Mordet i Hagalund (NJA 2025 s. 233)

Sökord Brottspåföljd · Livstids fängelse · Mord · Unga lagöverträdare · Ungdomsreduktion

När en omyndig ung lagöverträdare döms för brott med ett straffvärde motsvarande livstids fängelse bör ungdomsreduktionen beräknas med utgångspunkt i ett fängelsestraff om arton år. Det finns emellertid härutöver utrymme att i skärpande riktning ta hänsyn till omständigheterna vid brottet och till att personen döms för ytterligare allvarlig brottslighet.

Allmänna åklagare väckte åtal vid Solna tingsrätt mot bl.a. O.M. för mord enligt 3 kap. 1 § BrB samt mot O.M. för grovt vapenbrott enligt 9 kap. 1 a § första stycket vapenlagen (1996:67) i sin lydelse före 1 juli 2023 och för vållande till kroppsskada, grovt brott, enligt 3 kap. 8 § andra stycket BrB.

Åklagarna angav följande gärningsbeskrivningar.

[X], O.M., [Y] och [Z] har tillsammans och i samförstånd med andra okända gärningsmän dödat G.J. genom att skjuta honom med flera skott. Samtliga gärningsmän har deltagit i brottsplanen och organisationen kring mordet. [X] och O.M. har tillsammans och i samförstånd skjutit målsäganden. [Y] och [Z] har möjliggjort mordet genom att ha agerat spanare, deltagit i chattar, mottagit och agerat på order samt solidariserat sig med skyttarna. Det hände den 30 maj 2023 på Hagalundsgatan, Solna, Solna stad.

[X], O.M., [Y] och [Z] begick gärningen med uppsåt.

[Y] och [Z] har tillsammans och i samförstånd med andra okända gärningsmän främjat [X] och O.M. med råd och dåd vid mordet på G.J. genom att ha agerat spanare, deltagit i chattar, mottagit och agerat på order samt solidariserat sig med skyttarna. Det hände den 30 maj 2023 på Hagalundsgatan, Solna, Solna stad.

[Y] och [Z] begick gärningen med uppsåt.

O.M. har innehaft ett helautomatiskt automatvapen av typen Kalashnikov AK 47 i kaliber 7,62*39 med tillhörande magasin som innehöll i vart fall fyra skarpa patroner samt en patron i patronläge utan att ha rätt till det. Det var den 30 maj 2023 på Hagalundsgatan, Solna, Solna stad.

Brottet bör bedömas som grovt eftersom vapnets patronkapacitet är hög, har förmåga till helautomatisk eldgivning vilket ger vapnet en mycket hög eldhastighet och är av militär karaktär och därmed bör ses som ett skjutvapen av särskilt farlig beskaffenhet samt då vapnet innehafts i en miljö där det typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning.

O.M. begick gärningen med uppsåt.

O.M. har orsakat [X] omfattande sårskada på lillfingersidan av vänster handled med underliggande frakturer på flera handlovsben, nedre omfånget av strålbenet och armbågsbenet, avslitning av armbågsartären och den motoriska nerven till ring- och lillfingret samt sårskador på höger insida lår och två sårskador på övre omfånget av höger underben med underliggande fraktur på skenbenets övre del och skador på blodkärl, genom att skjuta honom. Det hände den 30 maj 2023 på Hagalundsgatan, Solna, Solna stad.

O.M. begick gärningen av oaktsamhet. Oaktsamheten bestod i att O.M. hanterat ett automatvapen på platsen som han varken haft kontroll över eller erforderlig kunskap om.

Brottet bör bedömas som grovt eftersom gärningen innefattat ett automatvapen och ett medvetet risktagande av allvarligt slag.

Dödsboet efter G.J. begärde att bl.a. O.M. skulle betala skadestånd med 56 500 kr jämte ränta.

O.M. förnekade att han hade gjort sig skyldig till de åtalade gärningarna. Han motsatte sig i enlighet med sin inställning i skuldfrågan att han skulle vara skadeståndsskyldig mot G.J:s dödsbo. För det fall han skulle dömas för mord godtog han det begärda beloppet och sättet att beräkna ränta som rimligt i och för sig.

O.M. vidgick att han varit i Solna den 30 maj 2023. Han förnekade att han befunnit sig på brottsplatsen och uppgav att han hade till uppdrag att förse en person, som han uppfattade skulle utföra en misshandel, med svarta kläder. Han skulle vänta på en plats som han blev förevisad för att efter misshandeln ta hand om dessa kläder och kasta dessa.

O.M. vidgick att han den 30 maj 2023 har åkt med tunnelbana från tunnelbanestationen Näckrosen i Solna till tunnelbanestationen Sandsborg i Enskede och att det är han som kan iakttas på övervakningsfilmer från tunnelbanan. Han förnekade att han är gärningsman på det sätt som åklagarna har påstått.

Tingsrätten (rådmännen Ewa Lindbäck och Gudrun Persson Härneskog samt nämnd) anförde följande i dom den 17 maj 2024.

I brottmål är det åklagaren, och i förekommande fall även en målsägande som biträder åtalet, som har den fulla bevisbördan i skuldfrågan. – – –

För en fällande dom krävs att domstolen kommer fram till att det genom den utredning som har lagts fram i målet är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har begått den gärning som åklagaren påstår. Beviskravet innebär att det ska vara praktiskt taget uteslutet att det gått till på annat sätt än det åklagaren har påstått men också att utredningen ska vara så fullständig att det inte finns anledning att anta att ytterligare undersökning skulle ändra bedömningen. Det ska således inte finnas andra möjliga förklaringar till händelseförloppet. Om det i något avseende kvarstår osäkerhet sedan utredningen har lagts fram kan detta leda till att beviskravet inte är uppfyllt (se ”Balkongmålet” NJA 2015 s. 702 p. 28 och 29 samt ”Målsägandens ålder” NJA 2019 s. 347 p. 16).

När det gäller frågan om det kan finnas alternativa förklaringar är utgångspunkten att alla någorlunda rimliga alternativa förklaringar måste uteslutas för att domen ska bli fällande. En alternativ förklaring till det som åklagaren påstår måste dock framstå som praktiskt möjlig och det ska finnas anledning att räkna med den just i det fall som bevisprövningen avser. Betydelsen av en alternativ förklaring kan i det enskilda fallet vara beroende av hur stark den övriga utredningen till stöd för åtalet är (se ”Mordet vid busshållplatsen” (I) och ”Årsta torg” (II) NJA 2023 s. 29 p. 14 respektive p. 15).

Enligt 35 kap. l § RB ska rätten efter en samvetsgrann prövning av allt som har förekommit avgöra vad som är bevisat i målet. Domstolen får inte grunda sin dom på ett allmänt helhetsintryck av materialet, utan varje bevis ska värderas för sig och sedan läggas samman med övrig utredning i målet.

Bevisning brukar delas in i direkt och indirekt bevisning. Indirekt bevisning kallas också ofta för indiciebevisning. Med direkt bevisning avses bevis som är omedelbart kopplade till det som påstås i gärningsbeskrivningen. Ett vittne som anger att han eller hon har sett att det är just den tilltalade som har skjutit målsäganden är ett exempel på direkt bevisning. Vid indirekt bevisning eller indiciebevisning saknas motsvarande omedelbara samband mellan beviset och det som påstås i gärningsbeskrivningen. Det innebär att det som framgår av beviset kan vara riktigt utan att det har gått till på det sätt som påstås i gärningsbeskrivningen.

Det finns inte något krav på att åklagaren måste presentera direkt bevisning för att ett åtal ska kunna bifallas. Även i situationer där bevisningen uteslutande är indirekt kan det samlade värdet av bevisningen vara så starkt att det är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har gjort sig skyldig till den gärning som åklagaren påstår. (Se ovan nämnda rättsfall ”Mordet vid busshållplatsen” p. 21.)

Vid värderingen av bevisningen bör domstolen först värdera betydelsen och styrkan av varje enskilt bevis. Alla omständigheter som har betydelse för värderingen bör beaktas. Bedömningen av ett enskilt bevis behöver ofta ske i flera led. Därefter bör en sammanvägning av all den bevisning som parterna lagt fram göras för att kunna bedöma om åklagaren har presenterat så stark bevisning att det är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har begått den åtalade gärningen. Domstolen måste också pröva betydelsen av alternativa förklaringar (se ovan nämnda rättsfall ”Mordet vid busshållplatsen” p. 22 och 28).

Av 23 kap. 4 § BrB följer att det inte bara är den som har utfört gärningen som kan dömas för brott utan även den som har främjat gärningen med råd eller dåd. Den som inte är att anse som gärningsman döms, om han eller hon har förmått annan till utförandet, för anstiftan av brottet och annars för medhjälp till det. Om flera personer medverkar till ett brott, kan de alltså dömas som gärningsmän, anstiftare eller medhjälpare.

Vid så kallat medgärningsmannaskap anses brottsbeskrivningarna generellt sett vara tillämpliga inte bara på den person som på egen hand uppfyller brottsrekvisiten, utan även på de personer som tillsammans och i samförstånd uppfyller dessa rekvisit, trots att det inte kan visas att var och en av dem självständigt uppfyller samtliga brottsrekvisit. Två eller flera personer kan anses ha agerat tillsammans och i samförstånd om de har följt en gemensam och i förväg upprättad brottsplan exempelvis med viss arbetsfördelning. I sådana fall kan även den som mera perifert deltar i själva det brottsliga tilltaget dömas som gärningsman.

När det påstås att en gärning har utförts av flera personer tillsammans och i samförstånd krävs sådan bevisning på individnivå att man beträffande var och en av de inblandade – med det beviskrav som gäller i brottmål – kan konstatera att de har medverkat i brottets utförande på ett sådant sätt att de är att betrakta som medgärningsmän (se t.ex. ”Akallarånet” NJA 2006 s. 535). En förutsättning för att de inblandade ska dömas för att ha handlat tillsammans och i samförstånd är att de har haft uppsåt att agera gemensamt. Att flera personer var för sig haft uppsåt att utföra samma straffbelagda gärning är inte tillräckligt (se ”Chauffören och rånförsöket” NJA 2023 s. 540). Det är normalt inte tillräckligt att den tilltalade förstått vad de övriga skulle göra för att han eller hon ska dömas som medgärningsman; det krävs att den tilltalade också har agerat och att det skett tillsammans och i samförstånd med de övriga (se ”Påskupploppet i Örebro” NJA 2023 s. 114 p. 33–34).

Efter en bedömning av bevisningen gjorde tingsrätten följande sammanfattning.

Med anledning av det som framgått av utredningen och särskilt av Signalchattarna är det ställt utom rimligt tvivel att O.M., [X], [Y] och [Z] är delaktiga i mordet. Det är ställt utom rimligt tvivel att O.M. och [X] har varit beväpnade och befunnit sig på brottsplatsen där G.J. kom att skjutas till döds. Det är också ställt utom rimligt tvivel att [Y] och [Z] har agerat spanare, deltagit i chattar samt mottagit och agerat på order. Tingsrätten redovisar nedan under rubriken Skuld den närmare bedömningen i skuldfrågan.

Sammantaget är det ställt utom rimligt tvivel att [X] och O.M., så som åklagarna har påstått, tillsammans och i samförstånd skjutit G.J. Det är också ställt utom rimligt tvivel att de har deltagit i brottsplanen, att de har varit en del i organisationen kring mordet och att de har agerat tillsammans och i samförstånd med de övriga som har ingått i den.

Genom den bevisning som åklagarna har lagt fram mot [Y] och [Z] är det bevisat att de har agerat spanare i och i närheten av Hagalund och brottsplatsen. – – – Det är genom innehållet i Signalchattarna ställt utom rimligt tvivel att [Y] och [Z] har spanat efter intressanta måltavlor – både på eget initiativ och på uttryckliga order från – – – och även blivit ombedda att och har visat skyttarna vägen till brottsplatsen. Någon annan rimlig förklaring än att de har varit spanare finns inte.

Genom innehållet i – – – är det enligt tingsrätten utrett att brottsplanen var att döda någon eller några personer. För detta talar även det förhållandet att O.M. och [X] var utrustade inte endast med en pistol utan även med en helautomatisk automatkarbin, Kalashnikov AK47, som var laddad med 20 patroner. Det är således utrett att O.M., [X], [Y] och [Z], oberoende av roll, har agerat med uppsåt till att någon eller några skulle dödas.

O.M. och [X] ska dömas för mord i enlighet med vad åklagarna har påstått i gärningsbeskrivningen. Det råder inte någon tvekan om att båda, som har befunnit sig på brottsplatsen, har varit införstådda i brottsplanen och att var och en av dem hade avsikt och således uppsåt till att döda någon vid klartecken/go på Signalchatten. Att uppsåtet inte direkt avsåg G.J. saknar betydelse. Det saknar också betydelse att [X] inte avfyrade sitt vapen mot offret.

[Y] och [Z] skulle enligt tingsrätten dömas för medhjälp till mord.

Tingsrätten har ovan kommit fram till att O.M. och [X] tillsammans och i samförstånd har dödat G.J. genom att skjuta honom med flera skott. Åklagarna har även påstått att O.M. och [X] innehaft vapen utan att ha rätt till det och att de var och en därför även ska dömas för grovt vapenbrott. Någon utredning om när eller hur O.M. respektive [X] har fått vapnen i sin besittning finns inte. Tingsrätten noterar att åtalet för grovt vapenbrott dessutom omfattar endast den 30 maj 2023. Alldeles oavsett när och hur de fått vapnen i sin besittning har innehavet av dem dessutom omfattats av brottsplanen. Vad som nu redovisats innebär att det i och för sig är utrett att O.M. respektive [X] innehaft respektive vapen på tid och plats som åklagarna påstått. O.M. och [X] har därför var och en även i sig gjort sig skyldiga till ett vapenbrott som med hänsyn till de av åklagarna angivna skälen är att bedöma som grovt.

Fråga är om tingsrätten ska döma O.M. och [X] både för mord och grovt vapenbrott.

Av utredningen har framgått att innehavet av vapnen har varit en förutsättning för mordets genomförande. Några andra omständigheter kring O.M:s och [X:s] vapeninnehav än att det har använts för att skjuta mot G.J. finns inte.

I äldre praxis har t.ex. ansetts att vapenbrott i regel konsumeras av rånbrott, se RH 2007:35. Under senare år har en viss förändring skett och det förekommer att det numera döms både för vapenbrott och vålds/rånbrott, jfr Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 25 april 2016 i mål B 2786-15, där domstolen dömde för både grovt vapenbrott och grov misshandel med hänvisning till brottens olika skyddsintressen. Motsvarande bedömning gjorde Hovrätten för Västra Sverige i dom den 22 december 2016 i mål B 3777-16 och dömde för bland annat grovt vapenbrott och medhjälp till mord och medhjälp till försök till mord.

Som tingsrätten har redovisat finns det inte någon utredning som visar att O.M. och [X] har haft vapnen annat än i anslutning till mordet. Att kolven till Kalashnikov AK47 funnits i – – – ändrar inte den bedömningen. Ett mord har ett mycket högt straffvärde, såväl i sig som i relation till en gärning som avser grovt vapenbrott. Tingsrätten anser mot bakgrund av vad som nu sagts att det finns skäl att låta mordet omfatta (konsumera) även den åtalade gärningen avseende grovt vapenbrott. O.M. och [X] ska därför inte dömas särskilt för grovt vapenbrott.

Av 3 kap. 8 § första stycket BrB följer, såvitt nu är av intresse, att den som av oaktsamhet orsakar annan person sådan kroppsskada som inte är ringa, döms för vållande till kroppsskada till böter eller fängelse i högst sex månader. Om brottet är grovt döms till fängelse i högst fyra år (andra stycket).

Det är bevisat att [X] i samband med mordet på Hagalundsgatan – – – orsakades omfattande sårskada i enlighet med vad åklagarna har påstått. Av förhör – – – samt av journalanteckningar, rättsintyg och fotografier har framgått att [X] hade skjutits. Av de uppgifter som – – – har lämnat har även framgått att det var O.M. som orsakade [X] sårskadorna. Av förhöret – – – har framgått att han vände bort blicken, hörde ett skott och att han då såg att killen med pistolen, dvs. [X], ramlade omkull och hade blivit skadad. Av förhöret med – – – har framgått att hon sett att O.M. försökte resa på sig efter att han och G.J. hade ramlat ned på marken och att han i samband med det avfyrade sitt vapen samt att kulan träffade [X]. Det råder enligt tingsrättens mening inte någon tvekan om att O.M. inte haft kontroll över vapnet, som var stort och tungt samt saknade kolv, och att han inte heller hade erforderlig kunskap om det. Det finns inte anledning att anta att O.M. annat än av oaktsamhet har orsakat [X] kroppsskada, som inte är att bedöma som mindre allvarlig. O.M. ska alltså dömas för vållande av kroppsskada och brottet ska på de av åklagarna anförda skälen bedömas som grovt.

Straffet för mord är fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid. Som skäl för livstids fängelse ska det särskilt beaktas om gärningen föregåtts av noggrann planering, präglats av särskild förslagenhet, syftat till att främja eller dölja annan brottslighet, inneburit svårt lidande för offret eller annars varit särskilt hänsynslös (3 kap. 1 § BrB).

HD har i flera avgöranden uttalat att utgångspunkten för straffvärdet vid mord får anses vara fängelse i sexton år om det vid brottet varken fanns några försvårande eller några förmildrande omständigheter. För att påföljden ska bestämmas till ett längre tidsbestämt fängelsestraff måste omständigheterna vara försvårande, dock utan att vara av det slaget att de bör föranleda livstids fängelse. Se t.ex. ”Mordet med kökskniven” NJA 2021 s. 32 p. 36 och ”Mordet med brödkniven” NJA 2021 s. 377 p. 8.

Straffskalan för medhjälp till mord är samma som för huvudgärningen, det vill säga fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid (se 3 kap. 1 § jämförd med 23 kap. 4 § BrB).

De omständigheter som räknas upp i 3 kap. 1 § BrB som skäl för livstids fängelse är inte uttömmande angivna. I förarbetena ges exempel på vad som närmare avses. Med noggrann planering avses mer ingående planering. Endast det förhållandet att gärningen har planerats är alltså inte tillräckligt, utan det ska handla om planering av mer kvalificerat slag. Så kan t.ex. vara fallet om någon kartlagt offrets vanor för att kunna utföra gärningen. Att gärningen har inneburit ett svårt lidande för offret kan handla om faktorer såsom att våldet har varit kraftigt, att offret har tillfogats omfattande eller allvarliga skador, att offret har upplevt svår smärta, att gärningen har haft karaktär av avrättning, att förloppet har varit utdraget och att offret har känt stark dödsångest. Att gärningen annars varit särskilt hänsynslös kan handla om att brottsoffret har befunnit sig i en skyddslös ställning eller att gärningspersonerna har varit i numerärt överläge. (Se prop. 2018/19:138 s. 33.)

Domstolen ska göra en helhetsbedömning av samtliga omständigheter som är relevanta för straffmätningen i det enskilda fallet. Det ska också beaktas att dessa kan föreligga i olika grad. Att det ska göras en samlad bedömning innebär att straffmätningen kan resultera i ett tidsbestämt straff, trots att det finns omständigheter som talar för ett livstidsstraff. Så kan t.ex. vara fallet om det samtidigt finns förmildrande omständigheter av viss styrka. (Se prop. 2018/19:138 s. 33 f.)

Vid bedömningen av straffvärdet ska domstolen ta hänsyn till eventuella försvårande eller förmildrande omständigheter.

Försvårande omständigheter som särskilt ska beaktas är om den tilltalade visat stor hänsynslöshet, om den tilltalade utnyttjat ett numerärt överläge eller annars utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller svårigheter att värja sig och om brottet utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt eller om brottet föregåtts av särskild planering (29 kap. 2 § p. 2, 3 och 6 BrB). Vid straffmätningen för mord kommer de omständigheter som talar i skärpande riktning att i praktiken motsvara de omständigheter som beaktas enligt 3 kap. 1 § BrB (se NJA 2021 s. 32 p. 32).

En förmildrande omständighet som särskilt ska beaktas är om den tilltalades handlande stått i samband med hans eller hennes bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga (29 kap. 3 § p. 3 BrB).

Vid straffmätningen ska rätten, utöver brottets straffvärde, i skälig omfattning beakta eventuella så kallade billighetsskäl. Ett sådant är om den tilltalade till följd av brottet drabbats av allvarlig kroppsskada (29 kap. 5 § p. 1 BrB).

Vid straffmätningen ska rätten även, utöver brottets straffvärde, i skälig omfattning beakta den tilltalades eventuella medverkan vid utredningen av brottet (29 kap. 5 a § BrB).

Den tilltalades unga ålder ska också i förekommande fall beaktas särskilt vid straffmätningen (29 kap. 7 § BrB).

[X] döms för mord på G.J. Flera försvårande omständigheter har förelegat. Mordet har varit noggrant planerat genom chattar och genom spaning på brottsplatsen några dagar i förväg. Som ett led i planeringen har en bil införskaffats i vilken [X] och O.M. tog sig till brottsplatsen och i vilken de medfört de vapen, en pistol och en Kalashnikov AK47, som använts vid mordet. Bilen var av allt att döma avsedd att användas som flyktbil även efter mordet. Mordet har utförts på ett kallblodigt sätt mot en obeväpnad person. Det har varit fråga om en ren avrättning där skott avlossats på nära håll i överkroppen och huvudet på G.J. när denne efter att ha slagits för sitt liv hamnat på magen på marken, som det förefaller skadad, och i vart fall helt försvarslös. G.J. måste, särskilt i det skede då han slogs för sitt liv och slutligt övermannades samt hamnade liggande på mage på marken, ha känt mycket stark dödsångest. Det råder ingen tvekan om att det måste ha varit fråga om ett svårt lidande för G.J. [X] har haft vapnet laddat och – om än oavsiktligt – avlossat ett skott med pistol. O.M. har avlossat flera skott med ett automatvapen. Detta har skett på allmän plats mitt i ett bostadsområde där flera andra personer befann sig och passerade. Det fanns en påtaglig risk för att fler personer än G.J. skulle kunna träffas av skotten från det automatvapen som O.M. hade. Straffvärdet för mordet motsvarar enligt tingsrätten fängelse på livstid.

O.M. är 17 år. Han fyller 18 år i september 2024. Han var 16 år och åtta månader gammal när han begick de brott han nu döms för.

O.M. förekommer sedan tidigare med ett avsnitt i belastningsregistret. Han dömdes den 15 mars 2024 för försök till mord till sluten ungdomsvård i två år och två månader. Domen är överklagad och har ännu inte vunnit laga kraft.

O.M. döms för mord på G.J. Samma omständigheter som tingsrätten redogjort för vid bedömningen av straffvärdet för [X] gör sig gällande även i fråga om straffvärdet för det mord O.M. döms för, dvs. straffvärdet för det brottet motsvarar enligt tingsrätten fängelse på livstid. O.M. döms även för vållande till kroppsskada, grovt brott.

Om O.M. hade varit över 18 år vid brottstillfället hade någon annan påföljd än livstids fängelse inte varit aktuell. Eftersom O.M. var 16 år när brotten begicks ska emellertid hans ungdom beaktas vid straffmätningen. För brott som någon har begått innan han eller hon har fyllt 18 år får det inte dömas till svårare straff än fängelse i tio år. Om fängelse på längre tid och på livstid är föreskrivet för brottet eller om det vid flerfaldig brottslighet följer av 26 kap. 2 § BrB får det dock dömas till fängelse i högst 14 år. (29 kap. 7 § andra stycket BrB.) Om fängelse väljs som påföljd kan alltså fängelsestraffets längd bestämmas till högst 14 år.

Enligt 30 kap. 5 § BrB får en domstol för brott som någon har begått innan han eller hon har fyllt 18 år döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Domstolen ska då, enligt 32 kap. 5 § BrB, i första hand bestämma påföljden till sluten ungdomsvård under viss tid. Detta gäller dock inte om det, med hänsyn till den tilltalades ålder vid lagföringen eller annan omständighet, finns särskilda skäl däremot. Tiden för sluten ungdomsvård får bestämmas till lägst fjorton dagar och högst fyra år. Någon villkorlig frigivning sker inte från sluten ungdomsvård. Fyra års sluten ungdomsvård motsvarar därmed i praktiken sex års fängelse för en 16-åring.

Maximitiden fyra år för sluten ungdomsvård har satts för att, med de straffmätningsprinciper som gäller för ungdomar, även mycket allvarliga brott ska kunna omfattas av den nya påföljden. Om rätten skulle bedöma att straffvärdet för den aktuella brottsligheten är så högt att tiden för frihetsberövandet inte kan bestämmas till fyra år eller kortare tid utgör dock denna omständighet ett särskilt skäl enligt första stycket mot att döma den unge till sluten ungdomsvård. Detta måste emellertid höra till de absoluta undantagen och kan komma i fråga i första hand då brottsligheten begåtts då den tilltalade var närmare 18 år. (Se Agneta Bäcklund m.fl., Brottsbalken [1 juli 2023, version 23, JUNO], kommentaren till 32 kap. 5 §.)

Enligt förarbetena bör utgångspunkten för ungdomsreduktionen vara det straff som en vuxen lagöverträdare skulle ha dömts till (se prop. 2008/09:118 s. 52). Det är dock inte självklart vad utgångspunkten för ungdomsreduktionen bör vara där en vuxen tilltalad, såsom i detta fall, hade dömts till livstids fängelse. En utgångspunkt skulle kunna vara att utgå från det kortaste tidsbestämda straff som den som dömts till livstids fängelse kan få sitt livstidsstraff omvandlat till, dvs. 18 års fängelse. (Se prop. 2008/09:118 s. 34.)

Med beaktande av de försvårande omständigheter som föreligger i detta fall är det knappast troligt att ett livstidsstraff hade omvandlats till 18 års fängelse. Enligt tingsrätten bör i stället straffvärdet för mordet motsvara 30 års fängelse.

O.M. döms för ett mycket allvarligt brott som har ett så högt straffvärde och är av sådan art att det finns synnerliga skäl för att välja fängelse som påföljd. Frågan är om det finns särskilda skäl att bestämma påföljden till fängelse i stället för till sluten ungdomsvård.

Som framgått ovan anser tingsrätten att straffvärdet enbart för det mord som O.M. döms för motsvarar 30 års fängelse. Det motsvarar ett straffmätningsvärde för en 16-åring på fängelse sju år och sex månader. Det samlade straffvärdet för brotten, där vållande till kroppsskada grovt brott har marginell betydelse för straffvärdet, är så högt att sluten ungdomsvård i fyra år inte framstår som en tillräcklig reaktion från samhällets sida. Till detta kommer att O.M. nyligen dömts för försök till mord den 18 maj 2023 till sluten ungdomsvård två år och två månader. Bestämmelsen i 34 kap. 2 § BrB medför att en sluten ungdomsvård för nu aktuella brott inte skulle kunna bestämmas till längre tid än sluten ungdomsvård i ett år och tio månader.

O.M. fyller 18 år i september 2024. Han kommer alltså vara över 18 år under den övervägande delen av verkställigheten av en sluten ungdomsvård.

Det finns sammantaget enligt tingsrätten särskilda skäl att bestämma påföljden till fängelse i stället för till sluten ungdomsvård.

De brott han nu döms för är att betrakta som nyupptäckta i förhållande till brottsligheten i domen den 15 mars 2024 då han dömdes för försök till mord till sluten ungdomsvård två år och två månader. En ny påföljd ska därför bestämmas för den nu aktuella brottsligheten. Med tillämpning av bestämmelsen i 34 kap. 2 § BrB ska straffet nu bestämmas till fängelse fem år och två månader.

O.M. har varit häktad med restriktioner i tio månader. Han har under den tiden samtidigt varit häktad i det mål i vilket han dömdes för försök till mord. I den domen har beaktats att han suttit häktad med restriktioner under drygt fem månader och från den slutna ungdomsvården avräknades två månader. Enligt tingsrättens bedömning ska O.M. inte i detta mål tillgodoräknas ytterligare tid grundat på häktning med restriktioner. Påföljden för O.M. ska alltså bestämmas till fem år och två månaders fängelse.

Tingsrätten dömde O.M. för mord enligt 3 kap. 1 § BrB och för vållande till kroppsskada, grovt brott, enligt 3 kap. 8 § andra stycket BrB.

Grovt vapenbrott enligt 9 kap. 1 a § första stycket vapenlagen (1996:67) i sin lydelse före 1 juli 2023 bedömdes ingå i det mord som O.M. dömdes för.

Påföljden bestämdes till fängelse 5 år 2 månader.

Under rubriken ”Rapporterade lagrum” angavs att ny påföljd hade bestämts för den nyupptäckta brottsligheten och att hänsyn tagits till tidigare påföljd (34 kap. 1 § första stycket och 34 kap. 2 § BrB) samt att O.M:s ungdom hade beaktats vid straffmätningen (29 kap. 7 § första stycket första meningen BrB).

O.M. skulle betala skadestånd till Dödsboet efter G.J. med 56 500 kr jämte ränta.

Tingsrätten beslutade också om häktning, förverkande och beslag, sekretess samt avgift till brottsofferfonden.

Åklagaren och O.M. överklagade i Svea hovrätt.

Åklagaren yrkade att hovrätten skulle döma O.M. till ett längre fängelsestraff. Vidare yrkade åklagaren att O.M. även skulle dömas för grovt vapenbrott enligt följande justerade gärningsbeskrivning.

O.M. har innehaft ett helautomatiskt automatvapen av typen Kalashnikov AK 47 i kaliber 7,62*39 med tillhörande magasin som innehöll i vart fall fyra skarpa patroner samt en patron i patronläge utan att ha rätt till det. Det var den 28–30 maj 2023 på Hagalundsgatan, Solna, Solna stad eller på annan plats i landet.

Brottet bör bedömas som grovt eftersom vapnets patronkapacitet är hög, har förmåga till helautomatisk eldgivning vilket ger vapnet en mycket hög eldhastighet och är av militär karaktär och därmed bör ses som ett skjutvapen av särskilt farlig beskaffenhet samt då vapnet innehafts i en miljö där det typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning.

O.M. begick gärningen med uppsåt.

O.M. yrkade att hovrätten skulle bestämma påföljden till sluten ungdomsvård.

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

Hovrätten (hovrättslagmannen Ragnar Palmkvist, hovrättsrådet Patrik Skogh, referent, och tf. hovrättsassessorn Bruno Velander samt två nämnde­män) anförde följande i dom den 16 augusti 2024.

Utredningen i hovrätten är i huvudsak densamma som i tingsrätten. – – –

O.M. har inte klagat i fråga om skuld såvitt avser mord och vållande till kroppsskada, grovt brott. I enlighet med tingsrättens dom ska han dömas för dessa gärningar och de ska rubriceras som tingsrätten har gjort. Åklagaren har i hovrätten yrkat att O.M. även ska dömas för grovt vapenbrott för innehavet av automatvapnet. Det saknas emellertid utredning som visar att O.M. innehaft vapnet före skjutningen den 30 maj 2023. Som tingsrätten funnit är innehavet av vapnet så sammanbundet med mordet att innehavet ska konsumeras av mordet.

Tingsrättens dom ska således fastställas beträffande honom i denna del.

O.M. döms för mord och vållande till kroppsskada, grovt brott. Det föreligger såsom tingsrätten funnit flera försvårande omständigheter och brottets allvarlighet medför att påföljden för en vuxen person skulle bli livstids fängelse. O.M. var emellertid 16 år och åtta månader gammal vid tiden för gärningen. Tingsrätten har redogjort för förutsättningarna för att döma till fängelse respektive sluten ungdomsvård samt för vilka hänsyn som ska tas med anledning av O.M:s ålder. Hovrätten instämmer i tingsrättens resonemang i dessa delar och finner att även med beaktande av O.M:s ungdom är straffvärdet så högt att påföljden sluten ungdomsvård är utesluten. Påföljden ska därför bestämmas till fängelse.

Hovrätten måste också beakta att O.M. den 15 mars 2024 dömdes av Solna tingsrätt för försök till mord – – –. O.M. dömdes då för att tillsammans och i samförstånd med andra ha försökt döda två personer genom att skjuta dem med flertalet skott med en pistol från nära håll. Den ena personen blev skjuten med flera skott varav ett skott i huvudet och flera skott i armarna och torson, den andre personen blev skjuten i armen. Tingsrätten fann det utrett att O.M. var den som avlossade skotten mot personerna. Denna gärning skedde den 18 maj 2023, dvs. drygt två veckor före det mord som O.M. nu döms för. Tingsrätten fann att straffvärdet för det försök till mord som O.M. då dömdes för motsvarade 14 års fängelse. Efter att hänsyn tagits till O.M:s ungdom bestämdes påföljden till sluten ungdomsvård i två år och två månader. Domen har vunnit laga kraft men har inte börjat verkställas.

De gärningar som O.M. nu döms för är nyupptäckta i förhållande till brottsligheten i domen den 15 mars 2024. Om hovrätten dömer till en ny påföljd för den nyupptäckta brottsligheten skulle O.M. ha både ett fängelsestraff och en sluten ungdomsvård att avtjäna. Detta framstår som mindre lämpligt. Även det nära samband som finns i fråga om både tid och typ av gärning talar för att samtliga gärningar bör omfattas av samma påföljd. Hovrätten finner mot den bakgrunden att det föreligger särskilda skäl att undanröja domen den 15 mars 2024 och i stället döma till en gemensam påföljd för samtliga brott.

Vid bestämmandet av fängelsestraffet tar hovrätten hänsyn till allvarligheten av gärningarna och bedömer att det samlade straffmätningsvärdet – efter att hänsyn har tagits till O.M:s ålder – uppgår till 10 års fängelse. Med beaktande av den tid som O.M. suttit häktad med restriktioner ska fängelsestraffet sättas ned med två månader. O.M. ska således dömas till fängelse 9 år och 10 månader.

Tingsrättens dom ska ändras i enlighet med detta.

Hovrätten ändrar tingsrättens dom i fråga om påföljd på så sätt att hovrätten med stöd av 34 kap. 4 § BrB undanröjer Solna tingsrätts dom 2024-03-15 – – – och bestämmer en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten till fängelse 9 år 10 månader.

Hovrätten beslutade också om häktning och om sekretess.

O.M. överklagade och yrkade att HD skulle lindra påföljden.

Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Anna-Maria Vesterberg, förslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Bakgrund

Punkterna 1–10 motsvarar i huvudsak punkterna 1–10 i HD:s domskäl.

11 Riksåklagaren har i HD anfört att vid straffmätningen avseende mordet ska, utöver de försvårande omständigheter som underrätterna har beaktat, även beaktas att det varit fråga om en våldsam uppgörelse bland kriminella samt att brottet inneburit ett allvarligt angrepp på målsägandens liv, innefattat användning av skjutvapen och begåtts på allmän plats.

Frågan i målet

Punkten 12 motsvarar i huvudsak punkten 11 i HD:s domskäl.

Den rättsliga regleringen

Legalitetsprincipen

13 Den straffrättsliga legalitetsprincipen kommer till uttryck i bl.a. 2 kap. 10 § första stycket RF, 1 kap. 1 § BrB och artikel 7 i Europakonventionen. Den innebär primärt att ingen kan straffas för en gärning som inte utgjorde brott (var straffbelagd) när den begicks. Legalitetsprincipen fungerar som en garanti för rättssäkerheten genom att den ställer krav på lagstiftningen som innebär att den enskilde ska kunna förutse när och i viss mån hur han eller hon kan bli föremål för straffrättsligt ingripande.

14 Legalitetsprincipen har sin största betydelse för frågan om någon kan dömas till straffrättsligt ansvar. Den saknar emellertid inte betydelse på påföljdsområdet. Legalitetsprincipen förutsätter bl.a. att det finns straffskalor för olika brott och att det ges regler för påföljdsbestämningen som domstolarna ska följa. Det ska för den enskilde vara möjligt att med ledning av lagstiftningen i förväg med rimlig säkerhet bedöma vilken påföljd som han eller hon riskerar. I detta ligger också att regleringen måste vara utformad på ett sådant sätt att den leder till att lika fall behandlas lika av domstolarna. När innebörden av en lagbestämmelse ska fastställas är ordalydelsen det viktigaste tolkningsdatumet, men även syftet med lagstiftningen, praxis och uttalanden i den juridiska doktrinen kan ge viktiga hållpunkter. (Se bl.a. ”Mordstraffskalan” NJA 2016 s. 3 p. 14 och 19.)

Straffvärdet för mord

15 Enligt 3 kap. 1 § BrB döms den som berövar annan livet för mord till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid. Som skäl för livstids fängelse ska det särskilt beaktas om gärningen föregåtts av noggrann planering, präglats av särskild förslagenhet, syftat till att främja eller dölja annan brottslighet, inneburit svårt lidande för offret eller annars varit särskilt hänsynslös.

16 Bestämmelsen i 3 kap. 1 § har ändrats vid flera tillfällen sedan 2009 i syfte att åstadkomma en mer nyanserad straffmätning och höjd straffnivå för mord. I förarbetena till den senaste ändringen 2020, då det infördes särskilda skäl för livstids fängelse, anges att livstids fängelse ska komma i fråga i betydligt större utsträckning än tidigare. För fall av uppsåtligt dödande, som tidigare bestraffats med fängelse i 15–18 år, finns det enligt lagstiftaren skäl att i stället bestämma straffet till livstids fängelse. (Se prop. 2018/19:138 s. 15 f.)

17 I takt med lagändringarna har det i praxis utvecklats vissa hållpunkter för straffvärdebedömningen av mord (se bl.a. ”Bajonettmordet” NJA 2013 s. 376, ”Mordstraffskalan” och ”Mordet med kökskniven” NJA 2021 s. 32). Sedan 2020 är utgångspunkten att mord ska anses ha ett straffvärde som motsvarar fängelse i sexton år. Denna utgångspunkt gäller om det inte finns vare sig några försvårande eller några förmildrande omständigheter (se ”Mordet med kökskniven” p. 36).

18 Vid straffvärdebedömningen ska beaktas om det föreligger sådana omständigheter som i 3 kap. 1 § anges som särskilda skäl för livstids fängelse. De omständigheterna bildar utgångspunkten vid bedömningen av straffvärdet för mord, men prövningen måste göras med beaktande också av 29 kap. BrB. Domstolen ska göra en samlad bedömning av om livstidsstraff ska komma i fråga. (Se ”Mordet med kökskniven” p. 19 och 20.)

19 Omständigheter som enligt 29 kap. 1 § andra stycket har betydelse för straffvärdet är den skada, kränkning eller fara som gärningen har inneburit, vad den tilltalade har insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter och motiv som han eller hon har haft. Vilken form av uppsåt som förelegat vid gärningen får därför stor betydelse för straffvärdet. Ett brott som begås med avsiktsuppsåt har normalt ett högre straffvärde än ett brott som begås med likgiltighetsuppsåt och ett brott som begås i syfte att uppnå ett visst mål har ett högre straffvärde än en impulshandling. (Se ”Mordet med hanteln” NJA 2021 s. 583 p. 6.)

20 Vidare ska särskilt beaktas om gärningen har inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. Bestämmelsen, som tar sikte på bl.a. mord, infördes 2010 i syfte att höja straffvärdet för uppsåtliga brott som inneburit allvarlig våldsanvändning eller jämställbart handlande mot en annan person, jämfört med det straffvärde som skulle ha följt av praxis före lagändringen. (Se prop. 2009/10:147 s. 40 ff.)

21 I 29 kap. 2 § anges omständigheter som särskilt ska beaktas vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp. Det är, enligt dess lydelse före den 1 juli 2023, försvårande bl.a. om den tilltalade har visat stor hänsynslöshet (punkten 2) och om brottet utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt eller om brottet föregåtts av särskild planering (punkten 6).

Straffmätning för ungdomar

22 Unga personer har sedan länge särbehandlats i straffrättsliga sammanhang. Grunden för särbehandlingen kan beskrivas i huvudsak så att unga personers större sanktionskänslighet och inte fullt utvecklade ansvarsförmåga, liksom deras behov av att mötas med större tolerans, gör att deras brott bör föranleda lindrigare ingripanden än vad som gäller för vuxna (se ”Flyktingpojkens ålder” NJA 2016 s. 719 p. 6).

23 Enligt artikel 37 b i Barnkonventionen får fängslande eller annat frihetsberövande av ett barn bara användas som sista utväg och för kortast lämpliga tid.

24 Har någon begått brott innan han eller hon fyllt 21 år, ska hans eller hennes ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen, 29 kap. 7 § första stycket BrB. Av andra stycket följer att för brott som någon har begått innan han eller hon fyllt 18 år, får det inte dömas till svårare straff än fängelse i tio år eller, om bl.a. fängelse på livstid är föreskrivet för brottet eller det rör sig om flera brott, i 14 år.

25 Den 2 januari 2022 ändrades 29 kap. 7 § på så sätt att första stycket inte längre ska tillämpas vid allvarliga brott som någon har begått efter det att han eller hon fyllt 18 år (se tredje stycket). Samtidigt ändrades andra stycket så att maximistraffet på 14 års fängelse, som tidigare gällt för personer under 21 år, numera gäller för personer under 18 år. Ändringen innebär en kraftig skärpning av påföljderna för personer mellan 18–20 år, som numera kan dömas till livstids fängelse. Samtidigt har utrymmet att döma personer i åldersgruppen 15–17 år till längre fängelsestraff enligt lagtexten ökat väsentligt.

26 I förarbetena som föregick ändringen av 29 kap. 7 § anges att ändringen avseende maximistraffet inte är avsedd att påverka den i praxis väletablerade ordningen för tillämpning av ungdomsreduktion vid brottslighet som begås av lagöverträdare i åldersgruppen 15–17 år (se prop. 2021/22:17 s. 41).

27 När hänsyn tas till en tilltalads ungdom påverkas inte bedömningen av gärningens straffvärde i sig utan domstolarna tillämpar i stället en i förhållande till ungdomar justerad straffskala. Det innebär att ungdomar får ett lägre straff jämfört med vad en vuxen person skulle ha fått för samma brott. Straffnedsättningen är större ju yngre lagöverträdaren är, men även andra omständigheter, så som längden på fängelsestraffet, kan ha betydelse för storleken på straffnedsättningen (se NJA 2000 s. 421). När straffnedsättning sker är utgångspunkten vanligen det straff som en vuxen skulle ha dömts till, från vilket viss reduktion sker beroende på hur gammal den tilltalade var när gärningen begicks.

Påföljdsval för ungdomar

28 För brott som någon begått innan han eller hon fyllt 18 år får rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl, 30 kap. 5 § BrB. Vad som främst utgör synnerliga skäl för fängelse är att gärningen har ett högt straffvärde (jfr prop. 1987/88:120 s. 103).

29 Även om det finns synnerliga skäl för fängelse ska rätten som utgångspunkt bestämma påföljden till sluten ungdomsvård, om det inte med hänsyn till den tilltalades ålder vid lagföringen eller annan omständighet finns särskilda skäl mot det, 32 kap. 5 §. Tiden för sluten ungdomsvård får bestämmas till lägst 14 dagar och högst fyra år. Vid straffmätningen ska beaktas att den som döms till sluten ungdomsvård inte blir föremål för villkorlig frigivning och att det faktiska frihetsberövandet inte ska bli längre än vad det skulle ha blivit vid dom på fängelse. En omständighet som talar mot sluten ungdomsvård är att brottets straffvärde är så högt att den längsta tiden för sluten ungdomsvård, fyra år, inte framstår som en tillräcklig reaktion.

Något om omvandling av livstids fängelse

30 Livstidsstraffet är formellt livsvarigt. I praktiken beslutas dock ofta om en tidsbestämning av livstidsstraffet när viss tid förflutit. Den som avtjänar ett livstidsstraff i Sverige kan, när minst tio år av straffet har verkställts, ansöka om att få straffet omvandlat till fängelse på viss tid. Ett omvandlat fängelsestraff får inte understiga det längsta tidsbestämda straff som får dömas ut, dvs. 18 år, se 4 § tredje stycket lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid och 26 kap. 3 § BrB.

31 Vid prövningen av om omvandling ska ske, ska enligt 4 § första stycket omvandlingslagen särskilt beaktas den tid som den dömde har avtjänat, vad som av domen framgår om de omständigheter som har legat till grund för straffmätningen, om det finns risk för att den dömde återfaller i brottslighet av allvarligt slag, om den dömde har åsidosatt vad som gäller för verkställigheten och om den dömde har medverkat till att främja sin anpassning i samhället.

32 Prövningen avseende omvandling ska primärt grundas på förhållanden och omständigheter som inträffat efter domen, men även brottets karaktär och svårighetsgrad ska beaktas och vid en jämförelse mellan olika brott som föranlett fängelse på livstid ska som huvudregel ett svårare brott leda till att längre tid avtjänas innan en ansökan om omvandling bifalls (se prop. 2005/06:35 s. 38 och 60).

33 HD har i rättsfallen NJA 2008 s. 579 I–III angett att det utifrån förarbetena till omvandlingslagen fick förstås att avsikten då var att omvandling skulle ske inom spannet 18–25 år. HD uttalade att när hänsyn ska tas till de omständigheter som legat till grund för straffmätningen kan en grov kategorisering inom det angivna spannet ske där omvandling kan ske till 18 års fängelse eller, om det inte är tillräckligt med hänsyn till brottets karaktär och svårighetsgrad till 21 år eller, vid särskilt försvårande omständigheter till 24 år.

34 I rättsfallet NJA 2011 s. 872 bedömde HD att inte ens 24 år var tillräckligt för omvandling när omständigheterna ansågs synnerligen försvårande. HD noterade de lagändringar som skett sedan omvandlingslagen trätt i kraft, dels att straffmaximum för tidsbestämda fängelsestraff för bl.a. mord hade höjts, dels den generella höjning av straffnivåerna vid allvarliga våldsbrott som ändringen av 29 kap. 1 § andra stycket andra meningen BrB syftade till. Brottsligheten avsåg flera mord och mordförsök, dvs. flerfaldig brottslighet av synnerligen allvarligt slag. Detta, tillsammans med de straffskärpningar som skett, motiverade att fängelsestraffet skulle bestämmas till en längre tid än 24 år. HD tidsbestämde fängelsestraffet till 30 år.

Ungdomsreduktion vid livstids fängelse

35 När straffvärdet för den brottslighet som en person under 18 år ska dömas för motsvarar livstids fängelse, uppkommer fråga om hur den tilltalades ungdom ska beaktas vid straffmätningen. Straffvärdet motsvarar inte någon fastslagen strafftid från vilken reduktion kan göras utifrån den unges ålder.

36 I samband med att straffskalan för mord ändrades 2009 höjdes straffmaximum för enstaka brott för ungdomar från tio till fjorton års fängelse. Som skäl lyftes fram intresset av att minska tröskeleffekterna i förhållande till äldre lagöverträdare samt proportionalitetsintresset. I förarbetena anges att domstolarna fram till dess, när straffet för en vuxen skulle ha blivit livstids fängelse, hade utgått från den kortaste tid som ett livstidsstraff kunde omvandlas till, dvs. 18 år, innan reduktion med hänsyn till åldern gjordes. Lagstiftaren ansåg att en sådan ordning hade goda skäl för sig då alternativet, att beräkna ungdomsreduktionen från maximistraffet för ungdomar, skulle innebära att åldern beaktades dubbelt och att maximistraffet för ungdomar aldrig skulle kunna tillämpas. I förarbetena anges att domstolarna även fortsättningsvis borde utgå från 18 års fängelse före ungdomsreduktionen, när straffet för en vuxen person skulle ha bestämts till livstids fängelse eller 18 års fängelse. (Se prop. 2008/09:118 s. 33 ff. och 52.)

37 Sedan 2009 har flera lagändringar skett som inneburit straffskärpningar för allvarlig våldsbrottslighet generellt och specifikt för mord. Därtill har bestämmelsen om försvårande omständigheter i 29 kap. 2 § ändrats flera gånger i syfte att utvidga bestämmelsens tillämpningsområde. Dessa lagändringar har inte specifikt tagit sikte på att höja straffen för ungdomar utan ska tillämpas vid all straffvärdebedömning. I förarbetena till 2020 års ändring av 3 kap. 1 § BrB, då särskilda skäl för livstids fängelse infördes, anges att den skärpta synen på mord som kommer till uttryck genom lagändringen påverkar straffmätningen i skärpande riktning även för mord som har begåtts av någon som inte har fyllt 21 år (se prop. 2018/19:138 s. 29).

38 För att de lagändringar som skett i straffskärpande riktning ska få genomslag även för personer under 18 år, kan utgångspunkten före ungdomsreduktionen när straffvärdet motsvarar livstids fängelse inte längre vara 18 års fängelse i varje enskilt fall. Redan mot bakgrund av att domstolen funnit att straffvärdet överstiger det längsta tidsbestämda straffet för mord, 18 år, bör utgångspunkten i regel vara högre än så. Därtill kommer att straffmaximum för åldersgruppen 15–17 år i praktiken har höjts genom ändringen av 29 kap. 7 § andra stycket BrB, då en sjuttonåring numera enligt lagtexten kan ådömas ett betydligt längre straff än vad som tidigare tillämpats i praxis (jfr punkten 25). Om hela straffskalan för personer under18 år ska kunna utnyttjas utan att den nuvarande tillämpningen av ungdomsreduktion för åldersgruppen 15–17 år ändras (jfr punkten 26), måste utgångspunkten före ungdomsreduktionen i de allvarligaste fallen vara betydligt högre än 18 års fängelse.

39 När livstids fängelse vid ungdomsreduktionen anses motsvara ett fast antal års fängelse, saknar domstolen möjlighet att nyansera straffmätningen utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Det faktum att livstidsstraff kan avse brott av olika karaktär och svårighetsgrad får då inte något genomslag vid straffmätningen. En konsekvens blir att samma straff kan dömas ut oavsett om det rör sig om ett eller flera brott som var för sig skulle ha gett livstids fängelse för en vuxen. Ett sådant förhållningssätt är inte förenligt med principerna om proportionalitet och ekvivalens. För vuxna lagöverträdare blir påföljden i sådana situationer visserligen alltid densamma – livstids fängelse – men de olika omständigheterna får betydelse vid omvandlingsprövningen på så sätt att det tidsbestämda straffet som utgångspunkt blir längre när brottslighetens karaktär och svårighetsgrad motiverar det. På samma sätt bör omständigheterna vid gärningen få betydelse vid straffmätningen för ungdomar.

40 När straffet för en vuxen skulle ha bestämts till livstids fängelse, bör domstolen i stället för ett fast angivet straffvärde utgå från det lägsta tidsbestämda straff som ett livstidsstraff i det aktuella fallet, med hänsyn till brottets karaktär och svårighetsgrad, skulle ha kunnat omvandlas till (jfr NJA 2008 s. 579 I och NJA 2011 s. 872). Vid bedömningen bör förekomsten av såväl omständigheter som talar för livstids fängelse enligt 3 kap. 1 § BrB som omständigheter i 29 kap. vägas in. Även den omständigheten att det rör sig om flerfaldig brottslighet bör få betydelse.

41 Vid prövningen av omvandling av livstidsstraff enligt omvandlingslagen är det fler faktorer än brottslighetens straffvärde som har betydelse, särskilt risken för att den dömde återfaller i brottslighet av allvarligt slag. När straffnivån för ett livstidsstraff ska bestämmas i samband med straffmätningen för personer under 18 år, kan en jämförelse med den faktiska tid som ett livstidsstraff för likvärdig brottslighet har omvandlats till därför bli missvisande. En utgångspunkt kan dock vara de straffnivåer som HD tidigare har angett beträffande omvandlingsfallen när hänsyn ska tas till de omständigheter som legat till grund för straffmätningen: 18, 21, 24 och 30 års fängelse (se NJA 2008 s. 579 I och NJA 2011 s. 872).

42 Med hänsyn till de straffskärpningar som skett (se punkterna 16, 20 och 37), bör straffnivåerna dock i regel vara högre än vad HD tidigare angett. Det bör dock alltjämt finnas utrymme att utgå från 18 års fängelse eller strax däröver vid enstaka gärningar. För gärningar som tidigare kunde omvandlas till 21 års fängelse bör utgångspunkten numera vara 24 års fängelse och när det föreligger särskilt försvårande omständigheter eller är fråga om flerfaldig brottslighet av allvarligt slag, bör utgångspunkten vara 27 års fängelse. När HD omvandlade ett livstidsstraff till 30 års fängelse vid synnerligen försvårande omständigheter hade straffskärpningen i 29 kap. 1 § och höjningen av maximistraffet för mord redan beaktats (se NJA 2011 s. 872). Det finns därför inte anledning att höja även den nivån i samma utsträckning. Vid mycket allvarlig flerfaldig brottslighet eller om det föreligger synnerligen försvårande omständigheter enligt 29 kap. 2 a § BrB – som trädde i kraft efter att de gärningar som HD har att pröva i detta mål begicks – kan det dock finnas skäl att utgå från en ännu högre nivå.

Ny påföljdsbestämning efter tidigare dom

43 Om den som har dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård har begått ett annat brott före domen (nyupptäckt brott) eller om den dömde begår ett nytt brott efter domen men innan påföljden helt har verkställts eller annars upphört (nytt brott), ska rätten enligt 34 kap. 1 § BrB bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten. I stället för att bestämma en ny påföljd får rätten enligt andra stycket i vissa fall besluta att den tidigare utdömda påföljden ska avse också den nya brottsligheten, eller undanröja den utdöma påföljden och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten.

44 Rätten får enligt 34 kap. 4 § undanröja en tidigare utdömd påföljd och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten endast om det finns särskilda skäl för det och den tidigare domen har fått laga kraft och dom meddelas innan den tidigare påföljden helt har verkställts. Undanröjande bör endast ske i situationer när det finns starka skäl för det, t.ex. för att varje påföljd annars inte skulle kunna verkställas fullt ut. Det får i det enskilda fallet göras en bedömning av om ett undanröjande är motiverat för att uppnå ett rimligt och ändamålsenligt resultat. (Se prop. 2015/16:151 s. 45 f.)

45 Ett undanröjande innebär inte en eftergift av reaktionen för det först lagförda brottet. Den gemensamma påföljden ska vara tillräckligt ingripande med hänsyn till straffvärdet för den samlade brottsligheten i de domar som den avser. Om det är fråga om nyupptäckt brottslighet som behandlas i den andra processen ska det samlade straffvärdet bestämmas som om det hade bedömts vid ett tillfälle enligt principerna för straffmätning vid flerfaldig brottslighet. (Se a. prop. s. 91.)

46 På samma sätt som flerfaldig brottslighet har betydelse för vilken straffnivå som ska vara utgångspunkt vid ungdomsreduktion när straffvärdet motsvarar fängelse på livstid (jfr punkten 40), bör tidigare brottslighet som ska beaktas vid gemensam påföljdsbestämning få betydelse genom att straffnivån höjs. När straffvärdet för den allvarligaste brottsligheten är så högt som livstids fängelse, blir höjningen med anledning av den tillkommande brottsligheten dock inte särskilt stor.

Bedömningen i detta fall

Brottslighetens straffvärde

47 Som hovrätten funnit ska O.M. dömas för mord och vållande till kroppsskada, grovt brott.

48 Det är fråga om ett mord som varit noggrant planerat i förväg och som utgjort ett led i organiserad nätverkskriminalitet. Med hänsyn till målsägandens omfattande skador måste gärningen ha inneburit ett svårt lidande för honom. Gärningspersonerna har varit i numerärt överläge och flera direkt dödande skott har avlossats mot målsäganden när han legat försvarslös på marken. Tillvägagångssättet – avlossande av ett stort antal skott med automatvapen på en allmän plats där flera andra personer befann sig – har lett till att en annan person skadats allvarligt och inneburit en påtaglig risk för att ytterligare personer skulle träffas av skotten. Gärningen får mot den bakgrunden anses präglad av särskild hänsynslöshet. (Jfr ”Mordet vid busshållplatsen” NJA 2023 s. 29 I p. 84.)

49 Omständigheterna vid mordet är sammantaget så kvalificerat allvarliga att straffvärdet motsvarar livstids fängelse.

Straffmätning och val av påföljd

50 O.M. var under 18 år vid tidpunkten för gärningarna. Vid straffmätningen ska hänsyn tas till hans ålder och han får inte dömas till svårare straff än fängelse i 14 år.

51 Det föreligger flera omständigheter kring mordet som utgör skäl för livstids fängelse. Brottets karaktär och svårighetsgrad är sådan att straffnivån klart överstiger det kortaste straff som ett livstidsstraff skulle kunna omvandlas till. Med hänsyn till att omständigheterna vid mordet får anses särskilt försvårande bör utgångspunkten, innan hänsyn tas till O.M:s ungdom, vara en straffnivå på 27 års fängelse (jfr punkten 42).

52 Med hänsyn till det höga straffvärdet finns synnerliga skäl att bestämma påföljden till fängelse och särskilda skäl mot att bestämma påföljden till sluten ungdomsvård (jfr punkterna 28 och 29).

53 Eftersom det nu är aktuellt att döma O.M. till ett längre fängelsestraff bör påföljden sluten ungdomsvård, som tidigare dömts ut för två mordförsök, undanröjas. I stället ska en gemensam påföljd bestämmas för den samlade brottsligheten. Utgångspunkten före ungdomsreduktionen blir då en något högre straffnivå (jfr punkten 46) och uppgår till drygt 30 års fängelse.

54 Med hänsyn till O.M:s ålder vid gärningarna, 16 år och åtta månader, uppgår straffmätningsvärdet för den samlade brottsligheten till drygt nio års fängelse.

55 Hänsyn ska också tas till att O.M. har varit frihetsberövad med restriktioner för brott som påföljden i detta mål avser under ca tio månader. En lång tid i häkte innebär i allmänhet en större påfrestning för barn än för vuxna. När straffnedsättning sker med hänsyn till den tid tilltalad varit underkastad restriktioner som inneburit isolering från andra, ska dock beaktas de särskilda regler för vistelse med andra i 2 kap. 5 a § häkteslagen (2010:611) som gäller för personer under 18 år och som medför att det för barn inte är fråga om samma isolering som för vuxna. Det finns därför inte anledning att sätta ned straffets längd med mer än två månader (jfr ”Häktningsrestriktionerna” NJA 2015 s. 769).

56 Mot denna bakgrund bör hovrättens dom i fråga om påföljd för O.M. ändras på så sätt att fängelsestraffets längd bestäms till nio år.

Domslut

HD ändrar hovrättens dom på så sätt att påföljden för O.M. bestäms till fängelse i nio år.

HD (justitieråden Gudmund Toijer, Petter Asp, referent, Eric M. Runesson, Christine Lager och Katrin Hollunger Wågnert) meddelade den 25 mars 2025 följande dom.

1 På eftermiddagen den 30 maj 2023 angreps G.J. av två personer utanför ett flerfamiljshus i Hagalund i Solna. Båda gärningsmännen var beväpnade. Den ene hade en pistol och den andre, O.M., hade ett automatvapen. När G.J. försökte avvärja angreppet kom han och O.M. i fysisk kontakt med varandra, något som ledde till att de båda föll omkull på marken. Vid detta tillfälle var G.J. redan skottskadad. I samband med att O.M. reste sig från marken råkade han avlossa ett skott som träffade den andre gärningsmannen.

2 O.M. förflyttade då den andre gärningsmannen en bit bort ifrån platsen och gick sedan tillbaka till G.J. och sköt, på kort avstånd, ett flertal skott i G.J. överkropp och huvud medan denne låg ner på marken. G.J. avled på platsen.

3 G.J. tillfogades mycket omfattande skador och flera av skotten var, sedda var för sig, direkt dödande. Den andre gärningsmannen skadades allvarligt i underarmen och i benet. Det skulle ha funnits risk för hans liv om han inte hade kommit under vård.

4 Åklagaren åtalade fyra personer för att tillsammans och i samförstånd ha dödat G.J. O.M. åtalades även för grovt vapenbrott och – med anledning av att han skjutit den andre gärningsmannen – för vållande till kroppsskada, grovt brott.

5 Tingsrätten dömde O.M. enligt åtalet för mord och vållande till kroppsskada, grovt brott, men bedömde att han inte skulle dömas särskilt för det grova vapenbrottet utan att det konsumerades av mordet. Tingsrätten fann att O.M. och den andre gärningsmannen tillsammans och i samförstånd hade skjutit målsäganden. Två andra personer, som bland annat hade agerat spanare, dömdes för medhjälp till mord.

6 Tingsrätten ansåg att det förelåg flera försvårande omständigheter såvitt gällde mordet, bland annat att mordet var noggrant planerat, att det var fråga om en ren avrättning, att målsäganden måste ha känt en stark dödsångest, att mordet skedde på allmän plats i ett bostadsområde och att det fanns en påtaglig risk för att fler personer än G.J. skulle ha kunnat träffas av skott från automatvapnet. Straffvärdet motsvarade enligt tingsrätten fängelse på livstid.

7 O.M. var sexton år och åtta månader vid tidpunkten för gärningarna. Tingsrätten uttalade att ett livstidsstraff för det aktuella mordet inte skulle ha kunnat omvandlas till fängelse i endast arton år, utan att straffvärdet borde anses motsvara fängelse i trettio år, från vilket en viss reduktion skulle ske med hänsyn till O.M:s ålder. Tingsrätten ansåg att straffmätningsvärdet uppgick till fängelse i sju år och sex månader.

8 Innan tingsrättens dom meddelades dömdes O.M. för försök till mord avseende två personer i en annan rättegång. Försöksbrottet hade begåtts kort tid före mordet i Hagalund och bestått i att O.M. hade skjutit mot två personer. Den ena blev skjuten med flera skott, varav ett i huvudet, och den andra träffades av ett skott i armen. Mordförsöket hade koppling till en konflikt mellan två kriminella gäng i Göteborg. Straffvärdet ansågs motsvara fjorton års fängelse och påföljden för O.M. bestämdes i den rättegången, med hänsyn till hans ålder och den tid han suttit häktad med restriktioner, till sluten ungdomsvård i två år och två månader.

9 Vid straffmätningen i det nu aktuella målet beaktade tingsrätten den tidigare domen, som ännu inte hade fått laga kraft och därför inte kunde undanröjas, och bestämde med tillämpning av 34 kap. 2 § BrB påföljden för mord och vållande till kroppsskada, grovt brott, till fängelse i fem år och två månader.

10 Hovrätten har undanröjt den tidigare utdömda påföljden och i stället bestämt en gemensam påföljd för samtliga gärningar. Hovrätten har uttalat att det samlade straffmätningsvärdet, efter att hänsyn tagits till O.M:s ålder, uppgår till tio års fängelse. Med hänsyn till att han suttit häktad med restriktioner i tio månader har påföljden bestämts till fängelse i nio år och tio månader.

11 Frågan i HD är framför allt hur straffmätningen ska göras för personer som begått brott före arton års ålder, när straffvärdet för brottsligheten motsvarar fängelse på livstid.

12 Enligt 3 kap. 1 § BrB döms den som berövar annan livet för mord till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid. Som skäl för livstids fängelse ska det särskilt beaktas om gärningen föregåtts av noggrann planering, präglats av särskild förslagenhet, syftat till att främja eller dölja annan brottslighet, inneburit svårt lidande för offret eller annars varit särskilt hänsynslös.

13 Före 2009 var straffskalan för mord fängelse i tio år eller på livstid. Tio år var då också det längsta möjliga tidsbestämda straffet som kunde utdömas för ett enskilt brott. Bestämmelsen har sedan ändrats vid flera tillfällen i syfte att åstadkomma både en mer nyanserad straffmätning och en höjd straffnivå för mord.

14 Genom en lagändring 2009 ändrades straffskalan för mord så att den omfattade fängelse lägst tio och högst arton år eller på livstid. Skälet var att den tidigare skillnaden mellan det längsta tidsbestämda straffet, dvs. tio år, och livstidsstraffet ansågs för stor; livstidsstraff kunde inte omvandlas till mindre än arton år enligt lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid. Det högsta tidsbestämda straffet för mord blev nu alltså arton år.

15 Fem år senare, 2014, ändrades straffskalan för mord på nytt, nu i det uttalade syftet att öka andelen livstidsstraff. Den ändringen ledde dock inte till avsett resultat (jfr ”Mordstraffskalan” NJA 2016 s. 3).

16 En ny ändring genomfördes 2020, åter i syfte att öka andelen livstidsstraff. I 3 kap. 1 § anges numera vissa förhållanden som särskilt ska beaktas som skäl för livstids fängelse (se p. 12). Enligt förarbetena innebär ändringen att det beträffande mord som tidigare bestraffades med fängelse i femton till arton år, nu finns skäl att i stället bestämma straffet till livstids fängelse och att straffnivån höjs även för mord som inte bestraffas med fängelse på livstid. I förarbetena uttalas också att den skärpta syn på mord som kom till uttryck genom lagändringen skulle påverka straffmätningen i skärpande riktning även för mord som begåtts av någon som inte har fyllt 21 år. (Se prop. 2018/19:138 s. 15 f., 29 och 34.)

17 I takt med lagändringarna har det i praxis utvecklats vissa hållpunkter för straffvärdebedömningen (se bl.a. ”Bajonettmordet” NJA 2013 s. 376 och ”Mordet med kökskniven” NJA 2021 s. 32). Numera är utgångspunkten att mord ska anses ha ett straffvärde som motsvarar fängelse i sexton år om det inte finns vare sig några försvårande eller några förmildrande omständigheter (se ”Mordet med kökskniven” p. 36).

18 Reglerna i 29 kap. BrB är naturligtvis tillämpliga också vid straffvärdebedömningen avseende mord, men de omständigheter som enligt 3 kap. 1 § utgör särskilda skäl för livstids fängelse bildar en utgångspunkt vid bedömningen av om ett livstidsstraff ska väljas. Man kan uttrycka det så att lagstiftaren genom regleringen i 3 kap. 1 § har använt tekniken med kvalifikationsgrunder för att i ett visst avseende – i valet mellan tidsbestämt straff och livstid – styra straffvärdebedömningen i stället för, som brukligt, gradindelningen. (Se ”Mordet med kökskniven” p. 14–20.)

19 Alltsedan 1989 års påföljdsreform har det i 29 kap. 7 § funnits en särskild reglering av straffmätningen avseende personer som begått brott före 21 års ålder. Regleringen bygger bland annat på tanken att ungdomar är mer sanktionskänsliga och inte har en fullt utvecklad ansvarsförmåga och därför bör behandlas lindrigare än vuxna från straffrättslig synpunkt (se från senare tid t.ex. prop. 2021/22:17 s. 14 f.).

20 Paragrafens första stycke har, bortsett från redaktionella justeringar, inte ändrats sedan 1989. I stycket föreskrivs att domstolen, om någon har begått brott innan han eller hon har fyllt tjugoett år, särskilt ska beakta hans eller hennes ungdom vid straffmätningen samt att domstolen i dessa fall får döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet.

21 Ungdomsreduktionen är tänkt att tillämpas mer eller mindre schablonmässigt utifrån ålder, dvs. utan hänsyn till den enskilda individens mognad, på så sätt att reduktionen är störst för 15-åringar och sedan avtar med stigande ålder fram till 21 års ålder (jfr prop. 1987/88:120 s. 97 f.). Även om HD har avstått från att uttryckligen slå fast några schematiska regler för procentuell nedsättning utifrån ålder (se ”Skånerånen” NJA 2000 s. 421) har det i praxis utvecklats en relativt tydlig linje där ungdomsreduktionen getts ett schablonmässigt genomslag. Detta har också i senare lagmotiv ansetts ha goda skäl för sig (se t.ex. prop. 2021/22:17 s. 15, 35 och 37 f.). Strafflängden för unga bestäms som utgångspunkt i kvotdelar i relation till ett tänkt straff för en vuxen lagöverträdare, motsvarande ungefär en femtedel för en 15-åring, en fjärdedel för en 16-åring, en tredjedel för en 17-åring, hälften för en 18- åring, två tredjedelar för en 19-åring och fyra femtedelar för en 20-åring.

22 Schablonerna bör dock – till undvikande av tröskeleffekter – tillämpas så att övergången mellan olika åldrar blir flytande. Sålunda bör en 16-åring som begått brott strax före sin 17-årsdag behandlas närmast som en 17-åring.

23 Tillämpningsområdet för ungdomsreduktionen i första stycket har inskränkts 2022. Då infördes i paragrafen ett nytt tredje stycke där det anges att reduktionen enligt första stycket inte gäller för allvarligare brott som någon har begått efter att han eller hon fyllt arton år.

24 I 29 kap. 7 § andra stycket regleras det särskilda straffmaximum som gäller för unga lagöverträdare. I den ursprungliga lydelsen angavs endast att ingen fick dömas till fängelse på livstid för brott som han eller hon begått före tjugoett års ålder. Eftersom det högsta tillåtna tidsbestämda straffet då var tio år innebar regleringen att unga lagöverträdare kunde dömas till maximalt tio år för ett enskilt brott och maximalt fjorton år för flerfaldig brottslighet.

25 När straffskalan för mord ändrades 2009 fick stycket en ny lydelse som innebar att det högsta tillåtna straffet för personer under 21 år blev fjorton års fängelse oavsett om fråga var om ett eller flera brott under förutsättning att fängelse på mer än tio år och på livstid var föreskrivet för brottet. I samband med detta uttalades i förarbetena att utgångspunkten för ungdomsreduktionen i de fall där en vuxen skulle ha dömts till fängelse i arton år eller på livstid borde vara arton års fängelse (se prop. 2008/09:118 s. 34 och 52 f.).

26 Ytterligare en justering av andra stycket skedde 2022 i samband med att tillämpningsområdet för ungdomsreduktionen avseende myndiga unga lagöverträdare begränsades (se p. 23). De straffskalebegränsningar som gäller enligt andra stycket inskränktes då till att gälla endast omyndiga unga lagöverträdare. För myndiga lagöverträdare gäller sedan dess de vanliga straffskalorna – även när de innehåller livstids fängelse – utan någon begränsning.

27 Som framgått innebar 2022 års ändringar i 29 kap. 7 § att de myndiga unga lagöverträdarna dels i stor utsträckning undantogs från ungdomsreduktionen i första stycket, dels inte längre kom att omfattas av den straffskalebegränsning som finns i andra stycket.

28 En viktig fråga vid denna ändring var ofrånkomligen vad som skulle gälla för de omyndiga unga lagöverträdarna, när ungdomsreduktionen för myndiga unga lagöverträdare begränsades (se SOU 2018:85 bl.a. avsnitt 8.3 och prop. 2021/22:17 s. 11). Frågan om behandlingen av de omyndiga uppmärksammades alltså särskilt vid ändringen. Det innebär att de uttalanden som gjordes beträffande denna åldersgrupp får ses som ett uttryck för lagstiftarens ställningstagande i den frågan även om de inte direkt har kommit till uttryck i lagtexten.

29 I propositionen uttalades i nu aktuella delar att de ändrade reglerna för myndiga unga lagöverträdare inte skulle påverka ungdomsreduktionen för de omyndiga lagöverträdarna. Det angavs gälla såväl förändringen i andra stycket (se p. 26) som införandet av det nya tredje stycket (se p. 23). Det underströks också att detta skulle gälla oavsett att vissa tröskeleffekter kan uppstå i förhållande till de omyndiga lagöverträdarna. (Se prop. 2021/22:17 s. 61; se också s. 37 f.)

30 Samma uppfattning kom till uttryck i anslutning till att regeringen berörde frågan om det fanns skäl för en ändring av straffskalan med anledning av att de unga myndiga lagöverträdarna inte längre skulle omfattas av det andra stycket.

”Ändringen innebär att bestämmelserna om svåraste straff endast ska gälla för brott som någon har begått innan han eller hon fyllt 18 år, i stället för som hitintills 21 år. Förslaget är dock inte avsett att påverka den i praxis väletablerade ordningen för tillämpningen av ungdomsreduktionen vid brottslighet som begås av lagöverträdare i åldersgruppen 15–17 år (jfr avsnitt 5.1 och 10.1). Något behov av att som utredningen och Malmö tingsrätt föreslår ändra bestämmelserna om vilket svåraste straff som kan dömas ut för den åldersgruppen finns därför inte.” (A. prop. s. 41.)

31 De uttalanden som gjordes i samband med ändringen 2022 måste sammantaget så förstås att utgångspunkten är att straffmätningen för de omyndiga unga lagöverträdarna i princip ska ske på samma sätt som tidigare och att det förhållandet att andra stycket numera endast gäller omyndiga unga lagöverträdare inte föranleder någon annan bedömning.

32 Att det särskilda straffmaximum på fjorton år som anges i 29 kap. 7 § andra stycket numera gäller endast för omyndiga unga lagöverträdare medför i och för sig att det skapas ett ytterligare utrymme för differentiering i åldrarna 15–17 år, eftersom hänsyn inte längre behöver tas till att också unga lagöverträdare i åldrarna 18–20 år behöver rymmas inom straffmaximum. Det kan emellertid, mot bakgrund av de uttalanden som gjordes i propositionen, inte tas till intäkt för att hela straffskalan i fortsättningen mer generellt ska användas för de omyndiga; tvärtom bör utgångspunkten fortsatt vara att de i de flesta fall ska behandlas precis som tidigare. Samtidigt bör det noteras att motivuttalandena inte berör den särskilda situationen när straffvärdet för gärningen motsvarar fängelse på livstid och att det i just sådana fall därmed, med hänsyn också till andra lagändringar som tillkommit sedan 2009 (se p. 16), kan komma i fråga att använda det utökade utrymmet också vid brott begångna av dem som är i åldersintervallet 15–17 år.

33 Som redan nämnts gjorde lagstiftaren vissa uttalanden om ungdomsreduktionen i samband med 2009 års lagstiftning om straffskalan för mord och om straffmaximum för unga lagöverträdare. Vad som sades var att domstolarna vid beräkning av ungdomsreduktionen borde utgå från 18 års fängelse, såväl i fall när en vuxen skulle ha dömts till livstids fängelse som i fall när en vuxen skulle ha dömts till fängelse i 18 år (prop. 2008/09:118 s. 52 f.).

34 En utgångspunkt vid arton års fängelse ligger, om man hänför sig till de schabloner som ofta används vid tillämpningen av 29 kap. 7 § BrB (jfr p. 21 ovan), väl i linje med regleringen av sluten ungdomsvård (jfr 32 kap. 5 §). Om ett livstidsstraff vid tillämpning av ungdomsreduktionen anses motsvara fängelse i arton år, kommer straffmätningsvärdet för en 17-åring att hamna någonstans runt sex år vilket, med beaktande av att villkorlig frigivning inte sker från sluten ungdomsvård, motsvarar den maximala tiden för sluten ungdomsvård, dvs. fyra år. Före 2022 års reform av ungdomsreduktionen för myndiga unga lagöverträdare låg en sådan utgångspunkt också väl i linje med det allmänna maximistraffet för unga lagöverträdare. Om man utgick från arton år kom en 20-åring att hamna på ett straffmätningsvärde motsvarande ungefär fjorton års fängelse. Utgångspunkten harmonierar också med det förhållandet att någon straffmätning inte sker inom ramen för ett livstidsstraff när det döms ut (jfr vidare nedan i p. 39).

35 Det har alltså funnits skäl för att ha arton år som en utgångspunkt för beräkningen av ungdomsreduktionen i de fall straffet för en vuxen skulle ha bestämts till livstids fängelse. Domstolarnas straffmätning för unga lagöverträdare, i fall där straffet för en vuxen lagöverträdare skulle ha bestämts till fängelse på livstid, har mot den bakgrunden i regel gjorts med utgångspunkt i arton års fängelse.

36 På senare tid finns emellertid flera exempel på att domstolar frångått den angivna utgångspunkten och i stället utgått från det lägsta straff som domstolen bedömt att ett livstidsstraff hade kunnat omvandlas till. Det har i sådana mål bedömts att straffvärdet legat på exempelvis trettio års fängelse (jfr tingsrättens bedömning i detta mål), eller i vissa fall mer. Ungdomsreduktionen har sedan gjorts med den bedömningen som utgångspunkt.

37 Det finns också exempel där rätten – i stället för att söka en utgångspunkt i det straff som hade gällt för en vuxen lagöverträdare, och sedan göra en reduktion – har utgått från den för ungdomar tillämpliga straffskalan och dess maximum på fjorton år och med det som utgångspunkt gjort en mer allmän bedömning av var straffet bör ligga med beaktande av brottslighetens straffvärde och den tilltalades ålder.

38 Dessa alternativa modeller är emellertid – även om det inte säger något om huruvida de slutsatser om straffmätningsvärdet som dragits varit fel i det enskilda fallet – förenade med betydande svagheter.

39 Beträffande den modell som innebär att domstolen på ett mer differentierat sätt gör en bedömning av det lägsta straff som ett livstidsstraff hade kunnat omvandlas till bör följande framhållas. Det kan inte anses förenligt med vare sig tankarna bakom ett tidsobestämt straff i allmänhet eller med det sätt på vilket omvandlingslagen är konstruerad att domstolen vid utdömandet av straffet ska göra en fullständig straffmätning inom ramen för livstidsstraffet. Även om det vid omvandlingsprövningen ska tas hänsyn till vad som framgår av den ursprungliga domen avseende straffmätningen ska också andra omständigheter vägas in. Tanken har uppenbarligen inte varit att det är den domstol som dömer ut ett livstidsstraff som ska bestämma straffvärdet i år eller sätta minimitider avseende livstidsstraffets längd. Eftersom en sådan straffmätning inte ska göras avseende vuxna när ett livstidsstraff döms ut, bör den heller inte användas som grund för ungdomsreduktionen. Detta återspeglas i att det framstår som konstruerat att vid påföljdsbestämningen inom ramen för det nuvarande systemet tala om straffvärden motsvarande t.ex. trettio år.

40 Det kan inte heller anses vara en framkomlig väg att bara utgå från taket på den tillämpliga straffskalan för unga lagöverträdare, dvs. fjorton år. En sådan modell är främmande för svensk straffmätningstradition och den ger också mycket begränsad ledning för hur straffmätningen bör göras för olika åldersgrupper. Denna väg är också mindre väl förenlig med lagstiftarens ställningstagande att ändringen av ungdomsreduktionen 2022 i princip inte skulle påverka reduktionen för de omyndiga unga lagöverträdarna, liksom med tidigare motivuttalanden (se p. 21 och 29–31).

41 Slutsatsen av det anförda blir att arton år alltjämt bör vara utgångspunkt för beräkningen av ungdomsreduktionen i de fall straffet för en vuxen skulle ha bestämts till livstids fängelse.

42 En ordning som tar sin utgångspunkt i en strafflängd om arton år medför emellertid – om den tillämpas mekaniskt och utan någon hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet – att straffen för unga personer i en viss ålder inte alls kommer att differentieras när straffvärdet motsvarar livstids fängelse. Den unge skulle få samma straff oavsett om brottet precis når upp till ett straffvärde motsvarande livstid eller om det finns åtskilliga skäl som i sig är tillräckliga för en sådan slutsats. Och den unge kommer att få samma straff oavsett om det är fråga om ett eller flera brott.

43 En sådan frånvaro av differentiering kan i viss utsträckning motiveras av det förhållandet att lagstiftaren – när det uttalades att arton år bör vara utgångspunkten i fall där en vuxen hade dömts till arton år eller till fängelse på livstid – måste ha utgått från att brott av olika svårhetsgrad skulle komma att bestraffas på samma sätt (jfr ”Tidsbestämningen I–III” NJA 2008 s. 579 I–III).

44 Det sagda hindrar inte – det gäller särskilt mot bakgrund av den utveckling som varit i lagstiftningen sedan uttalandet 2009 (se p. 16 och 32) – att det finns ett utrymme för att genom olika typer av påslag markera att brottsligheten är allvarligare än vad enbart utgångspunkten i fängelse på arton år skulle ge uttryck för. Detta utrymme bör emellertid förbehållas fall där påföljden annars skulle framstå som en klart otillräcklig reaktion på brottsligheten.

45 Så kan vara fallet vid flerfaldig brottslighet av mycket allvarlig beskaffenhet. Det förhållandet att ett livstidsstraff hade omfattat all brottslighet för en vuxen bör i sådana situationer inte utgöra hinder mot en viss differentiering i en situation där den unge de facto inte döms till ett livstidsstraff utan till ett straff som är tidsbestämt. En annan ordning skulle innebära att bedömningen att en gärning har ett straffvärde motsvarande livstid skulle hindra en samlad straffvärdebedömning för en omyndig som begått ytterligare allvarliga brott. I en situation då ett av brotten når upp till livstid skulle alltså de ytterligare brotten inte på något sätt påverka påföljden. En sådan ordning stämmer inte överens med det förhållandet att reglerna om påföljdsbestämning sammantaget lämnar ett utrymme för bedömningar med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet och att den påföljd som slutligen bestäms, med beaktande av lagöverträdarens ungdom, ska vara en proportionerlig reaktion på brottsligheten.

46 Även när omständigheterna vid ett enskilt brott på ett tydligt sätt skiljer sig från andra mord där straffvärdet når upp till livstids fängelse bör av motsvarande skäl ett sådant utrymme finnas. Det måste då hållas i minnet att redan det förhållandet att straffvärdet når upp till fängelse på livstid förutsätter att det föreligger försvårande omständigheter; det måste alltså tillkomma något ytterligare som tydligt motiverar ett påslag.

47 Om man har att göra ett påslag för tillkommande brottslighet eller försvårande omständigheter avseende ett enskilt brott måste det avgöras hur stort detta påslag bör vara. Vid den bedömningen bör intresset av att kunna differentiera mellan de olika åldersgrupper som omfattas av 29 kap. 7 § andra stycket beaktas. En någorlunda rimlig ordning kan uppnås om man utgår från att straffskalans maximum bör användas endast i undantagsfall och då huvudsakligen avseende personer som vid gärningen var nära 18 års ålder och att det maximala straffet för de yngre åldersgrupperna ligger lägre än så. Nära till hands ligger att utgå ifrån att straffet för en person som är blott 15 år i regel inte bör sättas över tio år och att taket för 16- respektive 17-åringar i regel ligger mellan denna nivå och maximistraffet om fjorton år.

48 Vid denna tillämpning bör de allra översta delarna av dessa intervall i princip förbehållas fall där fråga är om synnerligen allvarlig flerfaldig brottslighet på nivån för livstid.

49 Även i fall där det är fråga om ett enda brott – där omständigheterna är så försvårande att detta särskilt bör markeras – kan det som framgått vara motiverat med ett påslag. Påslaget bör i dessa situationer dock i allmänhet inte överstiga två år. Skälet till det är att straffskalan för unga lagöverträdare är begränsad. För att systemet ska hålla ihop måste det finnas utrymme också för sådana fall där den tilltalade visserligen döms för flera allvarliga brott, men det inte är fråga om sådana synnerligen allvarliga fall som avses i föregående punkt.

50 Storleken på påslaget för försvårande omständigheter vid ett enskilt brott bör bestämmas främst utifrån betydelsen av de försvårande omständigheterna. Hänsyn bör i viss mån tas även till den tilltalades ålder men eftersom utrymmet för påslag i dessa fall är begränsat – och hänsyn till åldern avseende det aktuella brottet redan har tagits vid den reduktion som gjorts utifrån utgångspunkten i arton år – kan åldern inte ges samma betydelse som annars.

51 I slutänden måste domstolen alltid göra en helhetsbedömning och se till att den påföljd som bestäms – med beaktande både av lagöverträdarens ungdom och de ramar i övrigt som lagstiftningen ger – blir en proportionerlig reaktion på brottsligheten.

52 Som hovrätten funnit ska O.M. dömas för mord och vållande till kroppsskada, grovt brott. Till detta kommer att O.M. enligt en tidigare dom dömts för mordförsök avseende två personer. HD finner inte skäl att frångå hovrättens bedömning att den tidigare påföljden avseende mordförsök ska undanröjas och gemensam påföljd bestämmas för den samlade brottsligheten.

53 Det mord som O.M. dömts för i detta mål har varit noggrant planerat och har utgjort ett led i en organiserad nätverkskriminalitet. G.J. har blivit angripen under två skeden och måste under mellantiden, när han på grund av de inledande skadorna inte kunde ta sig från platsen eller få hjälp, ha förstått att han skulle bli dödad. Gärningsmännen har varit i numerärt överläge och flera direkt dödande skott har avlossats mot G.J. som legat försvarslös på marken. Tillvägagångssättet – avlossande av ett stort antal skott med automatvapen på en allmän plats där andra personer befann sig – har lett till att en annan person än det tilltänkta brottsoffret har skadats allvarligt och inneburit en påtaglig risk för att ytterligare personer skulle träffas av skotten.

54 Gärningen får mot den nu angivna bakgrunden anses präglad av sådan särskild hänsynslöshet som avses i 3 kap. 1 § andra meningen BrB. Vid en sammantagen bedömning är omständigheterna vid mordet så kvalificerade att straffvärdet klart motsvarar livstids fängelse.

55 O.M. var 16 år och åtta månader vid tidpunkten för gärningarna. En utgångspunkt för tillämpningen av bestämmelsen i 29 kap. 7 § första stycket är då ett fängelsestraff motsvarande arton år (se p. 41). Med sedvanlig ungdomsreduktion för en 16-åring som närmar sig de 17 skulle ett straff utmätt med en sådan utgångspunkt motsvara ungefär fem år och sex månader. Ett straff utmätt på detta sätt kan emellertid inte anses i tillräcklig mån återspegla de försvårande omständigheter som föreligger när det gäller mordet. En helhetsbedömning av de försvårande inslagen får anses resultera i att det bör göras ett påslag på straffet med i vart fall ett år.

56 Härtill kommer att O.M. också döms för vållande till kroppskada, grovt brott, och att han har dömts för mordförsök avseende två personer som har ett inte obetydligt straffvärde. Det sammantagna straffvärdet för brotten får anses motsvara fängelse i fjorton år. Fråga är visserligen inte om ytterligare brott med ett straffvärde motsvarande livstids fängelse, men brotten är så allvarliga att de bör ges ett inte obetydligt genomslag i straffmätningen. Det bör därför göras ett ytterligare påslag på straffet med närmare två år och sex månader.

57 Sammantaget leder detta till en strafflängd om fängelse i nio år. Vid en helhetsbedömning får ett sådant straff, med beaktande av O.M:s ungdom och de ramar som lagstiftningen i övrigt ger, anses stå i rimlig proportion till de brott som O.M. döms för.

58 I sammanhanget bör dock även beaktas att O.M. suttit häktad med restriktioner under cirka tio månader. Med anledning härav bör straffets längd förkortas med två månader.

59 Straffet bör alltså bestämmas till fängelse i åtta år och tio månader.

60 Hovrättens dom ska ändras i enlighet med det sagda.

HD ändrar hovrättens dom på så sätt att påföljden för O.M. bestäms till fängelse i åtta år och tio månader.

HD förordnade om sekretess.