Resning och påföljdsbestämning (NJA 2025 s. 82)

Sökord Resning · Brottspåföljd · Sluten ungdomsvård

Resningsärende. Hovrätten har bestämt tiden för sluten ungdomsvård utan att redovisa hur rätten har förhållit sig till frågan om frihetsberövandet bör reduceras med hänsyn till att någon villkorlig frigivning inte kan ske. Rättstillämpningen har inte ansetts uppenbart strida mot lag, eftersom längden av den slutna ungdomsvården vid en sammantagen bedömning inte uppenbart saknat fog.

Skellefteå tingsrätt dömde den 14 juli 2023 R.N. för mord till sluten ungdomsvård i tre år och sex månader. R.N. var vid tidpunkten för brottet 16 år och nio månader. I fråga om påföljden anförde tingsrätten bl.a. följande. R.N. har agerat med likgiltighetsuppsåt. Straffvärdet för en vuxen person motsvarar fängelse 16 år. R.N:s ungdom ska dock beaktas särskilt vid straffmätningen. Straffmätningsvärdet motsvarar fängelse fyra år. Eftersom R.N. var under 18 år när han begick brottet får rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. På grund av det höga straffvärdet föreligger synnerliga skäl för fängelse. Rätten ska i första hand bestämma påföljden till sluten ungdomsvård. Vid straffmätningen beaktar tingsrätten utöver R.N:s ungdom att han medverkat i utredningen av såväl eget brott som annans brott. De uppgifter som R.N. lämnat har enligt tingsrättens bedömning inte varit ensamt avgörande men har haft en sådan väsentlig betydelse för utredningen att hans medverkan bör leda till nedsättning av straffet. Den tid som R.N. har varit häktad med restriktioner, drygt två månader, har enligt tingsrättens bedömning inte varit så lång att den i sig bör påverka straffmätningen ytterligare. Tingsrätten anser att tiden för den slutna ungdomsvården bör sättas ned med sex månader och bestämmer längden på den slutna ungdomsvården till 3 år och 6 månader.

Genom dom den 27 september 2023 fastställde Hovrätten för Övre Norrland tingsrättens dom i ansvarsdelen. Enligt domskälen gjorde hovrätten inte någon annan bedömning än tingsrätten i fråga om påföljd. Hovrättens dom fick laga kraft.

R.N. ansökte om resning och yrkade att HD skulle reducera längden av den slutna ungdomsvård som han hade dömts till, från tre år och sex månader till två år och fyra månader.

Riksåklagaren motsatte sig att resning beviljades.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Lisa Waltersson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

Skäl

Bakgrund

Punkterna 1 och 2 motsvarar i huvudsak punkterna 1 och 2 i HD:s skäl.

Parternas talan i HD

Punkterna 3 och 4 motsvarar i huvudsak punkterna 3 och 4 i HD:s skäl.

Frågan i HD

5 Frågan i målet är om resning ska beviljas när längden av sluten ungdomsvård inte reducerats med hänsyn till att det inte sker någon villkorlig frigivning från denna påföljd.

Resning vid uppenbart lagstridig rättstillämpning

6 Resning får beviljas när den rättstillämpning som ligger till grund för domen uppenbart strider mot lag (se 58 kap. 2 § 6 RB).

7 Av förarbetena framgår att bestämmelsen kan tillämpas när då gällande regler om förhöjt straff vid återfall i vissa brott tillämpats felaktigt, att en oriktig tillämpning av straffrättens konkurrensregler lett till för högt straff, att ny lag tillämpats i stället för gammal som borde ha tillämpats, att strafflatituden i visst lagrum överskridits eller att straff utdömts trots att preskription inträtt. Resningsbestämmelsen kan även tillämpas när rättstillämpningen klart och oemotsägligt framstår som oriktig. (Se NJA II 1940 s. 170 och 172.)

8 Det krävs inte att den felaktiga rättstillämpningen avsett en lag i statsrättslig mening. Det kan vara fråga om normer på lägre nivå. Det kan också vara tillräckligt att rättstillämpningen strider mot grunderna för en viss lagstiftning för att resning ska beviljas. Bestämmelsen tar endast sikte på domstolens bedömning av rättsfrågor. (Se ”Unionens resningsansökan” NJA 2020 s. 147 p. 10 och ”Emmabodas resningsansökan” NJA 2023 s. 989 p. 12. Jfr även ”Gåvoskatten och personalstiftelsen” NJA 1984 s. 614.)

9 En rättstillämpning som innebär att domstolen bortsett från såväl förarbetsuttalanden som rättspraxis kan innebära ett påtagligt avsteg från det rättsläge som gäller och strida mot grunderna för en viss lagstiftning. En sådan rättstillämpning kan leda till ett orättvist resultat för den enskilde. Starka rättviseskäl kan därför tala för att bevilja resning i ett sådant fall, särskilt när det är fråga om resning till fördel för den tilltalade. (Jfr ”Emmabodas resningsansökan” p. 34–35.)

10 Uppenbarhetsrekvisitet ger inte uttryck för ett beviskrav utan avser en egenskap hos lagstridigheten; den ska vara klar och oemotsäglig. Rättstillämpning i strid med ett prejudikat från HD anses inte i sig innebära att rättstillämpningen uppenbart strider mot lag. Det är normalt inte heller fråga om en felaktig – än mindre resningsgrundande – rättstillämpning när lagen ger möjlighet till flera alternativa tolkningar och domstolen väljer en av dessa, förutsatt att domstolen i sina domskäl redovisar en rimligt adekvat analys av rättsläget. (Jfr ”Emmabodas resningsansökan” p. 13 och ”Unionens resningsansökan” p. 11 och 17.)

Sluten ungdomsvård och villkorlig frigivning

11 Straff ska, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde (29 kap. 1 § första stycket BrB). Bestämmelsen ger uttryck för att straffvärdet utgör utgångspunkten för påföljdsbestämningen och återspeglar de för påföljdsbestämningen grundläggande principerna om proportionalitet och ekvivalens.

12 Den som har begått brott innan han eller hon fyllt 18 år får dömas till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. I första hand ska rätten i stället bestämma påföljden till sluten ungdomsvård på viss tid. (Se 30 kap. 5 och 32 kap. 5 §§ BrB.)

13 När tiden för den slutna ungdomsvården bestäms ska utgångspunkten vara den bedömning som rätten gjort när den funnit att påföljden bör bestämmas till fängelse av en viss längd. Det innebär att rätten ska ta hänsyn till samtliga bestämmelser som är relevanta vid bestämmandet av ett fängelsestraffs längd. Rätten ska dessutom beakta att den som döms till sluten ungdomsvård inte blir föremål för villkorlig frigivning. Det faktiska frihetsberövandet bör inte bli längre än vad det skulle ha blivit vid en dom på fängelse. (Se prop. 1997/98:96 s. 195 f.)

14 Huvudregeln är att den som har dömts till ett tidsbestämt fängelsestraff ska friges villkorligt när två tredjedelar, dock minst 30 dagar, av fängelsestraffet har avtjänats (se 26 kap. 6 § BrB).

15 Det sagda innebär att när rätten gjort en sedvanlig straffmätning av den slutna ungdomsvården ska längden av denna reduceras med en tredjedel. Detta tillvägagångssätt har tidigare bekräftats i rättspraxis. (Se ”Det grova överfallsrånet” NJA 2011 s. 466.)

Bedömningen i detta fall

16 Inledningsvis kan det konstateras att underrätterna inte har reducerat längden av den slutna ungdomsvården som R.N. dömts till med hänsyn till att det inte sker någon villkorlig frigivning från denna påföljd. Straffmätningen – men inte straffvärdebedömningen – har alltså skett i strid mot så väl förarbetsuttalanden som gällande rättspraxis och innebär ett påtagligt avsteg från det rättsläge som gäller. (Jfr p. 9 och p. 13–15.)

17 Följden av denna rättstillämpning är att R.N. har dömts till sluten ungdomsvård under en väsentligt längre tid än vad som skulle ha skett i ett motsvarande fall där domstolarna dömt enligt det rättsläge som gäller. Denna rättstillämpning leder till ett orättvist resultat för R.N. och starka rättviseskäl talar därför för att resning ska beviljas. (Jfr. p. 9.)

18 Slutsatsen är att det rör sig om en resningsgrundande rättstillämpning i den meningen att den klart och oemotsägligt strider mot grunderna för lagstiftningen. Ansökan om resning ska därför beviljas.

19 Eftersom saken får anses uppenbar finns förutsättningar för HD att med tillämpning av 58 kap. 7 § första stycket andra meningen RB omedelbart ändra hovrättens dom och bestämma längden av den slutna ungdomsvården för R.N. till två år och fyra månader.

HD:s avgörande

HD beviljar enligt 58 kap. 2 § 6 RB den sökta resningen och ändrar med stöd av 58 kap. 7 § första stycket andra meningen samma balk på det sättet hovrättens dom, att längden av den slutna ungdomsvården bestäms till två år och fyra månader.

HD (justitieråden Gudmund Toijer, Eric M. Runesson, referent, Cecilia Renfors, Christine Lager och Anders Perklev) meddelade den 14 februari 2025 följande beslut.

1 R.N. dömdes av tingsrätten för mord till sluten ungdomsvård i tre år och sex månader. Han var vid tidpunkten för brottet 16 år och nio månader. Tingsrätten bedömde att straffvärdet för en vuxen person motsvarade fängelse i 16 år. Med hänsyn till R.N:s ålder bedömdes straffmätningsvärdet motsvara fängelse i fyra år. På grund av det höga straffvärdet ansågs det föreligga synnerliga skäl för fängelse. En frihetsberövande påföljd i form av sluten ungdomsvård skulle då väljas i första hand. Efter beaktande av att R.N. medverkat i utredningen sattes längden av den slutna ungdomsvården ned med sex månader till tre år och sex månader.

2 Hovrätten har fastställt tingsrättens dom i ansvarsdelen och har inte gjort någon annan bedömning än tingsrätten i fråga om påföljd. Domen har fått laga kraft.

3 R.N. har anfört att resning ska beviljas för honom enligt 58 kap. 2 § 6 RB. Längden på den slutna ungdomsvården borde ha reducerats till två år och fyra månader, eftersom den som döms till sluten ungdomsvård inte kan bli villkorligt frigiven och inte ska vara faktiskt frihetsberövad längre än vid ett fängelsestraff.

4 Riksåklagaren har anfört att frågor som rör val av påföljd eller straffmätning rent allmänt inte bör bli föremål för resning. Det bör inte vara möjligt att tolka 58 kap. 2 § 6 RB extensivt och bevilja resning med hänvisning till att en dom inte är förenlig med vad som anges i förarbeten eller rättspraxis.

5 Frågan i målet är om en påföljdsbestämning skett genom en rättstillämpning som uppenbart strider mot lag, så att resning till fördel för den tilltalade bör beviljas.

6 Enligt 58 kap. 2 § 6 RB får resning till fördel för den tilltalade beviljas om den rättstillämpning som ligger till grund för domen uppenbart strider mot lag.

7 Bestämmelsen tar endast sikte på hur förekommande rättsfrågor har bedömts. Den är avsedd att tillämpas exempelvis när domstolen uppenbart förbisett eller misstolkat en gällande lagbestämmelse eller norm på lägre nivå, när domstolen tillämpat gammal lag i stället för tillämplig lag eller när rättstillämpningen vid resningsfrågans bedömande klart och oemotsägligt framstår som oriktig. (Jfr t.ex. Lars Welamson och Johan Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, Rättegång VI, 6 uppl. 2022, s. 216 ff.)

8 Att bestämma påföljd i ett brottmål utgör rättstillämpning. Straff ska enligt 29 kap. 1 § första stycket BrB bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets straffvärde med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning. I de följande bestämmelserna i kapitlet anges omständigheter som, vid sidan av vad som framgår av varje enskild brottstyp, har betydelse vid bedömningen av brottets straffvärde och för straffmätningen.

9 Det finns ett övergripande intresse av likformighet i rättstillämpningen när det gäller påföljdsbestämning. Bestämmelserna på området är emellertid utformade så att de inom ramen för den tillämpliga straffskalan lämnar ett betydande utrymme för att göra olika bedömning med utgångspunkt från omständigheterna i det enskilda fallet. Regleringen är inte heller uttömmande. Även andra faktorer än de som uttryckligen anges i lagen får beaktas vid påföljdsbestämningen.

10 Resning i fråga om en påföljdsbestämning som ligger inom ramen för den tillämpliga straffskalan och vad som i lag föreskrivits om den valda påföljden bör därför kunna medges enligt 58 kap. 2 § 6 RB endast om påföljdsbestämningen uppenbart saknar fog för sig (jfr ”Tjänstemannens straff” NJA 1987 s. 459). Så kan exempelvis vara fallet om påföljden med beaktande av samtliga omständigheter framstår som uppenbart oproportionerlig i förhållande till de gärningar som domstolen dömt till ansvar för.

11 Den som har begått brott innan han eller hon fyllt 18 år får dömas till fängelsestraff endast om det finns synnerliga skäl, och då ska påföljden i första hand bestämmas till sluten ungdomsvård under lägst fjorton dagar och högst fyra år (jfr 30 kap. 5 § och 32 kap. 5 § BrB).

12 Tiden för den slutna ungdomsvården bestäms med ledning av samtliga omständigheter som är relevanta för bestämning av längden på ett fängelsestraff för brottet om ett sådan straff skulle utdömas. Därutöver ska enligt lagmotiven beaktas att den som döms till sluten ungdomsvård inte blir föremål för villkorlig frigivning; det faktiska frihetsberövandet bör inte bli längre än vad det skulle ha blivit vid ett fängelsestraff (jfr prop. 1997/98:96 s. 195 f.).

13 Huvudregeln är att den som har dömts till ett tidsbestämt fängelsestraff ska friges villkorligt efter att två tredjedelar av fängelsestraffet har avtjänats (jfr 26 kap. 6 § BrB). Även om straffverkställigheten fortsätter under den villkorliga frigivningen bestäms i praxis normalt, med hänvisning till lagmotiven, tiden för sluten ungdomsvård genom en reduktion med en tredjedel av den längd som ett fängelsestraff skulle ha haft. Om längden av fängelsestraffet skulle ha uppgått till sex år eller däröver sker således normalt sett inte någon reduktion.

14 Den nu beskrivna principen för att bestämma tiden för sluten ungdomsvård utifrån längden av ett tänkt fängelsestraff synes väl förankrad hos domstolarna, men det bör hållas i minnet att den slutliga påföljdsbestämningen utgör resultatet av en prövning i flera led. En sammantagen bedömning måste därför alltid göras innan längden av den slutna ungdomsvården fastställs.

15 Hovrätten har bedömt brottets straffvärde till fängelse 16 år och straffmätningsvärdet till fängelse fyra år, varefter straffmätningsvärdet har reducerats på grund av att R.N. medverkat i utredningen av såväl eget som annans brott. Hovrätten har inte redovisat hur man förhållit sig till frågan om längden på frihetsberövandet vid sluten ungdomsvård bör reduceras med hänsyn till att någon villkorlig frigivning inte kan ske. Påföljden motsvarar ett frihetsberövande som korresponderar mot det straffmätningsvärde som hovrätten har kommit fram till.

16 Denna påföljdsbestämning – som ligger inom ramen för vad som i lag är föreskrivet om sluten ungdomsvård – får antas ha skett efter en helhetsbedömning. Även med beaktande av R.N:s ålder vid gärningstillfället kan längden av den slutna ungdomsvården – tre år och sex månader – vid en sammantagen bedömning inte anses uppenbart sakna fog; den är inte uppenbart oproportionerlig i förhållande till den gärning som han har dömts för. Inte heller i övrigt har det framkommit något skäl för resning.

17 Resningsansökningen ska därför avslås.

HD avslår resningsansökningen.