NJA 2009 not 54
R.E. mot Trygg-Hansa Försäkringsaktiebolag (Trygg-Hansa) angående omprövning av trafikskadeersättning.
R.E. skadades år 1989 vid en trafikolycka. Han var vid olyckstillfället tillsvidareanställd som chaufför vid ett åkeriföretag. Skadan godkändes som arbetsskada. R.E. är förtidspensionerad på grund av skadan sedan den 1 mars 1996 och uppbär förtidspension och arbetsskadelivränta. Trygg- Hansa, i vilket bolag det vållande fordonet var trafikförsäkrat, tillerkände år 1996 R.E. ersättning för lyte och men samt kostnader och olägenheter. Parterna var överens om att R.E. vid denna tidpunkt var kompenserad för inkomstförlust genom de förmåner som utgick och skulle komma att utgå genom det allmänna. R.E. begärde härefter omprövning enligt skadeståndslagen av rätten till ersättning för inkomstförlust för tiden från och med år 1998. Bolaget ansåg att det inte fanns förutsättningar för omprövning. Trafikskadenämnden delade denna bedömning.
R.E. yrkade i
Trygg-Hansa bestred käromålet, men vitsordade yrkade belopp som skäliga i och för sig.
Genom
Trygg-Hansa överklagade domen i
R.E. yrkade – anslutningsvis – helt bifall till sin talan vid tingsrätten.
Högsta domstolen
R.E. yrkade att HD, med ändring av hovrättens dom, skulle bifalla hans i underinstanserna förda talan.
Trygg-Hansa bestred ändring.
Bolagets inställning är att den löneutveckling det är tal om i målet – mellan 2,7 procent och 4,6 procent årligen och i genomsnitt 3,76 procent per år – motsvarar en normal procentuell löneutveckling inom löntagarkollektivet samt att man vid prövningen av frågan om väsentlighetskravet är uppfyllt ska beakta löneutvecklingen varje år för sig. Några väsentligt ändrade förhållanden som berättigar till omprövning av ersättningen för inkomstförlust finns därmed inte.
Löneutvecklingen för åren 1998 t.o.m. 2004 för anställda med samma arbetsuppgifter som R.E. hade före trafikolyckan är ostridig mellan parterna.
Enligt 9 § trafikskadelagen (1975:1410) ska 5 kap. skadeståndslagen tillämpas i fråga om trafikskadeersättning. I nämnda kapitel finns bl.a. bestämmelser om skadestånd för inkomstförlust. Ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära om han inte hade skadats, inkomstunderlaget, och den inkomst som han trots skadan har eller borde ha uppnått eller som han kan beräknas komma att uppnå (1 § 2 st.). Vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust ska avräkning ske för samordningsförmån, dvs. förmån som den skadelidande med anledning av förlusten har rätt till i form av bl.a. ersättning från det allmänna (3 §). Sedan frågan om ersättning för inkomstförlust har avgjorts slutligt genom avtal eller dom kan ersättningsfrågan, enligt 5 § 1 st., omprövas om förhållanden som enligt 5 kap. låg till grund för ersättningen har ändrats väsentligt.
HD har i flera rättsfall under senare år uttalat sig om förutsättningarna för rätt till omprövning av ersättning för inkomstförlust enligt skadeståndslagen. Av rättsfallen NJA 1998 s. 807 och 2004 s. 279 framgår att såväl ändringar av den skadades samordningsförmåner som löneutvecklingen i hans tidigare yrke utgör omständigheter som kan läggas till grund för omprövning av sådan ersättning. Enligt rättsfallet NJA 2008 s. 1217 I gäller detta även för det fall att ökningarna av inkomstunderlaget ligger inom ramen för den i löntagarkollektivet gängse årliga löneökningen. Den omständigheten att det är fråga om sådan reallönehöjning som är hänförlig till den allmänna standardhöjningen i samhället ska enligt vad som framgår av samma rättsfall inte anses innebära att de ändringar som skett av inkomstunderlaget ska anses ha varit beaktade vid den tidpunkt när ersättningen fastställdes. För att den skadelidande, när löneökningen ligger inom ramen för den i löntagarkollektivet gängse årliga löneökningen, ska sakna rätt till omprövning på grund av den förändringen, måste det av domen eller avtalet framgå att den inte ska påverka skadeståndet.
I det senast nämnda rättsfallet uttalade HD vidare att man, när rent ekonomiska förändringar åberopas, till grund för väsentlighetsbedömningen bör kunna lägga samtliga förändringar av förhållanden som låg till grund för ersättningens bestämmande, om de inträtt efter det tidigare beslutet om ersättning. En rimlig utgångspunkt ansågs vara att en väsentlig ändring och därmed rätt till omprövning föreligger om förhållandena sedan ersättningen bestämdes förändrats så att samordningsförmånerna jämte i förekommande fall kvarstående inkomst och beviljad livränta understiger 90 procent av den skadelidandes inkomstunderlag.
Med denna utgångspunkt föreligger inte rätt till omprövning för R.E. med avseende på åren 1998 och 1999. Skillnaden mellan inkomstunderlaget och samordningsförmånerna uppgick emellertid år 2000 ostridigt till 21 245 kr, vilket innebär att samordningsförmånerna motsvarade 88,8 procent av inkomstunderlaget. Av det ovan sagda följer att den konstaterade löneökningen i R.E:s tidigare yrke sammanställd med utvecklingen av hans sammanlagda samordningsförmåner därmed utgör en sådan väsentlig ändring som ger honom rätt till omprövning från och med år 2000. Yrkade belopp och yrkad ränta är vitsordade. I enlighet med yrkandet – som grundas på förhållandena fram t.o.m. år 2004 – bör fastställas att livränta ska värdesäkras som om den fastställts år 2004.