Läkarvittnet (NJA 2024 s. 166)

Sökord Rättvis rättegång · Objektivitetsprincipen · Vittnesförhör

Kravet på en rättvis rättegång. Den tilltalade har inte haft tillgång till viss information som åklagaren och domstolen har känt till. Detta har medfört att parterna inte varit likställda i processen och att den tilltalade inte haft fullgoda möjligheter att försvara sig mot åtalet. Hovrättens dom har undanröjts och målet återförvisats dit för ny handläggning.

Allmän åklagare väckte vid Malmö tingsrätt åtal mot A.D. för grov misshandel och grovt barnfridsbrott enligt följande gärningsbeskrivning.

A.D. har på natten till den 14 april 2022 på [X-vägen] i [Y] kommun misshandlat H.T. genom att sticka honom med en kniv i magen vilket orsakat målsäganden en sårskada, blodvite och smärta. Misshandeln är att rubricera som grov då gärningen var livsfarlig. Det görs gällande uppsåtlig misshandel. Gärningen ovan, som var av mycket allvarlig art, bevittnades av parternas gemensamma son I.T.

H.T. och I.T. yrkade skadestånd.

Tingsrätten (ordförande f.d. rådmannen Anders Granholm) anförde i dom den 27 juni 2022 följande.

A.D. har förnekat gärningen – – –.

H.T. och A.D. har hörts. Vittnesförhör har hållits med M.S. som befann sig på platsen där händelsen inträffade och med polisassistenten C.L. som ingick i en av polispatrullerna som kom till platsen. Uppspelning av polisförhör med I.T. har skett. Därjämte har polisförhör med opererande läkare, [Z], lästs upp.

Av åklagaren i övrigt åberopad bevisning: HR utvisande tid för larmsamtal, uppspelning av larmsamtal, rättsintyg, journaler, foton av skadan och av platsen för händelsen samt foto av kniven.

Det av åklagaren åberopade rättsmedicinska yttrandet, upprättat av specialistläkaren J.B. den 2 maj 2022 innehåller i nu relevanta delar följande.

Skadans uppkomstsätt

Skadebilden är således förenlig med det händelseförlopp som [H.T.] uppgett, dvs. att den misstänkta [A.D.] gjort ett utfall och stuckit kniven i honom. Skadebilden är också förenlig med det av [A.D.] uppgivna händelseförloppet, dvs. att hon [A.D.] hållit i kniven när [H.T.] tagit tag i hennes händer och på något sätt vridit henne runt (och därigenom orsakat att kniven stuckits in i buken)…

Kommentar

Den kökskniv som nämns i de händelseförlopp som [H.T.] och den misstänkta [A.D.] uppgett, är inte närmare beskriven. Med en vanlig vass kökskniv med spets krävs inte stor kraft för att orsaka en penetrerande skada (av den typen som är aktuell här) till buken. Det största motståndet mot kniven utgörs av huden och eventuella kläder.

H.T. säger sig vara övertygad om att A.D. uppsåtligen förorsakade honom knivsåret genom att föra in den vassa kökskniven i hans mage för att han sade till henne att gå att lägga sig. Han förnekar att han rört vid A.D. innan han fick skadan.

A.D. gör gällande att hon inte förstår hur knivskadan kan ha uppkommit, men att såret måste ha uppkommit när H.T. fattade tag i hennes knivhand och vände henne mot sig.

Tingsrätten konstaterar att skadebilden enligt det rättsmedicinska yttrandet är förenlig med båda de uppgivna händelseförloppen, dvs. att knivskadan kan ha uppkommit såväl på det sätt H.T. uppger som genom att A.D. hållit i kniven när H.T. tagit tag i hennes händer och på något sätt vred henne runt, därmed orsakande att kniven stuckits in i hans buk.

Enligt vad som framkommit förefaller båda makarna ha varit påtagligt berusade när händelsen ägde rum. Det ska vidare konstateras att vittnet M.S. uppgett att stämningen i hemmet var lugn och trevlig under kvällen, men att H.T. var så arg när han kom ner i köket att M.S. fick lägga en hand på hans axel. Det framstår vid sådant förhållande inte som otroligt att H.T., som A.D. uppgett, fattade tag i hennes handleder och drog i henne omedelbart innan han träffades av kniven.

Att A.D. inte förstod att H.T. hade åsamkats ett djupt knivsår vinner stöd av I.T:s uppgift att hon när han kom ner fortsatte att hacka kött med kniven, som han såg var blodig.

Tingsrättens bedömning är att det finns så många omständigheter som talar emot att A.D. uppsåtligen misshandlat H.T. att åtalet för grov misshandel ska ogillas. Vid sådant förhållandet ska även åtalet för grovt barnfridsbrott ogillas.

Tingsrätten frikände A.D. från åtalet för grov misshandel och grovt barnfridsbrott. Skadeståndsyrkandena avslogs.

Åklagaren överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade att hovrätten skulle döma A.D. för grov misshandel och grovt barnfridsbrott i enlighet med åtalet.

H.T. och I.T. yrkade bifall till skadeståndsyrkandena.

A.D. motsatte sig ändring.

Hovrätten (hovrättsråden Helen Voelkerling och Karin Mårtensson, tf. hovrättsassessorn Oskar Ottosson, referent, samt nämndemannen Bo-Eric Nordberg) anförde i dom den 2 mars 2023 följande.

Hovrätten har i allt väsentligt tagit del av samma skriftliga utredning som tingsrätten. Tingsrättens upptagningar av förhören har spelats upp liksom förhöret med I.T.

På åklagarens begäran har i hovrätten förhör hållits med vittnet [Z]. Han har uppgett följande. Han är sedan år 2020 specialistläkare i kirurgi och har tidigare både handlagt och opererat liknande skador som den H.T. hade. H.T. hade en penetrerande skada med en bredd om ca fyra cm, genom bukväggen in i bukhålan och det blödde diskret. Han beslutade att akutoperera för att kunna diagnostisera och åtgärda eventuella inre skador. Han fann bl.a. en rispa på ett oment, d.v.s. ett fett som hänger framför tjocktarmen. H.T:s situation var inte livshotande men ett hugg i en annan vinkel hade kunnat orsaka en allvarligare skada och om hugget t.ex. hade träffat den närliggande tarmen hade den varit livshotande. Hans uppfattning är att det har krävts ett hugg med viss kraft för att orsaka den aktuella skadan. Det är inte möjligt för honom utifrån hans expertis att avgöra med vilken vinkel kniven kom in i H.T. Han uppfattade H.T. som berusad och skärrad. Denne behöll trots detta lugnet förhållandevis väl när han röntgades.

Genom rättsintyget är det klarlagt att H.T. tillfogats en strimformad 2–2,5 cm lång rak sårskada något till höger på bukens övre del. Skadan var inte livshotande men hade enligt vittnet [Z] kunnat vara det om hugget hade träffat något annorlunda. I målet är vidare klarlagt att skadan orsakades av en kökskniv.

H.T. har berättat – – –.

Av rättsintyget framgår inledningsvis att skadan är förenlig med H.T:s version av händelseförloppet men att skadan även kan ha uppkommit på andra sätt. Varken I.T. eller M.S. har sett när kniven träffade H.T. Det saknas därför vittnesbevisning som ger direkt stöd för H.T:s version av hur skadan uppkommit. – – –. H.T. framstår vid en samlad bedömning som trovärdig och hans uppgifter som tillförlitliga.

I.T:s och M.S:s uppgifter är vidare samstämmiga kring hur H.T., ganska kort efter att han skadats, gått till vardagsrummet och stannat där till polisen kom. Även uppgifter som lämnats av både M.S. och H.T. under larmsamtalet ger stöd åt H.T:s version av händelseförloppet.

Sammantaget får H.T:s uppgifter om gärningen, och det som inträffat närmast efter denna, sådant stöd av den övriga utredningen att åklagaren har uppfyllt sin bevisbörda för misshandelsgärningen. – – –. Åklagaren har därför presenterat tillräcklig bevisning för att det objektivt sett också begåtts ett barnfridsbrott.

Mot detta står A.D:s uppgifter. Hennes version av hur skadan uppkommit framstår, till skillnad från vad tingsrätten har angett, som svårförenlig med rättsintyget. Enligt henne ska H.T. ha hållit med båda sina händer kring hennes handleder och dragit henne mot sig. Hon har inte känt att kniven skulle ha gått igenom kläder eller hud något som inte är förenligt med [Z:s] uppgift om att det sannolikt krävts viss kraft för att åstadkomma den aktuella skadan. A.D. har även under förhöret påstått att hon inte ens hållit i kniven när H.T. skadades.

A.D. har vidare förklarat att H.T. själv kan ha hållit i kniven när han träffades av den, en uppgift som hon även lämnat till polismannen C.L. i samband med att polis kom till platsen. Hennes förklaringar till hur kniven kan ha hamnat i H.T:s mage framstår med hänsyn till vad som i övrigt framkommit om händelsen och skadans art inte som sannolika.

Det kan i detta sammanhang inte heller bortses från A.D:s agerande efter själva händelsen. – – –.

Vid en sammantagen bedömning anser hovrätten att A.D:s invändningar är motbevisade. Det är därmed styrkt att hon avsiktligen knivhuggit H.T. i magen. Även om skadan, sannolikt på grund av tillfälliga omständigheter, inte varit livshotande hade den enligt vittnet [Z] kunnat bli det om kniven träffat den närliggande tarmen. A.D. har således genom att hugga H.T. med en kniv i magen utfört en överrumplande, oprovocerad och livsfarlig gärning som präglats av särskild hänsynslöshet. A.D. ska därför dömas för grov misshandel.

På anförda skäl fann hovrätten att A.D. skulle dömas även för grovt barnfridsbrott.

Hovrätten ändrade tingsrättens domslut och dömde A.D. för grov misshandel och grovt barnfridsbrott till fängelse i 2 år samt förpliktade henne att betala skadestånd till H.T. och I.T.

Nämndemannen Lena Olsson var skiljaktig och fastställde tingsrättens dom på de av tingsrätten angivna skälen. I övrigt var hon ense med majoriteten.

A.D. överklagade och yrkade att HD skulle meddela prövningstillstånd och i första hand ogilla åtalet samt skadeståndsanspråken. I andra hand yrkade hon att hovrättens dom skulle undanröjas och målet återförvisas till hovrätten för fortsatt handläggning.

Riksåklagaren och målsägandena avstyrkte prövningstillstånd och motsatte sig A.D:s yrkanden.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Malin Falkmer, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

SKÄL

Bakgrund

Punkterna 1–8 motsvarar i huvudsak punkterna 1–9 i HD:s skäl.

Prövningstillstånd

9 För att HD ska pröva ett överklagande av detta slag krävs prövningstillstånd. Prövningstillstånd får meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av HD. Därutöver får prövningstillstånd meddelas i undantagsfall, nämligen när det finns synnerliga skäl för en prövning i HD. (54 kap. 9 och 10 §§ RB.)

10 De synnerliga skäl som kan utgöra grund för prövningstillstånd är att det i målet finns grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag. Prövningstillstånd kan alltså meddelas i den utsträckning som de extraordinära rättsmedlen resning och domvilla skulle kunna aktualiseras (se prop. 1971:45 s. 91).

11 Resning kan beviljas om klaganden lägger fram omständigheter eller bevis som inte lagts fram tidigare och som sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade hade frikänts eller till att en mildare straffbestämmelse hade tillämpats eller om det med hänsyn till vad som åberopas och i övrigt förekommer finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har begått det brott som han eller hon har dömts för (58 kap. 2 § 4 RB).

12 Om domvilla, som bland annat kan utgöras av ett grovt rättegångsfel, förelegat ska domen undanröjas (59 kap. 1 § RB). Avgörande för om ett rättegångsfel är grovt kan sägas vara hur viktigt det generellt sett är för att upprätthålla rättskipningens ändamål att domstolen i en situation av det slag som förelegat har följt den regel det gäller. Det ligger i rättskipningens intresse, i detta sammanhang, först och främst att domstolen kommer till det resultat som processen är avsedd att åstadkomma. Men, det kan också finnas skäl att se rättskipningens intressen ur allmänhetens synvinkel. (Se Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, (2023, version 94, JUNO), kommentaren till 59 kap. 1 §.)

Rätten till en rättvis rättegång

13 En rättegång ska genomföras rättvist och inom skälig tid (2 kap. 11 § andra stycket RF). Begreppet rättvis rättegång omfattar grundläggande rättssäkerhetsprinciper så som att förfarandet är kontradiktoriskt och att parterna är likställda i processen. Dessa grundläggande principer innefattar även, bland annat, en rätt att ta del av och få tillfälle att yttra sig över all utredning i ett mål.

14 Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen ska var och en, vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom eller henne för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Av artikel 6.3 framgår vidare att var och en som blivit anklagad för brott har vissa minimirättigheter, bland annat att få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar och att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot honom eller henne.

15 Innehållet i artikel 6 i Europakonventionen var på många sätt vägledande för utformningen av 2 kap. 11 § RF. Även om paragrafen ska anses vara självständig i förhållande till Europakonventionen har det i praxis uttalats att det svenska rättssystemet med viss marginal bör leva upp till kraven i Europakonventionen för att garantera en rättvis rättegång. (Se prop. 2009/10:80 s. 160 samt ”Den långsamma tingsrätten” NJA 2012 s. 211 I p. 19.)

16 Ibland kan en överträdelse av rätten till en rättvis rättegång bestå i en rad olika element som sammantagna försätter en part i ett ogynnsamt läge. Frågan om rätten till en rättvis rättegång har kränkts bör därför bedömas mot bakgrund av rättegången i dess helhet. (Se Hans Danelius m.fl., Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (2023, version 94, JUNO) s. 309 och 315.)

Objektivitetsprincipen

17 En förundersökning ska bedrivas objektivt. Såväl omständigheter och bevis som talar till den misstänktes fördel som till hans eller hennes nackdel ska beaktas (23 kap. 4 § första stycket RB). Denna skyldighet gäller även efter det att åtal har väckts (45 kap. 3 a § RB).

18 Objektivitetsprincipen anses utgöra en grundläggande princip för att säkerställa den enskildes rättssäkerhet. Åklagarens grundläggande uppgift, efter det att åtal väckts, är att verka för en materiellt riktig dom. Som statens företrädare har åklagaren en allmän skyldighet att se till att saken blir belyst på ett riktigt och adekvat sätt. Åklagaren ska alltså även efter det att åtal väckts vara vaksam på om det kommer fram något nytt som kan tala till förmån, eller till nackdel, för den tilltalade. (Prop. 2015/16:68 s. 35.)

Bedömningen i detta fall

19 Det har inte uttryckligen framkommit att A.D. nekats någon av sina minimirättigheter enligt artikel 6.3 i Europakonventionen. För att säkerställa att den som har anklagats för brott får en rättvis rättegång, bör dock en viss marginal upprätthållas i förhållande till Europakonventionens krav.

20 HD delar uppfattningen att det, med hänsyn till åklagarens skyldighet att iaktta objektivitet, var olämpligt av åklagaren att inte informera försvaret om att vittnet var häktad och om vad misstankarna bestod i.

21 Med beaktande av att objektivitetsprincipen syftar till att garantera rättssäkerhet för en tilltalad i brottmål får den anses utgöra en tungt vägande faktor i bedömning av om en rättegång skett på ett rättvist sätt. Den omständighet att försvaret undanhållits information om att vittnet var häktad, trots att denna information varit tillgänglig för åklagaren och rätten, får anses ha försatt försvaret i ett ogynnsamt läge där de haft sämre möjlighet att utforma sin talan inför domstolen.

22 Den situation som uppkommit är därmed sådan att förtroendet för rättsordningen kan ta skada om den får bestå. A.D. bör därför ges en ny prövning i hovrätten.

23 Prövningstillstånd ska meddelas, hovrättens dom ska undanröjas och målet återlämnas till hovrätten för ny hantering.

24 Det ankommer på hovrätten att pröva frågan om rättegångskostnaderna i HD.

HD:S AVGÖRANDE

Se HD:s beslut.

HD ( justitieråden Anders Eka, Dag Mattsson, Stefan Johansson, referent, Jonas Malmberg och Anders Perklev) meddelade den 20 mars 2024 följande beslut.

1 Frågan i HD är om A.D. har fått en rättvis rättegång i hovrätten.

2 Strax efter midnatt den 14 april 2022 befann sig A.D. i köket i bostaden och hackade kött med en kökskniv. Hennes dåvarande make, H.T., kom in i köket och efter en kortare konfrontation mellan makarna fick han en stickskada i buken som orsakades av kökskniven. Vid tillfället befann sig även ett av parets gemensamma barn i hemmet. A.D. åtalades för grov misshandel och grovt barnfridsbrott.

3 H.T. uppgav att A.D. gjorde ett utfall med kniven och stack honom i magen. A.D. förnekade detta och menade att H.T. tog tag i hennes handleder och drog henne mot sig och att det var då som stickskadan måste ha uppstått.

4 Tingsrätten ogillade åtalet. Domstolen konstaterade att enligt det rättsmedicinska yttrandet var skadebilden förenlig med båda de uppgivna händelseförloppen. Med hänsyn härtill och till vad som i övrigt hade framkommit menade tingsrätten att det fanns många omständigheter som talade emot att A.D. uppsåtligen hade skadat H.T.

5 Åklagaren och målsägandena överklagade domen och åberopade i huvudsak samma bevisning som i tingsrätten. Vid huvudförhandlingen i hovrätten hölls emellertid ett vittnesförhör via videolänk med den läkare som hade opererat H.T:s bukskada. Vid huvudförhandlingen i tingsrätten hade hans uppgifter enbart redovisats genom en uppläsning av vad som fanns antecknat i förundersökningsprotokollet.

6 Vid tidpunkten för huvudförhandlingen i hovrätten var läkaren häktad på sannolika skäl misstänkt för grovt narkotikabrott, vilket åklagaren kände till. Även hovrätten hade kännedom om att läkaren var häktad men visste inte vad brottsmisstankarna avsåg. Däremot hade varken A.D. eller hennes försvarare fått någon information om att läkaren var häktad. Och det var ingenting under förhöret som gav någon indikation på att förhöret skedde från kriminalvårdens lokaler.

7 Hovrätten, som bl.a. tog fasta på läkarens uppgift om att det sannolikt krävts viss kraft för att åstadkomma skadan, ändrade tingsrättens dom och dömde A.D. för grov misshandel och grovt barnfridsbrott samt förpliktade henne att betala skadestånd till målsägandena. Påföljden bestämdes till fängelse i två år.

8 A.D. har i HD anfört att hon inte visste att läkaren var häktad misstänkt för grovt narkotikabrott. Detta har gjort att hon inte har haft möjlighet att ställa frågor som hade kunnat påverka bedömningen av läkarens trovärdighet och därmed tillförlitligheten av hans uppgifter.

9 Riksåklagaren har gett in ett beslut från Åklagarmyndighetens tillsynsavdelning där bl.a. följande framgår. Den åklagare som ansvarade för målet i hovrätten borde, utifrån ett objektivitetsperspektiv, ha informerat den tilltalade och försvararen om att läkaren var frihetsberövad vid tidpunkten för vittnesmålet samt vad misstankarna gällde. De hade då fått möjlighet att bilda sig en egen uppfattning om uppgifterna kunde påverka läkarens vittnesmål eller utgången i målet. Ett sådant förfarande hade kunnat undanröja tvivel om att den tilltalade fått en rättvis rättegång.

10 Riksåklagaren har anfört att åklagarens underlåtenhet att informera den tilltalade och försvararen inte har haft någon inverkan på utgången i målet.

11 Av 1 kap. 9 § RF framgår att domstolar, åklagare och andra som fullgör offentliga uppgifter i sin verksamhet ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Regleringen är central i det regelsystem som är ägnat att tillgodose den enskildes rättssäkerhet i straffrättskipningen. Att en åklagare ska bedriva arbetet objektivt såväl under förundersökningen som efter det att åtal har väckts kommer också till direkt uttryck i 23 kap. 4 § och 45 kap. 3 a § RB ( jfr prop. 2015/16:68 s. 34 f.).

12 Vidare anges i 2 kap. 11 § andra stycket RF att en rättegång ska genomföras rättvist och inom skälig tid. Begreppet rättvis rättegång omfattar de grundläggande rättssäkerhetsprinciperna att förfarandet ska vara objektivt och kontradiktoriskt samt att parterna ska vara likställda i processen. Detta innefattar en rätt att ta del av och få tillfälle att yttra sig över all utredning i målet, att få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar samt att förhöra eller låta förhöra vittnen. Det handlar alltså om att ge rättvisa villkor och förutsättningar i processen. Frågan om kravet på en rättvis rättegång är uppfyllt bedöms mot bakgrund av rättegången i dess helhet.

13 Objektivitetsprincipen utgör också enligt artikel 6 i Europakonventionen, som reglerar frågan om en rättvis rättegång, en grundförutsättning för att ett brottmålsförfarande ska anses vara rättssäkert. En särskild aspekt av kravet på en rättvis rättegång är att det endast är under mycket speciella förhållanden som ett vittnesmål får genomföras på ett sådant sätt att den tilltalades försvarare berövas möjligheten att ställa frågor som syftar till att visa att den som hörs t.ex. är fördomsfull, fientligt inställd till den tilltalade eller allmänt opålitlig. (Se Pesukic v. Switzerland, no 25088/07, 6 december 2012, p. 45 och Hans Danelius m.fl., Mänskliga rättigheter i Europeisk praxis, 6 uppl. 2023, s. 340.)

14 Av utredningen framgår att varken åklagaren eller hovrätten informerade A.D. eller hennes försvarare om att läkaren var häktad då han hördes i hovrätten. Att så var fallet framgick inte heller av de omständigheter under vilka förhöret genomfördes. Det förhållandet att samtliga parter i målet inte hade tillgång till informationen skapade i sig en obalans i processen.

15 Läkaren hördes om de iakttagelser som han hade gjort i sin yrkesroll och om sin yrkesmässiga bedömning. Hovrätten har lagt vikt vid läkarens uppgifter, men A.D. och hennes försvarare fick under förhöret med honom inte möjlighet att överväga om det förhållandet att han var häktad för grovt narkotikabrott kunde påverka hans vittnesmål och de kunde inte heller ställa frågor i syfte att utröna sådan påverkan.

16 Sammantaget har åklagaren och A.D. inte varit likställda i processen och A.D. har inte haft fullgoda möjligheter att försvara sig mot åtalet. De brister som har förekommit när det gäller kraven på en rättvis rättegång är sådana att hovrättens dom bör undanröjas och målet återförvisas dit för ny handläggning.

HD meddelar prövningstillstånd.

HD undanröjer hovrättens dom i de delar som inte avser ersättning till den offentlige försvararen, målsägandebiträdet och den särskilda företrädaren samt återförvisar målet till hovrätten för ny handläggning.