseende förekomsten av arterna till största del oprecist. Skogsstyrelsen har dock inte i sitt ärende ifrågasatt att arterna förekommer inom det avverkningsanmälda området, varför domstolen utgår från detta. Domstolen noterar att fastighetsägaren har åtagit sig att lämna en skyddszon mot sjö och myr, döda träd samt naturliga och tillskapade högstubbar. Med tanke på vad som framkommit om skogens karaktär får det även med dessa försiktighetsmått förutsättas att avverkningen skulle påverka dessa arters livsmiljöer och utgöra en störning.

Vad gäller talltita och järpe är dessa upptagna som nära hotade i den svenska rödlistan (Rödlistade arter i Sverige 2020). Järpe finns också upptagen på fågeldirektivets bilaga 1. Även den av föreningarna åberopade bevisningen talar för att arterna, framförallt järpe, i delar av Sverige har en låg population. Enligt domstolens mening talar utredningen sammantaget för att arterna inte har populationer på en tillfredställande nivå.

Frågan är då om störningen av den planerade avverkningen saknar betydelse för att återupprätta populationerna till en tillfredställande nivå. Skogsstyrelsen har bedömt att arterna på regional och lokal nivå är stabila. Enligt domstolens mening ger det underlag som Skogsstyrelsen och föreningarna hänvisat till stöd för att arterna, särskilt talltita men även järpe, har förhållandevis stora populationer i de norra delarna av Sverige. Utredningen talar visserligen närmast för att det kan finnas en svagt negativ populationstrend även i de norra delarna, men enligt domstolens bedömning är det inte något som för närvarande hotar arternas regionala förekomst i dessa delar av Sverige. Vidare är det, som föreningarna framhållit, svårt att utifrån observationer i Artportalen dra slutsatser om populationsnivåer. Vad Skogsstyrelsen anfört om de många observationerna lokalt ger dock stöd för att den lokala nivån har åtminstone samma status som den regionala. Vad föreningarna har anfört om bland annat fragmenteringen av lämpliga habitat i just detta område ger inte anledning att ifrågasätta detta. Utredningen talar således för att den störning som den anmälda avverkningen innebär inte påverkar den långsiktiga utbredningen av arterna lokalt eller regionalt och därmed inte heller har någon betydelse för denna på nationell nivå. Enligt domstolens mening framstår det således som att störningen saknar betydelse för återupprättandet av populationerna av talltita och järpe till en tillfredställande nivå.

Vidare vad gäller gråspett och pärluggla så finns de visserligen i fågeldirektivets bilaga 1 men de är upptagna som livskraftiga i den svenska rödlistan. Domstolen anser inte att det har framkommit uppgifter som talar för att avverkningen skulle innebära en otillåten störning enligt artskyddsförordningen avseende dessa arter.

Mark- och miljödomstolen bedömer därmed att Skogsstyrelsen hade fog för att inte vidta några ytterligare åtgärder med anledning av skyddet för talltita, järpe, gråspett och pärluggla.

Vid Skogsstyrelsens handläggning inkom det inte några uppgifter om förekomst av spillkråka i området. Föreningarna har dock vid domstolen hänvisat till att det i Artportalen finns observationer av spillkråkan i närområdet. De flesta av dessa observationer är från år 2019 eller tidigare och den observation som gjorts i närtid, år 2023, är en otydlig uppgift om att den hörts på långt avstånd på en inexakt plats. Enligt domstolens mening är uppgifterna för gamla och inexakta för att det ska föranleda ytterligare utredning om hur den anmälda avverkningen påverkar den arten.

Mark- och miljödomstolen bedömer sammantaget att det inte har framkommit anledning att göra ytterligare artspecifik utredning i ärendet eller vidta andra åtgärder med hänsyn till skyddet för vilda fåglar. Överklagandet ska därmed avslås.

se bilaga 1 (MMD-02) Överklagande senast den 29 april 2024.

Fredrik Henriksson Karin Söderström

________________ I domstolens avgörande har rådmannen Fredrik Henriksson och tekniska rådet Karin Söderström deltagit. Föredragande har varit beredningsjuristen Jesper Kröger.