Påskupploppet i Örebro (NJA 2023 s. 114)

Sökord Sabotage mot blåljusverksamhet; · Brottslighetskonkurrens; · Medgärningsmannaskap; · Våldsamt upplopp

Två personer som inför en allmän sammankomst har angripit polisen med bland annat stenkastning har dömts för grovt sabotage mot blåljusverksamhet. De har ansetts straffrättsligt ansvariga enbart för de delar av händelseförloppet som konkret kunnat kopplas till deras eget agerande. Vid bedömningen av gärningarnas allvar har det emellertid tillmätts stor vikt att de vidtogs i ett sammanhang då även många andra personer angrep polisen.

Örebro tingsrätt

Allmän åklagare väckte åtal vid Örebro tingsrätt och yrkade efter justering av åtalet att bland annat A.K. och A.A. skulle dömas för följande brott.

Åtalspunkten 1. Grovt sabotage mot blåljusverksamhet

A.K., A.A. och [två andra tilltalade] har tillsammans och i samförstånd med varandra samt ett flertal okända medgärningsmän angripit och stört polisverksamhet genom att använda våld och hot om våld mot poliser, skadat och tillgripit polisfordon och skadat polishundar som används i verksamheten samt vidtagit annan otillbörlig åtgärd, allt enligt nedan.

Efter tillståndsgiven allmän sammankomst för R.P. har vid tidpunkten en större folksamling samlats. I folksamlingen har ett mycket stort antal personer agerat i uppsåtligt och förenat våld mot polispersonal och polisiär egendom.

Våldet har bestått i omfattande stenkastning, sparkar, slag med eller utan tillhyggen m.m. riktat mot såväl polismän som hundar och fordon. Det kastas även bangers, tegelpannor och andra lösa föremål mot polismän och polisfordon, varav fyra fordon också senare har avtvingats polisen eller satts i brand. Folksamlingen har även forcerat polisens olika avspärrningar i form av avspärrningsband och kravallstaket.

Det har under händelsen skrikits upprepade hotelser om våld mot polispersonalen.

Som en följd av gärningen har minst 71 poliser skadats, varav 50 poliser så pass allvarligt att de uppsökt vård antingen direkt i samband med gärningen eller i efterhand och 64 poliser har rapporterat påtaglig psykiska påverkan efter händelsen.

Minst åtta polisfordon har skadats, varav fyra fordon har totalförstörts då de har eldats upp. Sammantaget har skada på fordon uppkommit med minst 2,5 miljoner kr exklusive moms. 71 poliser har rapporterat att deras personliga tjänsteutrustningar har skadats och sammanlagd skada uppgår till minst 563 000 kr exklusive moms.

Tre polishundar har skadats lätt under händelsen.

A.A. har för egen del kastat stenar mot polismän varav åtminstone en sten har träffat en polisman på axeln eller huvudet, sparkat på en polisbuss, kastat föremål och sten mot polisbuss, stått på taket på en polisbuss och dessförinnan varit inne i polisbussen och flyttat på kravallstaket samt uppträtt aggressivt mot polismän.

A.K. har för egen del kastat stenar mot polismän och polisfordon, slagit på polisfordon, verbalt angripit polismännen samt uppträtt aggressivt mot polismän. Vidare har han filmat delar av händelseförloppet samt maskerat sig ett tag in i händelseförloppet.

Samtliga fyra har också genom sitt agerande och närvaro på platsen utgjort en del i den samlade händelsen och uppmuntrat övriga gärningsmän i deras brottsliga gärning.

Det hände den 15 april 2022 på Sveaparken, Örebro, Örebro kommun.

Gärningen var sådan att den kunde förväntas allvarligt försvåra eller hindra utryckningsverksamhet och brottsbekämpande verksamhet. Till följd av händelsen har Polisen i Bergslagen också begärt och erhållit omedelbar och omfattande assistans från omkringliggande polisregioner för att kunna utföra sin verksamhet.

Brottet bör bedömas som grovt eftersom gärningen framkallat fara för flera människors liv eller hälsa, egendom av särskild betydelse och varit av särskilt farlig art, då den pågått under lång tid, varit väl organiserad, innehållit en synnerligen omfattande våldsanvändning riktad mot polisverksamheten, krävt omfattande polisförstärkningar från flera delar av landet, medfört att Polisen trots erhållna förstärkningar inte kunnat fullfölja sitt uppdrag samt varit motiverad av att Polisen försökt skydda en grundlagsskyddad allmän sammankomst.

A.A., A.K. [och två andra tilltalade] begick gärningen med uppsåt.

Ansvarsyrkande i andra hand, våldsamt upplopp

A.A., A.K. och [två andra tilltalade] har samtliga i vart fall på sätt som ovan angetts ingått i en folksamling som haft uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot myndighet och har i syfte att förhindra att den allmänna sammankomsten skulle kunna genomföras gått med förenat angrepp med våld på poliser och polisfordon samt polishundar.

Åtalspunkten 2. Våld mot tjänsteman (A.A.)

A.A. har angripit polisen P.L.L. med våld när denne försökt upprätthålla ordningen på allmän plats.

Det hände den 15 april 2022 på Sveaparken, Örebro, Örebro ­kommun.

A.A. har kastat en sten på polismannen P.L.L. som träffade överkroppen eller huvudet som orsakades smärta.

A.A. begick gärningen med uppsåt.

Åklagaren begärde slutligen att A.K. skulle utvisas ur riket.

P.L.L., som biträdde åtalet, begärde skadestånd solidariskt av de fyra tilltalade i detta mål samt med - - - fyra tidigare dömda personer - - - med 20 000 kr avseende kränkning beträffande åtalspunkten 1. Han begärde därutöver 10 000 kr för kränkning beträffande åtalspunkten 2 samt ytterligare 2 000 kr för sveda och värk från A.A. På beloppen har ränta begärts - - -.

De tilltalade hade följande inställning.

A.K. förnekade brott.

A.K. motsatte sig att bli utvisad då det förelåg verkställighetshinder.

A.A. erkände gärningarna men gjorde gällande att åtalspunkten 1 skulle rubriceras som våldsamt upplopp.

A.A. medgav att betala det begärda skadeståndet under åtalspunkten 2.

Samtliga tilltalade motsatte sig att betala något skadestånd till P.L.L. i anledning av åtalspunkten 1. Endast sättet att beräkna ränta godtogs som skäligt. Som grund för bestridandet åberopades förutom inställningen i sak att brottet var riktat mot staten och inte skulle ge rätt till ersättning. I allt fall var kränkningen inte att bedöma som allvarlig då agerandet riktats mot en polisman i tjänst.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Fredrik Nydén) anförde i dom den 8 juli 2022 följande.

UTREDNINGEN I MÅLET

DOMSKÄL

Vad har hänt

Denna tingsrätt har i dom från den 27 juni 2022 noterat följande om själva händelsen.

R.P. hade beviljats tillstånd till att anordna en allmän sammankomst i Vivalla i Örebro den 15 april 2022. Tillstånden gällde en sammankomst mellan kl. 17.00 och 20.00. Dagen innan hade en liknande sammankomst ägt rum i andra städer runt om i landet, och som en följd av vad som hände där ändrades platsen för den tillståndsgivna sammankomsten, på eftermiddagen den 15 april 2022, till Sveaparken som ligger i centrala Örebro. Skälet för ändringsbeslutet angavs vara tvingande säkerhetsskäl. Såvitt kommit fram skulle R.P. under sammankomsten bränna en koran. På grund av vad som hände i Sveaparken ägde detta dock aldrig rum, och R.P. befann sig aldrig själv i parken.

Inför sammankomsten hade polisen spärrat av ett område, det så kallade PL 24-området. Området angränsade mot Sveaparken och den del som närmst angränsade till parken utgjordes av en bro över ett mindre vattendrag. Området var avspärrat med kravallstaket, och inledningsvis även med ett polisavspärrningsband.

Kring 17-tiden på eftermiddagen hade ett mindre antal människor samlats i parken. Såvitt kommit fram var stämningen agiterad men under kontroll; poliser pratade med personer och det skanderades olika fraser, däribland "allahu akbar". Redan vid denna tidpunkt var dock vissa personer maskerade.

Drygt 17.15 gick det yttre avspärrningsbandet av, vilket fick till följd att folkmassan närmade sig de poliser som stod utanför kravallstaketet, i parken, som markerade att området inte fick beträdas. Ungefär samtidigt anlände även hundförare till platsen. Det är runt denna tidpunkt olika individer i parken började samla sten, bland annat placerades en picknickbänk i vattendraget för att, som det ser ut på filmerna från händelsen, bygga en bro i syfte att nå stenarna som låg på andra sidan. Antalet personer i parken ökade även. Redan vid den här tiden gjordes de första försöken att häva kravallstaketen och de första stenarna kastades mot polisen. Det noteras att förundersökningsledare inledde en förundersökning om våldsamt upplopp redan kl. 17.20.

Under de följande drygt två timmarna trappades våldet från personerna i parkens sida upp. Det har i efterhand inte gått att med säkerhet säga hur många personer som mest befann sig i parken, men i varje fall 200 personer. Under den tid som polis var i parken tvingades de göra flera försök att skingra folkmassan, inledningsvis genom rusning, och senare, när förstärkning med polisbussar anlände, med hjälp av dessa. Folkmassan avancerade emellertid och till slut tvingades poliserna över bron och in på det avspärrade området. Kring 19-tiden hade poliserna inte längre något annat val än att ställa in den tilltänka sammankomsten och planera sin reträtt. Detta eftersom det då stod klart att polisen inte skulle lyckas upprätthålla ordningen och det bedömdes att det, ur säkerhetssynpunkt, inte var möjligt att genomföra den allmänna sammankomsten. Poliserna som befann sig på platsen har berättat att det var i samband med reträtten som angreppen intensifierades. När de sista poliserna lämnade platsen stod flera polisbilar i brand. Det framgår även av filmmaterialet att våld utövades aktivt mot en av de sista polisbilarna, fylld med poliser, som lämnade platsen.

A.A. och A.K. har medgett att de varit närvarande i parken under upploppet. De har också vidgått att de agerat på visst sätt som beskrivits ovan.

Vad har de tilltalade gjort?

A.A.

A.A. har befunnit sig i parken under hela händelseförloppet. Han har vid ett stort antal tillfällen kastat sten mot polisen, i vissa fall stenar av rejäl storlek och tyngd. På filmerna kan också ses hur han tycks anföra folkmassan genom att bl.a. applådera när kravallstaket välts. Därutöver har han genom gester stöttat folkmassan i deras agerande. A.A. har också försökt bära fram en större planka på bron för att hindra polisen från att ta sig tillbaka in i parken. A.A. har vidare angripit polisfordon genom att sparka på dem och kasta föremål/stenar på dem. Han har klättrat upp på ett fordon som polisen övergett samt tagit sig in i fordonet. A.A. har också varit med och burit fram avspärrningsgrindar som slängts framför polisfordon för att hindra dem från att kunna köra på vägen runt parken.

Till detta kommer att A.A. gjort direkta angrepp mot enskilda poliser, däribland P.L.L. genom att på bara någon meters håll med full kraft kastat en större sten mot huvudet/axeln på honom. Detta har dock inte lett till några allvarligare skador mer än smärta och märken eftersom P.L.L. varit utrustad med viss skyddsutrustning.

A.K.

A.K. har befunnit sig i parken under hela händelseförloppet och enligt tingsrätten är det han som syns på samtliga filmsekvenser som åklagaren lagt honom till last. På filmerna ses hur A.K. bl.a. kastar sten mot polisen i samband med att kravallstaketen rivs och att han deltar i folkmassans avancemang framåt mot poliserna. I övrigt har han vid flera tillfällen kastat sten mot polisen på olika platser i parken, ibland på avstånd som understiger tio meter. Det går också se att han vid tillfälle samlar på sig och beväpnar sig med mindre stenar. Han har också varit med och ­samlat ihop el-sparkcyklar som placerats ut på en mindre väg för att uppenbarligen hindra poliserna från att färdas på denna. Utöver agerandet mot polismännen har han också angripit polisfordon genom bl.a. stenkastning och genom att slå på fordonen med en gren.

Vad ska de tilltalade dömas för?

Samtliga fyra tilltalade har alltså under längre tid varit närvarande i parken och på olika sätt deltagit i upploppet och våldsanvändningen mot poliserna på platsen. De har alla kastat sten mot polisen. Det är för tingsrätten fullständigt uppenbart att det inte har varit möjligt för någon av dem att befinna sig i parken under denna långa tid utan att ha blivit fullt medvetna om vad övriga personer som befunnit sig där gjort gentemot polisen. Därtill har de även inte kunnat undgå att få full insikt i vilket syfte som deltagare i folkmassan haft med sitt agerande, nämligen att hindra polisens åtgärder som syftat till att säkerställa ett område där den allmänna sammankomsten skulle kunna genomföras. Agerandet har också syftat till att allvarligt skada och/eller döda enskilda poliser, att ta ifrån dem deras utrustning och förstöra densamma, inklusive deras fordon. Det är därför uppenbart att alla som valt att delta i denna våldsanvändning gentemot poliserna agerat tillsammans och i samförstånd med övriga deltagare i folkmassan och därmed får ta fullt straffrättsligt ansvar för det inträffade. De ska därför samtliga dömas för sabotage mot blåljusverksamhet. Detta då avsikten med agerandet varit just att förhindra, försvåra och/eller omöjliggöra polisens verksamhet i parken. Att brottet är grovt kan det inte råda några som helst tvivel kring då det massiva våld som använts utsatt enskilda poliser för direkt livsfara. Våldsanvändningen har varit omfattande och utdragen. Det bör i sammanhanget noteras att bara ett kast med en gatsten mot en person normalt är att bedöma som grov misshandel eller försök därtill beroende på vilken effekt som uppstått. Bara en enskild sådan händelse motiverar alltså ett straffvärde som närmar sig minimistraffet för grovt sabotage mot blåljusverksamhet. Därtill kommer också att anläggandet av brand och förstörandet av fordon för miljonbelopp skulle kunna utgöra en mordbrand, även det med ett minimistraff om två år eller i allt fall en mindre allvarlig mordbrand med ett minimistraff om ett år. Att den nu aktuella gärningen skulle ha ett minimistraff om två år framstår därför inte som orimligt ur ett systematiskt perspektiv. Samtliga tilltalade ska alltså dömas för grovt sabotage mot blåljusverksamhet. Det betyder dock inte att alla ska ha samma straff utan vid straffmätningen ska självklart hänsyn tas till deras medverkan och agerande. Tingsrätten återkommer till detta nedan.

Utöver detta ska A.A. också dömas för våld mot tjänsteman i åtalspunkten 2. Tingsrätten noterar därvid att åklagaren valt rubricering våld mot tjänsteman av normalgraden och att tingsrätten inte har möjlighet att frångå densamma. Det måste dock beaktas att angreppet mot P.L.L. varit av synnerligen allvarligt slag och risken för att det gett upphov till mycket allvarliga och bestående skador inte går att bortse ifrån. Det hade därför varit möjligt att rubricera gärningen som ett allvarligare brott än vad som nu skett. Detta ska dock nu i stället beaktas inom ramen för bestämmande av vilket straff som A.A. ska dömas till.

Skadestånd

- - - Vidare ska P.L.L:s begäran om skadestånd för åtalspunkten 2 bifallas då A.A. medgett detta.

Vad gäller P.L.L:s begäran om ersättning för kränkning avseende ­åtalspunkten 1 har tingsrätten i [en tidigare dom] anfört följande.

I samband med införandet av brottet sabotage mot blåljusverksamhet utreddes parallellt frågan om kränkningsersättning till poliser. Någon lagändring som medger särreglering i det här avseendet har ännu inte trätt i kraft. Frågan är om målsägandena i egenskap av poliser har rätt till kränkningsersättning med tillämpning av 2 kap. 3 § skadeståndslagen. Enligt denna bestämmelse ska den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ersätta den skada som kränkningen innebär. Utmärkande för de brott som grundar rätt till kränkningsersättning är alltså att de innefattar ett angrepp på den skadelidandes personliga integritet, närmast dennes privatliv och människovärde.

Kränkningsersättningen tar sikte på den kränkning som uppkommer just i samband med angreppet och syftar till att kompensera för de känslor som den kränkande handlingen har framkallat hos den skadelidande, såsom rädsla, förnedring, skam eller liknande och som inte tar sig sådana medicinska uttryck att det är fråga om en personskada. Det som ska ersättas är alltså den kränkning, dvs. den momentana upplevelse som den angripne typiskt sett har drabbats av vid skadetillfället och inte efter.

För att det ska finnas en rätt till kränkningsersättning enligt bestämmelsen krävs att den angripne har blivit allvarligt kränkt. Kravet på allvarlig kränkning gäller oavsett vem den angripne är. Vad som utgör en allvarlig kränkning ska bedömas utifrån samtliga omständigheter i varje enskilt fall. Huruvida kravet på allvarlig kränkning är uppfyllt kan därför påverkas av bland annat vem som utsätts för det brottsliga angreppet och i vilket sammanhang det sker.

Stenkastning som sådan bör vara sådant att det berättigar till kränkningsersättning. Frågan är om sådan ersättning kan utgå för brottet sabotage mot blåljusverksamhet.

Brottet sabotage mot blåljusverksamhet är inte ett brott riktat mot särskild polis utan mot staten genom dess polisiära verksamhet, låt vara att ett angrepp mot en särskild polis kan utgöra ett sabotage mot blåljusverksamhet. Brottet utgör systematiskt och terminologiskt ett allmänfarligt sabotagebrott. Gemensamt för de allmänfarliga brotten är att de i regel framkallar fara för enstaka personer samtidigt som de hotar en mer vidsträckt krets av personer. HD har i NJA 1998 s. 310 emellertid öppnat upp för att kränkningsersättning kan dömas ut även vid allmänfarliga brott, nämligen bland annat i situationer där en allmänfarlig gärning är riktad mot en eller flera bestämda personer. Att en gärningsperson medvetet utsätter en eller flera särskilda personer för en påtaglig risk bör kunna anses innebära att brottet varit riktat mot denne eller dessa. Så kan exempelvis vara fallet om avsikten varit att skrämma eller hota en eller flera särskilda personer. Att gärningspersonen medvetet utsatt en eller flera särskilda personer för en påtaglig risk bör också kunna anses innebära att brottet varit riktat mot denne eller dessa.

[Två andra målsägande] och P.L.L. befann sig under stenkastningen i händelsernas centrum och var uniformerade. Som framgår ovan har stenkastningen varit riktad mot dem, och deras kolleger, i deras polisiära tjänsteutövning. Tingsrätten anser att även i de fall där kastade stenar inte träffat, har det funnits en konkret fara att poliserna skulle skadas av stenkastningen. Tingsrätten anser att [två andra målsägande] och P.L.L. tillhör den ersättningsberättigade kretsen, även om det är fråga om ett allmänfarligt brott.

I målet är utrett att samtliga dömda deltagit i stenkastningen, om än att de kastat olika antal stenar. Med undantag för de tre stenar som varit föremål för åtalen om våld mot tjänsteman, har det inte gått att utreda vem som kastat vilka stenar mot målsägandena. Som framgår ovan ska dock de dömda dömas för att tillsammans och i samförstånd med andra gjort sig skyldiga till en skadeståndsgrundande handling. Mot bakgrund av det redovisade ska de därför utge kränkningsersättning till [två andra målsägande] och P.L.L. Vad gäller beloppet bör skälig ersättning motsvara 10 000 kr för vardera målsäganden. Beloppen ska utges av de dömda solidariskt.

Tingsrätten ansluter sig helt och fullt till det ovan redovisade resonemanget. Även de fyra tilltalade i detta mål ska därför solidariskt med de tidigare dömda personerna utge skadestånd med 10 000 kr till P.L.L.

Påföljd

Straffskalan för grovt sabotage mot blåljusverksamhet

För brottet grovt sabotage mot blåljusverksamhet är minimistraffet fängelse i två år och maximistraffet livstids fängelse. Detta är en mycket omfattande straffskala. Tingsrätten anser därför att det finns skäl att göra vissa principiella uttalanden om hur rätten anser att straffskalan ska tillämpas i praktiken.

I lagen anges alltid en faktisk straffskala för varje brott. Denna straffskala är dock normalt inte den skala som tillämpas vid straffmätningen. Detta eftersom straffskalorna har många olika syften. Att bestämma påföljd för en dömd person är ett sådant syfte. Ett annat är att styra preskriptionstider eller vilka tvångsmedel som polis och åklagare får vidta under utredningen av brottet. I stället tillämpas vad som numera brukar benämnas för den praktiskt tillämpliga straffskalan vid påföljdsbestämningen. Denna skala är ofta mer begränsad och tar bl.a. hänsyn till det faktum att straffskalorna överlappar varandra. Det innebär bl.a. att maximistraffet för ett brott normalt motsvarar minimistraffet för en mer allvarlig rubricering.

Inom varje praktiskt tillämplig straffskala brukar domstolarna ha ungefär fem typfall. Utifrån dessa typfall försöker domstolarna sedan att placera in det fall som rätten har att bedöma. Detta syftar till att liknande fall ska kunna bedömas så lika som möjligt. Att det inte är fråga om ett större antal typfall handlar normalt om att det inte finns särskilt många typfall inom varje rubricering utan att en mer allvarlig rubricering eller ett allvarligare brott blir aktuellt.

Den faktiska straffskalan för grovt sabotage mot blåljusverksamhet utgör också den praktiskt tillämpliga straffskalan för detta brott. Den är dock så omfattande att det inte är möjligt att placera ut fem typfall av detta brott eftersom varje försvårande omständighet i praktiken då skulle leda till att straffet skärptes med många år. Detta skulle enligt tingsrätten leda till absurda och direkt stötande resultat.

I stället anser rätten att denna straffskala måste tillämpas och i praktiken avgränsas i förhållande till hur straffminimum satts för andra brott. Tingsrätten noterar då att minimistraffet för synnerligen grov misshandel är fem års fängelse och att normalpåföljden för ett uppsåtligt dödande (dråp) enligt praxis från HD är fängelse i åtta år. Utifrån detta anser tingsrätten att ett grovt sabotage mot blåljusverksamhet som huvudsakligen består i våld som inte inneburit konkret livsfara för enskilda normalt inte bör föranleda ett strängare straff än fängelse i åtta år. Utifrån detta är den praktiskt tillämpliga straffskalan för nu aktuell gärning fängelse i lägst två och högst åtta år.

Allmänna utgångspunkter för straffmätningen av aktuell gärning

Den gärning som de fyra tilltalade deltagit i är synnerligen allvarlig. Det har varit fråga om ett utdraget händelseförlopp där poliserna på plats utsatts för ett besinningslöst, omotiverat och oprovocerat våld från en folkmassa på cirka tvåhundra personer. Folkmassan har kastat stenar som vägt upp till flera kilo på poliserna under mer än en timmes tid. Det har varit fråga om hundratals om inte tusentals stenar som regnat ner över poliserna. Det är också uppenbart att folkmassan inte haft för avsikt att enbart hindra polisen från att möjliggöra den allmänna sammankomst som det getts tillstånd till. I stället har syftet med stenkastningen varit ett helt annat, nämligen att allvarligt skada, och möjligen i värsta fall döda, enskilda poliser. Detta har bl.a. manifesteras genom att folkmassan, när en polis träffats och skadats, gemensamt stämt upp i ett jubel över den effekt som deras agerande har fått. Ett sådant beteende är för tingsrätten djupt skrämmande. Att människor i vårt samhälle kan uppvisa en sådan fullständig likgiltighet för andra medmänniskors liv och hälsa är svårt att förstå. Dessutom gentemot människor som enbart utfört ett arbete som i grund och botten syftar till att skydda dem och i detta fall deras demokratiska rättigheter.

Förutom det besinningslösa våldet och den enorma risk för liv och hälsa som detta medfört för poliserna på platsen har folkmassans agerande även inneburit en konkret risk för att medborgarnas förtroende för statens möjlighet att garantera dem deras demokratiska rättigheter skadats. Detta är naturligtvis oerhört allvarligt och uppenbarligen också något som varit syftet med agerandet. Det har inte varit fråga om att stoppa en manifestation som personerna på plats ogillat eftersom någon sådan inte ens var i närheten av att inledas när våldsamheterna bröt ut. I stället är det för tingsrätten uppenbart att de som deltagit i upploppet haft som syfte att undergräva statens ställning som garant för våra medborgerliga fri- och rättigheter. I stället för att acceptera den grundlag och de demokratiska spelregler som gäller här i landet har massan eftersträvat att omkullkasta denna ordning och visa att den som använder mest våld bör få bestämma. Allt detta gör att det för tingsrätten är uppenbart att det finns skäl att se mycket allvarligt på den aktuella gärningen.

Tingsrätten menar därför att en utgångspunkt bör vara att den som deltagit i upploppet under den tid som det pågått normalt bör dömas till minst fyra års fängelse. Den som inte deltagit under hela tiden eller enbart i mindre omfattning bör dömas till fängelse i mellan två och fyra år.

För den som deltagit i större omfattning, anfört folkmassan eller gjort sig skyldig till särskilt allvarliga angrepp på specifika poliser, fordon eller annan egendom bör dömas till fängelse i mellan fyra och åtta år.

A.A.

Enligt tingsrätten har A.A. varit särskilt aktiv under upploppet. Han har vid ett flertal tillfället gått i främsta ledet mot polisen och mycket aktivt deltagit i stenkastningen. Det går också se att han vid flera tillfällen hetsat på övriga deltagare och stärkt dem i deras uppsåt. Utöver detta har han gjort sig skyldig till ett extremt allvarligt angrepp på P.L.L. Han har på bara några meters håll kastat en stor sten med full kraft mot huvudet/halsen på P.L.L. Enbart denna gärning har ett straffvärde på det praktiskt tillämpliga maximistraffet för det brott som åklagaren åtalat honom för, dvs. fängelse i ett år.

Med beaktande av detta och med hänsyn till A.A:s aktiva roll i upp­loppet tillhör han de personer som bör dömas till ett straff i den övre delen av straffskalan. Strafftidens längd ska därför bestämmas till sex år.

A.K.

A.K. har enligt tingsrätten varit något mer aktiv i händelseförloppet än [en av de andra tilltalade], bl.a. då han på relativt nära håll angripit poliserna med stenkastning. - - - Fängelsestraffets längd ska därför bestämmas till fem år.

Utvisning

Under denna rubrik kom tingsrätten på angivna skäl fram till att yrkandet om utvisning av A.K. skulle avslås.

Häktning

- - - A.A. och A.K. har - - - dömts till längre fängelsestraff. Det är inte uppenbart att något av de särskilda häktningsskälen inte föreligger beträffande dem. De ska därför stanna kvar i häkte till dess domen i ansvarsdelen vinner laga kraft mot dem.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde A.A. för grovt sabotage mot blåljusverksamhet enligt 13 kap. 5 c § första stycket 1, 2 och 3 och andra stycket BrB och för våld mot tjänsteman enligt 17 kap. 1 § första stycket BrB till fängelse 6 år.

A.A. skulle solidariskt med A.K., [två andra tilltalade] samt tidigare dömda - - - betala skadestånd till P.L.L. med 10 000 kr jämte ränta - - -.

A.A. skulle betala skadestånd till P.L.L. med 12 000 kr jämte ränta - - -.

Tingsrätten förordnade vidare om förverkande, beslag, häktning och avgift till brottsofferfonden.

Tingsrätten dömde A.K. för grovt sabotage mot blåljusverksamhet enligt 13 kap. 5 c § första stycket 1, 2 och 3 och andra stycket BrB till fängelse 5 år.

Yrkandet om utvisning avslogs.

A.K. skulle solidariskt med A.A., [två andra tilltalade] samt tidigare dömda - - - betala skadestånd till P.L.L. med 10 000 kr jämte ränta - - -.

Tingsrätten förordnade vidare om förverkande, beslag, häktning och avgift till brottsofferfonden.

Göta hovrätt

Tingsrättens dom överklagades i Göta hovrätt av åklagaren, P.L.L. och de fyra tilltalade.

Åklagaren yrkade att hovrätten skulle skärpa straffen för samtliga tilltalade.

P.L.L. yrkade att hovrätten skulle fullt ut bifalla det yrkande om skadestånd som han begärde i tingsrätten i anslutning till åtalet för grovt sabotage mot blåljusverksamhet/våldsamt upplopp.

A.A. yrkade att hovrätten skulle döma honom för våldsamt upplopp i stället för grovt sabotage mot blåljusverksamhet och, oavsett om så skedde, bestämma en lindrigare påföljd.

A.A. yrkade även att hovrätten skulle avslå det yrkande om skadestånd som P.L.L. hade framställt i anslutning till åtalet för grovt sabotage mot blåljusverksamhet/våldsamt upplopp.

A.K. yrkade att hovrätten skulle frikänna honom eller, i annat fall, lindra påföljden.

A.K. yrkade även att hovrätten skulle avslå P.L.L:s yrkande om skadestånd.

Parterna motsatte sig att tingsrättens dom ändrades på det sätt som respektive motpart hade begärt.

Hovrätten (hovrättslagmannen Niklas Rundberg, hovrättsråden Charlotta Schelvander, referent, och Magdalena Davidsson samt en nämndeman) anförde i dom den 12 september 2022 följande.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Åtalet mot A.A. för våld mot tjänsteman

I enlighet med tingsrättens dom ska A.A. dömas för den gärning som tingsrätten har bedömt som våld mot tjänsteman. Hovrätten gör inte någon annan bedömning än den som tingsrätten har gjort i fråga om gärningens rubricering.

Tingsrättens domslut ska därför stå fast i den delen.

Åtalen för grovt sabotage mot blåljusverksamhet/våldsamt upplopp

Några allmänna utgångspunkter för bedömningen

Enligt 13 kap. 5 c § BrB ska den dömas för sabotage mot blåljusverksamhet som angriper eller på annat sätt stör polisverksamhet, räddningstjänst eller ambulanssjukvård genom att

1 använda våld eller hot om våld mot verksamhetens personal eller mot personer som bistår verksamheten,

2 tillgripa eller skada fordon eller annat hjälpmedel som används eller ska användas i verksamheten, eller

3 vidta annan otillbörlig åtgärd, under förutsättning att gärningen är ägnad att allvarligt försvåra eller hindra utryckningsverksamhet eller brottsbekämpande verksamhet. Om brottet är grovt döms för grovt sabotage mot blåljusverksamhet. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har framkallat fara för flera människoliv eller egendom av särskild betydelse eller annars varit av särskilt farlig art.

Av förarbetena till bestämmelsen (se prop. 2018/19:155 s. 41 f.) framgår att med begreppet utryckningsverksamhet avses polisverksamhet på grund av en händelse eller ett brott som påkallar en omedelbar insats. Med brottsbekämpande verksamhet avses polisverksamhet som syftar till att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller till att utreda eller beivra brott. Utanför begreppet faller alltså polisens hjälpande verksamhet och allmänna förvaltningsuppgifter. Polisens allmänna övervakningsverksamhet omfattas som regel av bestämmelsen eftersom övervakningen, vid sidan av att motverka störningar av ren ordningskaraktär, även har ett brottsbekämpande syfte. I detta sammanhang ingår alltså i begreppet brottsbekämpande verksamhet även till exempel patrullering och övervakning vid evenemang eller demonstrationer.

Med kravet på att gärningen ska vara ägnad att allvarligt försvåra eller hindra menas att gärningen typiskt sett ska innebära en viss grad av menlig inverkan på verksamheten. Hur stor påverkan som kan accepteras ska sättas i relation till dels angreppets karaktär, dels vilken verksamhet som gärningen är ägnad att påverka (a. prop. s. 42).

När det gäller det grova brottet anges i förarbetena som exempel på att gärningen har framkallat allvarlig fara för flera människoliv, att ambulanssjukvård har hindrats att komma till en olycksplats i tid. Som exempel på att gärningen har framkallat allvarlig fara för egendom av särskild betydelse anges att räddningstjänst har hindrats att komma fram till en brand som leder till fara för att stora skogsområden brinner ner. Vidare anges att det genom kvalifikationsgrunden att gärningen annars varit av särskilt farlig art betonas att även andra omständigheter kan vara av betydelse vid bedömningen av om brottet är grovt. Det ska då vara fråga om omständigheter som är särskilt graverande bland annat med hänsyn till det sammanhang i vilken gärningen har begåtts och om den har haft påtagligt samhällsfarliga inslag. Det handlar då om faktorer som innebär att gärningen ytterst kan bli systemhotande eller att gärningen kan påverka samhällets funktionssätt (a. prop. s. 27 och 43).

I bestämmelsen beskrivs, i likhet med de flesta straffbestämmelserna i brottsbalken, en person som ("den som") utför den beskrivna gärningen. Av allmänna straffrättsliga principer följer emellertid att straffbestämmelser som är utformade på detta sätt ska läsas "den eller de som tillsammans i samverkan …". Detta eftersom flera personer kan utföra den gärning som är i fråga. Med andra ord är den som - eller var och en av de som tillsammans i samverkan - gör något som kan beskrivas med det eller de verb som straffbestämmelsen innehåller, att betrakta som gärningsman/gärningsmän i betydelsen den/de som utför den aktuella gärningen (jfr 23 kap. 4 § första stycket första meningen första momentet BrB). Flera personer kan vara gärningsmän på det sättet att ingen av dem, eller inte alla, självständigt gör något som uppfyller förutsättningarna för ett brott, men det som de tillsammans utför gör detta. Flera personer kan också vara gärningsmän genom att parallellt, med eller utan samförstånd, uppfylla kraven i brottsbeskrivningen.

Av 16 kap. 2 § BrB följer att om en folksamling med uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller på annat sätt framtvinga eller hindra viss åtgärd, går till förenat våld på person eller egendom ska domstolen döma anstiftare, anförare och annan deltagare för våldsamt upplopp. Här gäller att alla deltagare i det som folksamlingen gör är gärningsmän. Med att sätta sig upp mot myndighet avses att sätta sig upp mot verkställighet av offentlig myndighets bud (dvs. myndighets order, befallning eller föreskrift), tvinga den till någon åtgärd eller hindra myndighetsutövning (se JUNO, kommentaren till 16 kap. 1 § brottsbalken).

I de situationer då sabotage mot blåljusverksamhet begås av en folksamling kommer tillämpningsområdet för brottet att överlappa tillämpningsområdet för våldsamt upplopp. I förarbetena anges att vilket brott som då ska ges företräde ska bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet med hänsyn tagen till vad som framstår som det mest väsentliga i händelseförloppet och vilket brott som framstår som det huvudsakliga (a. prop. s. 43 f.).

Bedömningen i detta fall

Det är utrett att en större folksamling samlades i Sveaparken i Örebro den 15 april 2022 och att så skedde vid tidpunkten för när en tillståndsgiven allmän sammankomst gällande "demonstration mot islam med bränning av koranen och visning av teckningar av profeten Mohammed", var planerad att äga rum i anslutning till parken. Vidare är det klarlagt att polisen inför sammankomsten hade spärrat av ett område som angränsar till parken med kravallstaket och avspärrningsband samt att ett antal poliser, vissa av dem med polishundar, befann sig på platsen och bevakade avspärrningarna och den allmänna ordningen där.

Genom de filmer som har spelats upp och de berättelser som de polismän som har hörts i målet har lämnat, är det klarlagt att folksamlingen - efter att ha överträtt avspärrningarna - närmade sig polispersonal och polishundar. Det är vidare klarlagt att ett stort antal personer i folksamlingen därefter angrep polisverksamheten på platsen genom att använda våld mot polispersonalen, polishundarna och flera polisfordon i form av sparkar och slag, såväl med som utan tillhyggen, samt genom att kasta framför allt stenar, men även så kallade bangers och andra lösa föremål. Av samma utredning har det även kommit fram att personer i folksamlingen under händelseförloppet dessutom tillgrep polisfordon och satte fyra sådana fordon i brand.

Genom den presenterade utredningen står det också klart att det nu beskrivna angreppet mot polisverksamheten var ägnat att allvarligt försvåra den utryckningsverksamhet och brottsbekämpande verksamhet som polismyndigheten bedrev vid tillfället och att de skador som åklagaren har angett i sin beskrivning av gärningen uppkom som en följd av händelsen.

Av filmen som utgör en sammanställning av händelseförloppet framgår att folksamlingen var sammanhållen och att de personer om ingick i denna således i princip rörde sig samordnat under hela skeendet. Det framgår också att många personer i folksamlingen var maskerade. Vidare har såväl A.H. som L.E. berättat att de uppfattade att våldet mot polispersonal, hundar och fordon utövades på ett koordinerat sätt. A.H. har beskrivit att de personer i folksamlingen som gick till angrepp gjorde det samtidigt och då i ena stunden riktade sig mot en grupp av poliser för att i nästa stund angripa en annan sådan grupp. L.E. har beskrivit situationen på liknande sätt och dessutom uppgett att folksamlingen under händelseförloppet dels ropade slagord, dels jublade när någon i gruppen av poliser blev träffad av kastade föremål. Han har också uppgett att några av de personer som gick till angrepp "eldade på" de andra angriparna. Att personerna i folksamlingen ropade slagord kan även höras på den nämnda filmen.

Den utredning som nu har redovisats ger en tydlig bild av att angreppet mot polisverksamheten skedde i samarbete från angriparnas sida. Annorlunda uttryckt visar utredningen att personerna i folksamlingen gjorde gemensam sak och tillsammans i samverkan gick till attack mot polisverksamheten genom att använda våld mot polispersonal, polishundar och polisfordon samt genom att tillgripa och skada sådana fordon. Var och en av de som deltog i folksamlingen och i angreppet är därmed att betrakta som gärningsman.

Det beskrivna angreppet mot polisen uppfyller objektivt sett brottsförutsättningarna (rekvisiten) för såväl sabotage mot blåljusverksamhet som för våldsamt motstånd. Det gäller särskilt inledningen av händelseförloppet då polisverksamheten på platsen, såvitt kan bedömas, framför allt gick ut på att upprätthålla och bevaka de avspärrningar som hade beslutats och genomförts där. Genom att gå till angrepp mot polisen i det skedet kan folksamlingen anses ha satt sig upp mot verkställighet mot polismyndighetens bud.

Utredningen utvisar dock att angriparna snabbt övergick till att attackera polispersonalen och polisiär egendom i en situation där polispersonalen successivt drog sig tillbaka bakom avspärrningarna. Härefter eskalerade angreppet och det står klart att våldet var som mest omfattande när polispersonalen var i färd med att försöka fly från platsen. Situationen var då så allvarlig att flera polismän tvingades att skjuta varningsskott i syfte att försöka få angreppet att upphöra, vilket dock inte lyckades. P.L.L. har berättat att han uppfattade att folksamlingen snarare tyckte att det blev "festligare" i och med att varningsskotten avlossades. Av A.H:s uppgifter framgår att han upplevde ett rent hat mot polisen från folksamlingens sida och att angriparnas mål var att skada polispersonalen. Det är också utrett att skadorna som drabbade polismyndigheten till följd av händelsen blev omfattande. Här avses främst att antalet poliser som har skadats har varit stort, men även när det gäller polisiär egendom har skadorna blivit betydande.

Med hänsyn till dessa omständigheter framstår sabotaget mot polisverksamheten som det mest huvudsakliga brottet i sammanhanget. Hovrätten kommer därför fortsättningsvis att pröva om det har rört sig om ett grovt sabotage mot blåljusverksamhet och om de tilltalade ska dömas för att ha gjort sig skyldiga till detta brott.

När det först gäller om gärningen objektivt sett kan bedömas som grovt sabotage mot blåljusverksamhet gör hovrätten följande överväganden.

Gärningen har bestått i ett angrepp mot polisverksamhet genom bland annat användning av omfattande våld mot polispersonal, vilket har lett till att polispersonal tvingades fly från platsen och därmed helt hindrades från att genomföra sitt uppdrag. Polisverksamheten som angreps gick ut på att skydda en allmän sammankomst vid vilken en privatperson avsåg att använda sig av sin grundlagsskyddade yttrande- och åsiktsfrihet. Således har det varit fråga om ett allvarligt angrepp som har hotat mycket viktiga samhällsfunktioner i vårt land och ytterst utgjort ett synnerligen allvarligt angrepp på vår demokrati. Gärningen har i och med detta varit påtagligt samhällsfarlig. På grund av det och eftersom det inte finns några förmildrande omständigheter att beakta i sammanhanget, ska gärningen bedömas som grovt sabotage mot blåljusverksamhet.

När det sedan gäller vad som är bevisat angående de tilltalades delaktighet i gärningen, gör hovrätten följande bedömning.

A.A. - - - har även i hovrätten medgett att [han] var i Sveaparken vid tillfället och att det är [han] som kan ses på de filmsekvenser som har spelats upp. Av dessa framgår att A.A. befann sig på platsen och ingick i folksamlingen under hela händelseförloppet.

Av filmsekvenserna som specifikt rör A.A. framgår att han agerade på det sätt som tingsrätten närmare har redogjort för i sin dom. Härigenom är det bevisat att han - såsom åklagaren har påstått i sin beskrivning av gärningen - har kastat stenar mot polismän, sparkat på en polisbuss, kastat föremål och sten mot polisbuss, stått på taket på en polisbuss och dessförinnan varit inne i polisbussen samt flyttat på kravallstaket och uppträtt aggressivt mot polismän.

Även A.K. har i hovrätten medgett att han var på plats i parken vid tillfället. Han har dock invänt att det inte är han som kan ses på alla de filmsekvenser som har spelats upp och som enligt åklagaren specifikt rör honom. Han har hävdat att det inte är han som kan ses maskerad i de sekvenser som skildrar slutet av händelseförloppet. Vid en jämförelse mellan de kläder som han enligt vad utredningen visar hade på sig vid tillfället och kläderna på personen på filmen, kan dock konstateras att personen på filmen har en likadan tröja och ett likadant skärp, som får betraktas som originellt, som A.K. bar vid tillfället. Även kroppsformen på personen på filmen överensstämmer med A.K:s utseende. Mot den bakgrunden bedömer hovrätten, i likhet med tingsrätten, att det är utrett att det är A.K. som kan ses på samtliga de aktuella filmsekvenserna. Av dessa framgår att han agerade på det sätt som tingsrätten närmare har redogjort för - - - i sin dom. Dessutom framgår det att han filmade delar av händelseförloppet och även tidvis var maskerad. Härigenom är det bevisat att han har kastat stenar mot polismän och polisfordon, slagit på polisfordon, uppträtt aggressivt mot polismän, filmat delar av händelseförloppet samt maskerat sig.

Sammanfattningsvis är det alltså bevisat att samtliga tilltalade tillsammans i samverkan med varandra och andra personer i folksamlingen angrep polisverksamheten vid tillfället. Var och en av dem ska därför betraktas som gärningsman.

Av 23 kap. 4 § tredje stycket BrB följer att A.A., A.K. och [två andra tilltalade], ska dömas för att ha medverkat i angreppet efter det uppsåt som var och en av dem har haft. Vid den bedömningen ska beaktas att angreppet pågick i drygt två timmar och ägde rum inom ett relativt avgränsat område samt att A.A., A.K. och [en annan tilltalad] deltog i och rörde sig tillsammans med folksamlingen under hela händelseförloppet.

Detta innebär att det, som tingsrätten har kommit fram till, måste anses praktiskt taget uteslutet att de inte var medvetna om vad övriga deltagare i attacken bidrog med, vilket i sin tur innebär att de måste ha varit fullt medvetna om omfattningen av det gemensamma angreppet och de skador som det ledde till. Det kan även hållas för säkert att de kände till att polismyndighetens uppdrag vid tillfället var att skydda den ifrågavarande allmänna sammankomsten. Det är därför bevisat att var och en av dem har haft uppsåt till hela den gärning som åklagaren har gjort gällande och som utgör grovt sabotage mot blåljusverksamhet. Som tingsrätten har funnit ska därför var och en av dem dömas för det brottet och tingsrättens domslut ska stå fast i dessa delar.

Påföljder

Enligt 29 kap. 1 § BrB ska straff bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets straffvärde och med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning. Vid bedömningen av straffvärdet ska bland annat beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen har inneburit och vad den tilltalade har insett eller borde ha insett om detta. För det fall någon har medverkat till ett brott i mindre mån får enligt 23 kap. 5 § BrB straffet för honom sättas under straffminimum för det ifrågavarande brottet.

Straffskalan för grovt sabotage mot blåljusverksamhet är fängelse i lägst två och högst arton år eller på livstid. I detta fall finns det en rad försvårande omständigheter att ta hänsyn till vid bedömningen av var på straffskalan brottet ska placeras och som inte har beaktats, eller tillräckligt har beaktats, vid avgörandet av brottets svårighetsgrad. Angreppet mot polisverksamheten, som har varit utdraget i tiden, har skett genom användande av mycket allvarligt våld mot enskilda polismän i form av att en betydande mängd föremål, däribland mycket stora stenar, har kastats mot och träffat dem. Detta våld har medfört skador på ett stort antal polismän och deras utrustning. Att stora stenar har kastats mot polispersonalen har dessutom inneburit en allvarlig fara för deras liv och hälsa. Vidare har angreppet krävt polisförstärkningar från såväl Jönköping som Stockholm, vilket får anses ha inverkat menligt på polisverksamheterna på dessa orter. Till detta ska läggas att sammanlagt åtta polisfordon har skadats, varav fyra har totalförstörts genom att de har eldats upp. Detta har naturligtvis också medfört betydande konsekvenser för polisens verksamhet i stort. Detsamma gäller den utrustning som har skadats i och med angreppet. De ekonomiska skadorna av angreppet uppgår till över tre miljoner kr.

Dessa omständigheter innebär sammantagna att det finns anledning att se mycket allvarligt på brottet vid bedömningen av straffvärdet. Som tidigare har redovisats är det utrett att samtliga tilltalade har varit fullt medvetna om angreppets omfattning. De måste därmed även ha insett de försvårande omständigheter kring gärningen som nu har beskrivits. Några förmildrande omständigheter att beakta i sammanhanget finns inte.

Mot denna bakgrund motsvarar, som en utgångspunkt, straffvärdet för var och en av A.A. [och] A.K. - - - fängelse i fem år. Ingen av dem kan anses ha varit mer eller mindre aktiv än de andra i gärningen utan alla - - - bedöms ha varit lika delaktiga i denna. Till skillnad från tingsrätten anser därför hovrätten att det saknas skäl för att bedöma straffvärdet av deras respektive brott olika.

För A.A:s del ska dock beaktas att han nu även döms för våld mot tjänsteman. Detta brott, som har bestått i att han har kastat en stor sten på polismannen P.L.L. som träffade huvudet/halsen, har varit särskilt hänsynslöst och har inneburit en stor fara. Även med hänsyn tagen till att gärningen endast orsakade P.L.L. smärta är straffvärdet även för det brottet högt och närmar sig fängelse i ett år.

Mot bakgrund av det som nu har sagts motsvarar det sammanlagda straffvärdet för de brott som A.A. - - - döms för fängelse i fem år och sex månader - - -. Även för A.K. motsvarar straffvärdet fängelse i fem år.

På grund av sabotagebrottets art och höga straffvärde kan inte någon annan påföljd än ett fängelsestraff för A.A. - - - och A.K. komma i fråga. För A.A:s del gäller detta även i fråga om det våld mot tjänsteman han nu döms för. Det saknas tillräckliga skäl för att avvika från straffvärdet för någon av dem vid bestämmandet av fängelsestraffets längd. A.A. ska därför dömas till fängelse i fem år och sex månader och - - - A.K. - - - ska dömas till fängelse i fem år. Tingsrättens domslut ska ändras i enlighet med detta.

Skadestånd till P.L.L.

Enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207) ska den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ersätta den skada som kränkningen innebär. Utmärkande för de brott som grundar rätt till ersättning för kränkning enligt bestämmelsen är att de innefattar ett angrepp på den skadelidandes personliga integritet, närmast dennes privatliv och människovärde. Kränkningsersättningen avser att kompensera för känslor som den kränkande gärningen har framkallat hos den skadelidande, såsom rädsla, förnedring, skam och liknande (se prop. 2000/01:68 s. 48).

Rätten till ersättning är alltså i första hand knuten till integritetskränkande angrepp mot person, frihet, frid eller ära. En gärning som har kriminaliserats på grund av ett annat skyddsintresse än de som räknas upp i bestämmelsen, anses därför normalt inte kunna ligga till grund för kränkningsersättning. Undantag gäller dock för fall där även ett sådant brott har innefattat ett angrepp på en enskilds person, frihet, frid eller ära. Därför kan exempelvis en enskild ha rätt till ersättning för kränkning vid en grov stöld som sker genom intrång i dennes bostad eftersom ett sådant brott även innefattar ett hemfridsbrott, vilket utgör ett angrepp mot den enskildes frid (a. prop. s. 49, se även rättsfallet NJA 2011 s. 3).

Sabotage mot blåljusverksamhet är ett så kallat allmänfarligt brott, vilket innebär att kriminaliseringen avser att skydda allmänheten från vissa faror. Skyddsintresset är alltså ett annat än att skydda den enskilde från angrepp mot person, frihet, frid eller ära. En gärning som utgör ett sådant brott kan därför som utgångspunkt inte ligga till grund för kränkningsersättning.

I detta fall har emellertid brottet skett genom att gärningsmännen, däribland de tilltalade, har använt våld mot polispersonalen genom stenkastning, vilket har skadat enskilda poliser. Dessa omständigheter omfattas av åklagarens gärningspåstående. Av P.L.L:s uppgifter, som det saknas anledning att ifrågasätta, framgår att han vid tillfället - utöver det våld som A.A. använde mot honom enligt åtalet för våld mot tjänsteman - utsattes för omfattande stenkastning och att han även träffades av flera stenar. Det kan alltså konstateras att gärningen även har innefattat ett angrepp på P.L.L:s person och frid. Gärningen kan därför i och för sig ge rätt till kränkningsersättning (jfr NJA 1998 s. 310).

En ytterligare förutsättning för att P.L.L. ska anses ha rätt till kränkningsersättning är dock att kränkningen kan anses som allvarlig. I denna fråga gör hovrätten följande överväganden.

Kravet på allvarlig kränkning gäller oavsett vem den angripne är. Vad som utgör en allvarlig kränkning ska bedömas utifrån samtliga omständigheter i varje enskilt fall. Huruvida kravet är uppfyllt kan därför påverkas av bland annat vem som utsätts för det brottsliga angreppet och i vilket sammanhang det sker. När det gäller personer som tillhör vissa yrkesgrupper, till exempel poliser och ordningsvakter, följer det av förarbeten och praxis att det ibland krävs mer för att ett angrepp ska anses utgöra en allvarlig kräkning när de utsätts för brott i tjänsten. Gemensamt för dessa personer är att det ingår i deras arbetsuppgifter att ingripa mot personer som kan vara besvärliga och våldsamma och att de har befogenheter att använda tvång eller våld i sin yrkesutövning. I förarbetena uttalas att personer i dessa yrkesgrupper har anledning att räkna med att mötas med vissa mindre grova angrepp i arbetet och i praktiken också har en beredskap för detta. Det ligger i sakens natur att det då krävs något mer än annars för att en allvarlig kränkning ska kunna konstateras (se prop. 2000/01:68 s. 50 och 66 och rättsfallet NJA 2005 s. 738).

Det våld i form av den omfattande stenkastning som P.L.L. har utsatts för genom gärningen har gått långt utöver vad han får anses ha haft att räkna med som polisman i tjänst. Han kan alltså inte bedömas ha haft beredskap för ett så omfattande våld som har varit fallet. Detta gäller även med hänsyn tagen till att P.L.L. är specialutbildad för att kunna möta en upprorisk folksamling. Han har därför rätt till kränkningsersättning med anledning av gärningen.

A.A., A.K. [och två andra tilltalade] döms nu för att tillsammans i samverkan med varandra och andra okända gärningsmän ha gjort sig skyldig till den aktuella gärningen. Var och en av dem är därför skyldig att betala ersättning för den kränkning som gärningen har inneburit för P.L.L. Hovrätten bedömer att skälig ersättning är högre än vad tingsrätten har kommit fram till och uppgår till det belopp som P.L.L. har begärt, dvs. 20 000 kr. Var och en av A.K. och [två andra tilltalade] är därför skyldig betala detta belopp i skadestånd till P.L.L.

A.A. döms nu även för våld mot tjänsteman mot P.L.L.. Denna gärning har skett vid samma tillfälle som det grova sabotaget mot blåljusverksamhet. Med anledning av den gärningen har P.L.L. begärt ersättning för bland annat kränkning med 10 000 kr. Tingsrätten har i sin dom, som har fått laga kraft i den delen, ålagt A.A. att betala detta belopp i kränkningsersättning till P.L.L. Det är alltså nu fråga om att ålägga A.A. att betala ersättning för kränkning på grund av att han har utsatt P.L.L. för ytterligare en brottslig handling som har visst samband med den brottsliga handling som utgör våld mot tjänsteman. Av rättsfallet NJA 2018 s 1083 framgår att det i en sådan situation är den samlade kränkning som den skadelidande typiskt sett drabbas av som är avgörande för kränkningsersättningens storlek. Även med beaktande av denna princip bedömer dock hovrätten att skälig ersättning för kränkning med anledning av grovt sabotage mot blåljusverksamhet även för A.A:s del uppgår till 20 000 kr.

Av 6 kap. 4 § skadeståndslagen följer att om flera personer ska ersätta samma skada svarar de solidariskt för skadeståndet. A.A., A.K. och [två andra tilltalade] ska därför åläggas att solidariskt betala skadestånd till P.L.L. med 20 000 kr och begärd ränta. Eftersom det inte finns någon dom som har fått laga kraft mot de gärningsmän som tidigare har dömts av tingsrätten, saknas det dock förutsättningar för att ålägga de tilltalade att betala skadeståndet solidariskt med dessa gärningsmän. Tingsrättens dom i fråga om skadestånd ska ändras i enlighet med det som nu har sagts.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

A.A.

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten bestämmer fängelsestraffets längd till 5 år 6 månader.

Hovrätten bestämmer att A.A. solidariskt med A.K. och [två andra tilltalade] ska betala skadestånd till P.L.L. med 20 000 kr jämte ränta . - - -

I övrigt gäller tingsrättens domslut.

Hovrätten förordnade om häktning och beslag.

A.K.

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten bestämmer att A.K. solidariskt med A.A. och [två andra tilltalade] ska betala skadestånd till P.L.L. med 20 000 kr jämte ränta. - - -

I övrigt gäller tingsrättens domslut.

Hovrätten förordnade om häktning och beslag.

Högsta domstolen

A.A. och A.K. överklagade.

A.A. yrkade att HD skulle rubricera den gärning som hovrätten har rubricerat som grovt sabotage mot blåljusverksamhet som våldsamt upplopp och lämna P.L.L:s skadeståndsyrkande i anslutning till det åtalet utan bifall. Han yrkade även att HD skulle bestämma påföljden till en lindrigare, i första hand icke frihetsberövande, sådan.

A.K. yrkade att HD skulle rubricera gärningen som våldsamt upplopp, lindra påföljden och avslå P.L.L:s skadeståndsanspråk.

Riksåklagaren och P.L.L. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

HD meddelade prövningstillstånd med utgångspunkt i vad hovrätten funnit styrkt beträffande det faktiska händelseförloppet.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (justitieråden Gudmund Toijer, Agneta Bäcklund, Malin Bonthron, Johan Danelius, referent, och Jonas Malmberg) meddelade den 14 mars 2023 följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

1 En person hade beviljats tillstånd att den 15 april 2022 anordna en allmän sammankomst i Sveaparken i Örebro. Han avsåg att bränna en koran och visa teckningar av profeten Muhammed. Föregående dag hade liknande sammankomster ägt rum i andra städer runt om i landet.

2 Inför den planerade sammankomsten hade polisen med kravallstaket och band spärrat av ett område i Sveaparken. Poliser fanns i parken för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Tillståndet för sammankomsten gällde mellan kl. 17.00 och kl. 20.00.

3 Strax efter kl. 17.00 hade människor börjat samlas i parken och det yttersta polisavspärrningsbandet bröts. Flera personer kom att närma sig de poliser som stod utanför de kravallstaket som markerade att området inte fick beträdas av utomstående. Det började kastas stenar mot poliserna och kravallstaketen forcerades. Våldet trappades successivt upp och folksamlingen i parken växte. Såväl poliser som polisiär egendom kom att angripas, framför allt genom omfattande stenkastning men även genom slag och sparkar. Poliserna på platsen fick förstärkning från andra delar av landet.

4 Vid 19-tiden bedömde polisen att den inte kunde fullfölja sitt uppdrag i förhållande till den planerade sammankomsten. Det beslutades att den skulle ställas in och att polisen skulle retirera från platsen. Polisen lämnade platsen omkring kl. 19.30. Ett stort antal poliser var då skadade och flera polisfordon stod i brand. Den person som hade beviljats tillstånd till den allmänna sammankomsten kom aldrig att befinna sig i parken.

5 I anledning av den aktuella händelsen åtalades bl.a. A.A. och A.K. för i första hand grovt sabotage mot blåljusverksamhet och i andra hand våldsamt upplopp. A.A. åtalades även för våld mot tjänsteman, ­bestående i att han hade kastat en sten som träffat polisen P.L.L. och orsakat honom smärta. P.L.L. yrkade skadestånd från både A.A. och A.K. i anledning av brotten.

6 Tingsrätten dömde A.A. för grovt sabotage mot blåljusverksamhet och våld mot tjänsteman till fängelse i sex år. A.K. dömdes för grovt sabotage mot blåljusverksamhet till fängelse i fem år. Tingsrätten förpliktade dem att, solidariskt med varandra och andra, betala kränkningsersättning till P.L.L. med 10 000 kr jämte ränta. A.A. förpliktades därutöver att, i anledning av våldet mot tjänsteman, betala ett medgivet skadestånd till P.L.L. om 12 000 kr jämte ränta, varav 10 000 kr avsåg ersättning för kränkning.

7 Hovrätten har ändrat tingsrättens domslut på så sätt att A.A:s fängelsestraff har satts ned till fem år och sex månader. Kränkningsersättningen till P.L.L. för det grova sabotaget mot blåljusverksamhet har höjts till 20 000 kr.

Vad målet gäller

8 Målet gäller främst hur gärningarna ska rubriceras och vilket straffvärde brotten har.

Sabotage mot blåljusverksamhet

9 I 13 kap. 5 c § BrB finns bestämmelser om sabotage mot blåljusverksamhet. Där föreskrivs ansvar för den som angriper eller på annat sätt stör polisverksamhet, räddningstjänst eller ambulanssjukvård genom att (1) använda våld eller hot om våld mot verksamhetens personal eller mot personer som bistår verksamheten, (2) tillgripa eller skada fordon eller annat hjälpmedel som används eller ska användas i verksamheten, eller (3) vidta annan otillbörlig åtgärd. För straffansvar krävs vidare att gärningen är ägnad att allvarligt försvåra eller hindra utryckningsverksamhet eller brottsbekämpande verksamhet.

10 Bestämmelserna infördes mot bakgrund av att det i vissa områden hade förekommit återkommande angrepp mot polis, räddningstjänst och ambulanssjukvård. Angreppen hade bestått i bl.a. stenkastning, skottlossning, falsklarm samt skadegörelse på och stölder ur polisbilar. Det övergripande syftet med de nya bestämmelserna angavs vara att skydda blåljusverksamheterna så att de kan fullgöra sina samhällsviktiga uppdrag. (Se prop. 2018/19:155 s. 9 ff.)

11 Regleringen omfattar angrepp på och störningar av utryckningsverksamhet och brottsbekämpande verksamhet. Med brottsbekämpande verksamhet avses polisverksamhet som syftar till att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller till att utreda eller beivra brott. Polisens verksamhet för allmän övervakning och för att upprätthålla allmän ordning, t.ex. i samband med demonstrationer, omfattas typiskt sett av bestämmelsen, eftersom verksamheten normalt har bl.a. ett brottsbekämpande syfte. (Jfr a. prop. s. 21 och 41 f.)

12 Kriminaliseringen tar sikte på angrepp mot och störningar av verksamheten som sådan. Systematiskt och terminologiskt handlar det om ett allmänfarligt sabotagebrott, vilket närmast leder tankarna till gärningar som går ut på att allvarligt rubba viktiga samhällsfunktioner. Det sagda utesluter inte att den som själv är föremål för ett ingripande kan göra sig skyldig till brottet. (Jfr a. prop. s. 22 och "Poliskontrollen på Hässleholmen" NJA 2021 s. 457 I p. 8.)

13 Straffet är fängelse i högst fyra år. För grovt brott är straffskalan fängelse på viss tid, lägst två och högst arton år, eller på livstid. Brottslighetens art är sådan att påföljden normalt bör bestämmas till fängelse även om varken straffvärdet eller tidigare brottslighet skulle motivera det (se a. prop. s. 28 och "Polisjakten i Älvdalen" NJA 2021 s. 457 II p. 5 och 16).

14 Vid bedömningen av om en gärning är att betrakta som ett brott av normalgraden eller som ett grovt brott ska det särskilt beaktas om gärningen har framkallat fara för flera människoliv eller egendom av särskild betydelse eller annars varit av särskilt farlig art (5 c § andra stycket).

15 Som exempel på när gärningen har framkallat fara för flera människoliv anges i förarbetena att ambulanssjukvård har hindrats från att komma fram till en olycksplats i tid med fara för att människor avlider. Med egendom av särskild betydelse avses egendom av särskilt stor omfattning eller av stort ekonomiskt värde eller egendom som av annan anledning är särskilt betydelsefull, t.ex. med hänsyn till försvaret eller folkförsörjningen. Ett exempel på när ett sabotage mot blåljusverksamhet kan vara av särskilt farlig art är när en eller flera gärningsmän samtidigt angriper flera blåljusverksamheter eller stora delar av en verksamhet. (Se a. prop. s. 27 och 43.)

16 Uppräkningen av de omständigheter som kan medföra att brottet bedöms som grovt är inte uttömmande. Bedömningen ska göras utifrån alla omständigheter vid brottet. Därvid kan även bl.a. karaktären på den konkreta uppgift som hindras eller försvåras genom angreppet få betydelse.

17 Bedömningen av om ett sabotage mot blåljusverksamhet ska rubriceras som grovt, liksom bedömningen av straffvärdet, bör göras med hänsyn till de allmänna skyddsintressen som bär upp den kriminaliseringen. Angreppets påverkan - eller risken för påverkan - på sådana intressen är alltså i fokus vid bedömningen av gärningens allvar. Huruvida ett angrepp mot en blåljusverksamhet även innefattar brott mot enskilda företrädare för blåljusverksamheten, är däremot inte av samma omedelbara betydelse vid den bedömningen. Det förklaras av att det som utgångspunkt ska dömas för både brottet mot person och för sabotage mot blåljusverksamhet (se vidare p. 25). Det är alltså i första hand på det sättet som sådana inslag ska beaktas.

18 Omständigheterna i det enskilda fallet kan emellertid vara sådana att det i praktiken inte går att upprätthålla någon tydlig distinktion mellan olika delar av händelseförloppet eller mellan vilka intressen som angrips. Det måste då finnas ett utrymme för att vid bedömningen av sabotagebrottets allvar beakta även i vilken utsträckning företrädare för blåljusverksamheten har kommit till skada eller riskerat att komma till skada i samband med angreppet.

Våldsamt upplopp

19 I 16 kap. 1 § BrB regleras brottet upplopp. Brottet omfattar den situationen att en folksamling stör allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd. För straffbarhet krävs vidare att folksamlingen inte skingrar sig på myndighets befallning.

20 Brottet våldsamt upplopp regleras i 2 §. Paragrafen är tillämplig när en folksamling, med sådant uppsåt som anges 1 §, har gått till förenat våld mot person eller egendom. Straffbarhet förutsätter inte att någon myndighet var på plats. För anstiftare och anförare är straffet fängelse i högst tio år och för annan deltagare i folksamlingens förehavande böter eller fängelse i högst fyra år.

21 Med våld mot person avses misshandel samt mer eller mindre fullständigt betvingande av någons kroppsliga rörelsefrihet. Med våld mot egendom avses varje form av skadegörelse.

22 Det som har sagts i punkterna 17 och 18 om betydelsen av att enskilda kommer till skada i samband med ett sabotage mot blåljusverksamhet bör gälla på motsvarande sätt vid straffvärdebedömningen av ett våldsamt upplopp.

Brottslighetskonkurrens

23 När ett handlande innefattar mer än en straffbelagd gärning uppstår frågan om domstolen ska döma för ett eller för flera brott (brottslighetskonkurrens). Allt efter omständigheterna får den lösning väljas som framstår som mest följdriktig och rimlig. Ibland bör det dömas för två eller flera olika brott. I andra fall bör ett eller flera mindre allvarliga brott konsumeras av den gärning som anses vara huvudbrottet.

24 En princip som brukar upprätthållas är att det ena brottet konsumerar det andra om bestämmelserna har samma kriminalpolitiska grund. I sådana fall bör normalt det strängare straffbudet vara tillämpligt och det mindre allvarliga brottet konsumeras, men vägas in vid bedömningen av brottets allvar. (Se "Tejpningen" NJA 2013 s. 397 p. 16 med vidare hänvisningar.)

25 Eftersom brottet sabotage mot blåljusverksamhet har det allmänna som skyddsintresse, kan det ofta bli aktuellt att döma både för det brottet och för ett brott mot person enligt 3 eller 4 kap. BrB, exempelvis misshandel. Detsamma gäller brott enligt 17 kap., t.ex. våld eller hot mot tjänsteman, som omfattar våld och hot mot personer men vars skyddsintresse vid sidan av den enskilda personen också är samhälleliga intressen i en vidare bemärkelse. (Jfr a. prop. s. 28 och 44.)

26 Frågor om konkurrens mellan våldsamt upplopp och nämnda brottstyper i 3, 4 och 17 kap. BrB ska bedömas på motsvarande sätt.

27 När det gäller förhållandet mellan sabotage mot blåljusverksamhet och våldsamt upplopp sägs i förarbetena att det i båda fallen rör sig om angrepp huvudsakligen på allmänna intressen och att det därför inte bör bli aktuellt att döma i konkurrens. Enligt förarbetena borde konkurrensfrågan i sådana fall bedömas utifrån vad som framstår som det väsentliga i händelseförloppet och vilket brott som framstår som det huvudsakliga. (Se a. prop. s. 29 och 44, jfr SOU 2018:2 s. 136 f.)

28 Uttalandena får antas i första hand ta sikte på konkurrensfrågan vid normalgraden av sabotage mot blåljusverksamhet. Med hänsyn till de stora skillnaderna i straffskalorna måste grovt sabotage mot blåljusverksamhet i de flesta fall konsumera våldsamt upplopp.

Det individuella ansvaret

Tillsammans och i samförstånd

29 Om två eller flera personer har agerat tillsammans och i samförstånd när ett brott begås, kan samtliga deltagande vara att anse som gärningsmän utan att alla eller ens någon av dem uppfyller brottsbeskrivningen. Det har inte någon avgörande betydelse vilka uppgifter var och en har haft att utföra vid brottet. (Se "Bussen i Östberga" NJA 2017 s. 531 p. 44, jfr t.ex. "Akallarånet" NJA 2006 s. 535.)

30 Också i fall när var och en av dem som deltagit i brottet uppfyller brottsbeskrivningen kan de inblandade dömas för att ha agerat tillsammans och i samförstånd. Ett exempel kan vara en gruppmisshandel där flera slår ett offer (se t.ex. NJA 1980 s. 606). Även i en sådan situation krävs att de agerat gemensamt och inte endast begår brott samtidigt och parallellt med varandra. (Jfr Petter Asp, De osjälvständiga brottsformerna, 2021, s. 362.)

31 Två eller flera personer kan anses agera tillsammans och i samförstånd om de följer en gemensam och i förväg upprättad brottsplan exempelvis med viss arbetsfördelning. I sådana fall kan även den som mera perifert deltar i själva det brottsliga tilltaget dömas som gärningsman (se "Akallarånet"). I rättsfallet "Sambandscentralen" NJA 2002 s. 489 dömdes åtta personer för att tillsammans och i samförstånd ha främjat våldsamma upplopp genom att systematiskt ha samlat in och vidarebefordrat uppgifter om polisens verksamhet. Det var i målet utrett att samtliga inte bara vetat om hur verksamheten var organiserad och fungerade utan även var införstådda med vad som skulle åstadkommas genom denna.

32 Två eller flera personer kan anses agera tillsammans och i samförstånd även utan att i förväg ha kommit överens om ett gemensamt agerande. Så kan tänkas vara fallet exempelvis när en person spontant ansluter till ett agerande som någon annan redan påbörjat (jfr t.ex. Petter Asp, a.a. s. 360 f. och NJA 1992 s. 474).

33 En förutsättning för att de inblandade ska dömas för att ha handlat tillsammans och i samförstånd är att de har haft uppsåt att agera gemensamt; att flera personer var för sig haft uppsåt att utföra samma straffbelagda gärning är inte tillräckligt.

34 Det är normalt inte tillräckligt att den tilltalade förstått vad de övriga skulle göra för att han eller hon ska dömas som medgärningsman; det krävs att den tilltalade också har agerat och att det skett tillsammans och i samförstånd med de övriga (se "Bussen i Östberga" p. 46 och 47). I rättsfallet "Bilpassageraren" NJA 2003 s. 645 ansågs en person som följt med på en bilfärd i vetskap om att bilen var olovligt tillgripen inte kunna dömas som medgärningsman för olovligt brukande. För detta borde det enligt HD krävas att själva brukandet framstår som ett för de medverkande gemensamt företag eller en gemensam verksamhet.

35 När flera personer döms för att ha agerat tillsammans och i samförstånd döms de alltså för vad de gjort gemensamt. I rättsfallet "Synnerligen grov misshandel?" NJA 2011 s. 89 dömdes två personer för grov misshandel. De hade tillsammans och i samförstånd misshandlat en person. HD uttalade att båda tilltalade skulle hållas ansvariga för alla de skador som målsäganden hade tillfogats, eftersom skadorna omfattades av bådas uppsåt.

36 Med hänsyn till att konstruktionen innebär att personer som agerar gemensamt och i samförstånd ansvarar för det gemensamma är det av rättssäkerhetsskäl centralt att beviskravet beträffande de omständigheter som ligger till grund för att tillämpa konstruktionen upprätthålls (jfr "Mordet vid busshållplatsen" HD:s dom den 14 februari 2023 i mål B 5952-21 p. 15, NJA 2023 s. 29 I).

Våldsamt upplopp

37 Brottet våldsamt upplopp förutsätter att en folksamling gemensamt har utfört våld på en person eller egendom. Det krävs vidare att gruppen som sådan har haft visst uppsåt. Straffbestämmelsen utgår alltså från vad gruppen har gjort och vilket uppsåt den har haft. Den straffbelagda gärningen består i att anstifta, anföra eller på något annat sätt delta i folksamlingens förehavanden. I den meningen kan det sägas att alla sådana deltagare i folksamlingen bär ett ansvar för folksamlingens kollektiva agerande.

38 Vid bedömningen av straffvärdet har det dock betydelse på vilket sätt varje individ som döms för brottet har deltagit i upploppet. Detta synsätt kommer till uttryck i lagtexten på så sätt att en strängare straffskala gäller för anstiftare och anförare än för andra deltagare. Men även mellan olika anstiftare, anförare respektive andra deltagare inbördes kan det finnas skäl att göra skillnad vid bedömning av straffvärdet utifrån hur aktiva de olika individerna har varit och på vilket sätt var och en har bidragit till folksamlingens förehavanden (jfr "Göteborgskravallerna I-III" NJA 2002 s. 198 samt NJA 2002 s. 533 I och II).

Sabotage mot blåljusverksamhet

39 Brottet sabotage mot blåljusverksamhet är konstruerat på ett annat sätt än våldsamt upplopp. Straffbestämmelsen knyter inte an till vad en grupp av personer har gjort eller vad gruppen har haft för uppsåt utan den utgår från individens gärningar och uppsåt. För att en deltagare i en folksamling, vid tillämpningen av denna straffbestämmelse, ska kunna hållas ansvarig för gärningar som har utförts av någon annan i ­folksamlingen måste det därför finnas grund för ett sådant ansvar i allmänna regler och principer om medverkan.

40 Det sagda innebär att den som har deltagit i ett upplopp, som bedöms utgöra sabotage mot blåljusverksamhet, som utgångspunkt inte kan hållas straffrättsligt ansvarig för alla de gärningar som begås vid detta upplopp. För ansvar krävs att han eller hon kan knytas till gärningarna som gärningsman, medgärningsman eller medverkande på annat sätt. Medgärningsmannaskap förutsätter då att den konkreta handling som läggs individen till last har utförts tillsammans och i samförstånd med andra deltagare. Så kan vara fallet även om det inte har varit fråga om något i förväg planerat eller på annat sätt organiserat samarbete. Det är tillräckligt med ett spontant gemensamt agerande, exempelvis såtillvida att flera deltagare som råkar befinna sig i närheten av varandra hjälps åt att angripa polisen med stenkastning. (Jfr p. 29-36.)

41 Att en enskild deltagare i ett större angrepp mot en blåljusverksamhet inte kan hållas ansvarig för alla gärningar som begås vid angreppet innebär inte att folksamlingens sammantagna agerande saknar straffrättslig betydelse. Vid bedömningen av brottets allvar är sammanhanget som gärningarna begås i av stor vikt. Att kasta sten mot polisen inom ramen för ett större angrepp där många andra personer deltar och där graden av våldsutövning är hög bör t.ex. i regel ses som betydligt allvarligare än om motsvarande gärning begås utan en sådan inramning.

42 En förutsättning för att sammanhanget på beskrivet sätt ska kunna ges genomslag vid straffvärdebedömningen är att gärningsmannen har varit medveten om sammanhanget.

Kränkningsersättning

43 Bestämmelserna om kränkningsersättning i skadeståndslagen har ändrats den 1 juli 2022. I målet är det bestämmelserna i deras äldre lydelser som ska tillämpas (jfr "Den delade artikeln" NJA 2022 s. 719 p. 17 och 18).

44 I den tillämpliga lydelsen av 2 kap. 3 § skadeståndslagen anges att den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ska ersätta den skada som kränkningen innebär.

45 Enligt den tillämpliga lydelsen av 5 kap. 6 § ska skadestånd med anledning av kränkning bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens art och varaktighet. Det ska särskilt beaktas bl.a. om handlingen har varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa.

46 Vid brott som primärt riktar sig mot allmänna intressen utgår normalt inte någon kränkningsersättning. Även ett sådant brott kan emellertid i vissa fall framstå som på ett sådant sätt riktat mot en eller flera bestämda personer att det kan finnas anledning att göra undantag från denna huvudregel (se "Sprängladdningen på skolan" NJA 1998 s. 310).

47 Skyddsintresset för straffbestämmelsen om sabotage mot blåljusverksamhet är primärt blåljusverksamheterna och inte de enskilda företrädarna för dessa verksamheter. Av detta följer att enskilda personer normalt inte har rätt till kränkningsersättning på grund av ett sådant brott. För det fall att det straffbara handlandet innefattar moment som får anses även ha varit riktade särskilt mot en eller flera företrädare för den aktuella verksamheten bör dock undantag kunna göras. Det gäller under förutsättning att samma kränkning inte har kunnat beaktas i anslutning till ett åtal för brott mot person (jfr p. 25).

48 Det som har sagts i det föregående får anses gälla på motsvarande sätt för gärningar som begås inom ramen för ett våldsamt upplopp.

Bedömningen i detta fall

Åtalet mot A.A. för våld mot tjänsteman

49 I enlighet med hovrättens i den delen inte överklagade dom ska A.A. dömas för våld mot tjänsteman.

Övriga gärningar

50 Vid bedömningen av A.A:s och A.K:s ansvar ska HD, i enlighet med prövningstillståndet, utgå från vad hovrätten har funnit styrkt beträffande det faktiska händelseförloppet.

51 Beträffande A.A. har hovrätten funnit det utrett att han befann sig på platsen och ingick i folksamlingen under hela händelseförloppet. Vidare har hovrätten ansett det som i gärningsbeskrivningen anges specifikt beträffande honom bevisat, dvs. att han har kastat stenar mot polismän, sparkat på en polisbuss, kastat föremål och sten mot polisbuss, stått på taket på en polisbuss och dessförinnan varit inne i polisbussen samt flyttat på kravallstaket och uppträtt aggressivt mot polismän. Därutöver har hovrätten instämt i tingsrättens bedömning angående vad som i övrigt kan iakttas avseende hans agerande på de filmsekvenser som förevisats, bl.a. att han applåderat när kravallstaket välts och att han genom gester stöttat folkmassan i dess agerande.

52 Också beträffande A.K. har hovrätten funnit det utrett att han befann sig på platsen och ingick i folksamlingen under hela händelseförloppet. Hovrätten har vidare ansett det bevisat att han, på sätt som anges specifikt beträffande honom i gärningsbeskrivningen, har kastat stenar mot polismän och polisfordon, slagit på polisfordon, uppträtt aggressivt mot polismän, filmat delar av händelseförloppet samt maskerat sig. Därutöver har hovrätten instämt i tingsrättens bedömning angående vad som i övrigt kan iakttas avseende hans agerande på de filmsekvenser som förevisats, bl.a. att han deltar i folkmassans avancemang framåt mot polisen och att han varit med och samlat ihop elsparkcyklar som placerats ut på en mindre väg för att uppenbarligen hindra poliserna från att färdas på denna.

Tillsammans och i samförstånd?

53 För bedömningen av brottet sabotage mot blåljusverksamhet är det av betydelse i vilken utsträckning det åtalade händelseförloppet har begåtts tillsammans och i samförstånd (jfr p. 39 och 40). Riksåklagaren har gjort gällande att A.A. och A.K. har begått de åtalade gärningarna tillsammans och i samförstånd med varandra, vissa andra utpekade personer och ett flertal okända gärningsmän. Det innebär att de båda personligen skulle ha straffrättsligt ansvar för samtliga angivna gärningar som utförts i parken under den aktuella tidsperioden. I gärningsbeskrivningen ingår också gärningar som inte kan knytas till någon enskild person och skador som orsakats av andra än A.A. och A.K. Där nämns bland annat att polishundar har skadats samt att fordon har avtvingats polisen eller satts i brand. Det anges också vilka skador på person och egendom som upploppet i dess helhet har lett till. Tingsrätten och hovrätten har ansett att samtliga i folkmassan som deltagit i angreppet har agerat tillsammans och i samförstånd med varandra.

54 Det finns inte stöd för påståendet att samtliga som deltagit i oroligheterna har agerat tillsammans och i samförstånd med varandra. I målet finns inte heller någon närmare utredning om i vilken utsträckning och på vilket sätt A.A. och A.K. har varit delaktiga i de delar av händelseförloppet som i gärningsbeskrivningen inte specifikt kopplas till dem. Det som hovrätten, enligt vad som har antecknats i domen, har funnit utrett beträffande deras agerande kan inte anses innefatta att de har medverkat i dessa delar på ett sådant sätt som kan grunda straffrättsligt ansvar (jfr p. 39 och 40).

55 Vid prövningen av åtalet för grovt sabotage mot blåljusverksamhet ska A.A. och A.K. därför hållas ansvariga enbart för de delar av gärningsbeskrivningen som konkret kopplas till deras agerande.

Våldsamt upplopp eller sabotage mot blåljusverksamhet?

56 Den folksamling som A.A. och A.K. ingick i störde allmän ordning och gick, med uppsåt att sätta sig upp mot polisen, till förenat våld mot person och egendom. Händelseförloppet uppfyller rekvisiten för våldsamt upplopp. A.A. och A.K. deltog i upploppet men har inte varit anstiftare eller anförare.

57 Det angrepp mot polisen som A.A. och A.K. utfört har varit ägnat att allvarligt försvåra eller hindra polisens verksamhet, som vid tillfället gick ut på att se till att en planerad allmän sammankomst kunde genomföras. Polisens uppdrag på platsen hörde till den brottsbekämpande verksamheten (jfr p. 11). Därmed uppfyller A.A:s och A.K:s gärningar även rekvisiten för sabotage mot blåljusverksamhet.

58 Bedömningen av om en gärning är att betrakta som ett sabotage mot blåljusverksamhet av normalgraden eller ett grovt brott ska göras utifrån alla omständigheter vid brottet. Det ska särskilt beaktas om gärningen framkallat fara för flera människoliv eller egendom av särskild betydelse eller annars varit av särskilt farlig art (jfr p. 14).

59 Även om det våld som har riktats mot polisen inom ramen för angreppet har varit betydande och de materiella skadorna har varit stora är det i målet inte utrett att gärningarna har framkallat fara för flera människoliv eller egendom av sådan särskild betydelse som avses i bestämmelsen. Det finns dock flera andra omständigheter som gör att det finns anledning att se allvarligt på A.A:s och A.K:s brott. Av betydelse är då inte bara de konkreta gärningar som de själva döms för utan även hur angreppet mot polisen som helhet gestaltade sig och vad de hade för insikt om detta (jfr p. 41 och 42).

60 A.A. och A.K. har båda deltagit aktivt och under hela den tid som angreppet pågick, bl.a. genom att upprepade gånger kasta stenar mot poliser. Deras gärningar har vidtagits inom ramen för ett omfattande och allvarligt angrepp. Det har varit fråga om en stor folksamling som har gått till ett hänsynslöst angrepp mot poliser, polishundar och polisfordon. Graden av våldsanvändning har varit hög och angreppet har pågått under mer än två timmar. Det finns också skäl att se särskilt allvarligt på det förhållandet att angreppet riktade sig mot polisens arbete med att möjliggöra genomförandet av en grundlagsskyddad allmän sammankomst.

61 Det är utrett att A.A. och A.K., i vart fall i stora drag, har varit medvetna om omfattningen och karaktären på det angrepp mot polisen som de deltog i.

62 Sammantaget bör A.A:s och A.K:s gärningar bedömas som grovt sabotage mot blåljusverksamhet.

63 De ska därför dömas för grovt sabotage mot blåljusverksamhet och inte våldsamt upplopp (jfr p. 28).

Påföljd

64 För grovt sabotage mot blåljusverksamhet är straffskalan fängelse på viss tid, lägst två och högst arton år, eller på livstid. Någon annan påföljd än fängelse kan inte komma i fråga i detta fall.

65 De omständigheter som har motiverat att gärningarna rubriceras som grovt sabotage mot blåljusverk-amhet kan inte anses ha beaktats fullt ut inom ramen för brottets rubricering. Fängelsestraffets längd bör därför ligga en bit över minimistraffet för grovt sabotage mot blåljusverksamhet. Med hänsyn främst till att A.A. och A.K. ska dömas enbart för de delar av gärningsbeskrivningen som konkret kopplas till deras agerande (se p. 54 och 55) är det samlade straffvärdet emellertid inte så högt som hovrätten har funnit. Straffvärdet får för vardera av dem anses uppgå till tre års fängelse.

66 Det ytterligare brott som A.A. döms för, våld mot tjänsteman, medför att fängelsestraffets sammanlagda längd för honom bör bestämmas till tre år och tre månader.

Skadestånd

67 I linje med vad som tidigare har konstaterats beträffande det straffrättsliga ansvaret kan A.A. och A.K. inte hållas skadeståndsrättsligt ansvariga för de skador som upploppet i dess helhet har lett till. Och utöver den stenkastning som A.A. har dömts för såsom våld mot tjänsteman och som han har förpliktats att utge skadestånd för i anslutning till den åtalspunkten visar inte utredningen att någon av de gärningar som han eller A.K. döms för har varit riktade särskilt mot P.L.L.

68 Det finns därmed inte skäl att göra avsteg från utgångspunkten att brott som riktas mot allmänna intressen inte ger rätt till kränkningsersättning (jfr p. 47). Att situationen som helhet uppenbart har varit djupt obehaglig och skrämmande för P.L.L., liksom för andra poliser som var på plats, ändrar inte på detta.

69 P.L.L:s yrkande om kränkningsersättning i nu aktuella delar ska därför lämnas utan bifall.

DOMSLUT

HD ändrar hovrättens domslut på så sätt att

• påföljden för A.A. bestäms till fängelse i tre år och tre månader,

• påföljden för A.K. bestäms till fängelse i tre år,

• P.L.L:s yrkande om skadestånd [i anslutning till åtalspunkten 1] avslås - - -.