Utlämning och dubbel straffbarhet III (NJA 2023 s. 1156)
Hänvisat till av
Sökord Preskription · Dubbel straffbarhet · Utlämning
Utlämning för brott. Högsta domstolens prövning enligt 10 § utlämningslagen av om preskription skulle ha inträtt enligt svensk rätt ska utgå från lagens innehåll vid tidpunkten för prövningen, vilket innebär att eventuella övergångsbestämmelser inte ska tillämpas.
Ärendet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Sandra Lundgren, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.
Betänkandet motsvarar i denna del i huvudsak vad som i HD:s beslut anförs under rubrikerna Framställningen, Riksåklagarens inställning och V.T.N:s inställning m.m.
Punkterna 1 och 2 motsvarar i huvudsak punkterna 1 och 3 i HD:s skäl.
Kravet på dubbel straffbarhet enligt 1, 4 och 10 § utlämningslagen
3 Bestämmelserna i 1 § och 4 § första stycket utlämningslagen uppställer tillsammans ett krav på dubbel straffbarhet. Förenklat uttryckt innebär det att de gärningar som Vietnam har angett till stöd för sin framställning måste utgöra brott av viss svårhetsgrad enligt svensk lag. Även regleringen i 10 § utlämningslagen, om att preskription inte får ha inträtt enligt svensk lag, utgör en del i kravet på dubbel staffbarhet (se NJA 2019 s. 611).
4 Prövningen av kravet på dubbel straffbarhet ska ta sin utgångspunkt i hur den svenska lagstiftningen ser ut vid tidpunkten när HD beslutar om yttrande till regeringen. Även frågan om preskription enligt 10 § utlämningslagen ska prövas utifrån de regler som gäller vid beslutstidpunkten, både i fråga om preskriptionsregleringen som sådan och när det gäller den straffskala som ska användas för att pröva preskriptionsfrågan. (Se NJA 2022 s. 1045 p. 16 och 18.)
5 En person som i en annan stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning och uppehåller sig i Sverige får utlämnas till den staten (se 1 § utlämningslagen).
6 V.T.N. är i Vietnam misstänkt för mord, olagligt innehav och användning av militärt vapen samt för att avsiktligt ha orsakat skada enligt artiklarna 93, 104 och 230 i 1999 års brottsbalk. Han uppehåller sig i Sverige. Kraven i 1 § utlämningslagen är därmed uppfyllda.
7 Utlämning får endast beviljas om den gärning som ligger till grund för utlämningsframställningen motsvarar brott, för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i ett år eller mer (4 § första stycket utlämningslagen).
8 De gärningar som omfattas av utlämningsframställningen motsvarar enligt svensk lagstiftning dråp (3 kap. 2 § BrB), synnerligen grov misshandel (3 kap. 6 § BrB) och grovt vapenbrott (9 kap. 1 § vapenlagen). Alla brott har en straffskala som överstiger ett års fängelse. Det finns alltså inte hinder mot utlämning enligt 4 § utlämningslagen.
9 Utlämning får inte beviljas, om straff för brottet är förfallet, dvs. preskriberat, enligt svensk lag (se 10 § andra stycket utlämningslagen).
10 HD ska alltså utifrån vid tidpunkten för detta beslut gällande preskriptionsbestämmelser pröva om de svenska brott som gärningarna ansetts motsvara skulle vara preskriberade enligt svensk lag.
11 Den prövning som ska göras i detta fall är om åtalspreskription har inträtt enligt 35 kap. 1 § BrB. Av bestämmelsen framgår att påföljd inte får dömas ut om inte den misstänkte häktats eller fått del av åtal för brottet inom viss angiven tid. Preskriptionstidens längd bestäms i varje enskilt fall av det svåraste straffet som kan följa på brottet.
12 Av 35 kap. 2 § första stycket BrB framgår att vissa allvarliga brott, bl.a. dråp, inte preskriberas. När bestämmelsen infördes år 2010 angavs i andra stycket att brott som omfattas av första stycket preskriberas om brottet begåtts av någon innan han eller hon fyllt 21 år[1]. Det fanns alltså en sär-reglering för unga gärningspersoner.
13 Den 2 januari 2022 ändrades åldersgränsen i andra stycket. Den nya lydelsen innebar att brott i första stycket preskriberas endast om brottet har begåtts innan gärningspersonen fyllt 18 år[2]2. Myndiga personer i åldersspannet 18–21 år skulle inte längre behandlas annorlunda än andra myndiga personer när det gällde preskription av allvarliga brott. Av en övergångsbestämmelse till den nya regleringen framgår att bestämmelsen ska tillämpas även på brott som begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att döma till påföljd bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.
14 Den preskriptionsreglering som HD ska utgå ifrån vid sin prövning är alltså dels 35 kap. 2 § BrB, dels övergångsbestämmelsen till paragrafen. Enligt övergångsbestämmelsen gäller den sänkta åldersgränsen i 35 kap. 2 § andra stycket BrB endast fall som inte preskriberats innan lagändringen trädde i kraft den 2 januari 2022.
15 Det svåraste straffet för dråp är fängelse tio år, vilket ger en preskriptionstid om femton år (se 35 kap. 1 § första stycket 4 BrB).
16 Gärningen ägde enligt framställningen rum den 3 juni 2002. V.T.N. var vid tidpunkten 20 år. Det innebär att han inte träffades av den retroaktiva lagändringen år 2010, eftersom brott som begåtts av personer under 21 år alltjämt preskriberades. Åtalspreskription har således inträtt den 3 juni 2017, om det inte skett preskriptionsavbrott.
17 Det framgår att de vietnamesiska arresteringsbesluten har fattats i V.T.N:s utevaro. De har såldes inte någon preskriptionsavbrytande verkan. Utlämningsframställningen innehåller inte heller i övrigt någon uppgift om att de vietnamesiska myndigheterna skulle ha vidtagit någon åtgärd som enligt svensk lag skulle ha medfört preskriptionsavbrott.
18 Detta innebär att gärningen som motsvarar dråp preskriberades innan lagändringen trädde i kraft år 2022. Bestämmelsen i 35 kap. 2 § andra stycket BrB om sänkt åldersgräns till 18 år är såldes inte tillämplig. Den påstådda gärningen är preskriberad enligt svensk lag.
19 Varken grovt vapenbrott eller synnerligen grov misshandel är brott som är undantagna från preskription. För grovt vapenbrott är det svåraste fängelsestraffet fem år, vilket ger en preskriptionstid om tio år (se 35 kap. 1 § första stycket 3 BrB). Gärningen ägde enligt framställningen rum den 2 januari 2005. Det innebär att åtalspreskription har inträtt den 2 januari 2015, om inte preskriptionsavbrott skett dessförinnan.
20 För synnerligen grov misshandel är det svåraste fängelsestraffet tio år. Det ger en preskriptionstid om femton år (se 35 kap. 1 § 4 BrB). Brottet ska ha ägt rum den 2 januari 2005, vilket innebär att åtalspreskription inträtt den 2 januari 2020, om preskriptionsavbrott inte skett dessförinnan.
21 Inte heller avseende dessa gärningar har preskriptionsavbrott skett. Skälen för detta är de samma som angetts i punkten 17.
22 Sammanfattningsvis kan konstateras att samtliga brott som omfattas av framställningen är preskriberade. Det föreligger därmed hinder mot utlämning av V.T.N. enligt 10 § andra stycket utlämningslagen.
23 Det saknas anledning för HD att uttala sig om huruvida det finns andra hinder mot utlämning till Vietnam enligt utlämningslagen eller om en utlämning skulle vara oförenlig med Europakonventionen eller Barnkonventionen.
HD förklarar att det enligt 10 § utlämningslagen finns hinder mot att utlämna V.T.N. till Socialistiska republiken Vietnam.
HD (justitieråden Gudmund Toijer, Stefan Johansson, referent, Petter Asp, Stefan Reimer och Christine Lager) meddelade den 29 december 2023 följande beslut.
Socialistiska republiken Vietnam har begärt att V.T.N. ska utlämnas dit för lagföring.
Riksåklagaren anser att det finns hinder mot utlämning enligt 10 § utlämningslagen, eftersom samtliga gärningar som omfattas av Vietnams framställning är preskriberade.
V.T.N. har motsatt sig utlämning. Han menar att det finns hinder mot utlämning enligt 6 och 10 §§ utlämningslagen samt att en utlämning skulle vara oförenlig med artiklarna 2, 3 och 6 i Europakonventionen.
V.T.N. har i utlämningsärendet varit frihetsberövad från och med den 13 september till och med den 25 november 2021.
1 Utlämningsframställningen omfattar tre brottsmisstankar. V.T.N. är misstänkt för mord den 3 juni 2002 i staden Hai Phong. Han ska i samband med ett slagsmål ha knivhuggit en man i bröstet och i magen. Mannen avled av skadorna. Vidare är V.T.N. misstänkt för olagligt innehav och användning av militärt vapen samt för att avsiktligt ha skadat en annan person. De brotten ska ha ägt rum den 2 januari 2005, också i Hai Phong. Misstankarna avser att V.T.N. innehaft en pistol och att han skjutit en man i handen.
2 Vietnam har åberopat artiklarna 93, 104 och 230 i 1999 års strafflag samt artiklarna 123, 134 och 304 i 2015 års strafflag, ändrad och kompletterad 2017.
3 Till stöd för framställningen har Vietnam åberopat två beslut som i den svenska översättningen har fått beteckningen arresteringsbeslut. Det första beslutet meddelades den 9 juli 2002 av en avdelningschef för kriminalpolisen i Hai Phong och avser misstanken om mord. Det andra beslutet meddelades den 5 april 2005 av vice polischefen vid polisens brottsutredningsenhet i samma stad och avser de övriga brottsmisstankarna.
4 Enligt 4 § första stycket utlämningslagen får utlämning beviljas endast om den gärning som ligger till grund för utlämningsframställningen motsvarar brott för vilket det enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i ett år eller mer.
5 Bestämmelsen ger – tillsammans med 1 § som uppställer ett krav på att den som eftersöks är misstänkt, tilltalad eller dömd för en gärning som är straffbelagd i den stat som begär utlämning – uttryck för kravet på dubbel straffbarhet. Även bestämmelsen i 10 § andra stycket, om att utlämning inte får beviljas om brottet skulle vara preskriberat enligt svensk rätt, utgör en del av kravet på dubbel straffbarhet. (Se t.ex. NJA 2019 s. 611 p. 23 och 24, NJA 2021 s. 1109 p. 43 och 44, ”Utlämning och dubbel straffbarhet I” NJA 2022 s. 1045 p. 8 och 9 samt ”Utlämning och dubbel straffbarhet II” NJA 2023 s. 675 p. 10 och 11.)
6 Ett beslut om utlämning, liksom ett beslut om överlämnande från Sverige enligt lagarna om en nordisk (2011:1165) respektive en europeisk (2003:1156) arresteringsorder, innebär inte att den som eftersöks fälls till ansvar för brott och inte heller att han eller hon döms till något straff. Detta är något som den begärande staten förfogar över. Ett beslut om att utlämna eller överlämna en person till en annan stat för – som i det nu aktuella fallet – lagföring innebär endast att Sverige godtar och därmed lämnar sitt biträde till att den andra staten, i enlighet med sin lagstiftning, får möjlighet att pröva om personen ska fällas till ansvar och ådömas ett straff för de brott som begäran om utlämning avser. Förbudet mot retroaktiv strafflagstiftning så som det uttrycks i 5 § BrB:s promulgationslag och artikel 7.1 i Europakonventionen är därför inte tillämpligt. (Jfr NJA 2007 s. 168.)
7 HD har uttalat att syftet med ett krav på dubbel straffbarhet, som alltså bestämmelsen om preskription utgör en del av, är att säkerställa att den utländska kriminaliseringen och den lagföring eller straffverkställighet som framställningen avser allmänt sett kan ses som godtagbar från svensk synpunkt. Mot denna bakgrund har HD förklarat att prövningen bör ta sin utgångspunkt i hur den svenska lagstiftningen ser ut vid den tidpunkt som domstolen beslutar om yttrande till regeringen och det gäller såväl frågan om gärningen motsvarar brott enligt svensk lag som frågan om brottet skulle vara preskriberat enligt svensk rätt. (Se ”Utlämning och dubbel straffbarhet I” p. 16–18.)
8 Av dessa uttalanden följer alltså att det avgörande för om utlämning kan ske är hur den svenska lagstiftningen ser ut vid just den tidpunkt som HD fattar sitt beslut om yttrande till regeringen. Vad som då ska prövas är om den gärning som utlämningen avser motsvarar brott enligt svensk lag och om ett sådant brott skulle vara preskriberat enligt aktuella preskriptionsbestämmelser.
9 Det innebär att det vid prövningen saknar betydelse om gärningen inte motsvarade ett brott enligt svensk lag vid den tidpunkt när den påstås ha begåtts i den begärande staten. Övergångsbestämmelsen i 5 § i BrB:s promulgationslag ska alltså inte tillämpas. På motsvarande sätt ska vid bedömningen av om preskription skulle ha inträtt enligt svensk rätt, prövningen göras endast mot den eller de preskriptionsbestämmelser som vid beslutstidpunkten är tillämpliga på ett sådant brott som gärningen motsvarar enligt svensk rätt. Det blir således inte aktuellt att vid prövningen av preskriptionsfrågan tillämpa övergångsbestämmelserna till regleringen i 35 kap. BrB.
10 V.T.N. är i Vietnam misstänkt för mord, begånget den 3 juni 2002. Därutöver är han misstänkt för att den 2 januari 2005 dels olagligen ha innehaft och använt ett militärt vapen, dels avsiktligt ha skadat en annan person. V.T.N. uppehåller sig i Sverige. Kraven i 1 § utlämningslagen är därmed uppfyllda.
11 De gärningar som omfattas av utlämningsframställningen motsvarar enligt svensk lagstiftning brotten dråp (3 kap. 2 § BrB), åtminstone grov misshandel (3 kap. 6 § BrB) och grovt vapenbrott (9 kap. 1 a § vapenlagen, 1996:67). Samtliga brott har en straffskala som överstiger ett års fängelse. Det finns alltså inte hinder mot utlämning enligt 4 § utlämningslagen.
12 När det gäller frågan om dessa brott skulle vara preskriberade enligt svensk rätt kan det konstateras att de vietnamesiska arresteringsbesluten har fattats i V.T.N:s utevaro. De har såldes inte någon preskriptionsavbrytande verkan. Utlämningsframställningen innehåller inte heller i övrigt någon uppgift om att de vietnamesiska myndigheterna skulle ha vidtagit någon åtgärd som enligt svensk lag skulle ha medfört preskriptionsavbrott (jfr NJA 2016 s. 1001).
13 Det strängaste straffet för dråp är tio års fängelse. I normalfallet preskriberas ett brott med en sådan straffskala 15 år efter att det begicks (se 35 kap. 1 § första stycket 4 och 4 § BrB). Av 35 kap. 2 § första stycket 1 och andra stycket framgår emellertid att brottet dråp preskriberas 15 år efter att det begicks endast om den som utförde brottet vid tidpunkten för gärningen inte hade fyllt 18 år. Om den som begick brottet hade fyllt 18 år vid tidpunkten för gärningen är alltså brottet inte föremål för preskription.
14 Den gärning som motsvarar dråp i svensk lag ska ha ägt rum den 3 juni 2002. V.T.N. var vid den tidpunkten 20 år. Ett sådant brott skulle inte vara preskriberat enligt 35 kap. 1 och 2 §§ BrB i nu gällande lydelse (se p. 8, 9 och 13). Det finns således inte hinder mot utlämning enligt 10 § vad avser den gärning som enligt svensk rätt motsvaras av brottet dråp.
15 Det strängaste straffet för grovt vapenbrott är fem års fängelse och för grov misshandel sex års fängelse. Sådana brott preskriberas tio år efter att de begicks. (Se 35 kap. 1 § första stycket 3 och 4 § BrB.)
16 Enligt utlämningsframställningen har V.T.N. den 2 januari 2005 begått gärningar som enligt svensk rätt motsvarar grovt vapenbrott och åtminstone grov misshandel. Med hänsyn till att det inte har vidtagits några preskriptionsavbrytande åtgärder skulle åtalspreskription ha inträtt enligt svensk rätt den 2 januari 2015. Hinder mot utlämning föreligger därför enligt 10 § utlämningslagen vad avser de gärningar som enligt svensk lag motsvaras av grovt vapenbrott och grov misshandel. Preskription skulle ha inträtt även om misshandelsbrottet är att bedöma som synnerligen grovt.
17 Enligt 6 § utlämningslagen får utlämning inte beviljas för ett politiskt brott. Begreppet politiskt brott avser främst sådana brott som riktar sig mot staten eller samhällsordningen, exempelvis uppror och spioneri. Frågan om det påstådda brottet är politiskt ska bedömas utifrån vad som framgår av utlämningsframställningen och de handlingar som bifogats denna.
18 V.T.N. har uppgett att det föreligger hinder mot utlämning på grund av att han har visat missnöje med de vietnamesiska myndigheterna, bl.a. genom att han har uttryckt att man inte får säga vad man tycker och att sjukvården är orättvis.
19 Den brottslighet som V.T.N. är misstänkt för är inte av politisk karaktär och de uppgifter han har lämnat ger inte heller skäl att anta att utlämningsframställningen avser politiska brott. Det föreligger därför inte hinder mot utlämning enligt 6 §.
20 Utlämning får inte ske av den som på grund av sin härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning eller annars på grund av politiska förhållanden i den stat som begär utlämning löper risk för att utsättas för förföljelse som riktar sig mot hans eller hennes liv eller frihet eller annars är av svår beskaffenhet (7 § utlämningslagen). Bestämmelsens avfattning överensstämmer i stort sett med flyktingdefinitionerna i 1954 års utlänningslag och 4 kap. 1 § i nu gällande utlänningslag (2005:716). Någon fullständig överensstämmelse mellan 7 § utlämningslagen och rätten att stanna i landet enligt utlänningsrätten finns emellertid inte (jfr bl.a. NJA 2017 s. 975 p. 10–14).
21 För att 7 § ska hindra utlämning fordras att det finns underlag för att konstatera att det finns en konkret risk för förföljelse. Vid politisk förföljelse ska risken grundas på den berörda personens politiska uppfattning eller åtminstone på att den stat som begär utlämning antar att han eller hon har en viss politisk uppfattning. Det är alltså inte tillräckligt att förhållandena i landet i allmänhet är politiskt besvärliga och att det förekommer förföljelse av politiska motståndare. Vid en tillämpning av 7 § finns det inte något utrymme att göra en avvägning mot den anmodande statens intresse av lagföring eller straffverkställighet.
22 Av utredningen framgår att de som i Vietnam betraktas som regimkritiker är systematiskt och särskilt utsatta för godtyckliga frihetsberövanden. Det finns exempel på att personer har dömts till flera års fängelse efter att ha kritiserat regeringen via sociala medier. (Se Utrikesdepartementets rapport VIETNAM – Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer: situationen per den 31 december 2021, jfr även Amnesty Internationals rapport från 2022/2023 samt Human Rights Watch World Report 2023 och Submission to the Universal Periodic Review of Vietnam, October 2023.)
23 De uppgifter V.T.N. har lämnat om att han uttryckt missnöje med de vietnamesiska myndigheterna är knapphändiga och kan inte anses medföra en konkret risk för förföljelse. Det föreligger därför inte hinder mot utlämning enligt 7 §.
24 En utlämning för lagföring förutsätter att framställningen grundas på ett häktningsbeslut som meddelats av en behörig myndighet i den anmodande staten. När – som i detta fall – Sverige och den anmodande staten inte har ingått en sådan överenskommelse som avses i 9 § tredje stycket utlämningslagen krävs vidare, enligt paragrafens andra stycke, att det finns sannolika skäl att personen har begått den aktuella gärningen. Lagstiftaren har alltså uppställt samma krav på bevisningen som normalt gäller för häktning enligt svensk rätt. Ett beslut som enbart innebär att personen är efterlyst och att han eller hon ska gripas utgör inte ett häktningsbeslut (se bl.a. NJA 2009 s. 531 och HD:s beslut den 10 januari 2019 i mål nr Ö 3351-18 p. 14).
25 Vietnam har när det gäller misstanken om den gärning som enligt svensk rätt motsvarar dråp åberopat ett arresteringsbeslut där det i den svenska översättningen anges att avdelningschefen för kriminalpolisen har beslutat att häkta V.T.N. På uttrycklig fråga har Vietnam förklarat att beslutet har meddelats med stöd av artikel 136 i den vietnamesiska straffprocesslagen från 1988. I den artikeln, som i den svenska översättningen har rubriken ”Söks åtalad”, anges att en efterlysning tydligt ska ange sådana uppgifter som kan identifiera personen samt att beslutet om efterlysning ska meddelas i massmedia så att alla kan upptäcka och gripa den eftersökte. Det är inte möjligt att på detta underlag bedöma om det är fråga om ett häktningsbeslut eller endast ett beslut om efterlysning.
26 Vietnam har vidare på en uttrycklig fråga angett att en av Åklagarmyndighetens uppgifter är att godkänna eller inte godkänna beslut och förelägganden av utredningsmyndigheten. Det finns emellertid inga uppgifter om att Åklagarmyndigheten har godkänt det åberopade arresteringsbeslutet.
27 HD konstaterar att det underlag som Vietnam har presenterat är så bristfälligt att det inte med tillräcklig grad av säkerhet går att bedöma om beslutet motsvarar ett häktningsbeslut som har meddelats av en behörig myndighet. Det föreligger därför hinder mot utlämning enligt 9 § av V.T.N. för lagföring av den påstådda gärningen den 3 juni 2002.
28 Av Europadomstolens praxis framgår att en utlämning är oförenlig med artikel 2 om rätten till liv, om den person som begärs utlämnad löper en verklig risk att bli föremål för dödsstraff i den stat som han eller hon begärs utlämnad till. En försäkran från den stat som begär utlämning om att den eftersökte inte kommer att avrättas kan i ett visst fall bidra till bedömningen att en utlämning är förenlig med Europakonventionen. För att en försäkran ska kunna tillmätas en sådan betydelse att en utlämning, som annars skulle stå i strid med rätten till liv, ändå kan ske måste det emellertid krävas att det finns goda skäl att förlita sig på den försäkran som lämnats (se t.ex. NJA 2019 s. 611 p. 50 och 56).
29 Dödsstraff ingår i straffskalan för den påstådda gärningen den 3 juni 2002 och av utredningen framgår att dödsstraff både utdöms och verkställs i en betydande omfattning i Vietnam. Mot denna bakgrund blir slutsatsen att V.T.N. löper en verklig risk att bli föremål för dödsstraff.
30 Av utredningen framgår att Vietnams president kan, om den dömde ansöker om nåd, besluta att dödsstraffet ska omvandlas. Utrikesministeriet i Vietnam har i en skrivelse angett att om V.T.N. döms till döden kommer dödsstraffet inte att verkställas om han efter rättegången lämnar in en ansökan om nåd till Vietnams president.
31 Med hänsyn till vad som är känt om Vietnams rättssystem, inte minst att rättsväsendet inte är oberoende utan står under kommunistpartiets inflytande, kan det ifrågasättas om det finns möjlighet att förlita sig på en försäkran från Vietnam om att dödsstraffet inte kommer att verkställas även om V.T.N. skulle ges möjlighet att ansöka om nåd. Det bör noteras att försäkran inte har lämnats av presidenten, som är den som ensam beslutar om ett dödsstraff ska verkställas eller inte. Vidare är de praktiska möjligheterna att kontrollera att en försäkran från Vietnam efterlevs mycket begränsade. Vietnam har t.ex. inte accepterat ordningen för en oberoende granskning enligt artikel 20 i FN:s tortyrkonvention och har inte heller ratificerat det fakultativa protokollet av den 18 december 2002 om sådan granskning.
32 Mot denna bakgrund kan den försäkran som Vietnam har lämnat inte ges någon avgörande betydelse vid bedömningen av om det skulle stå i strid med Europakonventionen att utlämna V.T.N. En utlämning av honom till Vietnam skulle således vara oförenlig med artikel 2 i Europakonventionen.
33 Det finns hinder mot utlämning av V.T.N. för lagföring enligt 9 § utlämningslagen (den påstådda gärningen den 3 juni 2002) och 10 § utlämningslagen (de påstådda gärningarna den 2 januari 2005). Därutöver skulle en utlämning för lagföring avseende den påstådda gärningen den 3 juni 2002 vara oförenlig med artikel 2 i Europakonventionen. Mot denna bakgrund saknas det skäl för HD att uttala sig om huruvida en utlämning skulle vara oförenlig med även andra artiklar i Europakonventionen eller med Barnkonventionen.