Det utbytta körkortet (NJA 2024 s. 208)

Sökord Legalitetsprincipen · Olovlig körning · Osann urkund

Med hänsyn till legalitetsprincipen har ansvar för brukande av osann urkund respektive olovlig körning inte ansetts kunna ådömas när ett formellt giltigt körkort visat sig ha utfärdats på grundval av vilseledande uppgifter.

Allmän åklagare väckte åtal vid Attunda tingsrätt mot N.F. för fem fall av brukande av osann urkund enligt 15 kap 11 § tredje stycket BrB och för fyra fall av olovlig körning enligt 3 § första stycket första meningen trafikbrottslagen (1951:649).

Det första fallet av brukande av osann urkund hade följande gärningsbeskrivning (åtalspunkt 1).

N.F. har åberopat och använt en osann urkund. Det hände någon gång mellan den 1 december 2020 och den 22 januari 2021 på okänd plats i Sverige, Sverige. N.F. har i samband med en ansökan om utbyte/ersättning av utländskt körkort hos Transportstyrelsen åberopat ett ungerskt körkort, utställt i hans namn, trots att han inte var körkortsbehörig. Han har därmed åberopat en urkund innehållandes osann uppgift om annat än egna angelägenheter. Hans åtgärd innebar fara i bevishänseende. N.F. begick gärningen med uppsåt.

De övriga fyra fallen (åtalspunkterna 3, 5, 7 och 9) innebar att N.F. i samband med fordonskontroll för polisen hade uppvisat ett körkort, utställt i hans namn, trots att han inte var körkortsbehörig. Han hade därmed åberopat en urkund innehållandes osann uppgift om annat än egna angelägenheter. Hans åtgärd innebar fara i bevishänseende. N.F. begick gärningarna med uppsåt.

De olovliga körningarna (åtalspunkterna 2, 4, 6 och 8) bestod i att N.F. hade kört personbil utan att ha rätt till det.

N.F. förnekade brott. Från försvararen anfördes att man ifrågasatte om han visat upp körkort vid vart och ett av tillfällena, att N.F. hade innehaft ett giltigt svenskt körkort, att detta tillkommit genom utbyte av ett giltigt ungerskt körkort och att han aldrig visat upp något uzbekiskt körkort.

Tingsrätten (ordförande f.d. lagmannen K-G Ekeberg) anförde följande i dom den 4 maj 2022.

Enligt den skriftliga bevisningen har N.F. vid de tillfällen och på de platser som anges under åtalspunkterna 2–9 kört personbilen – – – och i samband med poliskontroll uppvisat ett körkort utställt i hans namn. Vidare framgår att N.F. den 29 januari 2021 av Transportstyrelsen efter ansökan den 9 december 2020 har beviljats utbyte av ett ungerskt körkort. Handlingar från det ungerska inrikesdepartementet utvisar att det ungerska körkort som hade utfärdats för N.F. från och med den 12 oktober 2021 dragits in permanent. Anledningen var att det ungerska körkortet aldrig hade utfärdats om man känt till att det uzbekiska körkort som bytts ut mot det ungerska hade varit förfalskat. Från det uzbekiska inrikesdepartementet meddelades den 16 september 2021 att F.N. aldrig fått något körkort i Uzbekistan och att det uzbekiska körkort som bytts ut i Ungern hade utfärdats för en namngiven uzbekisk medborgare den 20 augusti 2018.

N.F. har uppgivit i huvudsak följande: Han hade problem att få körkort i Sverige och åkte till Ungern för att ta ett ungerskt körkort i stället. En kompis talade om att det skulle gå bra om han hade arbete i Ungern. En jurist i Ungern ordnade arbetstillstånd för honom där. Det visade sig dock att det var långa köer för att få körkort i Ungern. På inrådan av en kompis från Uzbekistan åkte han då till Uzbekistan och tog körkort där. Samma jurist som i Ungern hjälpte honom med det. Han besökte migrationsverket i Uzbekistan och ansökte om arbetstillstånd. Juristen ordnade allt och tog hand om alla papper. Han fick ett körkort i Uzbekistan och bytte ut det mot ett ungerskt som i sinom tid byttes mot ett svenskt. Han trodde att han hade fått ett riktigt uzbekiskt körkort. Vid något tillfälle fick han körkortet omhändertaget av polisen men Transportstyrelsen upphävde omhändertagandet och lämnade tillbaka körkortet. Då fick han köra igen men sedermera blev körkortet indraget igen sedan det visat sig att han inte hade fått något körkort i Uzbekistan. Han arbetade i Ungern i två månader och var i Uzbekistan högst en månad. När han återvände till Sverige bytte han till det svenska körkortet. Det var först genom polisutredningen hösten 2021 som det kom fram att det var något fel med hans körkort. Fram till dess trodde han att allt var i sin ordning.

M.P. har hörts som vittne och uppgivit följande: Han är polis. Man hade från Interpol fått information om att ett femtiotal svenskar var skrivna på samma ungerska adress och att ungerska körkort byttes in till svenska körkort. Det visade sig att de ungerska körkorten hade utfärdats genom byte av uzbekiska körkort och att ungrarna hade brustit i bakgrundskontrollen. De inbytta körkorten var utställda i andra namn och de personer som bytt in körkorten förekom inte i det uzbekiska körkortsregistret.

Brukande av osann urkund förutsätter att någon åberopar eller på annat sätt använder en urkund i vilken någon lämnar osann uppgift om vem han eller hon är eller om annat än egna angelägenheter. I detta fall har behörig svensk myndighet utfärdat ett svenskt körkort efter utbyte av ett av behörig ungersk myndighet utfärdat ungerskt körkort som utfärdats efter utbyte av ett uzbekiskt körkort, som för utbyte har godtagits av den ungerska myndigheten. Under den svenska polisutredningen, alltså efter de åtalade gärningarna, har det från Uzbekistan framkommit att det uzbekiska körkort som byttes ut i Ungern utfärdats för en annan person och att N.F. aldrig haft något uzbekiskt körkort. N.F. har för sin del uppgivit att han hela tiden trott att allt var i sin ordning och att inte bara hans svenska körkort utan även det ungerska och det uzbekiska körkort som han skaffat sig var giltiga. Hans uppgifter om resan först till Ungern och så vidare till Uzbekistan för att få ett giltigt körkort kan visserligen förefalla osannolika men de utfärdade körkorten har ovedersägligen godtagits av körkortsmyndigheterna i både Ungern och Sverige.

N.F. har visat upp ett giltigt svenskt körkort som fram till i januari 2021 gällde som svenskt körkort. Under sådana omständigheter har han inte gjort sig skyldig till olovlig körning under åtalspunkterna 2, 4, 6 och 8. Det ungerska körkortet har också varit giltigt tills det drogs in i Ungern efter den svenska polisutredningen. Det kan inte anses ställt bortom rimligt tvivel att han varit medveten om eller misstänkt att det uzbekiska körkortet var osant. Han har därför inte, vare sig vid ansökan om utbyte hos Transportstyrelsen (åtalspunkt 1) eller i samband med poliskontrollerna (åtalspunkterna 3, 5, 7 och 9) med uppsåt brukat en osann urkund.

N.F. skall således frikännas på samtliga punkter.

Tingsrätten frikände N.F. från samtliga åtalspunkter.

Åklagaren överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle döma N.F. för brukande av osann urkund (åtalspunkt 1) och olovlig körning (åtalspunkterna 2, 4, 6 och 8).

N.F. motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Hovrätten (hovrättsråden Kerstin Elserth och Maria Billing) anförde följande i dom den 19 januari 2023.

Hovrätten har tagit del av tingsrättens förhör samt av skriftlig bevisning.

N.F. ansökte den 1 december 2020 hos Transportstyrelsen om utbyte av ett ungerskt körkort och Transportstyrelsen beviljade den 22 januari 2021 byte till ett svenskt körkort. Det ungerska körkortet var i sin tur ett utbyte av ett uzbekiskt körkort. Den 16 september 2021 meddelade emellertid det uzbekiska inrikesdepartementet att något körkort aldrig utfärdats för F.N. i Uzbekistan och att det uzbekiska körkort som bytts ut i Ungern hade utfärdats i augusti 2018 för en namngiven uzbekisk medborgare. Detta ledde till att ungersk myndighet den 12 oktober 2021 permanent drog in det ungerska körkort som hade utfärdats för N.F. och skälet var att det ungerska körkortet aldrig hade utfärdats om den ungerska myndigheten känt till att det uzbekiska körkort som bytts ut mot det ungerska var förfalskat.

Hovrätten konstaterar utifrån detta att N.F. objektivt sett inte har haft körkortsbehörighet i Uzbekistan och därmed inte heller i Ungern och Sverige.

Frågan är om N.F. har varit medveten om att han inte haft körkortsbehörighet i Uzbekistan och därmed även om att han vid ansökan om utbyte hos Transportstyrelsen med uppsåt brukat en osann urkund då det ungerska körkortet grundades på osanna uppgifter.

Enligt N.F. har han först rest till Ungern för att ta körkort men det var långa köer för detta i Ungern varför han reste till Uzbekistan för att ta körkort där, vilket han gjorde. I Uzbekistan besökte han även migrationsverket och ansökte om arbetstillstånd. Han fick ett körkort i Uzbekistan som han trodde var riktigt och bytte ut det mot ett ungerskt som sedan byttes mot ett svenskt.

Hovrätten konstaterar att N.F:s berättelse är svepande och att det inte finns kontrollerbara uppgifter om hur han gick till väga för att ta körkort i Uzbekistan, t.ex. vilken körskola han gick på, vilka krav som skulle uppfyllas för att få ett uzbekiskt körkort, om det var en uppkörning och var den skedde, om det var ett teoriprov etc. Hovrätten ställer sig också frågande till varför N.F. – om han nu tagit körkort på ett korrekt sätt i Uzbekistan – skulle ha fått ett uzbekiskt körkort från den uzbekiska körkortsmyndigheten där ursprungliga uppgifter om den uzbekiska medborgaren var ändrade till N.F:s namn m.m. Ett korrekt körkort hade rimligen utfärdats om det var så att han fullgjort det han skulle för att få körkortsbehörighet i Uzbekistan. Vidare framgår av uppgifter från uzbekiska myndigheter att N.F., förutom att han inte tagit körkort i Uzbekistan, även är okänd i landets övriga register, vilket han enligt hovrätten borde vara om han vid ett personligt besök på migrationsverket i Uzbekistan ansökt om arbetstillstånd i landet.

Hovrätten anser att N.F. inte är trovärdig och bortser från hans uppgifter om hur han fått det uzbekiska körkortet. Tvärtom anser hovrätten att åklagaren har styrkt att N.F. medvetet har skaffat ett oriktigt uzbekiskt körkort. Det innebär även att den ungerska körkortshandlingen utfärdades utifrån ett felaktigt underlag, vilket han varit medveten om. Han har sedan när han ansökte om utbyte hos Transportstyrelsen haft uppsåt till att uppgifterna i den ungerska körkortshandlingen var osanna vad gäller körkortsbehörigheten. Han har därmed brukat en osann urkund och ska dömas för detta brott.

Vidare anser hovrätten att även om både den ungerska handlingen och den svenska handlingen har utfärdats av behöriga myndigheter i respektive land innebar det inte att N.F. faktiskt uppfyllde kraven för att få köra bil i Sverige. Han har alltså inte haft rätt att köra bil i Sverige, vilket han som framgått ovan har varit medveten om. Han ska därför även dömas för fyra fall av olovlig körning.

Påföljden bör bestämmas till dagsböter. – – –

1 Hovrätten ändrar tingsrättens dom och

a) dömer N.F. för brukande av osann urkund enligt 15 kap. 11 § tredje stycket BrB 2020-12-01–2021-01-22 (1 tillfälle),

b) dömer N.F. för olovlig körning enligt 3 § första stycket första meningen trafikbrottslagen (1951:649) 2021-02-16–2021-06-11 (4 tillfällen),

c) bestämmer påföljden till dagsböter 100 stycken om 50 kr vardera (5 000 kr),

d) bestämmer att N.F. ska betala en avgift om 800 kr enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond.

2 – – –

Referenten, hovrättsrådet Monica Kämpe, var skiljaktig och anförde följande.

I 1 kap. 1 § första stycket 2 körkortslagen definieras körkort som en handling som ger behörighet att köra vissa motordrivna fordon; en reglering som överensstämmer med EU-rätten ( jfr Artikel 4.1 i tredje körkortsdirektivet). Körkortet är alltså inte bara ett bevis på behörigheten, utan rätten att köra motordrivna fordon är knuten till innehavet av körkortet (se prop. 2011/12:25 s. 46 ff.).

3 kap. 13 § körkortslagen reglerar under vilka förhållanden ett körkort är ogiltigt. Ingen av de angivna ogiltighetsgrunderna har någon direkt relevans för de frågor som är aktuell i detta mål. Av bestämmelsen framgår dock att ett körkort inte gäller om det är återkallat.

Enligt 5 kap. 3 § p. 9 körkortslagen ska ett körkort återkallas om det fanns hinder mot att utfärda körkort vid tiden för utfärdandet och hindret fortfarande består. Skälet till det felaktiga beslutet, t.ex. om den enskilde vilselett Transportstyrelsen, saknar betydelse för kravet på återkallelse. Även denna bestämmelse bygger på EU-rätten och innebär att det finns ett obligatoriskt krav på medlemsstaterna att frånta en körkortshavare rätten att köra om körkortet utfärdats under felaktiga förutsättningar (se prop. 2011/12:25 s. 108). Beslutet om återkallelse börjar som regel att gälla mot körkortsinnehavaren den dag då beslutet delgetts (7 kap. 8 § körkortslagen).

Den omständigheten att körkort inte skulle ha utfärdats om de riktiga förhållandena hade varit kända bör inte innebära att beslutet att utfärda körkortet är en nullitet. Utrymmet för att frånkänna ett beslut rättsverkan på sådan grund är, särskilt om det har betydelse vid tillämpning av straffbestämmelser, mycket begränsat. Till detta kommer att legalitetsprincipen skulle kunna innebära hinder mot att döma en person som har ett formellt giltigt körkort för olovlig körning ( jfr NJA 2017 s. 189).

Innebörden av de angivna bestämmelserna i körkortslagen och EU-rätten bör enligt min mening vara att ett körkort medför behörighet att köra bil även om körkortet har utfärdats på felaktiga grunder och att denna behörighet kvarstår till dess att körkortet återkallas.

Eftersom N.F:s körkort ännu inte hade återkallats vid de tidpunkter som åtalet för olovlig körning avser, är därför rekvisitet i 3 § trafikbrottslagen om att föraren inte varit ”berättigad” att föra körkortspliktigt fordon inte uppfyllt. Jag instämmer därför i tingsrättens bedömning att han ska frikännas från åtalet för olovlig körning.

Vad därefter gäller åtalet för brukande av osann urkund har åklagaren gjort gällande att N.F. i samband med ansökan hos Transportstyrelsen om utbyte av utländskt körkort har åberopat och använt en osann urkund, det ungerska körkortet. Enligt åklagaren har uppgiften i körkortet om att N.F. haft behörighet att framföra personbil i Ungern varit osann. I den delen har åklagaren angett att utfärdandet av det ungerska körkortet utgått från ett felaktigt bedömningsunderlag eftersom det senare kommit fram att N.F. inte hade någon körkortsbehörighet i Uzbekistan.

Av utredningen har framgått att ungerska myndigheter återkallade N.F:s ungerska körkort i tiden efter att han ansökte om utbyte av körkortet hos Transportstyrelsen. Med utgångspunkt i den ovan angivna tolkningen av EU-rätten och då det inte har framkommit att den ungerska lagstiftningen har ett annat innehåll, anser jag att det inte är visat att uppgiften i det ungerska körkortet om att N.F. var behörig att köra bil i Ungern varit osann i den mening som avses i straffbestämmelsen om brukande av osann urkund. Detta innebär att N.F. inte har åberopat och använt en osann urkund i samband med sin ansökan om utbyte av det ungerska körkortet. Han ska därför frikännas även från åtalet i denna del.

Sammanfattningsvis anser jag att tingsrättens dom ska fastställas.

N.F. överklagade och yrkade att HD skulle ogilla åtalet i dess helhet.

Riksåklagaren motsatte sig ändring av hovrättens dom.

HD meddelade prövningstillstånd med utgångspunkt i hovrättens bedömning av de faktiska omständigheterna och att N.F. kände till att han inte hade körkortsbehörighet i Uzbekistan.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Christoffer Stanek, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Bakgrund

Punkterna 1–7 motsvarar i huvudsak punkterna 1–6 i HD:s domskäl.

Vad målet i HD gäller

Punkten 8 motsvarar i huvudsak punkten 7 i HD:s domskäl.

9 Vad HD ska ta ställning till är om N.F. haft rätt att köra personbil i Sverige och om hans ungerska körkort innehållit någon osann uppgift om hans körkortsbehörighet. Vid den prövningen aktualiseras bl.a. frågor om huruvida ett körkort som förvärvats under felaktiga förutsättningar ger behörighet att köra bil och om det i så fall vid bedömningen av ett åtal för olovlig körning finns förutsättningar att bortse från körkortet.

Den straffrättsliga regleringen

Brukande av osann urkund

Punkten 10 motsvarar i huvudsak punkten 9 i HD:s domskäl.

Olovlig körning

Punkten 11 motsvarar i huvudsak punkten 10 i HD:s domskäl.

Regleringen av körkortsbehörighet

Allmänt om regleringen

Punkten 12 motsvarar i huvudsak punkten 12 i HD:s domskäl.

13 Genom lagen har Europeiska unionens s.k. tredje körkortsdirektiv[1] genomförts i svensk rätt. Direktivets övergripande syfte är att genom gemensamma körkortsbestämmelser förbättra trafiksäkerheten och underlätta den fria rörligheten för personer inom unionen. För att detta syfte ska uppnås föreskriver direktivet bl.a. minimikrav för utfärdande av körkort och ett ömsesidigt erkännande av körkort. (Se beaktandesatserna 2, 6 och 8 samt artiklarna 2.1 och 7.1 i direktivet.)

Om begreppet körkort

14 Körkort definieras i 1 kap. 1 § första stycket 2 körkortslagen som en handling som ger behörighet att köra vissa motordrivna fordon, däribland personbil. Definitionen är uttryckligen avsedd att stå i överensstämmelse med artikel 4.1 i det tredje körkortsdirektivet, där det sägs att det körkort som anges i artikel 1 ger behörighet att föra motordrivna fordon i de kategorier som definieras i artikeln (se prop. 2011/12:25 s. 48).

15 Ett körkort är alltså inte bara ett bevis på behörigheten att köra motordrivna fordon, utan rätten att köra det eller de fordon som körkortet gäller för är knuten till innehavet av körkortet. En annan sak är att fysisk besittning av körkortshandlingen inte är en ovillkorlig förutsättning för denna rätt. ( Jfr a. prop. s. 48 f.)

Kravet på gällande körkort

16 Personbil får enligt 2 kap. 1 § körkortslagen köras endast av den som har ett gällande körkort för fordonet.

Utfärdande och utbyte av körkort

17 Körkort får utfärdas för den som uppfyller de i 3 kap. 1 § körkortslagen angivna formella kraven ( jfr artikel 7.1 i det tredje körkortsdirektivet). Körkort får emellertid inte utfärdas för den som har ett körkort som är utfärdat i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) (se 3 kap. 1 § andra stycket körkortslagen; jfr artikel 7.5 i det tredje körkortsdirektivet).

18 Ett utländskt körkort som är utfärdat i en stat inom EES gäller i stället, som utgångspunkt, i Sverige enligt sitt innehåll (se 6 kap. 1 § körkortslagen; jfr artikel 2.1 i det tredje körkortsdirektivet). I vissa fall, t.ex. om körkortet är ogiltigt i den stat där det har utfärdats, gäller dock ett utländskt körkort inte i Sverige (se 6 kap. 2 § körkortslagen). Ett utländskt körkort som är utfärdat i en stat inom EES och som gäller i Sverige ska – förutsatt att innehavaren är permanent bosatt i Sverige och körkortet inte i en annan stat inom EES är föremål för en åtgärd som är att likställa med återkallelse eller omhändertagande enligt körkortslagen – efter ansökan bytas ut mot ett likvärdigt svenskt körkort (se 6 kap. 7 och 7 a §§ körkortslagen; jfr även artikel 11 i det tredje körkortsdirektivet).

19 Genom bestämmelserna i 6 kap. körkortslagen uppfylls kravet i det tredje körkortsdirektivet på ömsesidigt erkännande av körkort som utfärdats av en EES-stat. Det ömsesidiga erkännandet ska enligt EU-domstolens praxis ske formlöst. Detta gäller oavsett om körkortet utfärdats efter godkänt resultat på de prov som föreskrivs i direktivet eller efter utbyte enligt direktivet, med förbehåll för de undantag som direktivet föreskriver. Det ömsesidiga erkännandet innebär också att innehavet av körkortet anses utgöra bevis för att körkortshavaren vid tidpunkten för utfärdandet uppfyllde kraven för utfärdande av körkort i enlighet med direktivet. Övriga stater har då i princip inte rätt att kontrollera att kraven för utfärdande som uppställs i direktivet iakttagits. (Se bl.a. EU-domstolens domar i Aykul, C-260/13, EU:C:2015:257, p. 45–47, och Kreis Heinsberg, C-112/19, EU:C:2020:864, p. 25, 26 och 33.)

20 Bestämmelserna gäller även om EES-körkortet har förvärvats genom utbyte av ett körkort utfärdat i tredje land. Det tredje körkortsdirektivet tillåter i och för sig medlemsstaterna att i sin lagstiftning vägra erkänna sådana körkort ifall körkortshavaren flyttar sin permanenta bosättningsort till en annan medlemsstat än den som bytte ut ursprungskörkortet (se artikel 11.6 i direktivet). Lagstiftaren valde emellertid vid genomförande av direktivet i svensk rätt att inte utnyttja denna möjlighet. Det motiverades med bl.a. att ett tredjelandskörkort som bytts ut mot ett EES-körkort torde ha underkastats viss kontroll, exempelvis i fråga om giltighet, av den utbytande medlemsstaten. (Se a. prop. s. 118 f.)

Körkortets giltighet

Punkterna 21–23 motsvarar i huvudsak punkterna 20–22 i HD:s domskäl.

Utrymmet för att vid en straffrättslig bedömning bortse från ett förvaltningsrättsligt beslut

24 Utfärdande och utbyte av körkort utgör gynnande förvaltningsbeslut ( jfr prop. 2011/12:25 s. 327).

25 HD har i rättsfallet ”Tillstånd på felaktiga grunder” NJA 2017 s. 189 behandlat utrymmet för att vid en straffrättslig bedömning betrakta ett förvaltningsbeslut som icke gällande. I avgörandet uttalas att man inom förvaltningsrätten anser att kvalificerade och odiskutabla felaktigheter kan leda till att ett beslut betraktas som en nullitet, dvs. inte existerande, och då helt frånkänns sina avsedda rättsverkningar. Ett sådant fel är att ett beslut har framkallats genom svek. Det aktuella beslutets innebörd måste emellertid också beaktas. Hänsyn till den enskildes rättssäkerhet gör att det finns anledning till särskild restriktivitet vad gäller gynnande beslut. Detta gäller inte minst om beslutet har omfattande rättsverkningar. (Se p. 10–12 i rättsfallet med där gjorda hänvisningar.)

26 Av avgörandet framgår att man emellertid vid tillämpningen av en straffbestämmelse som är beroende av huruvida ett visst tillstånd finns inte direkt kan falla tillbaka på en förvaltningsrättslig bedömning. Det är därför i ett sådant sammanhang inte nödvändigt att slutligt avgöra huruvida ett tillstånd i förvaltningsrättslig mening utgör en nullitet, utan det är tillräckligt att avgöra om det vid tillämpning av den aktuella straffbestämmelsen finns utrymme att helt bortse från tillståndet. Utrymmet för att på detta sätt bortse från ett tillstånd som icke existerande är i regel mindre vid tillämpningen av en straffbestämmelse än vid en förvaltningsrättslig bedömning av om tillståndet utgör en nullitet. Vid denna bedömning måste också iakttas de begränsningar som följer av den straffrättsliga legalitetsprincipen. (Se p. 15, 16 och 20 i rättsfallet.)

Legalitetsprincipen

Punkterna 27 och 28 motsvarar i huvudsak punkterna 23 och 24 i HD:s domskäl.

Vid en tillämpning av straffbestämmelsen om olovlig körning finns det inte utrymme att bortse från ett giltigt körkort

29 N.F. hade vid tidpunkten för de åtalade körningarna ett svenskt körkort för personbil som han förvärvat genom utbyte av ett körkort utfärdat i Ungern. Innehav av ett sådant körkort ger behörighet att köra bil i Sverige så länge körkortet gäller. Ogiltigheten av N.F:s körkort till följd av att det uzbekiska körkort som låg till grund för förvärvet av det ungerska körkortet utgjorde en förfalskning och att det därmed inte förelåg förutsättningar för vare sig det ungerska eller det svenska körkortsförvärvet inträdde först i och med att han delgavs Transportstyrelsens beslut att återkalla körkortet.

30 Riksåklagaren har gjort gällande att N.F:s körkort vid bedömningen av om han gjort sig skyldig till olovlig körning ändå inte ska betraktas som ett giltigt tillstånd att köra bil. Med andra ord ska körkortet vid denna bedömning, enligt riksåklagaren, frånkännas sina rättsverkningar. Riksåklagaren har som skäl för det anfört att körkortet framkallats genom vilseledande och att kraven för utfärdande av körkort aldrig varit uppfyllda.

31 Straffstadgandet för olovlig körning syftar i första hand till att främja trafiksäkerheten genom att skapa tillfredsställande respekt för kravet på körkort som en ovillkorlig förutsättning för rätten att framföra motorfordon ( jfr NJA II 1958 s. 493 och 495). Det framstår som närmast självklart att det i detta ligger att körkortskraven också är uppfyllda.

32 Det kan därför te sig mindre förenligt med straffbudets syfte att den som genom vilseledande framkallat ett körkortsinnehav kan undgå ansvar med hänvisning till innehavet, trots att de formella kraven för körkortet aldrig varit uppfyllda. Detta gäller särskilt som det enligt körkortslagen föreligger en skyldighet att återkalla ett sådant körkort och rätten att köra bil under tiden körkortsinnehavet består således kan sägas vara närmast skenbar.

33 En sådan tillämpning låter sig emellertid inte förenas med straffregleringens utformning. För brott mot 3 § första stycket första meningen trafikbrottslagen krävs att ett körkortspliktigt fordon förs utan att föraren är berättigad till det. Innebörden av rekvisitet ”utan att vara berättigad till det” framgår av bestämmelserna i körkortslagen ( jfr även 9 kap. 4 § körkortslagen). Berättigad att köra personbil är enligt 2 kap. 1 § körkortslagen den som har ett gällande körkort för fordonet. Straffbarheten knyts alltså till frånvaron av ett sådant körkort. Det skulle därför strida mot legalitetsprincipen att tillämpa regleringen på ett sådant sätt att en förare ska anses köra personbil utan att vara berättigad till det när denne vid tidpunkten för körningen hade ett giltigt körkort som gav behörighet att köra bil i Sverige.

Bedömningen i detta fall

Olovlig körning

34 I enlighet med vad som angetts ovan hade N.F. vid de aktuella körningarna ett gällande körkort som gjorde honom berättigad att köra personbil i Sverige. N.F. har följaktligen inte gjort sig skyldig till olovlig körning.

35 Åtalet i denna del ska därmed ogillas.

Brukande av osann urkund

36 Annat har inte framkommit än att N.F., när han gjorde sin ansökan hos Transportstyrelsen, hade ett ungerskt körkort som var giltigt och som gav honom behörighet att köra personbil i Ungern. Det ungerska körkortet kan därför inte anses ha innehållit någon objektivt osann uppgift om N.F:s körkortsbehörighet i den mening som krävs för ansvar för brukande av osann urkund. Att körkortet förvärvats under felaktiga förutsättningar och därefter återkallats på denna grund saknar betydelse för den bedömningen.

37 Åtalet ska därför ävn i denna del ogillas.

HD:s domslut

Se HD:s domslut.

HD ( justitieråden Svante O. Johansson, Thomas Bull, referent, Stefan Reimer, Johan Danelius och Margareta Brattström) meddelade den 3 april 2024 följande dom.

1 N.F. ansökte i december 2020 hos Transportstyrelsen om utbyte av ett ungerskt körkort för personbil. Det ungerska körkortet hade han i sin tur förvärvat genom utbyte av ett uzbekiskt körkort. Transportstyrelsen beviljade ansökan och bytte i januari 2021 ut hans ungerska körkort mot ett likvärdigt svenskt körkort.

2 I oktober 2021 beslutade den ungerska körkortsmyndigheten att återkalla N.F:s ungerska körkort, eftersom det hade kommit fram att hans uzbekiska körkort varit förfalskat. Något körkort hade aldrig utfärdats för N.F. i Uzbekistan.

3 Som en följd av detta beslutade Transportstyrelsen i december 2021 att återkalla N.F:s svenska körkort.

4 N.F. åtalades för brukande av osann urkund och olovlig körning. Enligt åtalet hade han dels i samband med sin ansökan hos Transportstyrelsen stött sig på en urkund som innehöll en osann uppgift genom att åberopa det ungerska körkortet trots att han inte var körkortsbehörig, dels vid fyra tillfällen mellan februari och juni 2021 kört personbil utan att vara berättigad till det.

5 Tingsrätten gjorde bedömningen att N.F. vid såväl ansökan hos Transportstyrelsen som körningarna hade ett gällande ungerskt respektive svenskt körkort. Han frikändes därför.

6 Hovrätten har däremot dömt N.F. för brukande av osann urkund och olovlig körning till dagsböter. Hovrätten har ansett det styrkt att han medvetet skaffat ett oriktigt uzbekiskt körkort. Det har, enligt hovrätten, inneburit att det ungerska körkortet utfärdades utifrån ett felaktigt underlag och att uppgifterna i körkortet om N.F:s körkortsbehörighet alltså var osanna. Hovrätten har vidare funnit att han, även om både det ungerska och det svenska körkortet utfärdats av behöriga myndigheter, rent faktiskt inte uppfyllde kraven för att få köra personbil i Sverige och att han därför inte haft rätt att köra bil i landet.

7 HD har beviljat prövningstillstånd med utgångspunkt i hovrättens bedömning av de faktiska omständigheterna och att N.F. kände till att han inte hade körkortsbehörighet i Uzbekistan.

8 Målet i HD gäller om ett körkort som förvärvats under felaktiga förutsättningar kan anses innehålla någon osann uppgift om körkortsbehörighet och om det vid bedömningen av ett åtal för olovlig körning finns förutsättningar att bortse från ett sådant körkort.

9 I 15 kap. 11 § BrB straffbeläggs att någon i ett intyg eller en annan urkund lämnar osann uppgift om vem han eller hon är eller om annat än egna angelägenheter samt att någon för skens skull upprättar en urkund rörande en rättshandling. Den som åberopar eller på annat sätt använder en sådan osann urkund döms, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, enligt tredje stycket för brukande av osann urkund till böter eller fängelse i högst sex månader.

10 Enligt 3 § första stycket första meningen lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott döms den som uppsåtligen för körkortspliktigt fordon utan att vara berättigad till det för olovlig körning till böter.

11 Bestämmelsen om olovlig körning får sitt sakliga innehåll genom de regler i körkortslagen (1998:488) som gäller för att någon ska vara berättigad att föra körkortspliktiga fordon.

12 Vilka fordon som är körkortspliktiga och vilka behörighetskrav som gäller för respektive fordon regleras i körkortslagen.

13 Körkort definieras i 1 kap. 1 § första stycket 2 körkortslagen som en handling som ger behörighet att köra vissa motordrivna fordon, däribland personbil. Definitionen är avsedd att stå i överensstämmelse med artikel 4.1 i Europeiska unionens tredje körkortsdirektiv[2], där det anges att det körkort som anges i artikel 1 ger behörighet att föra motordrivna fordon i de kategorier som definieras i artikeln. Ett flertal paragrafer i körkortslagen genomför direktivets bestämmelser i svensk rätt.

14 Enligt 2 kap. 1 § körkortslagen får personbil köras endast av den som har ett gällande körkort för fordonet.

15 Ett körkort är emellertid inte bara ett bevis på behörigheten att köra motordrivna fordon. Rätten att köra det eller de fordon som körkortet gäller för är också knuten till innehavet av körkortet. En annan sak är att fysisk besittning av körkortshandlingen inte är en ovillkorlig förutsättning för denna rätt. ( Jfr prop. 2011/12:25 s. 48 f.)

16 Körkort får utfärdas för den som uppfyller de i 3 kap. 1 § körkorts­lagen angivna formella kraven. Enligt bestämmelsens andra stycke får emellertid körkort inte utfärdas för den som har ett körkort som är utfärdat i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).

17 Ett sådant körkort gäller i stället, som utgångspunkt, i Sverige enligt sitt innehåll (se 6 kap. 1 § körkortslagen). Av 6 kap. 7 och 7 a §§ körkortslagen följer dock att under vissa förutsättningar ska ett utländskt körkort som är utfärdat i en stat inom EES efter ansökan bytas ut mot ett likvärdigt svenskt körkort.

18 Genom dessa bestämmelser uppfylls kravet i det tredje körkorts­direktivet på ömsesidigt erkännande av körkort som utfärdats av en EES-stat. Det ömsesidiga erkännandet innebär att innehavet av körkortet anses utgöra bevis för att körkortshavaren vid tidpunkten för utfärdandet uppfyllde kraven för utfärdande av körkort i enlighet med direktivet. Övriga stater har då i princip inte rätt att kontrollera att kraven för utfärdande som uppställs i direktivet iakttagits. (Se EU-domstolens dom i Kreis Heinsberg, C-112/19, EU:C:2020:864, p. 25, 26 och 33 med hänvisningar.)

19 Bestämmelserna om erkännande och utbyte av körkort gäller även om EES-körkortet har förvärvats genom utbyte av ett körkort utfärdat i tredje land ( jfr a. prop. s. 118 f.).

20 Ett körkort gäller från och med den dag det utfärdas och tills vidare, under förutsättning att körkortet efter viss tid förnyas (se 3 kap. 11 och 14 §§ körkortslagen). Med utfärdande jämställs utbyte av utländskt körkort (se a. prop. s. 152). Under vissa omständigheter blir dock ett körkort ogiltigt. Ett körkort gäller enligt 3 kap. 13 § första stycket 2 körkorts­lagen inte om det är återkallat eller omhändertaget enligt 5 kap.

21 Vidare framgår av 5 kap. 3 § 9 körkortslagen att ett körkort ska återkallas om det fanns hinder mot att utfärda körkort vid tiden för utfärdandet och hindret fortfarande består. Bestämmelsen gäller samtliga hinder mot utfärdande av körkort och är tillämplig oavsett skälet till att körkortet utfärdades. Huruvida utfärdandet framkallats t.ex. genom vilseledande har alltså ingen betydelse. (Se a. prop. 156 f.)

22 Ett beslut om återkallelse av körkort gäller som utgångspunkt från den dag när beslutet delges körkortshavaren (se 7 kap. 7 och 8 §§ körkortslagen). Det är således först vid denna tidpunkt som körkortshavaren vid återkallelse inte längre kan åberopa körkortsinnehavet för att undgå ansvar för olovlig körning.

23 Den straffrättsliga legalitetsprincipen kommer till uttryck i bl.a. 2 kap. 10 § första stycket RF, 1 kap. 1 § BrB och artikel 7 i Europakonventionen. Den innebär primärt att ingen kan straffas för en gärning som inte var straffbelagd när gärningen begicks. Legalitetsprincipen brukar anses innehålla ett föreskriftskrav, ett analogiförbud och ett förbud mot retroaktiv strafflagstiftning. Principen fungerar som en garanti för rättssäkerheten genom att den ställer krav på lagstiftningen som innebär att den enskilde ska kunna förutse att han eller hon kan bli föremål för ett straffrättsligt ingripande. I detta ligger ett s.k. obestämdhetsförbud som innebär att ett straffbud måste vara i rimlig grad bestämt till sin utformning; straffbestämmelser måste vara begripliga och tillräckligt tydliga. (Se ”Dödsboets vapen” NJA 2019 s. 1041 p. 12 med där gjord hänvisning.)

24 Av hänsyn till förutsebarheten och rättssäkerheten i övrigt sätter en straffbestämmelses ordalydelse gränser för vad som kan inordnas under bestämmelsen. Legalitetsprincipen utgör emellertid inget hinder mot att en straffbestämmelse tolkas enligt vedertagna grundsatser; dock måste en sådan tolkning ske med försiktighet. Tolkningen kan endast i mycket begränsad utsträckning bygga på allmänna ändamålsskäl, om de inte kommer till uttryck i ordalydelsen. När innebörden av en straffbestämmelse framgår av annan lagstiftning bör motsvarade gälla i fråga om tolkning av den lagstiftningen (se ”Ädelmetallerna” NJA 2018 s. 704 p. 23).

25 Vid en straffrättslig prövning finns det knappast något utrymme för att, med hänvisning till att de underliggande förvaltningsbesluten om utfärdande och utbyte av körkort skulle kunna utgöra s.k. nulliteter, bortse från det förhållandet att någon innehaft ett formellt giltigt körkort ( jfr ”Tillstånd på felaktiga grunder” NJA 2017 s. 189 p. 15 och 16).

26 För ansvar för brukande av osann urkund krävs att någon åberopar eller annars använder en osann uppgift om vem han eller hon är eller om annat än egna angelägenheter. Det ska vara fråga om att en objek­tivt osann uppgift har lämnats ( jfr ”Förvärvstidpunkten” NJA 1991 s. 456 och Bäcklund m.fl. Brottsbalken, 24 november 2023, JUNO version 23, kommentaren till 15 kap. 11 §).

27 Att vid ansökan om utbyte av körkort uppvisa ett giltigt körkort från ett annat EES-land kan inte anses innebära att en osann uppgift om rätten att föra fordon har lämnats i den mening som avses i straffbestämmelsen eftersom körkortet i sig ger sådan behörighet (se p. 15). Det förhållandet att körkortet utfärdats utifrån vilseledande eller falska uppgifter ändrar inte detta.

28 För ansvar för olovlig körning krävs att ett körkortspliktigt fordon förs utan att föraren är berättigad till det. Innebörden av rekvisitet ”utan att vara berättigad till det” framgår av bestämmelserna i körkortslagen. Berättigad att köra personbil är, enligt 2 kap. 1 § körkortslagen, den som har ett gällande körkort för fordonet.

29 Straffbestämmelsen syftar i första hand till att främja trafiksäkerheten genom att skapa respekt för kravet på körkort som en ovillkorlig förutsättning för rätten att framföra motorfordon ( jfr NJA II 1958 s. 493 och 495). Det kan te sig oförenligt med detta syfte att den som genom vilseledande fått ett körkort skulle kunna undgå ansvar med hänvisning till innehavet, trots att de formella kraven för att få körkortet aldrig varit uppfyllda. Detta gäller särskilt som det enligt körkortslagen föreligger en skyldighet att återkalla ett sådant körkort.

30 Emellertid är det själva körkortet som ger behörighet att föra fordon av visst slag. Att tillämpa regleringen så, att en förare anses köra personbil utan att vara berättigad därtill, trots att denne vid tidpunkten för körningen hade ett giltigt körkort, är inte en sådan försiktig tolkning av bestämmelsen om olovlig körning som legalitetsprincipen kräver (se p. 24). Slutsatsen måste därför bli att den som innehar ett formellt giltigt körkort inte kan dömas för olovlig körning, även om körkortet utfärdats på grundval av vilseledande uppgifter.

31 Annat har inte framkommit än att N.F., när han gjorde sin ansökan hos Transportstyrelsen, hade ett ungerskt körkort som var giltigt och som gav honom behörighet att köra personbil i Ungern. Det ungerska körkortet kan därför inte anses ha innehållit någon objektivt osann uppgift om N.F:s körkortsbehörighet i den mening som krävs för ansvar för brukande av osann urkund.

32 I enlighet med vad som angetts i det föregående hade NF vid de aktuella körningarna ett gällande körkort som gjorde honom berättigad att köra personbil i Sverige. N.F. har följaktligen inte gjort sig skyldig till olovlig körning.

33 Åtalet ska därför ogillas helt.

HD ändrar hovrättens dom i ansvarsdelen och frikänner N.F. från åtalet för brukande av osann urkund och olovlig körning.

HD ändrar hovrättens domslut även på så sätt att N.F. befrias från skyldigheten att betala en avgift till brottsofferfonden.

[1] Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/126/EG av den 20 december 2006 om körkort (omarbetning).

[2] Se Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/126/EG av den 20 december 2006 om körkort (omarbetning).