RÅ 1998 not 65

Sökord Laglighetsprövning enligt kommunallagen - landstings beslut att till en läkare med specialistkompetens inom två områden betala s.k. normalarvode endast för hans arbete inom en av specialiteterna ansågs olagligt

Not 65. Överklagande av Bengt G. ang. laglighetsprövning enligt kommunallagen. - Landstinget Skaraborg beslutade den 29 september 1994 att till Bengt G. skulle, fr.o.m. den nya läkarvårdstaxans ikraftträdande den 1 juli 1994, utbetalas normalarvode i specialiteten obstetrik och gynekologi men inte i specialiteten allmänmedicin. Genom beslut den 17 oktober 1994 fastställde landstinget att för Bengt G:s åtgärder inom specialiteten allmänmedicin skulle utgå enkelt arvode om 168 kr. - I kammarrätten yrkade Bengt G. att besluten skulle upphävas. Han anförde i huvudsak följande. Besluten stred mot lag och annan författning. Han var sedan år 1989 upptagen på försäkringskassans förteckning enligt 2 kap. 5 § lagen (1962:381) om allmän försäkring i dess lydelse före den 1 januari 1994 som specialist i dels obstetrik och gynekologi, dels allmänmedicin. Han hade samverkansavtal med landstinget för båda specialiteterna. Han bedrev en mycket kvalificerad mottagningsverksamhet inom sina specialiteter och uppfyllde således förutsättningarna enligt 7-9 §§ lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning (LE) för erhållande av normalarvode inom även specialiteten allmänmedicin. Även om han inte skulle uppfylla nämnda förutsättningar framgick av punkt 4 av övergångsbestämmelserna till LE, att sådana läkare som före den 1 juli 1994 fanns upptagna på försäkringskassans förteckning hade rätt till ersättning enligt lagen utan hinder av bestämmelserna i 7-9 §§. Den rätten var liktydig med full ersättning, dvs. normalarvode och inte endast enkelt arvode. Det fanns inga föreskrifter i LE och det framgick heller inte i övrigt att läkarens rätt att uppbära normalarvode var begränsad till endast en av flera sålunda registrerade specialiteter. - Landstinget Skaraborg bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Av LE och dess förarbeten framgick visserligen inte direkt att normalarvode kunde utgå endast för en specialitet eller flera specialiteter inom samma grupp. Det hade däremot varit underförstått i det utredningsarbete som föregått lagstiftningen. Av Specialisttaxeutredningens betänkande (SOU 1992:118) framgick att avsikten med den föreslagna ersättningsmodellen var att endast läkare som i huvudsak bedrev en kvalificerad mottagningsverksamhet inom sin specialitet skulle ha rätt att tillgodoräkna sig arvoden som var hänförliga till denna specialitet. Om en ansluten läkare inte hade denna inriktning på sin verksamhet och således inte uppfyllde förutsättningarna för rätt till specialistersättning, skulle läkaren enligt utredningen få tillgodoräkna sig endast arvoden som gällde för läkare som saknade specialistkompetens. - För att skapa förutsättningar för att bättre kunna bedöma kostnaderna fanns en gräns - ett ekonomiskt tak - för varje specialitet. Det ekonomiska taket byggde på de uppgifter om mottagningskostnader och besöksvolym som för varje specialitet legat till grund för beräkningen av normalarvodet. Ett uttryck för kvalitetsaspekten i det nya ersättningssystemet var att det för varje normalarvode hade angetts en minsta tid i minuter för läkarens vårdinsatser i direkt kontakt med patienterna i genomsnitt per månad. Denna tid var för obstetrik och gynekologi 20 minuter och för allmänmedicin 25 minuter. Det skulle således i efterhand vara möjligt att göra bedömningar av om detta hade tillgodosetts. Vidare byggde normalarvodet på att 75 procent av läkarens arbetade tid skulle ägnas åt direkt patientarbete. En sammanblandning av olika normalarvoden och olika tider omöjliggjorde en uppföljning i efterhand på sätt som avsetts. Fråga skulle också uppkomma om vilket ekonomiskt tak som skulle tillämpas, i detta fall taket för allmän medicin om 1 363 000 kr per år eller taket för obstetrik och gynekologi om 1 634 000 kr per år. Det nya ersättningssystemet betonade mycket starkt kvalitetsaspekterna. Mot den bakgrunden kunde det ifrågasättas om det var möjligt att vidmakthålla specialistkompetens inom mer än ett område. - Landstingsförbundet hade i skrivelse till Socialdepartementet ställt frågan vilket arvode en läkare med kompetens inom fler än en specialitet skulle uppbära för patientbesök utanför den registrerade specialiteten. Tjänstemän inom departementet hade svarat att enligt deras uppfattning förutsatte systemet att läkaren arbetade inom en specialitet eller inom flera specialiteter inom samma grupp. -