Chauffören och rånförsöket (NJA 2023 s. 540)

Sökord Försök till rån · Medgärningsmannaskap · Gärningsmannaskap · Medhjälp

En person som körde en annan person till och från en plats där ett försök till rån utfördes har dömts som medhjälpare och inte som gärningsman.

Södertälje tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Södertälje tingsrätt åtal mot A.A. och A.H. för försök till grovt rån enligt följande gärningsbeskrivning.

A.A. och A.H. har tillsammans och i samförstånd med våld och hot om våld försökt stjäla en guldkedja värd ca 100 000 kronor från målsäganden S.N. A.H. har slitit upp målsägandens bildörr, slitit i guldkedjan som målsäganden vid tidpunkten hade på sig, uttalat hot med innebörden att han ska döda honom och försökt tvinga S.N. att överlämna guldkedjan till honom. När målsäganden gjort motstånd har A.H. tagit fram en kniv ur en väska och huggit målsäganden i buken och i axeln/skuldran.

A.A. har kört bilen och A.H. till platsen och, under det att A.H. överföll målsäganden, väntat i bilen med uppsikt över platsen för överfallet, kört fram närmare för att kunna plocka upp A.H. och därefter körde de tillsammans från platsen i bilen.

Det hände den 11 augusti 2021 på X-vägen, Södertälje, Södertälje kommun.

Hotet har för S.N. varit akut. Gärningen skulle ha inneburit skada för målsäganden och vinning för A.H. och A.A.

Det fanns en fara för att brottet skulle fullbordas eller så var den endast på grund av tillfälliga omständigheter utesluten.

Om brottet hade fullbordats borde det ha bedömts som grovt eftersom det knivvåld som utövats varit av livsfarlig art och gett upphov till skador av livshotande karaktär.

A.H. och A.A. begick gärningen med uppsåt.

I andra hand yrkade åklagaren att A.A. skulle dömas för medhjälp till försök till grovt rån enligt följande gärningsbeskrivning.

A.A. har i vart fall med råd och dåd främjat ovannämnda gärning som A.H. försökt utföra genom att ha kört bilen och A.H. till platsen och, under det att A.H. överföll målsäganden och försökte råna honom, väntat i bilen med uppsikt över platsen för överfallet, kört fram närmare för att kunna plocka upp A.H. och därefter kört honom från platsen.

Det hände den 11 augusti 2021 på X-vägen, Södertälje, Södertälje kommun.

Det fanns en fara för att brottet skulle fullbordas eller så var den endast på grund av tillfälliga omständigheter utesluten. Gärningen ska anses vara grov av samma skäl som ovan.

A.A. begick gärningen med uppsåt.

A.H. och A.A. åtalades även för viss annan brottslighet.

Målsäganden yrkade skadestånd.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Jonas Brunberg) anförde i dom den 1 december 2021 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Har A.H. gjort sig skyldig till rån?

Som ovan konstaterats är det ostridigt och genom A.H:s och S.N:s i dessa delar samstämmiga uppgifter, som stöds av utredningen i övrigt, visat att A.H. försökt tillgripa den guldkedja som S.N. bar på sig och i samband med detta också knivhuggit honom. De närmare omständigheterna kring tillgreppet råder det dock till viss del oenighet om.

Det inledande förfarande som S.N. beskrivit innefattar inte något råntvång. A.H. försöker i detta skede stjäla guldkedjan genom att slita den från S.N:s hals och uttalar i detta skede inte några hotelser utan säger bara "ge mig kedjan". När A.H. inte lyckas ta kedjan övergår han dock till att hota S.N. med våld genom att säga att han ska skjuta honom. A.H. fortsätter försöka rycka av S.N. kedjan men denne gör ytterligare motstånd vilket leder till att A.H. knivhugger S.N. Fara för brottets fullbordan har förelegat. Detta är att betrakta som försök till rån (tingsrätten återkommer till den närmare rubriceringen).

Genom den av åklagaren framlagda bevisningen, sedd för sig, är det alltså visat att A.H. gjort sig skyldig till försök till rån. Frågan är då om hans uppgifter leder till någon annan bedömning.

Sammantaget förtar inte A.H:s bevisning värdet av den av åklagaren framlagda bevisningen. Fara för brottets fullbordan har förelegat. I enlighet med ovanstående så har åklagaren också visat att det inte varit fråga om någon nödvärnssituation. I sammanhanget kan noteras att inte ens den situation som A.H. beskrivit har utgjort någon nödvärnssituation - S.N. är den som blivit angripen och har haft all rätt att både försvara sig mot och hålla kvar A.H. på platsen. Åtalet är därför styrkt.

Vid bedömning av om ett rån ska vara att bedöma som grovt brott ska särskilt beaktas bl.a. om våldet har varit livsfarligt eller om gärningsmannen har tillfogats svår kroppsskada.

Kriteriet livsfarligt våld aktualiseras i första hand när det våld som har utövats innefattar grov eller synnerligen grov misshandel. Att våldet är livsfarligt avser inte skadornas omfattning och karaktär utan att våldet har utförts med risk för den utsattes liv. Kriteriet går tillbaka på tidigare regler om resande av livsfarligt vapen. Exempel på att våldet är livsfarligt i den meningen är angrepp med skjut- eller eggvapen på ett sådant sätt att gärningsmannen saknar egentlig kontroll över vilken skada som angreppet kan komma att medföra (NJA 2018 s. 767).

De hugg som A.H. utdelat har varit livsfarliga. Ett av huggen, det som träffade S.N. i ryggen, har dessutom orsakat en livshotande skada - om S.N. inte kommit under omedelbar vård hade han mycket väl kunnat dö. Vid en helhetsbedömning finner tingsrätten därför att gärningen är att bedöma så som försök till grovt rån.

Ska även A.A. dömas för rån?

Det åklagaren har lagt A.A. till last är att han ska ha kört bilen och A.H. till platsen och, under det att A.H. överföll målsäganden, väntat i bilen med uppsikt över platsen för överfallet, kört fram närmare för att kunna plocka upp A.H. och därefter kört dem tillsammans från platsen i bilen.

Som konstaterats ovan har A.A. kört bilen och A.H. till brottsplatsen. Där har han först parkerat bilen en bit bort från S.N:s bostad på en plats som uppenbarligen varit sådan att de haft god uppsikt över S.N:s ytterdörr. S.N. har nämligen berättat om hur han såg den svarta Volvon stå vid brevlådorna när han kom ut genom ytterdörren. Rimligen bör man då också ha god sikt åt det motsatta hållet, dvs. från Volvon till S.N:s ytterdörr. Av GPS-analyser har det framkommit att bilen stått parkerad vid brevlådorna en lång stund - 17 min - innan bilen kört fram till S.N:s uppfart. Av S.N:s uppgifter framgår att detta måste ha skett strax efter att han kom ut genom ytterdörren. Rimligen har det dock skett innan själva rånet startade. Vittnet S.J. har nämligen berättat att skrikandet började efter att bilen kört fram till S.N:s bostad, vilket talar för att A.A. redan stod vid uppfarten när A.H. gick fram till S.N. Där har A.A. inte haft uppsikt över vad som hände inne på S.N:s tomt. Det är alltså inte visat att han, som åklagaren påstått, stått på en plats med uppsikt över rånet medan det genomfördes och sedan kört fram för att plocka upp A.H. Det som är visat, och som omfattas av gärningsbeskrivningen, dvs. att han deltagit genom att skjutsa A.H. till och från brottsplatsen och däremellan väntat i bilen (i närheten men inte med uppsikt) är dock i sig tillräckligt för att han i och för sig ska kunna bedömas som gärningsman (se NJA 2017 s. 531). För att han, trots att han inte deltagit i de gärningar som mer direkt knyter an till brottsbeskrivningen, ska kunna dömas som gärningsman, förutsätts emellertid också att det är bevisat att han har agerat tillsammans och i samförstånd med A.H. (NJA 2006 s. 535 och NJA 2017 s. 531).

A.A. har förnekat all kännedom om någon brottsplan och menat att han överhuvudtaget inte märkt att A.H. begått något brott förrän de båda gripits av polis. Enligt tingsrättens mening har det dock framkommit en rad omständigheter som talar för att A.A. agerat tillsammans och i samförstånd med A.H.

Tingsrätten har ovan redogjort för vad som är utrett kring hur A.A. och A.H. rört sig dagarna närmast innan rånet. Det är alltså visat att de spenderat en betydande del av dessa dagar tillsammans. Bl.a. kan noteras att den anträffade bilden på en telefon som sökt på målsägandens adress tagits precis vid den tidpunkt som de båda har sammanstrålat vid det hotell i Vårberg där de spenderat en betydande tid tillsammans (A.H. kopplar upp sig mot aktuell mast 00:05 och A.A. 23:57, bilden är tagen 00:07). Vidare har framkommit att de båda varit vid S.N:s bostad även tidigt morgonen innan - som A.H. bekräftat - för att då utföra rånet. Att A.A. helt ovetandes om vad som skulle ske suttit och väntat med A.H. två tidiga mornar i rad framför målsägandens avsides belägna bostad framstår som högst osannolikt. Det är A.A. som har hyrt de bilar som har använts vid båda de resor som skett till S.N:s bostad.

Även vad som framkommit kring vad som skett i anslutning till själva rånet talar för att A.A. varit med på vad som skulle ske. Vittnet S.J. vars uppgifter det saknas skäl att betvivla, har berättat att han under denna tid hörde höga skrik från någon "som om denne höll på att bli hängd". Det framstår som högst osannolikt att detta undgått A.A. Så snart A.H. återkommit till bilen har den lämnat platsen. S.J. har berättat att detta skedde i mycket hög fart. A.H. har haft luva, munskydd och plasthandskar på sig vid gärningens utförande, något A.A. måste ha lagt märke till.

Sammantaget ger den av åklagaren framlagda utredningen, sedd för sig, en sådan bild av händelseförloppet och de båda tilltalades aktiviteter dagarna innan gärningen att det inte finns utrymme för annan slutsats än att A.A. inte bara varit medveten om utan agerat tillsammans och i samförstånd med A.H.

Frågan är då om vad A.A. berättat föranleder någon annan bedömning.

A.A. har i och för sig lämnat en ganska detaljerad och sammanhängande berättelse. Tingsrätten tror dock inte alls på att han varken känt till eller varit med på vad som skulle ske. Tvärtom framstår hans uppgifter om att han varit helt ovetande som helt osannolika och påverkar inte värderingen av den av åklagaren framlagda bevisningen i något nämnvärt avseende. Åklagaren har alltså visat att A.A. har begått den aktuella gärningen tillsammans och i samförstånd med A.H.

Det är dock inte visat att den gemensamma brottsplanen innefattat att knivvåld skulle utövas gentemot S.N. Kniven har inte varit framme när gärningen inleddes utan det momentet verkar snarast vara något som A.H. själv bestämt sig för när han möttes av mer omfattande motstånd. A.A:s uppsåt kan därför inte anses omfatta det gärningsmoment som gör att gärningen är att bedöma så som försök till grovt brott. Att planen var att gärningen skulle kunna komma att genomföras medelst hot om våld gentemot S.N. kan dock hållas för visst. A.A. ska därför dömas för försök till rån.

På anförda skäl fann tingsrätten dessutom att A.H. skulle dömas för misshandel och för två fall av ringa narkotikabrott samt att A.A. skulle dömas för ett fall av ringa narkotikabrott.

Påföljd

A.H. var vid tidpunkten för gärningen 20 år och 10 månader. Tingsrätten fann att en tidigare ådömd villkorlig dom skulle undanröjas och att den gemensamma påföljden för honom skulle bestämmas till fängelse i tre år och sex månader.

A.A. var vid tidpunkten för gärningen 20 år. Tingsrätten fann att påföljden för honom skulle bestämmas till skyddstillsyn och fängelse i tre månader.

Skadestånd

På anförda skäl fann tingsrätten att A.H. och A.A. skulle förpliktas att betala skadestånd till S.N. För A.H. bestämdes beloppet till 51 761 kr jämte ränta. A.A. skulle solidariskt med A.H. betala 20 000 kr jämte ränta.

DOMSLUT (A.A.)

A.A. dömdes för försök till rån och ringa narkotikabrott. Påföljden bestämdes till skyddstillsyn och fängelse i tre månader.

A.A. skulle solidariskt med A.H. betala skadestånd till S.N. med 20 000 kr jämte ränta.

Svea hovrätt

A.H. och A.A. överklagade i Svea hovrätt. A.H. yrkade bl.a. att hovrätten skulle frikänna honom från försök till grovt rån. A.A yrkade att hovrätten skulle frikänna honom från ansvar för försök till rån, i andra hand döma honom till en lindrigare påföljd. A.A. överklagade även i skadeståndsdelen.

Åklagaren och målsäganden motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Hovrätten (tf. hovrättsassessorn Sofie Nilsson samt två nämndemän) anförde i dom den 9 februari 2022 följande.

YRKANDEN I HOVRÄTTEN

Åklagaren har godtagit tingsrättens bedömning av vad den funnit styrkt i fråga om åtalet i åtalspunkten 1 i domsbilaga 1. Åklagaren har även godtagit att gärningen såvitt avser A.A. ska bedömas som försök till rån av normalgraden. Åklagaren har till följd av detta inskränkt andra stycket i gärningsbeskrivningen i åtalspunkten 1 på så sätt att det fått följande lydelse.

A.A. har kört bilen och A.H. till platsen och, under det att A.H. överföll målsäganden, väntat i bilen och därefter körde de tillsammans från platsen i bilen.

Åklagaren har vidare i hovrätten vidhållit det yrkande som framställts i andra hand såvitt avser A.A., med den justeringen att ansvar yrkas för medhjälp till rån av normalgraden, i stället för medhjälp till grovt rån, - - -. Åklagaren har vidare, till följd av att han godtagit tingsrättens bedömning av vad den funnit styrkt, inskränkt gärningsbeskrivningens första och tredje stycken på så sätt att dessa fått följande lydelse.

A.A. har i vart fall med råd och dåd främjat ovannämnda gärning som A.H. försökt utföra genom att ha kört bilen och A.H. till platsen och, under det att A.H. överföll målsäganden och försökte råna honom, väntat i bilen och därefter kört honom från platsen.

Det fanns en fara för att brottet skulle fullbordas eller så var den endast på grund av tillfälliga omständigheter utesluten.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Åtalet för försök till grovt rån (A.H.) och försök till rån (A.A.)

Tingsrätten har i sin dom utförligt redogjort för den utredning som har lagts fram och hur tingsrätten har värderat denna. När det gäller A.H. ansluter sig hovrätten fullt ut till den bevisvärdering som tingsrätten har gjort och finner det därmed styrkt att A.H. med uppsåt har agerat på det sätt och med de effekter som anges i gärningsbeskrivningen. Som tingsrätten kommit fram till har det funnits en fara för att brottet skulle fullbordas. I likhet med tingsrätten anser hovrätten även att åklagaren har motbevisat A.H:s invändning om att han har befunnit sig i en nödvärnssituation eller inbillad nödvärnssituation. Han ska därför dömas för den åtalade gärningen. På de skäl som tingsrätten har anfört ska brottet rubriceras som försök till grovt rån.

Även beträffande A.A:s skuld ansluter sig hovrätten i allt väsentligt till den bevisvärdering som tingsrätten har gjort och anser det därmed styrkt att A.A. tillsammans och i samförstånd med A.H. har begått den gärning som tingsrätten har dömt honom för. Gärningen ska rubriceras på det sätt som tingsrätten har gjort.

Hovrätten gör inte heller i frågorna om påföljd eller skadestånd några andra bedömningar än de som tingsrätten har gjort.

Hovrättens bedömningar leder sammantaget till att tingsrättens dom inte ska ändras i någon del.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten fastställde tingsrättens domslut.

Hovrättsråden Åsa Bokström och Emma Regnér, referent, var skiljaktiga vad avsåg A.A:s ansvar och anförde följande.

I likhet med majoriteten anser vi att det är utrett att A.A. har kört bilen och A.H. till platsen, att han under tiden A.H. överföll målsäganden väntat i bilen och att han därefter, sedan denne återvänt efter dådet, kört från platsen. Genom utredningen har framkommit att A.A. kvällen före gärningen hyrde den bil som han och A.H. åkte till platsen i. Det har även framkommit att A.A. körde från platsen i hög hastighet omedelbart efter att A.H. återvänt till bilen efter gärningen. Som tingsrätten har konstaterat kan det knappast ha undgått A.A. att A.H. hade luva, handskar och munskydd när han lämnade bilen strax före gärningen. Det framgår vidare att A.A., i en annan bil som han själv hyrt, vid samma tid morgonen före den åtalade gärningen åkte till platsen med A.H. och väntade där, enligt egen uppgift, i 10 till 15 minuter. Sammantaget ger dessa omständigheter starkt stöd för att A.A. i vart fall har varit införstådd i att något brottsligt skulle ske. Det som A.A. har anfört förändrar inte den bedömningen.

Frågan är då om det är bevisat att A.A. har begått gärningen tillsammans och i samförstånd med A.H. Som framgått i det föregående stycket finns det ett antal besvärande omständigheter som talar för att A.A. har varit involverad i brottsplanen. Utredningen ger emellertid, mot A.A:s nekande, inte tillräckligt starkt stöd för att han agerat tillsammans och i samförstånd med A.H. Han ska därför inte dömas som gärningsman.

Som redan konstaterats måste dock A.A. vid sitt agerande ha insett att något brottsligt skulle ske. Även om det inte är klarlagt att han var införstådd i att målsäganden skulle just rånas, måste han ha insett att det fanns en risk för att så skulle komma att ske. Han har också genom sitt agerande visat att han varit likgiltig inför den omständigheten att ett rån kunde komma att begås. Mot denna bakgrund ska A.A. dömas för att ha främjat rånförsöket på det sätt som åklagaren har påstått.

A.A. ska därmed inte dömas som gärningsman utan för den medhjälp han gjort sig skyldig till. Gärningen ska rubriceras som medhjälp till rån av normalgraden.

Vid denna bedömning i frågan om A.A:s medverkan är straffvärdet av den gärning han gjort sig skyldig till något lägre än vad tingsrätten kommit fram till. Även med beaktande av detta finns det emellertid i fråga om valet av påföljd inte anledning att göra någon annan bedömning än den som tingsrätten har gjort. Däremot bör längden på det fängelsestraff som skyddstillsynen ska förenas med sättas ned i förhållande till vad tingsrätten har kommit fram till. Tingsrättens dom ska därför ändras på så sätt att A.A. döms till skyddstillsyn och fängelse i två månader.

Överröstade i denna del är vi i övrigt ense med majoriteten.

Högsta domstolen

A.A. överklagade och yrkade att HD skulle frikänna honom från ansvar för försök till rån och avslå yrkandet om skadestånd. Alternativt yrkade han att straffet och skadeståndet skulle sättas ned samt att gärningen skulle bedömas som medhjälp till försök till rån.

Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades. I andra hand yrkade riksåklagaren att A.A. skulle dömas för medhjälp till försök till rån i enlighet med det yrkande som framställdes i hovrätten.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (justitieråden Anders Eka, Svante O. Johansson, Malin Bonthron, Johan Danelius, referent, och Christine Lager) meddelade den 14 juni 2023 följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

1 Målsäganden bor en bit utanför Södertälje. När han en morgon gick ut från bostaden för att åka till arbetet lade han märke till en svart Volvo som stod parkerad på vägen vid några brevlådor en bit från hans hus. Efter att han hade satt sig i sin egen bil som stod parkerad på uppfarten till hans hus knackade en person med huva, plasthandskar och munskydd på rutan. Bildörren öppnades och den maskerade personen försökte rycka åt sig den guldkedja, värd cirka 100 000 kr, som målsäganden bar runt halsen. I det tumult som uppstod träffades målsäganden av två knivhugg. Gärningsmannen - som inte fick med sig guldkedjan - tog sig till den svarta Volvon som då stod och väntade strax nedanför uppfarten till målsägandens hus. Volvon åkte sedan därifrån.

2 Efter att målsägandens fru hade ringt polisen stoppades en svart Volvo några kilometer från målsägandens hem. Bilen kördes av A.A. med A.H. som passagerare. I bilen påträffades sådant som kunde knytas till rånförsöket.

3 A.A. och A.H. åtalades för, såvitt nu är av intresse, försök till grovt rån. A.A. åtalades i andra hand för medhjälp till försök till grovt rån.

4 Tingsrätten dömde A.H. för bl.a. försök till grovt rån till fängelse i 3 år och 6 månader. A.A. dömdes för bl.a. försök till rån. Påföljden bestämdes till skyddstillsyn och tre månaders fängelse. Tingsrätten förpliktade vidare A.H. och A.A. att betala skadestånd till målsäganden. A.A. skulle betala 20 000 kr, solidariskt med A.H.

5 Hovrätten har fastställt tingsrättens domslut. I likhet med tingsrätten har hovrätten funnit att A.A. har agerat tillsammans och i samförstånd med A.H.

Vad målet gäller

6 HD har att pröva om åtalet mot A.A. är styrkt och om han i så fall ska dömas som gärningsman eller som medhjälpare.

Försök till rån

7 För rån döms bl.a. den som stjäl genom våld mot person eller hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara. Straffet är fängelse i lägst ett och högst sex år. För grovt rån är straffet fängelse i lägst fem och högst tio år. (Se 8 kap. 5 och 6 §§ BrB.)

8 Av 8 kap. 12 § framgår att försök till rån är straffbelagt. Straff för försök bestäms högst till vad som gäller för fullbordat brott och får inte sättas under fängelse, om lägsta straff för det fullbordade brottet är fängelse i två år eller däröver (se 23 kap. 1 § andra stycket).

Medverkan till brott

9 För ett brott straffas både den som har utfört gärningen och den som har främjat gärningen med råd eller dåd. Den som inte är att anse som gärningsman döms, om han eller hon har förmått annan till utförandet, för anstiftan av brottet och annars för medhjälp till det. Om flera personer medverkar till ett brott, kan de alltså dömas som gärningsmän, anstiftare eller medhjälpare. (Se 23 kap. 4 §.)

10 Den gärning som en medverkande har utfört kan vara av sådant slag att den i sig ger anledning att döma honom eller henne som gärningsman. Det är fallet om han eller hon har deltagit i de gärningar som mer direkt knyter an till brottsbeskrivningen. Men även den som har medverkat på annat sätt kan dömas som gärningsman om han eller hon har utfört brottet tillsammans och i samförstånd med andra.

11 Bedömningen av om en gärning har utförts tillsammans och i samförstånd med andra ska göras med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Det är inte tillräckligt att den tilltalade har förstått vad de övriga ska göra för att han eller hon ska dömas som medgärningsman. Medgärningsmannaskap förutsätter att de inblandade har någon form av ömsesidig medvetenhet om den brottsliga gärning som de utför gemensamt och att de anpassar sitt individuella agerande utifrån denna medvetenhet. (Jfr Erik Svensson, Gärningsmannaskap vid fleras deltagande i brott, 2016, s. 376 ff. och "Påskupploppet i Örebro" HD:s dom den 14 mars 2023 i mål B 6185-22 särskilt p. 29-36. (NJA 2023 s. 114 (red:s anm.).))

12 Att transportera någon till eller från en brottsplats är typiskt sett en medhjälpsgärning. För att den som utför en sådan gärning ska kunna dömas som gärningsman krävs att det i det enskilda fallet finns tillkommande omständigheter som gör att agerandet framstår som en del i ett gemensamt brottsligt företag. Det innebär normalt att den medverkande måste ha bidragit till brottets genomförande också på annat sätt än genom själva medhjälpsgärningen, t.ex. genom delaktighet i planeringen av brottet. (Jfr "Bussen i Östberga" NJA 2017 s. 531 p. 42-48.)

13 Straffskalan för ett brott är densamma oavsett om den tilltalade döms som gärningsman eller som medverkande på annat sätt. För varje medverkande ska straffet bestämmas efter vad som ligger honom eller henne till last. För bedömningen av straffvärdet och påföljdsvalet har det alltså inte någon självständig betydelse om den som har medverkat till en brottslig gärning döms som gärningsman eller medhjälpare (jfr t.ex. "Akallarånet" NJA 2006 s. 535). En annan sak är att graden av medverkan bör avspegla sig i straffvärdebedömningen (jfr t.ex. "Bussen i Östberga" p. 53). Bestämmelsen i 23 kap. 5 § om medverkan i mindre mån har också störst betydelse i fall som rör medhjälp.

Bedömningen i detta fall

A.A:s ansvar

14 Genom att köra A.H. till och från den plats där han försökte råna målsäganden har A.A. främjat A.H:s brottsliga gärning. A.A. har därmed medverkat till brottet.

15 A.A. har uppgett att han var helt ovetande om att A.H. avsåg att begå en brottslig gärning. Enligt A.A. var hans uppfattning i stället att A.H:s syfte med bilresan var att besöka en bekant.

16 Det finns flera omständigheter som talar emot vad A.A. har uppgett. Utredningen i målet visar att A.H. och A.A. hade relativt omfattande kontakter i tiden före brottet. Det framgår bl.a. att de tidvis befann sig på samma hotell och att de dagen före brottet gemensamt åkte till det område där brottet senare utfördes. I A.H:s mobiltelefon påträffades en bild på målsägandens adress som hade tagits vid en tidpunkt då de båda var på hotellet. A.A. måste också ha sett när A.H. tog på sig huva, handskar och munskydd inför att han skulle genomföra rånförsöket. Till detta kommer att A.A. under tiden då rånförsöket pågick väntade i bilen med motorn på och sedan körde från platsen i hög hastighet.

17 Sammantaget visar utredningen att A.A. har känt till att A.H. skulle utföra den typ av gärning som han gjorde. A.A. har därmed haft uppsåt till sin medverkan till brottet.

18 Det är dock inte visat att hans uppsåt har omfattat den omständigheten att A.H. skulle använda en kniv mot målsäganden på det sätt som kom att ske. A.A:s ansvar sträcker sig därför inte längre än till medverkan till ett försök till rån av normalgraden.

Gärningsman eller medhjälpare?

19 A.A:s gärning - att köra A.H. till och från brottsplatsen - har inte varit sådan att den i sig ger anledning att döma honom som gärningsman.

20 Det finns inte heller tillräckligt stöd i utredningen för slutsatsen att A.A. har agerat tillsammans och i samförstånd med A.H. vid utförandet av brottet. De kontakter som har förekommit mellan dem i tiden före brottet och, inte minst, deras gemensamma färd till det aktuella området dagen före brottet talar visserligen för att brottet har varit ett gemensamt företag. I utredningen finns emellertid inte några uppgifter om innehållet i deras kommunikation. Det går därmed inte att dra några slutsatser om i vilken utsträckning A.A. har varit delaktig i planeringen av brottet. Utredningen visar heller inte i övrigt att A.A. har bidragit till brottets genomförande på annat sätt än genom att vara chaufför åt A.H.

21 Med hänsyn till det anförda ska A.A. inte dömas som gärningsman utan för medhjälp till försök till rån.

Påföljd

22 Eftersom det inte är visat att A.A. har varit fullt så delaktig i brottet som hovrätten har funnit utrett, får straffvärdet anses vara något lägre än vad hovrätten har kommit fram till. Påföljden bör ändå bestämmas till skyddstillsyn i kombination med fängelse men fängelsestraffets längd bör sättas ned till två månader.

Skadestånd

23 Det finns inte skäl för någon annan bedömning än den som hovrätten har gjort i fråga om skadestånd.

DOMSLUT

HD ändrar hovrättens domslut på så sätt att HD, med tillämpning av 23 kap. 4 § BrB, dömer A.A. för medhjälp till försök till rån i stället för försök till rån och bestämmer påföljden till skyddstillsyn och fängelse i två månader.

HD:s dom meddelad: den 14 juni 2023.

Mål nr: B 1598-22.

Lagrum: 8 kap. 5 § och 23 kap. 4 § BrB.

Rättsfall: "Akallarånet" NJA 2006 s. 535, "Bussen i Östberga" NJA 2017 s. 531 och "Påskupploppet i Örebro" NJA 2023 s. 114.