Demonstranten som stannade kvar (NJA 2023 s. 1057)

Sökord Demonstrationsfrihet · Nöd · Olaga intrång

En person som i samband med en demonstration i en affärslokal stannat kvar i lokalen i tio till femton minuter efter det att lokalen stängts för allmänheten, har dömts för olaga intrång.

Allmän åklagare väckte vid Stockholms tingsrätt åtal mot O.G. för olaga intrång enligt 4 kap. 6 § andra stycket BrB med följande gärningsbeskrivning.

O.G. har tillsammans och i samförstånd med andra stannat kvar i Volvo Car Sverige Aktiebolags lokaler utan att ha rätt till det. Han kvarstannade i Volvo Car Sverige Aktiebolags lokaler efter stängning trots tillsägelser att lämna lokalerna. Det hände någon gång den 20 augusti 2022 på Västra Trädgårdsgatan [i] Stockholms stad. O.G. begick gärningen med uppsåt.

O.G. förnekade brott och bestred ansvar.

O.G. gjorde gällande följande. Han medger att han har varit på platsen och att han inte har lämnat platsen förrän polisen har hjälpt honom att göra det. Han har dock varit på platsen under så kort tid och under sådana former att det inte kan anses vara fråga om ett obehörigt kvarstannande. Vid den intresseavvägning som ska göras kan han inte anses ha varit klandervärd. Han har vidare haft rätt att vara på platsen inom ramen för sin demonstrationsfrihet. Han har demonstrerat i en angelägen fråga i en tid av klimatnödläge. Han har även haft rätt att vara på platsen med stöd av bestämmelserna om nöd.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Linda Stromberg) anförde i dom den 7 december 2022 följande.

Åklagaren har som skriftlig bevisning lagt fram fotografier.

O.G. har hörts. Vittnesförhör har på åklagarens begäran hållits med O.L. De hörda personerna har i huvudsak berättat följande.

O.G.

De gick in i butiken med sin banderoll och satte sig ner. Det var lugnt. De sjöng lite tillsammans. Det fanns kunder i butiken. De hade ingen kontakt med dem som jobbade i butiken. Butiken stängde tidigare för att få ut dem. Polisen uppmanade dem att gå ut ur butiken eftersom den hade stängt. Han stannade kvar. Han blev sedan utburen ur butiken av polisen. Det hade då gått ungefär tio–femton minuter sedan polisen sade till dem att gå därifrån. När polisen hade burit ut honom ställde han sig på en plats till vänster om butiken för att polisen skulle hålla förhör med honom. Sedan gick han hem. Han vet inte om de hade tillstånd för demonstrationen. Han står till hundra procent för det han gjorde. Volvo bedriver en extremt skadlig verksamhet och det känns fel att de ställer ut elbilar för att visa att de är miljövänliga när majoriteten av bilarna de säljer är bensinbilar. Det här är ett sätt att uppmärksamma klimatkrisen. Namninsamlingar och fredliga demonstrationståg har ingen effekt.

O.L.

Han arbetade som yttre förundersökningsledare den dagen. Det kom uppgifter om att klimataktivister hade samlats i en allmän sammankomst utanför Volvos showroom.

Aktivister hade även tagit sig in i lokalen, där de hade satt sig ner och vecklat ut banderoller. De sjöng. Det var cirka femtio aktivister inne i lokalen initialt. Lokalen var då öppen för allmänheten, men han kunde inte se att det fanns några kunder i butiken.

Personalen beslutade att stänga när det var en dryg timme kvar av öppettiden. Personalen rådgjorde med polisen kring detta, men han kan inte säga vems initiativet till att stänga var. Polisen kommunicerade beslutet om stängning till var och en av aktivisterna. De uppmanade aktivisterna att omedelbart lämna lokalen och informerade dem om att de annars skulle rapporteras för olaga intrång. Cirka femton aktivister lämnade därefter frivilligt lokalen, medan övriga satt kvar. Några av dem hade även limmat fast sig i golvet.

Polisen gav aktivisterna cirka tio ytterligare minuter för att självmant lämna och när de inte gjorde det fattades beslut om att de skulle avlägsnas. I samband med avlägsnandet identifierades och fotograferades alla. Det hölls även förhör med dem innan de fick lämna platsen. – Den allmänna sammankomsten var inte av den digniteten att den utgjorde en allmän ordningsstörning.

Enligt 4 kap. 6 § andra stycket BrB döms den som obehörigen tränger in eller stannar kvar i en byggnad eller ett fartyg, på en gårdsplan eller på en annan liknande plats för olaga intrång till böter eller fängelse i högst ett år.

En förutsättning för straffansvar är att intrånget eller kvarstannandet skett obehörigen. Därmed utesluts från straffansvar sådana förfaranden som har skett med samtycke, som har stöd i till exempel lag eller sedvana eller som efter en intresseavvägning i det enskilda fallet inte bör vara straffbara med hänsyn till att de inte kan uppfattas som klandervärda i egentlig mening. Vid en sådan intresseavvägning i det enskilda fallet kan bland annat intrångets karaktär och varaktighet och personens agerande på platsen vara av betydelse (jfr NJA 1987 s. 148 och NJA 1983 s. 662).

Det är genom utredningen i målet klarlagt att O.G. tillsammans med andra personer deltog i en demonstration för klimatet och att de i samband med denna gick in i Volvo Cars Sverige Aktiebolags lokaler på Västra Trädgårdsgatan i Stockholm. Lokalerna var öppna för allmänheten när gruppen gick in. Av utredningen har vidare framgått att aktionen föranledde ett beslut om att stänga lokalen i förtid. Trots anmodan från polisen att lämna lokalen sedan den stängts stannade O.G. tillsammans med andra personer kvar. O.G. lämnade inte lokalen förrän han bars ut av polisen.

De huvudsakliga frågor som tingsrätten har att pröva är om O.G. i enlighet med åtalet har stannat kvar i Volvo Car Sveriges lokaler utan att ha rätt till det och, i så fall, om O.G. ändå ska gå fri från ansvar med hänvisning till att han utnyttjade sin demonstrationsfrihet eller på grund av att han handlade i nöd.

Aktionen föranledde att lokalen stängdes i förtid och därmed att den verksamhet som Volvo Car Sverige normalt skulle ha bedrivit där avbröts. O.G. har vidgått att han valde att stanna kvar i lokalen sedan han av polis direkt anmodats att gå därifrån och således getts möjlighet att frivilligt lämna lokalen. Istället stannade O.G. kvar tills han fick bäras ut av polis. Vid de förhållandena är det enligt tingsrättens uppfattning utan betydelse att kvarstannandet pågick under endast en begränsad tid och att förfarandet var lugnt och fredligt. Även om avsikten med handlandet var att demonstrera mot klimatförändringarna får omständigheterna anses vara sådana att O.G. vid en samlad bedömning har handlat klandervärt. Han har således obehörigen kvarstannat i lokalen. Förutsättningar föreligger därmed att bifalla åtalet och döma O.G. för olaga intrång.

Demonstrationsfriheten enligt 2 kap. 1 § RF ger en rätt för enskilda att ensamma eller i grupp framföra krav och åsikter på allmän plats i opinionsbildningssyfte (se prop. 1975/76:209 s. 112). Beslutet att stänga lokalen innebar att denna inte längre var tillgänglig för allmänheten. Lokalen utgjorde därmed inte en allmän plats där demonstrationsfrihet råder (jfr prop. 2021/22:194 s. 22). O.G:s invändning om att han utövade sin demonstrationsfrihet kan redan på den grunden inte innebära att han ska gå fri från ansvar.

Nöd i straffrättslig mening föreligger när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse (24 kap. 4 § BrB). – – – Bestämmelsen ska tolkas restriktivt.

Det saknas skäl att ifrågasätta att O.G. handlade utifrån sin övertygelse om klimathotets allvar. När det gäller skydd mot allmänna intressen, som till exempel miljö och klimat, ankommer det dock i första hand på samhällsorgan att väga dessa intressen mot eventuella motstående intressen och vidta de åtgärder som är nödvändiga. Utrymmet är därför väldigt begränsat för att med stöd av bestämmelserna om nöd legitimera otillåtna handlingar med hänvisning till att man vill skydda sig själv eller andra från exempelvis de risker som klimatförändringarna innebär (jfr t.ex. NJA 1982 s. 621 och NJA 2000 s. 302).

Tingsrätten gör mot denna bakgrund bedömningen att det inte har förelegat sådan fara som med hänvisning till nödrätten kan frita O.G. från ansvar i straffrättslig mening. Han ska därför dömas för olaga intrång i enlighet med åklagarens gärningspåstående.

– – – Med hänsyn tagen till gärningens straffvärde bestäms påföljden för det brott han nu döms för till 30 dagsböter. – – –

Tingsrätten dömde O.G. för olaga intrång enligt 4 kap. 6 § andra stycket BrB till 30 dagsböter.

O.G. skulle betala en avgift till brottsofferfonden.

O.G. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att han skulle frikännas från ansvar för olaga intrång.

Åklagaren motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Hovrätten (hovrättsråden Maria Billing och Daniel Thorsell, referent, samt tf. hovrättsassessorn Matilda Ahlberg) anförde i dom den 7 juni 2023 ­ följande.

En första fråga är om Volvo Car Sveriges aktuella lokal har omfattats av bestämmelsen om olaga intrång i 4 kap. 6 § andra stycket BrB. När O.G. gick in i butikslokalen hade allmänheten fritt tillträde dit och då omfattades inte lokalen av bestämmelsen om olaga intrång (se rättsfallet NJA 1995 s. 84). I målet har inte förts fram någon annan uppfattning än att personalen i butikslokalen, efter samråd med polisen, bestämde att lokalen skulle stängas för allmänheten. Stängningsbeslutet meddelades de som uppehöll sig i butiken. Det får anses klarlagt att stängningsbeslutet var generellt och inte bara tog sikte på O.G. utan på all allmänhet som var i lokalen. Efter detta har allmänheten inte längre haft fritt tillträde till lokalen, varför denna därefter har omfattats av bestämmelsen om olaga intrång.

Nästa fråga är om O.G. obehörigen har stannat kvar i lokalen efter att den stängdes för allmänheten och därmed kan omfattas av bestämmelsen om olaga intrång. Enligt uppgift från polismannen O.L. fick de som uppehöll sig i lokalen ca 10–15 minuter på sig att lämna lokalen efter det att beslutet om stängning hade meddelats. Därefter påbörjade poliserna att avlägsna de som inte hade lämnat lokalen.

Kvarstannandet har således pågått under en inte helt kort tid. Även med beaktande av att O.G. och övriga som deltog i aktionen agerat fredligt får kvarstannandet sammantaget anses ha skett obehörigen.

När det gäller invändningarna om demonstrationsfrihet och nöd gör hovrätten inga andra bedömningar än de som tingsrätten har gjort.

Sammanfattningsvis anser hovrätten, i likhet med tingsrätten, att O.G. har gjort sig skyldig till olaga intrång. Inte heller i fråga om påföljd gör hovrätten någon annan bedömning än den som tingsrätten har gjort. Tingsrättens dom ska därför inte ändras.

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

O.G. överklagade och yrkade att HD skulle frikänna honom från ansvar för olaga intrång.

Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Caroline Smith, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Bakgrund

Punkterna 1 och 2 motsvarar i huvudsak punkterna 1 och 2 i HD:s domskäl.

Vad målet rör

3 Målet rör vilka lokaler som skyddas av straffbestämmelsen om olaga intrång och hur rekvisitet ”obehörigen” i samma lagrum ska tolkas. I målet aktualiseras även betydelsen av demonstrationsfrihetsrättsliga aspekter.

Olaga intrång

Punkten 4 motsvarar i huvudsak punkten 5 i HD:s domskäl.

5 Bestämmelsen om olaga intrång har tolkats på så sätt att den är avsedd att utgöra ett skydd för lokaler och vissa andra utrymmen som inte är tillgängliga för allmänheten. En affärslokal, dit allmänheten har fritt tillträde när den är öppen, har inte ansetts vara en sådan lokal som avses i 4 kap. 6 § andra stycket BrB (jfr NJA 1995 s. 84). Att nattetid olovligen intränga i en offentlig, stängd byggnad bör dock kunna åtkommas med straff, oavsett om byggnaden på dagen står öppen för allmänheten (jfr NJA II 1962 s. 133).

6 Kravet på att ett inträngande eller kvarstannande ska ske obehörigen innebär att sådana förfaranden som har skett med samtycke, som har stöd i t.ex. lag eller sedvana eller som efter en intresseavvägning i det enskilda fallet inte kan anses klandervärda, ska undantas från det straffbara området. Vid en sådan intresseavvägning kan bl.a. intrångets karaktär och varaktighet och personens agerande på platsen vara av betydelse. (Jfr NJA 1987 s. 148 och NJA 1995 s. 84.)

Demonstrationsfrihet

7 Enligt 2 kap. 1 § första stycket 4 RF är var och en tillförsäkrad frihet att anordna och delta i demonstrationer på allmän plats. Denna grundlagsskyddade fri- och rättighet får begränsas genom lag och för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle, men en begränsning får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så lång att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen (se 2 kap. 20 och 21 §§ RF). Demonstrationsfriheten får vidare begränsas endast av hänsyn till ordning och säkerhet vid demonstrationen eller till trafiken, alternativt av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot (se 2 kap. 20 och 24 §§ RF).

8 Demonstrationsfriheten skyddas även av artikel 11.1 i Europakonventionen. Enligt artikeln har var och en rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster. Rätten till demonstrationsfrihet får begränsas enligt vad som anges i artikel 11.2. Det krävs enligt den bestämmelsen att en inskränkning är föreskriven i lag och att den därutöver är nödvändig med hänsyn till vissa legitima ändamål, såsom att förebygga oordning eller skydda andra personers fri- och rättigheter.

9 Skyddet för demonstrationsfrihet enligt artikel 11.1 i Europakonventionen är inte begränsad till allmän plats (jfr 2 kap. 1 § första stycket 4 RF). Bestämmelsen ger emellertid inte någon rätt att välja forum för dess utövande och medlemsstaterna har ingen skyldighet att automatiskt tillåta demonstranter tillgång till privat egendom (jfr bl.a. Appleby and Others v. the United Kingdom, no. 44306/98, 6 May 2003, §§ 47 och 52).

Betydelsen av demonstrationsfrihetsrättsliga aspekter vid olaga intrång

10 En tillämpning av straffbestämmelsen om olaga intrång kan utgöra en begränsning av en persons möjlighet att demonstrera på det sätt som denne vill. Vid den intresseavvägningen som ska göras enligt 4 kap. 6 § andra stycket BrB måste därför demonstrationsfriheten beaktas och väga tungt. Bestämmelsen om olaga intrång är dock avsedd att skapa ett skydd för lokaler och vissa andra utrymmen, där människor arbetar eller vistas, som inte är tillgängliga för allmänheten. Den är inte avsedd att hindra demonstrationer i sig och utgör inget hinder mot att sammankomsten genomförs på en annan plats som inte innebär intrång på privat egendom.

11 Det utrymme som både RF och Europakonventionen ger när det gäller att begränsa demonstrationsfriheten medför därför att det normalt sett inte uppkommer någon konflikt med grundlagen eller Europakonventionen genom att olaga intrång bestraffas (jfr 2 kap. 24 § RF och artikel 11.2 Europakonventionen). I vilken mån det innebär en otillåten begränsning av demonstrationsfriheten att fälla någon till ansvar för olaga intrång får prövas i det enskilda fallet.

Nöd

Punkten 12 motsvarar i huvudsak punkten 13 i HD:s domskäl.

13 När det gäller skydd mot allmänna intressen, såsom klimatet, ankommer det i första hand på myndigheter på statlig eller kommunal nivå att avväga sådana intressen gentemot eventuella motstående intressen och med tillämpning av gällande lag vidta erforderliga skyddsåtgärder. Utrymmet för enskilda personer att själva göra en sådan intresseavvägning måste anses utomordentligt begränsat. Det kan därmed endast undantagsvis komma i fråga att fria från straffansvar på grund av nöd när enskilda vidtar otillåtna handlingar med hänvisning till att agerandet skett i syfte att skydda sig själv eller andra från exempelvis de risker som klimatförändringarna innebär. (Jfr NJA 1982 s. 621 och NJA 2000 s. 302.)

Bedömningen i detta fall

14 I målet är utrett att O.G. deltog i en fredlig demonstration för klimatet och att han stannat kvar i Volvo Cars butik efter att beslut fattats om att stänga lokalen i förtid och efter att polisen uppmanat de personer som befann sig i butiken att lämna lokalen.

15 Innan beslut fattades om att stänga butiken hade allmänheten fritt tillträde dit. Lokalen omfattades då inte av bestämmelsen om olaga intrång. Sedan stängningsbeslutet fattats och meddelats de personer som uppehöll sig i butiken hade allmänheten inte längre fritt tillträde till lokalen. Lokalen kom då att omfattas av 4 kap. 6 § andra stycket BrB.

16 Efter stängningsbeslutet var O.G. skyldig att lämna lokalen. Trots att O.G. deltog i en demonstration ger demonstrationsfriheten inte någon automatisk rätt för demonstranter att beträda privat egendom. Därtill fick O.G. möjlighet att frivilligt lämna lokalen och han hade kunnat fortsätta demonstrationen på annan plats. Han valde ändå att stanna kvar under en inte helt kort tid. O.G:s handlande har inneburit en störning av den verksamhet som bedrivits i lokalen, vilket också varit O.G:s avsikt.

17 Vid en samlad bedömning måste O.G:s kvarstannande i lokalen anses ha skett obehörigen. En tillämpning av bestämmelsen om olaga intrång kan i detta fall inte anses utgöra en oproportionerlig inskränkning av O.G:s demonstrationsfrihet.

18 Den verksamhet som Volvo Cars bedrev i lokalerna var laglig. Med hänsyn härtill har det inte förelegat sådan fara som kan frita O.G. från ansvar i straffrättslig mening.

19 O.G. ska därmed dömas för olaga intrång till böter. Hovrättens domslut ska fastställas.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

HD (justitieråden Stefan Johansson, Petter Asp, referent, Stefan Reimer, Christine Lager och Margareta Brattström) meddelade den 22 december 2023 följande dom.

1 I samband med en demonstration för klimatet gick O.G. tillsammans med andra demonstranter in i Volvo Cars butik – ett s.k. showroom – i centrala Stockholm. Lokalen var vid det tillfället öppen för allmänheten. Inne i lokalen satte demonstranterna sig ned och sjöng och de fällde också ut en banderoll. Personalen beslutade, på grund av demonstrationen, att stänga butiken i förtid. Polisen informerade demonstranterna om beslutet och bad dem att lämna lokalen. Polisen informerade också demonstranterna om att de skulle rapporteras för olaga intrång om de stannade kvar i lokalen. Vissa av demonstranterna gick då ut medan andra, däribland O.G., stannade kvar. Efter tio till femton minuter avlägsnade polisen de kvarvarande demonstranterna.

2 O.G. åtalades för olaga intrång. Tingsrätten dömde honom enligt åtalet till dagsböter. Hovrätten har fastställt tingsrättens domslut.

3 O.G. har i HD gjort gällande att det inte har varit fråga om en sådan lokal som avses i bestämmelsen om olaga intrång, att han inte stannat kvar obehörigen, att förfarandet har legat inom ramen för hans demonstrations- och yttrandefrihet samt att han ska vara fri från ansvar på grund av nöd (klimatnödläge).

4 I målet aktualiseras frågan om vilka lokaler som skyddas av straffbestämmelsen om olaga intrång. Målet gäller emellertid framför allt frågan om hur rekvisitet ”obehörigen … stannar kvar” ska tolkas och tillämpas i en situation där någon stannar kvar i en lokal som varit öppen för allmänheten men som stängts medan personen befinner sig i lokalen. Vid bedömningen aktualiseras bl.a. frågan om vilken betydelse som ska tillmätas sådana fri- och rättigheter som tillkommer demonstranter.

5 För olaga intrång döms, om gärningen inte utgör hemfridsbrott, den som obehörigen tränger in eller stannar kvar i en byggnad eller ett fartyg, på en gårdsplan eller på en annan liknande plats (se 4 kap. 6 § andra stycket BrB).

6 En första förutsättning för att olaga intrång ska ha begåtts är att gärningen avser en relevant lokal eller plats. I rättsfallet ”Skrantahallen” NJA 1995 s. 84 angav HD att bestämmelsen om olaga intrång inte kan förstås på annat sätt än att den är avsedd att utgöra ett skydd för lokaler och vissa andra utrymmen som inte är tillgängliga för allmänheten. Med den utgångspunkten gjorde HD bedömningen att ”en affärslokal, dit allmänheten har fritt tillträde under dess öppethållande, [inte kan] anses vara en sådan lokal som åsyftas i 4 kap. 6 § 2 st. brottsbalken”.

7 Det står klart att HD:s uttalanden – även om de rent språkligt kan läsas på annat sätt – avser endast den tid under vilken den ifrågavarande lokalen är öppen för allmänheten och att rättsfallet inte innebär att affärslokaler generellt skulle vara undantagna från tillämpningsområdet för olaga intrång. När en lokal först är öppen för allmänheten och därefter stängs bör stängning normalt anses ha skett när ett beslut om detta har fattats och de som befinner sig i lokalen informerats om detta.

8 För att ett olaga intrång ska ha begåtts fordras vidare, i det avseende som nu är aktuellt, att personen har stannat kvar i lokalen eller på platsen sedan den stängts. En person som redan befinner sig i lokalen måste ges skälig tid för att lämna den, men det finns därefter inte något krav på att personen ska ha stannat kvar under någon viss tidsperiod.

9 Slutligen fordras att inträngandet eller kvarstannandet skett obe­hörigen. Detta krav innebär att en gärning som skett med samtycke i det enskilda fallet eller som har stöd i t.ex. föreskrifter, avtal eller sedvana inte faller inom det straffbara området. I HD:s praxis har vidare uttalats att bestämmelsen får anses ge utrymme för en viss intresseavvägning i det enskilda fallet och att bestämmelsens tillämpningsområde bör avgränsas så att handlingar som kan antas mer allmänt uppfattas som inte i egentlig mening klandervärda faller utanför tillämpningsområdet (se ”Trapphuset vid Renmarkstorget” NJA 1987 s. 148; jfr även ”Skåneterminalen” NJA 1983 s. 662).

10 Ansvar för olaga intrång förutsätter att gärningen begåtts uppsåtligen (jfr 1 kap. 2 § första stycket BrB). Som utgångspunkt bör det vara tillräckligt att gärningsmannen har uppsåt till de faktiska omständigheter som domstolen lägger till grund för bedömningen att intrånget eller kvarstannandet skett obehörigen och att det är fråga om en relevant lokal eller plats. Undantag kan gälla vid en olaglig husrannsakan och motsvarande undersökningar där det torde förutsättas att även det faktum att åtgärden var olaglig omfattas av gärningsmannens uppsåt (jfr SOU 1953:14 s. 168 och Agneta Bäcklund m.fl., Brottsbalken, En kommentar, supplement 23, juli 2023, kommentaren till 4 kap. 6 § s. 4 och 7).

11 Vid demonstrationer utnyttjar deltagarna normalt sin grundläggande yttrande-, mötes- och demonstrationsfrihet (jfr bl.a. 2 kap. 1 § RF och artiklarna 10 och 11 i Europakonventionen). Det måste emellertid anses stå klart att det i regel inte uppstår någon direkt konflikt mellan straffbestämmelsen om olaga intrång och de nyss nämnda fri- och rättigheterna. (Jfr ”Rädda Voxnadalen” NJA 1982 s. 621; jfr även Appleby and Others v. the United Kingdom, no. 44306/98, 6 May 2003, §§ 47 och 48 ECHR 2003-VI.)

12 Det hindrar inte att t.ex. mötes- och demonstrationsfriheten någon gång kan behöva tillmätas betydelse vid tolkningen och tillämpningen av bestämmelsen om olaga intrång. I sammanhanget måste emellertid beaktas att den gärning som begås vid olaga intrång mer sällan är direkt kopplad till utövandet av de aktuella fri- och rättigheterna, såsom fallet är när det är ett yttrande av något slag som utgör själva brottet (jfr situationen när yttrandefriheten behöver beaktas vid t.ex. hets mot folkgrupp eller vid hot mot tjänsteman; se t.ex. ”Anförandet i fullmäktige” NJA 2023 s. 246 respektive ”Raplåten” NJA 2021 s. 215). Fråga är, vid olaga intrång, snarare om en gärning som begås i samband med eller vid sidan om utövandet av t.ex. mötes- eller demonstrationsfriheten. Det innebär att behovet av att vid bedömningen beakta den enskildes fri- och rättigheter är begränsat och aktualiseras endast i undantagsfall. När sådana hänsyn behöver tas kan det som utgångspunkt ske vid den intresseavvägning i det enskilda fallet som bestämmelsen anses ge utrymme för.

13 Enligt 24 kap. 4 § BrB föreligger nöd när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse. För att ett handlande i nöd ska vara fritt från ansvar krävs också att handlingen inte har varit oförsvarlig.

14 Det är i och för sig inte uteslutet att nöd i brottsbalkens mening kan anses föreligga med hänvisning till intressen kopplade till miljön. Men för att en invändning om nöd ska kunna leda till ansvarsfrihet fordras att gärningen på ett någorlunda konkret och omedelbart sätt kan bidra till att rädda det intresse som hotas och ligger till grund för nödsituationen. Det är alltså inte tillräckligt att en gärning på ett allmänt plan kan sägas innebära ett främjande av det intresse som hotas. Det innebär att det i praktiken är ytterst sällsynt att en gärning kan anses tillåten med hänvisning till hot mot mer övergripande intressen, hot vilka enstaka gärningar sällan kan avvärja.

15 I målet är utrett att O.G. deltog i en demonstration för klimatet och att han stannade kvar i Volvo Cars butik efter det att personalen fattat beslut om att i förtid stänga lokalen för allmänheten och polisen uppmanat honom att lämna den.

16 Sedan lokalen stängts omfattades den av bestämmelsen om olaga intrång. Polisen meddelade demonstranterna om stängningsbeslutet. O.G. stannade efter denna tidpunkt kvar i lokalen i tio till femton minuter. Detta utgör ett kvarstannande i den mening som avses i bestämmelsen. (Jfr p. 6–8.)

17 Vid bedömningen av om kvarstannandet skett obehörigen finns visserligen ett visst utrymme för att ta hänsyn till att en gärning begås i anslutning till att någon utövar sin demonstrations-, mötes- och yttrandefrihet. Nyss nämnda friheter kan emellertid inte ges någon betydelse när det, som i detta fall, handlar om ett tydligt och markerat kvarstannande i en affärslokal efter att den stängts. (Jfr p. 11 och 12.)

18 Gärningen är inte att se som tillåten med stöd av reglerna om nöd i 24 kap. 4 § BrB (jfr p. 14) och O.G. har haft erforderligt uppsåt (jfr p. 10).

19 O.G. ska alltså dömas för olaga intrång. Det av hovrätten bestämda bötesstraffet framstår som väl avvägt. Hovrättens domslut ska följaktligen fastställas.

HD fastställer hovrättens domslut.