NJA 2020 not 4

Domskäl Bakgrund

M.I. arbetade tidigare som musiklärare med klassisk gitarr som huvudin strument. År 1992 fick han besvär i tummar, handleder och rygg. I april 1993 anmälde han besvären till Försäkringskassan varefter en arbetsskadeutredning påbörjades. Försäkringskassan godkände den 27 april 2000 besvären som arbetsskador.

M.I. anmälde därefter arbetsskadorna till AFA Trygghetsförsäkringsaktie bolag (AFA Försäkring) som 2001 beslutade att inte betala någon försäkringsersättning till honom för ryggbesvären. M.I. begärde att beslutet skulle prövas av en särskild nämnd inom AFA Försäkring (TFA-nämnden). Nämnden avslog 2006 hans begäran om ändring. M.I. begärde då att ärendet skulle prövas av Skiljenämnden för arbetsmarknadsförsäkringar. I skiljedom den 20 december 2007 avslog skiljenämnden M.I:s talan.

M.I. väckte därefter klandertalan mot skiljedomen vid Svea hovrätt med yrkande om att skiljedomen skulle upphävas. Hovrätten avslog klandertalan den 6 april 2010.

I beslut den 27 oktober 2016 avslog Justitiekanslern M.I:s skadeståndsan- språk mot staten.

Målet i HD

M.I. väckte talan mot staten och yrkade i enlighet med vad som angetts ovan.

Eftersom den särskilda forumregeln i den numera upphävda bestämmelsen i 3 kap. 10 § skadeståndslagen var tillämplig när talan väcktes är HD behörig att som första instans pröva målet.

Parternas grunder M.I.

Till stöd för sin talan har M.I. anfört i huvudsak följande.

Staten har brustit i sina positiva förpliktelser att ge honom ett rättighets skydd. Staten har en accepterad bedömningsmarginal att organisera arbetsmarknaden på sätt som i Sverige. Det innebär bl.a. att arbetsmarknadens parter tillåts organisera olika försäkringslösningar för bl.a. arbetsskador. Staten har dock kvar skyldigheten att se till att enskildas fri- och rättigheter garanteras. Skyldigheten upphör inte oavsett vad arbetsmarknadens parter avtalar.

Staten har ett kombinerat ansvar. Hovrätten har inte prövat skiljedomen mot de rättigheter som följer av Europakonventionen. Staten har inte heller tillhandahållit ett regelverk som tillåtit hovrätten att beakta de rättigheter som följer av konventionen. Även om vissa av felen inte skulle bedömas vara överträdelser var för sig ska de i så fall bedömas kumulerat.

Han har drabbats av en arbetsskada och har genom kollektivavtal haft rätt till försäkringsersättning för den arbetsskada han har lidit. Försäkringsersättningen är att betrakta som egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Han har haft en legitim förväntan att utfå försäkringser sättningen. Ersättningen är, som en konsekvens av hur den svenska arbetsmarknaden är organiserad, alternativt att se som en ”social benefit”.

Hans rätt till egendom i form av försäkringsersättning har inskränkts genom att han inte erhållit ersättning trots sina dokumenterade ryggbesvär. Inskränkningen har inte varit proportionerlig. Därtill kommer att skiljenämndens ledamöter får anses ha varit jäviga. Jäv och en anmärkningsvärt felaktig bevisvärdering får anses innebära en uppenbart felaktig rättstillämpning.

För att ta tillvara sin rätt till försäkringsersättning har han tvingats in i ett skiljeförfarande. Under processens gång har rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen överträtts genom det jäv som förelegat hos skilje nämnden, genom den långa tidsutdräkten och genom att skiljenämnden lagt oproportionerlig vikt vid försäkringsläkarens intyg, vilket skrivits till nackdel för honom.

Skiljenämnden har utsetts av arbetsmarknadens parter, vilka äger AFA Försäkring som varit part i målet. Skiljenämnden har därmed inte varit oavhängig och opartisk. Det har också förelegat objektivt jäv, eftersom två av skiljenämndens ledamöter under skiljeförfarandet haft pågående uppdrag för arbetsmarknadens parter.

Hovrätten har vid prövningen av klandertalan avseende skiljedomen inte i tillräcklig grad beaktat hans invändningar om jäv vilket innebär att staten brustit i sina positiva förpliktelser att ge honom en rättvis rättegång. Han har därför saknat effektiva rättsmedel för att hävda sin rätt till egendom. Att staten, genom hovrätten, brustit i sin positiva förpliktelse att ge honom en rättvis rättegång utgör fel och försummelse vid myndighetsutövning.

Konstruktionen med AFA Försäkring, TFA-nämnden och skiljeprocessen innebär att staten vidare får anses ha brustit i sin positiva förpliktelse att garantera honom en rättvis rättegång inom skälig tid. Processen började med anmälan till Försäkringskassan i april 1993 och avslutades genom skiljedom den 20 december 2007. Klandermålet i hovrätten tog sedan två år, vilket är för lång tid för hand läggningen av ett sådant mål. Den relevanta tidsperioden i domstol har varit 17 år.

Preskriptionstiden för skadeståndsanspråket började löpa när intrången i processkedjan upphörde vilket skedde samma dag som hovrättens dom med delades.

Staten

Staten har anfört i huvudsak följande.

Det har inte förekommit några skadeståndsgrundande fel, försummelser eller överträdelser av Europakonventionen vid Svea hovrätts handläggning och avgörande. Staten har fullgjort sina positiva förpliktelser genom att tillhandahålla

M.I. möjligheten med klanderprocess i hovrätten enligt lagen (1999:116) om skiljeförfarande. Han har därtill haft möjlighet att få saken prövad i en ordinarie domstolsprocess. Staten har genom lagstiftning och möjligheten till klander av skiljedomen sett till att rätten till ett effektivt rättsmedel har tillhandahållits M.I.

Staten ansvarar inte för AFA Försäkrings, TFA-nämndens eller skiljenämndens handläggning och avgöranden. Handläggningen hos de myndigheter staten ansvarar för – Försäkringskassan och hovrätten – har inte varit sådan att staten kan bli skadeståndsskyldig på grund av långsam handläggning. Artikel 6 i Europakonventionen är inte tillämplig på handläggningen vid Försäkringskassan då avslagsbeslut inte har meddelats och det därför inte förelegat en reell och seriös tvist angående anspråket. Under alla förhållanden är fordran i den del den avser Försäkringskassans handläggning preskriberad eftersom ärendet avslutades 2000. Det är vidare inte visat att handläggningen vid hovrätten varit långsam på ett sätt som innebär en överträdelse av artikel 6.

Skiljenämndens ledamöter utses av Svenskt Näringsliv, LO och PTK. Var ken AFA Försäkring eller M.I. har ägt eller äger något inflytande över samman- sättningen. Hovrätten har prövat frågan om jäv. Bedömningen kan inte anses ha varit uppenbart felaktig.

Bevisning

M.I. har till stöd för sin talan åberopat viss skriftlig bevisning.

Staten har inte åberopat någon bevisning.

Rättsliga utgångspunkter

Statens ansvar enligt skadeståndslagen

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada som vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. Ansvar förutsätter att skadan på ett adekvat sätt har orsakats av en normavvikelse inom ramen för myndighetsutövning, att denna normavvikelse kan kvalificeras som oaktsam i bestämmelsens mening samt att skadan ligger inom ramen för normens skyddsändamål. Skyldigheten att utge ersättning är en reaktion på att myndighetsutövningen inte har hållit godtagbar standard, och ersättningen syftar i första hand till att reparera den skada som den felaktiga myndighetsutövningen har föranlett. (Se t.ex. ”Kezban” NJA 2013 s. 842 p. 15.)

I de fall de påstådda felen eller försummelserna avser en domstols rätts tillämpning räcker det inte för skadeståndsansvar att domstolen har gjort en felaktig bedömning av en rätts- eller bevisfråga eller kan kritiseras för sitt ställ ningstagande i en fråga där det funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. I princip anses endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen (se bl.a. NJA 2010 s. 363 p. 13).

Aktuella bestämmelser i Europakonventionen

I artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen regleras rät ten till egendom. Där anges att varje fysisk eller juridisk person ska ha rätt till respekt för sin egendom och att ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser. Begreppet ”egendom” omfattar inte bara äganderätt till fast och lös egendom av olika slag utan också begränsade sakrätter av ekonomiskt värde liksom fordringar och immateriella rättigheter. Även legitima för- väntningar om ekonomiska förmåner kan vara sådana att de får anses utgöra egendom enligt artikeln. (Se bl.a. Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i euro peisk praxis, 5 uppl. 2015, s. 571 f.)

Av artikel 6.1 i konventionen följer att var och en, vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter, ska vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Rätten till domstolsprövning enligt artikel 6.1 är inte absolut utan kan begränsas i olika avseenden. Begränsningarna måste dock tjäna ett legitimt ändamål och stå i rimlig proportion till detta ändamål. Begräns ningarna får inte heller vara så långtgående att de urholkar det centrala innehållet i den av artikeln garanterade rättigheten. (Se bl.a. Danelius, a.a. s. 183.)

Det är enligt Europadomstolens praxis möjligt att avstå från rätten till domstolsprövning genom att sluta avtal om skiljeförfarande. Skiljeförfarandet innebär således inte i sig någon kränkning av rättigheterna i artikel 6. Medlemsstaterna har vidare enligt praxis en betydande handlingsfrihet när det gäller på vilka grunder en skiljedom kan angripas. Vid bedömningen av om skiljeförfaranden är förenliga med principen om en rättvis rättegång beaktas dock den nationella regleringen av skiljeförfaranden och den kontroll som domstolarna kan utöva över dessa. (Se bl.a. Transado-Transportes Fluviais Do Sado v. Portugal , no. 35943/02, ECHR 2003-XII.)

I artikel 13 i Europakonventionen anges att den vars fri- och rättigheter enligt konventionen har kränkts ska ha rätt till ett effektivt rättsmedel. Det innebär en rätt att få ett påstående om en konventionskränkning prövat av en natio- nell domstol eller av en myndighet och få rättelse, avhjälpande eller gottgörelse vid en konstaterad överträdelse. Rätten till ett effektivt rättsmedel är ingen självständig rättighet utan ska läsas tillsammans med andra artiklar. Artikel 13 kompletterar således de artiklar i konventionen och tilläggsprotokollen som reglerar de materiella rättigheterna, genom att också kräva att det finns effektiva natio nella rättsmedel om rättigheterna kränks. (Se prop. 2017/18:7 s. 10.)

Förhållandet mellan skadeståndslagens regel och Europakonventionen

Europakonventionens rättighetsregler har betydelse inte bara som regler vid sidan av bestämmelsen om det allmännas skadeståndsansvar i 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen. När ett fel eller en försummelse har innefattat en överträdelse av Europakonventionen, har detta ansetts innebära att de begränsningar som gäller vid statens skadeståndsansvar (se p. 24) inte kunnat upprätthållas fullt ut (jfr numera 3 kap. 4 § skadeståndslagen). Konventionen inverkar också på den standard som kan krävas med avseende på myndighetsutövningen. Exempelvis kan konventionen därför medföra att i nationell rätt redan etablerade rättsprin ciper stramas upp eller modifieras till följd av kravet på en konventionskonform tolkning. (Se ”Kezban” p. 19.)

Bedömningen i detta fall

Frågan om ansvar enligt skadeståndslagen

De fel som M.I. har gjort gällande avseende hovrättens dom gäller främst bedömningen i sak och avser således rättstillämpning.

Hovrätten har prövat de grunder som M.I. har gjort gällande i klanderpro cessen. Några sådana fel eller förbiseenden som kan grunda skadeståndsansvar enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen (se p. 24 och 29) har inte förekommit vid hovrättens prövning. Någon skyldighet för staten att betala skadestånd enligt den bestämmelsen föreligger därmed inte. Vad M.I. anfört i övrigt angående hovrättens handläggning av klandertalan föranleder ingen annan bedömning.

Kränkning av egendomsskyddet

Rätten till försäkringsersättning vid arbetsskada förutsätter att vissa villkor är uppfyllda och ersättning utges först efter viss prövning. M.I. har fått en pröv ning av saken som har resulterat i bedömningen att han inte har haft rätt till begärd ersättning. Vid sådana förhållanden kan M.I. inte anses ha haft en legitim förväntan om rätt till försäkringsersättning eller annan liknande ersättning. Han har därmed inte haft någon rätt som skyddas av artikel 1 i tilläggsprotokollet till Europakonventionen och hans rätt till skydd för egendom har därmed inte åsidosatts när han efter prövning har nekats ersättning.

Rätten till en rättvis rättegång

I Sverige regleras skiljeförfaranden genom lagen om skiljeförfarande. Någon materiell överprövning av en skiljedom kan inte ske. Däremot kan skiljedomar enligt 33 och 34 §§ ogiltigförklaras eller upphävas om de exempelvis är behäftade med grova processuella fel eller avser frågor som inte får avgöras genom skiljedom. Genom lagstiftningen tillgodoses ett allmänt krav på grundläggande rättssäkerhetsgarantier i skiljeförfarandet.

Den i målet aktuella skiljenämndens ledamöter utses av arbetsmarknadens parter. I praxis har den omständigheten inte ansetts medföra att skiljenämnden domineras av intressen motsatta försäkringstagarnas. Det har inte heller ansetts föreligga något principiellt hinder mot att skiljedomare utses bland tjänstemän i den egna organisationen. (Se NJA 1981 s. 1205.)

Skiljenämndens sammansättning kan i det här fallet inte anses strida mot Europakonventionens krav på en oavhängig och opartisk prövning. Frågan om jäv avseende enskilda ledamöter har vidare prövats av hovrätten i klanderprocessen. Det finns inte anledning att ifrågasätta omfattningen av den prövningen eller den bedömning som hovrätten har gjort. M.I:s rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 har således inte kränkts i detta avseende.

Långsam handläggning

Handläggningen hos Försäkringskassan och tvisten vid skiljenämnden har rört två olika typer av ersättningsanspråk. Tvisten vid skiljenämnden har varit en civilrättslig tvist och har gällt frågan om M.I., utöver ersättning från Försäkringskassan, också har haft rätt till försäkringsersättning på grund av sina besvär. Vid bedömningen av om det har förekommit någon kränkning på grund av långsam handläggning måste processerna bedömas var för sig eftersom de har avsett olika frågor.

Handläggningen hos Försäkringskassan avslutades våren 2000. Skade ståndsanspråket är därmed, i den del det avser handläggningen hos Försäkrings- kassan, preskriberat.

Staten har inte något direkt ansvar för handläggningen hos skiljenämnden. Till detta kommer att skiljedomen i detta fall har meddelats inom föreskriven tid. Genom lagstiftning och möjligheten till klander får staten anses ha uppfyllt sina positiva förpliktelser enligt Europakonventionen. Någon kränkning av M.I:s rättigheter enligt konventionen har inte skett i denna del.

Det är vidare inte visat att handläggningen av klandertalan vid hovrätten har varit långsam på sådant sätt som innebär en överträdelse av artikel 6 i Europakonventionen.

Felaktig bevisvärdering

M.I. har också gjort gällande att hans rätt till en rättvis rättegång har överträtts genom att skiljenämnden i processen lagt oproportionerlig vikt vid försäkringsläkarens intyg.

Hovrätten har inte haft möjlighet att överpröva skiljenämndens bedömning och bevisvärdering inom ramen för klanderprocessen. Den omständigheten innebär emellertid inte att staten har brustit i sina positiva förpliktelser enligt konventionen. Det kan tilläggas att M.I. också har haft rätt att i stället få sin sak prövad i allmän domstol, vilket han dock enligt egen uppgift har avstått från av ekonomiska skäl. Någon överträdelse av artikel 6 kan således inte anses ha förekommit i det här avseendet.

Rätten till ett effektivt rättsmedel

Rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 är ingen självständig rättighet utan gäller vid prövning av en påstådd konventionskränkning (se p. 28).

M.I. har genom klandertalan vid hovrätten haft möjlighet att få frågan om en överträdelse av Europakonventionen prövad och så har också skett i de delar

M.I. har påkallat en sådan prövning. Hovrätten har också prövat frågan om jäv och det finns, som angetts i det föregående (se p. 35), inte anledning att ifrågasätta omfattningen av den prövningen. Genom möjligheten till klander av skiljedomen och den lagstiftning som reglerar detta har M.I. haft tillgång till ett effektivt rättsmedel. Även prövningen i HD av hans skadeståndstalan innebär att han haft tillgång till ett effektivt rättsmedel. M.I:s rätt enligt artikel 13 har därmed inte kränkts.

Slutsats

Det har inte förekommit fel eller försummelse som kan föranleda skadestånd enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Det har inte heller förekommit någon kränkning av M.I:s rättigheter enligt Europakonventionen. M.I:s skadeståndsta lan ska därför lämnas utan bifall.

Domslut

HD lämnar M.I:s skadeståndstalan utan bifall.