Livräntepreskriptionen (NJA 2023 s. 1144)

Sökord Livränta · Preskription · Omprövning · Trafikskadeersättning

Omprövning och preskription av livränta.

M.-L.B. förde vid Göteborgs tingsrätt den talan mot Länsförsäkringar Göteborg och Bohuslän som framgår av tingsrättens dom.

Tingsrätten (rådmännen Anna Hjort Ööpik och Ida Damgaard samt tingsfiskalen Erik Randén, referent) anförde i dom den 11 oktober 2021 följande.

M.-L.B. skadades vid en trafikolycka 1996. Länsförsäkringar Göteborg och Bohus Län (Länsförsäkringar) slutreglerade ärendet under 2005 genom att en livränta fastställdes. 2017 begärde M.-L.B. omprövning och gjorde gällande att det inträffat en väsentlig förändring av hennes ekonomiska förhållanden som berättigade henne till utökad livränta. Förändringarna avsåg dels en särskild lönerevision (bonus) som hade införts för hennes yrkeskategori om 5 000 kr i månaden från och med september 2015, dels kompensation för s.k. löneglidning från 2007 och framåt. Länsförsäkringar har ersatt det särskilda tillägget om 5 000 kr i månaden från och med 2016, men däremot inte ersatt den yrkade löneglidningen i övrigt.

M.-L.B. framställde inledningsvis, i första hand, anspråk på ersättning för åren 2007–2018 om totalt 597 228 kr jämte ränta och därefter från och med 2019 med årliga 58 843 kr fram till 67 års ålder och därefter hälften av nämnda belopp under den återstående livstiden.

Sedan målet vilandeförklarats i avvaktan på ett avgörande från HD (NJA 2020 s. 853) i en fråga som rör preskription har handläggningen återupptagits. Efter avgörandet är parterna eniga om att det uppkommit en väsentlig förändring 2007 som innebär att M.-L.B. hade rätt till omprövning av sin tidigare fastställda livränta, men att fordran som är hänförlig till förändringen är preskriberad. M.-L.B. har också därefter justerat sin talan i enlighet med vad som framgår i det följande.

Parterna är eniga om att det efter 2007 uppkommit en ny väsentlig förändring som ger M.-L.B. en ny rätt till omprövning av livräntan. Parterna har dock olika uppfattningar om hur den förändringen ska beräknas, bland annat i frågan om förändringarna mellan åren 2007 och 2017 ska beaktas vid beräkningen eller inte.

M.-L.B. har yrkat att tingsrätten förpliktar Länsförsäkringar att till henne utge

1 586 019 kr avseende inkomstförlust för åren 2017–2020 jämte ränta – – –,

2 218 039 kr per år avseende inkomstförlust från och med januari 2021 till dess att M.-L.B. fyller 67 år och därefter halva detta belopp årligen avseende pensionsförlust under hennes återstående livstid, allt jämte ränta – – –.

Länsförsäkringar har medgett att M.-L.B. har rätt att från bolaget erhålla tillkommande ersättning för inkomstförlust med 77 023 kr per år från och med år 2020 och fram till dess M.-L.B. fyller 67 år. M.-L.B. har även rätt att från bolaget erhålla ersättning för pensionsförlust från 67 års ålder och livsvarigt med 38 511 kr per år. Värdesäkring av beloppen sker enligt lag om ändring av skadeståndslivräntor från och med 2021. I övrigt bestrids käromålet. – – –.

Under 2017 uppkom en ny förändring bestående av fortsatt löneutveckling då M.-L.B:s inkomster understeg 80 procent av hennes inkomster som oskadad. Den nya förändringen är väsentlig och bestående. Rätten till omprövning preskriberas inte, fordran är inte preskriberad och M.-L.B. har rätt till ersättning beräknad utifrån den nya förändringen från och med 2017. När rätten till omprövning prövas ska hela förlusten bedömas, oaktat att Länsförsäkringar betalat en del av förlusten. M.-L.B. har inte accepterat Länsförsäkringars delbetalningar som slutlig ersättning. Rätt till avräkning föreligger, i första hand gentemot upplupen ränta.

M.-L.B. har rätt till ersättning för inkomstförlust till 67 års ålder och därefter för pensionsförlust. När avtal om ersättning träffades 2005 var den allmänna pensionsåldern lägre. Den allmänna riktåldern för pension år 2027, då M.-L.B. fyller 62 år, är numera 67 år.

M.-L.B. har rätt till ersättning för inkomstförlust till följd av att det genom fortsatt löneutveckling har skett en väsentlig förändring av hennes inkomstförhållanden. Ersättning kan däremot inte lämnas för belopp som är preskriberade. Innan det kan bedömas om kravet på väsentlig förändring har inträffat måste den del som är preskriberad räknas bort. För åren 2017–2019 uppfylls inte kravet på väsentlig förändring. Rätt till omprövning föreligger först från år 2020 och till dess M.-L.B. fyller 67 år.

Enligt den i målet tillämpliga lydelsen av trafikskadelagen och skadeståndslagen kan en livränta omprövas om förhållandena som låg till grund för avtal eller dom på ersättningen har ändrats väsentligt. Rättsläget beträffande förutsättningarna för omprövning till följd av löneglidning är i sig väl klarlagda. En rätt till omprövning anses föreligga om förhållandena sedan ersättningen bestämdes förändrats så att samordningsförmånerna jämte i förekommande fall kvarstående inkomst och beviljad livränta understiger 90 procent av den skadelidandes inkomst­underlag (se rättsfallet NJA 2008 s. 1217 I). Det är vidare så att rätt till omprövning kan uppkomma vid flera tillfällen, om det uppkommer nya väsentliga förändringar i de ekonomiska förhållandena, t.ex. en fortsatt löneutveckling, och dessa kan motivera en ny omprövning av den ersättning för inkomstförlust som har bestämts (se rättsfallet NJA 2020 s. 853).

Som redan konstaterats är parterna i målet överens om att det under 2007 uppkom en väsentlig förändring som i sig berättigar M.-L.B. till omprövning, men också om att hennes fordran är preskriberad eftersom hon inte i rätt tid begärt omprövning. Parterna är vidare överens om att det därefter uppkommit en ny väsentlig förändring som berättigar M.-L.B. till omprövning. Tvistefrågan i målet är hur den väsentliga förändringen ska beräknas. Parterna är oense på två punkter, dels vilka förhållanden som ska ligga till grund för beräkningen av den nya väsentliga förändringen, dels betydelsen av att Länsförsäkringar betalat ut ersättning till M.-L.B. för den bonus som sedan 2015 betalats ut till hennes yrkeskategori. Tingsrätten börjar med att ta ställning till frågan om vilka förhållanden som ska ligga till grund för beräkningen av den nya väsentliga förändringen.

M.-L.B. har gjort gällande att samtliga ändrade förhållanden ska ligga till grund för beräkningen, även om hennes fordran på betalning för åren 2007 till 2017 är preskriberad, medan Länsförsäkringar har gjort gällande att innebörden av preskriptionen är att M.-L.B. inte längre kan lägga dessa ändrade förhållanden till grund för beräkningen, utan att endast ändrade förhållanden sedan 2017 ska beaktas.

HD har i avgörandet NJA 2020 s. 853 besvarat två hänskjutna frågor från Halmstads tingsrätt, nämligen om den försäkrades fordran på ersättning för inkomstförlust preskriberas i sin helhet vid en och samma tidpunkt tio år från det att rätten till omprövning uppstod eller om fordringsrätten preskriberas successivt tio år efter det att inkomstförlusten faktiskt uppstod, samt om flera väsentliga förändringar av förhållanden som legat till grund för ersättningen, och som medför rätt till omprövning, kan uppstå inom ramen för en och samma inkomstutveckling. HD har då uttalat bl.a. följande. Rätten till omprövning kan inte i sig vara föremål för preskription. Däremot kan den fordran på ytterligare trafikskadeersättning som kan följa på grund av omprövningen preskriberas. Vid omprövning av en livränta räknas preskriptionstiden, även för alla framtida successivt förfallande belopp, från den tidpunkt då den aktuella väsentliga förändringen uppkom. En rätt till omprövning kan föreligga flera gånger. En sådan omprövning kan leda till att det konstateras att den försäkrade har en fordran på ytterligare ersättning utöver den tidigare fastställda. Preskriptionstiden för denna fordran räknas från det att förhållandena igen ändrades väsentligt, alltså när de förhållanden inträffade som gav rätt till en ny omprövning. När man bedömer vilken ersättning den försäkrade har rätt till vid en ny omprövning ska alla relevanta omständigheter beaktas oavsett när dessa inträffade.

Av förarbetena till 31 § trafikskadelagen framgår bl.a. följande. Om en ny väsentlig förändring inträffar så ska alla relevanta omständigheter beaktas vid fastställandet av den nya ersättningen, oavsett när dessa inträffade. Den kumulativa effekten av över tid ändrade förhållanden kan på detta sätt komma under prövning. Att sådana äldre förändringar kan beaktas vid senare omprövningar hindrar inte att fordringar som hänför sig till tiden före den senaste väsentliga förändringen kan vara preskriberade. (Se prop. 2012/13:168 s. 50.)

I den juridiska litteraturen har anförts att en i och för sig preskriberad omprövningsfordran inte påverkar möjligheten att senare åberopa underliggande löneförändringar. När en ny väsentlighetsnivå uppnåtts, och därmed en ny omprövningsfordran uppkommit, anses hänsyn kunna tas till hela skillnaden mellan den ersättning som den skadelidande erhåller och den ersättning som denne ska ha om alla successiva förändringar beaktats. (Se Bengtsson och Strömbäck, Skadeståndslagen –En kommentar, JUNO Version 7, avsnitt 5.5.7.)

Vad som framgår av praxis, förarbeten och doktrin ger således starkt stöd för den av M.-L.B. förordade metoden för beräkningen.

Länsförsäkringar har för sin del särskilt pekat på att om det preskriberade beloppet på detta sätt beaktas vid beräkningen av den försäkrades förlust så innebär det att den försäkrade, i strid med allmänna principer om preskription, tillåts väcka en preskriberad fordran till liv. I förarbetena till den nu gällande trafikskadelagen framhålls dock att försäkringsrätten kännetecknas av åtskilliga särdrag och man bör ha i åtanke att lagstiftaren medvetet valt att hålla isär de preskriptionsregler som gäller för försäkringsersättning och fordringar i allmänhet (se prop. 2012/13:168 s. 21). De syften och tankegångar som ligger bakom de allmänna preskriptionsreglerna kan inte anses göra sig gällande i relationen mellan den försäkrade och försäkringsbolaget inom ramen för ett avtal om livränta (se resonemangen i rättsfallet NJA 2007 s. 280). Det är också svårt att förena de grundläggande syftena med omprövningsrätten – och principen om att omprövning ska göras med hänsyn till alla relevanta omständigheter – med den uppfattning om preskriptionens verkningar som Länsförsäkringar grundar sin inställning på.

Vid en samlad bedömning anser tingsrätten därför att alla förändrade omständigheter ska beaktas vid beräkningen av den nya väsentliga förändringen, oavsett när de inträffat. Att M.-L.B:s krav på betalning för perioden 2007–2017 är preskriberat innebär alltså inte att de förändrade omständigheterna som inträffat under samma period inte nu ska beaktas.

Vad avser den bonus om 5 000 kr som betalats ut till M.-L.B:s yrkeskategori sedan 2015 så råder det inte tvist om att M.-L.B. ska få ersättning för den. Tingsrätten anser att M.-L.B. har rätt att få den fastställd i bindande avtal eller dom. Det är klarlagt att parterna inte har träffat något avtal beträffande det aktuella beloppet. Det faktum att Länsförsäkringar under pågående skadereglering, i avvaktan på att den samlade förlusten skulle klarläggas, har valt att ersätta M.-L.B. för denna del kan inte medföra att M.-L.B. inte ska ha rätt att få den ersättningen fastställd, eller att den skulle räknas som en inkomst för henne i följd varav en väsentlig förändring skulle uppkommit först vid något senare tillfälle. Att Länsförsäkringar på sedvanligt sätt har rätt att avräkna redan utbetalda belopp är en annan fråga.

Det råder inte tvist om vare sig inkomstunderlaget eller de övriga belopp i sig som ingår i M.-L.B:s beräkningar. Tingsrättens bedömningar i det föregående innebär att man ska lägga M.-L.B:s beräkning till grund
för bedömningen. Parterna är vidare överens om att M.-L.B. ska ha rätt till ersättning för inkomstförlust fram till 67 års ålder och därefter för pensionsförlust med hälften av beloppet samt att fordran ska värdesäkras på yrkat vis. Även ränteberäkningen har vitsordats. Käromålet ska därför bifallas helt.

Tingsrätten förpliktar Länsförsäkringar Göteborg och Bohus Län att till M.-L.B. betala

a) 586 019 kr avseende inkomstförlust för åren 2017–2020 jämte ränta – – –, samt

b) 218 039 kr per år avseende inkomstförlust från och med januari 2021 till dess att M.-L.B. fyller 67 år och därefter halva detta belopp årligen avseende pensionsförlust under hennes återstående livstid, allt jämte ränta – – –.

Länsförsäkringar Göteborg och Bohuslän (Länsförsäkringar) överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten skulle ogilla M.-L.B:s talan i de delar den översteg beloppen som Länsförsäkringar hade medgett att betala, dvs. 137 023 kr per år från och med år 2020 till dess hon fyller 67 år och därefter 68 512 kr per år under hennes återstående livstid.

M.-L.B. motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Hovrätten (hovrättslagmannen Åke Thimfors, hovrättsråden Camilla Lyckman och Lina Nestor, referent, samt tf. hovrättsassessorn Eleni Stavropoulou) anförde i dom den 22 juni 2022 följande.

Parterna har åberopat samma omständigheter som vid tingsrätten. Länsförsäkringar har framhållit att bolaget delar M.-L.B:s uppfattning att samtliga ändrade förhållanden ska ligga till grund för beräkningen men anser att hon däremot inte kan få ersatt sådana fordringar som är preskriberade. Länsförsäkringar har i hovrätten godtagit att den bonus som bolaget har betalat till M.-L.B. löpande sedan år 2015 betraktas som en sådan samordningsförmån som avräknas efter att det klargjorts om väsentligt ändrade förhållanden på nytt har inträtt.

Parterna har förklarat att de är överens om storleken på såväl inkomst­underlaget som de faktiska inkomsterna samt att hela den förändring av underlaget som har inträffat sedan livräntan fastställdes ska beaktas vid beräkningen av när en ny väsentlig förändring inträffade. Vad de är oense om är huruvida det, vid bestämmande av när den nya väsentliga förändringen uppkom och vad Länsförsäkringar ska förpliktas att betala, ska göras avdrag för belopp som är hänförliga till de löneförändringar som ledde till att en väsentlig förändring uppkom år 2007.

Länsförsäkringars inställning är att avdrag ska göras utifrån det belopp som preskriberades, vilket enligt bolagets beräkningar är 63 050 kr för år 2006. Beloppet ska enligt Länsförsäkringar räknas upp på det sätt som framgår av lagen om ändring av skadeståndslivräntor. Bolaget har framhållit att även en beräkning i enlighet med bolagets förändrade inställning till hur bonusen ska hanteras medför att en väsentlig förändring av förhållandena som har legat till grund för M.-L.B:s ersättning uppkom först år 2020.

M.-L.B. har vidhållit att en väsentlig förändring uppkom år 2017 och att ingen avräkning ska göras. Hon har vitsordat att det tillkommande belopp som skulle ha utgått för år 2006 om preskription inte hade inträtt är 63 050 kr, men däremot inte att uppräkning av beloppet ska göras på det sätt som Länsförsäkringar har angett.

Trafikolyckan som ligger till grund för M.-L.B:s rätt till ersättning inträffade år 1996. Hovrätten ska därför tillämpa 31 § (tidigare 28 §) trafikskadelagen i dess lydelse före den 1 januari 2015. Enligt bestämmelsen ska den som vill bevaka sin rätt till ersättning väcka talan – såvitt nu är av intresse – inom tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Annars är talan förlorad. Vidare är 5 kap. 5 § skadeståndslagen i dess lydelse före den 1 januari 2002 tillämplig. Av den följer att ersättning för inkomstförlust eller förlust av underhåll som utgår i form av livränta kan omprövas om de förhållanden som har legat till grund för ersättningens bestämmande väsentligt har ändrats.

Samma bestämmelser tillämpades i NJA 2020 s. 853. I avgörandet uttalade sig HD i fråga om preskriptionstiden för omprövning av fordran på ersättning för löpande inkomstförlust och slog fast att en sådan fordran preskriberas i sin helhet tio år från den tidpunkt då rätten till omprövning uppkom. Domstolen anförde att alla relevanta omständigheter, oavsett när dessa inträffade, ska beaktas när man bedömer vilken ersättning den försäkrade har rätt till vid en ny omprövning. Den påpekade därvid att detta inte hindrar att fordringar som hänför sig till tiden före den senaste väsentliga förändringen kan vara preskriberade. Att lagstiftningen ska förstås på detta sätt vinner, framhöll domstolen, stöd av den nu gällande lydelsen av de tillämpliga reglerna och de förarbetsuttalanden som gjordes i anslutning till att 31 § trafikskadelagen senast ändrades. I propositionen angavs att den kumulativa effekten av över tid ändrade förhållanden på detta sätt kan komma under prövning, men att det förhållandet att sådana äldre förändringar kan beaktas vid senare omprövningar inte hindrar att fordringar som hänför sig till tiden före den senaste väsentliga förändringen kan vara preskriberade. (Se punkterna 15 och 16 i avgörandet samt prop. 2012/13:168 s. 50.)

HD:s uttalanden har kommenterats av Bertil Bengtsson och Erland Strömbäck, som anför att de innebär att det förhållandet att omprövningsfordringen preskriberats inte påverkar möjligheten att senare åberopa underliggande löneförändringar. När en ny ”väsentlighetsnivå” uppnåtts och en ny omprövningsfordran därmed uppkommit ska nämligen enligt författarna hänsyn kunna tas till hela skillnaden mellan den ersättning som den skadelidande erhåller och den ersättning han skulle ha om alla de successiva förändringarna beaktats. (Se Bertil Bengtsson och Erland Strömbäck, Skadeståndslagen – En kommentar, 7 uppl. 2021, s. 360.)

Enligt hovrätten går det inte att dra några säkra slutsatser gällande den fråga som nu ska prövas utifrån de redovisade uttalandena. Att den kumulativa effekten av över tid förändrade förhållanden kan komma under prövning talar i och för sig för att de tidigare löneförändringarna ska få faktiskt genomslag på den nya ersättningen. Nämnda uttalanden kan dock syfta till att klargöra att omständigheter inte prekluderas. Det påpekas i såväl propositionen som i HD:s avgörande att beaktandet av de tidigare förändringarna inte hindrar att fordringar som hänför sig till tiden före den senaste väsentliga förändringen kan vara preskriberade. Att göra ett sådant påpekande med avseende endast på själva den omprövningsfordran som sedan tidigare är preskriberad framstår som omotiverat. Detta talar i sin tur för att preskriptionen ska få betydelse för beräkningen av ersättningen även vid en ny omprövning.

Det står klart att det är omprövningsfordringen som preskriberas och inte rätten till omprövning i sig eller omständigheterna som rätten till omprövning grundar sig på (se NJA 2020 s. 853 p. 9 och Stefan Lindskog, Preskription, 5 uppl. 2021, s. 132 f.). Vid en ny väsentlig förändring uppkommer en ny omprövningsfordran vars preskriptionstid börjar löpa vid dess uppkomst. En väsentlig förändring anses som utgångspunkt föreligga när förhållandena sedan ersättningen bestämdes har förändrats så att samordningsförmånerna jämte i förekommande fall kvarstående inkomst och beviljad livränta understiger 90 procent av den skadelidandes inkomstunderlag (se NJA 2008 s. 1217).

Preskription innebär att borgenären förlorar rätten att kräva ut sin fordran (8 § preskriptionslagen). Enligt Stefan Lindskog bör preskriptionens effekter – inom de ramar som följer av preskriptionslagen – bestämmas till vad som är motiverat med utgångspunkt i preskriptionsinstitutets funktioner och parternas intressen (se Stefan Lindskog, a.a., s. 564 f.).

I 2020 års avgörande framhöll HD att rätten till omprövning ska ses mot bakgrund av dess grundläggande syfte, nämligen att säkerställa att den försäkrade genom trafikskadeersättningen försätts i samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat. Om förhållandena ändras väsentligt, kan enligt domstolen en fortsatt tillämpning av den fastställda ersättningen leda till ett resultat som framstår som mindre rimligt. (Se NJA 2020 s. 853 p. 8.)

Om ersättningen skulle fastställas på det sätt som M.-L.B. har begärt skulle det innebära att hon blir fullt ut kompenserad för löneutvecklingen som har ägt rum sedan livräntan fastställdes, vilket ligger i linje med det grundläggande syftet med rätten till omprövning. Det skulle också bli mindre komplicerat att fastställa tidpunkten för den väsentliga förändringen vid en ny omprövningssituation efter att en tidigare omprövningsfordran preskriberats och att beräkna den nya fordringens storlek. Å andra sidan har lagstiftaren valt att införa frister för när omprövning ska begäras. Varje skadelidande har en faktisk möjlighet att få full kompensation genom att vid varje väsentlig förändring begära omprövning inom fristerna. Att kompensationen blir lägre till följd av en försutten frist är därmed förenligt med omprövningsinstitutets utformning.

Ifall ersättningen, i situationer som den förevarande, skulle beräknas så som M.-L.B. har gjort skulle preskriptionen av den tidigare omprövningsfordringen bara få genomslag för tiden fram till dess att den första väsentliga förändringen uppkom. Endast i fall där ingen ny rätt till omprövning någonsin uppkom skulle den få genomslag för alla framtida successivt förfallande belopp (jfr NJA 2020 s. 853 p. 12).

Det nyss sagda innebär att en sådan tillämpning skulle få skiftande konsekvenser för olika ersättningsberättigade. Som ett exempel kan nämnas att två personer på grund av preskription går miste om möjligheten till en ökad ersättning vid väsentligt förändrade förhållanden. För den ena personen uppstår därefter ingen ytterligare väsentlig förändring och någon ny möjlighet till omprövning uppkommer därför aldrig. För den andra personen faller det sig så, att löneutvecklingen medför att en ny väsentlig förändring uppkommer redan året därpå. Den personen får då rätt till en förändrad ersättning som inte bara grundas på det senaste årets löneökningar utan på hela den löneutveckling som förekommit även fram till den tidpunkt då den tidigare rätten till omprövning uppkom. Rättviseskäl talar därför i viss mån för ett sådant beräkningssätt som Länsförsäkringar har förespråkat. En sådan tillämpning av regelverket är enligt hovrätten också motiverad utifrån gäldenärens – dvs. försäkringsbolagets och i förlängningen försäkringstagarkollektivets – berättigade intresse av att preskriptionen får genomslag.

Sammantaget gör hovrätten bedömningen att det beräkningssätt som Länsförsäkringar har förordat är mest förenligt med reglerna om omprövning och preskription och den tolkning av regelverket som kommit till uttryck i rättskällorna.

Hovrättens slutsats är alltså att de belopp som är hänförliga till förändringar fram till år 2007 ska beaktas som en del av bedömningsunderlaget men ska dras av innan det fastställs när den nya väsentliga förändringen inträdde och hur stor förlusten är. Länsförsäkringar har gjort gällande att beloppet för år 2006, ett belopp som är vitsordat av M.-L.B., ska räknas upp i enlighet med lagen om ändring av skadeståndslivräntor på samma sätt som om det hade betalats ut som livränta. Det är enligt hovrätten motiverat att räkna upp beloppet på detta sätt. Det innebär att en ny väsentlig förändring uppkom först år 2020 och att Länsförsäkringar ska åläggas betalningsskyldighet på det sätt som bolaget har medgett. – – –

Med ändring av tingsrättens dom i huvudsaken förpliktar hovrätten Länsförsäkringar Göteborg och Bohuslän att till M.-L.B. betala 137 023 kr per år från och med år 2020 till dess hon fyller 67 år och därefter 68 512 kr per år under hennes återstående livstid med årlig uppräkning enligt lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor. Belopp avseende framtiden ska betalas månadsvis i efterskott med en tolftedel av respektive årsbelopp. På belopp avseende förfluten tid ska utgå ränta – – –.

M.-L.B. överklagade och yrkade att HD skulle bifalla hennes talan i huvudsaken.

Länsförsäkringar motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (justitieråden Anders Eka, Svante O. Johansson, Malin Bonthron, Jonas Malmberg, referent, och Anders Perklev) meddelade den 29 december 2023 följande dom.

1 M.-L.B. var 1996 med om en trafikolycka och hon har rätt till trafikskadeersättning av Länsförsäkringar för den personskada som hon drabbades av. Skadeärendet slutreglerades 2005 och en viss livränta fastställdes.

2 År 2017 begärde M.-L.B. hos Länsförsäkringar omprövning av livräntans storlek med hänvisning till att de förhållanden som låg till grund för det ursprungliga beslutet om ersättning väsentligt hade ändrats. Hon väckte därefter talan och yrkade att Länsförsäkringar skulle förpliktas att betala vissa närmare angivna belopp som grundades på en högre livränta från och med 2017.

3 Länsförsäkringar bestred talan men medgav att betala högre livränta från och med 2020, dock med lägre belopp än de som M.-L.B. hade begärt.

4 Tingsrätten biföll M.-L.B:s talan.

5 Hovrätten har ändrat tingsrättens dom och bifallit talan endast såvitt avser de belopp och den tid som Länsförsäkringar har medgett.

6 Parterna är ense om att en sådan väsentlig förändring som berättigar till omprövning av livräntans storlek inträffade redan 2007 samt att den fordran på ytterligare trafikskadeersättning som då uppkom är preskriberad eftersom M.-L.B. inte i rätt tid begärde omprövning. Vidare är parterna ense om att det efter 2007 har inträffat en ny väsentlig förändring som berättigar till en ny omprövning.

7 Som grund för sitt bestridande har Länsförsäkringar gjort gällande att den preskriberade fordran på ytterligare trafikskadeersättning, med viss uppräkning, ska dras av från den inkomst som den skadelidande skulle ha haft som oskadad (inkomstunderlaget), vid bedömningen av när en ny väsentlig förändring har inträffat och från den livränta som ska utgå efter omprövning.

8 Frågan i målet rör vilken betydelse en tidigare preskriberad omprövningsfordran ska ha vid bedömningen av om det uppkommit en ny väsentlig förändring i de ekonomiska förhållandena och vid beräkningen av vilken ersättning den skadelidande har rätt till vid omprövning av livränta.

9 För trafikskadeersättning gäller bestämmelserna i 5 kap. skadeståndslagen (se 9 § trafikskadelagen, 1975:1410).

10 Inkomstförlust till följd av arbetsoförmåga uppkommer normalt fortlöpande under den tid den skadelidande inte kan förvärvsarbeta. Enligt skadeståndslagen kan ersättning för framtida inkomstförlust fastställas i form av livränta eller engångsbelopp eller som livränta jämte engångsbelopp (se 5 kap. 4 §). En fordran på ersättning för framtida inkomstförlust kan på detta sätt göras gällande innan inkomstförlusten inträffat.

11 Skadestånd i form av livränta som har fastställts genom dom eller avtal räknas upp årligen med en procentsats som motsvarar förändringen av prisbasbeloppet (se lagen, 1973:213, om ändring av skadeståndslivräntor). Genom uppräkningen tillgodoses intresset av att köpkraften hos livräntan kvarstår oförändrad över tid. Vid uppräkningen beaktas dock inte standardhöjningar i form av reallöneökningar inom det yrkesområde som den förlorade inkomsten hänför sig till.

12 I 5 kap. 5 § skadeståndslagen finns en bestämmelse om omprövning av fastställd ersättning. Bestämmelsen ändrades den 1 januari 2002. I den tidigare lydelsen (som är tillämplig i målet) anges att ersättning för inkomstförlust som utgår i form av livränta kan höjas eller sänkas, om förhållanden som avses i 5 kap. skadeståndslagen och som har legat till grund för ersättningens bestämmande väsentligt har ändrats. Bestämmelsen har i de avseenden som är aktuella i målet samma innebörd som enligt den nu gällande lydelsen.

13 Det grundläggande syftet med rätten till omprövning är att säkerställa att den skadelidande försätts i samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat. Ordningen med en möjlighet till omprövning innebär att den som är ersättningsskyldig måste räkna med att en fastställd livränta i framtiden kan komma att förändras.

14 En väsentlig ändring och därmed rätt till omprövning anses ha inträtt om förhållandena sedan ersättningen bestämdes har förändrats så att de andra förmåner som den skadelidande har rätt till på grund av bl.a. allmän försäkring (samordningsförmånerna) jämte i förekommande fall kvarstående inkomst och beviljad livränta understiger 90 procent av den skadelidandes inkomstunderlag (se ”Löneökningen” NJA 2008 s. 1217 I).

15 Omprövning kan ske flera gånger, om det inträder nya väsentliga förändringar. Om en sådan ny väsentlig förändring inträder, ska alla relevanta omständigheter beaktas vid fastställandet av den nya ersättningen, oavsett när dessa omständigheter inträffade. Den kumulativa effekten av över tid ändrade förhållanden kan på detta sätt komma under prövning. (Se ”Löneökningen” och ”Golvläggarens livränta” NJA 2020 s. 853 samt prop. 2012/13:168 s. 50.)

16 Preskription av trafikskadeersättning regleras i 31 § trafikskadelagen. Enligt lydelsen före den 1 januari 2015 (som är tillämplig i målet) ska den som vill bevaka rätt till trafikskadeersättning väcka talan inom tre år från det han eller hon fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Försummar han eller hon det är talan förlorad.

17 En omprövningsfordran kan tidigast göras gällande när den väsentliga förändringen inträder och det därmed finns förutsättningar för omprövning. När grunden för omprövningsyrkandet är att det har skett en ändring i inkomstförhållandena räknas preskriptionsfristen från den tidpunkt när inkomsten försämrades väsentligt eller när det inträdde en väsentlig förbättring av löneförhållandena i yrket, som den skadelidande inte har fått dra nytta av. Vid omprövning av livränta räknas preskriptionstiden, även för alla framtida successivt förfallande belopp, från den tidpunkt då den väsentliga ändringen uppstod. (Se ”Golvläggarens livränta” p. 11–15.)

18 Även med tillämpningen av den nuvarande lydelsen av 31 § trafikskadelagen räknas preskriptionstiden från motsvarande tidpunkt. Preskriptionsfristen är numera dock tre år, oavsett när den ersättnings-berättigade fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande.

19 Preskriptionsregeln innebär att den ytterligare livränta som skulle ha kunnat utgå till följd av en väsentlig förändring inte kan utkrävas i de fall omprövning inte har aktualiserats inom den föreskrivna fristen. Detta medför dock inte att de omständigheter som hade kunnat åberopas som skäl för att fastställa en högre livränta har förlorat sin betydelse. Om en ny väsentlig förändring inträffar och en omprövning sker med anledning av denna ska alla relevanta omständigheter, oavsett när dessa inträffade, beaktas när den nya nivån på livräntan fastställs (se p. 15).

20 Preskriptionen omfattar endast den rätt till ytterligare ersättning för inkomstförluster som uppstår under tiden fram till dess en ny väsentlig förändring inträffar. Den livränta som den skadelidande då har rätt att få fastställd är att betrakta som en ny fordran.

21 Uttalandet i rättsfallet ”Golvläggarens livränta” (se p. 15 i avgörandet) – att fordringar som hänför sig till tiden före den senaste väsentliga förändringen kan vara preskriberade – ger uttryck just för detta
(jfr prop. 2012/13:168 s. 50).

22 Parterna är ense om att det 2007 inträffade en väsentlig förändring av de förhållanden som låg till grund för den slutliga regleringen. De är också ense om att den omprövningsfordran som då uppkom är preskriberad.

23 Vid bedömningen av när en ny väsentlig förändring har inträffat ska det inte göras något avdrag motsvarande den preskriberade fordran från inkomstunderlaget. Som parterna har lagt upp sin talan innebär det att en ny väsentlig förändring inträffade 2017.

24 Inte heller när det gäller frågan om vilken ersättning M.-L.B. har rätt till vid omprövningen har det någon betydelse att den tidigare fordran på ytterligare livränta är preskriberad (se p. 20). Alla relevanta omständigheter ska beaktas, även sådana som inträffat före 2007 (se p. 19).

25 Eftersom parterna är ense om M.-L.B:s inkomstunderlag och inkomst som skadad under relevant tid innebär det anförda att hennes talan ska bifallas.

HD ändrar hovrättens dom och fastställer tingsrättens domslut i huvudsaken.