Den påhittade fordringen

Tingsrätten (lagmannen Lena Egelin, rådmannen Josefin Mallmin, referent, och adjungerade ledamoten professorn Mårten Schultz) anförde följande i dom den 26 april 2023.

Bakgrund

K.P. var folkbokförd i Sverige från den 11 september 1998 till den 26 juni 2000. I 2000 års inkomsttaxering fick K.P. ett överskott på sitt skattekonto som uppgick till 594 978 kr. Genom detta fick K.P. en fordran på Skatteverket. Efter avstämning av skattekontot som skedde den 2 december 2000, skickade Skatteverket ett kontoutdrag och ett slutskattebesked till K.P. som hade flyttat till Spanien. Av kontoutdraget, som skickades till K.P:s adress i Spanien, framgick att överskottet skulle skickas till honom på ett utbetalningskort i en separat försändelse. Adressen på utbetalningskortet var dock ofullständig och kortet kom i retur till Skatteverket den 30 januari 2001.

Vid 2001 års taxering uppkom ytterligare ett överskott. Vid avstämning den 2 februari 2002 uppgick överskottet på skattekontot till 734 056 kr. Härigenom ökade K.P:s fordran på Skatteverket. Skatteverket skickade därefter vid åtta tillfällen kontoutdrag till K.P:s adress i Spanien.

En anmälan om särskild postadress för K.P. kom in till Skatteverket den 14 december 2012. Anmälningen var daterad den 12 december 2012 och adressen skulle vara giltig fr.o.m. samma datum. Eftersom K.P. inte längre var folkbokförd i Sverige registrerades den nya adressen i Sverige som en ny utlandsadress (i fortsättningen benämnd den oriktiga postadressen). Det framkom i efterhand att två personer (i fortsättningen benämnda gärningsmännen) hade upprättat den aktuella anmälningen och att uppgifterna i anmälningen var oriktiga; bl.a. var K.P:s namnteckning förfalskad.

Handax AB, som kontrollerades av gärningsmännen, ansökte hos Kronofogden om betalningsföreläggande mot K.P. och yrkade betalning om 840 000 kr jämte ränta. Som K.P:s adress angavs den oriktiga post­adressen i Sverige som hade registrerats hos Skatteverket. Det har senare framkommit att det rörde sig om en påhittad fordran. Kronofogdens föreläggande till K.P. att yttra sig över ansökningen om betalningsföreläggande skickades till den oriktiga postadressen.

Gärningsmännen ombesörjde att delgivningskvittot falskeligen undertecknades i K.P:s namn och skickades tillbaka till Kronofogden. Kronofogden meddelade den 11 februari 2013 utslag enligt ansökningen och beslutade den 24 februari 2013 om utmätning av K.P:s tillgångar. Även underrättelsen om utmätning skickades till K.P:s oriktiga postadress. Gärningsmännen ombesörjde även denna gång att delgivningskvittot falskeligen undertecknades i K.P:s namn och att det skickades tillbaka till Kronofogden. En av gärningsmännen informerade därefter Kronofogden om att det fanns pengar på K.P:s skattekonto. Skatteverket fick ett förbudsmeddelande från Kronofogden den 24 april 2013. Av meddelandet framgick att K.P:s fordran på skattekontot, dvs. den överskjutande skatten, hade utmätts och att Skatteverket inte fick betala ut de utmätta medlen till någon annan än Kronofogden eller den som Kronofogden anvisade.

Skatteverket uppmanades att omedelbart betala in det utmätta beloppet om 819 115 kr till Kronofogden. Skatteverket förde över beloppet till Kronofogden den 30 april 2013, som den 10 maj 2013 förde över beloppet till Handax AB, som kontrollerades av gärningsmännen. Under senvintern-våren 2014 blev K.P. kontaktad av chefsinspektören L.N. på Kronofogden som upplyste honom om att myndigheten hade upptäckt någon form av misstänkt brott kopplat till hans skattekonto. K.P. upplyste Kronofogden om att han inte hade någon delaktighet i den misstänkt kriminella hanteringen.

Den 26 juni 2014 framställde K.P. ett krav på betalning till Skatteverket.

I mars 2015 väckte Ekobrottsmyndigheten åtal vid Attunda tingsrätt mot gärningsmännen för en serie bedrägerier som drabbat utländska medborgare som haft överskott på sina skattekonton i Sverige, däribland K.P. Åklagaren vände sig till Skatteverket med en begäran om att Skatteverket i egenskap av målsägande i brottmålsprocessen skulle framställa ett skadeståndsanspråk. Skatteverkets inställning var dock att verket inte hade lidit skada. Innehavarna av de skattekonton som drabbats av bedrägerierna, bl.a. K.P., framställde efter skriftlig protest till både Skatteverket och Kronofogden skadeståndsanspråk i brottmålet. Kronofogden har inte betraktat sig som målsägande i brottmålsprocessen. Den i föregående stycke nämnda protesten manifesterades genom brev den 18 mars 2015 till de båda myndigheterna på samtligas, inklusive K.P:s, vägnar och omfattade bl.a. (i) betalningskrav beträffande samtliga bedragna personers skattetillgodohavanden motsvarande av gärningsmännen åtkomna belopp, och (ii) en förklaring om att åtgärden att assistera åklagaren/EBM med ekonomiska anspråk inte fick tolkas som att K.P. och övriga bedragna på något sätt frånföll sina anspråk mot staten och/eller dess myndigheter.

Den 22 april 2015 dömde Attunda tingsrätt gärningsmännen för tretton fall av bedrägerier mot olika personer där brottsupplägget varit likartat. Gärningsmännen dömdes också att betala skadestånd till målsägandena med belopp som motsvarade de belopp som förts över från deras skattekonton till Kronofogden. K.P. tilldömdes skadestånd med 870 835 kr jämte ränta. Av domen framgår att målsägandenas ombud bl.a. hade anfört att Skatteverket inte hade för avsikt att föra talan i målet som målsägande och att Skatteverket hade vägrat att kompensera målsägandena för den skada de lidit.

Domskäl – tingsrättens bedömning

MÅL T 1164-20

Utgångspunkten för tingsrättens prövning är följande. K.P. har haft en fordran gentemot Skatteverket på för mycket inbetald skatt. Ett gentemot K.P. utmätt belopp om 819 115 kr har, som en följd av ett bedrägeri, av Skatteverket betalats till Kronofogden och därefter vidare till bedragarna. Så har skett enligt gällande regelverk i utsökningsbalken och utsökningsförordningen.

Frågan i målet är i första hand huruvida Skatteverket genom att betala 819 115 kr till Kronofogden, på fordringsrättslig grund, gjort så med befriade verkan gentemot K.P. Med andra ord ska tingsrätten pröva om K.P. fortfarande har en fordran på Skatteverket på aktuellt belopp.

En gäldenär har beträffande fordringar i allmänhet som huvudregel att på egen risk pröva om den som kräver betalning är rätt borgenär, alltså att denne är materiellt berättigad till betalning. En betalning som sker till någon som inte är materiellt berättigad är i princip inte befriande och gäldenären löper därmed risken att få erlägga betalning på nytt. Ansvaret är i princip strikt. I 29 och 30 §§ SkbrL finns dock bestämmelser som beträffande enkla skuldebrev skyddar en gäldenär som i god tro erlägger betalning till någon som inte är materiellt berättigad. Den materiellt berättigade borgenären har med den terminologi som används i fordringsrättsliga sammanhang materiell passiv legitimation, medan det i de fall som anges i 29–30 §§ SkbrL kan uppstå formell passiv legitimation för vissa andra. Formellt passivt legitimerad är den som gäldenären kan betala till med befriande verkan mot sin borgenär utan att denne betalningsmottagare samtidigt är materiellt passivt legitimerad. Om någon av undantagsreglerna i 29–30 §§ SkbrL är tillämpliga innebär detta alltså att gäldenären kan erlägga betalning till någon annan än den riktige borgenären, och att den riktige borgenären genom denna betalning förlorar sin rätt att kräva gäldenären på skulden.

I syfte att tydliggöra nedan resonemang anges härmed vilka i målet involverade aktörer som avses med de begreppsbildningar som används i fodringsrättsliga sammanhang. K.P. benämns dels fordringsborgenär i förhållande till Skatteverket vilket avser överskottet på skattekontot, dels utmätningsgäldenär i förhållande till Kronofogden i det att Handax AB (om än genom bedrägeri) fått en fordran på K.P. När begreppet sekundogäldenär används avses Skatteverket såsom innehavare av medel som utmäts hos K.P. för Handax AB:s fordran. Med utmätningsborgenär avses Handax AB.

Det fordringsrättsliga förhållandet vid utmätning följer inte av lag, och varken utsökningsbalken eller dess förarbeten innehåller några regler som säger någonting om hur de involverade parternas betalningslegitimation påverkas vid en utmätning. Utgångspunkten vid verkställighet hos Kronofogden när en fordran utmäts hos den som utmätningsgäldenären (K.P.) själv har en fordran hos, sekundogäldenären (Skatteverket), är dock att fordringsborgenären (K.P.) förlorar sin passiva legitimation och att sekundogäldenären därför inte med befriande verkan kan betala sin skuld till någon annan än Kronofogden eller utmätningsborgenären (Handax AB) som då får formell passiv legitimation. Sekundogäldenären hamnar alltså i samma situation som om den fordran som dess fordringsborgenär haft överlåtits till utmätningsborgenären (se Lindskog, Betalning [2022, JUNO], s. 1031).

Utgångspunkten framstår som motiverad i de allra flesta fall när exekutionstiteln är ett utslag meddelat efter en summarisk process hos Kronofogden. I den summariska processen sker ingen prövning i sak utan processen är avsedd för otvistiga krav, vilket utmätningsgäldenären godkänner antingen passivt genom att bekräfta delgivningen av betalningsföreläggandet utan att göra någon invändning mot kravet eller genom att bekräfta att kravet är riktigt. Motsätter sig utmätningsgäldenären kravet kan målet på sökandens begäran överlämnas till tingsrätt och blir då föremål för en prövning i sak. Utgångspunkten är alltså att ett utslag hos Kronofogden återspeglar en materiellt riktig fordran, eller i vart fall ger ett intryck av att ett materiellt riktigt fordringsförhållande föreligger, vilket fordringsborgenären genom sin inblandning i den summariska processen medverkat till att skapa. Detta motiverar i sin tur att sekundogäldenären inte kan betala till fordringsborgenären med befriande verkan, då förbudsmeddelandet genom fordringsborgenärens medverkan är att betrakta som en denuntiation om att fordringen överlåtits till utmätningsborgenären.

Vid ett efterföljande utmätningsförfarande följer av 4 kap. 31 § UB att Kronofogden har rätt att vidta de åtgärder beträffande egendomen som behövs för att utmätningsborgenärens rätt ska tas till vara. De åtgärder Kronofogden vidtar ska bedömas enligt samma principer som om de hade vidtagits av utmätningsborgenärens uppdragstagare (se Lindskog, Betalning [2022, JUNO], s. 1022). Det uppstår alltså ingen självständig passiv betalningslegitimation för Kronofogden som är oberoende av de omständigheter under vilka exekutionstiteln har tillkommit, då en utmätningsgäldenärs möjlighet att med befriande verkan betala en fordran till utmätningsborgenärens uppdragstagare är beroende av utmätningsborgenärens rätt. När en utmätningsborgenär inte har någon materiellt riktig fordran på utmätningsgäldenären, t.ex. när fordran är förfalskad, finns det därför inget fordringsförhållande som medför att Kronofogden innehar formell passiv betalningslegitimation för en viss fordran. Ett materiellt felaktigt utslag, eller dom, kan med andra ord ge upphov till en förpliktelse för en gäldenär att betala utan att detta förändrar vem som är den materiellt riktiga borgenären. En betalning i enlighet med domen eller utslaget sker då inte med befriande verkan mot den rätte borgenären (se Lindskog, Betalning [2022, JUNO], s. 236, jfr även Håstads tillägg i NJA 2001 s. 292).

En förutsättning för den ovan beskrivna utgångspunkten – att betalning med befriande verkan efter ett utslag i en summarisk process endast kan ske till Kronofogden (eller utmätningsborgenären) som då får formell passiv legitimation – är alltså att utmätningsgäldenären under den summariska processen faktiskt har fått tillfälle att yttra sig och medgett skulden. Detta motiverar i sin tur att skulden genom förbudsmeddelandet kan betraktas som överlåten till utmätningsborgenären och att sekundogäldenärens betalning till Kronofogden kan ske med befriande verkan i förhållande till utmätningsgäldenären.

När det är fråga om en exekutionstitel som utmätningsborgenären oriktigt skaffat sig mot en fordringsborgenär är inte situationen densamma då det i praktiken saknas grund för att betrakta en fordran som överlåten. Eftersom fordringsborgenären aldrig medverkat i förfarandet hos Kronofogden kan det aldrig betraktas som om en överlåtelse skett. Kronofogden får därmed ingen formell passiv legitimation.

Utmätningsborgenären har i den situation som är aktuell i målet genom att förfalska fordringsborgenärens undertecknande av de delgivningskvitton som skickats från Kronofogden framkallat en situation där de med hjälp av utmätningsförfarandet fått sekundogäldenären att tro att en överlåtelse har skett, en så kallad skenbar överlåtelse (se Lindskog, Betalning [2022, JUNO], s. 291).

Den situationen, som också är den som är aktuell i målet, är inte uttryckligen reglerad i lag. Däremot är ett specifikt fall av skenbar överlåtelse reglerat i 30 § SkbrL. I bestämmelsen anges följande:

Erlägges betalning till den som åberopar sig å skriftlig överlåtelse av enkelt skuldebrev, och finnes sedan överlåtelsen vara ogiltig, vare utan hinder därav betalningen gill, såframt ej gäldenären ägde kunskap om den omständighet som medförde ogiltigheten eller hade skälig anledning till misstanke därom; dock äge gäldenären ej tillgodoräkna sig betalningen, där överlåtelsen var förfalskad eller eljest tillkommen under någon av de omständigheter som enligt 17 § medföra ogiltighet av förskrivning.

Innebörden av bestämmelsen är att borgenären (jfr K.P.), när den som framstår som förvärvare av en fordran och åberopar sig av en skriftlig överlåtelse av skuldebrev (jfr Handax AB) och gäldenären (jfr Skatteverket) är i god tro, bär risken för en felbetalning. För att borgenären ska bära risken, och den som åberopar skuldebrevet därigenom ska få formell passiv legitimation, anses det dock krävas att borgenären på något sätt varit delaktig i de omständigheter som medfört att gäldenären varit i god tro (se Lindskog, Betalning [2022, JUNO], s. 344–347). Enbart ett påstående om god tro, oavsett hur välgrundad denna kan framstå för gäldenären, beträffande omständigheten att en fordran överlåtits är alltså inte tillräckligt för att huvudregeln – om att gäldenären bär risken för betalningen – inte längre ska vara tillämplig när den goda trons uppkomst inte i någon mån kan härledas till en borgenärs agerande.

Bestämmelsen borde även vara analogt tillämplig i fall där någon skriftlig överlåtelse inte åberopats, men där gäldenären betalat till någon som borgenären på ett eller annat sätt gett gäldenären fog för att tro att denne varit den materiellt rätte fordringshavaren (se Arvidsson och Adestam, lag [1936:81] om skuldebrev, 30 §, avsnitt 2.3.3.2, Lexino, jfr även NJA 1976 s. 618).

Bestämmelsens syfte är att skydda en godtroende gäldenär från att behöva betala samma fordran två gånger, när borgenären med hänsyn till sin inblandning i det förfarande som lett fram till att gäldenären fått uppfattningen att en fordran överlåtits framstår som i vart fall oaktsam i relation till att gäldenären har fått en sådan uppfattning.

Samma hänsyn gör sig gällande och motiverar undantaget från huvudregeln om att gäldenären står risken för felaktiga betalningar som kommer till uttryck i 29 § SkbrL. En godtroende gäldenär behöver då inte stå risken för en betalning där fordringsförhållandet, och därmed legitimationsförhållandet, förändrats på grund av borgenärens aktivitet och gäldenären inte känner till detta. Om borgenären överlåter fordran utan att informera gäldenären, eller om den nya borgenären på motsvarande sätt underlåter att kontakta gäldenären för att informera om fordringsöverlåtelsen, ska detta inte falla tillbaka på gäldenären. I bestämmelserna görs alltså undantag från huvudregeln om att gäldenären bär risken för en felbetalning när orsaken till felbetalningen i någon mån beror på borgenärens agerande.

Vad som nu redogjorts för innebär att en exekutionstitel som består av ett utslag i en summarisk process kan medföra att formell passiv legitimation uppstår för Kronofogden vid ett förbudsmeddelande enligt 6 kap. 2 § UB antingen när en materiellt riktig fordran finns hos utmätningsborgenären och fordringsborgenären inte invänder mot kravet, eller enligt 30 § SkbrL när ingen materiellt riktig fordran finns hos utmätningsborgenären men fordringsborgenären medverkat till att sekundogäldenären fått en sådan uppfattning. I en situation där en förfalskad fordran läggs till grund för ett betalningsföreläggande, och ett utslag meddelas på grund av att fordringsborgenären inte invänder mot kravet (förutsatt att borgenären faktiskt fått en sådan möjlighet) är det enligt tingsrätten inte uteslutet att det finns fog för att tillskriva fordringsborgenären en sådan oaktsamhet som medför att sekundogäldenären med befriande verkan kan betala till Kronofogden.

När det gäller den nu aktuella situationen mellan K.P. (fodringsborgenär) och Skatteverket (sekundogäldenär) har Skatteverket betalat K.P:s fordran till Kronofogden utan att Handax AB (utmätningsborgenären) haft en materiellt riktig fordran på honom (jfr 30 § SkbrL). K.P. har inte heller på något sätt medverkat i den summariska processen som lett fram till den exekutionstitel som sedan legat till grund för utmätningen och kan därför inte anses ha medverkat till Skatteverkets uppfattning om det aktuella fordringsförhållandet. Något undantag från huvudregeln om att gäldenären – Skatteverket – står risken för sin betalning föreligger därför inte (jfr Lindskog, Betalning [2022, JUNO], s. 347).

Det förhållandet att Skatteverket enligt förbudsmeddelandet varit förpliktigad att betala Handax AB:s förfalskade fordran saknar i detta sammanhang relevans, då förbudsmeddelandet alltså inte under de nu aktuella omständigheterna har medfört någon förändring avseende vem som varit betalningslegitimerad för K.P:s fordran.

Som en följd av detta har inte Kronofogden, eller Handax AB, haft varken materiell eller formell passiv legitimation. Skatteverket har därför inte kunnat betala K.P:s fordran till Kronofogden med befriande verkan. K.P. har därmed alltjämt en fordran på Skatteverket motsvarande det belopp som betalats till Kronofogden. K.P:s talan ska av den anledningen bifallas. Om yrkat belopp och ränta råder inte tvist.

Eftersom tingsrätten bifallit K.P:s talan redan på den grunden att han har en bestående civilrättslig fordran på Skatteverket saknas det anledning att pröva frågan om Skatteverket är betalningsskyldigt på någon av de grunder som K.P. anfört i andra och tredje hand.

MÅL T 7783-21

K.P. har ansökt om stämning mot Kronofogden för det fall att hans talan i mål T 1164-20 inte bifalls. Målen T 1164-20 och T 7783-21 har kumulerats genom ett beslut den 28 juli 2022. Mot bakgrund av att K.P:s talan mot Skatteverket nu bifalls skiljs målet åter och T 7783-21 förklaras vilande i avvaktan på att domen mot Skatteverket vinner laga kraft.

Domslut

1Skatteverket ska till K.P. betala 819 115 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 26 juni 2014 tills betalning sker.

2K.P:s talan mot Kronofogden i mål T 7783-21 förklaras vilande i avvaktan på att domen i mål T 1164-20 vinner laga kraft.

Hovrätten (hovrättslagmannen Amina Lundqvist och tf. hovrättsassessorn Oskar Lindbom, referent) anförde följande i dom den 5 december 2023.

Hovrättens domskäl

Inledning

Utgångspunkten för bedömningen är densamma som i tingsrätten. K.P. har haft en fordran mot Skatteverket avseende för mycket inbetald skatt. Till följd av ett bedrägeri har ett utslag meddelats mot K.P. utan hans vetskap och Kronofogdemyndigheten har utmätt hans fordran mot Skatteverket. Skatteverket har därefter betalat 819 115 kr till Kronofogdemyndigheten, som i sin tur betalat ut beloppet till bedragarna. Frågan i målet är i första hand om Skatteverkets betalning har gjorts med befriande verkan gentemot K.P., dvs. om Kronofogdemyndigheten har haft passiv betalningslegitimation.

Hovrätten använder samma benämningar på de inblandade parterna som tingsrätten. I det aktuella fallet var alltså K.P. utmätningsgäldenär och Skatteverket sekundogäldenär. Det bolag som bedragarna använde var utmätningsborgenär.

Utsökningsbalkens bestämmelser

Utmätning av viss egendom ger Kronofogdemyndigheten rätt att vidta de åtgärder beträffande egendomen som behövs för att tillvarata sökandens rätt. Myndigheten har därvid samma befogenheter som annars tillkommer egendomens ägare. (4 kap. 31 § UB)

Vid utmätning av en enkel fordran ska Kronofogdemyndigheten meddela sekundogäldenären ett förbud att fullgöra sin förpliktelse till annan än myndigheten eller den som myndigheten anvisar (6 kap. 3 § UB).

Om den utmätta fordringen är förfallen till betalning, ska Kronofogdemyndigheten anmoda sekundogäldenären att betala sin skuld till myndigheten. Betalar inte sekundogäldenären frivilligt ska Kronofogdemyndigheten utsöka fordringen, om det finns en exekutionstitel. Myndigheten får annars förelägga utmätningsborgenären att väcka talan mot sekundogäldenären. (9 kap. 11 § UB.)

Bestämmelserna, liksom utsökningsbalken i stort, syftar till att säkerställa och genomföra utmätning. Som tingsrätten har konstaterat framgår det inte av dessa eller några andra bestämmelser i balken vilken verkan som sekundogäldenärens betalning till Kronofogdemyndigheten har gentemot utmätningsgäldenären. Inte heller utsökningsbalkens förarbeten ger någon ledning i den frågan (jfr prop. 1980/81:8 s. 480 f. och 512 f.).

Hovrättens bedömning av tillämplig reglering

Frågan om verkan av sekundogäldenärens betalning till Kronofogdemyndigheten har, såvitt känt, inte tidigare prövats i högre instans. Däremot finns det stöd för att vid utmätning bedöma fordringsrättsliga frågor, såsom sekundogäldenärens rätt att göra invändningar, enligt allmänna fordringsrättsliga principer och att utmätningen då ska behandlas som en överlåtelse av fordran (se NJA 1984 s. 656, NJA 1985 s. 223, NJA 1985 s. 468, NJA 1999 s. 622 och NJA 2013 s. 540).

Det har i den juridiska litteraturen ansetts att fordringsrättsliga principer generellt ska tillämpas vid utmätning och att utmätningen ska betraktas som en överlåtelse eller pantsättning av fordran (se Torkel Gregow, Tredje mans rätt vid utmätning, 1987, s. 81 och 230, Stefan Lindskog, Betalning, JUNO version 3, 2022, § 17.4.5.2, och tillägget till NJA 2012 s. 896 p. 3–4 samt Hugo Tiberg och Dan Lennhammer, Skuldebrev, växel och check, 7 uppl. 1995, s. 38 och 44 f.).

Även om den aktuella frågan inte har avgjorts i högre instans tidigare så finns det alltså stöd för att bedöma den enligt fordringsrättsliga principer, såsom tingsrätten har gjort.

Mot en sådan tillämpning har Skatteverket gjort gällande att 3 kap. 22 § UB exklusivt reglerar vad som ska gälla när, som i det här fallet, en exekutionstitel undanröjs. Skatteverket har vidare anfört att när Kronofogdemyndigheten utmäter och meddelar förbud mot en sekundogäldenär är det fråga om åtgärder vid myndighetsutövning och att myndigheten genom bestämmelserna i utsökningsbalken får en självständig passiv legitimation.

Bestämmelsen i 3 kap. 22 § UB, som gäller förhållandet mellan utmätningsgäldenären och utmätningsborgenären, kan inte förstås som en särskild reglering av det fordringsrättsliga förhållandet mellan utmätningsgäldenären och sekundogäldenären. En sådan innebörd kommer inte heller till uttryck i förarbetena (jfr prop. 1980/81:8 s. 334 f.).

Att Kronofogdemyndighetens åtgärder utgör myndighetsutövning saknar betydelse för bedömningen av den civilrättsliga frågan om vem av utmätningsgäldenären och sekundogäldenären som ska stå risken för en felaktig betalning. Verkställighetsförfarandet och de tvångsmedel som Kronofogdemyndigheten har till sitt förfogande syftar till att tillvarata utmätningsborgenärens rätt. Det finns inte skäl att utifrån en sådan reglering dra slutsatser om det inbördes förhållandet mellan en utmätningsgäldenär och en sekundogäldenär utan att det finns en uttrycklig reglering om det.

Som konstaterats ovan framgår det inte av utsökningsbalkens bestämmelser att Kronofogdemyndigheten får passiv legitimation. I avsaknad av en särskild reglering av förhållandet mellan utmätningsgäldenären och sekundogäldenären – och då inget i utsökningsrätten talar emot detta – får vägledning i stället sökas i allmänna fordringsrättsliga principer. Detta ställningstagande ligger också i linje med tidigare avgöranden av angränsande frågor. En sådan bedömning påverkar inte heller de medel som står till buds för utmätning eller indrivning av en fordran. Frågan i målet ska alltså bedömas i enlighet med detta.

Hovrättens bedömning i det här fallet

Som tingsrätten har funnit medför utmätning av en fordran i normalfallet att Kronofogdemyndigheten får passiv legitimation att ta emot betalning från sekundogäldenären. Situationen kan liknas vid en överlåtelse eller pantsättning av fordran, där en uppdragstagare får rätt att ta emot betalning för förvärvarens eller panthavarens räkning.

I det här fallet har utmätningsborgenären, alltså bedragarnas bolag, inte haft någon verklig fordran mot K.P. K.P. har inte heller varit medveten om eller kunnat medverka i det rättsliga förfarande som gav upphov till exekutionstiteln.

Hovrätten delar tingsrättens uppfattning att en förutsättning för att Kronofogdemyndigheten ska vara rätt betalningsmottagare är att utmätningsgäldenären faktiskt har fått tillfälle att medverka i det tidigare förfarandet. Om utmätningsgäldenären inte har fått det är exekutionstiteln behäftad med ett grundläggande fel. Felet är formellt och innebär att exekutionstiteln ska undanröjas efter överklagande eller klagan över domvilla (rättegångsfel). Felet har även materiell betydelse, på så sätt att exekutionstiteln i sig inte kan medföra någon rätt till betalning för utmätningsborgenären, trots att verkställighet tills vidare får ske. Utmätningsborgenären har alltså inte en materiell rätt till betalning ur den utmätta fordran. Som tingsrätten har uttryckt det saknas det fog för att betrakta fordran som överlåten. Sekundogäldenärens betalning till Kronofogdemyndigheten har då inte skett till rätt mottagare.

Enligt fordringsrättsliga principer står, som tingsrätten konstaterat, gäldenären risken för att betalningen av en enkel fordran sker till rätt mottagare. Undantagen från den huvudregeln framgår av 29 och 30 §§ lagen (1936:81) om skuldebrev (skuldebrevslagen) (NJA 2001 s. 292). Av 30 § skuldebrevslagen följer att gäldenären i vissa fall kan betala med befriande verkan till en påstådd förvärvare. Det förutsätter att det finns en skriftlig överlåtelse och gäller t.ex. inte om överlåtelsen är förfalskad.

Det är inte helt klart i vilka fall 30 § skuldebrevslagen är tillämplig utanför det omedelbart tillämpliga området (se Adestam och Arvidsson, Lag [1936:81] om skuldebrev, 30 §, Lexino 2017-08-31, avsnitt 2.3.3.2 och 2.3.3.3). Ett exempel som anges i förarbetena är att gäldenären kan betala med befriande verkan när borgenären meddelat gäldenären att en överlåtelse har skett men det visar sig att överlåtelsen var ogiltig (se NJA II 1936 s. 111). Lindskog menar att gäldenären bör kunna betala med befriande verkan till en förmodad förvärvare när gäldenären haft fog att tro att en överlåtelse skett och det med hänsyn till borgenärens delaktighet ligger närmare till hands att denne ska stå risken för en felbetalning. Detsamma bör gälla vid en felaktig betalning när någon överlåtelse aldrig skett, om skenet av överlåtelse beror på borgenären. Omvänt får gäldenären stå för en felaktig betalning som inte beror på borgenären. (Se Lindskog, a.a., § 5.5.1.1 och 5.5.1.2.)

Den aktuella situationen är inte sådan att det föreligger något undantag från huvudregeln att gäldenären står risken för sin betalning. Även om exekutionstiteln och utmätningsbeslutet skulle jämställas med en skriftlig överlåtelse, är det inte fråga om ett sådant ogiltighetsfall som framgår av 30 § skuldebrevslagen. Till skillnad från det fallet har exekutionstiteln tillkommit helt utan utmätningsgäldenärens medverkan och är närmast att likna vid en förfalskad överlåtelsehandling. Det är inte heller fråga om en sådan situation som enligt skuldebrevslagens förarbeten skulle medföra att betalning kan ske med befriande verkan. Kronofogdemyndigheten har alltså inte fått någon passiv legitimation.

Hovrätten instämmer alltså i tingsrättens slutsats att Skatteverket inte har betalat till rätt mottagare och att Kronofogdemyndigheten inte på någon annan grund har haft passiv legitimation att ta emot betalningen. Betalningen har då inte skett med befriande verkan mot K.P. och Skatteverket är fortfarande skyldigt att betala till honom.

Beloppet och sättet att beräkna ränta har vitsordats. Tingsrättens domslut ska därför fastställas.

Hovrättens domslut

1Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

2– – –

Hovrättsråden Maj Johansson och Mattias Pleiner var skiljaktiga i frågan om Skatteverket hade betalat med befriande verkan mot K.P. och anförde följande.

Det är i målet ostridigt att K.P. har haft en civilrättslig fordran på staten på grund av för mycket inbetald skatt, att det gentemot K.P. har funnits en verkställbar exekutionstitel på betalningsskyldighet (Kronofogdemyndighetens utslag den 11 februari 2013), att K.P:s överskjutande skatt utmätts vid verkställighet av utslaget och att Skatteverket på uppmaning av Kronofogdemyndigheten betalat det utmätta beloppet (se tingsrättens dom s. 3 f.). Frågan är om Skatteverket härigenom med befriande verkan mot K.P. har betalat sin skuld avseende överskjutande skatt. Av särskild relevans i denna fråga är, enligt vår mening, den verkan som exekutionstiteln och verkställighetsförfarandet har haft.

I utsökningsbalken regleras frågor om verkställighet av exekutionstitlar som innefattar betalningsskyldighet och annan förpliktelse (1 kap. 1 § UB). Med exekutionstitel avses bl.a. utslag i mål om betalningsföreläggande eller handräckning genom vilket någon har ålagts betalningsskyldighet (3 kap. 1 och 11–12 a §§ samma balk).

Verkställighet innebär ett tvångsmässigt genomförande av en förpliktelse som har prövats och fastställts av domstol eller i annan särskild ordning (se t.ex. Gregow, Utsökningsrätt, JUNO version 5, 2020, s. 23 f. och 32 f.). Vid verkställighet kan Kronofogdemyndigheten bl.a. utmäta viss egendom. Om det är en fordran som har utmätts och denna är förfallen till betalning, ska Kronofogdemyndigheten utan dröjsmål anmoda sekundogäldenären att betala sin skuld till myndigheten (9 kap. 11 § första stycket UB).

Kronofogdemyndighetens uppgift är att verkställa den förpliktelse som en exekutionstitel innefattar. Utgångspunkten är att Kronofogdemyndigheten inte får pröva om den domstol eller myndighet som har meddelat exekutionstiteln har bedömt saken rätt. Detta kan innebära att Kronofogdemyndigheten verkställer en exekutionstitel på betalningsskyldighet även om det står klart att betalningsskyldigheten enligt exekutionstiteln på något sätt är felaktig. (Se t.ex. NJA 2015 s. 527 punkterna 4–10; jfr även bl.a. NJA 2006 s. 657 och NJA 2012 s. 575 punkten 7 om att en grundläggande princip vid verkställighet är att verkställighetsmyndigheten inte har rätt att på nytt granska frågor som har prövats i exekutionstiteln.)

Samtidigt har det ansetts att om det avslöjas att det uppenbarligen inte föreligger någon fordran, kan Kronofogdemyndigheten vägra verkställighet om tredje mans rätt påverkas. Exempelvis kan det handla om att utmätningsgäldenären tillskapar skenfordringar för att skydda egendom mot utmätning för utomståendes fordringar (se Gregow m.fl., Utsökningsbalken – En kommentar, JUNO version 5, publicerad 2017, kommentarerna till 3 kap. 19 och 21 §§ och 4 kap. 11 § samt prop. 1980/81:8 s. 1208 f.). Utrymmet att vägra verkställighet av en dom eller utslag torde dock vara mycket begränsat (se t.ex. Benndorf och Morgell, Vad händer vid utmätning? – En praktisk genomgång av utmätningsmålets olika skeden, JUNO version 1, publicerad 2020, s. 54 f.).

I detta fall har Kronofogdemyndigheten beslutat om utmätning och således bedömt att utslaget den 11 februari 2013 kunde ligga till grund för verkställighet. Utslaget som exekutionstitel har i verkställighetsförfarandet inneburit en fastställd skyldighet för K.P. att erlägga betalning. För att genomföra betalningsskyldigheten i utslaget har Kronofogdemyndigheten utmätt och sedermera drivit in den utmätta fordran på överskjutande skatt genom att anmoda Skatteverket att betala sin skuld till myndigheten.

Under dessa förhållanden är det vår uppfattning att Skatteverkets betalning – som alltså har gjorts inom ramen för verkställighetsärendet och för att genomföra K.P:s betalningsförpliktelse enligt den då gällande exekutionstiteln – måste ansetts ha gjorts med befriande verkan.

Ett sådant synsätt står, enligt vår mening, i överensstämmelse med civilrättsliga principer. Så länge som exekutionstiteln har gällt och verkställighetsförfarandet har pågått har den nämligen medfört en betalningsförpliktelse för K.P. Kronofogdemyndigheten måste därför anses ha haft passiv betalningslegitimation när myndigheten tog emot betalningen för utmätningsborgenärens räkning.

Situationen är inte heller sådan att den kan liknas vid vad som gäller när en överlåtelsehandling är förfalskad. I detta fall har Kronofogdemyndigheten på grund av en gällande exekutionstitel beslutat om att fordran på överskjutande skatt skulle utmätas. Det som i detta fall skulle kunna anses motsvara överlåtelse av fordran – Kronofogdemyndighetens beslut om utmätning – kan, enligt vår mening, inte jämställas med en förfalskning eller någon på liknande sätt ogiltig rättshandling.

I sammanhanget bör det även nämnas att en annan ordning skulle kunna få icke önskvärda konsekvenser för utsökningsförfarandet i stort. Inte minst skulle det kunna leda till att olika exekutionstitlars betydelse urholkas samt till att sekundogäldenärer i högre utsträckning väljer att inte medverka och följa Kronofogdemyndighetens betalningsuppmaningar, trots att sekundogäldenärens skuld till utmätningsgäldenären i själva verket är klar. Frågan kan också ställas hur en sekundogäldenär över huvud taget skulle behöva förfara i en dylik situation för att undvika att stå risken för att betalning inte görs med befriande verkan.

Sammantaget bedömer vi således att Skatteverkets betalning har skett med befriande verkan. Till skillnad från både tingsrätten och majoriteten i hovrätten finner vi därför att K.P:s förstahandsgrund inte kan vinna bifall.

Överröstade i denna fråga, och då majoritetens mening medför att övriga grunder för talan inte blir föremål för prövning, är vi i övrigt ense med majoriteten.