NJA 2008 not 62

A.K. ansökte om stämning i

Tingsrätten beslutade den 22 augusti 2008 att överlämna målet till HD.

Målet i HD rör frågan om skadestånd till följd av påstådda tjänstefel i domstol. För att HD skall kunna avgöra den frågan är det i målet inte nödvändigt att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen.

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) skall staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar.

Av 3 kap. 7 § samma lag framgår att talan om sådan ersättning inte får föras med anledning av beslut av HD, om inte beslutet upphävts eller ändrats. A.K. har vid upprepade tillfällen ansökt om resning beträffande HD:s beslut att inte meddela prövningstillstånd i det brottmål som ligger till grund för hans talan. HD har i samtliga fall, senast den 15 oktober 2008, avslagit ansökningarna. Bestämmelsen i 3 kap. 7 § skadeståndslagen utgör således hinder mot att ta upp käromålet till prövning i den del som det grundas på HD:s beslut att inte meddela prövningstillstånd. A.K:s talan i den delen skall därför avvisas.

HD skall enligt 3 kap. 10 § skadeståndslagen jämförd med 3 kap. 3 § RB som första instans pröva skadeståndstalan mot det allmänna på grund av fel eller försummelse i tjänsten av hovrättsråd. Talan om ersättning för fel eller försummelse av rådman skall enligt 3 kap. 10 § skadeståndslagen jämförd med 2 kap. 2 § RB tas upp av hovrätten. Dessa forumregler är absoluta och skall självmant iakttas av domstolen. HD saknar därför behörighet att pröva talan i den del den grundas på tjänstefel av rådman i Stockholms tingsrätt. Käromålet skall därför avvisas även i den delen. Eftersom tingsrätten i denna del borde ha överlämnat målet till Svea hovrätt och inte till HD bör handlingarna överlämnas till hovrätten.

Det återstår för HD att pröva den del av käromålet som grundas på tjänstefel i Svea hovrätt.

Enligt 42 kap. 5 § 1 st. andra meningen RB, som på grund av hänvisning i 57 kap. 1 § och 53 kap. 1 § samma balk skall tillämpas i rättegången i HD, får rätten genast meddela dom i målet utan att stämning utfärdas om kärandens framställning inte innefattar laga skäl för käromålet eller om detta annars är uppenbart ogrundat.

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har envar rätt till en domstolsprövning som uppfyller vissa minimikrav när det gäller hans civila rättigheter. Denna rätt förutsätter emellertid att det kan anses föreligga en reell och seriös tvist mellan parterna. Så är inte fallet om det är fråga om ett uppenbart ogrundat rättsligt anspråk (jfr Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3 uppl. s. 140 f.).

De fel och försummelser av hovrättens ledamöter som A.K. gjort gällande avser rättstillämpningen i det brottmål som ligger till grund för hans talan. När det gäller rätts- och bevisfrågor räcker det emellertid inte för skadeståndsansvar att en domstol gjort en bedömning som kan ifrågasättas. Endast uppenbart oriktiga bedömningar kan betraktas som skadeståndsgrundande (jfr prop. 1972:5 s. 518, NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2000 A 2, NJA 2003 s. 527 samt NJA 2004 N 38).

HD finner mot denna bakgrund att A.K:s skadeståndstalan är uppenbart ogrundad och att tvisten således inte heller är reell och seriös i den mening som krävs för att artikel 6.1 skall vara tillämplig.

Det anförda leder till att HD, med stöd av 42 kap. 5 § 1 st. andra meningen RB jämförd med 57 kap. 1 § och 53 kap. 1 § samma balk, kan avgöra målet utan att stämning utfärdas.