Utvisning och anknytning (I och II) (NJA 2025 s. 343)

Sökord Utvisning på grund av brott · Återreseförbud

Förutsättningar för utvisning på grund av brott när den dömde har bott i Sverige sedan födseln eller mycket låg ålder.

I

Allmän åklagare väckte vid Växjö tingsrätt åtal mot G.R., född 1987. Åtalet omfattade bl.a. följande gärningspåståenden.

1 Grovt olaga hot

G.R. har hotat V.H. och A.D. genom att, under omkörning av den A-traktor som V.H. och A.D. färdats i, sträcka sig ut från rutan på passagerarsidan av bilen och rikta en pistol mot V.H. och A.D. och A-traktorn de färdats i. Det hände den 6 juli 2023 på – – –.

Hotet var sådant att V.H. och A.D. kunde förväntas känna allvarlig rädsla för sin och annans personliga säkerhet.

Brotten bör bedömas som grova eftersom hotet påtagligt har förstärkts med hjälp av vapen och eftersom G.R. varit påverkad av narkotika.

2.1 Grovt olaga hot

G.R. har hotat L.N. genom att uttala ”Jag har suttit i fängelse i fyra år. Om jag skjuter dig får jag 10 år. Det spelar ingen roll för mig.”, eller ord med liknande innebörd samtidigt som han riktat en pistol mot L.N:s huvud och kropp. Det hände den 6 juli 2023 på – – –.

Hotet var sådant att L.N. kunde förväntas känna allvarlig rädsla för sin personliga säkerhet.

Brottet bör bedömas som grovt eftersom hotet påtagligt har förstärkts med hjälp av vapen, eftersom G.R., genom sitt uttalande, anspelat på ett förhöjt våldskapital och eftersom G.R. varit påverkad av narkotika.

2.2 Grovt övergrepp i rättssak

G.R. har med hot om våld angripit L.N. för att hindra honom från att göra en anmälan till polis. Angreppet bestod i att G.R. uttalat att han ska skjuta L.N. om denne anmäler händelsen under åtalspunkten 2.1 till polis. Det hände den 6 juli 2023 på – – –.

Brottet bör bedömas som grovt eftersom hotet påtagligt har förstärkts med hjälp av vapen, eftersom G.R., genom sitt uttalande under åtalspunkten 2.1, anspelat på ett förhöjt våldskapital och eftersom G.R. varit påverkad av narkotika.

4 – – – Misshandel

G.R. har genom att utdela ett slag som träffat M.O. i ansiktet – – –. Av misshandeln har M.O. orsakats sårskada och smärta.

5 Grovt vapenbrott

G.R. har innehaft en dubbelpipig pistol som varit laddad med en skarp patron utan att ha rätt till det. Vapnet saknar legalt användningsområde. Det hände den 6 juli 2023 i Tingsryds kommun, Kronobergs län.

Brottet bör bedömas som grovt

– eftersom G.R. innehaft vapnet på allmän plats,

– eftersom vapnet varit av särskilt farlig beskaffenhet,

– eftersom gärningen varit av särskilt farlig art då pistolen varit laddad, då pistolen innehafts tillsammans med en ljuddämpare, då G.R. varit påverkad av narkotika och då pistolen kommit till brottslig användning.

6 Ringa narkotikabrott

G.R. har olovligen använt alprazolam, klonazepam och amfetamin, som är narkotika. Det hände den 6 juli 2023 på okänd plats, Sverige.

Grovt olaga hot den 4 juli 2023

[X] och G.R. har tillsammans och i samförstånd hotat O.T. genom att skicka meddelanden på Snapchat till O.T. med innebörden att döda honom och med innebörden att O.T:s familjemedlemmar ska skadas eller dödas, genom att publicera ett inlägg på Snapchat med uppmaning om att, i utbyte mot pengar, berätta var O.T. befinner sig och genom att skicka ett fotografi föreställande G.R. när han håller i två skjutvapen. Det hände den 4 juli 2023 på okänd plats, Sverige.

Hotet var sådant att O.T. kunde förväntas känna allvarlig rädsla för sin och annans personliga säkerhet.

Brottet bör bedömas som grovt eftersom hotet påtagligt har förstärkts med hjälp av vapen och eftersom hotet anspelat på [X:s] och G.R:s våldskapital.

Utvisning

Åklagaren yrkade att G.R. skulle utvisas ur Sverige och förbjudas att återvända hit.

G.R. förnekade samtliga åtalade gärningar förutom ringa narkotikabrott.

Tingsrätten (ordförande chefsrådmannen Daniel Haraldsson) anförde i dom den 17 januari 2024 följande.

Åtalspunkt 1

Tingsrätten fann att G.R. gjort sig skyldig till två fall av olaga hot. Tingsrätten uttalade att det varit fråga om sekunder då G.R. riktat vapnet mot V.H. och A.D. samt att det inte framkommit att de märkt att G.R. varit påverkad av narkotika. Även om det varit fråga om allvarliga hot skulle dessa bedömas som brott av normalgraden.

Åtalspunkt 2.1

Tingsrätten fann åtalet styrkt. Gärningen skulle bedömas som grovt olaga hot.

Åtalspunkt 2.2

Tingsrätten fann att G.R. gjort sig skyldig till övergrepp i rättssak. Tingsrätten uttalade att eftersom G.R. vid tillfället inte riktat pistolen mot L.N., utan haft den vid midjan, och hotet framställts kortfattat i anslutning till det att G.R. höll på att lämna stället, var gärningen att bedöma som brott av normalgraden. Inom ramen för den rubriceringen var det enligt tingsrätten ändå ett allvarligt brott.

Åtalspunkt 4

Tingsrätten dömde G.R för att ha utdelat ett slag med öppen hand mot M.O. Gärningen bedömdes som misshandel av normalgraden.

Åtalspunkt 5

Tingsrätten fann att G.R. gjort sig skyldig till vapenbrott. Eftersom pistolen varit laddad, G.R. varit påverkad av narkotika och pistolen kommit till brottslig användning skulle brottet rubriceras som grovt vapenbrott.

Åtal för grovt olaga hot den 4 juli 2023

Tingsrätten fann att G.R. gjort sig skyldig till olaga hot som var att bedöma som brott av normalgraden. Vid bedömningen vägde tingsrätten in att hotet förmedlats via bild som sänts per telefon varför O.T. inte varit under omedelbart pistolhot. Enligt tingsrätten var det fråga om ett allvarligt hot av normalgraden.

Tingsrätten bestämde påföljden till fängelse i fyra år.

I frågan om utvisning anförde tingsrätten följande.

En utlänning får utvisas ur Sverige om han eller hon döms för ett brott som kan leda till fängelse. Utvisning får dock endast ske om utlänningen döms till en svårare påföljd än böter och (1) gärningen är av sådant slag och övriga omständigheter är sådana att det kan antas att han eller hon kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet, eller (2) brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen är så allvarligt att utlänningen inte bör få stanna kvar.

Enligt den tidigare lagstiftningen, som gällde fram till den 1 augusti 2022, rådde ett absolut förbud mot utvisning av en utlänning som kommit till Sverige innan han eller hon hade fyllt 15 år och som när åtal väcktes hade vistats här sedan minst fem år. Numera gäller att en person i denna grupp får utvisas endast under förutsättningar som är kvalificerade i förhållande till de allmänna förutsättningar för utvisning som gäller enligt 8 a kap. l § utlänningslagen. För utvisning av en person som tillhör den angivna gruppen krävs enligt 8 a kap. 5 § att utlänningen har gjort sig skyldig till brottslighet som har ett straffvärde som motsvarar fängelse i minst två år eller som annars är av sådan karaktär att han eller hon inte bör få stanna kvar i Sverige, eller att utlänningen har återfallit i brott på ett sådant sätt att han eller hon inte bör få stanna kvar.

Om domstolen konstaterar att en utlänning som omfattas av 8 a kap. 5 § har gjort sig skyldig till sådan brottslighet att utvisning kan ske, ska den på sedvanligt sätt väga skälen för utvisning mot utlänningens anknytning till Sverige enligt bestämmelsen i 8 a kap. 2 §. Det ska då särskilt beaktas i vilken utsträckning utlänningen har etablerat sig i det svenska samhället. Vid bedömningen av utlänningens etablering i det svenska samhället är det bland annat av betydelse hur länge personen har vistats i landet, om denne under tiden i Sverige har försörjt sig genom arbete eller haft annan sysselsättning, i vilken mån denne behärskar svenska språket och hur denne har inrättat sig i samhället i övrigt. I förarbetena uttalas även att den som ägnar sig åt upprepad kriminalitet eller annars lever utanför det reguljära samhället bör betraktas som svagt etablerad (se prop. 2021/22:224 s. 41 f.). När det gäller familjeförhållanden ska särskilt beaktas om personen har barn i landet, barnets behov av kontakt med föräldern, hur kontakten har varit och hur den skulle påverkas av att föräldern utvisas. Barnets bästa ska väga tungt vid bedömningen men inte ensamt vara utslagsgivande när andra intressen kolliderar med barnets (se a. prop. s. 43 f.).

De allmänna förutsättningarna för utvisning enligt 8 a kap. 1 § utlänningslagen är uppfyllda såvitt gäller G.R. G.R. har gjort sig skyldig till brottslighet som har ett straffvärde som motsvarar fängelse i minst två år och som annars är av sådan karaktär att han eller hon inte bör få stanna kvar i Sverige (övergrepp i rättssak) och har återfallit i brott på ett sådant sätt att han inte bör få stanna kvar. Det finns därmed förutsättningar att enligt 8 a kap. 5 § utlänningslagen utvisa honom.

G.R. har bott i Sverige sedan han var ett år gammal. Han beviljades permanent uppehållstillstånd den 2 november 1988. Han har gått i skola i Sverige och talar flytande svenska. Han har inga barn. Han har en missbruksproblematik och saknar idag fast sysselsättning. Han har uppgett att hans föräldrar har ett hus i Chile och att han har släkt på sin mors sida i Chile och att han talar spanska. Han har uppgett att han inte känner släkten i Spanien närmare utan att den släkt han har närmare kontakt med finns i Sverige. Han har uppgett att han besökt Chile ett par gånger men inte har erfarenhet av att bo någon annanstans än i Sverige. Han har uppgett att han tidigare i livet, under de 35 år han bott i Sverige, haft olika stadigvarande arbeten. Detta förändrades efter hans fängelsedom. Han dömdes den 8 februari 2019 för grovt olaga hot och grovt vapenbrott till fängelse två år och åtta månader.

Vid en samlad bedömning anser tingsrätten att G.R:s anknytning till Sverige är så stark att en utvisning, trots att han återfallit i förhållandevis allvarlig brottslighet, inte framstår som proportionerlig. Yrkandet om utvisning ska därför avslås (jfr bland annat Europadomstolens dom den 12 januari 2010 A.W. Khan mot Förenade kungariket och Svea hovrätts dom den 8 september 2023 i mål B 9494-23).

Tingsrätten dömde G.R. för grovt vapenbrott, grovt olaga hot i ett fall, olaga hot i tre fall, misshandel, övergrepp i rättssak och ringa narkotikabrott till fängelse i 4 år.

Åklagarens begäran om utvisning avslogs.

G.R. och åklagaren överklagade tingsrättens dom i Göta hovrätt.

G.R.:s ändringsyrkanden innefattade vissa frågor rörande ansvar, rubricering och påföljd.

Åklagarens ändringsyrkanden avsåg vissa frågor rörande ansvar, rubricering och påföljd. Dessutom yrkade åklagaren att hovrätten skulle utvisa G.R. ur Sverige och förbjuda honom att återvända hit utan att förbudet tidsbegränsades.

Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkanden.

Hovrätten (hovrättsråden Patrik Örnsved och Ylva Brämberg, tf. hovrätts­assessorn Mattias Sköld, referent, samt nämndemannen Lars Östring) anförde i dom den 26 mars 2024 följande.

Beträffande åtalspunkten 1 fann hovrätten att de två fallen av olaga hot skulle bedömas som grova brott. Hovrätten beaktade att G.R. vid gärningstillfället riktat en pistol mot målsägandena och att pistolen var väl synlig för dem.

I övriga överklagade delar anslöt sig hovrätten till tingsrättens bedömning i frågor om skuld, rubricering och påföljd. I utvisningsfrågan anförde hovrätten följande.

Vilka bestämmelser som ska tillämpas och innebörden av dem

Den brottslighet som G.R. ska dömas för har begåtts under tiden den 4–6 juli 2023 och således efter ikraftträdandet den 1 augusti 2022 av vissa skärpta regler i främst utlänningslagen om utvisning på grund av brott. På grund härav ska den nya regleringen tillämpas (se prop. 2021/22:224 s. 105 f.).

Som tingsrätten funnit är inte bara lagens allmänna förutsättningar för utvisning uppfyllda i G.R:s fall, utan också vissa kvalificerade krav som blir tillämpliga för hans vidkommande. Sålunda döms han för det första till strängare påföljd än böter och för flera brott som vart och ett för sig har ett straffvärde som motsvarar fängelse i minst sex månader (8 a kap. 1 § första stycket utlänningslagen). Till detta kommer att han – vilket är i förhållande till grundförutsättningarna kvalificerade krav som uppställs i fråga om personer som kommit till Sverige före femton års ålder och vistats här sedan minst fem år vid tidpunkten för åtals väckande – nu döms för brottslighet som har ett straffvärde motsvararande fängelse i minst två år och dessutom har återfallit i brott på sådant sätt att han inte bör få stanna kvar (5 §).

Vad hovrätten därefter har att ta ställning till är dels om G.R:s anknytning till Sverige talar emot att utvisning sker (2 §), dels om det föreligger något hinder mot att ett utvisningsbeslut verkställs (3 §).

I lagstiftningsärendet uttalades bl.a. följande om inriktningen av den prövning som ska göras enligt 2 § (a. prop. s. 125 f.). Inom ramen för domstolens bedömning av utlänningens etablering i det svenska samhället ska bl.a. arbets-, boende- och familjeförhållanden beaktas. Om utlänningen har barn i Sverige ska – liksom tidigare – barnets behov av kontakt med denne särskilt beaktas och därutöver också hur kontakten har varit och hur den skulle påverkas om utlänningen utvisades. Även tiden för utlänningens vistelse i Sverige och i vilken mån denne behärskar svenska språket ska vägas in i bedömningen. Vistelsetiden har normalt större betydelse när det gäller en person som kommit hit i unga år än för den som vistats här endast under en senare period i livet, och som således levt större delen av sitt liv i ett annat land. Även utlänningens ålder vid ankomsten till Sverige kan alltså ha betydelse. Detta gäller inte minst i de fall domstolen konstaterar att en utlänning uppfyller de kvalificerade förutsättningarna i 5 §. Uppräkningen av de särskilda omständigheter som anges i förarbetena och som kan ha betydelse vid prövningen är inte avsedd att vara uttömmande. Bedömningen av utlänningens etablering i Sverige kan inte grundas på enskildheter och ytterst blir det fråga om en helhetsbedömning i det enskilda fallet av vilken vikt som ska läggas vid de olika omständigheter som har betydelse för utvisningsfrågan och hur dessa ska vägas mot varandra. Skälen för utvisning ska alltså vägas mot de skäl hänförliga till utlänningens personliga förhållanden som talar däremot.

Av förarbetena får således anses framgå att det skydd mot utvisning som bör följa av en utlännings anknytning till Sverige ska förbehållas de fall då utlänningen har etablerat sig i det svenska samhället eller har starka familjeband hit. Ju starkare skälen för utvisning är, desto starkare måste anknytningen vara för att utvisning ska underlåtas. Att särskilt vistelsetiden inte bör ges samma självständiga betydelse som tidigare framgår bl.a. av uttalanden av innebörd att bedömningen i det enskilda fallet inte längre ska utgå från ett allmänt antagande om att banden till samhället blir starkare över tid. Likaså uttalas det att den som ägnar sig åt upprepad kriminalitet eller annars lever utanför det reguljära samhället bör betraktas som svagt etablerad. (Se till det senast sagda a. prop. s. 125 f.)

Att en utvisning ska vara proportionerlig följer även av Europakonventionen. I flera av de mål där Europadomstolen prövat om en utvisning på grund av brott varit förenlig med artikel 8 – som skyddar rätten till respekt för privat- och familjeliv – har omständigheterna varit sådana att utlänningen vistats i uppehållslandet sedan tidig barndom eller rentav fötts där. Domstolen har beträffande dessa fall uttalat att artikel 8 visserligen inte innefattar något absolut skydd mot utvisning för någon kategori av utlänningar men att det under sådana omständigheter krävs mycket starka skäl för att rättfärdiga en utvisning, särskilt om personen begått brottet när denne varit underårig. Att Europadomstolen godtagit ett av danska domstolar fattat utvisningsbeslut av en person som i mycket unga år kommit till Danmark och i vuxen ålder gjort sig skyldig till rån framgår av avgörandet Levakovic v. Denmark, no. 7841/14, 23 October 2018, §§ 42–45. (Se närmare SOU 2021:61, s. 90 f. med ytterligare angivna avgöranden.)

Syftet med den sedan den 1 augusti 2022 gällande regleringen i fråga om utvisning på grund av brott är att det ska vara möjligt att i fler fall än tidigare utvisa utlänningar som begår brott. Detta syfte bör respekteras vid rättstillämpningen, inom ramen för vad som är förenligt med de genomförda lagändringarna.

Av utredningen framgår att G.R. tidigare gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet i form av grovt vapenbrott och grovt olaga hot. Det framgår vidare att Frivården har identifierat ett flertal faktorer som bedöms kunna öka eller upprätthålla risken för återfall i brott. Så har det ansetts att han uppvisat attityder och värderingar som stödjer kriminalitet – främst kopplat till vapen och narkotika – och att det föreligger antisociala attityder mot myndigheter.

Om G.R:s personliga förhållanden framgår bl.a. att han vid ett års ålder år 1988 anlände från Chile till Sverige i sällskap med bl.a. sina föräldrar och då beviljades permanent uppehållstillstånd här. Vidare framgår att han genomgått grundskola och fått viss gymnasieutbildning, att han under en treårsperiod före lagföringen år 2018 för allvarlig brottslighet haft olika arbeten, att han dock numera sedan flera år saknar sysselsättning och inkomst, att han visserligen har en egen lägenhet men regelmässigt synes bo på annat håll, att hans anhöriga hjälper honom med hyran samt att han har ett asocialt levnadssätt med kriminella värderingar och ett särskilt under senare år allvarligt missbruk av alkohol och narkotika. Det framgår också att han debuterat i kriminalitet i tidig ålder, med samhällsingripanden och insatser från socialtjänsten som följd. Han har varken barn eller partner i Sverige.

I förevarande fall samverkar brottslighetens karaktär med straffvärdet och G.R:s återfall i allvarlig brottslighet på sådant sätt att skälen för utvisning är mycket starka. Med hänsyn till styrkan i dessa skäl måste hans anknytning till Sverige ha en alldeles särskild tyngd för att utvisning inte ska ske. I frågan om anknytningen har en sådan kvalitet gör hovrätten följande överväganden.

Den reglering som föregick den nuvarande vilade på utgångspunkten att utlänningar efter en viss tid i Sverige blivit integrerade i det svenska samhället och att en utvisning utgör ett större ingrepp för den som rotat sig i landet än för den som inte har några starkare bindningar hit. För utlänningar som kommit till Sverige före femton års ålder och vid tiden för åtals väckande vistats här sedan minst fem år fanns det vidare ett absolut förbud mot utvisning. Detta motiverades med att den som kommit hit som barn och fått större delen av sitt liv präglat av förhållandena här inte borde avlägsnas från landet på grund av brott. Som framgått ger regleringen nu uttryck för ett annat synsätt, innebärande att vistelsetiden inte längre ska ges samma självständiga betydelse utan i stället vägas samman och samverka med de övriga omständigheter som kan vara av betydelse vid bedömningen av utlänningens etablering.

Det anförda leder till slutsatsen att G.R:s långa vistelsetid i Sverige – som utgör det i hans fall enskilt starkaste skälet mot utvisning och som i och för sig bör ges betydande vikt vid bedömningen av hans etablering i det svenska samhället – inte ensamt med tillräcklig styrka talar emot utvisning. Vad som framkommit i övrigt om att han talar utmärkt svenska, att han har en av anhöriga betald bostad som sällan förefaller nyttjas och att han – som vuxen man – har sina föräldrar och syskon här i landet är vidare inte av beskaffenhet att på ett avgörande sätt inverka på bedömningen av hans anknytning till Sverige. På grund härav – och med beaktande även av den omständigheten att han under i vart fall de senaste fem åren i särskild utsträckning får anses ha levt utanför det reguljära samhället – har G.R. numera en försvagad faktisk etablering i samhället.

Med hänsyn till vad som nu upptagits leder en avvägning mellan å ena sidan skälen för utvisning och å andra sidan G.R:s anknytning till Sverige till att omständigheterna kring hans person inte med tillräcklig styrka talar emot utvisning. Det är således proportionerligt att utvisa honom. Eftersom det inte finns några verkställighetshinder, ska utvisning ske.

Vid ett fängelsestraff av den rätt betydande längd som nu ådöms G.R. är utgångspunkten att återreseförbudet inte ska tidsbegränsas. Emellertid får utvisningen anses medföra ett så pass beaktansvärt men för honom att en tidsbegränsning är påkallad (jfr 8 a kap. 11 § andra stycket utlänningslagen). Återreseförbudet ska därför begränsas i tiden och vara tio år.

Hovrätten – – – ändrar tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten bedömer de gärningar som tingsrätten ansett utgöra två fall av olaga hot som två fall av grovt olaga hot – – –, samt bestämmer att G.R. ska utvisas ur Sverige och förbjudas att återvända hit under 10 år.

Nämndemannen Magnus Hellström var skiljaktig i bl.a. frågan om utvisning. I den delen anförde han följande.

När det gäller frågan om utvisning anser jag att det inte finns tillräckliga skäl för att tidsbegränsa återreseförbudet. Jag anser alltså att han ska utvisas och förbjudas att återvända till Sverige utan begränsning i tiden.

G.R. överklagade och yrkade ändring av hovrättens dom i fråga om bl.a. ansvar och påföljd. Han yrkade vidare att talan om utvisning skulle ogillas.

Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

HD meddelade prövningstillstånd i frågan om utvisning.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Caroline Smith, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Bakgrund

Punkterna 1–3 motsvarar i huvudsak punkterna 1–4 i HD:s domskäl.

Vad målet gäller

Punkten 4 motsvarar i huvudsak punkten 5 i HD:s domskäl.

Utvisning på grund av brott

Punkterna 5–15 motsvarar i huvudsak punkterna 6–15 i HD:s domskäl.

Närmare om bedömningen enligt 2 §

Punkterna 16–22 motsvarar i huvudsak punkterna 20–28 i HD:s domskäl.

Betydelsen av artikel 8 i Europakonventionen

23 Inom ramen för bedömningen enligt 2 § måste dessutom artikel 8 i Europakonventionen beaktas. Artikel 8 ger alla som befinner sig inom en konventionsstats territorium en rätt till skydd för privat- och familjeliv. Av artikel 8.2 följer dock att ingrepp i den enskildes privat- och familjeliv får göras förutsatt att det har stöd i lag, tillgodoser något av de intressen som anges i artikeln, t.ex. den allmänna säkerheten eller förebyggandet av oordning eller brott, och är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Varje konventionsstat har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning av om en inskränkning är nödvändig för att tillgodose det eftersträvade ändamålet.

24 Europadomstolen har i flera avgöranden prövat utvisning på grund av brott i förhållande till artikel 8. För att avgöra om ett beslut om utvisning är proportionerligt har domstolen anfört att följande kriterier bör beaktas av de nationella domstolarna.[1]

1) Brottets karaktär och allvarlighetsgrad. Vid denna bedömning ska beaktas om personen begick brotten som ungdom eller vuxen,

2) Personens vistelsetid i det utvisande landet. Vid denna bedömning ska beaktas om personen kom till det utvisande landet under sin barndom eller som vuxen samt om personen vistats i landet lagligt,

3) Tiden som förflutit sedan brottet begicks och personens uppträdande under den tiden,

4) Vilken nationalitet de berörda personerna har,

5) Familjesituationen för personen i fråga och omständigheter som äktenskapets längd, om det finns barn och i så fall deras ålder,

6) Möjligheten för familjemedlemmar att besöka personen i fråga i landet dit han eller hon ska utvisas,

7) Vilka sociala och kulturella band och familjeband personen i fråga har till det utvisande landet respektive mottagarlandet,

8) Eventuella medicinska hinder för utvisning samt

9) Återreseförbudets längd.

25 Vilken vikt de olika kriterierna tillmäts har av Europadomstolen ansetts variera beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. De överväganden som ska göras enligt artikel 8 överensstämmer alltså i huvudsak med den prövning som gäller enligt 2 §.

26 När det gäller personer som är födda i ett land och har bott där hela sitt liv har Europadomstolen anfört att dessa förhållanden i och för sig inte utesluter att en utvisning kan vara förenlig med artikel 8 men det kräver mycket tungt vägande skäl och än mer så om personen i fråga begick brotten som ung.[2]

27 Europadomstolen har de senaste åren kommit att betona de nationella domstolarnas utrymme för att skönsmässigt bedöma om en utvisning utgör en proportionerlig inskränkning av privat- och/eller familjelivet när en bosatt utlänning har gjort sig skyldig till brott. Domstolen har därvid framhållit att i de fall den nationella domstolen har gjort en noggrann avvägning mellan berörda intressen med tillämpning av de bedömningskriterier som följer av Europadomstolens praxis, måste det krävas starka skäl för att Europadomstolen ska ersätta den nationella domstolens bedömning med sin egen. Sådana skäl bör enligt Europadomstolen inte anses föreligga när den nationella domstolens slutsatser grundar sig på en bedömning av det slag som beskrivits ovan och dessa varken framstår som godtyckliga eller uppenbart orimliga.[3]

Betydelsen av reglerna i Barnkonventionen

28 I likhet med Europakonventionen måste även Barnkonventionen beaktas inom ramen för bedömningen enligt 2 § om ett barn berörs av ett beslut om utvisning. De artiklar som framför allt aktualiseras är artikel 3 om barnets bästa och artikel 16 om barns rätt till ett privatliv. Reglerna innebär inte att barnets bästa alltid ska vara utslagsgivande när det kolliderar med andra intressen men barnets bästa måste beaktas, utredas och redovisas samt vägas mot skälen för utvisning.

Återreseförbud

Punkterna 29–33 motsvarar i huvudsak punkterna 32–39 i HD:s domskäl.

Bedömningen i detta fall

34 Enligt hovrättens i den delen lagakraftvunna dom ska G.R. dömas för grovt vapenbrott, grovt olaga hot (tre tillfällen), olaga hot, övergrepp i rättssak, misshandel och ringa narkotikabrott. HD instämmer i hovrättens bedömning i fråga om brottens samlade straffvärde och att påföljden ska bestämmas till fängelse i fyra år.

35 G.R. är inte svensk medborgare. Han döms till strängare påföljd än böter och flera av brotten har ett straffvärde om minst sex månaders fängelse. De allmänna förutsättningarna för utvisning enligt 8 a kap. 1 § första stycket utlänningslagen är således uppfyllda.

36 Eftersom G.R. har gjort sig skyldig till brottslighet som har ett straffvärde motsvarande fängelse i minst två år och dessutom återfallit i brott på sådant sätt att han inte bör få stanna kvar är vidare de kvalificerade kraven i 5 § uppfyllda.

37 Enligt yttrande från Migrationsverket föreligger varken allmänna eller individuella hinder mot verkställighet av utvisning till Chile. Det finns således förutsättningar för utvisning även enligt 3 §.

38 G.R. har inte ansökt om eller beviljats ställning som varaktigt bosatt i Sverige. Han tillhör därför inte den personkategorin som omfattas av reglerna i 7 §.

39 Frågan är då om det är proportionerligt att utvisa honom, särskilt med hänsyn till hans anknytning till Sverige (2 §).

40 G.R. döms för allvarlig brottslighet som vida överstiger straffvärdegränsen i både 1 och 5 §§. Det rör sig om angrepp mot andra personers hälsa, frihet och frid och av utredningen framgår att det finns en tydlig risk för fortsatt brottslighet. Nämnda omständigheter innebär att det finns starka skäl för utvisning.

41 Vad gäller G.R:s anknytning till Sverige kan följande konstateras. G.R. kom hit som mycket ung och har bott i princip hela sitt liv i Sverige. Han är idag 37 år. Han beviljades permanent uppehållstillstånd i anslutning till att han kom till Sverige. Han har vidare sina föräldrar och syskon här, pratar flytande svenska och har genomgått grundskola, viss gymnasieutbildning och flera yrkesutbildningar i Sverige. Han har även en bostad. Samtliga nämnda omständigheter, framför allt att han bott i princip hela sitt liv i Sverige, talar starkt emot att han ska utvisas.

42 Samtidigt har G.R. sedan 2018 haft en instabil livssituation eftersom han saknar sysselsättning, inte har någon inkomst och har allvarliga missbruksproblem. Han dömdes 2019 till ett längre fängelsestraff för grovt vapenbrott och grovt olaga hot. Av yttrande från Kriminalvården framgår visserligen att G.R. skötte övervakningen efter villkorlig frigivning väl, men det anges även att han därefter haft attityder och värderingar som stödjer kriminalitet, främst kopplat till vapen och narkotika, och att det föreligger antisociala attityder mot myndigheter. Han har historik av antisocialt beteende och har haft olika insatser från socialtjänsten under uppväxten. Dessa omständigheter visar att han sedan flera år tillbaka levt utanför det reguljära samhället. Trots den långa vistelsetiden i landet får han, vid en samlad bedömning, betraktas som svagt etablerad i det svenska samhället.

43 Ytterligare omständigheter som bör vägas in är att han är ogift och inte har några barn. Vad gäller hans band till medborgarskapslandet kan noteras att han pratar spanska, att han besökt Chile vid några tillfällen och att han har viss släkt på sin mors sida boende där. Hans föräldrar har även ett hus i Chile. Han har således sådana band till Chile att det får antas att han har förutsättningar att kunna etablera sig där. En utvisning till Chile hindrar inte heller kontakt mellan honom och släkten i Sverige.

44 Sammantaget finns det alltså flera skäl som talar både för och emot en utvisning. Det starkaste skälet mot en utvisning är att G.R. bott i princip hela sitt liv här i Sverige. Den brottslighet som han nu döms för samt förhållandet att han är svagt etablerad i Sverige utgör dock mycket starka skäl för att utvisa honom. Därtill har han band till Chile och det finns möjlighet att fortsätta hålla kontakt med släkten i Sverige. Vid en samlad bedömning är G.R:s anknytning till Sverige inte så stark att en utvisning är oproportionerlig.

45 G.R. ska därför utvisas ur Sverige och förbjudas att återvända hit. Återreseförbudets längd ska bestämmas till tio år. Hovrättens domslut ska alltså fastställas.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

HD (justitieråden Stefan Johansson, Petter Asp, Cecilia Renfors, referent, och Christine Lager) meddelade den 23 april 2025 följande dom.

1 G.R. är 37 år. Han är medborgare i Chile och kom till Sverige när han var knappt ett år gammal. I samband med ankomsten beviljades han permanent uppehållstillstånd.

2 Tingsrätten dömde G.R. för grovt vapenbrott, grovt olaga hot, misshandel, olaga hot (tre brott), övergrepp i rättssak och ringa narkotikabrott till fängelse i fyra år. Åklagarens yrkande om utvisning ogillades.

3 Hovrätten har ansett att två av de olaga hoten ska bedömas som grova brott samt beslutat att G.R. ska utvisas ur Sverige och förbjudas att återvända hit under tio år, men har kommit till samma slut som tingsrätten avseende de åtalade gärningarna i övrigt och avseende påföljden.

4 HD har meddelat prövningstillstånd i frågan om utvisning.

5 Målet gäller förutsättningarna för utvisning på grund av brott när den dömde har bott i Sverige sedan födseln eller mycket låg ålder.

6 Bestämmelser om utvisning på grund av brott finns i 8 a kap. utlänningslagen (2005:716). Reglerna skärptes på flera punkter 2022 med det övergripande syftet att utlänningar som begår brott ska utvisas i större utsträckning än tidigare (se prop. 2021/22:224 s. 26 f.).

7 Lagändringarna innebar bland annat ett skärpt krav på utlänningens anknytning till Sverige för att han eller hon ska undgå utvisning, att straffvärdegränsen för utvisning på grund av brottets allvar lagfästes och bestämdes till fängelse sex månader, att kravet på synnerliga skäl för utvisning när utlänningen vistats länge i Sverige slopades samt att det tidigare förbudet mot att utvisa vissa unga personer togs bort och ersattes med kvalificerade krav för att utvisning ska kunna ske.

8 Den grundläggande förutsättningen för utvisning på grund av brott anges i 1 §. För utvisning av den som kommit till Sverige som ung gäller enligt 5 § särskilda förutsättningar. Bestämmelser om återreseförbud, bland annat hur längden av ett förbud ska bestämmas, finns i 10–12 §§. När förutsättningar för utvisning finns ska det, vid bedömningen av om en utvisning ska ske och vilken längd ett återreseförbud ska ha, göras en avvägning i förhållande till utlänningens anknytning (se 2 § och 11 § andra stycket). Konsekvenserna av en utvisning ska stå i proportion till brottsligheten och återfallsrisken i det enskilda fallet.

9 En utlänning får utvisas ur Sverige om han eller hon döms för brott till en strängare påföljd än böter (se 8 a kap. 1 § första stycket utlänningslagen). Därutöver krävs att någon av de förutsättningar som anges i första stycket 1 eller 2 är uppfyllda.

10 Utvisning får ske om gärningen är av sådant slag och övriga omständigheter är sådana att det kan antas att han eller hon kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet (första stycket 1). Risken för återfall ska vara konkret och det måste finnas ett rimligt underlag för bedömningen att det finns en sådan risk. Normalt krävs det att utlänningen tidigare har dömts för brott. Återfallsrisken behöver inte avse brottslighet som är likartad med den aktuella. (Se prop. 1993/94:159 s. 12, prop. 2021/22:224 s. 32 och 123 och ”Utvisning och familjevåld” NJA 2019 s. 544.)

11 Ett utvisningsbeslut kan också grundas på brottets allvar. Utvisning får ske om något av de brott som utlänningen döms för har ett straffvärde som motsvarar fängelse i minst sex månader eller om något av brotten annars är av sådan karaktär att utlänningen inte bör få stanna kvar i Sverige (första stycket 2).

12 För att det ska finnas grund för utvisning enligt det första ledet i första stycket 2 ska straffvärdet för ett enskilt brott alltså vara minst sex månader. Kopplingen till straffvärdet framgår numera direkt av lagtexten. Det är det straffvärde som domstolen har kommit fram till för ett enskilt brott som är relevant, inte den påföljd som utlänningen har dömts till. (Se prop. 2021/22:224 s. 35 f.)

13 Utvisning kan, enligt andra ledet i första stycket 2, ske även om straffvärdet är lägre än sex månader om ett brott som utlänningen döms för annars är av sådan karaktär att utlänningen inte bör få stanna kvar i Sverige. Exempel på brott av sådan karaktär är, enligt förarbetena, brott som innebär angrepp mot liv eller hälsa, frihet eller frid och brott som annars har utgjort en påtaglig integritetskränkning. Andra exempel som nämns är brott med en hederskontext, hatbrott och brott som riktas mot rättsordningen eller annat särskilt skyddsvärt samhällsintresse. Frågan om ett brott är av sådan karaktär att det i sig kan läggas till grund för ett beslut om utvisning får avgöras efter en bedömning i det enskilda fallet. Vid den bedömningen kan också brottets straffvärde ha betydelse. (Se a. prop. s. 37.)

14 För den som kom till Sverige innan han eller hon fyllt 15 år och som vistats här sedan minst fem år när åtal väcks gäller att mer kvalificerade förutsättningar ska vara uppfyllda för att utvisning ska kunna ske (se 8 a kap. 5 § 1 och 2 utlänningslagen).

15 Enligt punkten 1 får en sådan person utvisas endast om han eller hon har gjort sig skyldig till brottslighet som har ett straffvärde som motsvarar fängelse i minst två år eller till brottslighet som annars är av sådan karaktär att han eller hon inte bör få stanna kvar i Sverige. Här är det – till skillnad från vad som gäller enligt 1 § första stycket 2 – straffvärdet för den samlade brottsligheten som är relevant. På samma sätt som enligt 1 § första stycket 2 kan utvisning ske även vid lägre straffvärden om brottsligheten annars är av sådan karaktär att utlänningen inte bör få stanna i Sverige. Med detta uttryck avses samma slag av brottslighet som i 1 § första stycket 2 och i likhet med vad som gäller enligt den bestämmelsen blir det fråga om en bedömning i det enskilda fallet om brottsligheten är av en sådan karaktär att den kan läggas till grund för ett beslut om utvisning. Även i dessa fall kan brottslighetens straffvärde ha betydelse.

16 En ytterligare grund för utvisning är, enligt punkten 2 i paragrafen, att utlänningen har återfallit i brott på ett sådant sätt att han eller hon inte bör få stanna kvar. Någon hållpunkt för den bedömning som ska göras ges inte i lagtexten. I förarbetena anges att domstolen bör beakta vilken omfattning brottsligheten har haft, vilken tid som har förflutit mellan brotten samt de enskilda brottens allvar och karaktär. Särskild vikt bör läggas vid brottslighet av det slag som också är aktuell vid bedömningen enligt punkten 1. Om de enskilda brotten haft höga straffvärden krävs färre återfall än om det varit fråga om mindre allvarliga brott. Det behöver inte vara fråga om återfall i brottslighet av samma slag och det ska göras en bedömning i det enskilda fallet av om det är fråga om sådana återfall som kan läggas till grund för utvisning. (Se prop. 2021/22:224 s. 57 och 129.)

17 Bestämmelserna i 5 § gäller utöver de allmänna förutsättningarna i 1 §. Den sistnämnda paragrafen får i princip inte någon självständig betydelse när 5 § är tillämplig (se a. prop. s. 129). Det sagda betyder att risken för framtida återfall – som regleras i 1 § första stycket 1 men inte nämns i 5 § – inte kan vara en självständig grund för utvisning beträffande den personkategori som omfattas av 5 §. Det hindrar dock inte att återfallsrisken kan beaktas vid den avvägning som ska göras enligt 2 § (se p. 20–31).

18 De kvalificerade krav som gäller för att utvisning ska kunna ske av den som kom till Sverige som ung och vistats här viss tid ersätter det förbud mot utvisning som tidigare gällde. Det framhålls i förarbetena till den nya regleringen att kraven för utvisning ska vara höga med hänsyn till dels det ingrepp som ett avlägsnande utgör för en sådan person, dels rätten till privat- och familjeliv enligt artikel 8 i Europakonventionen (se a. prop. s. 55).

19 Särskild hänsyn ska alltså tas när en utlänning har bott i Sverige sedan födseln eller har vistats här sedan tidig barndom. Av Europadomstolens praxis framgår att sådana förhållanden i och för sig inte utesluter att en utvisning är förenlig med rätten till privat- och familjeliv enligt artikel 8. I de fallen krävs emellertid att det finns mycket tungt vägande skäl för utvisning. Det gäller i särskilt hög grad om utlänningen begick brotten som minderårig. (Se t.ex. Maslov v. Austria [GC], no. 1638/03, §§ 70–75, ECHR 2008.)

20 Vid bedömningen av om en utlänning ska utvisas ska hänsyn tas till utlänningens anknytning till Sverige. Det ska särskilt beaktas i vilken utsträckning som utlänningen har etablerat sig i det svenska samhället, om utlänningen har barn i Sverige och även vilka övriga familjeförhållanden som utlänningen har här. (Se 8 a kap. 2 § utlänningslagen.)

21 Paragrafen innebär att det ska göras en avvägning mellan den brottslighet som ligger till grund för frågan om utvisning och utlänningens anknytning till Sverige. Bestämmelsen är avsedd att ge uttryck för att det ska finnas en rimlig proportion mellan brottsligheten och de konsekvenser en utvisning får för den enskilde. När domstolen har konstaterat att de grundläggande förutsättningarna för utvisning – enligt 1 eller 5 § – är uppfyllda ska den väga de skäl som talar för utvisning mot de skäl som är hänförliga till de personliga förhållanden som talar mot utvisning. Ju starkare skälen för utvisning är desto starkare måste anknytningen vara för att utvisning inte ska ske. Vilken vikt som ska läggas vid de olika omständigheter som har betydelse för utvisningsfrågan får avgöras efter en helhetsbedömning. (Se prop. 2021/22:224 s. 39 f. och 126 f.)

22 När det gäller skälen för utvisning är det brottslighetens straffvärde och karaktär som har betydelse, liksom risken för återfall. Det innebär bland annat att ju högre straffvärdet är desto starkare måste anknytningen vara för att utvisning inte ska ske. (Se a. prop. s. 127.)

23 Vid bedömningen av om utlänningen har etablerat sig i det svenska samhället och därmed av dennes anknytning till Sverige ska bland annat beaktas arbetsförhållanden, inklusive skolgång och andra studier, samt boendeförhållanden. Vidare ska det tillmätas betydelse i vilken mån utlänningen behärskar svenska språket samt hur utlänningen har inrättat sig i samhället i övrigt. Vissa brottstyper kan i sig tyda på bristande anpassning till svenska normer och förhållanden, såsom hedersrelaterade brott. Den som ägnar sig åt upprepad kriminalitet eller annars lever utanför det reguljära samhället bör betraktas som svagt etablerad. Det får anses vara fallet särskilt vid brottslighet inom ramen för kriminella nätverk. (Jfr a. prop. s. 42, 54 och 125.)

24 Ytterligare förhållanden som ska beaktas är vistelsetiden i Sverige och vid vilken ålder som utlänningen kom hit. Vid bedömningen av anknytningen är dock de faktiska band som har uppkommit under utlänningens tid här viktigare än tiden i sig. En långvarig vistelse behöver inte innebära att utlänningens anknytning är stark. Vistelsetiden som sådan har emellertid normalt större betydelse när det gäller en person som kom hit i unga år än för den som har vistats här endast under en senare period i livet. (Jfr a. prop. s. 42 och 125.)

25 Beträffande den som har bott i Sverige sedan födseln eller mycket låg ålder krävs det mycket tungt vägande skäl för att en utvisning ska komma i fråga (se p. 19). Utgångspunkten måste vara att en sådan person har en stark anknytning till Sverige. Även här ska dock de faktiska band som finns vara avgörande. När det bedöms vilken vikt brottsligheten ska tillmätas utgör de kvalificerade förutsättningar som anges i 5 § minimikrav. Vid den avvägning som ska göras enligt 2 § måste det för någon som har bott i Sverige sedan födseln eller mycket låg ålder krävas att skälen för att utvisa personen är avsevärt starkare än så för att utvisning ska kunna ske.

26 För bedömningen av i vilken utsträckning en utlänning har etablerat sig i det svenska samhället – och därmed dennes anknytning hit – kan det ha betydelse på vilken grund utlänningen vistas i landet och om han eller hon befinner sig här lagligt. Ett permanent uppehållstillstånd talar för en fastare etablering och därmed en starkare anknytning än ett tillfälligt uppehållstillstånd. Av förarbetena framgår också att hänsyn ska tas till utlänningens kvarvarande band till hemlandet vid bedömningen av etableringen i Sverige. (Se a. prop. s. 42 och 125.)

27 Bedömningen av i vilken utsträckning utlänningen har etablerat sig i det svenska samhället ska inte bygga på enskildheter utan göras utifrån en sammanvägning av alla omständigheter hänförliga till utlänningens levnadsomständigheter. (Jfr a. prop. s. 43 och 126.)

28 När det gäller utlänningens familjeband ska domstolen beakta om han eller hon har barn i Sverige, hur relationerna ser ut i det enskilda fallet och hur de skulle påverkas om utlänningen utvisades. Även övriga familjeförhållanden ska beaktas. Med familj avses främst make eller sambo eller, om utlänningen är underårig, hans eller hennes föräldrar, men även andra familjerelationer kan beaktas (jfr ”Utlänningens vistelsetid” NJA 2019 s. 316 p. 19.)

29 Vid avvägningen enligt 2 § ska rätten till privat- och familjeliv enligt artikel 8 i Europakonventionen beaktas. Europadomstolen har betonat vikten av att de nationella domstolarnas beslut om utvisning sker efter en noggrann avvägning av de motstående intressena. När domstolens slutsats grundar sig på en sådan bedömning godtas denna normalt av Europadomstolen, om den inte framstår som godtycklig eller uppenbart orimlig (se t.ex. Savran v. Denmark [GC], no. 57467/15, §§ 188 och 189, 7 December 2021).

30 Om ett barn berörs av ett beslut om utvisning ska även barnkonventionen beaktas inom ramen för avvägningen. Det innebär inte att barnets bästa alltid ska vara utslagsgivande när det kolliderar med andra intressen. Barnets bästa ska dock beaktas, utredas och redovisas samt vägas mot skälen för utvisning.

31 Av det anförda följer att frågan om utvisning ska avgöras utifrån en helhetsbedömning där skälen för utvisning vägs mot utlänningens anknytning till Sverige. Det krävs att skälen för utvisning överväger och att en utvisning är proportionerlig med hänsyn till den brottslighet utlänningen döms för, hans eller hennes eventuella återfall i brott och risken för framtida återfall.

32 När en domstol beslutar om utvisning på grund av brott ska den förena beslutet med ett förbud för utlänningen att återvända till Sverige under viss tid eller utan tidsbegränsning (se 8 a kap. 10 § första stycket utlänningslagen).

33 Återreseförbudets längd ska bestämmas med utgångspunkt i brottslighetens samlade straffvärde. Om straffvärdet motsvarar fängelse i mindre än ett år ska återreseförbudet normalt bestämmas till fem år. Motsvarar straffvärdet fängelse i ett år eller mer, men inte två år, ska återreseförbudet normalt bestämmas till tio år. Vid högre straffvärden ska återreseförbudet normalt inte tidsbegränsas. (Se 11 § första stycket.)

34 Återreseförbudets längd får bestämmas på annat sätt än med utgångspunkt i straffvärdet, om det finns skäl för det med hänsyn till brottslighetens karaktär och risken för att utlänningen kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet (se 11 § andra stycket första meningen). Brottslighetens karaktär ska uppfattas på samma sätt som enligt 1 § första stycket 2 (se p. 13). Risken för återfall ska bedömas på samma sätt som enligt 1 § första stycket 1 (se p. 10). Också när längden på återreseförbudet bestäms på annat sätt än med hänsyn till straffvärdet ska domstolen normalt välja någon av de nivåer som anges i 11 § första stycket. (Se prop. 2021/22:224 s. 132 ff.)

35 Domstolarna får även ta hänsyn till utlänningens anknytning till Sverige och andra särskilda omständigheter som är hänförliga till honom eller henne (se 11 § andra stycket andra meningen). Anknytningen ska beaktas i mildrande riktning. Bedömningen ska ske på samma sätt som enligt 2 §, och det är främst när utvisningen innebär ett mer beaktansvärt men för den enskilde som det finns anledning att välja en kortare förbudstid. (Se a. prop. s. 133.)

36 Med andra särskilda omständigheter avses sådana som är kopplade till utlänningens person. Ett typexempel är att utlänningen är underårig (se a. prop. s. 133).

37 Att utlänningen kom till Sverige innan han eller hon fyllt 15 år och har vistats här sedan minst fem år bör också ses som en sådan särskild omständighet som ska beaktas vid bedömningen av återreseförbudets längd. Det gäller i särskilt hög grad om den som ska utvisas har bott i Sverige sedan födseln eller mycket låg ålder.

38 Vid bestämmandet av återreseförbudets längd ska domstolen göra en helhetsbedömning där samtliga relevanta omständigheter vägs samman. Brottets karaktär och återfallsrisken kan motivera att återreseförbudet bestäms till en längre tid än vad som följer av straffvärdet medan anknytning till Sverige och andra särskilda omständigheter kan motivera ett kortare återreseförbud än vad som följer av straffvärdet. Förbudets varaktighet ska stå i proportion till bland annat de konsekvenser som förbudet får för utlänningen och dennes familjemedlemmar. (Se a. prop. s. 69 f. och 133 f.)

39 De omständigheter som tidigare kunde ge skäl för att lindra påföljden på grund av det men en utvisning kan innebära ska alltså numera beaktas när återreseförbudets längd bestäms. (Se a. prop. s. 74 ff. och 138 f.)

40 Enligt hovrättens dom, som i den delen har fått laga kraft, ska G.R. dömas för grovt vapenbrott, grovt olaga hot vid tre tillfällen, misshandel, olaga hot, övergrepp i rättssak och ringa narkotikabrott. Det finns inte skäl att göra någon annan bedömning av brottens samlade straffvärde än den hovrätten har gjort. Som hovrätten har funnit bör påföljden bestämmas till fängelse i fyra år.

41 Eftersom G.R. kom till Sverige innan han fyllt 15 år och har vistats här sedan dess kan han utvisas endast om någon av de kvalificerade förutsättningarna i 5 § är uppfyllda.

42 G.R. har gjort sig skyldig till brottslighet med ett straffvärde som motsvarar fängelse i mer än två år. Han har också återfallit i brott på sådant sätt att återfallet i sig kan läggas till grund för utvisning. De förutsättningar som anges i 5 § är därmed uppfyllda.

43 Vid bedömningen av om G.R. ska utvisas ska det göras en avvägning mellan hans anknytning till Sverige och brottsligheten. En utvisning får ske endast om det kan anses proportionerligt med hänsyn till den brottslighet han nu döms för och den han har dömts för tidigare (se p. 20, 21 och 31). Anknytningen till Sverige ska bedömas med hänsyn till hans samtliga levnadsomständigheter och vägas mot de skäl som talar för utvisning. Eftersom han har vistats i Sverige sedan tidig barndom krävs det mycket tungt vägande skäl för utvisning för att ett sådant beslut ska fattas (se p. 19).

44 De brott som G.R. döms för är allvarliga. Det rör sig om angrepp mot andra personers hälsa, frihet och frid som har utgjort påtagliga integritetskränkningar. Straffvärdet för brottsligheten är förhållandevis högt. G.R. har dessutom tidigare – 2019 – dömts för brott av samma slag och det finns en risk för fortsatt brottslighet. Dessa förhållanden talar starkt för utvisning.

45 Mot detta ska ställas den anknytning som G.R. har till Sverige. Han kom till Sverige med sina föräldrar när han var åtta månader och fick då permanent uppehållstillstånd. Han är i dag 37 år. Han talar flytande svenska, har genomgått grundskola, viss gymnasieutbildning och viss yrkesutbildning i Sverige och har en egen bostad. Hans föräldrar och syskon bor här. Samtliga dessa omständigheter har en betydande tyngd som skäl mot utvisning.

46 När det gäller G.R:s levnadsförhållanden framgår det av utredningen att han tidigt var föremål för insatser från socialtjänsten. Det finns uppgifter om umgänge i kriminella kretsar och missbruk. Han saknar sysselsättning.

47 De nu angivna förhållandena innebär att G.R. kan anses som svagt etablerad. Samtidigt måste beaktas att han har bott i Sverige i så gott som hela sitt liv, talar svenska och har genomgått grundskola och viss annan utbildning här. Vid en sammantagen bedömning måste G.R:s anknytning till Sverige anses vara mycket stark.

48 När det gäller de kvarvarande banden till Chile framgår att han har besökt landet vid några tillfällen, att han talar spanska, att hans föräldrar har ett hus i Chile och att han har viss släkt där. Dessa band kan inte tillmätas någon nämnvärd betydelse vid avvägningen enligt 2 §.

49 Det finns alltså starka skäl som talar både för och emot en utvisning. Mot bakgrund av att G.R. har bott i Sverige i princip hela sitt liv måste skälen för utvisning vara mycket tungt vägande. Den brottslighet som han nu döms för, liksom den han tidigare har dömts för, är visserligen av allvarligt slag. Det är dock inte fråga om brottslighet av det svåraste slaget (jfr p. 25). Slutsatsen efter den helhetsbedömning som ska göras vid avvägningen enligt 2 § blir därför att en utvisning av G.R. inte skulle vara proportionerlig.

50 Hovrättens beslut att utvisa G.R. ska därför upphävas.

HD ändrar hovrättens domslut på det sättet att beslutet om utvisning upphävs. I övriga delar står hovrättens domslut fast.

Justitierådet Katrin Hollunger Wågnert var skiljaktig och ansåg att hovrättens beslut att utvisa G.R. skulle fastställas. Hon ansåg att p. 25 och Bedömningen i detta fall skulle ha följande lydelse.

25 Beträffande den som bott i Sverige sedan födseln eller mycket låg ålder krävs det mycket tungt vägande skäl för att en utvisning ska komma i fråga (se p. 19). I många fall finns det anledning att utgå från att en sådan person har en stark anknytning till Sverige. Även här ska dock de faktiska band som finns vara avgörande. Vid den avvägning som ska göras mellan brottsligheten och utlänningens anknytning till Sverige utgör de kvalificerade förutsättningar som anges i 5 § minimikrav. För att utvisning av någon som bott i Sverige sedan födseln eller mycket låg ålder ska anses proportionerlig bör i regel krävas att han eller hon gjort sig skyldig till brottslighet med ett högre straffvärde än vad som anges i 5 § 1.

Bedömningen i detta fall

40 Enligt hovrättens dom, som i den delen har fått laga kraft, ska G.R. dömas för grovt vapenbrott, grovt olaga hot vid tre tillfällen, misshandel, olaga hot, övergrepp i rättssak och ringa narkotikabrott. Det finns inte skäl att göra någon annan bedömning av brottens samlade straffvärde än den hovrätten har gjort. Som hovrätten har funnit bör påföljden bestämmas till fängelse i fyra år.

41 Eftersom G.R. kom till Sverige innan han fyllt 15 år och har vistats här sedan dess kan han utvisas endast om någon av de kvalificerade förutsättningarna i 5 § är uppfyllda.

42 Den brottslighet G.R. har gjort sig skyldig till har ett straffvärde som klart överstiger två år. Han har också återfallit i brott på sådant sätt att återfallet i sig kan läggas till grund för utvisning. De förutsättningar som anges i 5 § är därmed uppfyllda.

43 Vid bedömningen av om G.R. ska utvisas ska det göras en avvägning mellan brottsligheten och hans anknytning till Sverige. En utvisning får ske endast om det kan anses proportionerligt med hänsyn till den brottslighet han nu döms för, den han har dömts för tidigare och den återfallsrisk som föreligger (se p. 31). Eftersom han har vistats i Sverige sedan tidig barndom krävs det mycket tungt vägande skäl för utvisning. (Se p. 19.)

44 De brott som G.R. döms för är allvarliga. Det rör sig bland annat om angrepp mot andra personers hälsa, frihet och frid som har utgjort påtagliga integritetskränkningar. Straffvärdet för brottsligheten är förhållandevis högt. G.R. har dessutom tidigare – 2019 – dömts för brott av samma slag. Han är dessförinnan dömd ett flertal gånger för lindrigare brottslighet såsom narkotikabrott, ringa brott, rattfylleri och misshandel. Av utredningen framgår att det finns en tydlig risk för fortsatt brottslighet. Dessa förhållanden talar med styrka för utvisning.

45 Mot detta ska ställas den anknytning som G.R. har till Sverige. Han kom till Sverige med sina föräldrar när han var åtta månader och fick då permanent uppehållstillstånd. Han är i dag 37 år. Han talar flytande svenska, har genomgått grundskola, viss gymnasieutbildning och viss yrkesutbildning i Sverige och har en egen bostad. Hans föräldrar och syskon bor här. Dessa omständigheter talar mot utvisning.

46 Det framgår av utredningen att han tidigt var föremål för insatser från socialtjänsten. Det finns uppgifter om en otrygg uppväxt med skolfrånvaro och umgänge i kriminella kretsar. Han har allvarliga missbruksproblem. Av ett yttrande från Kriminalvården framgår att han har värderingar som stödjer kriminalitet, främst kopplat till vapen och narkotika, och antisociala attityder mot myndigheter. Dessa omständigheter visar att han sedan flera år tillbaka lever utanför det reguljära samhället.

47 Han är ogift och saknar barn. Han saknar sysselsättning.

48 Trots den långa vistelsetiden i Sverige får han, vid en samlad bedömning, betraktas som svagt etablerad i det svenska samhället.

49 När det gäller de kvarvarande banden till Chile framgår att han har besökt landet vid några tillfällen, att han talar spanska, att hans föräldrar har ett hus i Chile och att han har viss släkt där.

50 Det finns alltså skäl som talar både för och mot en utvisning. Det starkaste skälet mot en utvisning är att G.R. bott i princip hela sitt liv i Sverige. Den brottslighet som han nu döms för, liksom den han tidigare har dömts för, den återfallsrisk som föreligger samt förhållandet att han är svagt etablerad i Sverige utgör dock mycket starka skäl för att utvisa honom. Vid en samlad bedömning är G.R:s anknytning till Sverige inte så stark att en utvisning är oproportionerlig.

51 G.R. ska därför utvisas ur Sverige och förbjudas att återvända hit. Återreseförbudets längd bör bestämmas till tio år. Hovrättens beslut om utvisning och återreseförbud ska alltså fastställas.

II

Allmän åklagare väckte vid Södertörns tingsrätt åtal mot bl.a. O.C., född 2005, för mord enligt följande gärningsbeskrivning.

[X] och O.C. har tillsammans och i samförstånd med varandra och/eller andra okända gärningspersoner dödat [Y] genom att skjuta honom med upprepade skott i huvud och kropp. Det hände mellan den 6 mars 2023 och den 7 mars 2023 [i] Huddinge kommun.

[X] och O.C. begick gärningen med uppsåt.

Åklagaren begärde även att O.C. skulle utvisas ur Sverige och förbjudas att återvända hit.

O.C. förnekade gärningen.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Fredrik Nydén) anförde i dom den 8 maj 2024 följande.

Tingsrätten fann på anförda skäl att O.C. skulle dömas för mord i enlighet med åklagarens yrkande.

O.C. är inte svensk medborgare. Fråga uppkommer därför om han till följd av det brott han begått ska tillåtas stanna kvar i landet.

Fram till augusti 2022 rådde ett absolut förbud att utvisa den som kom till Sverige före 15 års ålder och som vistats här under viss tid. Numera krävs enbart att utlänningen har gjort sig skyldig till brottslighet som har ett straffvärde som motsvarar fängelse i minst två år. Eftersom minimistraffet för mord är tio års fängelse är detta villkor uppfyllt beträffande O.C.

Om det föreligger förutsättningar för utvisning ska domstolen göra en intresseavvägning mellan vikten av att utvisa personen och personens anknytning till det svenska samhället. I lagen anges att domstolen då särskilt ska beakta i vilken utsträckning som utlänningen har etablerat sig här. Om utlänningen har barn i Sverige ska barnets behov av kontakt med honom eller henne, hur kontakten har varit och hur den skulle påverkas om utlänningen utvisades också särskilt beaktas. Även utlänningens övriga familjeförhållanden ska särskilt beaktas.

Tingsrätten konstaterar i denna del att O.C. är född i Sverige och att han har sin mor och syskon boende här i landet. Hans registrerade fader är dock utvandrad och det råder viss oklarhet om var han befinner sig. Enligt uppgift vid huvudförhandlingen ska han för närvarande bo i Storbritannien. Det faktum att O.C. bott hela sitt liv i Sverige gör naturligtvis att han har en stark anknytning hit. Samtidigt är detta inte en omständighet som innebär ett absolut förbud mot utvisning. I proposition 2021/22:224 anförde regeringen bl.a. följande.

Som anges i avsnitt 6.3.1 har endast svenska medborgare en ovillkorlig rätt att vistas i landet. De personer som har förvärvat svenskt medborgarskap kan alltså inte utvisas. Det absoluta förbudet mot utvisning innebär att de personer som omfattas av det i praktiken har samma ställning som en svensk medborgare i nu aktuellt avseende. Det kan ifrågasättas om någon utlänning bör ha en sådan villkorslös rätt att uppehålla sig här som normalt sett endast följer av medborgarskapet. Det kan uppfattas som orimligt och stötande att en utlänning som har gjort sig skyldig till mycket allvarlig brottslighet, t.ex. allvarligare vålds- eller sexualbrott eller till och med mord, ska vara helt skyddad mot utvisning. En lång vistelsetid i landet behöver inte innebära att utlänningen har etablerat sig här. Inte ens om personen i fråga varit bosatt i Sverige sedan barn- eller ungdomen är det, till skillnad från vad Lunds universitet anför, en självklarhet att han eller hon har rotat sig här och blivit en del av det svenska samhället.

Tingsrätten kan i denna del konstatera att O.C. inte förefaller ha rotat sig i det svenska samhället. Han har inte avslutat någon utbildning utan i stället varit omhändertagen enligt LVU. Han har avvikit från placeringar, bl.a. på SiS, och huvudsakligen rört sig i kriminella kretsar. Social- tjänsten har till tingsrätten uppgett att de uttömt sina möjligheter att hjälpa O.C.

O.C. döms nu för ett synnerligen allvarligt brott och skälen för att inte låta honom stanna kvar i landet är mycket starka. Mot detta ska då vägas att han inte har någon direkt anknytning till ett annat land samt att hans närmsta familj bor här i landet. Tingsrätten anser dock inte att dessa omständigheter väger upp skälen för utvisning. O.C. ska därför utvisas ur landet och förbjudas att återvända hit.

Det finns dock ytterligare en fråga som tingsrätten måste pröva. Om tingsrätten redan nu kan se att ett utvisningsbeslut inte kommer att kunna verkställas ska detta normalt leda till att utvisning inte sker. Från försvarets sida har invänts att en utvisning inte kan ske eftersom O.C. är registrerad som statslös. – – – Migrationsverket har i yttrande till tingsrätten angett att han får anses vara medborgare i Gambia eftersom hans båda registrerade föräldrar är det. I utredningen har också framkommit att O.C. tidigare fått ett pass utfärdat av gambiska myndigheter. Mot denna bakgrund kan tingsrätten inte nu se att det skulle vara omöjligt att genomföra en utvisning av O.C. Det saknas därför skäl att avstå från att besluta om utvisning.

Eftersom O.C. var 17 år när han begick brottet har han rätt till s.k. ungdomsrabatt med två tredjedelar. – – –. Tingsrätten anser därför att fängelsestraffets längd kan stanna vid sju år.

O.C. dömdes för mord till fängelse i 7 år. O.C. utvisades ur Sverige och förbjöds att återvända hit.

O.C. överklagade i Svea hovrätt. Han anförde att han numera erkände gärningen och yrkade att hovrätten skulle mildra straffet och ogilla yrkandet om utvisning eller i vart fall tidsbegränsa återreseförbudet.

Åklagaren motsatte sig O.C:s yrkanden.

Hovrätten (hovrättsrådet Sven Johannisson, tf. hovrättsassessorn Lars Edstedt och två nämndemän) anförde i dom den 23 september 2024 följande.

Hovrätten fann på anförda skäl att påföljden för O.C. skulle bestämmas till fängelse i sex år och tio månader.

Hovrätten ansluter sig till det som tingsrätten har skrivit om förutsättningarna för att utvisa O.C. I fråga om anknytningen till Sverige och medborgarlandet samt proportionaliteten av utvisningen tillägger hovrätten följande.

Att utvisa en person som har sin familj kvar i det utvisande landet utgör ett ingrepp i utlänningens och övriga familjemedlemmars familje­liv, vilket kan stå i strid med artikel 8 i Europakonventionen. Även i fråga om anknytning till landet i övrigt har den artikeln betydelse. Enligt artikel 8.2 har konventionsstater möjlighet att under vissa förutsättningar göra ingrepp i den enskildes privat- och familjeliv. En första förutsättning är att ingreppet har stöd i lag. Ingreppet ska också vara ägnat att tillgodose något av där angivna intressen, t.ex. den allmänna säkerheten eller förebyggandet av oordning eller brott. Det tredje kravet är att ingreppet ska vara nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose detta intresse. Det innebär inte att ingreppet ska vara oundgängligt, men det ska finnas ett samhälleligt behov av det och det ska vara proportionerligt i förhållande till det legitima ändamål som eftersträvas. Varje land har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning av åtgärdens nödvändighet. (Se SOU 2021:61 s. 88 f.).

Vid grova brott eller upprepad brottslighet av relativt allvarligt slag har en utvisning ofta ansetts proportionerlig och förenlig med artikel 8 även vid långa vistelsetider i landet och när barn funnits med i bilden. Det har gällt även mindre grova brott än mord, som t.ex. grov misshandel, rån, grova narkotikabrott och våldtäkt. Vid bedömningarna har Europadomstolen även vägt in tidsperioden för utvisningen.

Europadomstolen har i sina överväganden när det gäller en åtgärds proportionalitet angett framför allt följande bedömningskriterier för de personer som inte har bildat egen familj (se t.ex. Europadomstolens avgörande nr 1638/03 den 23 juni 2008 i mål mellan Maslov och Österrike punkten 71 och nr 20277/05 den 22 januari 2007 i mål mellan Hizir Kilic och Danmark):

a) brottslighetens allvar och karaktär,

b) den tid som brottslingen har varit i landet,

c) den tid som förflutit sedan brottet och personens uppförande under den perioden,

d) familjesituationen,

e) nationaliteterna för de berörda och

f) omfattningen av sociala, kulturella och familjära band till det land personen bor i och det land denne riskerar att utvisas till.

I mål där den dömde kommit till det utvisande landet som barn eller fötts där och har spenderat åtminstone större delen av tiden där utan att begå brott har domstolen uttalat att det krävs mycket starka skäl för att rättfärdiga en utvisning, särskilt om brottet begåtts när en person var underårig (Maslov mot Österrike p. 75). Europadomstolen har även uttalat att utvisningen ska ses som en sista utväg (a.a. p. 83). Det är också tydligt att Europadomstolen menar att våldsbrott ger starkare anledning till utvisning än andra brott (se t.ex. Maslov mot Österrike p. 81).

Avgörandet Hizir Kilic mot Danmark gällde grova våldsbrott begångna av en person som var född och uppvuxen i Danmark men turkisk medborgare. I Danmark bodde även hans föräldrar, syskon och andra släktingar. Familjen ägde en fastighet i Turkiet och Hizir Kilic hade spenderat längre semestrar där vartannat år. Han talade både turkiska och danska och hade släktingar även i Turkiet. Hizir Kilic hade tidigare dömts för flera fall av misshandel och ett rån när han som sjuttonåring begick ett rånförsök och dråp. Det sista brottet begick han tillsammans med sin kusin Ferhat Kilic, som hade flyttat till Danmark som treåring och vars omständigheter i övrigt var liknande förutom att han var 17 år vid tiden för domen om utvisning medan Hizir hade hunnit fylla 19 år (se Ferhat Kilic mot Danmark den 22 januari 2007 nr 20730/05). Europadomstolen ansåg inte att någon av utvisningarna stred mot Europakonventionen.

De för målet relevanta kriterierna för proportionalitetsbedömningen enligt Europadomstolens uttalanden ovan gäller brottets karaktär, att O.C. är född här, hans familjesituation samt omfattningen av sociala, kulturella och familjemässiga band till Sverige respektive Gambia.

O.C. föddes i Sverige och är uppvuxen här. Hans mamma och syskon bor här. En yngre syster är svensk medborgare medan övriga familjen såvitt framkommit är medborgare i Gambia. Uppgifterna kring fadern är oklara, även för O.C. själv. O.C. talar svenska och, åtminstone i någon mån, wolof. Svenska myndigheter har registrerat honom som statslös, men det pass som har presenterats i målet och omständigheterna i övrigt medför att han kan betraktas som medborgare i Gambia. O.C. har uppgett att han aldrig har varit utomlands, alltså inte heller i Gambia. Han uppger sig inte heller ha någon familj där. Det har framkommit uppgifter i målet om att en tanke var att han skulle använda det gambianska passet för att resa till Storbritannien eller Tyskland, där han har släktingar. O.C. begick mordet när han var 17 år och han fyller 19 år i december. O.C. har tidigare dömts för rån, grov stöld, vapenbrott (ringa brott), förargelseväckande beteende och häleri. Det har även framkommit att både han och hans bror är en del av en kriminell gruppering och att hans mamma lever med skyddade uppgifter. I utredningen förekommer chattinlägg där O.C. direkt efter mordet skriver ”Ja har gjort allt i gatan i min ålder” och ”Från bomb till skjutning till allt”. O.C. har i omgångar omhändertagits av svenska myndigheter och enligt socialtjänsten har alla medel för att få honom på rätt väg uttömts.

Det brott O.C. har begått är det allvarligaste våldsbrottet. Mordet var dessutom välplanerat och ett led i ett gängkrig. O.C. har familjeband till sin mamma och sina syskon. Samtidigt har O.C. tidvis varit omhändertagen och då inte bott med familjen. Han har vid flera tillfällen avvikit från de placeringar han har haft, även från placering på SiS-hem. Han trivdes inte med placering på SiS och fick i stället ett stödboende utifrån sina behov. Omplaceringen skedde några veckor innan mordet, men visade sig direkt vara otillräcklig. O.C. har uppgett att han har gått i skolan. Han har sammanfattningsvis en anknytning till sin familj men förefaller i övrigt till stor del sakna social och kulturell anknytning till delar av samhället som inte innebär kriminalitet.

Att O.C. är född och uppvuxen i Sverige talar i sig emot att han ska utvisas. Det utgör emellertid inte något absolut hinder mot utvisning. I förarbetena till den nya lagstiftningen om utvisning på grund av brott beskrivs en förändrad brottslighet i Sverige där dödligt våld vid konflikter i den kriminella miljön har ökat samtidigt som medianåldern för gärningspersoner har sjunkit. Regeringen menade att den utvecklingen utgjorde skäl att avskaffa förbudet mot utvisning av den som kom till Sverige som ung (se prop. 2021/22:224 s. 54). Det brott som det är fråga om har alltså av lagstiftaren särskilt pekats ut som ett sådant där den unges tid i Sverige inte får avgörande betydelse för utvisningsfrågan. I propositionen görs även följande uttalande generellt om anknytningen till Sverige vid grövre brottslighet (a. prop. s. 127).

Ju högre straffvärdet är desto starkare måste anknytningen vara för att utvisning inte ska ske. Ibland kan dock straffvärdet vara lågt men återfallsrisken påtaglig. I sådana fall kan utvisning många gånger komma i fråga även om den berörda personen har en inte obetydlig anknytning till Sverige. När straffvärdet vida överstiger straffvärdegränsen i 1 § – exempelvis vid allvarliga vålds- och sexualbrott, grova narkotika- och vapenbrott eller allvarlig brottslighet inom ramen för kriminella nätverk – bör utgångspunkten vara att utvisning ska ske om inte mycket starka skäl talar i motsatt riktning. Så kan bl.a. vara fallet om avlägsnandet skulle innebära ett avsevärt ingrepp i utlänningens familjeliv som går utöver det ingrepp som en utvisning regelmässigt innebär för den som t.ex. är gift eller har barn i landet.

O.C. har, som framgår ovan, en haltande anknytning till det svenska samhället. Han saknar emellertid såvitt framkommit annan anknytning till Gambia än sitt medborgarskap och att han talar språket. Bristande anknytning till medborgarskapslandet har i två hovrättsdomar bidragit till att personer inte har utvisats. – – –. De båda avgörandena skiljer sig alltså från förutsättningarna i det här målet genom att det i de fallen inte var fråga om lika allvarlig brottslighet eller gängkriminalitet men också för att de tilltalade var vuxna vid tiden för brotten.

Sammanfattningsvis talar brottsligheten, dess samband med gängkriminalitet och O.C:s brist på anknytning till det svenska samhället för att han ska utvisas medan hans vistelsetid här, familjen, och den ringa anknytningen till Gambia talar emot utvisning. Hovrätten anser att brottslighetens karaktär jämte O.C:s brist på hörsamhet inför myndigheternas agerande i det här fallet medför att han ska utvisas. Då han själv har haft tankar på att lämna Sverige och familjen, om än inte för Gambia, förstår wolof och sannolikt kommer att vara runt 22 år vid tiden för utvisningens verkställighet väger hans bristfälliga anknytning till Gambia mindre tungt.

Enligt 8 a kap. 7 § utlänningslagen (2005:716) är utgångspunkten för återreseförbudets längd brottslighetens straffvärde. Utöver det kan domstolen beakta brottslighetens karaktär och risken för att utlänningen kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet. Domstolen får också ta hänsyn till utlänningens anknytning till Sverige och andra särskilda omständigheter som är hänförliga till honom eller henne. Omständigheterna kan göra att återreseförbudet blir längre eller kortare än vad som följer av straffvärdet. För straffvärden som överstiger fängelse två år är utgångspunkten livstids utvisning. Förutsättningarna att tidsbestämma utvisningsbeslut för brott som för en vuxen innebär livstids fängelse torde vara synnerligen begränsade. Mot bakgrund av brottets karaktär, O.C:s tidigare brottslighet samt hans koppling till gängkriminalitet är risken för återfall i brott mycket hög. Likaså borde påfrestningen med anpassningen till det nya landet minska med tiden. Hovrätten ändrar därför inte tingsrättens beslut att utvisa O.C. utan fastställer domen i denna del.

Hovrätten ändrar tingsrättens dom endast på så sätt att hovrätten bestämmer fängelsestraffets längd till 6 år 10 månader – – –.

Referenten, hovrättsrådet Therese Linderoth, var skiljaktig och anförde.

Jag delar inte de slutliga avvägningarna för längden av O.C:s utvisning som framgår av hovrättens domskäl och vill tidsbegränsa återreseförbudet till tio år. Det är uppenbart att brottslighetens karaktär med styrka talar för en utvisning mot bakgrund av uttalandena i förarbetena till den nya lagstiftningen om utvisning av personer som levt i Sverige från att de var barn. Förarbetena är tydliga med att just den typen av brottslighet som O.C. har begått bör föranleda utvisning. Jag anser emellertid att de omständigheterna att han är född och uppvuxen här, att han har begått brottet innan han har blivit myndig samt att han nästan inte har någon relation alls till Gambia sammantaget medför att det inte är proportionerligt att utvisa honom för all framtid (jfr Hovrättens för Västra Sverige dom den 2 maj 2023 i mål nr B 2246-23 och prop. 2021/22:224 s. 69). Jag tycker inte heller att det går att bortse från att han vid tiden för mordet inte bara var underårig utan dessutom omhändertagen av svenska myndigheter, som då hade ett ansvar för honom. Sammanfattningsvis föreligger det enligt min mening tillräckliga skäl att tidsbegränsa återreseförbudet.

O.C. överklagade och yrkade att HD skulle ogilla yrkandet om utvisning eller i vart fall tidsbegränsa återreseförbudet.

Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden (samma som i målet under I) föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Bakgrund

Punkterna 1–3 motsvarar i huvudsak punkterna 1–4 i HD:s domskäl.

Punkterna 4–33 med rubriker överensstämmer med punkterna 4–33 med rubriker i betänkandet i målet under I.

Bedömningen i detta fall

34 Enligt hovrättens i den delen lagakraftvunna dom ska O.C. dömas för mord. HD instämmer i hovrättens bedömning i fråga om brottets straffvärde och att påföljden ska bestämmas till fängelse i sex år och tio månader.

35 O.C. är inte svensk medborgare. Han döms till strängare påföljd än böter och brottet har ett straffvärde om minst sex månaders fängelse. De allmänna förutsättningarna för utvisning enligt 8 a kap. 1 § första stycket utlänningslagen är således uppfyllda.

36 Eftersom O.C. har gjort sig skyldig till brottslighet som har ett straffvärde motsvarande fängelse i minst två år och dessutom återfallit i brott på sådant sätt att han inte bör få stanna kvar är vidare de kvalificerade kraven i 5 § uppfyllda.

37 O.C. är registrerad som statslös. Av utredningen framgår att polis, i samband med en husrannsakan, hittade ett gambiskt pass tillhörande O.C. Passet är giltigt t.o.m. mars 2028. Dokumenttekniker hos polisen har undersökt passet och bedömt att passet är äkta. Av yttrande från Migrationsverket framgår att O.C:s föräldrar och äldre syskon är medborgare i Gambia. HD bedömer därför att även O.C. är medborgare i Gambia och inte statslös.

38 Enligt yttrande från Migrationsverket föreligger varken allmänna eller individuella hinder mot verkställighet av utvisning till Gambia. Det finns således förutsättningar för utvisning även enligt 3 §.

39 Frågan är då om det är proportionerligt att utvisa honom, särskilt med hänsyn till hans anknytning till Sverige (2 §).

40 O.C. döms för ett synnerligen allvarligt brott som vida överstiger straffvärdegränsen i både 1 och 5 §§. Det rör sig om ett hänsynslöst mord som begåtts inom ramen för den kriminella nätverksmiljön där O.C. själv är en del av en kriminell gruppering. Det är även tydligt att det föreligger stor risk för fortsatt brottslighet i aktuellt fall. Samtliga nämnda omständigheter innebär att det finns starka skäl för utvisning.

41 Vad gäller O.C:s anknytning till Sverige kan följande konstateras. O.C. är född och uppvuxen i Sverige. Han är idag 19 år. Han beviljades permanent uppehållstillstånd när han var fyra år och har bott hela sitt liv i Sverige. Han har sin mamma och syskon här, pratar flytande svenska och har genomfört viss del av grundskolan. Samtliga nämnda omständigheter, framför allt att han bott hela sitt liv i Sverige, talar starkt emot att han ska utvisas.

42 Samtidigt har O.C. haft en problematisk uppväxt med inslag av kriminalitet och antisociala attityder mot myndigheter. Han har inte gått klart grundskolan och har omhändertagits vid flera tillfällen samt varit placerad på både öppna som låsta boenden utan att hans beteende har förändrats. Han har struntat i att följa myndigheters beslut och regler samt återfallit i brott. Han dömdes bl.a. 2022 för grov stöld, rån och vapenbrott, ringa brott. Vid tiden för gärningen skulle han beredas vård på låst institution och var efterlyst av polisen. Enligt socialtjänsten har alla medel för att få honom på rätt väg uttömts. Dessa omständigheter visar att han sedan flera år tillbaka lever utanför det reguljära samhället. Trots att han bott hela sitt liv i landet får han, vid en samlad bedömning, betraktas som svagt etablerad i det svenska samhället.

43 En annan omständighet som bör vägas in är att O.C. begick aktuell gärning som minderårig. Samtidigt rör det sig om ett synnerligen allvarligt brott och han är idag vuxen. Det kommer vidare att dröja ytterligare några år innan ett eventuellt utvisningsbeslut verkställs.

44 Vad gäller O.C:s band till medborgarskapslandet kan noteras att han kan prata wolof i viss mån. Han har dock aldrig besökt Gambia och familjen tycks inte ha någon släkt kvar där. Han får därför anses ha en begränsad anknytning till medborgarskapslandet.

45 Ytterligare omständigheter av betydelse är att han är ogift och inte har några barn. Han har en lillasyster i Sverige som är nio år och svensk medborgare. Med hänsyn till att O.C. inte är hennes vårdnadshavare samt till att han inte bott tillsammans med henne under de senaste åren (på grund av olika ingripanden) kan deras relation inte ges någon avgörande betydelse vid bedömningen av om han ska utvisas ur landet. Beträffande hans familjeförhållanden generellt har det stor betydelse att han under delar av sin uppväxt inte bott tillsammans med familjen och att han själv uppgett till socialtjänsten att han vill flytta från Sverige och således familjen. En utvisning till Gambia hindrar heller inte kontakt mellan honom och familjen i Sverige.

46 Sammantaget finns det alltså flera skäl som talar både för och emot en utvisning. Det starkaste skälet mot utvisning är att O.C. är född och uppvuxen i Sverige samt att han begick gärningen som minderårig. Därtill har han sin familj här och den enda anknytningen som han har till Gambia är medborgarskapet och att han till viss del talar språket. Det synnerligen grova brottet som han nu döms för samt förhållandet att han är svagt etablerad i Sverige utgör dock mycket starka skäl för att utvisa honom. Han är därtill vuxen idag, har i omgångar inte bott tillsammans med den övriga familjen och har haft tankar på att lämna Sverige och flytta utomlands. Vid en samlad bedömning är O.C:s anknytning till Sverige inte så stark att en utvisning är oproportionerlig.

47 O.C. ska därför utvisas ur Sverige och förbjudas att återvända hit. När det gäller återreseförbudets längd anser HD, mot bakgrund av O.C:s vistelsetid i Sverige, att han har sin närmaste familj här samt den omständigheten att han inte har någon stark anknytning till Gambia, att det vid en sammantagen bedömning inte är proportionerligt att utvisa O.C. för all framtid. Det föranleder därför tillräckliga skäl för att begränsa återreseförbudet till tio år. Hovrättens domslut ska ändras i enlighet med detta.

Domslut

Se HD:s domslut.

HD (samma ledamöter som i målet under I) meddelade den 23 april 2025 följande dom.

1 O.C. är 19 år. Han är registrerad som statslös och är född och uppvuxen i Sverige. Han beviljades permanent uppehållstillstånd 2009.

2 Tingsrätten dömde O.C., som var 17 år vid tidpunkten för gärningen, för mord till fängelse i sju år och utvisade honom. Återreseförbudet tidsbegränsades inte.

3 Hovrätten har ansett att påföljden ska bestämmas till fängelse i sex år och tio månader.

4 Även hovrätten har beslutat att O.C. ska utvisas ur Sverige och förbjudas att återvända hit.

Punkterna 5–39 med rubriker överensstämmer med punkterna 5–39 med rubriker i HD:s dom i målet under I.

40 Enligt hovrättens dom, som i den delen har fått laga kraft, ska O.C. dömas för mord. Hovrätten har bedömt att straffvärdet motsvarar livstids fängelse och bestämt påföljden till fängelse i sex år och tio månader. Det finns inte skäl att göra någon annan bedömning än den hovrätten gjort.

41 Eftersom O.C. är född i Sverige och alltså kom hit innan han fyllt 15 år samt har vistats här i hela sitt liv kan han utvisas endast om någon av de kvalificerade förutsättningarna i 5 § är uppfyllda.

42 O.C. har gjort sig skyldig till brottslighet som har ett straffvärde som motsvarar fängelse i mer än två år. Han har också återfallit i brott på ett sådant sätt att återfallet i sig kan läggas till grund för utvisning. De förutsättningar som anges i 5 § är därmed uppfyllda.

43 Migrationsverket har uppgett att O.C:s föräldrar och äldre syskon är medborgare i Gambia och att även han, som är registrerad som statslös, får anses vara medborgare i Gambia. Av utredningen framgår att det finns ett gambiskt pass för O.C., utfärdat den 16 mars 2023. Polismyndigheten har undersökt passet och bedömt att det är äkta. Migrationsverket har uppgett att det inte finns några allmänna eller individuella hinder mot verkställighet av en utvisning till Gambia.

44 HD delar bedömningen att det inte finns något hinder mot verkställighet av en utvisning (jfr 8 a kap. 3 § utlänningslagen).

45 Vid bedömningen av om O.C. ska utvisas ska det göras en avvägning mellan hans anknytning till Sverige och brottsligheten. En utvisning får ske endast om det kan anses proportionerligt med hänsyn till den brottslighet han nu döms för och den han har dömts för tidigare (se p. 20, 21 och 31). Anknytningen till Sverige ska bedömas med hänsyn till hans samtliga levnadsomständigheter och vägas mot de skäl som talar för utvisning. Eftersom han är född i Sverige krävs det mycket tungt vägande skäl för utvisning för att ett sådant beslut ska fattas (se p. 19).

46 Det brott som O.C. nu döms för är synnerligen allvarligt; det är fråga om ett planerat och välorganiserat mord som begåtts som ett led i en våldsam gängkonflikt. Det framgår av utredningen att O.C. är en del av en kriminell gruppering där också hans bror ingår, och att ett motiv för mordet var att förhindra att brodern mördades. Det finns stor risk för fortsatt brottslighet av samma allvarliga slag. O.C. har tidigare dömts för bland annat grov stöld, rån och ringa vapenbrott. Skälen för utvisning är med hänsyn till dessa förhållanden mycket starka.

47 Mot detta ska ställas den anknytning som O.C. har till Sverige. Han är född och uppvuxen här och beviljades permanent uppehållstillstånd när han var fyra år. Han är idag 19 år. O.C. har sin mamma och nioåriga syster samt flera äldre syskon här. Han talar svenska och har genomfört viss del av grundskolan. Framför allt den omständigheten att han har bott hela sitt liv i Sverige talar starkt emot en utvisning. Till detta kommer att han har sin närmaste familj här.

48 När det gäller O.C:s levnadsförhållanden framgår det av utredningen att det under hans uppväxt har funnits stor oro för hans umgänge och för kriminalitet. Han bedöms ha en kriminell livsstil och har återvänt till kriminella mönster efter försök att bryta med dem. O.C. har varit föremål för insatser från socialtjänsten och för tvångsvård. Han har avvikit från boenden han varit placerad på och misskötsamhet har förekommit även i övrigt. Utvecklingen har beskrivits som negativ och de insatser som står till buds som otillräckliga. Han har inte gått klart grundskolan.

49 Dessa omständigheter visar att O.C. lever utanför det reguljära samhället. Trots att han har bott hela sitt liv i landet får han, vid en samlad bedömning, betraktas som svagt etablerad i det svenska samhället.

50 Beträffande O.C:s band till Gambia kan det konstateras att han aldrig har besökt landet och att familjen inte tycks ha någon släkt där. Han kan prata landets språk, wolof, i viss mån.

51 Det finns alltså starka skäl som talar både för och emot en utvisning. Ett mycket starkt skäl mot utvisning är att O.C. är född och uppvuxen i Sverige samt att han var minderårig när han begick den gärning han nu döms för. Därtill kommer att han är ung, endast 19 år, att han har sin familj här och att banden till Gambia är svaga. Det synnerligen grova brott som han nu döms för samt det förhållandet att han är djupt involverad i kriminell gängverksamhet väger dock mycket tungt i den andra vågskålen.

52 O.C. har anfört att en utvisning skulle komma i konflikt med barnkonventionen då den skulle innebära att hans nioåriga syster inte skulle kunna träffa och upprätthålla kontakten med honom. Det förhållandet kan inte ges någon betydelse vid bedömningen av om han ska utvisas.

53 Den sammanvägda bedömning som ska göras leder till slutsatsen att det finns så tungt vägande skäl för utvisning att den – trots O.C:s starka anknytning till Sverige – är proportionerlig.

54 O.C. ska alltså utvisas ur Sverige och förbjudas att återvända hit. Straffvärdet för gärningen motsvarar fängelse i mer än två år. Utgångspunkten är då enligt 8 a kap. 11 § utlänningslagen att återreseförbudet inte ska tidsbegränsas. När längden på återreseförbudet bestäms ska emellertid hänsyn tas till O.C:s anknytning till Sverige. Som framgått av det som nyss anförts (p. 47) är hans anknytning till Sverige mycket stark. Särskild hänsyn ska tas till att han är född här. Det kan mot den bakgrunden inte anses proportionerligt att besluta om ett återreseförbud utan tidsbegränsning. Återreseförbudets längd bör bestämmas till tio år.

55 Hovrättens domslut ska ändras i enlighet med detta.

HD ändrar hovrättens domslut på det sättet att O.C. förbjuds att återvända till Sverige under 10 år. Överträdelse av förbudet kan medföra fängelse i högst 1 år.

I övriga delar står hovrättens domslut fast.

Justitierådet Katrin Hollunger Wågnert var skiljaktig beträffande formuleringen av p. 25 och ansåg att den borde ha följande lydelse.

25 Beträffande den som bott i Sverige sedan födseln eller mycket låg ålder krävs det mycket tungt vägande skäl för att en utvisning ska komma i fråga (se p. 19). I många fall finns det anledning att utgå från att en sådan person har en stark anknytning till Sverige. Även här ska dock de faktiska band som finns vara avgörande. Vid den avvägning som ska göras mellan brottsligheten och utlänningens anknytning till Sverige utgör de kvalificerade förutsättningar som anges i 5 § minimikrav. För att utvisning av någon som bott i Sverige sedan födseln eller mycket låg ålder ska anses proportionerlig bör i regel krävas att han eller hon gjort sig skyldig till brottslighet med ett högre straffvärde än vad som anges i 5 § 1.

[1] Se Boultif v. Switzerland, no. 54273/00, § 48, ECHR 2001-IX, Üner v. the Nether­lands [GC], no. 46410/99, §§ 57 och 58, ECHR 2006-XII, Maslov v. Austria [GC], no. 1638/03, §§ 70–73, ECHR 2008 och Savran v. Denmark [GC], no. 57467/15, §§ 182 och 184, 7 December 2021.

[2] Se Üner v. the Netherlands [GC], no. 46410/99, §§ 55, 57 och 58, ECHR 2006-XII, Maslov v. Austria [GC], no. 1638/03, §§ 70, 74 och 75, ECHR 2008 och Savran v. Denmark [GC], no. 57467/15, §§ 185 och 186, 7 December 2021.

[3] Se Ndidi v. the United Kingdom, no. 41215/14, § 76, 14 September 2017, Levakovic v. Denmark, no. 7841/14, § 45, 23 Oktober 2018, Khan v. Denmark, no. 26957/19, § 81, 12 January 2021 och Savran v. Denmark [GC], no. 57467/15, §§ 188 och 189, 7 December 2021.