NJA 2023 s. 55

Sökord Näringsförbud

Fråga om hur längden på ett näringsförbud på grund av brott ska bestämmas.

Göteborgs tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Göteborgs tingsrätt åtal mot M.G. och påstod att hon som formell och faktisk företrädare för Städcompaniet MM AB gjort sig skyldig till grovt bokföringsbrott enligt 11 kap. 5 § andra stycket BrB och grov oredlighet mot borgenärer enligt 11 kap. 1 § första och tredje styckena BrB.

Åklagaren yrkade ansvar för M.G. också med påståendet att hon som företrädare för Städpartner Sverige AB gjort sig skyldig till grovt bokföringsbrott enligt 11 kap. 5 § andra stycket BrB och grov oredlighet mot borgenärer enligt 11 kap. 1 § första och tredje styckena BrB.

M.G. bestred ansvar för brott.

Det yrkades vidare att tingsrätten skulle meddela M.G. näringsförbud i fem år och, i samband med dom i målet, besluta att sådant förbud skulle gälla fram till dess frågan slutligt avgjordes. Till grund för yrkandet gjordes gällande att M.G. grovt åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet och därvid gjort sig skyldig till brottslighet som inte var ringa samt att näringsförbudet var påkallat ur allmän synpunkt.

Som lagrum åberopades 4 § och 21 § lagen (2014:836) om näringsförbud.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Patrik Claeson) meddelade dom den 16 april 2021.

M.G. dömdes för grovt bokföringsbrott vid fem tillfällen och två fall av oredlighet mot borgenärer, varav ett (som avsåg Städcompaniet MM) grovt brott. Hon hade begått brotten under åren 2015-2018 i egenskap av faktisk företrädare för och styrelseledamot i aktiebolagen Städcompaniet MM och Städpartner Sverige. Påföljden bestämdes till fängelse i två år. M.G. meddelades näringsförbud enligt lagen om näringsförbud för en tid av fem år. Näringsförbudet skulle gälla omedelbart utan hinder av att tingsrättens dom inte vunnit laga kraft. Tingsrätten förordnade också om beslag och om avgift till brottsofferfonden.

Tingsrätten anförde i domskälen följande under rubriken Talan om näringsförbud och rådgivningsförbud.

På grund av brottets natur är det påkallat från allmän synpunkt att [det] åläggs näringsförbud - - -. Tiden bör bestämmas till - - - fem år för M.G. Omständigheterna är inte sådana att [detta] förbud bör påverka fängelsestraffets längd.

Hovrätten för Västra Sverige

M.G. överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet och lämna yrkandet om näringsförbud utan bifall. Hon yrkade i andra hand att hovrätten skulle lindra straffet.

Åklagaren yrkade anslutningsvis att hovrätten skulle döma M.G. till ett längre fängelsestraff.

Part bestred motparts ändringsyrkande.

Hovrätten (hovrättsråden Lotten Karlén, Björn Östman och Emilie Strömberg, referent, samt två nämndemän) anförde följande i dom den 22 december 2022.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Hovrätten, som i likhet med tingsrätten dömde M.G. för grovt bokföringsbrott vid fem tillfällen och två fall av oredlighet mot borgenärer, varav ett grovt brott, ansåg att det samlade straffvärdet för de gärningar som M.G. dömdes för var något lägre än vad tingsrätten funnit och motsvarade fängelse i ett år och nio månader.

Hovrätten anförde följande i frågan om näringsförbud.

M.G. döms även i hovrätten för grovt bokföringsbrott, ett brott med ett minimistraff om fängelse i sex månader. Under sådana förhållanden ska näringsförbud anses påkallat från allmän synpunkt, om inte särskilda skäl talar mot det (se 8 § andra stycket lagen om näringsförbud). Några sådana särskilda skäl finns inte i detta fall, och näringsförbudet ska därför kvarstå. Hovrätten anser dock att tiden för näringsförbudet kan stanna vid tre år.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten ändrade tingsrättens dom i fråga om ansvar endast på så sätt att hovrätten bestämde fängelsestraffets längd till 1 år 9 månader.

Hovrätten ändrade tingsrättens dom i fråga om näringsförbud på så sätt att hovrätten bestämde tiden för näringsförbudet till 3 år från dagen för tingsrättens dom.

Det som tingsrätten hade beslutat i fråga om beslag skulle fortfarande gälla.

Högsta domstolen

M.G. och riksåklagaren överklagade hovrättens dom.

M.G. yrkade att HD skulle ogilla åtalet och yrkandet om näringsförbud eller, i vart fall, lindra påföljden.

Riksåklagaren yrkade att HD skulle meddela M.G. näringsförbud för en tid av fem år från dagen för tingsrättens dom.

Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkanden.

Med utgångspunkt i att M.G. skulle fällas till ansvar för de gärningar som hovrätten dömt henne för och att brottslighetens samlade straffvärde uppgick till fängelse i ett år och nio månader meddelade HD prövningstillstånd beträffande frågorna om påföljd och näringsförbud.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Christoffer Stanek, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

Punkterna 1-6 motsvarar i huvudsak punkterna 1-5 i HD:s domskäl.

HD:s prövningstillstånd

Punkten 7 motsvarar i huvudsak punkten 6 i HD:s domskäl.

Näringsförbud på grund av brott

Punkterna 8-11 motsvarar i huvudsak punkterna 9 och 10 i HD:s domskäl.

Bedömningen av näringsförbudets längd

12 Ett näringsförbud kan meddelas även utan att en näringsidkare har begått ett brott. Förbudet har därmed inte karaktären av brottspåföljd eller särskild rättsverkan på grund av brott. (Se 5-7 §§ och prop. 2013/14:215 s. 47.)

13 Det främsta syftet med näringsförbud är i stället att hindra oseriös näringsverksamhet. Förbudet har även ett allmänpreventivt inslag. Ett förbud kan också motiveras av att det skulle framstå som stötande att låta en person som har gjort sig skyldig till allvarliga oegentligheter i näringsverksamhet få fortsätta att ägna sig åt sådan. (Se prop. 1985/86:126 s. 162.)

14 Vid bestämmandet av förbudstidens längd måste en avvägning göras mellan å ena sidan kravet på att den kan fylla de angivna ändamålen med näringsförbudet och å den andra sidan behovet av att tiden inte är så lång att det i praktiken är omöjligt för den som har meddelats ett förbud att efter tidens utgång återuppta näringsverksamhet (se prop. 1995/96:98 s. 25).

15 Den närmare bedömningen av förbudstidens längd får emellertid i betydande utsträckning ske enligt liknande kriterier som när det gäller straffmätning. Av betydelse är åsidosättandenas omfattning och karaktär och den skada som de har orsakat eller varit ägnade att orsaka. Det är också av vikt vilken inställning näringsidkaren har visat. En omständighet som talar i skärpande riktning är om näringsidkaren har visat sig helt likgiltig för de regler som gäller för näringsverksamhet. (Se prop. 1985/86:126 s. 162.)

16 Vid bedömningen av förbudstidens längd bör utgångspunkt därför tas i hur allvarliga åsidosättandena är (se prop. 1995/96:98 s. 26). När brottslighet utgör grunden för näringsförbudet får brottslighetens straffvärde i allmänhet anses återspegla åsidosättandenas allvar. I linje med detta bör vid näringsförbud på grund av brott förbudstiden i regel kunna bestämmas med ledning av straffvärdet för den förbudsgrundande brottsligheten. Ju högre straffvärdet är, desto längre förbudstid finns det då typiskt sett anledning att fastställa (jfr prop. 1985/86:126 s. 162).

17 Det måste dock alltid göras en helhetsbedömning av samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet. Vid denna bedömning kan det bl.a. behöva vägas in huruvida näringsidkaren i fortsättningen kan antas följa de regler som gäller för drivande av näringsverksamhet. En kortare tid bör t.ex. kunna komma i fråga om det finns anledning att anta att näringsidkaren redan efter en inte alltför lång tid kan betros med rätten att driva näring. Har näringsidkaren däremot tidigare meddelats näringsförbud men vägrat att rätta sig efter detta, kan det finnas skäl att meddela en längre förbudstid. (Jfr a. prop. s. 85 och s. 162 samt prop. 1995/96:98 s. 36.)

Bedömningen i detta fall

18 Som hovrätten har funnit ska M.G. dömas för fem fall av grovt bokföringsbrott och två fall av oredlighet mot borgenärer, varav ett grovt brott, med ett samlat straffvärde motsvarande fängelse i ett år och nio månader.

19 Genom den brottslighet som M.G. nu döms för har hon grovt åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamheten. Eftersom M.G. har gjort sig skyldig till brott för vilka lägsta föreskrivna straff är fängelse i sex månader ska näringsförbud anses påkallat ur allmän synpunkt, om inte särskilda skäl talar emot det. Några sådana skäl har inte framkommit. M.G. ska alltså meddelas näringsförbud.

20 Som avspeglas i straffvärdet för den förbudsgrundande brottsligheten utgör de åsidosättanden som brottsligheten har inneburit en allvarlig avvikelse från det som åligger en näringsidkare. Åsidosättandena har förekommit i två bolag under en sammanlagd period av ungefär tre och ett halvt år och har tillsammans avsett mycket betydande belopp. Det har vidare funnits påtagliga risker för skada för borgenärer. Det har emellertid inte varit fråga om åsidosättanden som skett systematiskt eller präglats av någon större förslagenhet. Åsidosättandena kan inte heller sägas vara sådana att M.G. har visat sig helt likgiltig för de regler som gäller för drivande av näringsverksamhet. Sammantaget är åsidosättandena sådana att de motiverar att tiden för näringsförbudet bestäms till tre år. Några andra omständigheter av betydelse för fastställandet av förbudstiden har inte framkommit i målet.

21 HD gör samma bedömning som hovrätten när det gäller påföljdsval och fängelsestraffets längd.

22 Hovrättens domslut ska alltså fastställas.

DOMSLUT

HD fastställer hovrättens domslut.

HD (justitieråden Anders Eka, Stefan Johansson, referent, Johan Danelius, Christine Lager och Margareta Brattström) meddelade den 20 september 2023 följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

1 M.G. dömdes i såväl tingsrätten som hovrätten för grovt bokföringsbrott vid fem tillfällen och två fall av oredlighet mot borgenärer, varav ett grovt brott. Hon hade begått brotten under åren 2015-2018 i egenskap av faktisk företrädare för och styrelseledamot i aktiebolagen Städcompaniet MM och Städpartner Sverige.

2 Åsidosättandet av bokföringsskyldigheten i Städcompaniet bestod i att löpande affärshändelser inte bokfördes eller bokfördes felaktigt och att balansposter inte redovisades i bokföringen eller redovisades med för låga belopp. Gärningarna begicks under åren 2015-2017 och avsåg under år 2015 drygt 2,7 miljoner kr och under åren 2016 och 2017 i vart fall ca 2 miljoner kr. Oredlighetsbrottet som begicks i Städcompaniets verksamhet bestod i att bolaget utan motsvarande nytta tog över skulder på drygt 1,7 miljoner kr från en enskild näringsverksamhet, vilket innebar en påtaglig fara för obestånd.

3 Bokföringsskyldigheten i Städpartner åsidosattes under åren 2017 och 2018 genom att uppkomna affärshändelser inte bokfördes löpande och att det saknades verifikationer för affärshändelser till ett belopp om drygt 1,9 miljoner kr under år 2017 och knappt 800 000 kr under år 2018. Oredlighetsbrottet utgjordes av att bolaget lånade ut 370 000 kr på förmånliga villkor till M.G:s make, trots att han saknade betalningsförmåga. Lånet innebar en påtaglig fara för att bolaget skulle komma på obestånd.

4 Tingsrätten bestämde påföljden till två års fängelse och meddelade M.G. näringsförbud för en tid av fem år. Tingsrätten förordnade att näringsförbudet skulle gälla omedelbart utan hinder av att domen inte hade fått laga kraft.

5 Hovrätten har bedömt att straffvärdet motsvarar fängelse i ett år och nio månader och har bestämt påföljden till fängelse i enlighet därmed. Hovrätten har ändrat näringsförbudstiden till tre år från dagen för tingsrättens dom.

6 HD har - med utgångspunkt i att M.G. ska fällas till ansvar för de gärningar som hovrätten dömt henne för och att brottslighetens samlade straffvärde uppgår till fängelse i ett år och nio månader - meddelat prövningstillstånd beträffande frågorna om påföljd och näringsförbud.

Vad målet gäller

7 Den huvudsakliga frågan i målet är hur längden på ett näringsförbud på grund av brott ska bestämmas.

Näringsförbud på grund av brott

8 Den som har grovt åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamheten och därvid har gjort sig skyldig till brottslighet som inte är ringa, ska meddelas näringsförbud, om ett sådant förbud är påkallat från allmän synpunkt (se 4 § lagen, 2014:836, om näringsförbud).

9 Vid bedömningen av om näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt ska rätten särskilt ta hänsyn till om åsidosättandet har varit systematiskt, syftat till betydande vinning, orsakat eller varit ägnat att orsaka betydande skada eller om näringsidkaren tidigare har dömts för brott i näringsverksamhet. Om det för den brottslighet som ligger till grund för talan om näringsförbud inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader ska näringsförbud anses vara påkallat från allmän synpunkt, om inte särskilda skäl talar emot det. (Se 8 §.)

10 Näringsförbud kan meddelas i lägst tre och högst tio år och gäller, om det inte har beslutats om ett tillfälligt förbud, från det att beslutet om näringsförbud har fått laga kraft (se 10 §).

11 Vid bestämmande av förbudstidens längd ska hänsyn tas till om det har meddelats ett tillfälligt näringsförbud för tiden till dess att frågan har avgjorts slutligt. Förbudstiden får då bestämmas till kortare tid än tre år. (Se 10 och 21 §§ och även "Det tillfälliga näringsförbudet" NJA 2019 s. 251 p. 13-17.)

Bedömningen av näringsförbudets längd på grund av brott

12 När näringsförbudets längd ska bestämmas måste det göras en avvägning mellan olika intressen. Bestämmelserna syftar till att hindra oseriösa näringsidkare som orsakar stora skador i sin näringsverksamhet från att fortsätta att bedriva sådan verksamhet och samtidigt stärka de seriösa företagens ställning på marknaden. Det måste samtidigt beaktas att förbudstiden inte blir så lång att det i praktiken blir omöjligt för den som har meddelats ett förbud att efter tidens utgång återuppta sin näringsverksamhet. Förbudstidens längd bör, med detta som bakgrund, avgöras med hänsyn till samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet. Det finns då anledning att utgå från liknande kriterier som vid en straffvärdebedömning. (Jfr prop. 1985/86:126 s. 85 och 162, prop. 1995/96:98 s. 25 samt prop. 2013/14:215 s. 38.)

13 Detta innebär att oegentligheternas omfattning och karaktär samt den skada som de har orsakat eller varit ägnade att orsaka bör ges stor betydelse. Detsamma gäller den inställning som näringsidkaren har visat. Omständigheter som talar i skärpande riktning är om näringsidkaren har visat sig helt likgiltig för de regler som gäller för näringsverksamheten eller om han eller hon medvetet har utnyttjat verksamheten för att begå brott, t.ex. skattebrott, bedrägeri eller penningtvätt. (Jfr prop. 1985/86:126 s. 162.)

14 När brottslighet utgör grunden för näringsförbudet får brottslighetens straffvärde således i allmänhet anses återspegla hur allvarligt åsidosättandet i näringsverksamheten är. I linje med detta bör bedömningen av förbudstidens längd i regel kunna ta sin utgångspunkt i straffvärdet för den förbudsgrundande brottsligheten. Ju högre straffvärdet är, desto längre förbudstid finns det typiskt sett anledning att fastställa.

15 Minimitiden för ett näringsförbud är tre år. Att den tiden är så pass lång medför att den bör kunna användas även vid inte allt för låga straffvärden (jfr prop. 1985/86:126 s. 86). Hela den tillgängliga förbudsskalan bör emellertid utnyttjas. Vid brottslighet i näringsverksamhet med mycket höga straffvärden kan det således finnas anledning att bestämma ett näringsförbud i enlighet med maximitiden på tio år.

16 Även om straffvärdet ofta bildar en utgångspunkt måste det alltid göras en bedömning av samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet. Har näringsidkaren tidigare begått brott i näringsverksamhet eller på något annat sätt grovt åsidosatt sina skyldigheter i sådan verksamhet finns det ofta skäl att meddela en längre förbudstid än som svarar mot straffvärdet. Om starka skäl talar för att det är fråga om en engångsföreteelse kan en kortare tid än vad som svarar mot straffvärdet aktualiseras.

Bedömningen i detta fall

17 Som hovrätten har funnit ska M.G. dömas för fem fall av grovt bokföringsbrott och två fall av oredlighet mot borgenärer, varav ett grovt brott, med ett samlat straffvärde motsvarande fängelse i ett år och nio månader.

18 Genom brottsligheten har M.G. grovt åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamheten. Eftersom det lägsta föreskrivna straffet för såväl grovt bokföringsbrott som grov oredlighet mot borgenärer är fängelse i sex månader ska näringsförbud anses påkallat ur allmän synpunkt, om inte särskilda skäl talar emot det. Några sådana skäl har inte framkommit. M.G. ska alltså meddelas näringsförbud.

19 De åsidosättanden som brottsligheten har inneburit utgör en allvarlig avvikelse från det som åligger en näringsidkare. Åsidosättandena har förekommit i två bolag under en sammanlagd period av ungefär tre och ett halvt år och har avsett betydande belopp. Vidare har det funnits påtagliga risker för skada för borgenärerna. Förfarandet har emellertid inte präglats av någon större förslagenhet och omständigheterna kan inte heller sägas vara sådana att M.G. har visat sig helt likgiltig för de regler som gäller för drivande av näringsverksamhet. Domstolarna har tagit fasta på dessa förhållanden vid bedömningen av brottslighetens samlade straffvärde. Allvaret i M.G:s åsidosättanden i näringsverksamheten återspeglas följaktligen väl i straffvärdet.

20 M.G. har inte tidigare dömts för brott och det har inte heller framkommit att hon tidigare grovt åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet.

21 Vid en sammantagen bedömning bör näringsförbudets längd i detta fall kunna stanna vid tre år.

22 Det saknas förutsättningar att välja en annan påföljd än fängelse och det finns inte anledning att ta hänsyn till näringsförbudet vid bestämningen av fängelsestraffets längd.

23 Hovrättens domslut ska alltså fastställas.

DOMSLUT

HD fastställer hovrättens domslut.