Brännö marksamfällighet
Såväl en marksamfällighetsförening som dess medlemmar har ansetts vara sakägare vid expropriation av samfälligheten.
Sökord Expropriation · Sakägare · Samfällighet
Vänersborgs tingsrätt, mark- och miljödomstolen
I ett handläggningsprotokoll vid Vänersborgs tingsrätt, mark- och miljödomstolen, den 25 juni 2024 antecknades följande.
Marksamfälligheten Göteborg Brännö s:XX är belägen i Göteborgs södra skärgård, strax väster om öarna Brännö och Styrsö. Samfälligheten består av öarna Känsö och Känsö Fjärskär jämte vissa mindre skär och omgivande vattenområden. På Känsö har tidigare bl.a. funnits en karantänanläggning samt anläggningar och verksamhet med anknytning till fiskenäringen. Under de senaste ungefär hundra åren har Känsö använts för militär verksamhet, bl.a. som skjutfält.
Samfälligheten Brännö s:XX förvaltas av Brännö bys samfällighetsförening. Samfällighetsföreningen förvaltar ”samtliga samfälligheter och förmåner (allmänna servitut) för Brännö Bys Skifteslag, som beslutats och undantagits för delägarnas gemensamma behov vid laga skifte å 3½ mantal Brännö i Styrsö socken eller uteslutits från delning, med beaktande av de förändringar som skett härefter genom fastighetsbildning/expropriation”.
Sedan tvist uppkommit om äganderätten till samfälligheten Brännö s:XX fastställde Hovrätten för Västra Sverige i utslag den 18 maj 2009 att delägarna i Brännö Bys skifteslag har bättre rätt än staten till fastigheten Känsö 1:1 (nuvarande Brännö s:XX). Utslaget vann laga kraft den 19 mars 2010.
Brännö bys samfällighetsförening och staten ingick hösten 2012 avtal om arrende av samfälligheten Brännö s:XX. Avtalet gäller tills vidare med en ömsesidig uppsägningsrätt om 6 månader med ett basarrende (för år 2012) om 600 000 kr/år.
Regeringen lämnade den 8 april 2021 Fortifikationsverket tillstånd att genom expropriation med äganderätt ta i anspråk samfälligheten Göteborg Brännö s:XX.
Staten genom Fortifikationsverket har den 4 april 2022 ansökt om stämning mot Brännö bys samfällighetsförening med yrkande att med äganderätt få överta samfälligheten Brännö s:XX mot erläggande av en intrångsersättning om 25 MSEK.
Mark- och miljödomstolen har utfärdat stämning på Brännö bys samfällighetsförening och på okända sakägare/borgenärer.
Svaromål har inkommit från Brännö bys samfällighetsförening och ett större antal delägare i Brännö bys skifteslag. Det har i svaromål gjorts gällande att det är delägarna i Brännö bys skifteslag som rätteligen utgör statens motpart i målet. L.T. har även begärt att domstolen bordlägger eller avbryter handläggningen pga. rättegångshinder. I dessa frågor har parterna bl.a. anfört följande.
Staten genom Fortifikationsverket
Fortifikationsverket har i sin ansökan om stämning angett Brännö bys samfällighetsförening som svarande. Samfällighetsföreningen förvaltar samfälligheten s:XX. Om expropriation avser samtliga delägares andel i samfälligheten eller del av denna och finns för samfälligheten känd styrelse eller förvaltare med rätt att uppbära medel som härrör från samfälligheten, kan domstolen bestämma gemensam ersättning för delägarna. (Expropriationslagen 5 kap. 23 § andra stycket.) I Norstedts kommentar till nämnda bestämmelse anges bl.a. följande.
”Regeln om att ersättning ska bestämmas särskilt för varje sakägare är i och för sig tillämplig också när expropriation sker av en samfällighet. Särskild ersättning ska då bestämmas för var och en av delägarna. När antalet delägare är stort, kan denna ordning emellertid tynga utredningen och handläggningen av målet i en betydande grad. Det har i ett sådant fall ansetts angeläget att man undviker en uppdelning av ersättningen på de olika delägarna.”
I flera legala sammanhang företräds en samfällighet av samfällighetsföreningen. Så är det t.ex. i fastighetsbildningsärenden. I 4 kap. 11 § FBL anges att då samfälligheten förvaltas av en samfällighetsförening är det samfällighetsföreningen som är sakägare. I ärenden om fastighetsbildning är föreningen och ägarna till de fastigheter som deltar i samfälligheten därmed inte sakägare samtidigt, utan det är endast föreningen som är sakägare (se prop. 1988/89:77 s. 83). Enligt kommentaren till expropriationslagen borde nämnda regel även äga tillämpning i mål om expropriation. Med andra ord är det alltså en samfällighetsförening som är sakägare i mål om expropriation, och inte ägarna till de fastigheter som deltar i samfälligheten (se Dahlsjö, Hermansson & Sjödin, Expropriationslagen, kommentaren till 1 kap. 5 §).
Generellt sett gäller att en samfällighetsförening har rätt att föra talan för en samfällighet så länge detta anses falla inom föreningens kompetensområde. Enligt 18 § lagen om förvaltning av samfällighet är en samfällighetsförenings ändamål att förvalta den samfällighet för vilken den bildats. Frågor, och därmed även mål, som inte avser en förenings förvaltning faller därför utanför en samfällighetsförenings kompetensområde. Vad som menas med förvaltning respektive kompetensområde utvecklas i prop. 1973:160 s. 332–335, 375–377, 416–417 och 568. Bland annat anges att en samfällighetsförening ska vara behörig att ansöka om fastighetsreglering, och att detta ska omfatta rätten att föra delägarnas talan vid fastighetsbildningsförrättningen. Frågan om en samfällighetsförenings kompetensområde har även tagits upp i praxis. Av rättsfallet RÅ 2009 ref. 50 följer att ansökningar som görs av ägare till de fastigheter som har del av en samfällighet ska avvisas, om målet rör en fråga som faller inom en samfällighetsförenings kompetensområde. Undantag gäller om ägarna getts särskild behörighet att föra talan på föreningens vägnar. Frågan i målet gällde en kommuns beslut att anta en detaljplan för ett område som belastades av samfällighet, s.k. gemensamhetsanläggning, och som förvaltades av en samfällighetsförening. Enligt Regeringsrätten föll frågan inom samfällighetsföreningens behörighetsområde, och inte på de enskilda delägarna. Regeringsrätten avvisade därför deras ansökan. Av intresse är att ett genomförande av den i målet aktuella detaljplanen antogs medföra expropriation av det område som belastades av samfälligheten. I RH 2000:2 ansågs det dock inte ligga inom en förenings förvaltning att uppträda som part i ett mål som gällde fråga om ett beslut att inrätta den samfällighet som föreningen hade att förvalta var förfallet. Hovrätten uppgav följande ”det nu aktuella målet gäller frågan om anläggningsbeslutet har förfallit och ett ställningstagande i frågan blir avgörande för den fortsatta existensen av den samfällighet föreningen har att förvalta. Frågan kan inte anses höra till föreningens förvaltning av samfälligheten.”
Inom ramen för regeringens prövning av frågan om expropriation har samfällighetsföreningen hörts som företrädare för samfälligheten.
I 51 § lagen om förvaltning av samfällighet föreskrivs att överlåtelse av fast egendom inte kan ske av föreningens styrelse eller firmatecknare utan stöd av ett beslut av föreningsstämman. En del av delägarna i samfälligheten Brännö s:XX har uppmärksammat denna bestämmelse, och åberopat den som stöd för att samfällighetsföreningen inte har talerätt i aktuellt mål. De har uppgett att det inte fattats något beslut om att föreningen ska ha talerätt i målet. Bestämmelsen reglerar dock inte frågan om talerätt, utan innebär endast att en styrelse eller firmatecknare i en samfällighetsförening inte utan ett föreningsstämmobeslut kan avtala om att överlåta fast egendom (se prop. 1973:160 s. 340). Fråga i det aktuella målet är emellertid inte om en överlåtelse utan om en expropriation. Bestämmelsen är således inte relevant i förevarande situation.
Förutsättningar föreligger att bestämma att en gemensam ersättning ska utges till samfällighetsföreningen samt att samfällighetsföreningen ensam ska föra samfällighetens talan i målet. Detta är ändamålsenligt med hänsyn till utredningen, handläggningen av målet och processekonomiskt. Vidare är det i linje med praxis, doktrin och förarbeten för hur samfälligheter företräds i olika rättsliga sammanhang. Under alla förhållanden kan inte samfälligheten företrädas dels av samfällighetsföreningen, dels av delägarna.
Brännö bys samfällighetsförening
Samfällighetsföreningen förvaltar samfälligheten s:XX i Göteborgs kommun. Samfälligheten s:XX utgörs av Känsö med några omkringliggande öar och skär. Delägare är de fastighetsägare vars fastigheter kontrollerar andelar i samfälligheten. Frågan som uppkommit är vem som ska anses vara sakägare i målet, Samfällighetsföreningen eller delägarna var och en för sig.
Frågan om ett mål om expropriation omfattas av begreppet förvaltning av samfällighet är en rättslig fråga. I det fall en expropriationstalan omfattas av begreppet förvaltning ska samfälligheten företrädas av samfällighetsföreningen och motsatsvis, dvs. om expropriationstalan inte omfattas av begreppet förvaltning, ska samfälligheten företrädas av delägarna. Samfälligheten kan inte företrädas av både samfälligheten och delägarna. Då Samfällighetsföreningen företräds av en styrelse utsedd av delägarna anser inte Samfällighetsföreningen att det är lämpligt att ha en åsikt i frågan om sin egen behörighet och rätt att företräda samfälligheten i målet. Detta i synnerhet som frågan bör avgöras ex officio av domstolen.
Samfällighetsföreningen har yrkat ersättning för rättegångskostnader med sammanlagt 974 154 kr inkl. moms.
M.F.
Målet rör inte medel som härrör ur samfälligheten, utan expropriation, tvångsförsäljning med kontraheringsplikt av hela samfälligheten. Det är inte frågan om förvaltning av samfällighet vid expropriation. Upphörande av existensen av samfälligheten ger för ägarnas vidkommande samma effekt som expropriation. Regeringens beslut om expropriation är ett administrativt beslut utanför domstolarnas rättstillämpning även om beslutet förutsätts i Expropriationslagen. Brännö bys samfällighetsförenings yttrande saknar rättslig relevans i målet.
Fortifikationsverkets talan måste avvisas. Brännö bys samfällighetsförening har inte talerätt för delägarna vid avyttring genom tvångsförsäljning av samfälligheten Känsö. Detta framgår av Samfällighetslagen 37 § som inte kan kringgås. Statens talan är vidare för ofullständig för att ligga till grund för målets vidare handläggning och strider mot kraven i Expropriationslagen 5 kap. 5 § 1–5 p. och bör därför även på den grunden avvisas. Det finns inget bestämt rimligt yrkande, vilket lägger oproportionerligt stort ansvar för de enskilda delägarna och rätten att arbeta för en adekvat värdering. Byggnaderna på Känsö tillhör delägarna som byggnadstillbehör. Ingen rätt finns för Staten att utan medgivande behålla byggnader på annans mark utan arrenderätt.
L.T.
Mark- och miljödomstolen bör bordlägga eller avbryta handläggningen pga. rättegångshinder och överskjuta ärendet till Justitiekanslern för utredning av legaliteten av Göteborgs skärgårdsskjutfält och regeringsbeslutet med tillstånd till expropriation av s:XX. Detta på grund av otillåten påverkan av regeringsbeslut av Försvarsmakten. Till grund för regeringens beslut om expropriation låg förekomsten av ett skjutfält, ”Göteborgs skärgårdsskjutfält”. En grundförutsättning för regeringens beslut var existensen av ett skjutfält som var inrättat på ett lagligt sätt och att samfälligheten s:XX Känsö, inte bara utgör en del av detta skjutfält, utan utgör själva navet sedan en mycket lång tid tillbaka. När Försvarsmakten utelämnat information och lämnat information som är vilseledande om det skjutfält som tillståndet gäller är då regeringsbeslutet giltigt?
S.T.
Den fasta egendomen, Brännö s:XX fortsättningsvis även benämnd Känsö, beskrivs i stämningsansökan på följande sätt ”Den totala landarealen på Känsö uppgår till 611 109 kvm.” Det synes således enbart vara markområdet som Fortifikationsverket inriktat sin stämningsansökan på och således önskar expropriera. Fortifikationsverket uppger även i sin stämningsansökan att ”Några sakägare utöver föreningen finns inte.”
I regeringsbeslutet framgår att det är hela samfälligheten Brännö s:XX som omfattas. I Fortifikationsverkets beskrivning av objektet, vilken återges i regeringens beslut, synes dock all befintlig bebyggelse på Känsö vara undantagen. Regeringens beslut synes således inte innehålla ett tillstånd att expropriera byggnader. En mer detaljerad beskrivning till expropriationsföretaget, som föreskrivs i Expropriationskungörelse (1972:727), tycks saknas. En sådan beskrivning hade annars kunnat reda ut eventuella oklarheter.
Byggnader anses enbart som ofria om de har uppförts med nyttjanderätt samt att nyttjanderättsavtalet fortsatt är gällande. Detta var förhållandet fram tills tidigare arrendeavtal upphörde 1844. Eftersom nyttjanderättsavtalen upphört och byggnader på ofri grund inte bortförts från ön efter avtalets upphörande, samt att inget nytt nyttjanderättsavtal tecknats, så kan det inte ses som annat än att byggnaderna övergått i jordägarens hand i enlighet med 8 kap. 21–22 §§ JB. Byggnaderna synes således utgöra tillbehör till fastigheten Brännö s:XX. De byggnader som har uppförts på Känsö under åren 1804 fram till och med 1843 ska också ses som fastighetstillbehör. En värdering av ”hela samfälligheten Brännö s:XX”, som det uttrycks i regeringsbeslutet, måste därför även omfatta samtliga byggnader uppförda på Känsö före 1843 och inte enbart markområdet.
I Brännö bys samfällighetsförenings stadgar § 3 framgår att, ”Samfällighetsföreningen förvaltar mark utgörande vägar, diken, vattenområden, öar, skär, fyrplatser, hamnområden, båtuppläggningsplatser, bad, stentäkter mm. Förenings syfte är att förvalta och förädla dessa nyttigheter på ett sätt som ger avkastning.” Brännö bys samfällighetsförening förvaltar således inga byggnader och genom det inte heller byggnaderna på Känsö. Dessa förvaltas genom delägarförvaltning direkt av delägarna.
Fråga är om expropriation av samfälld mark på vilken delägarförvaltade byggnader är resta. Ägarkretsen till byggnaderna kan ses som densamma som medlemmarna i föreningen. Det är däremot inte förenligt med egendomsskyddet att föreningen skulle inneha rollen som motpart i detta mål då byggnaderna på Känsö inte faller inom föreningens kompetensområde. Föreningen har enbart en förvaltande roll i avseende på de delägande fastigheternas markområde.
Då samfällighetsföreningen inte förvaltar byggnaderna på Känsö saknas också förutsättningar för att föreningen ska uppbära medel som kan komma att utges som ersättning vid en expropriation. Samfällighetsföreningen kan inte ensam föra talan i målet eftersom utgången av detsamma riskerar att ha en direkt negativ inverkan på delägarnas byggnader. Att tillåta expropriation av marken, där föreningen ensam utgör motpart, leder oundvikligen till en ekonomisk skada för ägarna till byggnaderna. Tillåts detta mål att fortgå enligt Fortifikationsverkets önskemål hamnar byggnaderna på ofri grund utan ekonomisk ersättning vilket är emot expropriationslagstiftningens 4 kap. 1 §.
Övriga som har avhörts i frågan (urval)
– Brännö bys samfällighetsförening består av många fastigheter som inte har andelar på Känsö. Det vore ohemult och uppenbart orimligt att låta dessa ägare påverka förhandlingarna.
– I Brännö bys samfällighetsförenings stadgar anges att avkastning i förvaltningen i första hand ska återinvesteras i andra förvaltade fastigheter. Detta utgör hinder för att samfällighetsföreningen ska erhålla expropriationsersättning även om ersättningen skulle kallas avkastning.
– Att sälja en betydande del av den samfällda marken kan inte anses vara att förvalta samfälligheten. Denna fråga faller utanför samfällighetsföreningens kompetensområde.
– Expropriationsersättning ska utgå till samfällighetsföreningen, vilken också bör föra dess talan i målet.
Fortifikationsverket har anfört följande med anledning av Brännö bys samfällighetsförenings kostnadsanspråk. – – –
Brännö bys samfällighetsförening har anfört följande i rättegångskostnadsfrågan. – – –
Mark- och miljödomstolen (rådmannen Göran Stenman och tekniska rådet Marianne Larsson Carlbring) meddelade den 20 mars 2023 följande beslut.
Instans
Skäl för beslut
Fråga om tillstånd till expropriation prövas av regeringen (3 kap. 1 § expropriationslagen [1972:719; ExprL]). Enligt 6 § samma kapitel ska expropriationstillståndet fullföljas genom ansökan om stämning till domstol inom ett år från det att tillståndet beviljades, vid äventyr att tillståndet annars förfaller.
I förevarande fall lämnade regeringen den 8 april 2021 Fortifikationsverket tillstånd att genom expropriation med äganderätt ta i anspråk samfälligheten Göteborg Brännö s:XX. Staten genom Fortifikationsverket har den 4 april 2022 fullföljt saken genom att ansöka om stämning mot Brännö bys samfällighetsförening med yrkande att med äganderätt få överta samfälligheten Brännö s:XX mot erläggande av en intrångsersättning om 25 MSEK. Fullföljdsansökan är således gjord inom rätt tid.
I målet har gjorts gällande att talan riktas mot fel part; att Brännö bys samfällighetsförening inte äger företräda ägarna till i anläggningen deltagande fastigheter utan att talan ska riktas direkt mot dessa ägare. Avgörande i detta avseende är huruvida frågor hänförliga till äganderättsexpropriation och löseskilling härför ryms inom den förvaltning som enligt 18 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter tillkommer samfällighetsföreningen (LFS). Enligt nämnd bestämmelse är en samfällighetsförenings ändamål att förvalta den samfällighet för vilken den bildats.
Som Fortifikationsverket anfört är det så att en samfällighet i flera legala sammanhang företräds av samfällighetsföreningen. Detta gäller framförallt frågor som kan hänföras till utförande och drift av anläggningen. Den av regeringen beslutade expropriationen syftar till att samfälligheten Göteborg Brännö s:XX ska tas i anspråk av staten med äganderätt. Avgörande för frågan om rätt motpart är då om de med expropriationen sammanhängande frågorna är sådana att de innefattar föreningens förvaltningskompetens enligt 18 § LFS.
Anders Dahlsjö, Magnus Hermansson och Eije Sjödin gör i lagkommentaren till Expropriationslagen (JUNO version 3B) följande bedömning. Ägarna till de fastigheter som deltar i en samfällighet torde vara sakägare för det fall samfälligheten är föremål för expropriation. I linje med vad som gäller vid fastighetsbildning torde en samfällighetsförening som handhar förvaltningen enligt lagen om förvaltning av samfälligheter vara att anse som sakägare i stället för de delägande fastighetsägarna. Författarnas bedömning är således att det i ett fall som detta är Brännö bys samfällighetsförening som är statens motpart.
Frågan om vem som är att anse som korrekt motpart synes inte direkt ha varit föremål för något vägledande avgörande. HD har emellertid i mål NJA 1983 s. 188 gjort följande bedömning vad gäller åtgärder som faller inom en samfällighetsförenings kompetensområde. ”I en rättegång som gäller fråga om fastighets utträde ur anläggningssamfällighet kan samfällighetsförening emellertid inte på nämnda stadgande [18 § LFS, domstolens kommentar] grunda behörighet att företräda ägarna till övriga i anläggningen deltagande fastigheter.” Detta avgörande/uttalande tyder starkt på att även expropriationsfall bör hanteras på detta sätt. En sådan tolkning stöds även av att en samfällighetsförening inte fritt kan överlåta fast egendom (se 51 § LFS) samt att begreppet förvalta språkligt sett knappast kan anses inbegripa ett avhändande det föremål som föreningen är satt att förvalta.
Vid angivna bedömningar bör ägarna av delägarfastigheterna i Brännö bys samfällighetsförening anses utgöra rätt motpart i expropriationsprocessen. Talan har således väckts mot fel part. Det kan inte komma i fråga att nu, genom partssuccession eller på annat sätt, låta ägarna av delägarfastigheterna i Brännö bys samfällighetsförening träda in i processen i stället för samfällighetsföreningen. Då den mot Brännö bys samfällighetsförening väckta talan inte lagligen kan bifallas bör Fortifikationsverkets talan avvisas.
Vid sådana förhållanden kvarstår att behandla frågan om rättegångskostnader. Mot bakgrund av att talan väckts mot Brännö bys samfällighetsförening och utgången i målet kan det endast komma ifråga att ålägga Fortifikationsverket att utge ersättning till föreningen. – – –
Beslut
1Mark- och miljödomstolen avvisar Fortifikationsverkets ansökan.
2Staten genom Fortifikationsverket ska till Brännö bys samfällighetsförening utge ersättning för rättegångskostnader – – –.
Svea hovrätt, Mark- och miljööverdomstolen
Svea hovrätt
Fortifikationsverket överklagade i Svea hovrätt, Mark- och miljööverdomstolen, och yrkade att Mark- och miljööverdomstolen i första hand skulle förklara att Brännö bys samfällighetsförening ägde rätt att företräda samfälligheten och återförvisa målet till mark- och miljödomstolen för fortsatt handläggning, samt i andra hand återförvisa målet för fortsatt handläggning.
Mark- och miljööverdomstolen
Även Brännö bys samfällighetsförening överklagade och yrkade att Mark- och miljööverdomstolen skulle förplikta Fortifikationsverket att till Brännö bys samfällighetsförening utge full ersättning för dess rättegångskostnader vid mark- och miljödomstolen.
Fortifikationsverket motsatte sig ändring av mark- och miljödomstolens beslut såvitt avsåg ersättning för rättegångskostnader.
Utveckling av talan i mark- och miljööverdomstolen
Fortifikationsverket anförde i frågan om Brännö bys samfällighetsför- enings ställning som sakägare i expropriationsprocessen detsamma som i målet hos mark- och miljödomstolen. Verket anförde därutöver i huvudsak följande.
Mark- och miljödomstolen kungjorde en kallelse på okända borgenärer med anledning av Fortifikationsverkets stämningsansökan. Ett flertal delägare hörsammade kallelsen och gav in yttranden till domstolen och gjorde gällande att de var att betrakta som sakägare och att Brännö bys samfällighetsförening inte ägde rätt att företräda samfälligheten. För det fall föreningen inte är rätt part skulle mark- och miljödomstolen därför inte ha avvisat ansökan utan utfärdat stämning mot de enskilda delägarna eftersom dessa blivit kända under målets handläggning. Målet ska därför återförvisas till mark- och miljödomstolen för fortsatt handläggning varvid domstolen ska utfärda stämning mot delägarna.
Om Mark- och miljööverdomstolen skulle finna att avvisningsbeslutet är riktigt görs det gällande att det förekommit ett grovt rättegångsfel i mark- och miljödomstolen eftersom Fortifikationsverket betagits rätten att argumentera i fråga om avvisning, särskilt mot bakgrund av bestämmelserna i 5 kap. 5 och 6 §§ expropriationslagen (1972:719).
Mark- och miljööverdomstolen (hovrättslagmannen Ylva Osvald, hovrättsråden Johan Svensson och Margaretha Gistorp, referent, samt adjungerade ledamoten Erik Sjöstedt) anförde följande i beslut den 25 juni 2024.
Mark- och miljööverdomstolens skäl
Fortifikationsverket har gjort gällande att det förekommit ett grovt rättegångsfel i mark- och miljödomstolen om Mark- och miljööverdomstolen skulle finna att avvisningsbeslutet är riktigt. Mark- och miljööverdomstolen bedömer dock att det inte förekommit något grovt rättegångsfel i mark- och miljödomstolen eftersom parterna har haft möjlighet att argumentera i frågan om vem som ska ha rätt att företräda samfälligheten. Det finns således inte skäl att återförvisa målet till mark- och miljödomstolen av det skälet.
Sakägare och rätt motpart till Fortifikationsverket
Den huvudsakliga frågan i målet är om det är Brännö bys samfällighetsförening eller ägarna av de fastigheter som ingår i samfälligheten (delägarna) som rätteligen är att anse som sakägare och motparter till Fortifikationsverket avseende processen om expropriationsersättning vid övertagande av äganderätten av samfälligheten.
Det kan inledningsvis konstateras att frågan om en samfällighetsförening eller ägarna av de fastigheter som ingår i samfälligheten kan anses vara behörig att företräda samfälligheten har behandlats i bl.a. förarbetena till FBL och i några rättsfall i anslutning till den lagstiftningen och anläggningslagen (1973:1149). I förarbetena till fastighetsbildningslagen anges att om en förrättning angår samfälld mark blir ägarna av de fastigheter som har del i samfälligheten sakägare. Om en samfällighet är föremål för föreningsförvaltning enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter är dock i stället föreningen sakägare. Föreningen och delägarna är således inte samtidigt sakägare när förrättningen angår den samfällda marken. Rör förrättningen däremot delaktigheten i samfälligheten är föreningen inte sakägare. (Se prop. 1988/89:77 s. 83.) Om frågan i stället rör förhållandet mellan föreningen och tredje man kan frågan falla inom föreningens kompetensområde, vilket innebär att föreningen är sakägare (jfr NJA 2008 s. 765 och NJA 1983 s. 188).
Frågan om såväl expropriationstillstånd som fullföljandet av ett sådant tillstånd vid domstol prövas enligt expropriationslagens (1972:719) bestämmelser. Sakägarbegreppet förekommer i flera av lagens bestämmelser. Någon uttrycklig definition av begreppet sakägare finns dock inte i expropriationslagen. Eftersom sakägarbegreppet ges olika innebörd i olika lagstiftningar måste utgångspunkten vara att en uttolkning av sakägarbegreppet i dessa processer angående expropriation ska ske utifrån expropriationslagens bestämmelser (jfr SOU 1969:50 s. 63 och Dahlsjö m.fl., Expropriationslagen [7 juli 2022, JUNO version 3B] kommentaren till 1 kap. 5 § andra stycket).
Av 1 kap. 5 § andra stycket expropriationslagen framgår att bestämmelserna i den lagen om sakägare inte gäller innehavare av fordran för vilken fastigheten svarar. I lagkommentaren till bestämmelsen finns en redogörelse för sakägarbegreppet där bl.a. följande anförs.
”Innebörden av att vara sakägare är dels processuell, dels materiell. Den processuella sidan består i att en sakägare har rätt att uppträda som part i expropriationsmålet, medan avsaknaden av sakägarskap utgör ett processhinder. I materiellt hänseende kan en sakägare vara berättigad till expropriationsersättning. En i doktrinen förekommande missuppfattning är emellertid att en förutsättning för att vara sakägare är att det föreligger en rätt till sådan ersättning. Att på så sätt begränsa sakägarkretsen är inte korrekt. Däremot går det med säkerhet att säga att andra än dem som är sakägare inte är berättigade till expropriationsersättning. Att någon är sakägare är alltså – utöver en processförutsättning – en förutsättning för att ett ersättningsanspråk ska kunna bifallas.” (Se Dahlsjö m.fl., a.a., kommentaren till 1 kap. 5 § expropriationslagen).
Fortifikationsverket har i sin stämningsansökan i mark- och miljödomstolen yrkat att med äganderätt överta samfälligheten Brännö s:XX och att för äganderätten till samfälligheten Brännö s:XX utge intrångsersättning med sammanlagt 25 miljoner kr. I ansökan har Brännö bys samfällighetsförening angetts som svarande i målet.
Till stöd för att Brännö bys samfällighetsförening ska anses vara rätt part i målet har Fortifikationsverket bl.a. hänvisat till 5 kap. 23 § expropriationslagen. Enligt bestämmelsens första stycke ska ersättning bestämmas särskilt för varje sakägare. Av andra stycket framgår dock att om expropriation avser samtliga delägares andel i samfällighet eller del av denna och om det finns för samfälligheten känd styrelse eller förvaltare med rätt att uppbära medel som härrör från samfälligheten, kan domstolen utan hinder av första stycket bestämma gemensam ersättning för delägarna i den mån nedsättning inte ska ske enligt 6 kap. 1 § första stycket.
I förarbetena till bestämmelsen anges följande.
”Paragrafen innehåller regler om bestämmande av expropriationsersättning då flera sakägare finns och om ersättningens fördelning på olika ersättningsarter. [– – –] Regeln om att ersättning skall bestämmas särskilt för varje sakägare är tillämplig också när expropriation sker av samfällighet. Särskild ersättning skall då bestämmas för var och en av delägarna. När antalet delägare är stort, kan denna ordning tynga utredningen och handläggningen av målet i betydande grad. Det är i sådant fall angeläget att man undviker en uppdelning av ersättningen på de olika delägarna. Särskilt påtagligt är detta när de ersättningar som tillkommer varje sakägare uppgår till obetydliga belopp.” (Se prop. 1972:109 s. 300.)
I lagkommentaren till bestämmelsen i 5 kap. 23 § expropriationslagen anges bl.a. om domstolens möjlighet att bestämma en gemensam ersättning att regeln i andra stycket är utformad som en undantagsbestämmelse i förhållande till första stycket. Det finns inte någon skyldighet att döma ut en gemensam ersättning. Domstolen är alltid oförhindrad att bestämma ersättning till varje delägare. Om det inte är alltför stora svårigheter med detta, torde det vara mest praktiskt att så sker. (Se Dahlsjö m.fl., a.a., kommentaren till 5 kap. 23 § expropriationslagen).
För att en gemensam ersättning ska kunna dömas ut är det flera förutsättningar som måste vara uppfyllda. Den första förutsättningen är att expropriationen avser samtliga delägares andel i samfälligheten. Denna förutsättning brister t.ex. i de fall då staten ingår bland delägarna eller då en kommun, som exproprierar, själv äger en fastighet som har del i samfälligheten. (Se prop. 1972:109 s. 407 och 427.)
Domstolen har alltså en möjlighet att under vissa förutsättningar bestämma en gemensam ersättning för delägarna i en samfällighet. Mottagare av denna ersättning blir då samfällighetsföreningen. Mark- och miljööverdomstolen konstaterar att bestämmelsen i 5 kap. 23 § andra stycket expropriationslagen inte anger att en samfällighetsförening i en sådan situation inträder som sakägare. Tvärtom synes lagtexten och dess förarbeten utgå från att det är de enskilda delägarna som är sakägare men att det finns en möjlighet att bestämma gemensam ersättning under vissa förutsättningar. Vidare står det domstolen fritt att bestämma ersättning särskilt för varje delägare i en föreningsförvaltad samfällighet, även när förutsättningarna för att bestämma en gemensam ersättning är uppfyllda. Dessa omständigheter talar starkt för att det är de enskilda delägarna, och inte samfällighetsföreningen, som är sakägare i processen. Det kan tilläggas att innebörden av bestämmelsen i 5 kap. 23 § andra stycket expropriationslagen inte kan vara att föreningen är sakägare när förutsättningarna för att bestämma en gemensam ersättning är uppfyllda. För det första har, som redan nämnts, domstolen alltid möjlighet att bestämma ersättning särskilt för varje delägare och för det andra kan det vara svårt att på förhand, dvs. redan vid tillfället för utfärdande av stämning i målet, ha tillräcklig utredning för att veta om förutsättningarna är uppfyllda för att bestämma en gemensam ersättning (se föregående stycke).
Mark- och miljööverdomstolen konstaterar sammanfattningsvis att expropriationslagen, varken genom dess lagtext eller förarbetsuttalanden, ger uttryck för att en samfällighetsförening kan inta sakägarställning i expropriationsprocessen. Tvärtom anser Mark- och miljööverdomstolen att det av lagen följer att det är delägarna som är sakägare i målet. Som nämnts ovan framgår av förarbetena till fastighetsbildningslagen att delägarna och föreningen inte kan vara sakägare samtidigt. Detta gäller enligt domstolens bedömning även vid tillämpning av expropriationslagen. Delägarna är således att anse som rätt motpart till Fortifikationsverket i denna process.
Kan delägarna inträda i processen?
Nästa fråga är om det funnits förutsättningar för ägarna till de i samfälligheten delägande fastigheterna att inträda i processen hos mark- och miljödomstolen i enlighet med bestämmelserna i 5 kap. 6 och 8 §§ expropriationslagen. Bestämmelserna innebär att om en sakägare blir känd först sedan stämning har utfärdats ska stämning utfärdas även avseende denne. Mark- och miljööverdomstolen finner att bestämmelsen i 5 kap. 8 § expropriationslagen möjliggör en komplettering av sakägarkretsen vartefter nya sakägare blir kända för domstolen. Bestämmelsen kan dock inte tillämpas så att den initialt instämda sakägarkretsen i sin helhet ersätts av nya sakägare i det fall stämning utfärdats mot fel sakägare. Det finns inte heller något utrymme för att göra en partssuccession enligt 13 kap. 7 § RB eftersom detta förutsätter att processföremålet överlåtits under processens gång. Inte heller bestämmelserna om intervention enligt 14 kap. 9 och 10 §§ RB är aktuella eftersom detta förutsätter att någon ansöker om att få deltaga i rättegången som intervenient och visar sannolika skäl för att saken rör hans rätt.
Mark- och miljööverdomstolens bedömning enligt ovan innebär att mark- och miljödomstolens beslut att avvisa ansökan var riktigt.
Fortifikationsverkets överklagande ska därför avslås.
Rättegångskostnader i mark- och miljödomstolen
Rättegångskostnader i Mark- och miljööverdomstolen
Sammanfattning
Mark- och miljööverdomstolens bedömning ovan innebär att det var rätt av mark- och miljödomstolen att avvisa ansökan, att Brännö bys samfällighetsförening ska tillerkännas ersättning för rättegångskostnader avseende ombudsarvode i mark- och miljödomstolen för 80 timmars arbete med 341 500 kr inklusive mervärdesskatt samt att ersättning även ska utgå för utlägg avseende registersökningar. Fortifikationsverket ska även betala ersättning för föreningens kostnader i Mark- och miljööverdomstolen med 24 375 kr avseende ombudskostnader.
Mark- och miljööverdomstolens beslut
1Mark- och miljööverdomstolen avslår Fortifikationsverkets överklagande.
2Mark- och miljööverdomstolen ändrar punkten 2 i mark- och miljödomstolens beslut enligt följande:
2Fortifikationsverket ska till Brännö bys samfällighetsförening utge ersättning för rättegångskostnader med 561 904 kr, varav 454 000 kr avser ombudsarvode och 107 904 kr avser utlägg, jämte ränta enligt 6 räntelagen (1975:635) på beloppet 561 904 kr från 2023-03-20 till dess betalning sker.
3Fortifikationsverket ska betala ersättning till Brännö bys samfällighetsförening för rättegångskostnader i Mark- och miljööverdomstolen med 24 375 kr avseende ombudsarvode, jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för detta beslut till dess betalning sker.
Högsta domstolen
Fortifikationsverket överklagade och yrkade i första hand att HD skulle förklara att Brännö bys samfällighetsförening hade rätt att företräda samfälligheten Brännö s:XX i målet och återförvisa målet till mark- och miljödomstolen för fortsatt handläggning. I andra hand yrkade verket att målet skulle återförvisas till mark- och miljödomstolen för fortsatt handläggning.
Brännö bys samfällighetsförening motsatte sig att Mark- och miljööverdomstolens beslut ändrades.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredragandens förslag till beslut
Föredraganden, justitiesekreteraren Axel Johnsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.
Skäl
Bakgrund
Punkterna 1–4 motsvarar i huvudsak punkterna 1–4 i HD:s skäl.
Frågan i målet
5Frågan i målet är huvudsakligen om det är delägarna eller samfällighetsföreningen som är sakägare i målet.
Rättslig reglering gällande samfällighetsföreningar
6En marksamfällighet är enligt 1 kap. 3 § FBL mark som hör till flera fastigheter gemensamt. Av 4 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (SFL) framgår att en samfällighet förvaltas antingen direkt av delägarna (delägarförvaltning) eller av en särskilt bildad samfällighetsförening (föreningsförvaltning).
7En samfällighetsförening är en juridisk person med styrelse vars medlemmar utgörs av delägarna i samfälligheten. En samfällighetsförenings uppgift är att förvalta den samfällighet för vilken den bildats (18 § SFL). Inom ramen för det ändamål som samfälligheten ska tillgodose har samfällighetsföreningen behörighet att företräda samfälligheten i förhållande till tredje man och att både förvärva och sälja fast egendom samt att motta medel som influtit vid försäljning av samfälld egendom. (Jfr prop. 1973:160 s. 374 ff. och 51 § SFL.)
8Frågor som gäller ändring av rättigheter och skyldigheter delägarna emellan, alltså frågor gällande delaktigheten i samfälligheten, är inte att hänföra till förvaltningsåtgärder. Exempelvis har i rättspraxis en samfällighetsförening som förvaltar en anläggningssamfällighet ansetts sakna behörighet att i rättegången om en fastighets utträde företräda övriga i anläggningen deltagande fastigheter såsom legal ställföreträdare. I det rättsfallet betonade HD att det krävdes lagstöd för att föreningen skulle vara företrädare när behörigheten inte följde av 18 § SFL. (Se NJA 1983 s. 188, jfr även NJA 2008 s. 765 där en samfällighetsförening som förvaltar en anläggningssamfällighet utan uttryckligt lagstöd har kunnat företräda samfällighetens samtliga delägare vid förrättning enligt 49 § anläggningslagen, 1973:1149, eftersom den åtgärden ansågs vara en del av förvaltningen.)
9En samfällighetsförening har en förhållandevis vidsträckt behörighet enligt fastighetsbildningslagen. Den får enligt 4 kap. 11 § uppträda som sakägare och föra delägarnas talan vid fastighetsbildningsförrättning som rör samfälld mark som förvaltas av föreningen. Efter stämmobeslut får den enligt 5 kap. 3 § också påkalla fastighetsreglering gällande sådan mark.
10Enligt 5 kap. 18 § får en förening även lämna medgivande till större ändringar. När det gäller medgivande anges det i förarbetena att minoritetsskyddsreglerna i SFL ger tillräckligt skydd för enskilda delägare och det framhålls att medgivande till marköverföring kräver stämmobeslut eftersom en samfällighetsförenings försäljning av fast egendom kräver ett sådant beslut. (Se prop. 1988/89:77 s. 43 f., jfr även 5 kap. 17 § som anger att en samfällighetsförening får utge och motta ersättning.)
11Bestämmelserna i fastighetsbildningslagen som uttryckligen anger samfällighetsföreningars behörighet trädde i kraft 1990 i syfte att anpassa regelverket till SFL då vissa bestämmelser i fastighetsbildningslagen tidigare ansågs tala emot att sådana föreningar kunde uppträda som sakägare gällande fastighetsregleringar (jfr prop. 1988/89:77 s. 43 ff.). Redan i förarbetena till SFL (som trädde i kraft efter fastighetsbildningslagen) hade det angetts att en samfällighetsförening skulle vara behörig att bland annat ansöka om fastighetsreglering (se prop. 1973:160 s. 376 f.).
Rättslig reglering gällande expropriation
12Om det föreligger angelägna allmänna intressen får genom expropriation bland annat en samfällighet tas i anspråk med äganderätt. Fråga om tillstånd till expropriation regleras i 3 kap. expropriationslagen och prövas i första hand av regeringen (1 §). Ett expropriationstillstånd förfaller om saken inte har fullföljts genom ansökan om stämning till domstol inom ett år från det att tillståndet beviljats. Förfaller tillståndet krävs enligt 6 § att särskilda skäl föreligger om nytt tillstånd begärs av samma sökande och på samma expropriationsgrund som tidigare.
13Talan i domstol i expropriationsmål regleras i 5 kap., och gäller som huvudregel bestämmande av expropriationsersättning. I stämningsansökan ska den exproprierande uppge namn och adress på samtliga för honom eller henne kända sakägare (5 §). Avvisas inte stämningsansökan, ska mark- och miljödomstolen, om ansökningen gjorts av den exproprierande, utfärda stämning på fastighetsägaren och övriga kända sakägare (6 §).
14Stämning eller kallelse ska dessutom alltid utfärdas mot okända sakägare, som möjligen finns (6 §). Har sakägare uppgivits eller annars blivit känd sedan stämning utfärdats och har han eller hon inte kommit tillstädes, kan enligt 5 kap. 8 § stämning utfärdas även mot dem. Expropriationsmål i domstol är dispositiva på det sätt att parterna är fria att komma överens om expropriationsersättning i den mån fastigheten inte är besvärad av beviljad eller sökt inteckning.
15Av 5 kap. 23 § första stycket framgår att ersättning ska bestämmas särskilt för varje sakägare. Av andra stycket följer att om expropriation avser samtliga delägares andel i samfällighet eller del av denna och finns för samfälligheten känd styrelse eller förvaltare med rätt att uppbära medel som härrör från samfälligheten, kan domstolen utan hinder av första stycket bestämma gemensam ersättning för delägarna i den mån nedsättning hos länsstyrelsen ska ske för att fastigheten svarar för en beviljad eller sökt inteckning.
16Det är domstolen som vid avgörandet av målet bestämmer om det finns förutsättningar att bestämma en gemensam ersättning (jfr prop. 1972:109 s. 306). Expropriationslagen trädde i kraft före SFL men i promemorian till förstnämnd lag anges att en samfällighetsförening enligt dåvarande förslag till SFL borde kunna ta emot en gemensam ersättning enligt andra stycket i lagrummet om inte nedsättning skulle ske på grund av beviljad eller sökt inteckning (se Ds Ju 1971:23 s. 139).
Frågan om det är samfällighetsföreningen eller delägarna som är sakägare vid expropriation med äganderätt av en samfällighet
17Sakägare är allmänt uttryckt den som saken angår och innebörden kan variera beroende på lagstiftning. I expropriationslagen definieras inte ordet sakägare mer än att det i 1 kap. 5 § andra stycket anges att bestämmelserna om sakägare i lagen inte gäller innehavare av fordran för vilken fastigheten svarar. Begreppet är dock snävare i exempelvis expropriationslagen och fastighetsbildningslagen jämfört med i den miljörättsliga lagstiftningen. (Jfr ”Lastageplatserna på Skaftölandet” NJA 2023 s. 104 p. 6–8.) Expropriationslagen och fastighetsbildningslagen är också lagstiftning med stora likheter även om sistnämna lag ofta bygger på överenskommelser mellan sakägarna (jfr bl.a. prop. 1969:128 s. B 68).
18En samfällighet kan ha ett stort antal delägare och det kan framstå som ändamålsenligt och praktiskt om en samfällighetsförening anses vara sakägare i stället för delägarna när det gäller expropriation med äganderätt av en samfällighet. Med tanke på en samfällighetsförenings relativt vida behörighet enligt fastighetsbildningslagen vore det inte helt främmande.
19Det har också i doktrin hävdats att i linje med vad som gäller vid fastighetsbildning torde en samfällighetsförening som handhar förvaltningen enligt SFL vara att anse som sakägare i stället för de delägande fastighetsägarna när det gäller expropriation. Om expropriationen avser enbart frågan om delaktighet i samfälligheten, exempelvis om en andel exproprieras, har det dock framförts att de berörda fastighetsägarna torde vara sakägare i stället för föreningen. (Se Dahlsjö m.fl., Expropriationslagen, JUNO Version 3B 2022, kommentaren till 1 kap. 5 §.)
20Expropriation är dock en ingripande åtgärd och det bör krävas tydligt stöd för att delägare inte ska få processa om sin egen andel i dessa mål. Till skillnad från fastighetsbildningslagen har dessutom någon anpassning till bestämmelserna om samfällighetsföreningar i SFL inte gjorts i expropriationslagen. Ordalydelsen i 5 kap. 23 §, som visserligen gäller bestämning av ersättning, talar snarare för att delägarna ska anses vara sakägare (jfr första stycket med andra stycket).
21Att föra talan i ett mål om expropriation av en samfällighet handlar visserligen om förhållanden mellan samfälligheten och tredje man och inte om delaktigheten i samfälligheten. Att föra talan innebär dock i ett fall som detta att föra en process om ersättningen för delägarnas egen mark, som på grund av angelägna allmänna intressen helt ska tillföras andra. I någorlunda strikt mening kan detta inte anses vara förvaltning av samfälligheten.
22Mot den nu tecknade bakgrunden kan inte en samfällighetsförening anses vara sakägare i den mening som avses i expropriationslagen i ett domstolsmål om expropriation med äganderätt av samfälligheten.
Bedömningen i detta fall
23Samfällighetsföreningen är alltså inte att anse som sakägare i målet utan det är delägarna i samfälligheten. Mark- och miljödomstolen borde därför inte ha utfärdat stämning mot föreningen.
24Normalt är som sagt mål om expropriation i hög grad dispositiva beträffande bestämmande av ersättning. När det gäller frågan om vem som stämning ska utfärdas mot är dock förhållandena annorlunda. Även om domstolen inte ska utföra en utförligare egen undersökning gällande vilka som är sakägare är det enligt förarbetena självklart att en sakägare som domstolen självmant får kännedom om ska stämmas eller kallas (se prop. 1972:109 s. 294). Om den exproprierande i stämningsansökan som sakägare felaktigt angett någon bör domstolen i många fall dessutom kunna uppmärksamma den exproprierande på detta så att stämningsansökan kan justeras (jfr Per Henrik Lindblom, Studier i processrätt, 1993, s. 211).
25Expropriationsmål skiljer sig alltså mot ordinära tvistemål på så sätt att regelverket är utformat för att samtliga sakägare ska kunna komma till tals i det mål i domstol som efterföljer expropriationstillståndet och att det gäller även om talan inte väckts mot dem. Detta får anses gälla oavsett om stämning utfärdats eller inte gällande den exproprierandes talan. Med hänsyn till detta borde enligt grunderna för 5 kap. 8 § expropriationslagen mark- och miljödomstolen hanterat delägarna som sakägare enligt den bestämmelsen när den kom fram till att föreningen inte var sakägare. Att föreningen och inte delägarna yttrade sig hos regeringen i tillståndsärendet föranleder ingen annan bedömning.
26Mark- och miljödomstolens beslut ska därför undanröjas och målet återförvisas dit för erforderlig behandling.
HD:s avgörande
HD ändrar Mark- och miljööverdomstolens beslut, undanröjer mark- och miljödomstolens avvisningsbeslut och visar målet åter till mark- och miljödomstolen för fortsatt behandling.
Det ankommer på mark- och miljödomstolen att i samband med att målet tas upp pröva frågan om ersättning för rättegångskostnader i Mark- och miljööverdomstolen och HD.
HD:s beslut
HD (justitieråden Eric M. Runesson, referent, Margareta Brattström och Erik Sjöman) meddelade den 30 januari 2026 följande beslut.
Skäl
Bakgrund
1Marksamfälligheten Brännö s:XX ligger i Göteborgs södra skärgård. Samfälligheten omfattar mark som under lång tid använts av staten för bland annat militär verksamhet. Marken hör till ett stort antal delägarfastigheter och förvaltas av Brännö bys samfällighetsförening.
2Fortifikationsverket ansökte hos regeringen om tillstånd till expropriation med äganderätt av samfälligheten och angav föreningen som sakägare i ärendet. Under 2021 lämnade regeringen sökt tillstånd.
3Fortifikationsverket ansökte om stämning mot föreningen i mark- och miljödomstolen. Efter att domstolen utfärdat stämning och kallat på okända sakägare yttrade sig ett antal delägare och gjorde gällande att stämning borde ha utfärdats mot dem och inte mot föreningen. Domstolen avvisade därefter Fortifikationsverkets talan.
4Mark- och miljööverdomstolen har fastställt avvisningsbeslutet. Domstolen har ansett att det av expropriationslagen (1972:719) följer dels att delägarna är sakägare i expropriationsmålet, dels att delägarna och föreningen inte kan vara sakägare samtidigt.
Frågan i målet
5Frågan i målet är huvudsakligen om en samfällighetsförening – i ett expropriationsmål rörande mark som förvaltas av föreningen – kan vara sakägare samtidigt med delägarna.
Marksamfälligheter och deras förvaltning
6Mark som hör till flera fastigheter gemensamt (marksamfällighet) förvaltas enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (se 1 § första stycket). Den kan förvaltas direkt av ägarna till delägarfastigheterna eller av en samfällighetsförening (se 4 och 18 §§).
7En samfällighetsförening bildas genom att delägarna, som också är föreningens medlemmar, antar stadgar och utser en styrelse (se 20 §). Föreningen blir en juridisk person efter registrering (se 27 §).
8Föreningen har en förhållandevis vidsträckt behörighet inom ramen för vad som kan anses vara förvaltning (jfr t.ex. 51 § samfällighetslagen beträffande överlåtelse, upplåtelse och ansökan om inteckning avseende fast egendom). Behörighet i vissa frågor kan också följa av annan lag. Fastighetsbildningslagen innehåller sålunda vissa behörighetsregler (se t.ex. 4 kap. 11 § och 5 kap. 3, 17 och 18 §§). En viss behörighet har också ansetts följa av anläggningslagen (1973:1149) vid lantmäteriförrättning rörande förhållandet mellan föreningen och en tredje man, vars rättighetsanspråk innebär ett ingrepp i den anläggning som föreningen förvaltar (jfr ”Särö anläggningssamfällighet” NJA 2008 s. 765). Frågor om ändring av medlemmarnas inbördes rättigheter och skyldigheter faller dock utanför vad som kan anses vara förvaltning såvida det inte finns lagstöd för annat (jfr ”Spersboda vattensamfällighet” NJA 1983 s. 188).
Expropriationstillstånd och expropriationsmål
9En fastighet kan bli föremål för expropriation enligt expropriationslagen, bland annat så att äganderätten till fastigheten övergår till den exproprierande. Det gäller även mark som ingår i en samfällighet (se prop. 1972:109 s. 263).
10Möjligheten till expropriation innebär en inskränkning av egendomsskyddet (jfr 2 kap. 15 § RF). Expropriation förutsätter att åtgärden tillgodoser ett angeläget allmänt intresse, att den är proportionerlig och att en adekvat ersättning utgår på grunder som bestäms i lag.
11Frågan om det finns förutsättningar för expropriation prövas som utgångspunkt av regeringen inom ramen för en tillståndsansökan. I ansökan ska bland annat samtliga för sökanden kända sakägare anges. (Se 3 kap. 1 och 2 §§ expropriationslagen.)
12Om ett tillstånd till expropriation ges, har tillståndssökanden eller den som fått ett expropriationstillstånd att inom viss tid följa upp med en talan i ett expropriationsmål. Regler om sådana mål finns i 5 kap.
13Ett expropriationsmål inleds i regel genom att tillståndssökanden eller den som fått ett expropriationstillstånd väcker talan i en mark- och miljödomstol med angivande i stämningsansökan av bland annat samtliga för sökanden kända sakägare (se 2 och 5 §§).
14Om det är den exproprierande som ansökt om stämning ska domstolen – om talan inte avvisas – utfärda stämning på fastighetsägaren och övriga kända sakägare och utfärda kallelse på okända sakägare (se 6 §). Blir en sakägare känd sedan stämning har utfärdats kan stämning utfärdas även mot henne eller honom även om ingen av parterna lämnat någon uppgift om sakägaren (se 8 §, jfr a. prop. s. 294).
15Ett expropriationsmål handlar i huvudsak om vilken ersättning som ska betalas. Det kan förutom löseskilling eller intrångsersättning även vara fråga om ersättning för annan skada. Regler om expropriationsersättning finns i 4 kap.
16Parterna kan komma överens om expropriationsersättningen i den mån det inte finns en inteckning eller inteckningsansökan i fastigheten (jfr 5 kap. 25 § tredje stycket).
17Som utgångspunkt gäller att ersättningen ska bestämmas särskilt för varje sakägare (se 5 kap. 23 § första stycket). Men om expropriationen avser samtliga delägares andel i en samfällighet (eller en del av den) och finns för samfälligheten känd styrelse eller förvaltare med rätt att ta emot medel som härrör från samfälligheten, kan domstolen bestämma en gemensam ersättning för delägarna såvida det inte finns någon inteckning eller inteckningsansökan (se 23 § andra stycket).
Sakägare vid expropriation av en marksamfällighet
18Begreppet sakägare förekommer i många lagar på det mark- och miljörättsliga området, men det definieras i regel inte. Expropriationslagen saknar sålunda en definition av sakägarbegreppet. Det klargörs dock att fordringshavare med säkerhet i den exproprierade fastigheten inte är sakägare (se 1 kap. 5 § andra stycket). Vidare framgår av förarbetena att det inte funnits någon avsikt att generellt utesluta rättsägare bara för att de inte kan göra anspråk på ersättning, även om det skulle kunna vara en fördel från handläggningssynpunkt (se a. prop. s. 187).
19Inom ramen för expropriationslagen fungerar sakägarbegreppet därför som ett allmänt uttryck för att någon på ett mer konkret sätt blir berörd av ett beslut under förfarandet, till exempel på så sätt att beslutet angår någons rättsställning (jfr ”Lastageplatserna på Skaftölandet” NJA 2023 s. 104 p. 6–8).
20Det står klart att medlemmarna i en marksamfällighetsförening, vilka alla äger fastigheter som har del i samfälligheten, berörs konkret när fråga om tillstånd till expropriation av samfälligheten väcks, och att var och en av dem har ett intresse att bevaka i ett efterföljande expropriationsmål om löseskilling eller intrångsersättning och, i förekommande fall, ersättning för annan skada. Expropriationslagen ger inte heller något stöd för att utesluta dem ur sakägarkretsen. Delägarna i en marksamfällighet bör alltså ingå i sakägarkretsen i ett expropriationsförfarande.
21Det står vidare klart att en expropriation också rör förhållandet mellan föreningen och den exproprierande, vars rättighetsanspråk innebär ett fundamentalt ingrepp i den samfällighet som föreningen förvaltar på så sätt att den samfällda marken övergår i den exproprierandes ägo och samfälligheten upphör. Liksom i fråga om delägarna saknas stöd i expropriationslagen för att utesluta föreningen ur sakägarkretsen.
22Det kan inte heller anses finnas något hinder mot att låta delägarna och föreningen vara sakägare samtidigt. Föreningen – som inte är markägare och saknar anspråk på egen ersättning i den egenskapen – ska fullt ut tillgodose medlemmarnas gemensamma bästa, medan varje medlems enskilda intressen ska beaktas endast i skälig omfattning (se 19 § första stycket samfällighetslagen).
23Medlemsgemensamma intressen kan aktualiseras främst i ärenden rörande expropriationstillstånd där de allmänna förutsättningarna för expropriation prövas mot bakgrund av den utredning som sökanden och sakägarna lägger fram. Det framstår som en fördel att utredning som är till gemensam nytta för medlemmarna tas fram via föreningen. En tillståndsansökan kan också föregås av en förhandling med föreningen om köp eller nyttjanderätt till den samfällda marken. Föreningens överväganden vid en sådan förhandling, som måste anses ligga inom dess förvaltning, kan tänkas inverka vid tillståndsprövningen, framför allt när det gäller proportionaliteten av en expropriation. Övervägandena bör då också kunna presenteras i tillståndsärendet, vilket lämpligen sker av föreningen.
24Medlemsgemensamma intressen kan också uppkomma i ett efterföljande mål om expropriationsersättning, exempelvis när det finns ett intresse av att ersättning utbetalas till föreningen gemensamt för delägarnas räkning. Skälen för det utvecklas lämpligen av föreningen i expropriationsmålet.
25Det kan visserligen hävdas att det skulle vara praktiskt att, i linje med vad som exempelvis gäller enligt fastighetsbildningslagen, betrakta endast samfällighetsföreningen, och inte även delägarna, som sakägare när det är fråga om expropriation av hela samfälligheten. Med ett sådant synsätt skulle föreningen vara den form som delägarna uppträder i, och inom ramen för vilken deras intressen tillgodoses, när en föreningsförvaltad samfällighet exproprieras. Det inger dock betänkligheter ur ett egendomsskyddsperspektiv att utan det uttryckliga lagstöd som finns i fastighetsbildningslagen anse att föreningen på detta sätt träder i stället för delägarna.
26En marksamfällighet bör alltså som huvudregel ingå i sakägarkretsen vid sidan om delägarna i expropriationsärenden.
27Det sagda utesluter inte att i vissa fall enbart de delägande medlemmarna i föreningen, och alltså inte även föreningen, är sakägare. Så kan det till exempel vara när det är fråga om en expropriation av endast en andel i samfälligheten (jfr p. 8).
Bedömningen i detta fall
28I målet är fråga om expropriation av hela samfälligheten Brännö s:XX.
29Samfällighetsföreningen är då att anse som sakägare i målet. Fortifikationsverkets talan borde därför inte ha avvisats. Domstolen borde ha fortsatt handläggningen och hanterat även delägarna som sakägare.
30Avvisningsbeslutet ska alltså undanröjas och målet visas åter till mark- och miljödomstolen.
HD:s avgörande
HD ändrar Mark- och miljööverdomstolens beslut i fråga om avvisning, undanröjer mark- och miljödomstolens beslut och visar målet åter till mark- och miljödomstolen för fortsatt behandling.
HD upphäver Mark- och miljööverdomstolens beslut i fråga om rättegångskostnader.
Det ankommer på mark- och miljödomstolen att i samband med att målet tas upp pröva frågan om ersättning för rättegångskostnader i Mark- och miljööverdomstolen och HD.
Skiljaktig mening
Justitieråden Agneta Bäcklund och Petter Asp var skiljaktiga och ansåg att delägarna i en samfällighet, men inte samfällighetsföreningen, var sakägare i ett mål om expropriation avseende den samfällda marken. Målet borde återförvisas med den utgångspunkten. De ansåg att skälen skulle ges följande lydelse.
Sakägare i mål om expropriation av en samfällighet
Begreppet sakägare förekommer i många lagar på det mark- och miljörättsliga området. Sakägare är allmänt uttryckt den som saken angår. I detta ligger att en person på något sätt ska vara berörd av beslutet, exempelvis på så sätt att beslutet rör ett intresse som är erkänt av rättsordningen och som personen representerar.
Det står klart att delägarna i en marksamfällighet, vilka alla äger fastigheter som har del i samfälligheten, är berörda vid en expropriation av den samfällda marken. Var och en av dem har en rätt att bevaka i ett expropriationsmål och de är alltså sakägare i ett sådant mål.
Om samfälligheten förvaltas av en förening aktualiseras då frågan om även föreningen har ställning som sakägare, tillsammans med eller i stället för delägarna.
En samfällighetsförening är en juridisk person som – i stället för delägarna – representerar samfälligheten. Delägarna är föreningens medlemmar och utser föreningens styrelse. När föreningen inom ramen för sin behörighet företräder samfälligheten träffar den alltså överenskommelser som är bindande för delägarna. Det sagda gäller även när föreningen uppträder som part i en domstolsprocess.
I fastighetsbildningsärenden synes utgångspunkten vara att antingen föreningen eller delägarna har rätt att uppträda som sakägare och föra talan vid fastighetsbildningsförrättning som rör samfälld mark (se 4 kap. 11 § FBL och prop. 1988/89:77 s. 83). Det sagda talar för att samma ordning bör gälla i expropriationsmål, en ordning som också ligger väl i linje med allmänna associationsrättsliga principer.
Talan i domstol i expropriationsmål gäller som huvudregel bestämmande av expropriationsersättning. Enligt 5 kap. 23 § expropriationslagen (1972:719) ska ersättning bestämmas särskilt för varje sakägare. Avser expropriation samtliga delägares andel i samfällighet och finns för samfälligheten känd styrelse eller förvaltare med rätt att uppbära medel som härrör från samfälligheten, kan domstolen dock bestämma gemensam ersättning för delägarna. Utformningen av paragrafen talar för att delägarna, inte föreningen, ska ses som sakägare i expropriationsmål.
En ordning där såväl föreningen som delägarna är sakägare avseende den samfällda marken riskerar också att leda till praktiska problem. Expropriationsmål är dispositiva på det sätt att parterna är fria att komma överens om expropriationsersättning i den mån fastigheten inte är besvärad av beviljad eller sökt inteckning. Det väcker bland annat frågan om såväl föreningen som delägarna kan träffa överenskommelser i frågan om ersättningen.
Det kan också sättas i fråga om det kan anses vara en förvaltningsåtgärd att företräda samfälligheten i ett expropriationsmål (se 18 § lagen, 1973:1150, om förvaltning av samfälligheter). Genom att expropriationsmålet avgörs slutligt och ersättningen som bestämts i målet betalats är expropriationen fullbordad och den exproprierande har rätt att tillträda egendomen. Äganderätten till marken tillkommer därefter inte delägarna. Att föreningen inte längre har någon funktion är en följd av att delägarnas rätt upphör att gälla. Det innebär att det är en fråga av så grundläggande betydelse för delägarfastigheterna att den bör hanteras av dem och inte en förvaltningsåtgärd som bör skötas av föreningen. Det finns inte heller något intresse som företräds av föreningen som inte härrör från delägarna.
Slutsatsen är att det är delägarna – inte föreningen – som är sakägare i mål om expropriation av samfälld mark.
Det nu sagda utesluter i och för sig inte att föreningen kan vara sakägare i ett sådant mål, men det förutsätter att föreningen då har ett sådant eget, av rättsordningen skyddat, intresse som gör att föreningen berörs av beslutet om expropriation. Så kan exempelvis vara fallet om föreningen, för sina angelägenheter, har avtalat om hyra av en lokal som är belägen på samfälligheten.
Bedömningen i detta fall
Samfällighetsföreningen är alltså inte att anse som sakägare i målet utan det är delägarna i samfälligheten som är sakägare. Mark- och miljödomstolen borde därför inte ha utfärdat stämning mot föreningen.
Även om en domstol inte ska utföra någon utförlig undersökning om vilka som är sakägare är det enligt förarbetena självklart att en sakägare som domstolen självmant får eller har kännedom om ska stämmas eller kallas (se prop. 1972:109 s. 294). Om den exproprierande i stämningsansökan som sakägare felaktigt angett någon bör domstolen i många fall dessutom kunna uppmärksamma den exproprierande på detta så att stämningsansökan kan justeras.
Mark- och miljödomstolen borde därför ha uppmärksammat att delägarna skulle anges som sakägare. Mark- och miljööverdomstolens beslut ska därför undanröjas och målet ska återförvisas till mark- och miljödomstolen för fortsatt handläggning.