Hovrättens förvaltarskapsprövning (NJA 2023 s. 904)

Sökord Muntligt hörande · Förvaltarskap · Sammanträde

Anordnande av förvaltarskap. Kravet på att höra den enskilde muntligen i högre instans.

Godmanskap anordnades för M.S. den 27 augusti 2019 med uppdrag för den gode mannen att bevaka M.S:s rätt, förvalta hans egendom och sörja för hans person.

Överförmyndarnämnden i Uppsala län yrkade att förvaltarskap skulle anordnas för M.S. med uppdrag att bevaka hans rätt, förvalta hans egendom och sörja för hans person.

M.S. yrkade att godmanskapet skulle begränsas till att endast avse uppdraget att försälja en sommarstuga. Han motsatte sig att förvaltarskap anordnas för honom och framhöll att han aldrig hade bett om att få en förvaltare.

Gode mannen yttrade sig.

Tingsrätten höll sammanträde där M.S. hördes.

Tingsrätten (chefsrådmannen Karin Kussak) meddelade följande beslut den 14 juni 2022.

Tingsrätten redovisade inledningsvis sina rättsliga utgångspunkter och anförde därefter följande.

Tingsrättens bedömning

Av utredningen har i huvudsak följande framkommit om M.S:s livssituation. M.S. har för närvarande, efter egen ansökan, inkomst från ekonomiskt bistånd och har skulder som delvis har gått vidare till Kronofogden. M.S. äger en sommarstuga i Halmstad och det har tidigare försvårat möjligheterna för honom att beviljas ekonomiskt bistånd vilket i sin tur har påverkat hans skuldbild då det inte har funnits likvida medel för att betala räkningar. Skulle sommarstugan säljas skulle det inbringa likvida medel som M.S. kan använda åtminstone delvis för att betala skulder och levnadsomkostnader och sommarstugan skulle då inte längre förhindra möjligheten för M.S. att få ekonomiskt bistånd om han fortsatt har ett sådant behov. M.S. har mycket saker som begränsar möjligheten att röra sig i bostaden.

Ingivet läkarintyg och den övriga utredningen i ärendet visar att M.S. – – – har ett visst hjälpbehov vad avser att sörja för sig själv och sin egendom.

När det gäller frågan om M.S. är ur stånd att vårda sig eller sin egendom gör tingsrätten följande överväganden. Det har av utredningen framkommit att M.S. har små marginaler i sin ekonomi och att han har vissa skulder, men att han har en sommarstuga som han är villig att sälja. – – – M.S:s tillstånd är inte sådant att det framgår att förmågan skulle vara så kraftigt nedsatt att han är ur stånd att vårda sig och sin egendom. – – – Tingsrätten anser att utredningen inte visar att M.S:s egen förmåga att vårda sig själv och sin egendom är så nedsatt att det motiverar en sådan ingripande åtgärd som ett förvaltarskap.

Vad gäller behovet av att försälja sommarstugan för att M.S. ska ha likvida medel för att betala sina löpande levnadsomkostnader så har M.S. vidgått att han inte klarar av att hantera försäljningen ensam men att han vill ha hjälp med att få en försäljning till stånd. Med beaktande av de uppgifter som M.S. har lämnat om att sommarstugan ännu inte sålts på grund av svårigheter att få kontakt med gode mannen, covid-19 och säsongsvariationer på sommarstugemarknaden, bedömer tingsrätten inte att det faktum att den ännu inte sålts skulle innebära att det finns en konkret risk för att M.S. raserar sin ekonomi som motiverar ett förvaltarskap. – – –

Sammantaget anser tingsrätten att utredningen inte ger stöd för att M.S. är ur stånd att vårda sig och sin egendom. Det saknas därför förutsättningar att besluta om att M.S. ska ha förvaltare. Det hjälpbehov som M.S. har kan tillgodoses genom ett godmanskap. M.S. har samtyckt till godmanskap vad avser försäljning av sommarstugan men har motsatt sig godmanskap i övrigt. Eftersom M.S. inte längre samtycker till generellt godmanskap ska godmanskapet begränsas till att endast avse försäljning av sommarstugan.

Det ovan anförda innebär att godmanskapet ska inskränkas till att avse endast försäljningen av sommarstugan. [Uppdraget] som god man inskränks därmed i samma omfattning. – – –

Slutligt beslut

Tingsrätten avslår begäran om att förvaltarskap ska anordnas för M.S.

Tingsrätten inskränker det anordnade godmanskapet för M.S. till att endast avse försäljning av M.S:s sommarstuga i Halmstads kommun – – –. [Uppdraget] som god man inskränks i enlighet därmed.

Besluten – – – gäller omedelbart.

Tingsrätten förordnade om sekretess.

Överförmyndarnämnden i Uppsala län (ÖFN) överklagade i Svea hovrätt. I första hand vidhöll ÖFN sitt yrkande om förvaltarskap enligt vad som framfördes i tingsrätten. I andra hand yrkade ÖFN att förvaltarskap skulle anordnas med omfattningen att bevaka M.S:s rätt vid försäljningen av hans sommarstuga i Halmstads kommun. ÖFN utvecklade skälen för sitt överklagande och inkom med visst nytt underlag.

M.S. bestred ändring av tingsrättens beslut och önskade att en ny god man skulle förordnas för honom. Han utvecklade skälen för sin inställning.

Hovrätten avgjorde målet efter föredragning.

Hovrätten (hovrättslagmannen Staffan Lind samt hovrättsråden Marianne Lishajko, referent, och Jacob Aspegren) anförde följande i beslut den 14 oktober 2022.

Skälen för beslutet

Av 11 kap. 4 och 7 §§ FB framgår att rätten får besluta att anordna förvaltarskap om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande är ur stånd att vårda sig eller sin egendom. Förvaltarskap får dock inte anordnas om det är tillräckligt att godmanskap anordnas eller att den enskilde får hjälp på något annat mindre ingripande sätt.

HD har uttalat att det normalt finns anledning för domstolen att fästa betydande avseende vid innehållet i ett läkarintyg, inte minst intyg som har upprättats i syfte att användas i ett ärende rörande frågan om förvaltarskap ska anordnas eller inte. Domstolen måste dock göra en egen bedömning av utlåtandets tillförlitlighet och pröva om de omständigheter som redovisas i intyget ger stöd för slutsatsen att det föreligger ett sådant tillstånd och en sådan oförmåga som krävs för att anordna förvaltarskap (NJA 2018 s. 350).

Av läkarintyg och social utredning framgår att M.S. – – – är ur stånd att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom och sörja för sin person. Hovrätten anser att läkarintygen och den sociala utredningen innehåller en utförlig beskrivning av M.S:s hjälpbehov och att omständigheterna som lyfts fram ger stöd för slutsatsen att det finns ett behov av förvaltarskap. Det är därmed utrett att M.S. har behov av hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom och sörja för sin person.

Frågan som hovrätten därefter har att ta ställning till är om M.S. hjälpbehov kan tillgodoses på ett mindre ingripande sätt än genom anordnande av förvaltarskap, t.ex. genom anordnande av godmanskap. En förutsättning för att godmanskap ska kunna anordnas är att den enskilde samtycker till det, om inte den enskildes tillstånd hindrar att hans mening inhämtas. Det framgår inte av utredningen att M.S. tillstånd är sådant att det hindrar att hans mening inhämtas. Ett godmanskap förutsätter därför hans samtycke. Hovrätten konstaterar att M.S. endast har samtyckt till att godmanskap anordnas med omfattningen att bevaka hans rätt vid försäljningen av sommarstugan i Halmstads kommun. Eftersom M.S. hjälpbehov enligt hovrättens mening omfattar mer än att bevaka hans rätt vid försäljningen av sommarstugan kan det sammantagna hjälpbehovet inte tillgodoses genom det begränsade godmanskap som M.S. har samtyckt till. Hovrätten anser inte heller att det framkommit av utredningen att behovet skulle kunna tillgodoses på något annat, mindre ingripande sätt, än genom förvaltarskap.

Förutsättningarna i 11 kap. 4 och 7 §§ FB är därmed uppfyllda och förvaltarskap ska anordnas för M.S. med omfattningen att bevaka rätt, förvalta egendom och sörja för person.

Beslut

Godmanskapet för M.S. – – – ska upphöra. [Uppdraget] som god man för honom ska således inte längre bestå.

Hovrätten anordnar förvaltarskap enligt 11 kap. 7 § FB för M.S. Till förvaltare utses J.S. att bevaka M.S. rätt, förvalta hans egendom och sörja för hans person.

Vad tingsrätten förordnat om sekretess ska bestå.

M.S. överklagade och yrkade att HD skulle undanröja hovrättens beslut och återförvisa målet till hovrätten för ny prövning. I andra hand yrkade han att hovrättens beslut skulle ändras på så sätt att förvaltarskapet upphävdes och ett begränsat godmanskap anordnades.

Överförmyndarnämnden i Uppsala län yttrade sig.

HD meddelade prövningstillstånd i frågan om hovrätten borde ha hört M.S. muntligen innan hovrätten avgjorde ärendet.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Sandra Lundgren, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

Skäl

Bakgrund

Punkterna 1–3 motsvarar i huvudsak punkterna 1–3 i HD:s skäl.

Frågan i HD

Punkten 4 motsvarar i huvudsak punkten 4 i HD:s skäl.

Förutsättningarna för godmanskap respektive förvaltarskap

Punkterna 5 och 6 motsvarar i huvudsak punkterna 5 och 6 i HD:s skäl.

7 Flera förutsättningar måste alltså vara uppfyllda för att rätten ska få anordna förvaltarskap. För det första krävs att den enskildes hälsotillstånd är sådant att det omfattas av begreppen ”sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande”. En andra förutsättning är att den enskilde är ”ur stånd” att vårda sig eller sin egendom. För att förvaltarskap ska komma i fråga krävs ett mer kvalificerat hjälpbehov än det som krävs för godmanskap. (Se prop. 1987/88:124 s. 230–231 och 250.)

Förlust av rättshandlingsförmåga

8 Ett beslut om förvaltarskap innebär att den enskilde förlorar sin rättshandlingsförmåga inom det område som omfattas av förvaltarens uppdrag (se 11 kap. 9 § FB). Ett förvaltarskap är alltså en mycket ingripande åtgärd för den enskilde. Försiktighet ska därför iakttas vid anordnande av förvaltarskap och det är en grundläggande princip att den enskilde inte ska fråntas sin rättshandlingsförmåga i vidare utsträckning än vad som är befogat i det enskilda fallet (se prop. 1987/88:124 s. 144 och ”Det oönskade förvaltarskapet” NJA 2018 s. 350).

Domstolens utredningsskyldighet

Punkten 9 motsvarar i huvudsak punkten 8 i HD:s skäl.

FB:s bestämmelser

Punkten 10 motsvarar i huvudsak punkten 13 i HD:s skäl.

11 I förarbetena till bestämmelsen angavs att det många gånger kan vara av värde att den enskilde hörs muntligen för att rätten ska få en riktig bild av hans eller hennes situation. Syftet med att den enskilde ska höras är i första hand att rätten själv får bilda sig en uppfattning om hälsotillstånd m.m. (se prop. 1987/88:124 s. 176). Bestämmelsen måste med hänsyn till det angivna syftet anses tillämplig även under hovrättens handläggning.

12 I 11 kap. 16–17 a §§ FB finns ytterligare bestämmelser om att rätten ska se till att viss utredning tillförs ärendet. Yttranden ska hämtas in från bl.a. den enskildes make och barn, om det inte kan anses obehövlig. Om det behövs ska yttranden också hämtas in från andra närstående och från vissa myndigheter. (Se 11 kap. 16 § andra stycket FB.) Även läkarintyg eller annan likvärdig utredning om den enskildes hälsotillstånd ska hämtas in (se 11 kap. 17 § FB).

Ärendelagens bestämmelser

13 Enligt 12 § ärendelagen ska domstolen se till att ärendet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Det är alltså domstolen som ansvarar för utredningen i ett ärende om förvaltarskap. Vid handläggningen av ett ärende bör det ingå sammanträde när det kan antas vara till fördel för utredningen (se 13 § ärendelagen). Det ligger på domstolen att göra det ställningstagandet och det krävs alltså inte att en part begär att sammanträde ska hållas. Domstolen är emellertid i princip skyldig att hålla sammanträde om det begärs av enskild part, så länge det inte rör sig om någon av de särskilt föreskrivna undantagen när sammanträde ändå inte behöver hållas (se 14 § ärendelagen).

14 När det gäller sammanträde i hovrätten angavs i förarbetena att det torde vara ovanligt att det behöver hållas sammanträde där med hänsyn till rättssäkerhetshänsyn. I stället är det hänsynen till Europakonventionens krav som väger tungt när man bedömer om det finns behov av sammanträde i hovrätten. (Se prop. 1995:96 s. 115 s. 107.)

Europadomstolens praxis

15 Ett anordnande av förvaltarskap rör den enskildes civila rättigheter varför Europakonventionens bestämmelser aktualiseras.

16 I artikel 6 i Europakonventionen föreskrivs en rätt till muntlig förhandling. HD har i flera avgöranden uttalat att den enskilde med beaktande av konventionsregleringen som utgångspunkt har rätt till muntlig förhandling i åtminstone en instans (se t.ex. NJA 1999 s. 602). Även om muntlig förhandling har hållits i första instans kan det finnas behov av att hålla muntlig förhandling även i högre instans.

17 Europadomstolen har pekat på en rad förhållanden av betydelse vid bedömningen av om muntlig förhandling ska hållas. Det kan t.ex. vara fråga om att domstolen behöver få en egen uppfattning av den enskilde (”gain a personal impression of the applicant”) eller att det finns behov av att låta den enskilde beskriva sin situation. Att ett mål är av stor betydelse för den enskilde kan också tillmätas betydelse. Därvid kan konstateras att ett mål om begränsning av den enskildes rättshandlingsförmåga har ansetts vara av synnerlig vikt. Europadomstolen har också pekat på omständigheten att högre instans har gjort en för den enskilde sämre eller mer ingripande bedömning. (Se t.ex. Ramonos Nunes de Carvalho e Sá v. Portugal [GC], nos. 55391/13 m.fl., 6 november 2018, Helmers v. Sweden, Series A no. 212-A, 29 oktober 1991 och H.F. v. Slovakia, no. 54797/00, 8 november 2005.)

18 Av artikel 8 i Europakonventionen följer att var och en har rätt till respekt för sitt privatliv. En begränsning av någons rättshandlingsförmåga innebär en inskränkning av rätten till privatliv. En sådan inskränkning är dock under vissa i bestämmelsen angivna förhållanden tillåten. Europadomstolen har angett att det utgör ett allvarligt ingrepp i en enskilds personliga integritet att berövas sin rättshandlingsförmåga. En sådan åtgärd kan vara berättigad endast under exceptionella omständigheter och efter en prövning i ett förfarande som tillfredsställer höga krav på rättssäkerhet (se Ivinovic v. Croatia, no 13006/13, 18 september 2014). Om förfarandet inte har levt upp till kraven i artikel 6 kan det alltså utgöra en kränkning av artikel 8.

Bedömningen i detta fall

Utredningen i ärendet

19 Utredningen i ärendet utgörs av bl.a. läkarintyg och social utredning, upprättade hösten 2020, samt en uppdaterad bedömning gjord av läkare och socionom i mars 2022. – – –

20 Den sociala utredningen handlar huvudsakligen om att M.S. inte har sålt sin sommarstuga och att detta påverkar hans ekonomiska situation, vilket har fått följdverkningar för hans hälsa. Det beskrivs också att han inte sköter sitt hem eller sin hygien.

21 Av den uppdaterade bedömningen framgår bl.a. att – – – den tidigare bedömningen kvarstod i sin helhet.

22 I hovrätten kompletterade överförmyndarnämnden utredningen med mejl från M.S:s tidigare gode man och även från den gode man som utsågs efter tingsrättens beslut. Nämnden gav också in tjänsteanteckningar från förvaltningen. Handlingarna rörde huvudsakligen att M.S. inte samverkade för att få sommarstugan såld.

Domstolarnas prövning

23 Tingsrätten hade vid sitt ställningstagande tillgång till den skriftliga utredningen och till det som kommit fram vid sammanträdet. Tingsrätten beaktade bl.a. att M.S. på egen hand hade ansökt om och beviljats ekonomiskt bistånd. De uppgifter M.S. hade lämnat muntligen bl.a. om varför sommarstugan inte sålts tillmättes värde vid prövningen.

24 Hovrätten handlade ärendet skriftligt och anordnade sedan fullt förvaltarskap för M.S. Hovrätten ansåg att det framgick av läkarintyg och den sociala utredningen att M.S. var ur stånd att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom och sörja för sin person. Hjälpbehovet kunde inte tillgodoses på annat sätt än genom förvaltarskap.

M.S. borde ha hörts i hovrätten

25 Av utredningen i ärendet framgår att M.S. kan höras utan skada och att han förstår vad saken gäller. Det fanns alltså förutsättningar att höra honom enligt 11 kap. 16 § andra stycket FB. Det är inte fråga om att M.S. själv har ansökt om förvaltarskap och han har inte heller medgett ansökan. Det föreligger inte heller några särskilda skäl för att avstå från att höra honom.

26 Hovrätten borde, i likhet med tingsrätten, med stöd av 11 kap. 16 § andra stycket FB ha hört M.S. Att hålla en muntlig förhandling även i högre rätt i ett förvaltarskapsärende för att ge den enskilde en möjlighet att komma till tals i syfte att domstolen ska få en bild av honom eller henne ligger väl i linje med Europadomstolens praxis. Som nämnts ställs höga krav på en rättssäker hantering i ärenden som rör enskildas rättshandlingsförmåga (jfr punkten 18).

27 I detta fall borde även en tillämpning av bestämmelserna i 12–13 §§ ärendelagen ha lett till ett hörande av M.S. i hovrätten. En fullständig prövning av ärendet skulle göras och det var huvudsakligen fråga om att bedöma faktiska omständigheter. Som redan konstaterats var utfallet av hovrättens prövning av synnerligen stor vikt för M.S. Han fråntogs genom beslutet sin rättshandlingsförmåga. Beslutet var jämfört med utgången i tingsrätten till hans nackdel. Därtill kommer att hovrätten gjorde sitt ställningstagande på ett mer begränsat underlag än det tingsrätten hade tillgång till. Att hovrätten tog del av tingsrättens protokoll med noteringar om vad M.S. uppgett kan inte likställas med ett hörande av honom. Omständigheterna i det aktuella fallet var sammantagna sådana att hovrätten, för att säkerställa ett fullgott beslutsunderlag, borde ha hört M.S. vid ett sammanträde.

28 Den i prövningstillståndet ställda frågan ska besvaras på så sätt att hovrätten borde ha hört M.S. innan ärendet avgjordes. Vid den bedömningen ska prövningstillstånd meddelas i ärendet i övrigt.

29 Hovrättens beslut ska med stöd av 55 kap. 12 § RB undanröjas och ärendet återförvisas till hovrätten för fortsatt handläggning.

HD:s avgörande

HD förklarar att hovrätten borde ha hört M.S. muntligen vid ett sammanträde.

HD meddelar prövningstillstånd i de delar av ärendet som har förklarats vilande, undanröjer hovrättens beslut, med undantag för hovrättens sekretessförordnande, och återförvisar ärendet till hovrätten för fortsatt handläggning.

HD (  justitieråden Anders Eka, Malin Bonthron, referent, och Jonas Malmberg) meddelade den 24 november 2023 följande beslut.

Skäl

Bakgrund

1 M.S. hade godmanskap med omfattningen att bevaka rätt, förvalta egendom och sörja för person. Överförmyndarnämnden begärde att tingsrätten skulle anordna förvaltarskap med samma omfattning. M.S. motsatte sig detta och begärde att hans befintliga godmanskap i stället skulle begränsas till att endast avse försäljningen av en sommarstuga. Tingsrätten höll sammanträde där M.S. hördes muntligen.

2 Tingsrätten avslog överförmyndarnämndens begäran om förvaltarskap. Enligt tingsrätten gav utredningen inte stöd för att M.S. var ur stånd att vårda sig och sin egendom, varför det saknades förutsättningar att besluta om förvaltarskap. Det befintliga godmanskapet inskränktes till att avse försäljningen av sommarstugan.

3 I hovrätten, där ingen av parterna begärde muntlig förhandling, har ärendet avgjorts efter skriftlig handläggning. Hovrätten har upphävt godmanskapet och anordnat förvaltarskap för M.S. med omfattningen att bevaka rätt, förvalta egendom och sörja för person. Enligt hovrätten framgår det av den skriftliga utredningen att M.S. är ur stånd att vårda sig och sin egendom samt att hans hjälpbehov inte kan tillgodoses på annat sätt än genom förvaltarskap.

Frågan i HD

4 Frågan i HD är om hovrätten borde ha hört M.S. muntligen innan beslutet om förvaltarskap meddelades.

Förutsättningar för anordnande av godmanskap respektive förvaltarskap

5 Enligt 11 kap. 4 § FB ska rätten, om det behövs, anordna godmanskap för någon som på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person. Ett sådant beslut får inte meddelas utan samtycke av den för vilken godmanskap ska anordnas, om inte den enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas.

6 Om någon som befinner sig i en sådan situation som anges i 4 § är ur stånd att vårda sig eller sin egendom, får rätten besluta att anordna förvaltarskap för honom eller henne. Förvaltarskap får dock inte anordnas, om det är tillräckligt att godmanskap anordnas eller att den enskilde på något annat, mindre ingripande sätt får hjälp. Förvaltaruppdraget ska anpassas till den enskildes behov i varje särskilt fall och får begränsas till att avse viss egendom eller angelägenhet eller egendom överstigande ett visst värde. (Se 11 kap. 7 § FB.)

Allmänt om utredningsskyldighet i ärenden om godmanskap och förvaltarskap

7 Ärenden om anordnande av godmanskap eller förvaltarskap handläggs enligt särskilda regler i FB och i övrigt enligt ärendelagen (1996:242).

8 I 11 kap. 16–17 a §§ FB finns det särskilda regler om inhämtande av utredning i ärenden om anordnande av godmanskap eller förvaltarskap. Av dessa bestämmelser följer att rätten ska, om det inte är obehövligt, hämta in yttranden från vissa anhöriga, överförmyndaren och vårdinrättning. Rätten ska dessutom hämta in läkarintyg eller annan likvärdig utredning om den enskildes hälsotillstånd. Rätten får enligt 17 a § uppdra åt överförmyndaren att hämta in yttranden och utredning enligt 16 och 17 §§.

9 Enligt 12 § ärendelagen ska rätten, bl.a. genom utövande av materiell processledning, se till att ärendet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Det är rätten som har det slutliga ansvaret för utredningen i ett ärende.

Muntlig handläggning enligt ärendelagen

10 Enligt ärendelagen är handläggningen skriftlig. Ett sammanträde bör emellertid ingå när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av ärendet. Det krävs inte att en part begär att sammanträde ska hållas. Om en part begär sammanträde är dock rätten som huvudregel skyldig att hålla ett sådant. (Se 13 och 14 §§.)

11 Av förarbetena framgår att utgångspunkten är att det är vid handläggningen i första instans som behovet av ett muntligt inslag är som störst. Behovet av muntlig handläggning i högre instans antogs framför allt aktualiseras i situationer då det finns en rätt till muntlig förhandling enligt Europakonventionen (se prop. 1995/96:115 s. 107).

12 Den nämnda utgångspunkten hindrar dock inte att även andra omständigheter än Europakonventionens krav har betydelse för bedömningen av om det behövs muntlig handläggning i högre instans.

Lagregleringen i 11 kap. 16 § FB

13 I 11 kap. 16 § andra stycket FB finns en särskild bestämmelse om muntlig handläggning i ärenden om anordnande av godmanskap eller förvaltarskap. Där anges att den som ansökan avser ska höras muntligen, om det kan ske utan skada för honom eller henne och det inte är uppenbart att han eller hon inte förstår vad saken gäller. Rätten får dock avstå från att höra den enskilde muntligen om han eller hon själv har gjort ansökan eller medgett förordnandet eller det annars finns särskilda skäl.

14 Av förarbetena till bestämmelsen framgår att undantaget för andra särskilda skäl avser frågor av mindre ingripande karaktär. Som exempel anges ärenden som endast gäller byte av god man eller förvaltare samt ärenden som rör anordnande av godmanskap av begränsad omfattning (se prop. 1987/88:124 s. 177).

15 I förarbetena anges att det många gånger kan vara av värde att den enskilde hörs muntligen för att rätten ska få en riktig bild av hans eller hennes hälsotillstånd och hjälpbehov. Syftet med att den enskilde ska höras är i första hand att rätten själv får bilda sig en uppfattning om hans eller hennes situation. (Se a. prop. s. 151 f. och 176.)

Krav på muntlig handläggning i högre instans i ärenden om förvaltarskap

16 Det står klart att bestämmelserna i 11 kap. 16 § FB främst är riktade till domstolen i första instans. Det är där behövlig utredning i första hand ska hämtas in. Skulle tingsrätten ha underlåtit att inhämta utredning i något avseende råder det inte någon tvekan om att paragrafen innebär en skyldighet för hovrätten att se till att utredningen kompletteras. Frågan är i vad mån bestämmelsen om muntligt hörande av den enskilde aktualiseras i högre instans i en situation där den enskilde har hörts muntligen i tingsrätt.

17 Frågeställningen rör normalt endast förvaltarskapsärenden. Detta eftersom godmanskap endast kan anordnas med den enskildes samtycke eller om den enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas. Situationen kommer således ofta att vara sådan att det inte finns något krav på muntligt hörande i ärenden om godmanskap (jfr p. 13).

18 Vid införandet av bestämmelsen om muntligt hörande i 11 kap. 16 § FB berördes inte frågan om tillämpningen i högre instans i förarbetena. Däremot uttalades att dittills gällande regler vid ansökningar om omyndigförklaring skulle tjäna som förebild (se prop. 1987/88:124 s. 151 f.).

19 Ansökningar om omyndigförklaring handlades som mål, dvs. inte som ärenden. I 20 kap. 17 § FB[1] fanns särskilda bestämmelser om handläggningen. Där angavs till att börja med att om en ansökan om omyndigförklaring hade gjorts av den som ansökan avsåg, eller om han eller hon hade medgett ansökan, fick rätten utan huvudförhandling företa målet till omedelbart avgörande. I annat fall skulle rätten utfärda föreläggande för den som ansökan avsåg att svara i målet. I de fallen gällde vad som var föreskrivet om stämning. Om den som ansökan avsåg uppenbarligen inte förstod vad ansökan gällde eller skulle lida allvarlig skada av att få del av den, skulle en god man förordnas att företräda honom eller henne i målet och bevaka hans eller hennes rätt.

20 Därutöver fanns i 20 kap. 37 § FB en bestämmelse enligt vilken förordnande om personlig inställelse inte skulle ges beträffande den som berördes, om ansökan avsåg omyndigförklaring och inställelsen skulle kunna medföra men eller fara för personen i fråga.

21 Det är tydligt att den tidigare gällande särregleringen i föräldrabalken främst var inriktad på den inledande fasen när en ansökan om omyndigförklaring hade getts in och tingsrättens handläggning därefter. För handläggningen i högre instans var den enda direkt relevanta bestämmelsen den i 20 kap. 37 § om när kallelse avseende personlig inställelse inte skulle utfärdas. I övrigt var det regleringen i rättegångsbalken som styrde förfarandet. Även enligt rättegångsbalkens regler var utgångspunkten att huvudförhandling skulle hållas (jfr 50 kap. 13 §, tidigare 21 §).

22 Den exakta innebörden av uttalandet i förarbetena om att dittills gällande regler vid ansökningar om omyndigförklaring skulle tjäna som förebild (se p. 18) är mot bakgrund av det nyss redovisade svår att slå fast. Både den gällande och den tidigare lagtextens utformning ger dock stöd för att regleringen i föräldrabalken främst tar sikte på handläggningen i första instans.

23 Till detta kommer att regeln – frånsett egna ansökningar och medgivna ansökningar – är obligatorisk i fråga om de enskilda som kan höras, med endast begränsade möjligheter till undantag. En så strikt reglering framstår inte som lämplig för processen i högre instans, där det kan förutses fler fall än i tingsrätt då det inte finns behov av att höra den enskilde muntligen.

24 Bestämmelsen om muntligt hörande av den enskilde i 11 kap. 16 § FB kan med beaktande av det anförda inte uppfattas som direkt tillämplig i högre instans. Den – och dess syfte (se p. 15) – bör däremot ges stor betydelse vid bedömningen av om det enligt 13 § ärendelagen behöver hållas ett sammanträde i högre instans för att höra den enskilde muntligen där.

25 Vid bedömningen av behovet av att höra den enskilde muntligen måste beaktas att anordnande av förvaltarskap är en mycket långtgående åtgärd i förhållande till den enskilde. Ett sådant beslut innebär att denne i stort sett helt förlorar sin rättshandlingsförmåga (se 11 kap. 8 och 9 §§ FB). Det är därför av särskild vikt att rätten har tillgång till allt underlag som behövs för sitt beslut. Mötet med den enskilde och möjligheten för rätten att själv bilda sig en uppfattning om honom eller henne är ett viktigt inslag i det underlaget, i de fall det är möjligt att höra den enskilde.

26 Typiskt sett bör det därmed – när det inte finns hinder mot att höra den enskilde – hållas ett sammanträde för att höra den enskilde muntligen i högre instans, om det i den instansen övervägs att bifalla en begäran om förvaltarskap som har ogillats av föregående instans, eller att utvidga förvaltarskapet jämfört med hur detta har beslutats av lägre instans. Även i andra fall bör en högre instans som prövar ärendet i sak höra den enskilde muntligen om detta kan antas bidra till helhetsbilden av den enskildes hälsotillstånd och hjälpbehov.

Bedömningen i detta fall

27 Tingsrätten höll sammanträde och hörde M.S. muntligen samt avslog därefter begäran om anordnande av förvaltarskap.

28 Hovrätten har ändrat tingsrättens beslut och anordnat förvaltarskap av full omfattning. Det var ett för M.S. mycket ingripande beslut. Något hinder mot att höra M.S. muntligen fanns inte. I den situationen borde ett sammanträde ha hållits för att höra honom muntligen (se p. 26).

29 Den i prövningstillståndet ställda frågan ska alltså besvaras på så sätt att hovrätten borde ha hört M.S. muntligen innan ärendet avgjordes. Vid den bedömningen ska prövningstillstånd meddelas i målet i övrigt.

30 Hovrättens handläggning har utgjort ett sådant rättegångsfel att beslutet i sak ska undanröjas och målet återförvisas till hovrätten för ny behandling.

HD:s avgörande

HD förklarar att hovrätten borde ha hört M.S. muntligen innan hovrätten avgjorde ärendet.

HD meddelar prövningstillstånd i målet i övrigt.

HD undanröjer hovrättens beslut, med undantag för hovrättens sekretessförordnande, och återförvisar målet till hovrätten för ny behandling.

Hovrättens sekretessförordnande fastställs.

Justitierådet Dag Mattsson var, med instämmande av justitierådet Johan Danelius, skiljaktig i fråga om motiveringen enligt följande.

Bestämmelsen i 11 kap. 16 § FB, om att den enskilde i princip alltid ska höras muntligen innan ett förvaltarskap beslutas, handlar inte om när sammanträde ska hållas utan om vilket underlag rätten ska ha vid sitt beslut.

Enligt lagtexten är bestämmelsen inte begränsad bara till tingsrätten utan gäller generellt för ”rättens” beslut.

Det bör inte komma i fråga att i strid med ordalydelsen göra en inskränkt tolkning av tillämpningsområdet så att bestämmelsen inte skulle behöva tillämpas i hovrätten; hörandeskyldigheten ska säkerställa en materiellt riktig bedömning och är till den enskildes skydd i en angelägen sak. De ändamålsskäl som motiverar skyldigheten gör sig därtill gällande med samma styrka i hovrätten som i tingsrätten, nämligen att rättens ledamöter själva ska kunna få en omedelbar och riktig bild av den enskildes situation och behov.

Det framstår för övrigt också som lagtekniskt vedertaget i föräldrabalken att när det där talas om ”rätten” så avses normalt även hovrätten om inte något annat framgår.

Bestämmelsen om hörandeskyldighet måste alltså – liksom vad som i övrigt föreskrivs om rättens utredningsskyldighet – anses vara direkt tillämplig i hovrätten. Det kan noteras att det inte torde finnas något som hindrar att skyldigheten fullgörs genom att hovrätten vid föredragning tar del av förhör som har tagits upp i tingsrätten, om detta är tillfyllest.

Eftersom hovrätten har beslutat om förvaltarskap utan att höra M.S. muntligen, ska beslutet undanröjas och målet återförvisas.

[1] Se SFS 1974:1038.