Kroppsbesiktningen i trapphuset
Den omständigheten att det var fel av polisen att genomföra en kroppsbesiktning i ett trapphus har inte medfört frihet från ansvar för våldsamt motstånd. Även fråga om påföljdseftergift.
Sökord Våldsamt motstånd · Felaktig myndighetsutövning · Kroppsbesiktning · Myndighetsutövning · Sen lagföring · Långsam handläggning · Påföljdseftergift
Örebro tingsrätt
Allmän åklagare väckte åtal vid Örebro tingsrätt mot A.R. för våldsamt motstånd enligt 17 kap. 4 § BrB med följande gärningsbeskrivning.
A.R. har satt sig till motvärn genom att sparka med benen, streta med armarna och kränga med kroppen för att hindra poliserna J.O. och K.H. när polis skulle ingripa mot A.R. Det hände den 11 maj 2023 [i] Örebro kommun.
A.R. begick gärningen med uppsåt.
Tingsrätten (ordförande rådmannen Johan Nordgren) anförde följande i dom den 21 november 2024.
Skäl
Inställning
A.R. har förnekat gärningen. Om åtalet i någon del skulle anses styrkt ska gärningen under alla förhållanden vara fri från ansvar eftersom det varit fråga om ett uppenbart obefogat ingripande vilket genomförts på ett lagstridigt sätt som gett A.R. rätt att straffritt sätta sig till motvärn.
Utredningen
Det är fråga om ett ingripande mot A.R. på den i åtalet angivna adressen i anledning av misstanke om narkotikabrott. J.O. och K.H., som är poliser och deltagit i ingripandet, har hörts som vittnen. A.R. har hörts. Åklagaren och A.R. har åberopat polisanmälan som skriftlig bevisning. A.R. har även åberopat fotografier som föreställer den plats där ingripandet ägt rum. Någon narkotika påträffades inte på A.R.
A.R. har berättat att han efter skolan satt på en bänk med sina kamrater då poliser kom till dem och frågade efter personnummer. Han kunde inte hela sitt personnummer och poliserna tog med honom till ett närbeläget trapphus och visiterade honom genom att känna på hans byxben och fickor, vilket han tillät. Poliserna bad honom att dra ned byxorna, vilket han gick med på. Därefter ville de att han skulle dra ned kalsongerna, vilket han motsatte sig och sa att han i så fall ville att detta gjordes på polisstationen med hans föräldrar närvarande. De fyra poliserna, som var lugna men hade ett aggressivt tonläge, accepterade inte detta och försökte utan framgång dra ned kalsongerna på honom. De gav honom en sista chans att lyda. Då han fortsatte att vägra tog en av dem tag i hans arm och tryckte upp honom med ansiktet mot väggen och en annan tog tag i den andra armen. Armarna drogs bakom hans rygg. Det gjorde ont, varför han försökte dra ned armarna, men försökte inte komma loss. Han hade svårt med balansen och försökte byta ställning med benen men inte för att komma loss. Poliserna satte på honom handbojor och upprepade sin begäran. Efter att ha varit bojad under ca 30 sekunder skrek han att han gick med på att dra ned kalsongerna själv. Han löstes från bojorna och drog själv ned kalsongerna till anklarna.
J.O. och K.H. har förklarat att de inte minns händelsen i detalj men har båda efter uppläsning av de PM som de var och en upprättat, bekräftat att det gick till så som de antecknat. Deras uppgifter återges därför genom citat ur PM.
J.O:
”Patrull 23-9130 med Pa An., Pa Al. och Pasp O. fotpatruller – – – tillsammans med patrull 23-9120. Jag och Pa Al. får syn på en kille på innergården – – – han vänder sig om och får syn på oss. I samband med detta börjar han gå från oss i en rask takt varpå jag börjar gå efter honom och min kollega går på andra sidan huset för komma från andra hållet. […] Jag förklarar för A.R. hur kroppsbesiktningen kommer genomföras, han motsätter sig att den genomförs. Jag förklarar att vi har beslut om att den ska genomföras och att han själv kan få dra ner kalsongerna och visa oss. A.R. fortsätter vägra, jag ger han 4–5 chanser att själv få dra ner kalsongerna, jag är tydlig med varför vi har beslut om att göra detta. Jag ger A.R. ett ultimatum, antingen drar han ner dem självmant eller så kommer jag och min kollega att göra det. A.R. fortsätter vägra varpå jag och min kollega K.H. tar tag i varsin arm på A.R. I samband med detta börjar A.R. streta emot kraftig med armarna, han trycks upp mot väggen men han fortsätter att göra motstånd genom att sparkas och dra med armarna. Jag ber honom flera gånger att lugna ner sig men han skriker att vi ska släppa honom.
Han kränger med hela kroppen och försöker ta sig ur vårat grepp. Beslut tas om att belägga A.R. med handfängsel för att få honom under kontroll då han inte lugnar ner sig.”
På försvarets fråga har J.O. bekräftat att det fattats ett beslut om kroppsbesiktning före det att de bestämde sig för att undersöka A.R. utan kläder.
K.H:
”Jag blir in visad i trapphuset till nr – – – där ynglingen, A.R., befann sig tillsammans med aspirant J.O. När jag kommer in i trapphuset är Aspirant J.O. i full färd med att tala om för A.R. att vi hade beslut på att även undersöka i hans underkläder. A.R. protesterar och vägrar att gå med på åtgärden. Aspirant J.O. förklarar tålmodigt ett flertal gånger att den kommer att genomföras och att A.R. själv har möjlighet att dra ut sina underkläder så vi skulle kunna titta att han inte hade gömt något i dem. Han vägrar fortfarande att gå med på åtgärden. Till slut ges A.R. ultimatumet att antingen så gör han så att vi har möjlighet att undersöka hans underkläder annars så kommer vi att genomföra den ändå. A.R. fortsätter att vägra och börjar “fippla” med händerna varför vi tar tag i honom. Dels för att hålla i honom när åtgärden genomfördes samt även för att förhindra att han skulle kunna göra sig av med något om han hade något gömt i sina underkläder. A.R. börjar genast sätta sig till motvärn, när vi tar tag i honom. Han försöker dra åt sig armarna samt även kasta sig mot golvet, för att få oss att släppa. Detta gör att vi blir tvungna att trycka upp A.R. mot väggen för att hålla honom till ordningen. Han skriker och gapar bla att vi håller på att våldta honom. Aspirant J.O. försöker att lugna A.R. men denne fortsätter att skrika och kasta sig av och an för att komma ur vårt grepp. Även jag försöker få hon att lugna sig så att vi skulle på ett smidigt sätt kunna genomföra åtgärden. I detta läge kommer Pa Al. in i trapphuset och det tas beslut att belägga A.R. med fängsel för att hålla honom till ordningen så att åtgärden skulle kunna genomföras. Dock lugnar sig A.R. efter ett kort tag varför fängslen tas av och A.R. låter oss undersöka hans underkläder efter att han själv öppnat sina kalsonger så att de gick att undersöka.”
Bedömning
J.O:s och K.H:s berättelser är detaljerade och har bekräftats under ed. Det var över ett och ett halvt år sedan händelsen och det får anses vara ett ärende av i polisverksamhet återkommande natur; att de vid huvudförhandlingen inte har några levande minnesbilder av händelsen påverkar därför inte bevisvärdet nämnvärt. Berättelserna vinner stöd av varandra. Det är genom dessa uppgifter styrkt att det gått till som åklagaren påstått i åtalet.
Vad gäller frågan om ansvarsfrihet gör tingsrätten följande bedömning. Det är i första hand fråga om att bedöma ett åtal och inte att recensera polisens arbete. För att genomföra kroppsbesiktning krävs att det föreligger skälig misstanke om ett brott. Oavsett om det senare visat sig att det inte förelåg skälig misstanke om ringa narkotikabrott framgår av förarbetena till straffbestämmelsen att straffskyddet för allmän verksamhet gäller för tjänstemän även vid oriktiga åtgärder, om det inte är så att de på ett så uppenbart sätt överskridit sitt kompetensområde att de bör jämställas med enskilda som på ett obehörigt sätt utövar allmän verksamhet. Även om åtgärden faller inom tjänstemannens kompetensområde, kan det undantagsvis anses straffritt att hindra en rättsstridig myndighetsutövningen om denna är uppenbart obefogad. Se rättsfallet RH 1992:25.
A.R. har också hänfört sig till JO:s ämbetsberättelse 2019/20 s. 385 med hänvisningar, och anfört: Då kroppsbesiktningen skett obefogat och i en trappuppgång mot en oskyldig och ung person som dessutom begärt att besiktningen sker på polisstation i närvaro av föräldrarna, har den rättsstridiga tjänsteutövningen förstärkts i sådan mån att ett eventuellt motstånd mot denna ska vara straffri, även om tingsrätten inte skulle anse att det var fråga om uppenbart obefogad tjänsteutövning.
Polisernas åtgärder i skedet där A.R. haft neddragna byxor och kalsonger, får anses vara en undersökning av kroppen och därmed en kroppsbesiktning. Förutom att proportionalitetsprincipen ska iakttas, ska åtgärden genomföras med diskretion och så att någon inte i onödan utsätts för misstanke eller orsakas kostnad eller olägenhet. Enligt RB 23:13 ska en kroppsbesiktning som är av mera väsentlig omfattning verkställas inomhus och i ett avskilt rum. Om den misstänkte behöver blotta sig endast i mindre omfattning kan det anses vara en kroppsbesiktning eller kroppsvisitation som inte är av väsentlig omfattning (se JO 2015/16 s. 154). Förutom vad som framkommit av polisernas uppgifter, ovan har J.O. inför tingsrätten berättat att de var fyra poliser i trapphuset, varav en kontrollerade porten och en annan kontrollerade trapporna, medan han och K.H. visiterade och besiktigade A.R. så att utomstående inte skulle få tillträde.
Sammanfattningsvis anser tingsrätten att det inte har varit fråga om obefogad myndighetsutövning. Tingsrätten anser inte heller att kroppsvisitationen/besiktningen genomförts på ett lagstridigt sätt, även om omständigheterna inte varit idealiska, särskilt för en ung person. Trots att åtgärden utan tvekan varit obehaglig för A.R. och har genomförts mot hans vilja, ska gärningen inte vara fri från straff. Åtalet är som nämnts styrkt och ska rubriceras som åklagaren gjort.
Påföljd
A.R. var 15 år vid brottet och är nu 16 år. Det har alltså med hänsyn till de stränga tidskrav som gäller med hänsyn till hans ålder, förflutit en avsevärt lång tid mellan brottet och tingsrättens prövning. Det saknas förutsättningar att meddela påföljdseftergift. Enligt socialnämndens yttrande har A.R. behov av vård och de föreslår att han döms till ungdomsvård. A.R. har motsatt sig detta och förklarat att han hellre underkastar sig ungdomstjänst, vilket socialnämnden anser att han är lämplig för. Eftersom han inte gått med på ungdomsvård, saknas förutsättningar för en sådan påföljd. Straffvärdet för brottet motsvarar ett lågt bötesstraff och ungdomstjänst vore därmed för ingripande. Vid så låga bötesstraff påverkar inte tidsutdräkten straffmätningen (se NJA 2012 s. 16). Påföljden ska bestämmas till trettio dagsböter.
A.R. ska enligt lag betala en avgift till brottsofferfonden.
Domslut
Tingsrätten dömde A.R. för våldsamt motstånd enligt 17 kap 4 § BrB till
30 dagsböter – – –.
A.R:s ungdom beaktades vid straffmätningen (29 kap. 7 § första stycket första meningen BrB).
Göta hovrätt
A.R. överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle frikänna honom eller, i annat fall, sänka straffet.
Åklagaren motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.
Hovrätten (hovrättslagmannen Carina Tolke och hovrättsrådet Ylva Brämberg) anförde följande i dom den 13 mars 2025.
Hovrättens domskäl
Skuld
A.R. har även i hovrätten invänt att han inte har satt sig till motvärn och att gärningen i vart fall är straffri då den föregåtts av uppenbart obefogad myndighetsutövning. Han har framhållit att polisen utan skälig misstanke om brott förelegat har verkställt såväl kroppsvisitation som kroppsbesiktning och att verkställigheten av kroppsbesiktningen även stridit mot gällande lag.
Tingsrätten har utförligt redogjort för utredningen och hur denna värderats. Även med beaktande av vad som framförts här anser även hovrätten att det är styrkt att A.R. har satt sig till motvärn på det sätt som åklagaren påstår och att det inte varit fråga om uppenbart obefogad myndighetsövning som medför ansvarsfrihet. Gärningen ska rubriceras på det sätt tingsrätten gjort. I likhet med tingsrätten anser därmed även hovrätten att A.R. ska dömas för våldsamt motstånd.
Påföljd
A.R. har även i hovrätten gjort gällande att det ska meddelas påföljdseftergift med hänsyn till att det är ett ungdomsmål och det förflutit lång tid mellan gärning och lagföring.
Som framgår av tingsrättens dom motsvarar straffvärdet låga böter. Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning att det saknas förutsättningar att meddela påföljdseftergift. Med hänsyn till A.R:s ålder ska domstolen i första hand bestämma en påföljd som är särskilt anpassad för ungdomar i stället för att döma ut böter. Socialnämnden har yttrat sig även i hovrätten och uppgett att A.R. fortfarande har ett vårdbehov och A.R. har förklarat att han nu är motiverad att genomföra det av socialnämnden föreslagna ungdomskontraktet.
Mot bakgrund av ovan bestämmer hovrätten påföljden till ungdomsvård med särskild föreskrift att följa det till domen bifogade ungdomskontraktet.
Hovrättens domslut
Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att hovrätten bestämmer påföljden till ungdomsvård med föreskrift att A.R. ska följa socialnämndens ungdomskontrakt – – –.
I övrigt gäller tingsrättens domslut.
Referenten, tf. hovrättsassessorn Sofia Unsgaard var skiljaktig och anförde följande.
Jag instämmer i övrigas bedömning avseende att det är visat att A.R. har satt sig till motvärn på det sätt som åklagaren påstår. Vad gäller frågan om det har förelegat ansvarsfrihet har tingsrätten utförligt redogjort för de rättsliga utgångspunkterna vid bedömningen av om ett agerande som i och för sig utgör ett våldsamt motstånd kan vara straffritt. Jag ansluter mig till den redogörelsen. Sammanfattningsvis krävs det för ansvarsfrihet att det varit fråga om uppenbart obefogad myndighetsutövning. Av det följer att utrymmet för straffrihet är ytterst begränsat.
Det framgår av utredningen att det som var grunden för beslut om kroppsvisitation och sedermera kroppsbesiktning av A.R. var misstanke om ringa narkotikabrott på grund av innehav. Det har inte framkommit något som föranleder en annan bedömning än att det varit fråga om skälig misstanke för brott. Att besluta om att genomföra såväl en kroppsvisitation som en kroppsbesiktning har i sig därmed inte varit i strid med gällande rätt. Förutom i fall där myndighetsutövningen inte haft stöd i lag finns det i praxis inte någon närmare vägledning i bedömningen för när myndighetsutövning i andra fall kan vara uppenbart obefogad (jmf Svea hovrätts dom, 2019-06-26, mål nr B 5350-19). Det måste dock finnas ett utrymme – om än ett begränsat sådant – för när verkställighetens genomförande i det enskilda fallet innebär att den myndighetsutövning som åtgärden innebär är uppenbart obefogad.
A.R. har efter genomförd kroppsvisitation förts till ett närbeläget trapphus och därvid, efter viss tid, förmåtts ta av sina kalsonger. Med hänsyn till A.R:s unga ålder, vad misstanken avsett och det varit fråga om ett öppet trapphus, kan åtgärdens utförande inte anses proportionerlig. Särskilt inte då A.R. på platsen medgav att en kroppsbesiktning skulle genomföras men på ett för honom integritetsbevarande sätt. Att det varit fyra poliser i trapphuset vid verkställighetens genomförande förändrar inte den bedömningen. Omständigheterna i det enskilda fallet är därmed sådana att det varit fråga om sådan uppenbart obefogad myndighetsutövning att A.R. har haft rätt att sätta sig till motvärn på det sätt som han gjort.
Överröstad i denna del ansluter jag mig till majoriteten.
Högsta domstolen
A.R. överklagade och yrkade att HD skulle ogilla åtalet eller i vart fall mildra påföljden.
Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
HD meddelade prövningstillstånd med utgångspunkt i att det hade förelegat skälig misstanke om ringa narkotikabrott.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredragandens förslag till beslut
Föredraganden, justitiesekreteraren Henning Eriksson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Punkterna 1–20 överensstämmer i huvudsak med punkterna 1–25 i HD:s domskäl.
Bedömningen i detta fall
21Eftersom det förelåg misstanke om ringa narkotikabrott (jfr p. 6) fanns det laglig grund för polisen att genomföra en kroppsbesiktning på A.R.
22Genom utredningen i målet är det styrkt att A.R. försökte hindra poliserna från att genomföra kroppsbesiktningen genom att sparka med benen, streta med armarna och kränga med kroppen. Hans agerande uppfyller rekvisiten för våldsamt motstånd.
23Frågan är då om gärningen ska vara fri från ansvar på grund av att kroppsbesiktningen inte gick rätt till. A.R. har hänvisat till att trapphuset inte var en godtagbar plats för besiktningen och att han begärde att få genomföra undersökningen på polisstationen i stället.
24Eftersom A.R. uppmanades att dra ned sina kalsonger, utan att han gavs möjlighet att skyla sig, var det fråga om en kroppsbesiktning av mera väsentlig omfattning som, enligt vad som då gällde, skulle genomföras inomhus och i ett avskilt rum.
25Ett trapphus kan som utgångspunkt inte betraktas som något avskilt rum, eftersom boende kan passera när som helst och iaktta undersökningen. I detta fall hade emellertid poliserna som genomförde kroppsbesiktningen tillsett att såväl porten som trapporna bevakades av några andra poliser. Det kan dock inte uteslutas att någon boende hade kunnat öppna sin lägenhetsdörr och titta ut i trapphuset, eller titta ut genom ett så kallat dörröga. Till det kommer att platsen under alla förhållanden framstår som olämplig från integritetssynpunkt i det fallet att personen som undersöks tvingas ta av sig underkläderna.
26Med hänsyn till den restriktivitet som bör prägla tolkningen av bestämmelser om tvångsmedel kan trapphuset inte anses ha utgjort ett avskilt rum. Det var därför fel att genomföra kroppsbesiktningen där. Felet innebär dock inte att myndighetsutövningen har varit uppenbart obefogad eller att det förelegat någon annan sådan situation som gett A.R. rätt att göra våldsamt motstånd. Han ska därför dömas för gärningen.
27Straffvärdet motsvarar lägsta antalet dagsböter. HD gör inte någon annan bedömning än hovrätten när det gäller att ungdomsvård är den lämpligaste påföljden.
28A.R. har anfört att HD bör meddela påföljdseftergift på grund av sen lagföring och långsam handläggning. Den sammanlagda tiden från det att brottet begicks till domen i HD kan inte betraktas som ovanligt lång i den mening som avses i 29 kap. 5 § första stycket 3 BrB. Däremot får A.R:s rätt till domstolsprövning inom skälig tid anses ha kränkts, genom att det dröjde drygt 13 månader från det att han delgavs misstanke om brott till beslut om åtal. Det är fråga om ett dröjsmål på omkring ett år.
29I detta fall är det dock inte lämpligt att kompensera kränkningen inom ramen för brottmålet (jfr ”De kompensatoriska rättsmedlen I” NJA 2012 s. 1038 I p. 23–25).
30Mot denna bakgrund ska hovrättens dom fastställas.
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
HD:s dom
HD (justitieråden Anders Eka, Per Classon, referent, Malin Bonthron, Stefan Reimer och Johan Danelius) meddelade den 23 december 2025 följande dom.
Domskäl
Bakgrund
1Under patrullering i ett bostadsområde i Örebro den 11 maj 2023 fattade några polismän misstanke om att A.R., som då var 15 år, innehade narkotika. Eftersom han misstänktes för ringa narkotikabrott fattades beslut om kroppsvisitering och kroppsbesiktning.
2Åtgärderna genomfördes i ett närbeläget trapphus. A.R. godtog att poliserna undersökte hans kläder men när de begärde att han skulle dra ned kalsongerna gjorde han motstånd. Efter att poliserna hade belagt honom med handfängsel gick han till slut med på att dra ned kalsongerna. Ingen narkotika påträffades vid undersökningen.
3A.R. åtalades för våldsamt motstånd. Enligt gärningsbeskrivningen hade han satt sig till motvärn genom att sparka med benen, streta med armarna och kränga med kroppen för att hindra poliserna när de skulle ingripa mot honom.
4A.R. förnekade gärningen. Han menade vidare att gärningen under alla förhållanden var fri från ansvar, bland annat eftersom poliserna lagstridigt hade genomfört kroppsbesiktningen i ett trapphus.
5Tingsrätten biföll åtalet och dömde A.R. för våldsamt motstånd till 30 dagsböter om 50 kr. Domstolen bedömde att det inte hade förekommit några sådana fel vid polisernas myndighetsutövning som kunde medföra ansvarsfrihet för A.R.
6Hovrätten har ändrat tingsrättens dom endast på så sätt att påföljden bestämts till ungdomsvård med föreskrift att följa socialnämndens ungdomskontrakt. Domstolen har ansett att det inte varit fråga om uppenbart obefogad myndighetsutövning som medför ansvarsfrihet.
7HD har meddelat prövningstillstånd med utgångspunkt i att det har förelegat skälig misstanke om ringa narkotikabrott.
Vad målet gäller
8Målet gäller om en kroppsbesiktning har genomförts på ett felaktigt sätt och vilken betydelse detta i så fall har när det gäller straffansvaret för våldsamt motstånd.
Straffbestämmelser för att skydda det allmännas verksamhet
9Bestämmelser om brott mot allmän verksamhet finns i 17 kap. BrB. Straffbestämmelserna om våld eller hot mot tjänsteman (1 §), angrepp mot tjänsteman (2 §) och våldsamt motstånd (4 §) skyddar intresset av att det allmännas verksamhet ska kunna fortgå obehindrad. Bestämmelserna utgör därför ett skydd inte bara mot angrepp på eller hot mot en enskild person, utan också för allmän verksamhet.
10Enligt 17 kap. 4 § BrB ska den som, i annat fall än som avses i 1 och 2 §§, genom att sätta sig till motvärn eller annars med våld försöker hindra en tjänsteman vid hans eller hennes myndighetsutövning dömas för våldsamt motstånd. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader.
11Vid tiden för den i målet aktuella gärningen hade paragrafen en något annorlunda lydelse. Då förutsattes för straffansvar att någon hade försökt hindra tjänstemannen ”i” hans eller hennes myndighetsutövning. Ändringen saknar betydelse för de frågor som prövas i detta mål.
12Bestämmelsen om våldsamt motstånd är tillämplig på allt motstånd som sker genom fysisk kraftutveckling. Som exempel kan nämnas att någon spjärnar emot eller klänger sig fast när han eller hon ska omhändertas. (Se prop. 1948:80 s. 160.)
Tillämpningen av bestämmelserna i 17 kap. vid felaktig myndighetsutövning
13Bestämmelserna i 17 kap. BrB motsvarar i huvudsak de bestämmelser i 1864 års strafflag som tillkom genom 1948 års strafflagsrevision, och som gällde före brottsbalkens tillkomst.
14Av förarbetena till de sistnämnda bestämmelserna framgår följande. Straffskyddet för allmän verksamhet tillkommer tjänstemän även för oriktiga åtgärder, såvida de inte så uppenbart överskridit sitt kompetensområde att de bör likställas med enskilda personer som utövar allmän verksamhet utan att vara behöriga till det. Men även om en åtgärd faller inom tjänstemannens kompetensområde kan det undantagsvis anses straffritt att hindra en tjänstemans rättsstridiga åtgärd. Användande av våld eller hot som innebär trängande fara som medel mot felaktig myndighetsutövning kan inte anses tillåtet annat än i några få utpräglade fall som kan jämställas med nödsituationer. (Se SOU 1944:69 s. 172.)
15När det gäller våldsamt motstånd anges i förarbetena att det vid uppenbart obefogad myndighetsutövning finns ett större utrymme för att motståndet ska vara fritt från ansvar än vad som är fallet när det gäller användande av våld (se a. SOU s. 176).
16Den nu aktuella bestämmelsen om våldsamt motstånd i 17 kap. 4 § BrB är i allt väsentligt oförändrad sedan 1948 års strafflagsrevision. De förarbetsuttalanden som föregick denna får därför alltjämt tjäna som vägledning när det gäller bedömningen av om en gärning som rubriceras som våldsamt motstånd är straffbar när den har föregåtts av felaktig myndighetsutövning. I linje med vad som anges i förarbetena fordrar skyddet för det allmännas verksamhet att det måste vara fråga om en uppenbart obefogad myndighetsutövning för att gärningen ska vara fri från ansvar.
17Utöver vad som nu sagts bör gärningar som innebär att felaktig myndighetsutövning hindras, exempelvis genom våldsamt motstånd, i vissa särpräglade fall vara ansvarsfria enligt reglerna om nödvärn och nöd (se 24 kap. 1 och 4 §§ BrB).
18I andra fall än de som nämnts kan felaktigheter som förekommit vid myndighetsutövningen – beroende på felets art och grad – i stället beaktas vid val av påföljd och vid straffmätningen.
Kroppsvisitation och kroppsbesiktning
19Med kroppsvisitation avses en undersökning av kläder och annat som någon bär på sig samt av väskor, paket och andra föremål som någon har med sig. Med kroppsbesiktning avses i stället undersökning av människokroppens yttre och inre samt att prov tas från människokroppen och undersöks.
20Enligt 2 kap. 6 § första stycket RF är var och en gentemot det allmänna skyddad mot bland annat påtvingat kroppsligt ingrepp och kroppsvisitation. Kroppsbesiktning utgör ett sådant påtvingat kroppsligt ingrepp som avses i bestämmelsen. Det krävs enligt 20 § stöd i lag för att få genomföra en sådan undersökning. (Jfr även artikel 8 i Europakonventionen om rätten till skydd för privat- och familjeliv och artikel 16 i Barnkonventionen.)
21Av legalitetsprincipen följer att bestämmelser om tvångsmedel ska tolkas enligt sin ordalydelse. Att sådana bestämmelser inskränker det skydd som föreskrivs i regeringsformen ger särskild anledning till restriktivitet vid tolkningen. (Se bl.a. ”Kroppsbesiktning och ålder” NJA 2016 s. 1165 p. 5.)
22Grundläggande förutsättningar för kroppsvisitation och kroppsbesiktning ges i 28 kap. 11 och 12 §§ RB. Enligt de bestämmelserna får den som är skäligen misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan följa kroppsvisiteras och kroppsbesiktigas, exempelvis för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller förvar, eller för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet.
23I 28 kap. 13 § andra stycket RB – i den lydelse som är aktuell i målet – föreskrivs att en kroppsvisitation eller kroppsbesiktning av mera väsentlig omfattning ska genomföras inomhus och i ett avskilt rum.
24Bestämmelsen har ändrats och numera gäller att undersökningsåtgärder inte nödvändigtvis måste genomföras inomhus (se 28 kap. 13 § andra stycket RB i dess lydelse fr.o.m. den 1 juli 2025). Om åtgärden inte sker inomhus krävs att den sker i ett avskilt utrymme som är lämpligt. Det ska vara ett utrymme som är så rymligt att det erbjuder avskildhet som kan jämställas med ett rum och som är skyddat från insyn, exempelvis ett lämpligt transportmedel (se prop. 2024/25:37 s. 84). Enligt bestämmelsen i sin nya lydelse gäller dock som tidigare att åtgärden ska ske i ett avskilt rum om den genomförs inomhus.
25Vid tvångsmedelsanvändning ska såväl hänsynsprincipen som proportionalitetsprincipen iakttas. Enligt den förra principen gäller att en förundersökning ska bedrivas så att inte någon i onödan orsakas bland annat olägenhet (se 23 kap. 4 § andra stycket RB). Vid verkställighet av tvångsmedel innebär den att diskretion bör iakttas (jfr t.ex. JO 2008/09 s. 156). Av proportionalitetsprincipen följer att tvång får tillgripas bara om det är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter (se t.ex. 8 § första stycket polislagen, 1984:387). När åtgärden riktas mot ett barn kan särskilda hänsyn behöva tas (jfr artikel 40 i Barnkonventionen).
Bedömningen i detta fall
Skuldfrågan
26Eftersom det förelåg skälig misstanke om ringa narkotikabrott (se p. 7) fanns det laglig grund för polisen att genomföra en kroppsbesiktning.
27Genom utredningen i målet är det styrkt att A.R. försökte hindra poliserna vid ingripandet genom att sparka med benen, streta med armarna och kränga med kroppen. Det var därför fråga om våldsamt motstånd enligt 17 kap. 4 § BrB.
28Frågan är då om det var fel att genomföra kroppsbesiktningen i trapphuset och – i så fall – om den gärning som A.R. begått ska vara fri från ansvar.
29Eftersom A.R. uppmanades att dra ned sina kalsonger, utan att han gavs möjlighet att skyla sig, var det fråga om en kroppsbesiktning av mera väsentlig omfattning.
30När en kroppsbesiktning av mera väsentlig omfattning genomförs inomhus uppställs, enligt både den nuvarande och den tidigare regleringen, ett lagkrav på att den sker i ett avskilt rum.
31Som framgått ska bestämmelser om tvångsmedel tolkas enligt sin ordalydelse och det finns särskild anledning till restriktivitet vid tolkningen (se p. 21). Utgångspunkten är därför att ett utrymme i ett trapphus inte uppfyller lagens krav på ett ”avskilt rum”.
32Även om det inte kan uteslutas att det finns trapphus som genom sin utformning i någon del skulle kunna liknas vid ett avskilt rum måste ett sådant utrymme som regel anses olämpligt från integritetssynpunkt, särskilt i de fall där den person som undersöks tvingas ta av sig underkläderna. Denna bedömning förändras inte av att de polismän som genomför kroppsbesiktningen – som i föreliggande fall – bevakar port och trappor med syftet att därigenom skapa avskildhet.
33Eftersom trapphuset inte var ett avskilt rum i den mening som avses i 28 kap. 13 § andra stycket RB var det fel att genomföra kroppsbesiktningen där. Felet var emellertid inte av en sådan karaktär att det var fråga om uppenbart obefogad myndighetsutövning. Det har inte heller förelegat någon annan sådan situation som gett A.R. rätt att göra motstånd. Han ska därför dömas för gärningen.
Påföljdsfrågan
34En felaktighet i myndighetsutövningen som den nu aktuella bör beaktas vid val av påföljd och vid straffmätningen. I det aktuella fallet ligger emellertid brottets straffvärde redan som utgångspunkt på lägsta dagsbotsnivå och det saknas i princip lindrigare alternativ såvitt avser påföljden. A.R. har i detta läge gjort gällande att påföljdseftergift bör meddelas och anfört att det också förekommit sen lagföring och långsam handläggning.
35När det gäller den felaktiga myndighetsutövningen är det fråga om en omständighet som främst får anses avse brottets straffvärde och inte i första hand en sådan omständighet som avses i 29 kap. 5 och 5 a §§ BrB. I någon mån är den dock även knuten till gärningsmannens person och hans eller hennes upplevelse av den aktuella situationen. Det bör mot den bakgrunden inte vara uteslutet att beakta omständigheten inom ramen för en bedömning av påföljdseftergift enligt 29 kap. 6 § BrB (jfr ”Den felaktiga verkställigheten” NJA 2014 s. 245 p. 16).
36Den sammanlagda tiden från det att brottet begicks till domen i HD kan inte betraktas som ovanligt lång i den mening som avses i 29 kap. 5 § första stycket 3 BrB. Beträffande frågan om A.R:s rätt till domstolsprövning inom skälig tid har kränkts kan konstateras att det – trots att hans ungdom gav anledning till mer skyndsam handläggning än för en vuxen person – dröjde drygt 13 månader från det att han delgavs misstanke om brott till beslut om åtal. Det är inte fråga om ett komplext mål. Dröjsmålet bedöms uppgå till omkring ett år och har inneburit att A.R. inte har fått sin rätt till domstolsprövning inom skälig tid tillgodosedd.
37Med beaktande av den felaktiga myndighetsutövningen sammantagen med dröjsmålstiden är det uppenbart oskäligt att döma A.R. till påföljd. Han ska därför meddelas påföljdseftergift. Vid den bedömningen ska beslutet om avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond upphävas.
Domslut
HD ändrar hovrättens dom på det sättet att HD meddelar påföljdseftergift och befriar A.R. från skyldigheten att betala avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond.