Interpellationsdebatten (NJA 2023 s. 583)

Sökord yttrandefrihet · riksdagen · Störande av förrättning

Fråga om en grupp personer som från riksdagens åhörarläktare tillsammans kortvarigt visat sitt missnöje i samband med en interpellationsdebatt ska dömas för störande av förrättning.

Stockholms tingsrätt

Allmän åklagare väckte åtal vid Stockholms tingsrätt mot åtta personer och yrkade ansvar enligt 16 kap. 4 § första stycket BrB för störande av förrättning, alternativt störande av allmän sammankomst, enligt följande gärningsbeskrivning.

S.R., G.D., F.S., N.R., E.M., C.A., E.E. och P.H. har tillsammans och i samförstånd genom oljud eller annat dylikt sätt stört en interpellationsdebatt i Riksdagen som är en statlig förrättning. Det hände den 12 november 2019 på Riksgatan, Stockholms stad.

Enligt åklagaren ska debatten i andra hand anses vara en allmän sammankomst.

S.R., G.D., F.S., N.R., E.M., C.A., E.E. och P.H. begick gärningen med uppsåt.

Tingsrätten (chefsrådmannen Niklas Wågnert) anförde följande i dom den 19 november 2020.

DOMSKÄL

Utredningen

Ansvar

S.R., G.D., F.S., N.R., E.M., C.A., E.E. och P.H., dvs. samtliga tilltalade har hävdat att de inte haft något uppsåt att störa förrättningen (eller sammankomsten) eller att så faktiskt skedde.

De har vidare invänt att den åtalade gärningen begicks när interpellationsdebatten i fråga var slut, men godtagit att sammanträdet i kammaren alltjämt pågick. De har slutligen hävdat att de endast gav uttryck för besvikelse över att utrikesministern inte tog upp den fråga om mänskliga rättigheter som de var intresserade av.

S.R., G.D., F.S., N.R., E.M., C.A., E.E. och P.H. har i sina respektive förhör gett en tämligen samstämmig berättelse om vad som hände, vilken det inte finns anledning att ifrågasätta.

I deras berättelse ligger att de var där i olika konstellationer och inte i samlad tropp, att flera av dem, precis när utrikesministern var klar med sitt anförande, reste sig upp och gav uttryck för sin besvikelse och missnöje genom att säga vad de tyckte att ministern borde ha tagit upp, nämligen mänskliga rättigheter, och att någon av dem vecklade ut och höll upp en flagga.

Parterna är vidare överens om att de tilltalade omedelbart visades ut från läktaren i Riksdagen med hjälp av skyddsvakter, däribland L.K. som hörts som vittne.

Brottet störande av förrättning, eller störande av allmän sammankomst, begås av den som stör eller söker hindra en förrättning eller allmän sammankomst genom exempelvis oljud eller på liknande sätt (se 16 kap. 4 § första stycket BrB).

Utredningen ger inte stöd för att samtliga de tilltalade haft en plan att tillsammans genomföra en aktion som utmynnade i det som verkligen hände. De har däremot, där och då, agerat tillsammans och i samförstånd, när de reste sig upp och gav uttryck för sitt missnöje. De har därigenom stört förrättningen. Det spelar därvid inte någon roll att det skett mellan två debatter.

Det har handlat om just en förrättning, och inte en allmän sammankomst, eftersom det var fråga om en interpellationsdebatt vilket är att se som en statlig förrättning (se NJA II 1937 s. 62 och NJA II 1948 s. 348 f.).

Påföljden bör bestämmas till dagsböter.

Övrigt

DOMSLUT

Var och en av de tilltalade dömdes för störande av förrättning enligt 16 kap. 4 § första stycket BrB till 30 dagsböter.

De ålades att betala en avgift på 800 kr enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond.

Svea hovrätt

S.R., G.D., F.S., E.M., C.A., E.E. och P.H. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle frikänna dem från åtalet för störande av förrättning.

Åklagaren motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Hovrätten (hovrättslagmannen Camilla Olsson, hovrättsrådet Gunilla Schöldström och tf. hovrättsassessorn Josefine Rosén, referent) anförde följande i dom den 10 mars 2022.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att interpellationsdebatten är en förrättning och att de tilltalade agerade tillsammans och i samförstånd när de reste sig upp och gav uttryck för sitt missnöje. Missnöjesyttringen varade i en knapp minut och bestod i att några av dem sa/ropade någonting om brott mot mänskliga rättigheter och solidaritet med Chiles folk samt vecklade ut en flagga. Av utredningen framgår att flera av dem som närvarade i kammaren då tittade upp mot läktaren och att förste vice talmannen erinrade om att åsiktsyttringar från läktaren inte var tillåtna. Missnöjesyttringen avbröts när skyddsvakter förde ut de tilltalade.

De tilltalades uttryckta missnöje är att anse som sådant oljud eller liknande som avses i 16 kap. 4 § BrB. Genom att de agerat tillsammans saknar det betydelse om någon eller några varit tysta.

Brottet störande av förrättning eller allmän sammankomst infördes i den tidigare strafflagen år 1948. Det fanns dessförinnan motsvarande straffbelagda gärningar i flera bestämmelser. Av 1948 års förarbeten framgår att i de tidigare bestämmelserna bestod gärningen av att man "uppträder störande genom svordom eller oljud eller eljest kommer förargelse å stad" och "genom oljud eller oväsende eller på annat förargelseväckande sätt söker hindra". Det framgår vidare att den sammanfattande handlingsbeskrivningen "att någon genom […] oljud eller på annat dylikt sätt stör eller söker hindra […]" valdes vid införandet av störande av förrättning eller allmän sammankomst. Bestämmelsen i 16 kap. 4 § BrB är i huvudsak likalydande. (Se prop. 1948:80 s. 186 f., prop. 1962:10 s. B 226 f. och Bäcklund m.fl., Brottsbalken [1 december 2021, Version 19, JUNO], kommentaren till 16 kap. 4 §).

Vad som är att anse som en störning kan variera. Förrättningar som genomförs under buller eller annars under mindre lugna förhållanden blir inte störda av sådant, medan motsvarande ljud kan störa andra förrättningar. Att t.ex. avbryta en talare för att göra inpass har inte ansetts vara en straffbar störning. (Se Bäcklund m.fl., a.a.)

Det finns begränsat med praxis. I det refererade hovrättsavgörandet SvJT 1977 ref. s. 12 ogillades ett åtal där de tilltalade under förhandling i kommunfullmäktige olovligen begett sig till sessionssalens podium och där läst upp ett meddelande under några minuter. Hovrätten konstaterade att det inte i målet påstods att de tilltalade skulle ha stört förrättningen genom oljud eller liknande.

Principen att riksdagens, landets högsta folkrepresentations, sammanträden ska vara offentliga är fundamental i ett demokratiskt statsskick och förutsätter att det finns platser till åhörare i plenisalen. Att åhörare som uppträder störande utvisas från salen innan störningen medfört något längre uppehåll i debatten eller liknande innebär inte att störningen inte når upp till en straffbar sådan. Störningens längd och allvar får istället återspeglas vid straffmätningen. De tilltalades missnöjesyttring får därmed, även om den var kortvarig och inte föranledde att sammanträdet i kammaren försenades, anses ha stört förrättningen.

En invändning som framförts i målet är att de tilltalade endast utövat sin yttrandefrihet. Yttrandefriheten är grundlagsskyddad. Den får dock begränsas genom lag, bl.a. med hänsyn till allmän ordning och säkerhet (2 kap. 23 § RF). Av förarbeten till 1976 års reform av regeringsformens rättighetsregler framgår vidare att bl.a. brottet störande av förrättning ansågs falla utanför grundlagsskyddet för yttrandefrihet (se prop. 1975/76:209 s. 141 f.). De tilltalade kan således inte gå fria från ansvar för att de utövat sin yttrandefrihet. Tingsrättens dom ska därför inte ändras.

Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning i påföljdsfrågan. Med hänsyn till att E.E:s inkomstförhållanden förändrats sedan tingsrätten ska tingsrättens dom beträffande storleken på hennes dagsbot ändras. Tingsrättens dom avseende övriga tilltalade ska inte ändras.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten fastställde tingsrättens dom beträffande sex av klagandena. Beträffande E.E. ändrade hovrätten tingsrättens dom på så sätt att dagsbotens storlek bestämdes till 90 kr.

Högsta domstolen

S.R., G.D., F.S., E.M., C.A., E.E. och P.H. överklagade och yrkade att HD skulle ogilla åtalet.

Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Emma Björneke, föreslog i betänkande att HD skulle meddela dom i huvudsaklig överensstämmelse med HD:s dom.

HD (justitieråden Malin Bonthron, Johan Danelius och Margareta Brattström) meddelade den 30 juni 2023 följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

1 Den 12 november 2019 hölls en interpellationsdebatt i riksdagens kammare. Klagandena var den dagen på besök i riksdagen. Under debatten satt de tillsammans på åhörarläktaren i plenisalen.

2 När den sista talaren i debatten mellan J.F. och utrikesminister A.L. rörande Kinastrategin och stödet till demokratisk utveckling i Hongkong (interpellation 2019/20:63) var klar, reste sig klagandena upp. Några av dem visade missnöje genom att ropa vad de tyckte att ministern borde ha tagit upp, nämligen mänskliga rättigheter och solidaritet med Chiles befolkning. Några av dem sträckte upp armarna och några vecklade ut en flagga.

3 Missnöjesyttringen pågick i knappt en minut och skyddsvakter förde ut klagandena från läktaren. Flera av de närvarande i plenisalen tittade upp mot läktaren och förste vice talmannen erinrade om att åsiktsyttringar från läktaren inte är tillåtna. Sammanträdet ajournerades dock inte utan kunde fortsätta efter att klagandena hade lämnat läktaren.

4 Deltagarna i aktionen åtalades för störande av förrättning, alternativt störande av allmän sammankomst, för att de "tillsammans och i samförstånd genom oljud eller annat dylikt sätt stört en interpellationsdebatt i riksdagen som är en statlig förrättning".

5 Tingsrätten dömde deltagarna för störande av förrättning och bestämde påföljden för samtliga till dagsböter. Hovrätten har i huvudsak fastställt tingsrättens domslut.

Den åtalade gärningen

6 I HD har riksåklagaren justerat gärningsbeskrivningen så att den fått följande lydelse.

De tilltalade har tillsammans och i samförstånd genom oljud eller annat dylikt sätt i anslutning till en interpellationsdebatt stört ett sammanträde i riksdagen som är en statlig förrättning. Det hände den 12 november 2019 på Riksgatan, Stockholms stad.

I andra hand ska debatten anses vara en allmän sammankomst.

De tilltalade begick gärningen med uppsåt.

Vad målet rör

7 Målet rör förutsättningarna för straffrättsligt ansvar vad gäller störande av förrättning eller av allmän sammankomst och främst frågan vad som utgör en störning genom oljud eller på annat dylikt sätt. I målet aktualiseras även betydelsen av yttrandefrihetsrättsliga aspekter.

Regleringen av straffansvaret för störande av förrättning eller av allmän sammankomst

8 Om någon genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör eller söker hindra allmän gudstjänst, annan allmän andaktsövning, vigsel eller begravning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statlig eller kommunal förrättning eller allmän sammankomst för överläggning, undervisning eller åhörande av föredrag, döms för störande av förrättning eller av allmän sammankomst till böter eller fängelse i högst sex månader (se 16 kap. 4 § första stycket BrB).

9 Den handling som är straffbelagd som störande av förrättning eller av allmän sammankomst kan utgöras av en våldshandling, oljud eller något likvärdigt. Gärningspersonen ska vidare genom en sådan handling störa eller söka hindra ett sammanträde som är av sådant slag som anges i paragrafen. Det är således inte alla sammanträden som skyddas av straffbestämmelsen.

Oljud eller därmed jämförlig handling

10 För straffbarhet krävs i situationer som här är aktuella att förrättningen eller sammankomsten störts av oljud eller på annat dylikt sätt. Vad som kan betraktas som oljud förklaras inte närmare i förarbetena till straffbestämmelsen.

11 Normalt måste rop och annat larm eller oväsen anses som oljud. Uttrycket oljud blir i viss mån beroende på det sammanhang i vilket det förekommer. Genomförs ett sammanträde under buller kan rop från åhörare passera obemärkt medan det vid andra lugnare sammanträden framstår som oljud. Vad som ska anses vara oljud är på detta sätt nära kopplat till vad som uppfattas som en störning (jfr p. 15 i det följande).

12 Om handlingen inte kan betraktas som oljud krävs för straffansvar att handlingen är jämförlig med oljud. En sådan handling kan, men behöver inte, vara straffbar enligt någon annan bestämmelse. Det kan vara fråga om personer som rör sig på ett utmärkande sätt i den lokal där sammanträdet äger rum eller använder ljussignal eller rök i lokalen. Det kan också vara fråga om att någon person på ett framträdande sätt tar fram en banderoll med ett särskilt budskap.

13 För att en handling ska vara jämförlig med oljud förutsätts att handlingen är av sådant slag att den, i likhet med oljud, kan uppfattas som en störning. Det kan således även i detta fall få betydelse i vilket sammanhang som handlingen har utförts.

Störning

14 För straffansvar enligt 16 kap. 4 § krävs - såvitt nu är i fråga - att gärningspersonen stör en förrättning eller allmän sammankomst. Om enskilda personer störs, men förrättningen eller sammankomsten förblir ostörd, är det inte fråga om en störning i paragrafens mening.

15 Uttrycket störning genom oljud måste tolkas mot bakgrund av den ljudnivå som är naturlig för situationen (jfr p. 11). De förrättningar och allmänna sammankomster som skyddas av 16 kap. 4 § är av skiftande karaktär och är olika känsliga för ljud. Förrättningar och sammankomster som genomförs under mindre lugna förhållanden behöver inte bli störda av en handling som skulle medföra straffansvar om den begås i en mer stillsam miljö. På motsvarande sätt varierar det hur känslig en förrättning eller allmän sammankomst är för att utsättas för handlingar som är jämförbara med oljud. (Jfr NJA II 1948 s. 348 f.)

Skydd för sammanträden i riksdagens kammare

16 Bestämmelsen i 16 kap. 4 § BrB omfattar bl.a. statliga förrättningar. Med förrättning förstås endast sådant fullgörande av tjänsteåliggande som innebär utövande av en gentemot allmänheten framträdande funktion av den offentliga förvaltningen. Däremot omfattas inte anställdas arbete på sina tjänsterum. (Se NJA II 1948 s. 349.)

17 I förarbetena anges riksdagens förhandlingar som ett exempel på en statlig förrättning (se NJA II 1948 s. 349). Riksdagens beslut fattas i kammaren vid ett sammanträde.

18 Sammanträden i kammaren är som huvudregel offentliga. I plenisalen finns det därför särskilda platser för åhörare (jfr 6 kap. 26 § riksdagsordningen). Att sammanträdena är offentliga har ansetts vara så fundamentalt i ett demokratiskt statsskick att det har reglerats i grundlag (se 4 kap. 9 § RF). Åhörare har ingen yttranderätt i kammaren och de som uppträder störande får utvisas genast. Om oordning uppstår bland åhörarna, får talmannen utvisa samtliga åhörare. (Se 6 kap. 27 § riksdagsordningen.)

19 För att kammaren ska kunna fungera i en parlamentarisk och representativ demokrati förutsätts att åhörare följer de ordningsregler som har fastställts. Kammarens sammanträden genomförs i regel under lugna förhållanden. Detta påverkar både bedömningen av vad som kan betecknas som oljud eller något likvärdigt och vad som krävs för att förrättningen ska anses ha blivit störd.

Förhållandet till yttrandefriheten

Den rättsliga regleringen av yttrandefriheten

20 Skyddet för grundläggande fri- och rättigheter regleras i 2 kap. regeringsformen. Där anges att var och en gentemot det allmänna är tillförsäkrad bl.a. yttrandefrihet, dvs. frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor (se 2 kap. 1 § första stycket 1).

21 Yttrandefriheten får begränsas genom lag, men endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. En begränsning av yttrandefriheten får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. (Se 2 kap. 20 och 21 §§.)

22 Yttrandefriheten får inskränkas med hänsyn till bl.a. allmän ordning. Vid bedömningen av vilka begränsningar som får göras ska särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet i exempelvis politiska angelägenheter. (Se 2 kap. 23 §.)

23 Även enligt artikel 10 i Europakonventionen har var och en rätt till yttrandefrihet. Det innefattar frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning. Eftersom utövandet av yttrandefriheten medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn bl.a. till att förebygga oordning eller skydda annans rättigheter.

Betydelsen av yttrandefrihetsrättsliga aspekter vid åtal för störande av förrättning

24 Av förarbetena till 1976 års reform av regeringsformens rättighetsregler framgår att lagstiftaren då utgick från att ett stort antal brott, däribland brottet störande av förrättning eller av allmän sammankomst, helt skulle falla utanför grundlagsskyddet för yttrandefrihet (se prop. 1975/76:209 s. 141 f.). Numera står det dock klart att flera av de i förarbetena uppräknade straffbestämmelserna i och för sig kan utgöra begränsningar av yttrandefriheten (se "Raplåten" NJA 2021 s. 215 p. 20 med hänvisningar).

25 Straffbestämmelsen i 16 kap. 4 § BrB kan omfatta yttranden rörande t.ex. politiska angelägenheter förutsatt att yttrandet framförs på ett sådant sätt att det i vart fall kan jämföras med oljud. Straffbestämmelsen skulle således, under vissa förhållanden, kunna utgöra ett hinder för den enskilde att utöva sin yttrandefrihet och därmed innebära en begränsning av yttrandefriheten enligt regeringsformen (jfr t.ex. Thomas Bull och Fredrik Sterzel, Regeringsformen - en kommentar, version 4, 2019, JUNO, s. 93 och Mikael Ruotsi, Svensk yttrandefrihet och internationell rätt, 2020, s. 50).

26 De förrättningar och allmänna sammankomster som omfattas av bestämmelsen i 16 kap. 4 § BrB är av olika slag och den uppbärs av delvis olika skyddsintressen. Skyddet av allmänna sammankomster mot störningar från enskilda syftar t.ex. till att förverkliga grundlagens intentioner om fri opinionsbildning (se NJA II 1937 s. 62). Vad gäller statliga och kommunala förrättningar bidrar bestämmelsen till att säkerställa utövandet av det parlamentariska och representativa statsskicket.

27 Brottet störande av förrättning eller av allmän sammankomst straffbelägger inte innehållet i ett yttrande och utgör inget hinder mot att samma budskap framförs på ett sätt eller en plats som inte stör en förrättning eller allmän sammankomst.

28 Det utrymme som regeringsformen ger när det gäller att begränsa yttrandefriheten medför således att det normalt sett inte uppkommer någon konflikt med grundlagen genom att störande av förrättning eller av allmän sammankomst bestraffas (jfr 2 kap. 23 § RF). Inte heller artikel 10 i Europakonventionen utgör i allmänhet hinder för att döma till ansvar för detta brott (jfr bl.a. Chorherr v. Austria, 25 August 1993, §§ 31-33, Series A no. 266-B). I vilken mån det innebär en otillåten begränsning i yttrandefriheten att fälla till ansvar för störande av förrättning eller av allmän sammankomst får prövas i det enskilda fallet.

Bedömningen i detta fall

29 I målet är det utrett att de klagande i anslutning till en interpellationsdebatt i riksdagen rest sig upp och gett uttryckt för sitt missnöje med debattens innehåll (se p. 2). Missnöjesyttringen har medfört oljud och innefattat en med oljud jämförlig åtgärd.

30 Missnöjesyttringen uppmärksammades av flera av de närvarande i plenisalen. Förste vice talmannen såg sig föranledd att erinra om att åsiktsyttringar från läktaren inte är tillåtna. Klagandena har genom sitt agerande stört ett sammanträde i riksdagen som är en statlig förrättning.

31 Av övervakningsfilmer från plenisalen framgår att klagandena visat sitt missnöje på ett sätt som inte kan uppfattas som annat än att de agerade tillsammans och i samförstånd. De måste också ha insett att deras gemensamma handlande skulle komma att störa sammanträdet.

32 Regeringsformens och Europakonventionens skydd för yttrandefrihet utgör i detta fall inte något hinder mot att fälla till ansvar för brott (se p. 28).

33 Klagandena ska därmed dömas för störande av förrättning. Hovrättens domslut ska fastställas.

DOMSLUT

HD fastställer hovrättens domslut.

Justitierådet Agneta Bäcklund och referenten, justitierådet Svante O. Johansson, var skiljaktiga och ville frikänna klagandena. De ansåg att domskälen skulle ha följande lydelse efter punkten 19.

Det straffbara området

20 Straffansvar enligt 16 kap. 4 § BrB är inte tänkt att inträda vid varje avvikelse från uppställda ordningsregler eller annat handlande som kan sägas på något sätt påverka ordningen vid en förrättning negativt. Ett motsatt synsätt skulle innebära att varje åtgärd som med vedertagna tolkningsmetoder kan inordnas under straffbudets ordalydelse skulle leda till straffansvar. Straffsanktioner skulle med ett sådant synsätt inträda i en omfattning som inte kan anses befogad. Det finns således anledning att vara restriktiv vid bedömningen av vad som utgör en straffbar störning (jfr Thomas Bull, Mötes- och demonstrationsfriheten, 1997, s. 590). Utanför tillämpningsområdet för bestämmelsen faller rent bagatellartade företeelser och sådana uppträdanden vars beivran inte påkallas. För straffansvar krävs det i stället att det är fråga om en verklig kränkning av den allmänna ordningen (jfr Lagrådets uttalande i NJA II 1937 s. 64).

21 Departementschefen framhöll också i det lagstiftningsärende som införde regleringen att det vid vissa förrättningar kan förekomma ordningsförseelser av mindre allvarlig art som kan beivras med andra medel (se NJA II 1948 s. 349). Som exempel på det sagda kan här nämnas att rättens ordförande vid ett sammanträde i domstol - vilket också är en statlig förrättning som i regel genomförs under lugna förhållanden - ska upprätthålla ordningen och besluta de ordningsregler som behövs. Den som stör ordningen bör först sägas till. Är detta inte tillräckligt kan den som stör ett sammanträde eller på något annat sätt uppträder olämpligt utvisas från sammanträdet. Personen kan också avvisas från domstolen. (Jfr 5 kap. 9 § och 9 a § RB.)

22 Om någon vid ett sammanträde inför rätten stör förhandlingen eller bryter mot en ordningsregel som har meddelats döms han eller hon till penningböter (se 9 kap. 5 § RB). Enligt förarbetena avser dessa regler ordningsförseelser av mindre allvarlig art än de gärningar som bör bedömas som störande av förrättning (NJA II 1948 s. 349).

23 För sammanträden i kammaren finns liknande regler där åhörare som uppträder störande kan utvisas genast. Om oordning uppstår bland åhörarna, får talmannen utvisa samtliga åhörare (se p. 18). Även om det inte finns någon möjlighet för talmannen att döma den som stör ett kammarsammanträde till penningböter är tanken bakom dessa regler densamma som beträffande domstolsförhandlingar. Ordningsförseelser av mindre allvarlig art bör inte bedömas som störande av förrättning.

Bedömningen i detta fall

24 Klagande har i anslutning till en interpellationsdebatt i riksdagen rest sig upp och gett verbalt uttryckt för sitt missnöje med debattens innehåll samt hållit upp en flagga (se p. 2). Handlingen måste anses utgöra en med oljud jämförlig åtgärd. Missnöjesyttringen uppmärksammades av flera av de närvarande i plenisalen och förste vice talmannen erinrade om att åsiktsyttringar från läktaren inte är tillåtna.

25 Emellertid var missnöjesyttringen inte högljudd och den varade i knappt någon minut. Skyddsvakter visade genast ut klagandena från läktaren och de lämnade lokalen omedelbart och på ett lugnt sätt. Händelsen inträffade när den aktuella debatten hade avslutats och kammarsammanträdet behövde inte avbrytas.

26 Mot bakgrund av det anförda kan det handlande som lagts de klagande till last inte anses utgöra en sådan störning som ska föranleda ansvar enligt 16 kap. 4 § BrB. Klagandena ska alltså frikännas.

27 Överröstade i denna del är vi i övrigt ense med majoriteten.

HD:s dom meddelad: den 30 juni 2023.

Mål nr: B 2381-22.

Lagrum: 2 kap. 1, 20, 21 och 23 §§ samt 4 kap. 9 § RF, 6 kap. 26 och 27 §§ riksdagsordningen, 16 kap. 4 § BrB och artikel 10 i Europakonventionen.

Rättsfall: "Raplåten" NJA 2021 s. 215 och Europadomstolens dom Chorherr v. Austria, 25 August 1993, Series A no 266-B.