Flyktingens vapenbrott
Utvisning på grund av brott när den dömde är flykting. Särskilt fråga om ett grovt vapenbrott utgör ett sådant synnerligen grovt brott som avses i utlänningslagen.
Sökord Utvisning · Flykting · Flyktingstatus · Grovt vapenbrott · Synnerligen grovt brott
Eskilstuna tingsrätt
Allmän åklagare väckte åtal mot M.H. för grovt olaga hot enligt 4 kap. 5 § andra stycket BrB (tillsammans med Y.A.) med följande gärningsbeskrivning.
M.H. och Y.A. har tillsammans och i samförstånd hotat K.L. genom att M.H. riktat en skarpladdad pistol mot K.L:s ansikte och Y.A. hållit i och visat upp en svärdsliknande kniv för K.L. Det hände den 30 juni 2024 [i] Eskilstuna kommun.
Hotet var sådant att K.L. kunde förväntas känna allvarlig rädsla för sin personliga säkerhet.
Brottet bör bedömas som grovt eftersom det påtagligt förstärkts av skjutvapen och en machete.
Y.A. och M.H. begick gärningen med uppsåt.
M.H. åtalades vidare för försök till mord enligt 3 kap. 1 § och 11 § samt 23 kap. 1 § BrB och för grovt vapenbrott enligt 9 kap. 1 a § första stycket vapenlagen (1996:67). Åklagaren hade följande gärningsbeskrivningar.
Försök till mord
M.H. har försökt döda Y.A. och K.L. genom att han riktat en pistol mot dem och avlossat ett skott. Skottet träffade Y.A. så att han fick en skottskada från vänster bröst till höger sida av magen med inre blödningar som följd. Han fick även skador på magsäcken. Y.A:s skador var livshotande. Det hände den 30 juni 2024 [i] Eskilstuna kommun.
Det fanns en fara för att brottet skulle fullbordas.
M.H. begick gärningen med uppsåt.
Ansvarsyrkande i andra hand:
Grovt vållande till kroppsskada
M.H. har orsakat Y.A. livshotande kroppsskada genom handlandet ovan.
M.H. begick gärningen av oaktsamhet. Oaktsamheten bestod i att M.H. i sin hantering av vapen och ammunition agerat oaktsamt och därav orsakat målsäganden skottskada som varit livshotande.
Gärningen bör bedömas som grov eftersom ovan beskrivna hantering av pistol och ammunition innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag och att skadan orsakats av ett livsfarligt vapen.
Grovt vapenbrott
M.H. har innehaft en skarpladdad pistol med tillhörande ammunition utan att ha rätt till det. Det var den 30 juni 2024 [i] Eskilstuna kommun samt därefter, i vart fall till och med den 5 juli 2024 i Eskilstuna kommun eller på annan okänd plats i Sverige.
Brottet bör bedömas som grovt eftersom vapnet var av särskilt farlig beskaffenhet och – laddat med skarp ammunition – har innehafts på allmän plats i en kriminell miljö där det typiskt sett befaras komma till brottslig användning.
M.H. begick gärningen med uppsåt.
Åklagaren yrkade att M.H. skulle utvisas ur Sverige och förbjudas att återvända hit.
K.L. och Y.A. yrkade skadestånd av M.H.
Tingsrätten (ordförande rådmannen Rebecka Wiking) anförde följande i dom den 5 december 2024.
Domskäl
På anförda skäl fann tingsrätten att den samlade utredningen var tillräckligt robust för att finna åtal för grovt olaga hot tillsammans och i samförstånd med Y.A., grovt vapenbrott och grovt vållande till kroppsskada styrkta och M.H. skulle fällas till ansvar för brotten på sätt åklagare gjort gällande.
Tingsrätten fann att M.H. skulle betala skadestånd till K.L. men inte till Y.A.
Påföljd
M.H. döms för grovt vapenbrott, grovt olaga hot och grovt vållande till kroppsskada begångna den 30 juni 2024.
M.H. förekommer under några avsnitt i belastningsregistret. Han dömdes senast den 8 oktober 2024 av Svea hovrätt till villkorlig dom och böter för medhjälp till penningtvättsbrott. De nu aktuella brotten är begångna innan den senaste domen och är att bedöma som nyupptäckta.
Det grova vapenbrottet är avgörande för straffvärdet. Tingsrätten bedömer att gärningarnas samlade straffmätningsvärde, med beaktande av dels domen den 8 oktober 2024 dels att han utvisas ur riket motsvarar fängelse 6 år och 6 månader. Med hänsyn till brottslighetens art och straffvärde ska påföljden bestämmas till fängelse. Tingsrätten dömer särskilt för de nu aktuella brotten och bestämmer påföljden till fängelse 6 år 6 månader.
Utvisning
En grundläggande förutsättning för utvisning på grund av brott är enligt 8 a kap. l § utlänningslagen att utlänningen döms för ett brott till en strängare påföljd än böter. För att utvisning ska få ske krävs även (1) att gärningen är av sådant slag och övriga omständigheter är sådana att det kan antas att han eller hon kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet, eller (2) att brottet har ett straffvärde som motsvarar fängelse i minst sex månader eller som annars är av sådan karaktär att utlänningen inte bör få stanna kvar i Sverige.
När en domstol överväger om en utlänning ska utvisas på grund av brott ska den enligt 8 a kap. 2 § utlänningslagen ta hänsyn till utlänningens anknytning till det svenska samhället. Domstolen ska bland annat beakta utlänningens familjeförhållanden, barn och etablering i samhället. När domstolen avgör om en utlänning ska utvisas ska den väga hans eller hennes anknytning till Sverige mot de skäl som talar för utvisning. När straffvärdet vida överstiger straffvärdesgränsen om sex månader i 8 a kap. 1 § utlänningslagen bör utgångspunkten vara att utvisning ska ske om inte mycket starka skäl talar i motsatt riktning. (Se prop. 2021/22:224 s. 44 f. och 127.)
Enligt 8 a kap. 4 § samma lag får en utlänning som är flykting och som behöver en fristad i Sverige utvisas endast om utlänningen har begått ett synnerligen grovt brott och det skulle medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom eller henne stanna kvar i Sverige, eller utlänningen i Sverige eller utomlands bedrivit verksamhet som har inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han eller hon skulle fortsätta med sådan verksamhet här.
En utlänning som kom till Sverige innan han eller hon hade fyllt 15 år och som, när åtal väcks, har vistats här sedan minst fem år får enligt 8 a kap. 5 § utlänningslagen utvisas enligt l § endast om (1) utlänningen har gjort sig skyldig brottslighet som har ett straffvärde som motsvarar fängelse i minst två år eller som annars är av sådan karaktär att han eller hon inte bör få stanna kvar i Sverige, eller (2) utlänningen har återfallit i brott på ett sådant sätt att han eller hon inte bör få stanna kvar.
Ett beslut om utvisning på grund av brott ska innehålla förbud för utlänningen att återvända till Sverige under viss tid eller utan tidsbegränsning. Återreseförbudets längd ska bestämmas med utgångspunkt i brottslighetens straffvärde. Vid högre straffvärden än fängelse två år ska återreseförbudet normalt inte tidsbegränsas. (Se 8 a kap. 10 och 11 §§ utlänningslagen.)
När det gäller de närmare omständigheterna för M.H. framkommer följande. M.H. är medborgare i Somalia och har förklarats ha ställning som flykting. Han har två barn i Sverige som han har vårdnad om tillsammans med modern. Av vad socialnämnden har uppgett efter samtal med modern till barnen har han aldrig bott tillsammans med barnen och han har tidigare haft ett visst umgänge med barnen som dock avtog under våren 2024 på grund av M.H:s försämrade mående och beteende. Han får för modern inte vara omkring barnen när han brukar narkotika.
M.H:s anknytning till Sverige är visserligen tämligen stark främst mot bakgrund av att han har barn i Sverige. M.H. har också status som flykting och får utvisas endast om han har begått ett synnerligen grovt brott och det skulle medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna kvar i Sverige. I praxis har ansetts att det krävs ett mångårigt fängelsestraff för att ett brott ska bedömas som synnerligen grovt. I NJA 1991 s. 203 ansåg HD att försök till dråp med ett straffmätningsvärde på 2 år 6 månader var ett sådant synnerligen grovt brott som medförde utvisning trots förekomsten av flyktingförklaring.
De brott som M.H. nu döms för är mycket allvarliga med ett högt samlat straffvärde. Tingsrätten anser även att den brottslighet som M.H. har begått är så allvarlig att den ska bedömas som synnerligen grova brott i den mening som avses i 8 a kap 4 § första stycket 1 punkten utlänningslagen och att det skulle medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna kvar här.
När det gäller tiden för återreseförbudet ska detta enligt 8 a kap. 11 § utlänningslagen bestämmas med utgångspunkt i brottslighetens straffvärde. Om straffvärdet motsvarar fängelse i mer än två år ska återreseförbudet normalt sett inte tidsbegränsas. Tillräckliga skäl bestämma återreseförbudet på annat sätt saknas.
M.H. ska därmed utvisas ur Sverige och förbjudas att återvända hit.
Domslut
Tingsrätten dömde M.H. för grovt olaga hot enligt 4 kap. 5 § andra stycket BrB, grovt vapenbrott enligt 9 kap. 1 a § första stycket vapenlagen (1996:67) och vållande till kroppsskada, grovt brott, enligt 3 kap. 8 § andra stycket BrB till fängelse 6 år 6 månader.
Han frikändes från åtalet för försök till mord.
M.H. utvisades ur Sverige och förbjöds att återvända hit.
Tingsrätten förordnade om häktning, förverkande och beslag samt sekretess.
M.H. förpliktades att betala skadestånd till K.L. Y.A:s begäran om skadestånd avslogs.
Y.A. dömdes för grovt olaga hot enligt 4 kap. 5 § andra stycket BrB till fängelse 1 år 9 månader.
Svea hovrätt
Åklagarna överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten i första hand skulle döma M.H. för försök till mord enligt förstahandsyrkandet i åtalspunkten 2 till fängelse i 14 år. För det fall hovrätten skulle fastställa tingsrättens dom i skuldfrågan yrkade åklagarna att hovrätten skulle bestämma fängelsestraffets längd till 7 år och 6 månader.
Även M.H. överklagade. Han yrkade att hovrätten skulle frikänna honom från ansvar och avslå dels utvisningsyrkandet, dels K.L:s och Y.A:s skadeståndsyrkanden. Han yrkade vidare att hovrätten i vart fall skulle bestämma en lindrigare påföljd.
Y.A. överklagade och yrkade bl.a. att hovrätten skulle frikänna honom från ansvar.
Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkanden.
Hovrätten (hovrättslagmannen Niklas Wågnert, referent, hovrättsråden Angelica Jonsson och David Löfgren samt två nämndemän) anförde följande i dom den 5 februari 2025.
Hovrättens domskäl
Skuld
Hovrätten gör i fråga om skuld inte några andra bedömningar än de som tingsrätten har gjort, utom när det gäller Y.A. och ansvar för olaga hot.
På anförda skäl fann hovrätten att utredningen i den del av åtalet som rörde Y.A. inte var sådan att den kunde läggas till grund för en fällande dom. Det var alltså inte ställt utom rimligt tvivel att Y.A. hade gjort sig skyldig till den åtalade gärningen. Han skulle därför frikännas från ansvar.
Påföljd
Hovrätten gör beträffande M.H. inte någon annan bedömning än vad tingsrätten har gjort när det gäller påföljdsval och kommer till samma slutsats som tingsrätten i fråga om fängelsestraffets längd. Vid straffmätningen har hovrätten, till skillnad från tingsrätten, inte beaktat det men som en utvisning kan medföra för M.H. (se prop. 2021/22:224 s. 78).
Utvisning
Hovrätten gör när det gäller M.H. inte någon annan bedömning än vad tingsrätten har gjort i fråga om utvisning eller återreseförbud.
Hovrättens domslut
Hovrätten fastställde tingsrättens dom beträffande M.H.
Hovrätten förordnade om häktning, beslag och sekretess.
Högsta domstolen
M.H. överklagade och yrkade att HD skulle upphäva beslutet om utvisning.
Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredragandens förslag till beslut
Föredraganden, justitiesekreteraren Catrin Manne Rutberg, föreslog i betänkande att HD skulle meddela dom i huvudsaklig överensstämmelse med HD:s dom.
HD:s dom
HD (justitieråden Anders Eka, Dag Mattsson, Malin Bonthron, Stefan Reimer, referent, och Johan Danelius) meddelade den 29 december 2025 följande dom.
Domskäl
Bakgrund
1M.H., som är medborgare i Somalia, ansökte om asyl i Sverige i december 2014. Han var då 21 år. Han beviljades i mars 2016 permanent uppehållstillstånd och flyktingstatusförklaring i landet.
2I december 2024 dömde tingsrätten M.H. för grovt olaga hot, grovt vapenbrott och vållande till kroppsskada, grovt brott, till fängelse i sex år och sex månader. Det grova vapenbrottet bestod i att M.H., som hade intagit droger, olovligen innehade en skarpladdad pistol på en allmän plats och i en kriminell miljö, där den typiskt sett kunde befaras komma till brottslig användning.
3Vid prövningen av utvisningsfrågan kom tingsrätten fram till att brottsligheten skulle bedömas som synnerligen grov i den mening som avses i 8 a kap. 4 § första stycket 1 utlänningslagen (2005:716). Tingsrätten fann vidare att det skulle medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta M.H. stanna kvar i Sverige. Hans anknytning till Sverige, som huvudsakligen bestod i att han har barn här, ansågs inte utgöra hinder mot utvisning. M.H. utvisades därför ur landet med förbud att återvända hit.
4Hovrätten har fastställt tingsrättens dom.
Vad målet gäller
5Målet gäller förutsättningarna för utvisning på grund av brott när den dömde är flykting och särskilt om ett grovt vapenbrott är ett sådant synnerligen grovt brott som avses i 8 a kap. 4 § utlänningslagen.
Grundläggande förutsättningar för utvisning på grund av brott
6En utlänning får utvisas ur Sverige på grund av brott om han eller hon döms för brott till en strängare påföljd än böter. Utvisning får dock ske endast om gärningen är av sådant slag och övriga omständigheter är sådana att det kan antas att utlänningen kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet, eller om något av de brott som utlänningen döms för har ett straffvärde som motsvarar fängelse i minst sex månader eller annars är av sådan karaktär att utlänningen inte bör få stanna kvar i Sverige. (Se 8 a kap. 1 § första stycket utlänningslagen.)
7När en domstol överväger om en utlänning ska utvisas ska den ta hänsyn till utlänningens anknytning till Sverige. Det ska särskilt beaktas i vilken utsträckning som utlänningen har etablerat sig i det svenska samhället, om utlänningen har barn i Sverige och även vilka övriga familjeförhållanden som utlänningen har här. (Se 8 a kap. 2 §.)
8Hänsyn ska också tas till om utlänningen på grund av bestämmelserna i 12 kap. utlänningslagen inte kan sändas till ett visst land eller om det annars finns särskilda hinder mot att beslutet verkställs (se 8 a kap. 3 §).
9I 8 a kap. 4–7 §§ utlänningslagen finns särskilda bestämmelser om utvisning av personer som tillhör vissa personkategorier (se 8 a kap. 1 § andra stycket). En sådan kategori är en utlänning som är flykting och behöver en fristad i Sverige (se 8 a kap. 4 § första stycket).
Utvisning av en flykting på grund av brott
10En utlänning som är flykting och som behöver en fristad i Sverige får utvisas endast om utlänningen har begått ett synnerligen grovt brott och det skulle medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom eller henne stanna i Sverige, eller utlänningen i Sverige eller utomlands har bedrivit verksamhet som har inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han eller hon skulle fortsätta med sådan verksamhet här (se 8 a kap. 4 § första stycket utlänningslagen).
11Även för den som har status som flykting ska de allmänna förutsättningarna i 8 a kap. 1–3 §§ utlänningslagen prövas. Om kraven enligt 8 a kap. 4 § första stycket 1 är uppfyllda kommer vad som anges i 8 a kap. 1 § regelmässigt också att vara uppfyllt. Vad som föreskrivs i 1 § får därmed normalt inte någon självständig betydelse vid prövningen av om en flykting ska utvisas för att han eller hon har begått ett synnerligen grovt brott.
12Av de allmänna förutsättningarna för utvisning följer att en bedömning ska göras av om utlänningens anknytning till Sverige eller förekomsten av verkställighetshinder innebär hinder mot att han eller hon utvisas ur landet. På grund av de omständigheter som enligt 8 a kap. 4 § måste föreligga för att det ska bli aktuellt att utvisa en flykting kommer verkställighetshinder endast att hindra utvisning om den förföljelse som hotar i det andra landet innebär fara för utlänningens liv eller annars är av särskilt svår art (se 12 kap. 2 § andra stycket andra meningen).
13Bestämmelserna om utvisning av flyktingar bygger på Sveriges åtaganden enligt FN:s konvention från 1951 angående flyktingars rättsliga ställning, Genèvekonventionen (se prop. 2021/22:224 s. 51). Enligt konventionen gäller inte det förbud mot att utvisa en flykting som i övrigt föreskrivs i konventionen för en flykting som, med hänsyn till att han eller hon genom en dom som fått laga kraft har dömts för ett synnerligen grovt brott, utgör en samhällsfara i landet (se artikel 33.2).
14Bestämmelserna i 8 a kap. 4 § utlänningslagen fick sin nuvarande lydelse den 1 augusti 2022 och stämmer i sak överens med vad som gällde tidigare. I förarbetena anges att gränsen för vad som ska anses vara ett synnerligen grovt brott i rättspraxis vanligen har ansetts gå vid brott för vilket utlänningen har dömts till ett långt fängelsestraff. (Se prop. 2021/22:224 s. 22, 51 och 128, jfr NJA 1981 s. 1246 och NJA 1991 s. 203.)
15Uttrycket synnerligen grovt brott används, förutom i 8 a kap. 4 §, även i andra bestämmelser i utlänningslagen. I 4 kap. 3 § andra stycket 1 anges att en utlänning får vägras flyktingstatusförklaring om han eller hon genom ett synnerligen grovt brott har visat att det skulle vara förenat med allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom eller henne stanna i Sverige. På motsvarande sätt framgår av 4 kap. 5 b § andra stycket att en flyktingstatusförklaring får återkallas, om den som har fått en sådan status har begått ett synnerligen grovt brott. Migrationsöverdomstolen har prövat innebörden av synnerligen grovt brott enligt dessa bestämmelser (se bl.a. MIG 2021:9 och MIG 2025:3).
EU:s skyddsgrundsdirektiv
16De bestämmelser i 4 kap. utlänningslagen som innehåller uttrycket synnerligen grovt brott har sina motsvarigheter i EU:s skyddsgrundsdirektiv1, som har genomförts i svensk rätt och som är grundat på Genèvekonventionen. Uttrycket ska därför tolkas i ljuset av den innebörd som följer av unionsrätten.
17EU-domstolen har i avgörandet Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid, C-402/22, EU:C:2023:543, uttalat sig om förutsättningarna för att vägra en flyktingstatusförklaring enligt direktivet på grund av att utlänningen har begått ett synnerligen grovt brott (jfr 4 kap. 3 § andra stycket 1 utlänningslagen).
18Av domen framgår att det måste vara fråga om ett enskilt brott som är att betrakta som synnerligen grovt. Det är alltså inte den samlade brottsligheten som ska bedömas. Det enskilda brottet ska ha exceptionellt hög allvarsgrad och allvarligt undergräva det berörda samhällets rättsordning. Bedömningen ska göras mot bakgrund av samtliga omständigheter i det aktuella fallet. (Se domen p. 37, 39 och 40.)
19EU-domstolen har uttalat att det vid bedömningen av allvarsgraden ska tas hänsyn till såväl den ”föreskrivna påföljden” (vilket får förstås som straffskalan för brottet) som den utdömda påföljden, brottets natur, eventuella försvårande eller förmildrande omständigheter, om uppsåt förelåg, arten och omfattningen av de skador som brottet orsakat liksom det förfarande som tillämpas för att beivra brottet (se domen p. 48).
20Domstolen har särskilt framhållit att, bland nyss berörda kriterier, den påföljd som föreskrivs i den berörda medlemsstatens straffrättsliga lagstiftning utgör ett särskilt viktigt kriterium, utan att vara ensamt avgörande (se domen p. 31).
21Bedömningen av om ett brott är tillräckligt grovt ska alltså, utifrån omständigheterna i det enskilda fallet, göras med utgångspunkt i vissa bedömningskriterier. Kriterierna kan sägas ge uttryck för förhållanden som karakteriserar ett brott av sådan allvarsgrad att det normalt ska bedömas som synnerligen grovt.
Synnerligen grovt brott vid utvisning enligt 8 a kap. utlänningslagen
22Regleringen i 4 kap. utlänningslagen av när flyktingstatus får vägras och när en förklaring om flyktingstatus får återkallas har som framgått en unionsrättslig bakgrund i skyddsgrundsdirektivet. Så är inte fallet när det gäller utvisning på grund av brott enligt 8 a kap. Uttrycket synnerligen grovt brott i flyktingsammanhang har dock ett gemensamt ursprung i Genèvekonventionen. Och det bör därför tolkas på ett enhetligt sätt utifrån hur det har behandlats inom unionsrätten och i den internationella flyktingrätten med stöd av Genèvekonventionen.
23De överväganden som har gjorts av lagstiftaren vid bestämmande av brottets straffskala kan tjäna som vägledning vid bedömningen av om ett brott är synnerligen grovt. På detta sätt åstadkommer man en koppling till det som EU-domstolen har framhållit som ett särskilt viktigt bedömningskriterium när det gäller vad som konstituerar ett synnerligen grovt brott (se p. 20).
24Uttrycket synnerligen grovt brott i utlänningslagen har som framgått sitt ursprung i den internationella flyktingrätten. Det har inte samma innebörd som den inhemska rubriceringsgraden synnerligen grov som finns vid vissa brottstyper, exempelvis synnerligen grov misshandel eller synnerligen grovt vapenbrott.
25Beträffande det ytterligare kravet på att det ska medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta utlänningen stanna kvar i Sverige bör det enligt EU-domstolen ses som ett separat, kumulativt krav på visad samhällsfara (se EU-domstolens dom Commissaire général aux réfugiés et aux apatrides, C-8/22, EU:C:2023:542). I praktiken medför det att ett synnerligen grovt brott måste vara av sådan karaktär att brottet indikerar samhällsfara av det slaget och att det därigenom – tillsammans med övriga omständigheter – går att dra slutsatsen att det skulle medföra en allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta utlänningen stanna kvar i landet.
Närmare om allvarliga vapenbrott
26När det gäller allvarliga vapenbrott kan konstateras att tillgången till skjutvapen många gånger utgör en förutsättning för att grova våldsbrott ska komma till stånd och att en uppkommen våldssituation riskerar att få betydligt svårare följder om skjutvapen förekommer. Den ökade tillgången till och användningen av skjutvapen inom den kriminella miljön har bedömts vara ett växande och mycket allvarligt samhällsproblem. (Se bl.a. prop. 2013/14:226 s. 34 och prop. 2017/18:26 s. 11 f.)
27Lagstiftarens syn på brottslighetens allvar har fått genomslag i straffskalornas utformning. Straffskalan för grovt vapenbrott har skärpts vid flera tillfällen och så sent som under 2024 ändrades straffskalan för det grova vapenbrottet från fängelse i lägst två år och högst fem år, till fängelse i lägst fyra år och högst sju år. Lagstiftaren ansåg, i korthet, att det behövs strängare straff för brott som möjliggör det grova våldet (se prop. 2023/24:33 s. 20 och 22). Straffskalan för synnerligen grovt vapenbrott är fängelse i lägst sex år och högst tio år.
Bedömningen i detta fall
28Enligt hovrättens dom, som i den delen har fått laga kraft, ska M.H. dömas för grovt olaga hot, grovt vapenbrott och vållande till kroppsskada, grovt brott. Det finns inte skäl att göra någon annan bedömning av brottslighetens samlade straffvärde än den hovrätten har gjort. Som hovrätten har funnit bör påföljden därför bestämmas till fängelse i sex år och sex månader.
29Eftersom M.H. har en flyktingstatusförklaring kan han utvisas endast om någon av de kvalificerade förutsättningarna i 8 a kap. 4 § utlänningslagen är uppfyllda. För M.H:s del aktualiseras förutsättningarna enligt 8 a kap. 4 § första stycket 1. Det innebär att han kan utvisas endast om han gjort sig skyldig till ett synnerligen grovt brott och det skulle medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna kvar här.
30M.H. döms för bland annat grovt vapenbrott. Utifrån de överväganden som lagstiftaren har gjort vid utformningen av det brottets straffskala är utgångspunkten att ett sådant brott ska bedömas som synnerligen grovt i utlänningslagens mening. Några skäl att i detta fall bedöma brottet på annat sätt har inte framkommit. Det innebär att det grova vapenbrott som M.H. har gjort sig skyldig till är ett sådant synnerligen grovt brott som avses i 8 a kap. 4 § första stycket 1 utlänningslagen.
31Ett grovt vapenbrott är i sig ett brott som är ett hot mot grundläggande samhällsintressen genom att tillgång till skjutvapen många gånger utgör förutsättning för andra allvarliga våldsbrott och eftersom uppkomna våldssituationer riskerar att få betydligt svårare följder om skjutvapen förekommer. Brottets karaktär sammantaget med omständigheterna i övrigt avseende den aktuella brottsligheten leder till slutsatsen att det skulle medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta M.H. stanna i Sverige.
32Med hänsyn till den allvarliga brottslighet som M.H. har begått är utgångspunkten att han ska utvisas. Några mycket starka skäl däremot – som går utöver det ingrepp som en utvisning regelmässigt innebär för den som har barn i landet – har inte framkommit. M.H:s anknytning till Sverige utgör därför inte ett hinder mot att han utvisas.
33I HD har hämtats in ett kompletterande yttrande från Migrationsverket. Av yttrandet framgår att det är svårt att uttala sig om i vad mån den individuella risk för förföljelse som bedömdes föreligga för M.H. när han kom till Sverige för mer än tio år sedan fortfarande kvarstår om han skulle utvisas till Somalia i dag. Oklarheten runt detta förstärks av det förhållandet att ytterligare flera år kommer att ha passerat innan verkställighet av utvisningsbeslutet blir aktuell. Det går därför i dagsläget inte att bedöma om det, vid den tidpunkt när frågan om verkställighet aktualiseras, kommer att föreligga något sådant verkställighetshinder som avses i 12 kap. 2 § andra stycket andra meningen utlänningslagen.
34M.H. ska därför utvisas ur Sverige med förbud att återvända hit. Återreseförbudet ska bestämmas utan begränsning i tid.
35Hovrättens domslut ska alltså fastställas.
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
HD fastställer hovrättens sekretessförordnande.
Fotnoter
- Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (omarbetning). ↩