Fentanylstölden (NJA 2023 s. 9)

Sökord Billighetsskäl, · Långsam handläggning, · Barnkonventionen, · Sanktionskumulation

En narkossköterska har dömts till sex månaders fängelse för att hon på arbetet stulit och innehaft narkotikaklassade läkemedel. Vid straffmätningen har beaktats bl.a. att hon förlorat sin anställning och varit underkastad prövotid enligt patientsäkerhetslagen

Borås tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Borås tingsrätt åtal mot D.R. för grov stöld enligt 8 kap. 4 § BrB med - som talan slutligt bestämdes - följande gärningsbeskrivning.

D.R. har olovligen tagit 3 262 ml fentanyl innehållande 50 mikrogram per milliliter och 1 575 ml alfentanil innehållande 500 mikrogram per milliliter som tillhörde Västra Götalands Läns Landsting.

Det hände mellan den 1 september 2017 och den 3 februari 2018 på Södra Älvsborgs sjukhus [i] Borås stad. Tillgreppet innebar skada.

Brottet bör bedömas som grovt med hänsyn till att gärningen varit av särskilt farlig art, detta eftersom D.R. visat en särskild försla-genhet vid genomförandet av gärningen då hennes handlande skett systematiskt och genom att hon manipulerat journaler med falska uppgifter. Brottet bör även bedömas som grovt med anledning av att det rört sig om tillgrepp av narkotikaklassade läkemedel.

D.R. begick gärningen med uppsåt att stjäla.

D.R. åtalades också för narkotikabrott enligt 1 § första stycket 6 narkotikastrafflagen (1968:64) med - som talan slutligt bestämdes - följande gärningsbeskrivning.

D.R. har olovligen innehaft 3 262 ml fentanyl innehållande 50 mikrogram per milliliter och 1 575 ml alfentanil innehållande 500 mikrogram per milliliter, som är narkotika.

Det hände mellan den 1 september 2017 och den 3 februari 2018 på Södra Älvsborgs sjukhus [i] Borås stad.

D.R. begick gärningen med uppsåt.

Västra Götalands läns landsting yrkade skadestånd för tillgripna läkemedel.

D.R. erkände att hon under tiden den 1 december 2017 till och med den 3 februari 2018 olovligen hade tagit 178 ml fentanyl och 104 ml alfentanil och medgav ansvar för grov stöld.

D.R. erkände vidare att hon under perioden den 1 december 2017 till och med den 3 februari 2018 olovligen innehaft ovan angivna mängder fentanyl respektive alfentanil som är narkotika och har medgett ansvar för narkotikabrott.

D.R. berättade bl.a. att det var fråga om läkemedel som användes av hennes make och så småningom också av henne själv i syfte att lindra svår smärta.

D.R. medgav att utge visst skadestånd.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Karin Torle) anförde i dom den 19 oktober 2020 följande.

DOMSKÄL

Skuld

Tingsrätten lägger därmed uppgifterna om tillgripna preparat till grund för bedömningen och finner att det är utrett att D.R. under den i åtalet angivna tiden olovligen har tagit och därefter olovligen har innehaft narkotika om minst 3 200 ml med 50 mikrogram fentanyl per milliliter och 1 500 ml med 500 mikrogram alfentanil per milliliter. Det är utrett att D.R. har begått stöldbrotten systematiskt och med förslagenhet i det att hon i slutet av perioden har manipulerat journaler med falska uppgifter. Några närmare slutsatser om när respektive brott har ägt rum kan inte dras. Tingsrätten kan inte se annat än att det handlar om ett stort antal fullbordade tillgrepp respektive olovliga innehav av narkotika. Tingsrätten anser att D.R. ska dömas för flera fall av stöld respektive narkotikabrott av normalgraden (jfr rättsfallet NJA 2016 s. 1143). De försvårande moment som föreligger beträffande tillgreppsbrotten och att det handlat om ett systematiskt agerande är omständigheter som ska beaktas särskilt vid bedömningen av brottslighetens straffvärde.

Påföljd

D.R. döms för ett stort antal tillgrepp av narkotikaklassade läkemedel från sin dåvarande arbetsgivare. Det har inte framkommit något som tyder på att D.R:s brott har gått ut över patientsäkerheten, men D.R. har som sagt manipulerat uppgifter i journaler. Det handlar om systematiska stölder och ett illojalt agerande mot D.R:s arbetsgivare samt narkotikaklassade läkemedel av farlig art. Rättsmedicinalverkets yttrande visar att andningsuppehåll samt låg eller hög puls är vanliga biverkningar vid användning samt att läkemedlen vid narkos bör hanteras av personal med särskild utbildning. Där sägs också bl.a. att medlen är beroendeframkallande och har samma verkningsmekanismer, effekter och bieffekter som t.ex. morfin och heroin, att fentanyl anses vara 50-100 gånger mer potent än morfin och 25-30 gånger mer potent än heroin. Alfentanil anges ha cirka 0,3 av fentanyls potens. Åklagaren har argumenterat för att en missbruksdos i båda fallen ska antas uppgå till 100 mikrogram och att det åtalade innehavet har motsvarat 9 506 missbruksdoser fentanyl respektive alfentanil samt att det vid en jämförelse med missbruksdoser för heroin i farlighetshänseende motsvarar knappt 50 gram heroin.

Det finns stöd för åklagarens uppfattning om vad som kan räknas som en missbruksdos fentanyl i praxis och litteratur (jfr Martin Borgeke och Catharina Månsson, Studier rörande påföljdspraxis, sjätte upplagan s. 1137). För alfentanil har tingsrätten inte kunnat konstatera någon fast praxis. Med ledning av vad som angetts ovan kan dock en missbruksdos alfentanil antas vara tre gånger större än en dos fentanyl eller 300 mikrogram. Den tillgripna och innehavda narkotikan som tingsrätten funnit styrkt, 3 200 ml fentanyl och 1 500 ml alfentanil, motsvarar 160 000 mikrogram fentanyl och 750 000 mikrogram alfentanil. Omräknat till missbruksdoser om 100 mikrogram respektive 300 mikrogram handlar det om 1 600 respektive 2 500 missbruksdoser, totalt 4 100 doser. Vid en jämförelse med heroin och en beräknad missbruksdos om 0,05 gram heroin och med ett antagande om att fentanil är minst tio gånger mer potent än heroin bedömer tingsrätten att innehavet av narkotikan med hänsyn till sort och mängd kan jämställas med innehav av drygt 20 gram heroin.

Som förmildrande vid straffvärdebedömningen ska beaktas att D.R. vid tiden för gärningarna förefaller ha varit påverkad av smärtproblem och den behandling hon genomgått och i någon mån också förefaller ha agerat med omtanke om sin make. Vid en samlad bedömning finner tingsrätten att den samlade brottslighetens straffvärde motsvarar fängelse i ett år och fyra månader. Straffvärdet och brottslighetens art leder till att fängelse ska väljas som påföljd för D.R. om det inte föreligger särskilda skäl av särskild tyngd.

D.R. är inte straffad tidigare. Personutredningen visar att hon lever under ordnade förhållanden. Frivården har bedömt att det inte finns behov av stöd eller en förhöjd risk för återfall. Det har inte framkommit särskilda skäl för att bestämma påföljden för D.R. till något annat än fängelse.

Det har framkommit att D.R. till följd av brotten har förlorat sin anställning, vilket ska beaktas vid straffmätningen för det fall D.R. har förorsakats men till följd av förhållandet. D.R. har upplyst att hon efter det att hennes anställning har upphört har kunnat arbeta i familjens företag, att hon har fått behålla sin legitimation samt att hon numera åter har börjat arbeta som sjuksköterska. Det men som D.R. förorsakats framstår som tämligen begränsat. Mot denna bakgrund kan påföljden för D.R. bestämmas till fängelse ett år och tre månader.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde D.R. för stöld enligt 8 kap. 1 § BrB under tiden den 1 september 2017-den 3 februari 2018 och för narkotikabrott enligt 1 § första stycket 6 narkotikastrafflagen (1968:64) till fängelse 1 år 3 månader.

D.R. förpliktades att betala skadestånd till Västra Götalands läns landsting och ålades att betala en avgift enligt lagen om brottsofferfond.

Hovrätten för Västra Sverige

D.R. överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten skulle döma henne i enlighet med hennes erkännande och sätta ned skadeståndet. Hon yrkade under alla förhållanden strafflindring.

Åklagaren och Västra Götalandsregionen motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Hovrätten (hovrättsråden Lotten Karlén, Boel Oldenstedt, referent, och Linda Carlsson samt två nämndemän) anförde i dom den 14 september 2021 följande.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Skuld

Brottstid

D.R. har, med hänvisning till att hennes sambo skadade sig vid denna tid, erkänt att hon tillgripit de narkotiska preparaten under tiden från och med den 1 december 2017 till och med den 3 februari 2018.

Hovrätten anser - - - att annat inte är visat än att D.R. tillgripit narkotiska preparat under den tid som hon själv har medgett. Brottstiden för narkotikabrotten motsvarar alltjämt det som tingsrätten har angett i domslutet.

Hur stora mängder har tillgripits?

D.R:s erkännande motsvarar mängden av de tomma ampullerna som beslagtagits (dvs. 178 ml fentanyl och 104 ml alfentanil). Hon har visserligen erkänt att hon har tagit mer än så, men har inte kunnat ange några mängder.

Redan D.R:s egna uppgifter om hur mycket som hon och hennes sambo använde innebär att det som har nyttjats, och därmed också tillgripits, överstiger hennes medgivande. D.R. har berättat att de i slutet av perioden använde preparaten flera gånger per dag; fentanyl 50-100 mikrogram per gång och alfentanil 1 ml 2-3 gånger per dag. Vad hon har menat med slutet av perioden är inte helt klart. Av - - - vittnesmål framgår dock att felaktiga personnummer har förekommit någon gång per dag från jul och nyår 2017. Det kan enligt hovrättens bedömning hållas för visst att detta mer flagranta förfaringssätt för att komma åt narkotika ligger väl i linje med ett ökat beroende, en ökad tolerans och ett ökat användande. Enligt Månsson m.fl., Studier rörande påföljdspraxis med mera s. 1263, uppgår en normaldos till 100 mikrogram. Uppgifter om missbruksdos för alfentanil saknas, varvid hovrätten utgår från D.R:s uppgifter om 1 ml. Med dessa utgångspunkter kan förbrukningen från jultid 2017 fram till och med den 5 februari 2018 uppskattas till cirka 320 ml fentanyl och 160 ml alfentanil. Beräkningen är visserligen en uppskattning eftersom den i viss mån grundar sig på D.R:s egna uppgifter om hur mycket narkotika som brukats. Faktum kvarstår dock att den åberopade rapporten med tydlighet visar att det under brottstiden har förekommit ett stort svinn av de aktuella preparaten på kliniken och det är utrett att D.R. har haft en del i det. Utöver uppskattningen ovan har D.R. tillgripit en okänd mängd av preparaten mellan den 1 december och julen 2017. Med hänsyn till det anförda saknas det tvivel i fråga om att D.R. har tillgripit mängder i den storleksordning som beskrivits ovan.

Rubricering

D.R. ska dömas för narkotikabrott av normalgraden.

När det gäller stöldbrottsligheten gör hovrätten följande överväganden. Enligt nu gällande lagtext ska vid bedömningen av om brottet är grovt särskilt beaktas bl.a. om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt. I den lagtext som gällde vid brottstiden anges inte denna omständighet. I sådana fall har i praxis gällt en tydlig återhållsamhet för att omständigheten ska föranleda en gradhöjning. (Se rättsfallet NJA 2018 s. 634 p. 16 och det av tingsrätten nämnda rättsfallet NJA 2016 s. 1143 p. 25.) Hovrätten delar i denna del tingsrättens bedömning att stöldbrotten inte är grova av denna anledning, särskilt som hovrätten har funnit att brottstiden är mer begränsad. Däremot framgår av den vid brottstiden gällande lagtexten att det särskilt ska beaktas om gärningen varit av särskilt farlig eller hänsynslös art. Så kan vara fallet om gärningsmannen visar särskild förslagenhet eller synnerlig brottslig företagsamhet genom att t.ex. missbruka en faktisk förtroendeställning (se Bäcklund m.fl., Brottsbalken, En kommentar, kommentaren till 8 kap. 4 §, JUNO version 18). Hovrätten finner att D.R. grovt har åsidosatt det förtroende som arbetsgivaren gett henne genom att vid upprepade tillfällen stjäla synnerligen farliga narkotiska preparat. I den senare delen av brottstiden har D.R. också vid upprepade tillfällen skrivit in osanna personnummer och felaktiga operationsdagar i narkotikaliggaren. Med hänsyn till dessa omständigheter är stölderna att bedöma som grova.

Påföljd

D.R. har vid huvudförhandlingen tillagt följande om sina personliga förhållanden. Hon har ett barn som är tre år och ett barn som är tre månader. Hon arbetar i sin pappas företag men är för tillfället föräldraledig. Hon har fått behålla sin yrkestitel men står under prövning. För att få behålla sin legitimation är hon satt under en prövotid om tre år, och hon har sex månader kvar av den prövotiden. Hon har lämnat oförberedda drogtester under tre och ett halvt års tid. Hon har även pratat med sin kontaktperson på beroendeenheten under hela tiden sedan brotten uppdagades.

D.R. döms för grov stöld vid upprepade tillfällen och narkotikabrott. Straffvärdet för de grova stölderna understiger inte tio månaders fängelse. Narkotikabrottsligheten har, sett till samtliga omständigheter, ett straffvärde som motsvarar fyra månaders fängelse. Sammantaget uppgår straffvärdet till ett års fängelse.

Vid straffmätningen ska rätten utöver brottets straffvärde i skälig omfattning beakta bl.a. om den tilltalade förorsakas men till följd av att han eller hon på grund av brottet blir eller kan antas bli avskedad eller uppsagd från anställning eller drabbas av annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning. I förarbetena betonas att det ska göras en individuell bedömning i varje enskilt fall om den tilltalade förorsakas men av avskedande eller uppsägning från anställning. Bedömningen av vilken verkan förlusten av arbetet har får betydelse både för frågan om förhållandet alls ska beaktas vid straffmätningen och i så fall i vilken grad. Ett avskedande eller en uppsägning får visserligen regelmässigt anses innebära men för den tilltalade. Det kan dock finnas situationer när så inte är fallet, t.ex. om den tilltalade kort tid efter uppsägning eller avskedande fått ett nytt likvärdigt arbete. (Se prop. 2014/15:37 s. 39.) Med hänsyn till att D.R. fick ett nytt arbete efter uppsägningen och till att hon inte har blivit av med sin legitimation, bedömer hovrätten att hon inte har förorsakats något sådant men som ska beaktas vid straffmätningen. Hovrätten anser inte heller att hennes eller sambons smärtor utgör någon omständighet som ska beaktas i nedsättande riktning vid straffmätningen.

Vid valet av påföljd är det visserligen så att D.R. tidigare är ostraffad, och att grov stöld under de aktuella omständigheterna inte kan anses vara ett brott av sådan art att fängelse måste väljas som påföljd. Narkotikabrott av förevarande slag med ett straffvärde om fyra månader är dock ett brott av sådan art att det finns en presumtion för att fängelse ska väljas som påföljd. Även brottslighetens sammantagna straffvärde om ett år är en omständighet som innebär en presumtion för fängelse.

Enligt hovrättens bedömning saknas det därmed förutsättningar att bestämma en annan påföljd än fängelse. Straffets längd ska dock i förhållande till tingsrättens dom sättas ned till ett år.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom i ansvarsdelen på så sätt att hovrätten

- dömer D.R. för grov stöld fr.o.m. den 1 december 2017 t.o.m. den 3 februari 2018 enligt 8 kap. 4 § första stycket BrB i dess lydelse före den 1 mars 2021 (i stället för stöld som tingsrätten dömde henne för) och

- bestämmer fängelsestraffets längd till 1 år.

Hovrätten satte ned det skadeståndsbelopp som D.R. skulle betala till Västra Götalandsregionen.

Högsta domstolen

D.R. överklagade och yrkade att HD skulle bestämma en icke frihetsberövande påföljd.

Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (justitieråden Gudmund Toijer, Johnny Herre, Svante O. Johansson, Cecilia Renfors och Jonas Malmberg, referent) meddelade den 2 februari 2023 följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

1 D.R. arbetade som narkossjuksköterska på ett större sjukhus. Genom sitt arbete hade hon tillgång till narkotikaklassade läkemedel. Under december 2017 till början av februari 2018 stal hon vid upprepade tillfällen narkotikaklassade läkemedel - fentanyl och alfentanyl - från sin arbetsgivare. Läkemedlen användes av hennes make och så småningom också av henne själv i syfte att lindra svår smärta.

2 När stölderna uppdagades fick D.R. välja mellan att säga upp sig eller bli uppsagd och hon valde då att själv avsluta anställningen. Hennes sjuksköterskelegitimation blev inte indragen, men Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd beslutade om tre års prövotid enligt patientsäkerhetslagen (2010:659).

3 Tingsrätten dömde D.R. för flera fall av stöld och narkotikabrott av normalgraden till fängelse ett år och tre månader.

4 Hovrätten har funnit att D.R. tillgripit och innehaft 320 ml fentanyl och 160 ml alfentanyl, vilket är en avsevärt mindre mängd än den som tingsrätten ansåg bevisad. Hovrätten har ändrat tingsrättens dom på så sätt att stölderna har bedömts som grova brott och att fängelsestraffets längd har bestämts till ett år.

Frågorna i målet

5 Den huvudsakliga frågan i HD är hur påföljden ska bestämmas mot bakgrund av att D.R. till följd av brotten har förlorat sin anställning och varit underkastad prövotid enligt patientsäkerhetslagen.

Billighetsskäl

Allmänt

6 Straff ska, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde (se 29 kap. 1 § BrB).

7 Enligt 29 kap. 5 § ska rätten vid straffmätningen, utöver straffvärdet, i skälig omfattning beakta vissa uppräknade slag av omständigheter, s.k. billighetsskäl.‹ Lydelsen före den 1 juli 2022 är tillämplig i målet (SFS 2015:78). Bestämmelsen har för tiden därefter ändrats genom SFS 2022:792 och SFS 2022:1016. Ändringarna saknar betydelse för de frågor som HD ska pröva i målet, men innebär att de uppräknade punkterna delvis fått en ny placering. Hänvisning görs fortsättningsvis till den nuvarande lydelsen.› Bestämmelsen bygger väsentligen på tanken att det vid sidan av straffvärdet finns omständigheter som är av sådant slag att det skulle framstå som orättfärdigt om de inte beaktades vid påföljdsbestämningen (se prop. 1987/88:120 s. 47).

8 I paragrafen beskrivs sju olika slag av omständigheter, vilka huvudsakligen är hänförliga till den tilltalades person och anknyter till vad som har hänt efter brottet och som kan verka i mildrande riktning. Därutöver anges i en sista punkt att rätten även kan beakta om någon annan omständighet påkallar att den tilltalade får ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar.

9 Paragrafen är avsedd att tillämpas med försiktighet så att den inte medför risker för oenhetlig praxis eller sociala orättvisor vid straffmätningen. Det krävs därför att billighetsskälen har viss tyngd för att en strafflindring ska kunna medges. (Se t.ex. "Mordet med brödkniven" NJA 2021 s. 377 p. 18; jfr prop. 1987/88:120 s. 90 och prop. 2014/15:37 s. 38.)

10 Billighetsskälen kan alltså ha betydelse vid straffmätning. Om det finns särskilda skäl för det, får rätten döma till ett lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet (se 29 kap. 5 § andra stycket). Billighetsskälen kan även beaktas vid påföljdsvalet och kan tala för att en lindrigare påföljd än fängelse ska väljas (se 30 kap. 4 § första stycket).

Sen lagföring och långsam handläggning

11 Att en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid har förflutit sedan brottet begicks, kan vara en omständighet som talar för strafflindring (se 29 kap. 5 § första stycket 3). Det är främst tiden mellan brottet och slutlig dom som har relevans. Det måste göras skillnad mellan olika typer av brott. Att fyra år har förflutit från en stöld kan enligt förarbetena tala för en icke frihetsberövande påföljd, medan det däremot ofta inte gör det vid ett skattebrott, där regelmässigt långa tider förflyter på grund av överklaganden i skattefrågan m.m. (Se prop. 1987/88:120 s. 95 och t.ex. "Ne bis-kompensationen" NJA 2015 s. 417 p. 7.)

12 Påföljden kan också lindras om handläggningen har varit så långsam att det har inneburit en kränkning av den åtalades rätt till rättegång inom skälig tid (jfr 2 kap. 11 § andra stycket RF som delvis bygger på artikel 6.1 i Europakonventionen). Vid bedömningen av vad som är skälig tid för en rättslig prövning och därmed av om en handläggning får anses ha varit för långsam inverkar ett flertal faktorer, bland annat målets sakliga och rättsliga komplexitet, antalet erforderliga handläggningsåtgärder och parternas processuella dispositioner, liksom antalet instanser i vilka prövning skett. (Se vidare t.ex. "Toftavägen" NJA 2021 s. 820 p. 10, 11 och 14-16.)

Förlust av anställning

13 Vid straffmätningen ska rätten beakta om den tilltalade förorsakas men till följd av att han eller hon på grund av brottet blir eller kan antas bli avskedad eller uppsagd från anställning eller drabbas av annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning (se 29 kap. 5 § första stycket 6). Bestämmelsen kan även tillämpas på situationen att en tilltalad exempelvis ställs inför valet att avskedas eller att själv avsluta anställningen och väljer det senare.

14 Graden av men som en person förorsakas på grund av ett avskedande eller en uppsägning kan variera och det är därför rimligt att det görs en bedömning i det enskilda fallet (se prop. 2014/15:37 s. 31). Om den tilltalade förlorar sin anställning kan han eller hon få svårigheter att försörja sig genom eget arbete. Men även om den tilltalade får en ny anställning med motsvarande inkomster, kan uppsägningen eller avskedandet orsaka andra typer av men; en negativ följd kan t.ex. vara att den tilltalade får svårigheter att utöva det yrke som han eller hon har utbildning för eller har upparbetat kunnande i. Den tilltalade kan också gå miste om möjligheten till utveckling av arbetsuppgifter och anställningsvillkor och åtgärden kan leda till att han eller hon skiljs från den sociala miljö som han eller hon verkat i, kanske under många år.

15 Det förhållandet att brottet riktat sig mot arbetsgivaren (t.ex. vid stöld) eller har begåtts i anställningen kan vara en försvårande omständighet vid bedömningen av straffvärdet (jfr t.ex. 29 kap. 2 § 4), men hindrar inte att ett avskedande eller en uppsägning kan beaktas som ett billighetsskäl (jfr "Fondmäklaren på Alfred Berg" NJA 2003 s. 414 och "Stölden i fraktterminalen" NJA 2005 s. 661).

Prövotid enligt patientsäkerhetslagen

16 Vid straffmätning ska rätten beakta om ett straff utmätt efter brottets straffvärde skulle framstå som oproportionerligt strängt med hänsyn till andra rättsliga sanktioner till följd av brottet (se 29 kap. 5 § första stycket 7).

17 Att sanktionen ska vara rättslig innebär enligt förarbetena att den är reglerad i en författning. Vidare krävs att sanktionen är en följd av brottet, dvs. att det är fråga om någon form av reaktion på det rättsstridiga beteendet. Sanktionen ska grundas på huvudsakligen samma faktiska omständigheter som den brottsliga gärningen. För att ett straff utmätt efter brottets straffvärde ska framstå som oproportionerligt strängt krävs vidare att den andra sanktionen har en inte obetydlig eller helt kortvarig negativ effekt för den enskilde. (Se prop. 2014/15:37 s. 28.)

18 I patientsäkerhetslagen finns regler om legitimation för att utöva ett yrke inom hälso- och sjukvården, bl.a. för yrket sjuksköterska. En legitimation ska återkallas bl.a. om den legitimerade i eller utanför yrkesutövningen har gjort sig skyldig till ett allvarligt brott som är ägnat att påverka förtroendet för honom eller henne (se 8 kap. 3 §).

19 Om den legitimerade i eller i samband med yrkesutövningen har gjort sig skyldig till brott som inte är allvarligt i patientsäkerhetslagens mening men likväl är ägnat att påverka förtroendet för honom eller henne ska Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd besluta om en prövotid på tre år. Om det finns särskilda skäl får beslut om prövotid underlåtas. (Se 8 kap. 1 §.)

20 I ett beslut om prövotid ska det fastställas en prövotidsplan som den legitimerade ska följa, om en sådan bedöms kunna ha betydelse för att komma till rätta med de missförhållanden som lagts till grund för beslutet om prövotid. Förslag till prövotidsplan upprättas av Inspektionen för vård och omsorg. (Se 8 kap. 2 §.) Ett syfte med prövotid vid missbruk är att den legitimerade ska komma till rätta med sitt missbruk och prövotidsplanen kan innehålla krav på t.ex. missbruksbehandling eller att yrkesutövaren regelbundet ska ha kontakt med inspektionen under prövotiden (jfr prop. 2009/10:210 s. 232). Om den legitimerade inte följer prövotidsplanen ska legitimationen återkallas (se 8 kap. 4 § första stycket 3).

21 Ett beslut om prövotid enligt 8 kap. innebär alltså att den legitimerade ska följa de åtgärder eller villkor som ingår i prövotidsplanen och att legitimationen ska återkallas om han eller hon inte gör det. Som framgått kan beslut om prövotid vara en följd av brott och bestämmelser om prövotiden, liksom planen, finns i författning.

22 Vid bedömningen av prövotidens återverkningar i straffprocessen gör sig flera synpunkter gällande. En följd av prövotiden kan vara att den legitimerade i praktiken inte får någon ny anställning inom vårdsektorn, även om det inte finns något rättsligt hinder mot att han eller hon arbetar inom det legitimerade yrket också under prövotiden. Svårigheter av det slaget får bedömas enligt sjätte punkten i 29 kap. 5 § första stycket BrB (jfr p. 13-15 i det föregående).

23 De verkningar som följer av prövotiden kan dock vara förhållandevis ingripande även på andra sätt, inte minst om prövotiden förenas med en skyldighet för den legitimerade att genomgå behandling för sitt missbruk. Sådana verkningar måste kunna vägas in vid påföljdsbestämningen med stöd av sjunde punkten i 5 § första stycket (jfr Petter Asp m.fl., Brottsbalken En kommentar, kap. 25-38, 2018, s. 1393). Frågan om ett straff utmätt efter brottets straffvärde framstår som oproportionerligt strängt i ett enskilt fall får avgöras med beaktande av innehållet i prövotidsplanen och genom en bedömning av om den totala reaktionen på brottet blir för sträng.

24 Däremot kan det förvaltningsrättsliga prövotidsförfarandet inte anses hindra ett straffrättsligt förfarande vid allmän domstol. En prövotid - som kan grundas på andra omständigheter än brott - syftar till att förbättra säkerheten för patienterna (se HFD 2019 ref. 25). Det är inte fråga om en sådan sanktion som typiskt sett förekommer som påföljd för brott, och motivet är inte att bestraffa och avskräcka (jfr "Avstängningen från högskoleprovet" NJA 2022 s. 118 p. 19 och 20, även "Körkortsåterkallelsen" NJA 2015 s. 587 och HFD 2015 ref. 31).

Bedömningen i detta fall

Brottsrubriceringen

25 D.R. har vid ett relativt stort antal tillfällen under en period av ungefär två månader stulit och innehaft sammanlagt 320 ml fentanyl och 160 ml alfentanyl. Av utredningen framgår inte vid exakt hur många tillfällen hon tillgripit och innehaft narkotikan.

26 Den som olovligen tar något som tillhör någon annan med uppsåt att tillägna sig det döms, om tillgreppet innebär skada, för stöld. Är brottet grovt döms den tilltalade för grov stöld. Vid prövningen av om en stöld är grov ska domstolen göra en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet, och ska särskilt beakta bl.a. om gärningen varit av särskilt farlig eller hänsynslös art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada. (Se 8 kap. 1 § och 4 §, i dess lydelse före den 1 mars 2021.)

27 Vart och ett av tillgreppen har avsett relativt små mängder. Det förhållandet att tillgreppen avsett särskilt farlig narkotika, att D.R. åsidosatt det förtroende arbetsgivaren gett henne att hantera de aktuella preparaten och att hon i vissa fall dolt tillgreppen genom att manipulera i sjukhusets narkotikaliggare är inte tillräckligt för att tillgreppen ska bedömas som grova stölder. Inte heller det förhållandet att D.R. under en tvåmånadersperiod vid många tillfällen tillgripit narkotika och vid varje tillfälle gått till väga på ett likartat sätt medför att stölderna ska bedömas som grova (se "Bagagestölderna" NJA 2016 s. 1143). D.R. ska därför dömas för flera fall av stöld.

28 Som domstolarna funnit ska D.R. dömas även för narkotikabrott av normalgraden (se "0,17 gram heroin" NJA 1997 s. 193 och "0,73 gram kokain" NJA 2008 s. 653).

Straffvärdet

29 Vid bedömningen av brottslighetens straffvärde bör beaktas att D.R. stal läkemedlen i syfte att lindra makens smärtor samt att hon under den aktuella tiden själv var påverkad av svår smärta och därför kom att använda läkemedlen också för egen del. Det var alltså inte fråga om att använda läkemedlen exempelvis i berusningssyfte eller för att tjäna pengar. Samtidigt måste beaktas att hon genom stölderna missbrukade arbetsgivarens förtroende. Det samlade straffvärdet får anses uppgå till tio månaders fängelse.

Sen lagföring och långsam handläggning

30 Den sammanlagda tiden från det att brottet begicks och förundersökningen inleddes till den slutliga domen i målet har uppgått till närmare fem år. Detta får i förhållande till brottets art anses som en sådan ovanligt lång tid som ska beaktas vid påföljdsbestämningen (jfr 29 kap. 5 § första stycket 3 och 30 kap. 4 § första stycket).

31 Däremot kan handläggningstiden hos domstolarna inte anses ha innefattat ett sådant dröjsmål att D.R:s rätt till prövning inom skälig tid har kränkts.

Förlust av anställning

32 Av vad D.R. har berättat framgår följande. I direkt anslutning till att brottsligheten upptäcktes ställde arbetsgivaren henne inför valet att avskedas eller själv avsluta anställningen. Hon valde att sluta och har därefter arbetat i sin pappas företag med annat än hon är utbildad för. Under en period arbetade hon emellertid extra som sjuksköterska på en privat mottagning. Sedan mottagningen överlåtits fick hon inte fortsätta, eftersom den nya ägaren hellre anställde någon som inte stod under prövotid.

33 D.R. har till följd av brotten förlorat den anställning hon haft under ungefär sju år och som hon är särskilt utbildad för. Hon har haft svårigheter att få arbeta som sjuksköterska. Hon har härigenom drabbats av sådana men som avses i 29 kap. 5 § första stycket 5.

Prövotid enligt patientsäkerhetslagen

34 Av vad D.R. har berättat framgår att Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd under 2019 beslutade om tre års prövotid och att hon enligt prövotidsplanen skulle ha regelbundna samtal med en beroendesköterska samt en gång i halvåret med en överläkare. För att kontrollera att hon var drogfri skulle hon enligt planen lämna slumpmässiga urin- och blodprover, med en inställelsetid på 24 timmar. Hon har skött detta utan anmärkning.

35 D.R. har genom den prövotidsplan som hon varit skyldig att följa - och också följt - varit föremål för en så ingripande sanktion att det skulle framstå som oproportionerligt strängt att utdöma ett straff utmätt efter brottets straffvärde.

Hänsyn till barnen

36 D.R. har två barn, som är 4 år respektive 1,5 år, och väntar ett tredje barn. Hon och barnen bor tillsammans med barnens pappa.

37 Det förhållandet att hon har små barn utgör inte ett tillräckligt starkt skäl för att påverka påföljdsbestämningen med stöd av Barnkonventionen eller 29 kap. 5 § första stycket 8 BrB.

Påföljd

38 Vid en sammantagen bedömning av det som anförts om de nu berörda billighetsskälen, som inbördes väger ungefär lika, uppgår straffmätningsvärdet till sex månader.

39 Den brottslighet som D.R. gjort sig skyldig till innefattar sådan hantering av narkotika att fängelse ska väljas som påföljd (se bl.a. "Den livshotande sjukdomen" NJA 2021 s. 687 och "Tablettförvaringen" NJA 2019 s. 1032 p. 11 och 12).

40 D.R. ska därför dömas till sex månaders fängelse.

DOMSLUT

HD ändrar hovrättens dom på så sätt att HD dels dömer D.R. för stöld enligt 8 kap. 1 § BrB fr.o.m. den 1 december 2017 t.o.m. den 3 februari 2018 i stället för grov stöld, dels bestämmer fängelsestraffets längd till sex månader.