Advokatens överföringar (NJA 2023 s. 708)

Sökord Uppsåt · Näringspenningtvätt · God advokatsed · Penningtvättsbrott

Fråga om två överföringar från klientmedelskontot som en advokat, i enlighet med klientens anvisningar, låtit utföra har utgjort brott enligt lagen om straff för penningtvättsbrott.

Blekinge tingsrätt

Allmän åklagare väckte åtal vid Blekinge tingsrätt mot L.E. med följande gärningspåståenden.

1.1 Grovt penningtvättsbrott

L.E. har, i sin tjänst som advokat vid [advokatfirman N.] och inom ramen för näringsverksamhet, beordrat en överföring av 225 000 kronor, som för C.H:s räkning förvarades på advokatfirmans klientmedelskonto, till ett konto tillhörande K.G. Pengarna härrörde från brott eller brottslig verksamhet och syftet med agerandet, som var otillbörligt, var att främja möjligheterna för annan att tillgodogöra sig eller omsätta egendomen eller dess värde. Det hände den 1 november 2017 i Stockholm eller på okänd plats, Sverige.

Agerandet bör betraktas som grovt brott eftersom det skett inom ramen för advokatverksamhet och eftersom det avsett betydande värden och då den brottsliga verksamheten ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt och i större omfattning.

L.E. begick gärningen med uppsåt.

Lagrum: 3 § första stycket 1, 4 § och 5 § första stycket lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott

1.2 Penningtvättsbrott

L.E. har, i sin tjänst som advokat vid [advokatfirman N.] och inom ramen för näringsverksamhet, beordrat en överföring av 75 000 kronor, som för C.H:s räkning förvarades på advokatfirmans klientmedelskonto, till ett konto tillhörande C.H:s sambo E.S. Pengarna härrörde från brott eller brottslig verksamhet och syftet med agerandet, som var otillbörligt, var att främja möjligheterna för annan att tillgodogöra sig eller omsätta egendomen eller dess värde. Det hände den 8 november 2017 i Stockholm eller på okänd plats, Sverige.

L.E. begick gärningen med uppsåt.

Lagrum: 3 § första stycket 1 lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott

Vid huvudförhandlingens inledande yrkade åklagaren enligt dessa påståenden. I samband med slutpläderingen hänvisade åklagaren även till 7 § penningtvättslagen och yrkade att L.E. skulle fällas till ansvar för näringspenningtvätt.

L.E. förnekade brott. Han invände att åklagaren inte någon gång under huvudförhandlingen tidigare påstått näringspenningtvätt och att det stred mot en persons rättigheter att göra gällande detta när utredningen i sak och huvudförhandlingen i målet var i en avslutande fas.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Jens Mjöberg) anförde följande i dom den 23 mars 2021.

UTREDNINGEN

Åklagaren har i sin sakframställan angivit en generell bakgrund i målet till dels C.H:s brottslighet, dels vad som görs gällande rörande L.E. Följande, såvitt är av intresse för prövningen i detta mål, har anförts av åklagaren.

Den 5 juli 2017 dömdes C.H. av Blekinge tingsrätt för bland annat grovt bedrägeri vid 26 tillfällen. Gärningarna begicks mellan år 2013 och 2014. Tingsrätten dömde C.H. till fängelse tre år och ålade honom att betala skadestånd till målsägandena med ett sammanlagt belopp om knappt 1 400 000 kr. Han var i det målet företrädd av advokat B.L.

Under juli 2017 gjordes ett antal nya polisanmälningar om misstänkta bedrägerier. C.H. uppgavs ha övertygat personer att ta lån eller att använda besparingar för att investera i olika projekt. Enligt överenskommelserna skulle pengarna betalas tillbaka inom ett antal månader och då med avkastning och C.H. skulle löpande betala räntekostnaderna. Efter en tid slutade denne sköta räntebetalningarna samtidigt som återbetalning av pengarna och utlovad avkastning uteblev varför flera målsägande vände sig till polisen. Den 23 september 2017 greps C.H. på Sturecompagniet i Stockholm med narkotika och en större mängd pengar på en toalett. I samband med frihetsberövandet förordnades advokaten L.E., verksam på [advokatfirman], som C.H:s offentlige försvarare gällande misstanke om penningtvättsbrott och narkotikabrott. Dagen efter hölls förhör med C.H. och denne delgavs misstanke om penningtvättsbrott och narkotikabrott.

Den 13 oktober 2017 sprängdes C.H:s bil utanför dennes bostad. Den 24 oktober 2017 beslutade åklagare att anhålla C.H. i sin frånvaro med anledning av misstanken om de nya bedrägerierna. Samtidigt genomfördes en husrannsakan i dennes hem och medel på bankkonton tillsammans med andra tillgångar togs i förvar.

Den 27 oktober 2017 gjordes en framställan om att L.E. skulle förordnas som offentlig försvarare för C.H. under förundersökning om grova bedrägerier och den 30 oktober 2017 förordnade Blekinge tingsrätt L.E. som offentlig försvarare. Den 1 november 2017 lämnade C.H:s sambo E.S. fullmakt för [advokatfirman] att företräda henne gällande beslag i brottmål.

Under en kombinerad kvarstads- och häktningsförhandling den 2 november 2017 häktades C.H. i sin utevaro. Vissa beslag fastställdes och det förordnades om kvarstad på så mycket av C.H:s egendom att 50 068 784 kr, avseende värdet av egendom förverkad på grund av brott samt målsägandenas skadeståndsanspråk, kunde antas bli täckt vid utmätning. Vid denna förhandling företrädde L.E. både C.H. och E.S. I förundersökningen framkom att C.H. och E.S., trots lågt taxerade inkomster, levt konsumtionsmässigt vidlyftiga liv.

C.H. hade lämnat Sverige efter sprängningen av hans bil. Han greps sedermera efter en internationell efterlysning i Marocko. Det dröjde ungefär ett halvår innan utlämningen kunde verkställas. Efter att åklagaren väckt talan och huvudförhandling hållits meddelande Blekinge tingsrätt dom den 24 juni 2020. C.H. dömdes för bland annat grovt bedrägeri vid 88 tillfällen till fängelse 4 år och 10 månader. Han ålades även att betala skadestånd till 88 målsägande med sammanlagt 85 656 124 kr. Domen, såvitt avser C.H., vann laga kraft den 15 juli 2020.

Sedan år 2013 har ett antal civilrättsliga tvister mot C.H. och E.S. handlagts vid Blekinge tingsrätt. Hösten 2017 stämdes C.H. såvitt nu är aktuellt, i två olika mål av två personer som, likt målsägandena i de misstänkta bedrägerierna, utsatts för liknande agerande från C.H:s sida. I dessa mål ställde C.H. fullmakt för samtliga advokater och biträdande jurister då verksamma på [advokatfirman]. Han företräddes i målen av advokat A.N. Den 5 respektive den 7 september 2017 förde C.H. över 1 600 000 kr vid varje tillfälle till Kronofogdemyndigheten avseende dessa tvistemål. I två av tvistemålen träffade kärandena och C.H. förlikningar. I den första förlikningen betalades ett överskjutande belopp om 100 000 kr av de säkrade medlen ut från Kronofogdemyndigheten till [advokatfirmans] klientmedelskonto. I den andra förlikningen betalades ett överskjutande belopp om 200 000 kr av de säkrade medlen ut från Kronofogdemyndigheten till [advokatfirmans] klientmedelskonto. L.E. beordrade på uppdrag av C.H. den 1 november 2017 en överföring av 225 000 kr från klientmedelskontot till ett konto tillhörande K.G. L.E. beordrade sedan på uppdrag av C.H. den 8 november 2017 en överföring av resterande 75 000 kr på klientmedelskontot till ett konto tillhörande E.S. Det görs gällande att dessa transaktioner skett i penningtvättsyfte.

Försvaret har till utveckling av bestridandet anfört: Beträffande åtalspunkt 1.1 ska brottet under inga omständigheter rubriceras som grovt. Omständigheten att det skett inom ramen för advokatverksamhet gör det inte till grovt brott. Det kan inte heller anses skett på ett sätt så att det kan betraktas som systematiskt. Överföringen har ägt rum vid den tidpunkt och till det belopp som åklagaren gjort gällande men L.E. har i god tro, då pengarna kom från Kronofogdemyndigheten, i enlighet med reglerna för god advokatsed redovisat pengarna enligt instruktion från C.H. L.E. har också, enligt reglerna för god advokatsed, varit skyldig att redovisa pengarna och inte haft möjlighet att handla på annat sätt. Utbetalningen har inte varit otillbörlig och har inte heller syftat till att främja möjligheterna för annan att tillgodogöra sig eller omsätta egendomen eller dess värde. Samma invändning gäller åtalspunkten 1.2 med den skillnaden att vid tidpunkten för denna gärning har åklagarmyndigheten varit informerad om att det fanns pengar på klientmedelskontot.

Åklagaren har motsatt sig att åklagarmyndigheten skulle ha haft vetskap om att det fanns pengar på klientmedelskontot.

Den offentlige försvararen har sakframställningsvis anfört i huvudsak följande. Det ifrågasätts inte att C.H. har dömts för bedrägeri. Det är däremot skillnad på vad L.E. visste när han och C.H. kom i kontakt i mitten på år 2017 och vad som blivit känt senare. C.H. gjorde ett gott intryck på L.E. då denne bar en dyrbar klocka och hade ett stort tillgodohavande på banken. Efter att C.H. greps med narkotika och en stor summa pengar begärde L.E. den 9 oktober 2017, på uppdrag från denne, att Stockholms tingsrätt skulle häva beslagen. Inbetalningarna till advokatfirmans klientmedelskonto har i stort gått till som åklagaren påstått. Det rörde sig dock om sedvanliga utbetalningar från en svensk myndighet, Kronofogdemyndigheten. Sedvanliga betalningar omfattas inte av penningtvättslagen. Pengar på ett klientmedelskonto tillhör varken advokatbyrån eller berörd advokat och dessa får inte företa dispositioner med dessa annat än med klientens godkännande. L.E. fick instruktion av C.H. att redovisa medel till ett kontonummer. L.E. hade således ingen vetskap om att den första redovisningen skedde till en person vid namn K.G. Däremot visste L.E. att den andra betalningen, enligt instruktion från C.H., gjordes till E.S. som han hade uppfattningen hade gemensam ekonomi och barn med C.H. Inom advokatetiken ingår tystnadsplikten, vilken för offentliga försvarare är absolut. L.E. gjorde sig därför skyldig till ett brott mot god advokatsed när han berättade för åklagaren U.G. att advokatfirman hade pengar på klientmedelskontot som tillhörde C.H. Tystnadsplikten kräver myndighetsbeslut med stöd av utsökningsbalken 4 kap. 15 § (UB) för att en advokat ska bryta denna och avslöja innehav på ett klientmedelskonto. Inte heller redovisningsskyldighet enligt 4 kap. 15 § UB var för handen. I advokatsamfundets regler om advokatverksamhet, nr 4.6.2 föreskrivs att "om advokat har tagit emot medel under uppdragets gång skall slutredovisning utan dröjsmål avges till klienten och saldo klienten till godo omedelbart utbetalas till denne om inte annat är avtalat eller följer av uppdragets art." Skyldigheterna att kontakta finanspolisen enligt penningtvättsdirektivet gäller inte försvarsadvokater eftersom det skulle innebära att försvararen bröt mot tystnadsplikten.

Parterna har åberopat skriftlig bevisning - - -.

Advokatsamfundet har yttrat sig under förundersökningen efter framställan från åklagaren J.H. och då yttrat sig principiellt och på ett begränsat underlag. Advokatsamfundet har åberopat ett vägledande uttalande i ett annat ärende av liknande art och framfört att utifrån de kända omständigheterna saknar Advokatsamfundet anledning att utgå från annat än att L.E. har agerat i enlighet med god advokatsed i fråga om redovisning av klientmedel.

Åklagaren har låtit spela upp förhör med tilltalade C.H. från [ett annat] mål samt förhör med medtilltalade K.G. Dessa förhör har, såvitt avser tingsrättens nuvarande prövning, inte tillfört målets utredning något av betydelse rörande åtalet mot L.E. och återges inte här.

C.H., hörd under huvudförhandlingen i målet mot L.E.: Sensommaren 2017 kontaktade han L.E. för hantering av tvistemål. Det var samtal om brottmålsdomen från juli 2017 i Blekinge tingsrätt. De diskuterade om L.E. skulle vara ombud. [Advokatfirman] företrädde honom sedan i domstolsprocesser. Han var inte själv närvarande vid dessa. Det är länge sen. Han kontaktade [advokatfirman] eller L.E. och begärde transaktionen om 225 000 kr. Han har för sig att det var hans eget konto det skulle till. Han minns att han sa att det var till hans konto. Han vågar inte säga om han var i Sverige, Spanien eller Marocko då. Beträffande transaktionen om 75 000 kr så minns han inte datum eller den överföringen. Beträffande en senare överföring om 150 000 kr från honom till [advokatfirman], så förde han över den för kommande arvode, han meddelade inte [advokatfirman] detta men han fick pengarna i retur.

L.E. har hörts och bl.a. berättat att han varit verksam som brottmålsadvokat i 40 år. Han valde att lämna [advokatfirman] när åklagaren kom med sin förfrågan och arbetar numera på egen hand. Han kom i kontakt med C.H. i augusti 2017 angående domen från Blekinge tingsrätt. Den var överklagad. Han åtog sig att titta på den domen. Vid ett andra besök berättade C.H. att han dessutom hade några tvister som han behövde hjälp med angående fordringar. L.E. instruerade två advokatkollegor på advokatbyrån som hjälpte till med två tvistemål vilka förliktes. Han hade som principal ett övergripande ansvar för dessa men var inte direkt inblandad i handläggningen. Han tittade på brottmålsdomen och hade kontakt med advokaten B.L., Karlskrona. För L.E. framstod C.H. som en nyrik affärsman som tjänade pengar på snabba affärer. C.H. hade en väldigt dyrbar klocka och hade gott om pengar, inget tydde på att de var oärligt åtkomna. Efter att C.H. anhållits på Sturekompaniet med narkotika och en väska med ganska mycket pengar lämnade C.H. till honom en då fullt plausibel förklaring till pengarna. Vid den tidpunkten var det vanligare med kontanter. Han kände då inte till att polisen höll på med en förundersökning för andra brott rörande C.H. Detta fick han veta först i samband med att han förordnades som offentlig försvarare.

Innan det hände hade medel redovisats från C.H. till dennes klientmedelskonto på advokatfirman, först 150 000 kr som en "down payment" för kommande arvode. Därutöver kom 300 000 kr i två poster. Det senare var belopp som advokatfirman inte skulle ha där.

C.H. instruerade honom att när pengarna kom från Kronofogdemyndigheten skulle de redovisas. Han fick ett konto från C.H. och redovisade 225 000 kr till detta konto. Han kände inte till vem kontot tillhörde, hade ingen aning om vem K.G var och visste inte att det var dennes konto vid den tidpunkten. Som advokat har han en redovisningsskyldighet att följa. Han utgick från att kontot som betalning skulle ske till tillhörde C.H:s intressesfär. Den sedvanliga kontrollen som görs på en stor advokatbyrå skedde säkert kameralt vid utbetalningen, som att det var ett riktigt konto. Åklagaren har för övrigt redovisat i målet att C.H. hade ganska många konton.

Han tror att han hade en telefonkontakt med U.G. innan förhandlingen för att få höra mer om brottsmisstankarna vid den kommande häktningsförhandlingen men fick beskedet att det skulle utvecklas vid förhandlingen. Vid kvarstads- och häktningsförhandlingen den 2 november 2017 fick han veta vilka brottsmisstankar som förelåg mot C.H. och vilka handlingar som åberopades. Han har ett bestämt minne av att han nämnde efter förhandlingen vid Karlskrona tingsrätt för åklagaren U.G., på trappan ut från tingsrätten, att han hade klientmedel som tillhörde C.H. på dennes klientmedelskonto. Åklagaren reagerade inte på informationen. Det var egentligen olämpligt att nämna detta.

C.H. var inte hemma då. Han hade lite kontakt med E.S. som också blev klient på kontoret.

Det kom därefter oombett in 150 000 kr på C.H:s klientmedelskonto; han informerade på nytt åklagaren om detta vid ett samtal och skickade tillbaka pengarna eftersom han inte bett om ett nytt förskott. Åklagaren reagerade inte heller denna gång. Därefter redovisade han 75 000 kr från C.H:s klientmedelskonto till dennes sambo E.S. på uppdrag från C.H. Han fick besked att det var C.H:s och E.S:s konto och att det stod på E.S.. Han tror att det var i december 2017 och januari/februari 2018 som han var nere i Marocko och träffade C.H. efter att denne blivit gripen.

Det antecknas att L.E. under huvudförhandlingen avböjt att svara på vissa frågor från åklagaren där hans tystnadsplikt i egenskap av offentlig försvarare förbjuder honom att svara.

Åklagaren U.G. har hörts på åklagarens begäran: Vid den tiden arbetade hon som vice kammarchef på åklagarkammaren i Karlskrona och en av utredningarna där hon var förundersökningsledare gällde den misstänkte C.H. Hon hade då telefonkontakt med dennes försvarsadvokat L.E. C.H. fanns då i ett annat land i Europa. Det som sticker ut lite är att L.E. berättade att han hade pengar på ett klientmedelskonto ifrån C.H:s fru eller sambo, det var en större summa. Det L.E. sa var att det kändes obekvämt eller något liknande uttryck. Hon minns inte när samtalet var eller vilket belopp det rörde. Hon kan inte redogöra mer än så för det.

Hon har inget minne av något samtal om detta i samband med häktningsförhandlingen, de talade en hel del om kvarstad men det är möjligt att de talade om något efter förhandlingen. I och med att det var en förhandling om utevaro/kvarstad så gissar hon att det var häktningsframställan och vad det var som var taget i beslag, det brukar de tillställa försvararen och tingsrätten men hon har ingen minnesbild utöver det.

På fråga från försvaret har hon tillagt att hon inte minns något samtal med L.E. i samband med förhandlingen, men hon kan inte heller utesluta det.

TINGSRÄTTENS BEDÖMNING

Otillåten bevisning

Tingsrätten konstaterar att åklagaren som skriftlig bevisning åberopat en mejlkonversation mellan L.E. och E.S. av den 12 april 2018. Sådan konversation torde, som försvaret invänt, falla under reglerna i 27 kap. 2 § 1 st. 2 p. och 36 kap. 5 § RB, åberopas normalt sett inte i domstol och tingsrätten har inte i någon del i detta avgörande beaktat denna bevisning.

Ansvar

Penningtvätt innebär allmänt sett att åtgärder vidtas i syfte att dölja eller omsätta vinningen från brott, dvs. att "tvätta svarta pengar vita". Det handlar normalt om att försvåra för myndigheter att spåra vinster från brottslig verksamhet liksom att skapa falska förespeglingar om att viss egendom har kommits över på laglig väg.

Mot bakgrund av den utredning som åklagaren redovisat får det anses utrett att med den kunskap som idag föreligger var det så att de pengar som omfattades av Kronofogdemyndighetens kvarstad och därpå följande utbetalningar härrörde från C.H:s brottsliga verksamhet.

Tingsrätten konstaterar att den talan åklagaren för i förevarande mål avser att [advokatfirman] vid två tillfällen tagit emot utbetalningar av dessa medel från Kronofogdemyndigheten, att L.E. på uppdrag av C.H. transfererat pengarna till av denne anvisade konton i två olika poster och ett påstående att L.E. agerade i penningtvättssyfte. Försvaret har bl.a. gjort gällande att det är fråga om ordinära betalningar som inte faller under penningtvättslagen, att L.E. enligt advokatsamfundets regelverk var skyldig att omedelbart redovisa pengarna och att L.E. agerat i god tro.

Den bevisning som bestått i förhör med C.H. och K.G. har inte tillfört målets bedömning, såvitt avser frågan om transaktionerna, någonting som talar för åklagarens sak. Det har i målet inte heller framkommit att C.H. diskuterat något närmare om penningtransaktionerna med L.E. utöver vad L.E. själv berättat, nämligen att han vid två tillfällen fått besked om att utbetalningar skulle ske från klientmedelskontot. Inte heller den övriga bevisningen i målet som tingsrätten tagit del av stöder åklagarens talan i nämnvärd mån.

Vad gäller L.E:s uppgift att han skulle ha upplyst åklagaren om att han hade klientmedel tillhöriga C.H. på ett konto har U.G. berättat att hon känner igen att L.E. nämnde detta vid ett telefonsamtal och att det också är möjligt att hon och L.E. talades vid om detta efter en förhandling om häktning och kvarstad men att hon inte minns detta idag. Tingsrätten har vid sådant förhållande att utgå från att L.E. i vart fall vid något tillfälle upplyste åklagaren om C.H:s medel på ett klientmedelskonto. Att en sådan upplysning lämnats av L.E. talar med viss styrka mot åklagarens påståenden i målet, då en gärningsman normalt sett vid penningtvätt vill dölja såväl transaktionen som ursprunget till denna. Det noteras att L.E. inte heller varit skyldig att lämna en sådan upplysning till åklagaren.

Tingsrätten finner att L.E:s handlande, så som det framkommit genom utredningen i målet, inte utgör annat än en advokats normala hantering av s.k. ordinära betalningar från en myndighet till en klient. L.E. har, såsom försvaret anfört, följt Advokatsamfundets regelverk rörande hantering av klientmedel i sitt handlande och på klientens begäran skyndsamt redovisat C.H:s medel som förvarades på klientmedelskontot. L.E. kan i sin advokatroll inte sägas ha handlat i något avseende som skulle falla under penningtvättslagen då det inte visats att syftet med transaktionerna skulle varit att dölja pengar från brottslig verksamhet eller att otillbörligen främja möjligheterna för någon att omsätta pengar som skulle härröra från brott eller brottslig verksamhet eller i övrigt haft penningtvättssyfte. Utredningen i målet ger inte heller på något sätt fog för att L.E. skulle haft brottsligt uppsåt eller varit oaktsam i sitt handlande. Inte heller är det visat att L.E:s agerande skulle kunna falla under någon annan brottsrubricering hörande under penningtvättslagen, såsom näringspenningtvätt. Åtalet ogillas i dess helhet.

DOMSLUT

Tingsrätten frikände L.E. från åtalen enligt båda åtalspunkterna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Åklagaren överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade att hovrätten skulle döma L.E. för grovt penningtvättsbrott under åtalspunkten 1.1 och för näringspenningtvätt under åtalspunkten 1.2.

På uttrycklig fråga från hovrätten förklarade åklagaren att det förhållandet att den överföring som omfattades av åtalspunkten 1.1 enligt honom också hade skett inom ramen för näringsverksamhet endast skulle beaktas som en försvårande omständighet vid bedömningen av det brottets rubricering men att han, oaktat det förhållandet att straffbestämmelsen i 7 § lagen om straff för penningtvättsbrott (2014:307) är subsidiär i förhållande till såväl 3 som 4 §§ i samma lag, yrkade att hovrätten skulle döma L.E. för näringspenningtvätt och inte för penningtvättsbrott under åtalspunkten 1.2.

L.E. motsatte sig åklagarens ändringsyrkanden.

Hovrätten (hovrättsråden Marianne Karlsson och Lars Henriksson, adjungerade rådet Sara Boklund, referent, samt en nämndeman) anförde följande i dom den 9 november 2021.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Allmänna utgångpunkter

Hovrätten konstaterar inledningsvis att de åtgärder som omfattas av åtalet är de överföringar från [advokatfirmans] klientmedelskonto som L.E. gjorde den 1 november 2017 och den 8 november 2017. [Advokatfirmans] mottagande av utbetalningar från Kronofogdemyndigheten av medel som kom att omfattas av nämnda överföringar omfattas, till skillnad från vad tingsrätten angett på s. 10 sista stycket i sin dom, inte av åtalet.

Parterna är överens om att ovan nämnda överföringar i praktiken har skett på det sätt åklagaren gjort gällande.

L.E. har invänt att överföringarna är undantagna från tillämpningsområdet för penningtvättsregleringen, att han under alla förhållanden agerat i god tro och att överföringarna saknat penningtvättssyfte. För det fall hovrätten anser att hans agerande varit brottsligt har L.E. gjort gällande att han ändå ska gå fri från ansvar eftersom han enligt advokatetiska handlingsnormer har varit skyldig att genomföra överföringarna för att inte åsidosätta god advokatsed och att han därmed befunnit sig i konstitutionell nöd.

Inledande slutsatser av bevisningen

Hovrätten utgår vid sin bedömning av åtalet från följande inledande slutsatser som hovrätten drar av bevisningen i målet.

Den 5 juli 2017 dömdes C.H. av Blekinge tingsrätt för bland annat 26 fall av grova bedrägerier som begåtts under perioden maj 2013-maj 2014 och förpliktades att betala skadestånd med ca 1 400 000 kr till målsägandena.

I juni/juli 2017 började polisanmälningar inkomma mot C.H. rörande ytterligare misstänkta bedrägerier.

C.H. och L.E. kom i kontakt med varandra under sensommaren 2017. C.H. bad L.E. analysera domen från den 5 juli 2017 som vid det tillfället redan var överklagad. L.E. åtog sig detta uppdrag.

Under perioden 2013-2017 var C.H. svarande i ett antal tvister som hade sin grund i misstänkta bedrägerier men där kärandena valt att försöka få ersättning civilrättslig väg. Två av tvisterna initierades i september 2017 och i dem företräddes C.H. av [advokatfirman] genom två kollegor till L.E. Ärendena togs in på byrån av L.E. efter kontakt med C.H.

Med anledning av ovan nämnda civilrättsliga tvister överförde C.H. vid olika tillfällen under september och oktober 2017 medel till Kronofogdemyndigheten.

Den 23 september 2017 greps C.H. i Stockholm med narkotika och en större mängd kontanter på sig. Vid tillfället bar han även en klocka av dyrare modell. På C.H:s hotell hittades senare ytterligare narkotika, kontanter och ett antal Rolexklockor. L.E. förordnades i samband med detta av Stockholms tingsrätt som offentlig försvarare i mål om misstänkt penningtvättsbrott och narkotikabrott och närvarade dagen därpå vid ett polisförhör med C.H. med anledning av nämnda misstankar.

Den 13 oktober 2017 sprängdes C.H:s Ferrari utanför hans och E.S:s bostad. Incidenten uppmärksammades i media.

Den 24 oktober 2017 anhölls C.H. i sin frånvaro med anledning av de misstänkta bedrägerier som började polisanmälas i juni/juli samma år.

Den 24 och den 25 oktober 2017 genomfördes husrannsakan hos C.H. och E.S. Medel på bankkonton och annan egendom togs i förvar. Bland annat hittades ca 32 000 000 kr på ett konto i SEB och i andra banker upptäcktes ett stort antal olika konton.

Under perioden den 16 oktober 2017-den 30 oktober 2017 spärrades C.H:s konton helt. Ett konto var då redan delvis spärrat sedan den 17 mars 2017 med anledning av misstanke från bankens sida om penningtvättsbrott.

Den 27 oktober 2017 gjordes en framställan till Blekinge tingsrätt om att L.E. skulle förordnas som offentlig försvarare för C.H. i det mål som aktualiserats med anledning av de misstänkta bedrägerier som började polisanmälas i juni/juli samma år.

Den 28 oktober 2017 hittades en Porsche tillhörande C.H. i ett garage i Göteborg och även den togs i beslag. Något senare upptäcktes och spärrades ett konto i Luxemburg vars innehåll i november 2019 värderades till nästan 8 000 000 kr. All egendom som togs i förvar eller i beslag hanterades av Kronofogdemyndigheten i syfte att säkra medel till målsägandena i bedrägerierna.

Den 30 oktober 2017 förordnades L.E. av Blekinge tingsrätt som offentlig försvarare för C.H. Samma dag framställde åklagaren yrkande om kvarstad och beslag. L.E. företrädde såväl C.H. som E.S. i frågorna om kvarstad och beslag och hade med anledning av det kontakt med tingsrätten denna dag för bestämmande av tid för en kombinerad kvarstads- och häktningsförhandling.

I oktober 2017 förliktes parterna i de två civilrättsliga tvister i vilka C.H. företräddes av kollegor till L.E. Efter erläggande av förlikningslikvider utbetalade Kronofogdemyndigheten överskjutande belopp om totalt 300 000 kr till C.H:s ombud på [advokatfirman]. Den 16 oktober 2017 inkom 100 000 kr till byrån och den 30 oktober 2017 inkom 200 000 kr. Medlen placerades på byråns klientmedelskonto.

Den 1 november 2017 kallade Blekinge tingsrätt L.E. till en kombinerad kvarstads- och häktningsförhandling kommande dag. Samma dag, den 1 november 2017, överförde L.E. på begäran av C.H. 225 000 kr från [advokatfirmans] klientmedelskonto till ett konto tillhörande K.G. Medlen utgjorde del av de medel som tidigare influtit till byrån från Kronofogdemyndigheten.

Den 2 november 2017 häktade Blekinge tingsrätt C.H. i hans utevaro för 46 fall av grova bedrägerier och förordnade om kvarstad på så mycket av hans egendom att drygt 50 000 000 kr, avseende värdet av egendom förverkad på grund av brott samt målsägandenas skadeståndsanspråk, kunde antas bli täckt vid utmätning. Vid den kombinerade kvarstads- och häktningsförhandlingen var L.E. ombud både för C.H. och för E.S.

Den 8 november 2017 överförde L.E. på begäran av C.H. 75 000 kr från [advokatfirmans] klientmedelskonto till ett konto tillhörande E.S. Även dessa medel utgjorde del av de medel som tidigare influtit till byrån från Kronofogdemyndigheten.

Den 28 november 2017 greps C.H. i Marocko. Han dömdes den 24 juni 2020 av Blekinge tingsrätt för, såvitt nu är av betydelse, 88 fall av grovt bedrägeri under perioden den 10 juni 2014 till och med den 10 oktober 2017. Tingsrätten förpliktade vidare, i enlighet med C.H:s medgivande, honom att utge skadestånd med sammanlagt drygt 85 miljoner kronor till totalt 90 målsägande.

C.H. och E.S. hade varit ett par under flera år när de i målet aktuella överföringarna skedde. De bodde ihop och hade ett barn tillsammans.

Överföringarna omfattas av penningtvättsregleringen

För de frågor som aktualiserats i målet återfinns de relevanta regleringarna i lagen om straff för penningtvättsbrott och i lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Bestämmelser som särskilt tar sikte på advokater och deras verksamhet och som undantar dem från tilllämpningsområdet för lagen om straff för penningtvättsbrott saknas. Enligt huvudbestämmelsen i 3 § förutsätts för straffansvar dels att gärningen syftar till att dölja att pengar eller annan egendom härrör från brott eller brottslig verksamhet eller till att främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde, dels att gärningsmannen antingen förfogar över egendomen på visst sätt eller vidtar åtgärder som typiskt sett innebär att egendomens ursprung eller ägarförhållandena blir svåra att klarlägga. Att egendomen ska härröra från brott eller brottslig verksamhet innebär att även sådant som satts i det ursprungliga brottsutbytets ställe kan vara föremål för penningtvätt. I princip kan egendom därmed omvandlas i hur många led som helst så länge kopplingen mellan den och den ursprungliga brottsligheten kan visas. Det sagda innebär att den omständigheten att de medel som L.E. överförde från klientmedelskontot dessförinnan hade utbetalats till [advokatfirman] från Kronofogdemyndigheten inte i sig undantar överföringarna från lagens tillämpningsområde.

Lagen om straff för penningtvättsbrott knyter an till lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism som innehåller bestämmelser om åtgärder som den som bedriver finansiell verksamhet och annan näringsverksamhet är skyldig att vidta för att förhindra att verksamheten utnyttjas för penningtvätt eller terrorismfinansiering. För advokaters vidkommande faller i allmänhet de flesta typer av humanjuridiska uppdrag liksom rent processrättsliga uppdrag utanför lagens tillämpningsområde under förutsättning att dessa inte dessutom innefattar åtgärder som explicit anges utgöra sådana tjänster som omfattas av lagstiftningen. En sådan typ av tjänst är handlande i en klients namn för dennes räkning vid finansiella transaktioner. En annan är hjälp vid planering eller genomförande av transaktioner för en klients räkning vid öppnande eller förvaltning av bank-, spar- eller värdepapperskonton.

Hovrätten konstaterar att de aktuella överföringarna har saknat koppling till L.E:s uppdrag som offentlig försvarare för C.H. och noterar särskilt att L.E., enligt egen uppgift, inte deltog i handläggningen av de civilrättsliga tvister som hans kollegor drev. Vid en sammantagen bedömning finner hovrätten, även med beaktande av överföringarnas koppling till de civilrättsliga tvisterna, att de till sin karaktär varit sådana att de utgjort en sådan typ av tjänst som omfattas av lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Sammanfattningsvis är överföringarna som omfattas av åtalet mot L.E. därmed inte undantagna från tilllämpningsområdet för nu relevant penningtvättsreglering.

Skuldfrågan

Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning att det är klarlagt att den egendom som omfattas av åklagarens ansvarspåstående härrör från C.H:s brottsliga verksamhet. Med beaktande av de inledande slutsatser som hovrätten dragit av bevisningen och med särskild hänsyn tagen till att C.H. hade lämnat Sverige och fått samtliga sina konton spärrade vid tidpunkterna för överföringarna, finner hovrätten vidare utrett att syftet med desamma har varit såväl att dölja att pengarna härrörde från brottslig verksamhet som att främja möjligheten för C.H. eller någon annan att tillgodogöra sig dem.

L.E. har uppgett att han utgick från att det konto till vilket han gjorde överföringen den 1 november 2017 tillhörde C.H. och att han då inte visste vem K.G. var. Vad gäller överföringen den 8 november 2017 har han vidgått att han visste att den skedde till ett konto tillhörande E.S. L.E. har därutöver vidgått att han vid tidpunkterna för överföringarna kände till att C.H. var dömd för grova bedrägerier, att brottsmisstankar fanns mot C.H. rörande ytterligare bedrägerier, att i vart fall två civilrättsliga tvister med grund i misstänkta bedrägerier hade pågått mot C.H., att C.H. gripits med en stor summa kontanter, narkotika och dyra klockor, att C.H:s konton var spärrade och att husrannsakan genomförts hos C.H. och E.S., varvid medel på bankkonton och annan egendom tagits i förvar. Därtill har L.E. tillstått att han visste att C.H. var anhållen i sin frånvaro när han fick instruktionen att göra den första överföringen och att C.H. var häktad i sin utevaro vid tidpunkten för den andra överföringen. Även med beaktande av de begränsningar som finns i möjligheten att undersöka vem ett konto tillhör konstaterar hovrätten att L.E:s förklaring att han utan närmare eftertanke utgick från att den första utbetalningen gick till C.H. framstår som besynnerlig sedd i ljuset av vad han då kände till om C.H:s situation. På samma sätt förhåller det sig med hans påstående om att han, med stöd i bankutdrag, kvitto avseende klocka och rekommendationsbrev från Sparbanken i Karlshamn upprättat år 2015, trodde att C.H. var en nyrik affärsman.

Vid en sammantagen bedömning av omständigheterna i samband med överföringarna, i förening med vad L.E. då ostridigt visste om C.H. och dennes situation, finner hovrätten att L.E. insett att det fanns en avsevärd risk både för att pengarna han överförde härrörde från brottslig verksamhet och för att syftet med överföringarna var att dölja nämnda förhållande samt att främja möjligheten för C.H. eller någon annan att tillgodogöra sig pengarna. Risken för att det förhöll sig på detta sätt hindrade dock inte L.E. från att göra överföringarna. Det står därmed klart att han varit likgiltig både inför att pengarna kom från brott och inför syftet med överföringarna. Han har således handlat med uppsåt. Den omständigheten att L.E. vid något tillfälle berättat för åklagare U.G. att han hade pengar på klientmedelskontot tillhörande C.H. ändrar inte den bedömningen. Särskilt inte med beaktande av att L.E. enligt egen uppgift lämnat informationen ifråga först i anslutning till den kombinerade kvarstads- och häktningsförhandlingen den 2 november 2017 då den första överföringen redan var gjord.

Nästa fråga hovrätten har att ta ställning till är därför om L.E:s invändning om konstitutionell nöd gör att han ändå ska gå fri från ansvar.

Av det yttrande från Advokatsamfundet som L.E. åberopat framgår vilka skyldigheter som, när ett ärende är slutredovisat, åligger en advokat som i god tro hanterat klientmedel på ett klientmedelskonto. Sammanfattningsvis framgår att det inte är förenligt med reglerna om god advokatsed att i en sådan situation innehålla medlen utan att vara rättsligt förpliktad till det. Yttrandet baseras på ett mycket begränsat underlag som till stor del presenterats av L.E:s försvarare, och slutsatsen i yttrandet vilar på antagandet att L.E. agerat i god tro. Därtill kommer att det förhållandet att en advokat i en viss situation anses ha agerat i enlighet med advokatetiska handlingsnormer inte utesluter att advokaten i samma situation kan befinnas skyldig till brott. Av dessa skäl bedömer hovrätten värdet av yttrandet som bevis för den i målet nu aktuella frågan som begränsat.

Som hovrätten tidigare har kommit fram till har L.E. insett att det fanns en avsevärd risk för att de medel som omfattades av de aktuella överföringarna härrörde från C.H:s brottsliga verksamhet. Till detta ska läggas att L.E. haft tämligen god tid till sitt förfogande att fundera över hur medlen borde hanteras. Enligt hans egna uppgifter fick han instruktionen från C.H. att göra den första överföringen någon dag innan den genomfördes. Vid det tillfället hade den första utbetalningen från Kronofogdemyndigheten funnits på [advokatfirmans] klientmedelskonto i ca två veckor. Mot denna bakgrund finner hovrätten att L.E. haft fullgoda möjligheter att undersöka hur medlen skulle återföras till C.H. och ingen annan.

I sammanhanget noterar hovrätten även L.E:s skyldighet att avstå från att utföra överföringarna och dessutom rapportera dem till polisen enligt lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Sistnämnda åtgärd hade kunnat leda till ett så kallat dispositionsförbud vilket i sig hade utgjort ett lagligt hinder för L.E. att redovisa medlen.

Sammantaget finner hovrätten att L.E. har haft handlingsalternativ både vid den första och den andra överföringen och att han inte kan åberopa advokatetiska handlingsnormer som ursäkt för sitt agerande. Förutsättningar att döma L.E. för penningtvättsbrott under åtalspunkten 1.1 föreligger därmed och, med hänsyn till hur åklagaren har valt att föra sin talan, för näringspenningtvätt under åtalspunkten 1.2.

Nästa fråga är att bedöma till vilken svårhetsgrad som brotten hör.

Rubricering

Åklagaren har gjort gällande att brottet under åtalspunkten 1.1 är att bedöma som grovt, eftersom det har avsett betydande värde, ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt och i större omfattning och skett inom ramen för advokatverksamhet.

Frågan om en gärning är att bedöma som grovt penningtvättsbrott ska avgöras efter en samlad bedömning av omständigheterna vid brottet. Uppräkningen i 5 § 1 st. lagen om straff för penningtvättsbrott av faktorer att beakta vid gradindelningen är endast exemplifierande.

När ett penningtvättsbrott såsom i nu aktuellt fall avser egendom som härrör från förmögenhetsbrott har det i förarbetena angetts att de ungefärliga värdegränser som utgör hållpunkter vid bedömande av om ett förmögenhetsbrott är att anse som grovt, kan vara vägledande också vid bedömande av om ett penningtvättsbrott är grovt med hänsyn till att det avsett betydande värden (prop. 2013/14:121 s. 113). I NJA 2013 s. 654 uttalade HD att den hållpunkt som utbildats i rättspraxis och som innebär att en stöld, ett bedrägeri eller en förskingring många gånger är att bedöma som grovt brott om värdet av det tillgripna motsvarar fem basbelopp bör kunna accepteras även vid häleri, och i NJA 2018 s. 1010 I-III kom HD fram till att samma värdegräns även bör kunna tillämpas vid penningtvättsbrott som hänger samman med förmögenhetsbrott. Även om värdet som L.E. överförde den 1 november 2017 - 225 000 kr - mot denna bakgrund och med beaktande av 2017 års basbelopp talar för att brottet som han då begick ska bedömas som grovt, är det enligt hovrättens mening inte sådant att det ensamt kan läggas till grund för rubriceringsfrågan.

Ytterligare en omständighet som enligt hovrättens mening talar för att rubricera penningtvättsbrottet som grovt är att pengarna som L.E. överförde kom från Kronofogdemyndigheten dit de tidigare hade inbetalats av C.H. med anledning av de civilrättsliga tvister som pågick mot honom med anledning av misstänkta bedrägerier. Till detta ska läggas de förhållanden som L.E. hade kännedom om vad gäller de förbrott som åberopats av åklagaren. I det avseendet kan konstateras att det har handlat om ett stort antal grova bedrägerier begångna mot ett stort antal målsägande som samtliga orsakats betydande ekonomisk skada av de brott som de utsatts för. Vidare kan konstateras att ett flertal gärningsmän har varit involverade i härvan, och att i vart fall C.H:s brottslighet har utövats både systematiskt och i större omfattning. Mot bakgrund av hur den brottslighet som i övrigt ingått i bedrägerihärvan har gått till, finner hovrätten L.E:s överföringar som tämligen atypiska i sammanhanget. Det förhållandet och att överföringarna skett från en advokatbyrås klientmedelskonto har enligt hovrättens mening varit ägnat att försvåra upptäckten av att det var medel som härrörde från brottslig verksamhet som överfördes. Vid en sammantagen bedömning av omständigheterna finner hovrätten därmed att penningtvättsbrottet är att bedöma som grovt.

Näringspenningtvätten den 8 november 2017 är att bedöma som brott av normalgraden.

Påföljd

L.E. döms nu för grovt penningtvättsbrott och näringspenningtvätt. Sett till värdet som penningtvättsåtgärderna avsett och förhållandena kring dessa anser hovrätten att brottsligheten har ett sammanlagt straffvärde motsvarande sex månaders fängelse. Några försvårande eller förmildrande omständigheter som särskilt bör beaktas vid bedömningen av straffvärdet föreligger inte.

L.E. förekommer i belastningsregistret endast avseende en trafikförseelse. Han lever under ordnade förhållanden och övervakningsbehov saknas. Med hänsyn till detta och eftersom varken straffvärdet eller brottens art utgör hinder mot det ska påföljden bestämmas till villkorlig dom. Den villkorliga domen ska förenas med böter.

Brottsofferfond

Eftersom L.E. döms för brott för vilket fängelse ingår i straffskalan ska han betala en avgift på 800 kr enligt lagen om brottsofferfond.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut och

• dömer L.E. för grovt penningtvättsbrott den 1 november 2017 enligt 3 § 1 st. 1 p och 5 § 1 st. lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott, och för näringspenningtvätt den 8 november 2017 enligt 7 § 1 st. samma lag,

• bestämmer påföljden till villkorlig dom med 100 dagsböter om 250 kr,

• ålägger L.E. att betala en avgift på 800 kr enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond,

Högsta domstolen

L.E. överklagade och yrkade att HD skulle frikänna honom från ansvar för grovt penningtvättsbrott och näringspenningtvätt.

Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (justitieråden Gudmund Toijer, Agneta Bäcklund, Petter Asp, referent, Jonas Malmberg och Anders Perklev) meddelade den 30 augusti 2023 följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

L.E:s uppdrag för C.H.

1 L.E. är advokat. Under sensommaren 2017 kom han i kontakt med C.H. som bad honom att analysera en överklagad tingsrättsdom enligt vilken C.H. hade dömts för bl.a. 26 fall av grova bedrägerier och förpliktats att betala skadestånd om cirka 1,4 miljoner kronor. I samband därmed efterfrågade C.H. också biträde i två tvister (jfr p. 5).

2 I slutet av september 2017 greps C.H. i Stockholm med bl.a. narkotika och en större mängd kontanter på sig. På hans hotell hittade man ytterligare narkotika och kontanter samt ett antal Rolexklockor. Med anledning härav förordnades L.E. som offentlig försvarare för C.H. avseende misstanke om penningtvättsbrott och narkotikabrott.

3 Drygt en månad senare, den 30 oktober 2017, förordnades L.E. som offentlig försvarare för C.H. i en förundersökning som avsåg ytterligare grova bedrägerier. Samma dag begärde L.E., för C.H:s räkning, rättens prövning av de förvars- och beslagsbeslut som fattats under den förundersökningen. L.E. kallades också till en kvarstadsförhandling som några dagar senare, den 2 november, kom att hållas som en kombinerad kvarstads- och häktningsförhandling. Tingsrätten beslutade vid den förhandlingen om bl.a. vissa beslag samt om kvarstad på så mycket av C.H:s egendom att drygt 50 miljoner kronor, avseende värdet av förverkad egendom och målsägandenas skadeståndsanspråk, kunde antas bli täckt vid utmätning. Tingsrätten beslutade också att häkta C.H. i hans frånvaro.

4 C.H. dömdes så småningom för 88 fall av grovt bedrägeri till fängelse i fyra år och tio månader. Han förpliktades också att betala sammanlagt cirka 86 miljoner kronor i skadestånd till ett stort antal målsägande. I målet dömdes han också för innehav av narkotika och för olaga hot.

Det nu aktuella åtalet och dess bakgrund

5 Hösten 2017 väckte två personer som påstod sig ha utsatts för bedrägerier av det slag som var föremål för förundersökning talan mot C.H. och begärde att han till dem skulle betala en viss summa pengar som de hade lånat ut till honom. I de båda målen ställde C.H. ut en fullmakt för samtliga advokater och biträdande jurister vid den byrå där L.E. var verksam. Det var dock två andra advokater vid byrån som hanterade uppdragen. Med anledning av tvisterna förde C.H. i september 2017 över totalt 3,2 miljoner kronor till Kronofogdemyndigheten som säkerhet. Så småningom träffades en förlikning mellan parterna i de båda målen. Kronofogdemyndigheten betalade då ut överskjutande belopp, sammanlagt 300 000 kronor, till advokatbyråns klientmedelskonto.

6 Vid två tillfällen i början av november 2017 lät L.E., på uppdrag av C.H., föra över de medel som fanns på klientmedelskontot till andra konton. Överföringarna innebar att 225 000 kronor överfördes till ett konto tillhörande K.G. och 75 000 kronor till C.H:s sambo, E.S. Dessa överföringar ledde till att L.E. åtalades för penningtvättsbrott enligt följande gärningsbeskrivningar.

Åtalspunkt 1.1 Grovt penningtvättsbrott

L.E. har, i sin tjänst som advokat vid [advokatfirman N.] och inom ramen för näringsverksamhet, beordrat en överföring av 225 000 kronor, som för C.H:s räkning förvarades på advokatfirmans klientmedelskonto, till ett konto tillhörande K.G. Pengarna härrörde från brott eller brottslig verksamhet och syftet med agerandet, som var otillbörligt, var att främja möjligheterna för annan att tillgodogöra sig eller omsätta egendomen eller dess värde. Det hände den 1 november 2017 i Stockholm eller på okänd plats, Sverige.

Agerandet bör betraktas som grovt brott eftersom det skett inom ramen för advokatverksamhet och eftersom det avsett ett betydande [värde] och då den brottsliga verksamheten ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt och i större omfattning.

L.E. begick gärningen med uppsåt.

Åtalspunkt 1.2 Penningtvättsbrott

L.E. har, i sin tjänst som advokat vid [advokatfirman N.] och inom ramen för näringsverksamhet, beordrat en överföring av 75 000 kronor, som för C.H:s räkning förvarades på advokatfirmans klientmedelskonto, till ett konto tillhörande C.H:s sambo E.S. Pengarna härrörde från brott eller brottslig verksamhet och syftet med agerandet, som var otillbörligt, var att främja möjligheterna för annan att tillgodogöra sig eller omsätta egendomen eller dess värde. Det hände den 8 november 2017 i Stockholm eller på okänd plats, Sverige.

L.E. begick gärningen med uppsåt.

7 Tingsrätten frikände L.E.

8 I hovrätten yrkade åklagaren på ansvar för grovt penningtvättsbrott under åtalspunkten 1.1, och hänförde sig i den delen till 3, 4 och 5 §§ lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott, samt för näringspenningtvätt enligt 7 § under åtalspunkten 1.2, dock utan att gärningsbeskrivningen avseende den senare åtalspunkten justerades. Hovrätten har dömt L.E. för grovt penningtvättsbrott och näringspenningtvätt till villkorlig dom och böter.

9 Riksåklagaren har godtagit att det som sålunda angavs i hovrätten utgör ramen för processen också i HD.

10 HD gör bedömningen att gärningsbeskrivningen under åtalspunkten 1.2 omfattar de omständigheter som förutsätts för ansvar för näringspenningtvätt enligt 7 § lagen om straff för penningtvättsbrott.

Vad målet gäller

11 Målet gäller framför allt frågan om en överföring som en advokat enligt klientens anvisningar gör från ett klientmedelskonto kan utgöra brott enligt lagen om straff för penningtvättsbrott. I målet aktualiseras också frågor om vad som krävs när det gäller den tilltalades uppsåt.

Penningtvättsbrott

12 Straffansvar för penningtvättsbrott enligt huvudbestämmelsen i 3 § lagen om straff för penningtvättsbrott förutsätter

• dels att gärningen syftar till att dölja att pengar eller annan egendom härrör från brott eller brottslig verksamhet eller till att främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde,

• dels att gärningsmannen antingen överlåter, förvärvar, omsätter, förvarar eller vidtar annan sådan åtgärd med egendomen (se 3 § första stycket 1) eller vidtar någon åtgärd som typiskt sett innebär att egendomens ursprung eller ägarförhållandena blir svåra att klarlägga (se 3 § första stycket 2).

13 Av det första kravet följer att egendomen i fråga måste härröra från brott eller brottslig verksamhet samt att gärningen ska vara vidtagen i ett visst syfte (penningtvättssyfte). Kravet på visst syfte är kopplat till gärningen, inte till gärningsmannen. Det betyder att gärningsmannen själv inte behöver ha till syfte att genom gärningen dölja att pengar eller annan egendom härrör från brott eller brottslig verksamhet eller främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde. Tillräckligt är att någon medverkande har ett sådant syfte (se prop. 2013/14:121 s. 108 f.). Om det är en medverkande som har penningtvättssyftet, krävs att gärningsmannen har uppsåt avseende detta förhållande.

14 Vidare krävs att gärningsmannen vidtar en sådan åtgärd som anges i någon av paragrafens båda punkter. Ett typexempel på en penningtvättsåtgärd är att föra över medel från ett konto till ett annat så att egendomen därmed kommer ett led bort, eller ytterligare ett led bort, från den som har begått förbrottet och att egendomen därmed typiskt sett blir svårare att hänföra till sitt ursprung.

15 Ett förfarande som enbart innebär att medlen återgår ett led i en sådan kedja kan däremot normalt (jfr p. 28) inte anses utgöra en penningtvättsåtgärd, om den som återför medlen var i god tro när han eller hon tog emot dem. (Jfr a. prop. s. 110 och vad som där sägs om att exemplen i 3 § första stycket 1 är avsedda att indikera att åtgärden i sig ska vara av en viss kvalitet.)

16 För penningtvättsbrott enligt den kompletterande bestämmelsen i 4 § döms den som, utan att det finns ett penningtvättssyfte, otillbörligen främjar möjligheterna för någon att omsätta pengar eller annan egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet. Bestämmelsen aktualiseras främst i fall där den som innehar egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet inte avser annat än att använda egendomen för att förvärva något. Vad som primärt omfattas är fall där någon underlättar för innehavaren att omsätta sådan egendom som typiskt sett är svår att omsätta, t.ex. mottar en stor summa kontanter som betalning för en båt eller mottar betalning i form av ädelstenar, smycken och liknande (se a. prop. s. 112).

17 Det finns anledning att framhålla att 4 § är subsidiär till 3 §. Om gärningen utgör brott också enligt 3 § ska 4 § alltså normalt inte tillämpas (jfr dock vad som sägs nedan i p. 20 om vad som gäller vid prövningen i domstol i de fall åtalet avser endast den subsidiära bestämmelsen).

18 I 7 § finns regler om bl.a. näringspenningtvätt. Enligt första stycket döms för näringspenningtvätt den som, i näringsverksamhet eller såsom ett led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, medverkar till en åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i penningtvättssyfte. Bestämmelsen har sitt främsta tillämpningsområde i fall där en åtgärd vidtagits inom ramen för näringsverksamhet och där det inte kan styrkas att egendomen härrör från brott eller brottslig verksamhet men den skiljer sig från 3 § också när det gäller vad som måste styrkas beträffande syftet med transaktionen.

19 Enligt 7 § är det tillräckligt att omständigheterna runt transaktionen är sådana att den skäligen kan antas vara utförd i penningtvättssyfte. Vid näringspenningtvätt behöver det alltså inte bevisas vare sig att egendomen härrör från brott eller brottslig verksamhet eller att gärningen är vidtagen i penningtvättssyfte. Grunden för bestämmelsens tillämpning är i stället att gärningsmannen gör sig skyldig till ett klandervärt risktagande genom att medverka till en åtgärd trots att den - vid en objektiv bedömning - skäligen kan antas vara vidtagen i penningtvättssyfte. Gärningen är, till skillnad från vad som gäller vid s.k. näringshäleri, straffbar även om det senare skulle visa sig att egendomen inte härrörde från brott eller brottslig verksamhet. (Se a. prop. s. 114 f.)

20 Bestämmelsen om näringspenningtvätt är subsidiär till reglerna i 3-6 §§. Om gärningen uppfyller kraven enligt de primära straffbestämmelserna, men åtalet är utformat så att det avser endast näringspenningtvätt ska domstolen likväl pröva åtalet mot den subsidiära bestämmelsen (jfr NJA 2016 s. 129 p. 4-10 och "Polishunden" NJA 2017 s. 491 p. 10).

Redovisningsskyldighet

21 Den som mottagit medel från annan med skyldighet att redovisa för dem är skyldig att betala medlen till huvudmannen. Om inte annat överenskommits anses huvudmannen normalt genom en betalningsanvisning kunna kräva att den redovisningsskyldige betalar genom insättning på visst konto. Anvisningen kan även avse att betalning ska göras till konto som tillhör tredje man.

22 Om ett fullgörande av huvudmannens betalningsanvisning skulle innebära att den redovisningsskyldige begår t.ex. näringspenningtvätt, är han eller hon dock inte skyldig att betala enligt anvisningen. Detta följer av den allmänna rättsprincipen att ingen är förpliktad att fullgöra en prestation om detta innebär att han eller hon begår en straffbar handling (jfr t.ex. Håkan Nial, Om förvärv i strid med legala förbud, TfR 1936 s. 14 och Tore Almén, Om köp och byte av lös egendom, 4 uppl. 1960 ombesörjd av Rudolf Eklund, s. 44).

God advokatsed

23 En advokat ska i sin verksamhet redbart och nitiskt utföra de uppdrag som anförtrotts honom eller henne och iaktta god advokatsed (se 8 kap. 4 § första stycket RB).

24 Enligt avsnitt 1 i Sveriges advokatsamfunds Vägledande regler om god advokatsed är en advokats främsta plikt att visa trohet och lojalitet mot klienten. Samtidigt betonas att en advokat ska utöva sin verksamhet med integritet och på ett sätt som främjar det goda rättssamhället. Det anges också att en advokat inte får främja orätt.

25 I kommentaren till reglerna anges att en advokat, även om han eller hon ska visa trohet och lojalitet mot klienten, inte får handla i strid med gällande rätt eller vad som följer av god advokatsed. Kravet på iakttagande av god advokatsed anges, i linje med det nyss sagda, leda till begränsningar av handlingsfriheten när det gäller att tillvarata en klients intressen. Hänsyn måste tas till rättsordningen som sådan samt till motparten och tredje man. Det anges vara självklart att en advokat inte får medverka till brott och heller inte jämna vägen för annans brottslighet.

26 Enligt 4.6.2 i de vägledande reglerna ska, om advokaten tagit emot medel under uppdragets gång, slutredovisning utan dröjsmål avges till klienten och ett eventuellt saldo som klienten har till godo omedelbart utbetalas till denne. I ett vägledande uttalande om återredovisning av klientmedel anges detta gälla också om det finns uppgifter om att de medel som advokaten tagit emot har frånhänts annan på ett bedrägligt sätt (Vägledande uttalande från styrelsen för Sveriges advokatsamfund den 12 oktober 2000).

27 I litteraturen har antagits att en advokat normalt i enlighet med sina skyldigheter enligt god advokatsed kan redovisa medel till sin klient, men att det kan finnas en risk att advokaten begår brott om han eller hon för medlen vidare till någon annan (se Axel Calissendorff, Skärpta regler mot penningtvätt; advokater i en ny och oprövad roll som angivare av klienter, Juridisk Tidskrift 2004-05 s. 573).

28 Det anförda ligger i linje med vad som i det föregående har sagts om att återförande av medel som någon fått i god tro normalt inte utgör en penningtvättsåtgärd (se p. 15). Om en advokat endast återredovisar medel till sin klient kan advokaten alltså normalt inte därigenom anses göra sig skyldig till brott enligt lagen om straff för penningtvättsbrott, även om han eller hon efter att ha mottagit medlen blir i ond tro om att dessa härrör från brott. Det kan emellertid inte anses givet att en återredovisning till klienten under alla omständigheter är straffri. Exempelvis är det långt ifrån självklart att en advokat utan att riskera att göra sig skyldig till brott kan tillmötesgå en klients begäran om att betala ut medel till ett konto tillhörande henne eller honom i ett s.k. högriskland avseende penningtvätt eller finansiering av terrorism.

29 För det fall klienten begär att medel betalas ut till någon annan är det normalt fråga om en sådan åtgärd som i och för sig kan utgöra t.ex. näringspenningtvätt under förutsättning att den skäligen kan antas vara vidtagen i penningtvättssyfte. Om ett sådant syfte kan antas föreligga, kan advokaten inte följa betalningsanvisningen. Det skulle då inte heller vara oförenligt med god advokatsed att inte följa anvisningen. (Jfr p. 22.)

30 Ett sätt att hantera situationer där advokaten inte anser sig kunna tillmötesgå klientens önskemål om att betala ut medel till ett visst konto, är att be klienten att anvisa ett konto som tillhör honom eller henne själv och att samtidigt tillhandahålla dokumentation som visar detta. Det är emellertid tydligt att denna väg inte alltid står öppen och att advokaten i vissa fall kan behöva avstå, åtminstone temporärt, från att betala ut medlen.

Bedömningen i detta fall

Uppfyller överföringarna kraven i 3 § respektive 7 § lagen om straff för penningtvättsbrott?

31 Det är utrett att L.E. på det sätt som påstås i gärningsbeskrivningen har överfört 225 000 kronor och 75 000 kronor till K.G. respektive E.S. samt att medlen härrörde från brott eller brottslig verksamhet.

32 Vidare utgör överföringarna i sig sådana åtgärder som avses i 3 § första stycket 1 lagen om straff för penningtvättsbrott. Det är också fråga om en sådan form av medverkan som kan omfattas av 7 §. Överföringarna har skett till annan än klienten och det uppstår i denna del ingen konflikt mellan reglerna om advokaters skyldigheter att redovisa respektive betala ut medel till klienten och reglerna i lagen om straff för penningtvättsbrott.

33 När det gäller den första överföringen är det - med hänsyn till bl.a. de anspråk som riktats mot C.H. och de processer som pågick mot honom - bevisat att hans åtgärd att begära utbetalning från advokatbyrån på angivet sätt har skett i syfte att främja möjligheterna för honom eller annan att tillgodogöra sig medlen. På samma grund måste C.H:s andra begäran skäligen antas ha skett i sådant syfte. Det står också klart att den senare överföringen har skett inom ramen för näringsverksamhet.

Uppfyller den första överföringen kraven i 4 § lagen om straff för penningtvättsbrott?

34 Som framgått av det föregående (se p. 16) tar 4 § lagen om straff för penningtvättsbrott sikte på åtgärder som främjar möjligheterna att omsätta egendom som är svåromsatt. Kontomedel är typiskt sett inte sådan egendom. Även om en överföring av kontomedel ibland kan underlätta möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen, främjar den normalt inte möjligheterna att omsätta densamma på det sätt 4 § förutsätter.

35 L.E. kan inte genom den första överföringen anses ha gjort sig skyldig till en gärning som avses i 4 §.

Har L.E. vid de två överföringarna agerat med uppsåt till att egendomen härrör från brott eller brottslig verksamhet?

36 L.E har vid överföringarna varit medveten om att C.H. dömts för ett stort antal fall av grova bedrägerier (jfr p. 1). Han har också varit medveten om att C.H. greps i Stockholm varvid misstankar uppstod om bl.a. penningtvättsbrott (jfr p. 2). Han har därtill, precis innan överföringarna genomfördes, blivit förordnad som offentlig försvarare för C.H. i ytterligare en förundersökning och inom ramen för den blivit kallad till en kombinerad kvarstads- och häktningsförhandling samt haft vetskap om att C.H:s medel har varit föremål för förvars- och beslagsbeslut (se p. 3).

37 Mot denna bakgrund måste L.E. ha förstått att det fanns en högst betydande risk för att de medel som överfördes från klientmedelskontot till andra konton härrörde från brott eller brottslig verksamhet. Med hänsyn härtill är det också bevisat att det förhållandet att egendomen härrörde från brott eller brottslig verksamhet inte har utgjort ett relevant skäl för honom att avstå från överföringarna. Han har alltså haft åtminstone likgiltighetsuppsåt i förhållande till att egendomen härrörde från brott eller brottslig verksamhet.

Har L.E. vid den första överföringen i övrigt haft ett sådant uppsåt som krävs för ansvar enligt 3 §?

38 L.E. har uppgett att han trodde att det kontonummer han fick från C.H. var kontonumret till ett av dennes egna konton. Denna uppgift får visst stöd av att C.H. i förhör berättat att han till L.E. sagt att det uppgivna kontonumret gick till ett eget konto. Även om det finns omständigheter som talar i annan riktning får HD:s prövning ta sin utgångspunkt i att L.E. trodde att överföringen gjordes till ett av C.H:s egna konton.

39 Generellt sett gäller att det inte krävs någon fullständig samstämmighet mellan gärningsmannens uppsåt och gärningens innebörd för att uppsåt ska föreligga. Tillräckligt är, som huvudregel, att gärningsmannen har ett sådant uppsåt att gärningen, bedömd utifrån hans eller hennes uppsåt, kan hänföras till samma straffbestämmelse som den gärning som rent faktiskt begåtts. (Jfr Petter Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2 uppl., 2013 s. 324 ff., framför allt p. 3 och 9-13.)

40 Att någon vid en överföring inte har rätt uppfattning om vem som är kontohavare är därför i sig inte en omständighet som hindrar att erforderligt uppsåt föreligger. Erforderligt uppsåt föreligger t.ex. i ett sådant fall om gärningsmannen har insikt om penningtvättssyftet och en överföring till den ena personen på samma sätt som en överföring till den andra personen innebär att medlen blir svårare att följa eller lättare att tillgodogöra sig.

41 Den felaktiga uppfattningen om vem som tog emot betalningen påverkar emellertid i detta fall bedömningen av L.E:s uppsåt när det gäller överföringens betydelse. Bedömd utifrån den utgångspunkten att medlen överfördes till C.H. själv innebar överföringen inte annat än att medel som ursprungligen betalats in till Kronofogdemyndigheten av C.H. på hans begäran fördes tillbaka till honom. Om det hade förhållit sig på det sätt som han föreställt sig får det anses ha varit tillåtet att göra överföringen (jfr p. 28). Det sagda betyder att L.E. inte haft sådant uppsåt som krävs för ansvar enligt 3 § lagen om straff för penningtvättsbrott.

42 Det förhållandet att prövningen ska utgå ifrån att L.E. trodde sig göra överföringen till C.H:s eget konto påverkar också vilka slutsatser som kan dras beträffande L.E:s uppsåt i förhållande till att åtgärden vidtogs i penningtvättssyfte. Karaktären på en sådan överföring som han trodde sig göra kan inte vid en objektiv bedömning sägas ge anledning att tro att transaktionen utförts i penningtvättssyfte; mest näraliggande är att utgå ifrån att en sådan överföring begärs i syfte att helt enkelt få medlen återförda. Av överföringens karaktär, så som L.E. föreställde sig den, kan alltså inte dras några säkra slutsatser om hans uppsåt i förhållande till att den gjordes i penningtvättssyfte. Inte heller i detta avseende är det bevisat att L.E. har haft erforderligt uppsåt.

43 Han ska mot denna bakgrund frikännas från ansvar för den första överföringen.

Har L.E. vid den andra överföringen i övrigt haft sådant uppsåt som krävs för ansvar enligt 7 §?

44 L.E. har vid den andra överföringen känt till att E.S. var mottagare av betalningen. Han måste också vid den tidpunkten, bl.a. genom att han deltagit vid den kombinerade kvarstads- och häktningsförhandlingen i början av november, ha haft en klar bild av de brott som C.H. var misstänkt för liksom av de åtgärder som vidtagits för att säkra egendom. Det är mot den bakgrunden klart att L.E. har insett att överföringen till E.S:s konto utfördes i penningtvättssyfte. Därmed är även klart att han haft uppsåt i förhållande till den omständigheten att överföringen skäligen kunde antas vara vidtagen i sådant syfte.

45 L.E. har också haft uppsåt till att den andra överföringen skedde inom ramen för näringsverksamhet.

46 L.E. ska därför dömas för näringspenningtvätt när det gäller den andra överföringen.

Sammanfattning av HD:s bedömning

47 L.E. kan, eftersom det inte är styrkt att han agerat med sådant uppsåt som krävs för ansvar enligt 3 § lagen om straff för penningtvättsbrott och eftersom transaktionen inte utgör en sådan gärning som avses i 4 §, inte dömas till ansvar för den första överföringen. Den andra överföringen har emellertid utgjort en sådan gärning som avses i bestämmelsen om näringspenningtvätt i 7 § och det är också styrkt att L.E. haft sådant uppsåt som krävs för ansvar enligt den bestämmelsen.

Rubricering och påföljd

48 Den gärning som L.E. nu döms för är att bedöma som ett brott av normalgraden. Gärningen får bedömas ha ett straffvärde motsvarande fängelse i två månader.

49 Påföljden för brottet bör bestämmas till villkorlig dom. Med hänsyn till att målet pågått under lång tid och med beaktande av de konsekvenser som åtalet haft för L.E. finns särskilda skäl att inte förena den villkorliga domen med böter.

Ersättningsfrågor

DOMSLUT

HD ändrar hovrättens domslut på så sätt att HD

• frikänner L.E. från åtalet för grovt penningtvättsbrott (åtalspunkten 1.1) och dömer honom enbart för näringspenningtvätt (åtalspunkten 1.2), och

• upphäver förordnandet om att den villkorliga domen ska förenas med böter och bestämmer påföljden till enbart villkorlig dom,