De tre sprängningarna

Tingsrätten (chefsrådmannen Maria Hallqvist och rådmannen Karin Lambertz samt nämndemännen Ronny Holmberg, Jan Lindberg, Birgitta Persson, och Erkki Pitkänen) meddelade dom den 15 november 2024. I domen anfördes bl.a. följande.

Sammanfattning

Tingsrätten har bedömt att de tre sprängdåden har haft koppling till varandra och även indirekt koppling till den allmänt kända konflikten inom det kriminella Foxtrotnätverket. På de tre platserna har det nämligen bott personer med koppling till andra personer som tillhör eller tillhört den ena sidan i den konflikten. Tingsrätten har även kommit fram till att alla tre sprängdåden har skett på uppdrag av två personer som kommunicerade med sina uppdragstagare via kommunikationsapplikationen Signal.

Åtta personer har varit tilltalade i målet. Fem av dessa döms nu på det sätt som redovisas nedan. Tre personer frikänns.

Tingsrätten har kommit fram till att en och samma person, NN1, har transporterat samtliga tre bomber till brottsplatserna samt placerat ut och detonerat dem. I Hässelby och Linköping gjorde han detta tillsammans med en annan person, A.N. Både NN1 och A.N. döms i dessa delar för bl.a. två fall av grov allmänfarlig ödeläggelse och flera fall av försök till mord till livstids fängelse. Det fanns nämligen fara för att flera personer skulle kunna avlida, vilket NN1 och A.N. insåg risken för men förhöll sig likgiltiga inför.

Vid händelsen i Fullerö transporterade NN1 bomben tillsammans med en annan person, R.B. R.B. har genom att vara chaufför gjort sig skyldig till medhjälp till grov allmänfarlig ödeläggelse och döms för bl.a. det till fängelse i sex år och fyra månader. Däremot har tingsrätten ansett att det inte är bevisat att R.B. haft uppsåt till att någon skulle kunna komma att avlida. Han har därför frikänts från medhjälp till mord och medhjälp till försök till mord.

Tingsrätten har kommit fram till att en och samma person tillhandahöll alla tre bomberna som användes vid sprängdåden, T.M. Han döms nu för brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, grovt brott, och när det gäller händelserna i Linköping och Uppsala för medhjälp till grov allmänfarlig ödeläggelse. Genom denna dom döms T.M. även för bl.a. grovt vapenbrott och brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, grovt brott, för att han i ett annat sammanhang under oktober 2023 transporterade drygt 21 kg dynamit i en taxibil i Uppsala. Påföljden för T.M. har bestämts till fängelse i nio och ett halvt år.

Skuld – händelsen i Hässelby

Sammanfattning

Tingsrätten har inledningsvis kommit fram till att åklagaren inte har förmått bevisa att NN1, A.N., och – – – har tagit emot och transporterat Linköpingsbomben från Brandbergen till Järfälla. De ska därför frikännas från åtalet i den delen.

Däremot är det bevisat att T.M. har hanterat och överlämnat Hässelby­bomben till andra och att han därför ska dömas för brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, grovt brott, om än att han i den delen inte har insett risken för att bomben var avsedd att användas vid sprängdåd riktat mot ett flerfamiljshus eller att bomben skulle transporteras i bil i tätbefolkat område och på vältrafikerade vägar med sårbar infrastruktur eller att han skulle ha agerat likadant om han hade insett risken för det. Därefter har tingsrätten funnit det bevisat att NN1, A.N., NN2 och NN3 åkte med bomben till X-gatan i Hässelby. Omständigheterna kring den transporten har varit sådana att gärningen utgör brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, grovt brott.

När det gäller NN1 och A.N. har tingsrätten kommit fram till att de tillsammans och i samförstånd har transporterat bomben och åstadkommit explosionen på det sätt som åklagaren har påstått. De ska därför dömas för såväl brott mot lagen om lagen om brandfarliga och explosiva varor, grovt brott, som grov allmänfarlig ödeläggelse Den allmänfarliga ödeläggelsen omfattar även brottet mot lagen om brandfarliga och explosiva varor.

Genom explosionen har det uppstått konkret fara för att [tre målsägande] skulle dö. Beträffande [målsägande] och [målsägande] har sådan fara varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter. Tingsrätten har ansett att både NMN1 och A.N. har haft erforderligt uppsåt och att de därför ska dömas för fem fall av försök till mord mot dessa personer.

När det gäller T.M. har åklagaren inte lyckats bevisa vare sig att T.M. har varit medgärningsman eller haft uppsåt till att främja den allmänfarliga ödeläggelsen på sådant sätt att han ska betraktas som medhjälpare. Han ska därför frikännas från åtalet i den delen. Detsamma gäller med avseende på åtalet för försök till mord.

Skuld – händelsen i Linköping

Sammanfattning

I konsekvens med tingsrättens bedömning – – – har tingsrätten konstaterat att det inte är bevisat att T.M. har tagit emot en kastrull med explosiva varor m.m. Däremot har tingsrätten kommit fram till att han har framställt Linköpingsbomben och överlämnat den till andra och att han för detta ska dömas för brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, grovt brott.

Tingsrätten har vidare kommit fram till att även NN4, NN1 och A.N. ska dömas för brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, grovt brott, för sin respektive hantering av Linköpingsbomben.

Genom den presenterade utredningen är det bevisat utom rimligt tvivel att det var NN1 och A.N. som utförde sprängningen på Järdalavägen tillsammans. De ska därför dömas för grov allmänfarlig ödeläggelse. – – –.

Tingsrätten har kommit fram till att de brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor som NN1 och A.N. döms för ska anses ingå i den allmänfarliga ödeläggelsen.

T.M. döms för medhjälp till den grova allmänfarliga ödeläggelsen. Det brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor som han döms för ska på samma sätt som för NN1 och A.N. anses ingå i hans medhjälp till den allmänfarliga ödeläggelsen.

Tingsrätten har även kommit fram till att NN1 och A.N. genom sprängningen av Linköpingsbomben har gjort sig skyldiga till två fall av försök till mord. Däremot är det inte bevisat att T.M. har haft uppsåt till medhjälp till försök till mord. I den delen ska han därför frikännas.

Skuld – händelsen i Fullerö

Sammanfattning

Tingsrätten har inledningsvis kommit fram till att T.M. har hanterat och överlämnat Fulleröbomben till andra. För detta ska han dömas för brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, grovt brott.

Tingsrätten har också kommit fram till att NN1 och R.B. har hanterat Fulleröbomben tillsammans genom att bl.a. transportera den i bil till Uppsala. För detta ska de dömas för brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, grovt brott. När det gäller R.B. har tingsrätten kommit fram till att han har haft uppsåt till att han transporterade en bomb från det att bilen passerade Kvarnbolund.

NN1 respektive R.B. och T.M. ska vidare dömas för grov allmänfarlig ödeläggelse respektive medhjälp till grov allmänfarlig ödeläggelse för sprängningen i Fullerö. Tingsrätten har kommit fram till att brotten mot lagen om brandfarliga och explosiva varor ska anses ingå i den allmänfarliga ödeläggelsen respektive medhjälpen till samma brott.

Tingsrätten har även kommit fram till att NN1 har gjort sig skyldig till mord och fyra fall av försök till mord genom att detonera Fulleröbomben på Böljemolnsvägen. Däremot är det inte bevisat att R.B. och T.M. har haft uppsåt till medhjälp till dessa brott, varför de båda ska frikännas i de delarna.

Slutligen har tingsrätten ansett att det är bevisat att T.M. har stulit en kartong med tillhörigheter från sin granne. Han ska därför dömas för stöld.

Övriga skuldfrågor

R.B. skulle även dömas för rattfylleri och ringa narkotikabrott.

T.M. skulle vidare dömas för brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, grovt brott, avseende hantering av 21,32 kg dynamitsprängämne, sprängkapslar och krutstubintråd samt innehav och förvaring av en krutstubintråd. Åtalet för förberedelse till grov allmänfarlig ödeläggelse avseende hanteringen i denna del skulle ogillas. T.M. skulle även dömas för grovt vapenbrott, som avsåg innehav av en skarp fungerande 9 mm pistol, samt för ringa narkotikabrott.

Påföljder

A.N.

A.N. har gjort sig skyldig till försök till mord i sju fall och grov allmänfarlig ödeläggelse i två fall, som vart och ett innefattar brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, grovt brott. För dessa brott ska A.N. dömas till en gemensam påföljd.

A.N. har agerat tillsammans och i samförstånd med NN1 när det gäller såväl händelsen i Hässelby som i Linköping. Även om tingsrätten har kommit fram till att NN1 är den som har fått direktiv från anstiftarna genom sin telefon har båda deltagit aktivt i gärningarna. Tingsrätten anser därför att det inte finns skäl att göra någon skillnad mellan NN1 och A.N. avseende bedömningen av gärningarnas straffvärden i sig.

När det gäller de gärningar som avser försök till mord konstaterar tingsrätten sålunda, liksom beträffande NN1, att gärningen i Hässelby har ett straffvärde som motsvarar fängelse i omkring elva till tolv år och att straffvärdet för gärningen i Linköping motsvarar fängelse i omkring tio år. På motsvarande sätt uppgår straffvärdet för vart och ett av brotten grov allmänfarlig ödeläggelse – inklusive brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, grovt brott – till fängelse i omkring åtta år.

Med tillämpning av asperationsprincipen på mycket allvarlig brottslighet anser tingsrätten att den samlade brottslighetens straffvärde som utgångspunkt motsvarar fängelse i omkring 17 år.

Åklagarna har gjort gällande att det är försvårande vid bedömningen av straffvärdet att respektive brott har utgjort led i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt och föregåtts av särskild planering (jfr 29 kap. 2 § 6 BrB). Åklagarna har också i enlighet med 29 kap. 2 a § BrB påstått att det är synnerligen försvårande att brotten inneburit ett allvarligt angrepp på andras liv, hälsa och trygghet till person och att gärningarna har innefattat användning av sprängämnen på allmän plats och haft bakgrund i, eller varit ägnade att framkalla, en konflikt mellan grupper av personer i vilka skjutvapen eller sprängämne eller liknande ämne används.

A.N. har känt till de omständigheter under vilka brotten har begåtts, bl.a. att NN1 successivt har tagit order från uppdragsgivare att utföra vissa uppgifter. A.N. har tillsammans med NN1 deltagit i utförandet av sprängdåden. De har blivit upphämtade och åkt runt i Stockholm med omnejd i en bil tillsammans med två unga personer som de inte har känt till sedan tidigare, varav den ena har varit förare av bilen. A.N. och NN1 har hämtat upp eller tagit emot bomber vid två tillfällen inom loppet av mindre än tolv timmar. För tingsrätten är det uteslutet att A.N. inte skulle ha insett att hans handlande utgjort led i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt och föregåtts av särskild planering på det sätt som åklagarna har påstått, vilket ska beaktas som försvårande vid bedömningen av straffvärdet.

När det gäller tillämpningen av 29 kap. 2 a § BrB konstaterar tingsrätten att de brott som A.N. har gjort sig skyldig till har inneburit ett allvarligt angrepp på andras liv, hälsa och trygghet till person. Bestämmelsen är tillämplig på de allmänfarliga ödeläggelserna genom att gärningarna har varit riktade mot specifika personer (jfr prop. 2022/23:53 s. 73). Eftersom brotten inte har begåtts på allmän plats utan i flerfamiljshus kan straffvärdet inte höjas på den grunden. Däremot har brotten utan tvekan haft bakgrund i eller varit ägnade att framkalla en konflikt mellan grupper av personer i vilken skjutvapen eller sprängämne eller liknande ämne används. Utredningen visar att gärningarna utgjort led i konflikten mellan olika grupperingar som uppstått inom Foxtrotnätverket där skjutvapen och sprängämnen används.

När det därefter gäller frågan om A.N. har haft uppsåt till de i föregående stycke nämnda omständigheterna krävs det att han har haft kännedom om dem. Konflikten inom Foxtrotnätverket var allmänt känd vid tidpunkten för gärningarna. Det är för tingsrätten uteslutet att A.N. inte skulle ha insett att det i vart fall funnits en risk för att de bombdåd som han valt att delta i har utgjort led i nämnda konflikt. Det är vidare uteslutet att full vetskap om nämnda förhållanden skulle ha avhållit honom från att delta. Alltså har han haft sådant uppsåt som krävs. Eftersom utredningen visar att placeringen av bomberna i de båda flerfamiljshusen inte har skett slumpmässigt har det funnits uppsåt även till att gärningarna har varit riktade mot specifika personer.

Även den straffvärdeskärpande bestämmelsen i 29 kap. 2 a § BrB ska därmed tillämpas gentemot A.N. och den ska tillämpas som tillägg till de försvårande omständigheter som avses i 2 § 6 i samma kapitel (se a. prop. s. 152). Frågan är då hur mycket straffvärdet bör höjas.

Höjningen av straffvärdet enligt 29 kap. 2 a § BrB ska generellt sett vara kraftigare än enligt 2 § eftersom de omständigheter som omfattas av
2 a § ska anses synnerligen försvårande. En procentuellt högre straffskärpning kan bli aktuell vid lägre straffnivåer än vid högre. (Se a. prop. s. 74 och 152.) Det saknas närmare vägledning än så i motiven eller i refererad praxis om hur höjningen ska beräknas. Tingsrätten anser att det samlade straffvärdet till följd av de försvårande och synnerligen försvårande omständigheterna ska höjas med tre år.

Det anförda innebär att det samlade straffvärdet för den brottslighet som A.N. döms för når upp till en sådan nivå att någon annan påföljd än fängelse på livstid inte kan komma i fråga.

Därmed finns det inte utrymme för att vid straffmätningen beakta den omständigheten att A.N. har varit häktad med restriktioner i elva månader.

A.N. ska sammanfattningsvis dömas till en ny påföljd vilken ska bestämmas till fängelse på livstid.

R.B.

R.B. döms genom denna dom för medhjälp till grov allmänfarlig ödeläggelse, som även innefattar brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, grovt brott. Vidare döms han för rattfylleri och ringa narkotikabrott. För dessa brott ska R.B. dömas till en gemensam påföljd.

Tingsrätten har i avsnittet om påföljden för NN1 gjort bedömningen att den grova allmänfarliga ödeläggelsen i Uppsala, inklusive brottet mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, grovt brott, har ett straffvärde som motsvarar fängelse i omkring åtta år. Eftersom R.B. inte har medverkat till brottet i samma utsträckning som NN1 bedöms straffvärdet för hans medverkan uppgå till fängelse i omkring sex år.

Rattfylleriet och det ringa narkotikabrottet påverkar inte det samlade straffvärdet nämnvärt, varför även detta med tillämpning av asperationsprincipen på mycket allvarlig brottslighet som utgångspunkt uppgår till omkring sex års fängelse.

Åklagaren har även beträffande R.B. gjort gällande att det är försvårande vid bedömningen av straffvärdet att medhjälpen till grov allmänfarlig ödeläggelse har utgjort led i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt och föregåtts av särskild planering (jfr 29 kap. 2 § 6 BrB). Åklagaren har också i enlighet med 29 kap. 2 a § BrB påstått att det är synnerligen försvårande att brottet inneburit ett allvarligt angrepp på andras liv, hälsa och trygghet till person och att gärningen har innefattat användning av sprängämnen på allmän plats och haft bakgrund i, eller varit ägnat att framkalla, en konflikt mellan grupper av personer i vilka skjutvapen eller sprängämne eller liknande ämne används.

R.B. har känt till de omständigheter under vilka brotten har begåtts. Han har sålunda bl.a. avstått från att ta med sig sin telefon samt ställt sig själv och en bil till förfogande för att begå brott. Han har under färden fått nya direktiv om färdväg och om att göra sig av med en kartong. Först i ett sent skede har slutdestinationen stått klar för såväl NN1 som honom. Det är därför uteslutet att R.B. inte skulle ha insett att hans handlande utgjort led i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt och föregåtts av särskild planering på det sätt som åklagaren har påstått, vilket ska beaktas som försvårande vid bedömningen av straffvärdet.

När det gäller tillämpningen av 29 kap. 2 a § BrB konstaterar tingsrätten att den medverkan som R.B. har gjort sig skyldig till har inneburit ett allvarligt angrepp på andras liv, hälsa och trygghet till person. Bestämmelsen är i sig tillämplig på medhjälp till brott och objektivt sett på den aktuella allmänfarliga ödeläggelsen genom att gärningen har varit riktad mot specifika personer (jfr prop. 2022/23:53 s. 73). Inte heller i det här fallet har emellertid brottet begåtts på allmän plats (jfr avsnittet om påföljden för A.N.). Däremot har brottet utan tvekan haft bakgrund i eller varit ägnat att framkalla en konflikt mellan grupper av personer i vilken skjutvapen eller sprängämne eller liknande ämne används. Utredningen har visat att gärningen utgjort led i konflikten mellan olika grupperingar som uppstått inom Foxtrot-nätverket där skjutvapen och sprängämnen används.

När det gäller frågan om R.B. har haft kännedom om de i föregående stycke nämnda omständigheterna krävs det bl.a. att han har haft uppsåt till att den allmänfarliga ödeläggelsen har varit riktad mot specifika personer. Utredningen visar inte att R.B., när NN1 lämnade bilen, hade kunskap om exakt var bomben skulle placeras eller att den var riktad mot familjen [X]. Under dessa förhållanden är det inte bevisat att R.B. har haft det uppsåt som krävs för att den straffvärdehöjande bestämmelsen i 29 kap. 2 a § BrB ska kunna tillämpas.

Med beaktande av de ovan redovisade försvårande omständigheterna enligt 29 kap. 2 § 6 BrB anser tingsrätten att det samlade straffvärdet uppgår till fängelse i sex och ett halvt år.

Med hänsyn till straffvärdet kan någon annan påföljd än fängelse inte komma i fråga.

Vid straffmätningen ska tingsrätten beakta den omständigheten att R.B. har varit häktad med restriktioner i drygt ett år.

Sammanfattningsvis gör tingsrätten bedömningen att R.B. ska dömas till en ny påföljd vilken ska bestämmas till fängelse i sex år och fyra månader.

T.M.

T.M. döms genom denna dom för två fall av medhjälp till grov allmänfarlig ödeläggelse, vilka även innefattar brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, grovt brott. Därutöver döms han för ytterligare två fall av brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, grovt brott, och för grovt vapenbrott. Vidare döms han för stöld och ringa narkotikabrott. För dessa brott ska T.M. dömas till en gemensam påföljd.

Tingsrätten har i avsnittet om påföljden för NN1 gjort bedömningen att de grova allmänfarliga ödeläggelserna i Linköping och Uppsala, inklusive brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, grovt brott, vardera har straffvärden som motsvarar fängelse i omkring åtta år. Eftersom T.M. inte har medverkat till utförandet av brotten på det sätt som gärningsmännen har gjort, bedöms straffvärdet för hans medverkan till var och en av dessa grova allmänna ödeläggelser, inklusive brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, uppgå till fängelse i omkring sex år.

När det därefter gäller de två separata brotten mot lagen om brandfarliga och explosiva varor var det för grovt sådant brott vid tiden för gärningarna föreskrivet fängelse i lägst två och högst fem år. Detsamma gäller för grovt vapenbrott.

I det första separata fallet döms T.M. för att ha hanterat den bomb som har använts vid sprängdådet i Hässelby. Detta brott är mycket allvarligt, vilket framgår av tingsrättens bedömning i skuldfrågan. Omständigheterna är så försvårande att det finns skäl att låta dem påverka inte bara rubriceringen, dvs. att brottet är grovt, utan även straffvärdet. Hanteringen har avsett en s.k. kastrullbomb med ca 13 kg dynamitsprängämne och detta har skett av T.M. i ett flerfamiljshus. Tingsrätten gör därför bedömningen att straffvärdet för detta brott uppgår till fängelse i omkring fyra år.

När det gäller det andra separata brottet döms T.M. för att ha mottagit, innehaft och transporterat explosiva varor – bl.a. drygt 21 kg dynamitsprängämne – inom tätbefolkat område i Uppsala. Omständigheterna är så försvårande även i det här fallet att det finns skäl att låta dem påverka inte bara rubriceringen, dvs. att brottet är grovt, utan även straffvärdet. Gärningen avser å ena sidan inte hantering av en tillverkad bomb, men å andra sidan handlar det om en större mängd dynamitsprängämne än i det nyss beskrivna första separata fallet. Tingsrätten anser därför att även den här gärningen har ett straffvärde som motsvarar fängelse i omkring fyra år.

Straffvärdet för det grova vapenbrottet uppgår till fängelse mellan två och tre år.

T.M. var 19 år när han begick brotten. Har någon begått brott innan han har fyllt tjugoett år, ska hans ungdom som huvudregel beaktas särskilt vid straffmätningen. Detta gäller emellertid inte om brottets straffvärde uppgår till fängelse i ett år eller mer. Den reduktion av straffvärdet som ska göras på grund av T.M:s ungdom gäller därför endast stölden och det ringa narkotikabrottet.

Med tillämpning av asperationsprincipen på mycket allvarlig brottslighet anser tingsrätten att den samlade brottslighetens straffvärde som utgångspunkt motsvarar fängelse i drygt nio år.

Åklagarna har även beträffande T.M. gjort gällande att det är försvårande vid bedömningen av straffvärdet att respektive brott har utgjort led i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt och föregåtts av särskild planering (jfr 29 kap. 2 § 6 BrB). Åklagarna har också, med avseende på de två fallen av medhjälp till grov allmänfarlig ödeläggelse, i enlighet med 29 kap. 2 a § BrB påstått att det är synnerligen försvårande att respektive brott inneburit ett allvarligt angrepp på andras liv, hälsa och trygghet till person och att gärningen har innefattat användning av sprängämnen på allmän plats och haft bakgrund i, eller varit ägnat att framkalla, en konflikt mellan grupper av personer i vilka skjutvapen eller sprängämne eller liknande ämne används.

T.M. har känt till de omständigheter under vilka brotten har begåtts, bl.a. att han har tagit order från uppdragsgivare att utföra vissa uppgifter för att därefter i flera av fallen lämna vidare en bomb till en annan person. För tingsrätten är det uppenbart att han har haft uppsåt till att hans handlande utgjort led i en brottslighet som utövats på det sätt som åklagarna har påstått, vilket ska beaktas som försvårande vid bedömningen av straffvärdet.

När det gäller tillämpningen av 29 kap. 2 a § BrB konstaterar tingsrätten att den medverkan som T.M. har gjort sig skyldig till har inneburit ett allvarligt angrepp på andras liv, hälsa och trygghet till person. Bestämmelsen är i sig tillämplig på medhjälp till brott och objektivt sett på de aktuella allmänfarliga ödeläggelserna genom att gärningarna har varit riktade mot specifika personer (jfr prop. 2022/23:53 s. 73). Inte heller i det här fallet har emellertid brotten begåtts på allmän plats (jfr avsnittet om påföljden för A.N.). Däremot har brotten utan tvekan haft bakgrund i eller varit ägnade att framkalla en konflikt mellan grupper av personer i vilken skjutvapen eller sprängämne eller liknande ämne används. Utredningen har visat att gärningarna utgjort led i konflikten mellan olika grupperingar som uppstått inom Foxtrotnätverket där skjutvapen och sprängämnen används.

När det gäller frågan om T.M. har haft kännedom om de i föregående stycke nämnda omständigheterna krävs det bl.a. att han har haft uppsåt till att de allmänfarliga ödeläggelserna har varit riktade mot specifika personer. Utredningen visar inte att T.M., när han lämnade ifrån sig bomberna, hade kunskap om exakt var bomberna skulle placeras eller att de var riktade mot familjen [X] respektive familjen [Y]. Under dessa förhållanden är det inte bevisat att T.M. har haft det uppsåt som krävs för att den straffvärdehöjande bestämmelsen i 29 kap. 2 a § BrB ska kunna tillämpas.

Med beaktande av de ovan redovisade försvårande omständigheterna enligt 29 kap. 2 § 6 BrB anser tingsrätten att det samlade straffvärdet uppgår till fängelse i mellan nio och ett halvt och tio år.

Vid straffmätningen ska tingsrätten beakta den omständigheten att T.M. har varit häktad med restriktioner i drygt ett år.

Sammanfattningsvis gör tingsrätten bedömningen att T.M. ska dömas till en ny påföljd vilken ska bestämmas till fängelse i nio och ett halvt år. Tidigare utdömd skyddstillsyn ska undanröjas.

Domslut

Tingsrätten dömde A.N. för försök till mord i 7 fall samt grov allmänfarlig ödeläggelse i 2 fall. Han frikändes från åtal för brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, grovt brott, i 1 fall. Brott mot sistnämnda lag ansågs i 2 fall ingå i brottet grov allmänfarlig ödeläggelse. Påföljden för A.N. bestämdes till fängelse på livstid.

Tingsrätten dömde R.B. för medhjälp till grov allmänfarlig ödeläggelse, rattfylleri och ringa narkotikabrott. Han frikändes från åtal för mord och försök till mord. Brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor ansågs ingå i brottet medhjälp till grov allmänfarlig ödeläggelse. Påföljden för R.B. bestämdes till fängelse 6 år 4 månader.

Tingsrätten dömde T.M. för brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, grovt brott, i 2 fall, grovt vapenbrott, medhjälp till grov allmänfarlig ödeläggelse i 2 fall, ringa narkotikabrott och stöld. Han frikändes från åtal för mord, försök till mord vid 3 tillfällen, förberedelse till grov allmänfarlig ödeläggelse och allmänfarlig ödeläggelse. Brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor ansågs ingå i brottet medhjälp till grov allmänfarlig ödeläggelse i 2 fall. Tidigare utdömd skyddstillsyn undanröjdes och påföljden bestämdes till fängelse 9 år 6 månader.

A.N., R.B. och T.M. förpliktades även att betala skadestånd till målsägandena.

Chefsrådmannen Maria Hallqvist och rådmannen Karin Lambertz var skiljaktiga beträffande frågan om T.M. gjort sig skyldig till 2 fall av grov allmänfarlig ödeläggelse eller medhjälp till de brotten och ansåg på anförda skäl att T.M. skulle frikännas i dessa delar.

Nämndemännen Birgitta Persson, Ronny Holmberg och Erkki Pitkänen var skiljaktiga i frågan om R.B. gjort sig skyldig till medhjälp till mord och medhjälp till försök till mord och ansåg på anförda skäl att R.B. skulle dömas även för dessa brott.

Hovrätten (hovrättsråden Susanne Sundberg och Therese Linderoth, referent, tf. hovrättsassessorn Lars Edstedt samt två nämndemän) meddelade dom den 14 april 2025.

Hovrättens domskäl

Hovrätten gjorde en annan bedömning än tingsrätten såvitt avsåg kretsen av målsägande för åtal för försök till mord och ansåg att även medlemmarna i de två familjer som, på grund av hotbilden, hade flytt sina hem vid tidpunkten för sprängningarna hade varit utsatta för mordförsök, vars fara för fullbordan varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter. Hovrätten dömde med anledning av det A.N. för ytterligare sex fall av försök till mord. I övrigt gjorde hovrätten samma bedömningar son tingsrätten i frågan om A.N:s, T.M:s och R.B:s skuld.

I påföljdsfrågan anförde hovrätten bl.a. följande.

Förutsättningarna för påföljdsbestämningen i målet

När domstolen bedömer ett brotts straffvärde ska enligt 29 kap. 1 § andra stycket BrB hänsyn tas till den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon haft. Det ska särskilt beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. Straffvärdet ska höjas om det föreligger försvårande eller synnerligen försvårande omständigheter (se 29 kap. 2 och 2 a §§) och sänkas om det föreligger förmildrande omständigheter (29 kap. 3 §). Den nu angivna bedömningen ska göras för varje brott, varefter de olika brottens straffvärden ska vägas samman så att domstolen kan ge en gemensam påföljd för alla brott som den tilltalade döms för (30 kap. 3 §). När sammanvägningen är gjord ska domstolen kontrollera att påföljden utgör en adekvat och proportionerlig reaktion på brottsligheten. Det kan också finnas omständigheter som inte är hänförliga till själva brottet utan till gärningsmannens person eller omständigheter som inträffat efter brottets avslutande, som kan medföra att en lindrigare påföljd väljs eller att fängelsestraffets längd sätts ned (29 kap. 5 och 5 a §§). Om den tilltalade har återfallit i brott, kan detta i stället skärpa påföljden (29 kap. 4 §).

När domstolen ska bestämma påföljd för flera brott ska domstolen först fastställa straffvärdet för den samlade brottsligheten. Domstolen ska då tillämpa den s.k. asperationsprincipen. Den innebär att det brott som har det högsta straffvärdet får bilda utgångspunkt och till detta läggs en del av straffvärdet av de andra brotten. I litteraturen beskrivs olika modeller för hur denna sammanläggning av straffvärden kan göras (se bl.a. Borgeke & Forsgren, Att bestämma påföljd för brott, 4 uppl. 2021, avsnitt 3.4 och Ulväng, Påföljdskonkurrens – problem och principer, 2005, avsnitt 4.3). I Borgeke & Forsgren förespråkas en modell med tre olika tabeller som utgår från hur högt straffvärdet för det svåraste brottet är. Utgångspunkten i samtliga tabeller är hela straffvärdet för det svåraste brottet, men reduceringen av straffvärdet av de andra brotten är större ju högre straffvärdet för det svåraste brottet är. Om det svåraste brottet har ett straffvärde som motsvarar fängelse i mer än ett och ett halvt år, ska straffvärdet för det näst svåraste brottet reduceras till en tredjedel av dess egentliga straffvärde. Modellen används frekvent av underrätterna, men det finns inga klara uttalanden från HD om att den ska tillämpas. Tabellerna har ibland kritiserats som för milda eftersom de inte tar hänsyn till allvaret i de brott som följer på det allvarligaste, vilket enligt kritikerna ger en för stor reducering av fängelsestraffets längd för de som begått flera mycket allvarliga brott. I betänkandet Skärpta straff för flerfaldig brottslighet, SOU 2023:1, utreddes möjligheten till straffskärpningar, men betänkandet ledde inte till någon ny lagstiftning. I stället tillsattes en ny utredning, Straffreformutredningen, dir. 2023:115 och 2023:181, med uppgiften att göra en översyn av straffskalorna och åstadkomma ett reformerat och mer rättvist påföljdssystem. Uppdraget ska redovisas den 30 maj i år.

När samma handlande täcker flera olika straffstadganden eller det ena brottet ingår som ett led i det andra kan domstolen inte alltid utgå från de modeller som normalt används för att fastställa den samlade brottslighetens straffvärde. En användning av asperationsprincipens vanliga modeller skulle då kunna leda till att straffet blir för strängt (se SOU 2023:1 s. 137). I ”Rydaholmsfallet” NJA 2012 s. 79 hade den tilltalade gjort sig skyldig till olovligt brukande, grovt rattfylleri, olovlig körning, grovt brott, grov vårdslöshet i trafik, vållande till annans död, grovt brott, och narkotikabrott, ringa brott. Brotten hade begåtts genom en och samma körning. HD uttalade att den tilltalade skulle dömas för alla brotten i konkurrens även om de hade flera gemensamma moment. De gemensamma straffvärdepåverkande omständigheterna kunde däremot inte ges fullt genomslag vid bestämmandet av straffvärdet av vart och ett av brotten när den samlade brottslighetens straffvärde skulle bedömas. Liknande resonemang har förts i exempelvis ”Människorovet” NJA 2019 s. 553 och ”GPS-puckarna” NJA 2020 s. 703. Enligt uttalanden i ”Fiske­kniven” NJA 2021 s. 139 får vid brottskonkurrens det relativa straffvärdet av varje brott, brottens skyddsintressen och relationen mellan brotten betydelse vid straffmätningen.

De brott de tilltalade döms för har sin grund i samma handling, sprängningen, och brottens rekvisit och de omständigheter som gör brotten grova är till stor del sammanflätade. Redan i brottet allmänfarlig ödeläggelse ligger ett krav på att explosionen ska framkalla fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom. För det grova brottet ska det särskilt beaktas om gärningen inneburit fara för flera människor eller egendom av särskild betydelse eller annars varit av särskilt farlig eller allvarlig art. Sprängningarna har medfört olika grader av lidande för flera personer och omfattande skador på egendom. Vid den sista sprängningen har en person avlidit och vid varje sprängning har det funnits risk för att flera personer skulle avlida. Det har även funnits fara för ytterligare skador på person och egendom. Skyddsintressena för de olika brotten är inte helt överensstämmande, men likartade. För att undvika dubbelbestraffning med hänsyn till brottens tydliga samband kommer hovrätten att vid straffvärdebedömningen först ge samlade straffvärden för de brott som hör till respektive sprängning och även ta hänsyn till de försvårande och synnerligen försvårande omständigheterna för varje händelse för sig. Därefter sammanväger hovrätten, för de tilltalade som döms för delaktighet i fler än en sprängning, straffvärdena för de olika händelserna.

Tingsrätten har ansett att sprängningarna inte har skett på allmän plats och att bestämmelsen om synnerligen försvårande omständigheter i 29 kap. 2 a § 1 BrB därför inte är tillämplig. Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning. Tingsrätten har vidare ansett att regeln om synnerligen försvårande omständigheter i 29 kap. 2 a § 2 BrB inte är tillämplig för de tilltalade som inte har känt till att bomberna var riktade mot specifika personer. Enligt förarbetena omfattar paragrafens tillämpningsområde brott mot en obestämd krets människor, exempelvis allmänfarlig ödeläggelse, när gärningen i det enskilda fallet riktats mot en eller flera personer. I övriga fall beaktas den skada och fara som gärningen innebär i tillräcklig utsträckning redan vid bedömningen av det brottets straffvärde. (Prop. 2022/23:53 s. 73.) De rekvisit i paragrafen som är aktuella i målet är att brotten inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person och dessutom haft bakgrund i eller varit ägnade att framkalla en konflikt mellan grupper av personer i vilken skjutvapen eller sprängämne eller annat liknande ämne används. De rekvisiten blir inte aktuella på samma sätt om man spränger en bomb på allmän plats utan någon speciell måltavla. Enligt hovrättens bedömning innebär skrivningen i förarbetena inte att det för tillämpning av bestämmelsen krävs vetskap om exakt vilken person som gärningen är riktad mot. För att kravet på uppsåt ska vara uppfyllt är det tillräckligt att veta att handlingen inte riktas mot vem som helst och att gärningen är begången i ett sådant sammanhang som beskrivs i bestämmelsen.

Följande omständigheter av betydelse för straffvärdebedömningen är gemensamma för de tilltalade. Brottsligheten är med hänsyn till de skador på person och egendom som har uppstått och som skulle ha kunnat uppstå synnerligen allvarlig. Både mordförsök och grov allmänfarlig ödeläggelse är sådana brott som i särskilt allvarliga fall kan ge livstids fängelse. De tilltalade kände också till bombernas storlek och att sprängningarna utgjorde en del i den våldsamma konflikten med Foxtrot. Emellertid har de tilltalade som döms för mord respektive mordförsök endast haft likgiltighetsuppsåt till omständigheten att någon kunde dö. De tilltalade har inte heller deltagit i planeringen av brotten, utan agerat som uppdragstagare.

Påföljden för A.N.

Tingsrätten har bestämt påföljden för A.N. till livstids fängelse. Hovrätten delar tingsrättens bedömning att det inte finns någon anledning att göra skillnad i straffvärdehänseende mellan A.N:s och NN1:s delaktighet i sprängningarna i Hässelby och Linköping. A.N. ska dömas som medgärningsman för grov allmänfarlig ödeläggelse (inklusive brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor grovt brott) i två fall. Sprängningen i Hässelby omfattar även fem försök till mord där det funnits konkret fara för brottets fullbordan beträffande tre personer. Sprängningen i Linköping omfattar åtta försök till mord där det funnits konkret fara för två personers liv.

Hovrätten finner inte anledning att särskilja händelserna i straffvärdehänseende. Faran för ödeläggelse har varit lika stor. Enligt hovrättens bedömning har brottsligheten vid var och en av sprängningarna ett samlat straffvärde på fängelse i 12 år (jfr Göta hovrätts dom den 23 oktober 2024 i mål nr B 3812-24). I likhet med tingsrätten anser hovrätten att det finns förutsättningar att skärpa straffvärdet med hänsyn till både den försvårande omständigheten att brotten utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt och föregåtts av särskild planering (29 kap. 2 § 6 BrB) och den synnerligen försvårande omständigheten att brotten inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person och dessutom haft sin bakgrund i eller varit ägnade att framkalla en konflikt mellan grupper av personer i vilken skjutvapen eller sprängämne eller annat liknande ämne används (29 kap. 2 a § 2 BrB). Hovrätten anser att dessa omständigheter medför ett samlat straffvärde på 14 års fängelse för vardera händelsen. Med hänsyn till den asperation som enligt nuvarande praxis görs när straffet för flera brott vägs samman, hamnar det samlade straffvärdet på fängelse i ungefär 18 år och 7 månader. När hänsyn har tagits till A.N:s tid i häkte med restriktioner blir straffmätningsvärdet 18 år och 5 månader, dvs. strax över det längsta tidsbestämda straff som går att döma ut. Om ett längre straff än 18 års fängelse bör dömas ut, finns endast livstids fängelse som alternativ.

Livstids fängelse har en särställning som påföljd. Lagstiftaren har som skäl för livstids fängelse för mord i 3 kap. 1 § BrB angett att det särskilt ska beaktas om gärningen föregåtts av noggrann planering, präglats av särskild förslagenhet, syftat till att främja eller dölja annan brottslighet, inneburit svårt lidande för offret eller annars varit särskilt hänsynslös. Lagen hindrar inte att försöksbrott straffas med livstids fängelse, men vanligtvis brukar ofullbordade brott inte anses lika allvarliga som fullbordade och då inte heller ge lika långa straff. Hittills har, enligt vad hovrätten erfarit, livstids fängelse endast getts för försök till mord som har inneburit ett påtagligt lidande för offret och där gärningsmannen har haft ett avsiktsuppsåt till offrets död och gjort allt han kunnat för att offret skulle dö (jfr Svea hovrätts dom den 30 december 2022 i mål nr B 12411-22). Inte heller avseende grov allmänfarlig ödeläggelse har hovrätten funnit något jämförbart avgörande som har lett till livstids fängelse.

I detta sammanhang finns inte anledning att ta hänsyn till möjligheten till omvandling av livstids fängelse till ett tidsbestämt straff (jfr ”Mordet i Hagalund”, HD:s dom den 25 mars 2025 i mål nr B 6596-24 p. 39*).

Påföljdsbestämningen för mord har varit under utveckling under de senaste dryga tio åren. I den senaste propositionen som lett till lagändring hänvisar lagstiftaren i flera avseenden till tidigare förarbeten. Angående bedömningen av flerfaldig brottslighet ges följande vägledning i de aktuella förarbetena.

”Därutöver kan det förhållandet att det rör sig om återfall eller flerfaldig brottslighet innebära att påföljden bör bli ett livstidsstraff. Det måste alltid göras en helhetsbedömning av samtliga omständigheter som är relevanta för straffmätningen i det enskilda fallet. Det ska också beaktas att dessa kan föreligga i olika grad. Att det ska göras en helhetsbedömning av alla omständigheter innebär naturligtvis samtidigt att straffmätningen kan resultera i ett tidsbestämt straff, trots att det finns faktorer som talar för ett livstidsstraff. Så kan t.ex. vara fallet om det samtidigt finns förmildrande omständigheter av viss styrka (för en exemplifierande uppräkning, jfr prop. 2008/09:118 s. 43). Saknas det omständigheter som talar för livstids fängelse, ska ett tidsbestämt straff dömas ut. Det gäller oavsett om det finns några förmildrande omständigheter eller inte.” (Prop. 2018/19:138 s. 28 f.)

Den omständigheten att mordförsöken har begåtts genom sprängning i trapphus till flerfamiljsbostadshus under kvälls- och morgontider när många människor kan förväntas vara hemma eller på väg till eller från hemmet, tillsammans med den omständigheten att det sammanlagda straffvärdet något överstiger fängelse i 18 år, talar för att A.N. ska dömas till livstids fängelse. Mot livstids fängelse talar att han endast har haft likgiltighetsuppsåt till omständigheten att någon kunde dö. Han har inte heller deltagit i planeringen av brotten eller varit drivande i brotten på annat sätt än som uppdragstagare. Det sammanlagda straffvärdet ligger precis över 18-årsgränsen och det saknas tydliga uttalanden i förarbeten eller avgöranden av HD som talar för att de omständigheterna är tillräckliga för den högsta straffnivån som finns i Sverige. Tvärtom påpekar man i förarbetena till 29 kap. 2 a § BrB att den synnerligen försvårande omständigheten inte ska medföra att den högsta gränsen för tidsbestämda straff förflyttas uppåt eftersom det skulle påverka relationen mellan tidsbestämda straff och livstidsstraff och därför kräva omfattande överväganden (prop. 2022/23:53 s. 77). Det uttalandet stödjer resonemanget att det även för de riktigt allvarliga brotten krävs särskilda omständigheter för att nå över tröskeln för livstidsstraff och att domstolar bör vara restriktiva med att välja livstids fängelse som påföljd enbart av den anledningen att ett sammantaget straffvärde bedöms ligga strax över 18 års fängelse. Hovrätten anser sammantaget att omständigheterna i målet inte är tillräckliga för att fastställa tingsrättens påföljd för A.N. och bestämmer i stället påföljden till fängelse i 18 år. Tingsrättens dom ska ändras i denna del.

Påföljden för T.M.

Hovrätten dömer T.M. för samma brott som tingsrätten, dvs. medhjälp till grov allmänfarlig ödeläggelse i två fall (inklusive grovt brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor), två ytterligare grova brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, grovt vapenbrott, stöld och ringa narkotikabrott. Hovrätten anser emellertid att han som bombtillverkare har haft stor betydelse för sprängningarna och att det bör påverka hans straff i skärpande riktning.

T.M. har dessutom haft uppsåt till den försvårande omständigheten. När det gäller frågan om han har haft uppsåt även till den synnerligen försvårande omständigheten i 29 kap. 2 a § BrB, visar utredningen att han känt till att sprängningarna inte riktats mot vem som helst och att de är begångna i ett sådant sammanhang som beskrivs i den aktuella bestämmelsen. Han har därför haft uppsåt även till denna omständighet.

Utgångspunkten för straffvärdet när det gäller hans medhjälp till grov allmänfarlig ödeläggelse (inklusive grovt brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor) är enligt hovrättens bedömning åtta års fängelse. Det samlade straffvärdet för de gärningar han döms för uppgår till fängelse i tolv år, vilket efter hänsynstagande till hans häktestid med restriktioner ska bestämmas till fängelse i elva år och tio månader. Hovrätten instämmer i tingsrättens ställningstaganden till tidigare brottslighet.

Tingsrättens dom ska ändras i enlighet med detta.

Påföljden för R.B.

Tingsrätten har dömt R.B. för medhjälp till grov allmänfarlig ödeläggelse till fängelse i sex år och fyra månader. Hovrätten ändrar inte tingsrättens dom i fråga om skuld. När det gäller påföljden anser hovrätten emellertid att straffvärdet för gärningen är högre än vad tingsrätten har kommit fram till. Han har, som tingsrätten funnit, haft uppsåt till den försvårande omständigheten att det rört sig om brott som utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt och föregåtts av särskild planering. Hans intensiva sökningar på Internet och koppling till uppdragsgivarna genom chattar samt att han som chaufför har känt till att målet för resan och platsen för sprängningen var ett bostadsområde, innebär emellertid också att det är visat att han har haft uppsåt till att måltavlorna för sprängningarna var personer som hade koppling till Foxtrot, vilket hovrätten ovan förklarat är tillräckligt för uppsåt till den synnerligen försvårande omständigheten enligt 29 kap. 2 a § BrB. Straffvärdet motsvarar med hänsyn till detta fängelse i åtta år. Efter reduktion för den tid R.B. varit häktad med restriktioner ska påföljden bestämmas till fängelse i sju år och tio månader. Tingsrättens dom ska ändras i enlighet med detta.

Hovrätten ändrade tingsrättens dom även i vissa avseenden vad gällde det skadestånd som A.N., T.M. och R.B. skulle betala.

Domslut

Hovrätten ändrade tingsrättens dom beträffande A.N. på så sätt att hovrätten dömde A.N. för försök till mord vid ytterligare 6 tillfällen samt bestämde påföljden till fängelse 18 år.

Hovrätten ändrar tingsrättens dom beträffande T.M. på så sätt att hovrätten bestämde fängelsestraffets längd till 11 år 10 månader.

Hovrätten ändrade tingsrättens dom beträffande R.B. på så sätt att hovrätten bestämde fängelsestraffets längd till 7 år 10 månader.

Tingsrättens dom ändrades även i vissa delar beträffande skadestånd.